Dubbelt av Guillou i Godmorgon Världen!

I söndagens Godmorgon världen! lyckades programmakarna ha med två versioner av Jan Guillou i programmet. Dels som expert på ryskt spionage i ett reportage om giftmordförsöket på den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter. Dels i satir-programmet Public Service där Guillou fick sitta i en panel och vara expert på ryskt spionage.

I satiren får Guillou frågan om man kan var säker på att ryssarna låg bakom mordförsöket. ”Guillou” svarar att det bara är ännu ett borgerligt brittiskt hjärnspöke i propagandapressen. Fast han är så förtjust i hjärnspöket så han funderar på att sälja det som desinformation. Bara ryssarna inte får kännedom. Jag noterar att Public Service-satirikerna inte har glömt Guillous KGB-affär!

I reportaget tog Godmorgon Världen! ett intressant grepp genom att ställa frågan vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad. Istället fick Guillou bre ut sig som expert på huruvida vi kan veta om Ryssland är ansvarigt för mordförsöket eller inte. Theresa May hade ju i sitt tal hävdat att det antingen var en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet, vilket ger utrymme för tvivel.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon världen.

Genom detta visar Guillou att han faktiskt inte alls begriper sig på vare sig underrättele- eller säkerhetstjänster eller en vanlig hederlig kriminalutredning av extraordinär och hemlig art. Han tas in som ”expert” men har alltså inte koll på t ex fallet Litvinenko. Där det faktiskt inte heller från början lät som om man var 100-procentigt säker på att Ryssland låg bakom.

Aleksandr Litvinenko var en fd rysk underrättelseofficer som blev dubbelagent, flydde till väst och som förgiftades hösten 2006 med Polonium-210.

Att det var Polonium-210 fastställdes 22 dagar efter han blev förgiftad och insjuknade. Det råkade vara samma dag han dog.

Det tog cirka sex månader innan en ryskt affärsman officiellt pekades ut som den mördare åklagaren avsåga att åtala.

Tio år efter mordet på Litvinenko lades Owen-rapporten fram där den tekniska bevisningen var minst sagt övertygande. Tre mordförsök hade gjorts, varav det sista lyckades. Det skulle visa sig att förövarna hade lämnat skrämmande tydliga Polonium-spår efter sig. De utpekade ryssarnas rörelsemönster i London kunde följas som en snitslad bana. På en restaurang, ett hotellrum, på ett flygplan samt på Pine bar på Millenium hotel. Nästan fyra veckor efter det sista mordförsöket var tekannan på Millenium som Litvinenko druckit ur och som hade en dos som kunde dödat 370 människor fortfarande kontaminerad, liksom sittplatserna Litvinenko och hans mördare suttit på.

Se gärna dokumentären om mordet på Litvinenko som ligger på Svt Play. 

Värst var på en av männens hotellrum. När personal i skyddsutrustning gick in i badrummet gav deras mätare sådana utslag att de av säkerhetsskäl tvingades springa ut därifrån. Och då talar vi om mätningar som skedde cirka en månad efter att Polonium-210 troligen hällts upp i badrummet.

Vad den framtida utredningen om mordförsöket på Skripal och hans dotter kommer att ge får framtiden utvisa. Att trosvisst säga att britterna inte vet är bara dumt. Vi vet nämligen inte alls vad britterna vet, vad de inte vet, och vad åklagare kommer att komma fram till. Det är just detta som en riktig expert hade kunnat berätta i radio. Att kriminalutredningar är en pågående process där alla svar inte finns med en gång och där analyser tar tid. Att krig mellan stater gör att man inte alltid offentliggör allt man vet. Det är ju så underrättelsevärlden funkar.

Skripal fick frihet efter en fångutväxling. Ändå dog hans son och hans fru under mystiska omständigheter. Nu är han och hans dotter allvarligt sjuka. I Godmorgon världen! får Guillou frågan om man aldrig kan pensioneras som spion. Kan man aldrig få slappna av?

”Inte om man är en rysk spion”, svarar Jan Guillou.

Det där var däremot insiktsfullt. Guillou har ju själv viss erfarenhet! År 2010 erkände han att han utfört arbete åt KGB, visserligen inte som spion utan som en liten agent. Men ändå. Ärendet försvinner inte från hans CV, och den besvärar honom fortfarande. Det märktes.

 

Annonser
Publicerat i Argentina, Jan Guillou, Journalistik, Ryssland, Sovjet, Sovjetunionen

Varför är det så många fel i Guillous Hamiltonromaner?

