Vart tog Guillous favoritorganisation DPFLP vägen? Och PFLP-ledaren Fahoum? En opinionsundersökning i Gaza

Denna blogg handlar mycket om historia, närmre bestämt om vad som hände under kalla kriget. Främst om det som hände på 60- och 70-talet.

Ibland kan jag sitta och undra vart folk har tagit vägen, och ibland tar jag reda på det. Jag andas ibland här på bloggen att en del svenska våldsromantiker har gått och blivit sedesamma skattebetalare, egna företagare och professorer. Men hur var det med de utländska ”revolutionära” organisationerna? Och människorna?

Min man Gunnar Ekberg infiltrerade för svenska underrättelsetjänstens räkning den marxistiska terroristorganisationen PFLP och avslöjades 1973 i och med den så kallade IB-affären. Han fick fly hals över huvud just på grund av mordhot från ovan nämnda organisation. Jan Guillou, en av IB-avslöjarna, hade ju innan det så kallat journalistiska uppdraget för FIB Kulturfront haft hemliga och konspirativa kontakter med en av ledarna för PFLP:s systerorganisation DPFLP, dagens DFLP. I brevet till DPFLP-ledaren Abu Leila instruerar Jan Guillou under kodnamnet Abu Iad att Abu Leila ska gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot.

(Kopia på brevet samt förhört med Jan Guillou, som bredvilligt berättar om sina konspirativa kontakter och syftet med dessa har ni här)

PFLP var alltså en marxistisk terroristorganisation som spred skräck i världen genom sina spektakulära flygplanskapningar, som inleddes 1968. De två frontfigurerna och grundarna George Habash och Wadie Haddad var båda barnläkare. Wadie Haddad var förutom chef för terroristaktionerna även KGB-agent, vilket han hade rekryterats till som 1970. Genom att Sovjet periodvis pumpade in pengar och vapen i PFLP kunde Öst således upprätthålla en konflikt i området. Syftet var att ha en vagel i ögat på Väst.

DPFLP var alltså officiellt sett en utbrytarorganisation ur PFLP, men banden var täta. DPFLP hade dessutom en ledare som regelbundet hade möten med KGB-representanten i Beirut. Banden till Warszawapakten fanns således även här.

Terrorledaren Wadie Haddad avled 1978 på ett sjukhus i Östberlin, troligen efter förgiftning och möjligen orsakad av Mossad.   Han efterträddes av Marwan El Fahoum, som 1979 enligt böckerna om den danska Blekingegadeligan tog över som rånarligans formelle uppdragsgivare. Blekingegadeligan utförde sitt sista rån i november 1988 och efter mordet på en polis kunde de gripas och dömas. Fahoum var internationellt efterlyst, men greps aldrig. Däremot blev hans närmaste man Marc Rudin, som Fahoum skickat till Köpenhamn för att delta i rånet 1988 och som möjligen kan vara den som avlossade det dödande skottet, dömd.

Så vad gör alla de här personer och organisationer i dag? Marc Rudin ska enligt Jyllandsposten 2008 leva ett tillbakadraget liv i Zürich. Han undervisar i färglära och kalligrafi på en yrkesskola. Hans ex-flickvän jobbar som journalist i Mellanöstern.

2012MarwanPFLP:s hemsida

 

Marwan El Fahoum företräder fortfarande PFLP och var 2012 på Kuba på officiellt besök. På PFLP:s hemsida noterar jag att han 2009, 2012 och den 7 juli 2014, dvs för en dryg månad sedan, fortfarande presenteras som medlem av PFLP:s politbyrå. 

Men hur lever organisationerna i dag? Som med så mycket annat som var sponsrat av Sovjetunionen rycktes mattan under deras fötter genom murens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott en kort tid efteråt. Möjliga platser att gömma sig på och ha möten minimerades, det blev svårare med att få vård utomlands för partieliten och inte minst uteblev ekonomiskt och utbildningsmässigt stöd från de länder som rasat samman. Efter ett tag började dessutom nya ideoloigiska vindar blåsa.

På nätet berättar Al Monitor om en opinionsundersökning genomförd på Gazaområdet i februari i år. Den ska ha genomförts av Watan Center for Studies and Research på Gazaremsan. Jag känner varken till Al Monitor eller Watan Center sedan tidigare, men finner undersökningen intressant av många skäl, inte minst då jag hört att Hamas ska ha förlorat sympatisörer.

Så vad visar undersökningen? Jo följande:

  • Fatah 32,9 procent
  • Hamas 23,3 procent
  • Islamic Jihad 13,5 procent
  • PFLP 4,2 procent
  • DFLP 1,5 procent
  • No opinion 24,6 procent

Det styrande Hamas har mycket riktig förlorat i popularitet. Jag hittar här att när Hamas vann parlamentsvalet 2006 fick de 76/132 mandat, vilket är 58 procent. Fatah fick 43/132, vilket är 33 procent och ungefär samma sympatier som de hade 2006. Notera också att en fjärdedel av väljarna faktiskt inte håller på någonting alls. Sådant har vi inte i våra svenska opinionsundersökningar. Gruppen ”övrigt” brukar hos oss få något eller några procent och då brukar det finnas något pytteparti som folk väljer.

Men kolla också in vad som hänt med de gamla marxistorganisationerna. 4,2 procent till PFLP och Guillous gamla samarbetspart DPFLP lyckas bara få 1,5 procent i sympatier på Gaza.

Marxism verkar således vara ute. Till och med Carlos Schakalen har ju valt att svänga med i extremisternas opinionsvindar. Visserligen förklarade han under en rättegång 2011 att han var marxist-leninistisk yrkesrevolutionär men 2007 hade hans f d fru Magdalena Kopp, som har barn med honom, gett ut sina memoarer som visade på något annat. Kopp beskrev att Carlos övergivit marxismen för islam, som han konverterat till. Fast själv var Kopp inte övertygad om hans religiösa övertygelse.

Enligt Kopp ser dottern och hon Carlos som först och främst en sydamerikans macho. Han sa sig då beundra allt från Saddam HusseinUsama bin Laden, PFLP:s grundare George Habash samt diktatorn Hugo Chávez.  Tja. Det har inte gått så bra för Carlos idoler. Och inte för honom själv heller för den delen. Han sitter ju kvar bakom lås och bom.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i 1500-tal, Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, Danmark, DPFLP, Ej kalla kriget men intressant ändå, Fatah, Jan Guillou, KGB, PFLP. Bokmärk permalänken.