Ska vi inte vara mer försiktiga med att använda begreppet att svenska jihadister ”dödats i strid”?

Det är val i höst och nu har valtemperaturen börjat stiga. För några dagar sedan lanserade Folkpartiet ett förslag på SvD Opinion om att kriminalisera deltagande i terrorismträning utomlands. Man öppnar även för att vilja titta över möjligheten att kriminalisera förberedelser av resor i syfte att personligen delta i strid utomlands för av EU eller FN terroriststämplade organisationer.

Det är ett lovvärt förslag som inte är nytt. 2012 skrev ledarskribenten Per Gudmundson ett inlägg på SVT Debatt om att deltagande i terrorismträning måste kriminaliseras och att Sverige ligger efter andra länder vad gäller lagstiftningen. I samband med Gudmundsons artikel 2012 bloggade jag och reflekterade över förslaget. Jag gav ett historiskt perspektiv på frågan. Många skandinaver, däribland svenskar, åkte på terrorträningsrörelser redan på 60- och 70-talet. Vad hände med dem? Tja, en del begick våldshandlingar som jag beskrivit på min blogg, men många av dem lugnade också ner sig. Däremot, så här i efterhand, kan jag väl säga att Skandinavien hade varit en tryggare del av världen om vi redan där och då hade kriminaliserat deltagande i terroristträning.

Sverige har varit naiva vad gäller spionage och terrorism, det märks inte minst i vår lagstiftning som låg efter redan under kalla kriget. Men i samband med att vi yrvaket ska hantera de uppenbara problem och tragedier med att svenska medborgare beger sig till stridsområden för att kämpa för terrorrörelser och liknande måste vi också välja våra ord när vi talar och skriver om fenomenet.

Jag noterar i Folkpartiets text att en 21-åring ”dödats” i krigets Syrien.

”Uppskattningsvis har omkring 20 personer med svenskt pass dödats i strid i Syrien,” står det i utspelet.

Folkpartiet är inte de enda som använder sig av begreppet ”dödats i strid”. Jag hittar t ex en artikel från 2009 här. Rubriken handlar om Somalia och svenskar som uppges ha ”dödats i strid”. Men själva artikeln är intressant. Chefsanalytikern på Säpo använder sig inte alls av detta begrepp. Hon talar om ”våldshandlingar eller utbildning” och att man bedömer att personer ”finnas på plats” och antingen ”deltar i våldshandlingar eller finns på träningsläger”.

Den 3 augusti publicerade Amanda Wollstad en ledarartikel på Expressen under rubriken ”Det gränslösa kriget”. Jag sparade pappersversionen eftersom jag redan då reflekterade över hur föredömlig den var. Läs den!

Wollstad konstaterar att det har bekräftats att en 21-åring från Århus omkommit. Hon skriver att personer rest ner för att delta i stridigheter. Hon skriver om omkomna svenskar.  

(notera: det står inte dödats, inte heller stupat i strid osv)

Ibland när jag läst nyhetsartiklar och påståenden om personer som ”stupat i strid” så har jag tänkt på första världskriget. Hur många befäl skrev inte lögnaktiga men tröstande brev hem till anhöriga om att soldaten varit tapper, omtyckt, hjältemodig och hade dött i strid. Dessutom hade han både avlidit omedelbart och inte lidit.

Ibland var ju allt detta väldigt sant, men historieböcker, annan litteratur och dokumentärfilmer berättar om en helt annan sida som jag tror är sannare. Den om att soldaterna kunde höra sin kamrat ligga och kvida i evigheter i ingenmansland, tarmarna liggande utanför kroppen. En del sköt sig själv i foten för att bli hemskickade. Personer som försökte desertera kunde arkebuseras. Hur många sjukdomar kunde man inte få i skyttegravsgyttjan?

(jag minns en soldatberättelse från 50-talets Dien Bien Phu att den största skräcken var råttorna, som började äta på levande människor. Flest soldater gick uppenbarligen åt när de infångats och tvingades gå sin långa marsch till huvudstaden utan att ges den vård, vatten och mat de behövde)

Nej vi bör vara försiktiga med de så kallade ”jihadisterna”. Rekryterarna vill säkerligen att vi använder oss av begreppet ”stupad i strid”. Kamraterna glorifierar på sociala medier vad de påstår har hänt. Själv undrar jag var gång vari sanningen ligger. Kanske att personen bara rengjort sitt vapen och olyckan var framme. Enligt mediauppgifter är många amfetaminpåverkade. Vad händer då? Kanske körde de bil utför ett stup, eller bara krockade, eller något annat som hände som inte har med strid att göra.