För ett tag sedan införskaffade jag några gamla Hamiltonböcker på antikvariat. Jag hade tänkt läsa dem med lite olika frågeställningar, men det går lite trögt. Några litterära mästerverk är det ju inte. Försöken att stöpa om den verkliga historien till något annat och att utsätta läsaren för tillrättalagda politiska budskap är pinsamt märkbara.

Som exempel står det på sid 120 i Coq Rouge:

”När firman släpade in Kröcher och dom där andra galningarna eller vad dom var, jag vet inte för jag sysslade aldrig med den saken, så kopplade man på ett par palestinier på tåget. Dom hade visserligen inte med Kröcherligan att göra men dom skulle få lift ur landet, var det tänkt. På så sätt märks det ju att firman gör rätt för sig och griper terrorister i massor”, citeras Säpotjänstemannen Fristedt.

”Palestinierna” som greps  var i verkligheten latinamerikaner. De hette Jaime Okusono Martinez och Tomas Okusono Martinez. De hade var för sig hittat en dansk respektive svensk kvinna att gifta sig med, så de fick uppehållstillstånd. De hade visst med Kröcherligan att göra, vilket framgår klart och tydligt i journalisten Bent Blüdnikows bok Mexikaner-sagen, läs mer här. I efterhand står det klart att de var utsända av Castros Cuba, det vill säga underrättelsefolk med viss dragning åt terrorism. Gripandet av dem skedde genom en samordnad insats mellan danska PET och svenska Säpo. Den ansvarige för det senare var Olof Frånstedt, som tyvärr glömde bort att berätta om händelsen i sin sk memoarer.

Nu kommer vi till det roliga i kråksången. När Jamie Okusoni Martinez greps 1977 ställde sig den danska kultureliten på barrikaderna. Susanne Brøgger ska ha skrivit protestbrev mot utvisningen och Johannes Møllehave diktade om den onde ministern som ville ha Martinez utvisad.

Gissa vem som också ställde sig på barrikaderna? Jojomänsan! Jan Guillou åkte till Köpenhamn för att även han tala för Martinez sak! Det är otroligt intressant att se att Guillou väver in så mycket av sina egna erfarenheter, men råkar ”tolka allt fel” så att två mycket konspirativa och farliga män görs om till några oskyldiga stackare som bara gripits och utvisats för att Säpo ska få upp sin statistik! 

Det finns inte bara politiska ”feltolkningar” i Guillous böcker. Genom åren har jag lyssnat på många som reflekterat över alla andra slags fel i Hamiltonböckerna, vilket är intressant med tanke på att det hela tiden marknadsförs, bland annat av Guillous hustru, att Guillou gör sån himla massa research så som ingen annan journalist kan och gör. Ja, han researcher så mycket att han kan typ allt. Eller?

2012 tog jag i ett inlägg upp att en Henry K.O. Norman hade analyserat böckerna på grund av mängden fel och konstiga svengelska uttryck som ”Beroende på vår militära” muskel, ”Båda har de sniffat på moskén”, ”Secret Service gick bananer” och ”Deras måltid låg i ruiner”. Klicka på länken här så hittar ni en 68-sidigt exceldokument med konstigheter som Mozarts Tyskland (Mozart var österrikare) eller Moskvas Röda Orkestern (en fd KGB-agent borde väl känna till Röda Kapellet?) för att inte tala om ”avhoppade muslimer” (vad i hela friden är det?!?) eller att en man råkade ut för att g-krafterna slet i hans kropp då han hoppade ut ur ett flygplan. Det man råkar ut för när man hoppar är den naturliga tyngdkraften. G-krafter är något helt annat som man råkar ut när ett flygplan svänger väldigt snävt och i hög hastighet.

Min man, som är en erfaren dykare, bläddrade igenom I nationens intresse och hittade mängder av felaktiga dykbeskrivningar. På sid 402 går dykare ner i ruffen och sätter sig på huk medan de pressar så mycket luft de kan ur våtdräkterna. 

”När de reste sig upp satt gummihöljet nästan skrynkligt runt deras kroppar”, står det.

”Det är uppenbart att han inte kan skilja mellan en torrdräkt och en våtdräkt”, säger Gunnar Ekberg. ”Eftersom han beskriver blandgasdykning befann man sig i  den tid då man inte längre använde den gamla typen av torrdräkt utan torrdräkt med variabel volym, som var i bruk redan på 70-talet. Den behövde man inte pressa luft ur och den blev inte skrynklig. Det räckte att trycka på en knapp i brösthöjd. En våtdräkt har inte någon luft att pressa ut och är aldrig skrynklig.” 

Kan alla fel vara tillfälligheter? Jag tror inte det. Ofta har Jan Guillou själv skrutit om all hjälp han har fått i sin research. Det vet jag att han har! Jag har själv talat med flera som med förtjusning berättat detaljerat hur de lurat i Jan Guillou felaktigheter, som sedan hamnat i hans böcker.

Hur många fakta- och språkfel har ni själva hittat i böckerna. Hör gärna av er!

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik | 3 kommentarer

Virrigt och felaktigt om Theresa May och Skripal

Det är bedrövligt att på svenska ta del av vad  Theresa May påstås ha sagt i parlamentet om fallet Skripal. Gårdagens nyhet var att 23 ryska diplomater skulle utvisas.

”Theresa May kallade de utvalda för oanmälda ryska agenter”, sa reportern klockan 5 i Dagens Eko.

Jag hoppade till. Så var det ju inte. Vi hade ju precis fått höra exakt vad hon sa:

(Under the Vienna Convention) ”the United Kingdom will now expel 23 Russian diplomats who have been identified as undeclared intelligence officers. They have just one week to leave.”

Intelligence officer ska aldrig översättas med ”agent”. Intelligence officer betyder nämligen underrättelseofficerare. De utrikes placerade underrättelseofficerarna har i princip alltid en täckbefattning på en ambassad eller ett konsulat. Underrättelseofficerarna är ofta charmiga sociala typer vars jobb är att träffa människor och skapa lite yrsel för att få fram den information de vill ha, eller så ägnar de sig åt att skapa situationer för att misskreditera eller skapa misstro. Diplomatpasset skyddar underrättelseofficerarna från att bli gripna och dömda. Det enda som kan hända dem är utvisning. De som kan bli gripna och dömda är agenterna, som underrättelseofficerarna förmår jobba för dem.

SR tycks inte haft en bra dag, för det blev ännu värre. Här har ni alltså SR:s textversion:

”Under Wienkonventionen kommer vi nu att utvisa 23 ryska diplomater som har identifierats som hemlig underrättelsetjänst. Det här reflekterar det faktum att det inte är första gången som den ryska staten agerat mot vårt land”, citeras May.

Får ni också frossbrytningar av den stolpiga översättningen? Det ska väl vara ”enligt Wienkonventionen” och inte ”under Wienkonventionen”? Dessutom har ju ”intelligence officers” plötsligt blivit översatt till ”hemlig underrättelsetjänst”. Fy skäms! Då det är citattecken luras man att tro att Theresa May sagt så. Det har hon alltså inte!

Hur ska man då översätta ”undeclared intelligence officers”? Här vrider jag mig lite som en ål. Såg att SvD:s ledarsida gjorde en någorlunda rak översättning till ”odeklarerade officerare inom den ryska underrättelsetjänsten”, men ordet ”odeklarerad” känns otrolig stolpig i min värld.

Då ryska ambassaden i London tydligen har 59 personer med diplomatpass är alltså bedömningen att 39 procent av alla diplomater eller 23 personer har identifierats ha täckbefattningar som diplomater, fast de egentligen jobbar för rysk underrättelse- eller säkerhetstjänst.

Det är alltså därför de åker ut ur landet, och just den informationen har jag saknat i svensk nyhetsrapportering. Det mesta fokus tycks ju vara på att kungligheter inte ska få åka på något VM i sommar och att Putin inte bryr sig. Men jo, det är klart han gör. Om 23 underrättelseofficerare utvisas så störs underrättelsearbetet och alla kontanter som byggts upp. Det är liksom det som är meningen med utvisningen. 

Nästa frossbrytning hamnade jag i när jag läste Expressen. Så här skriver de:

– Den ryska staten är skyldig till mordförsök på den spiondömde dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter. Vi tolererar inte hot mot människors liv på brittisk mark från Ryssland, säger May enligt Sky News.

Det är helt tokigt att sätta ett pratminus framför det här, eftersom detta inte kan vara ett citat av Theresa May. Alla uttalanden Theresa May har gjort om fallet innehåller en brittisk korrekt hövlighet mot offren. Theresa May använder konsekvent begreppen ”Mr Skripal” eller ”the Skripals” eller ”Sergei Skripal”. Hon är också konsekvent och betecknar offren som ”civilians” det vill säga privatpersoner. Detta omöjliggör alltså Expressens påstående om att Theresa May kallat Sergej Skripal för ”den spiondömde dubbelagenten”. Dessutom tycke jag det låter lite hafsigt nedlåtande att kalla honom för ”spiondömd dubbelagent”. Den av Ryssland spiondömde ska det vara.