Krigets första offer är sanningen gäller även för dagens verklighet. Det måste journalister och politiker ha med sig när de väljer ord. Att säga att alla som uppges ha dött som jihadister har dött i strid passar väldigt väl in på vad som behagar rekryterarna. Men är det verkligen sanningen?

p.s. Glömde länka till en av flera viktiga artiklar, nämligen den om att de så kallade jihadisterna ofta är drogade, som den här beskrivningen om att de ”utkjemper krigen i pillerus”. En vän kommenterade att man inte ens bör kalla dem ”soldater” eftersom de är definierade som icke reguljära kombattanter utan är terrorister. Och jo, definitionen på terrorism är ju ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”, vilket väl är precis mitt i prick enligt vad vi får rapporter om. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Ej kalla kriget men intressant ändå, Journalistik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ska vi inte vara mer försiktiga med att använda begreppet att svenska jihadister ”dödats i strid”?

  1. Claes Henrikson skriver:

    Jag kan iofs tycka att du blir onödigt semantisk, Lena. Men OK, ”dödats under utövande av terrorverksamhet” kan jag köpa. Dock tror jag det blir litet för jobbigt för den genomsnittlige journalisten. Och de här personerna ska definitivt inte kallas soldater. Där är vi överens.
    Claes Henrikson
    fd soldat

    • Lena Breitner skriver:

      Eller yrkesskadad. Jag har jobbat som redaktör på ett lexikon (Bra Böckers Lexikon 2000). Jag minns hur jag satt med deadline på uppslagsord som Moder Teresa (som avled under brutet korrektur). Vad skulle vi säga om henne? Det hade börjat riktas kritik mot hennes verksamhet.

      Vidare hade jag uppslagsord som Mobutu, som hastigt sjappade från Kongo och en man vid namn Kabila tog över. Ja, det var det senare som var det kniviga. Hade Mobutu blivit störtad? Flytt? Avgått frivilligt? Och vad skulle man kalla den där Kabila? Revolutionsledare så som tidningarna kallade honom? Så här i efterhand ser jag att både NE och Wiki använder sig av begreppen ”rebelledare” och ”politiker” om Kabila.

      Vidare noterar jag i semantiken att Ulf Bjereld bar på något slags evigt epitet under sin tid som forskare vid Säkerhetstjänstkommissionen. Han kallades då ”oberoende forskare”. Nuförtiden är media tack och lov ganska konsekventa och påpekar för läsarna att han är ”S-märkt” professor/statsvetare. Det ger numera över 19 000 träffar på google. Samtidigt vill jag påpeka att han faktiskt var S-märkt redan på SÄKO:s tid. Han hade nämligen blivit medlem i Socialdemokratiska partiet vid mitten av 80-talet, men hade en bakgrund i det marxistiska KPML(r). SÄKO jobbade 1999-2002.

      Med små små ord kan vi påverka hur människor uppfattar ett skeende, eller ge legitimitet eller desarvoera en person. En oberoende forskare är inte detsamma som en S-märkt statsvetare. Dödats i strid är inte detsamma som att en person dött då den försökte rengöra ett vapen eller kört av vägen etc.

      På 90-talet gick jag en oerhört intressant kurs om Balkans historia. Vår lärare Kenneth Nyström lärde oss snabbt att språk, religion och etnicitet inte alls var något som kunde förklaras med några enkla streck över f d Jugoslaviens karta. En dag frågade han oss vad skillnaden mellan språk och dialekt var. Vi satt tysta och funderade. Ingen visste riktigt, så han fick svara och det blev att skillnaden var politik och makt. Språket talas alltid av de som har makten. I ett hujj blev ju serbokroatiska plötsligt två språk (serbiska och kroatiska), vilket ju var ett sätt att visa åtskillnad respektive var makten nu låg.

      Jag fick lära mig en annan sak också. Den att vårt svenska sätt att säga och skriva Kosovo ska vara det serbiska uttalet av vad området heter. I Danmark hade man valt det albanska sättet att uttala området (sök gärna på en dansk tidning, så får du träff på Kosova, inte Kosovo). Betoningen skiljer sig tydligen också i uttalet. Visst är det intressant att svenska och danska medborgare kan uppfattas ta ställning i ett konfliktområde utan att de har en aning om att de gör det?

      Det är sådana här små saker som gör att jag kommer att fortsätta reflektera över språket. Vi som arbetar med språket måste reflektera över det. Och inte minst ser jag hur små små ord smyger sig in i beskrivningar om IB-affären, eller t ex om min man. Ju mer man studerar det desto tydligare blir det att dessa små ord säger mer om skribenten är om IB-affären.

Kommentarsfältet är stängt.