Tillägg: Jag har funderat lite under dagen över översättningen av ”undeclared intelligence officers”. Termen tror jag hänger ihop med diplomatin. En diplomat erkänns ju att företräda ett land, det överlämnas kreditbrev etc. På samma sätt används termen ”declared as”, t ex declared as persona non grata (förklara någon vara persona non grata). Jag har nu kommit fram till att bäst översatt av ”have been identified as undeclared intelligence officers” är ”har identifierats som icke officiella underrättelseofficerare”.

Nytt tillägg: en vänlig själ har informerat mig om att militärattaché är declared intelligence officer, så de som är under falsk flagg är alltså undeclared, dvs min översättning håller.

Publicerat i Journalistik, Uncategorized | 2 kommentarer

Synen på Säpo – från häcklad och avskydd till i dag

Satt och tittade i dag på livesändningen då Säpos årsbok 2017 presenterades. En mycket välbesökt presskonferens, må jag säga och informativ på många sätt. Som vanligt får jag lite flashbacks och funderingar när jag ser hur dagens Säpo bemöts av media. Allmänheten, många journalister och även makthavarna har i dag stort förtroende för Säpo. Så har det inte alltid varit.

Under kalla kriget kunde man förstöra en hel middag om man sa att man jobbade på säkerhetspolisen”, berättade en fd PET-chef för mig för några år sedan. ”I dag är det något helt annat.”

Ungefär likadant var det i Sverige. Säpo var under kalla kriget den onde, som övervakade stackars oskyldiga vänstermänniskor. De jagade palestinier och kurder som oftast i media presenterades som helt oskyldiga, trots att bevis för vare sig för eller mot fanns. ”Säpo kartlade skådespelare” var t ex rubriken i Expressen 1988. I bildtexten till bilden på skådespelaren Anders Lönnbro kunde vi läsa att Säpo kartlagt hans liv och att han var stämplad av Säpo pga att han varit aktiv i KFML(r).

Bara så ni vet: detta marxistiska (r)evolutionära parti hade alltså i sitt partiprogram att ta makten med våld, så att inte hålla koll på dem hade varit tjänstefel eftersom Säpos uppdrag är att skydda demokratin!

Hur Expressen, eller ens Anders Lönnbro, kunde veta att Lönnbro blivit kartlagd inpå bara skinnet är fortfarande för mig ett mysterium, ty Säpos arbete är ju hemligt till och med för den som blivit övervakad.

Lite senare skulle Säpo gå ut och kommentera alla kalla krigets överdrivna medierapporter om att Ditten och Datten blivit övervakade. En hel del av alla dessa människor som du eller jag kanske mött eller läst om i tidningar och som påstår sig ha blivit övervakade av Säpo har antagligen inte alls blivit övervakade.

Den som skickar fråga till Säpo om de finns i deras arkiv får nämligen oftast mumbojumbosvar som bygger upp ofantliga förväntningar. Sanningen är att Säpo har rätt att varken säga ja eller nej på frågan om du eller jag finns i deras arkiv. Detta för att människor med onda avsikter inte ska kunna kartlägga vilka inom ett nätverk eller organisation som Säpo har koll på och vilka de inte har koll på.

Således visste Anders Lönnbro m fl troligen inte alls under kalla kriget om de blivit kartlagda av Säpo. Men de sa så för det hade ett syfte: de ville misskreditera svensk säkerhetstjänst och hävdade ofta och gärna att man borde övervaka nazistiska organisationer lika mycket som de vänsterextrema.

Själva tesen att Säpo borde övervaka nazistiska kretsar exakt lika mycket som vänsterextrema har drivits även under 2000-talet. På DN Debatt 2007 drev borgarrådet Yvonne Ruwaida och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (båda MP) tesen att Säpo trakasserade muslimer, underblåste islamofobin och förföljde människor i utsatta områden. I dag ges denna typ av argument knappt någon plats i media. Kanske beror det delvis på Säpos öppenhet. Fd Säposchefen Anders Thornberg klargjorde ju förra sommaren i Almedalen att man höll ögonen på 3 000 extremister, varav två tredjedelar uppgavs finnas inom islamistiska kretsar och resterande fanns inom vit makt- och autonoma vänstermiljöer. Extremrörelsernas och extremistkramarnas krav på att Säpo ska ”övervaka alla grupper lika mycket” förefaller ju ganska löjliga ur detta perspektiv. I dag var det intressant att höra Ahn-Za Hagström, senior analytiker på enheten för Säpos kontraterror ställa den retoriska frågan om ”Vem är värst?” och sedan avfärda den med att Säpo inte alls såg på hoten på detta sätt, utan att man tittade på enskilda hot var för sig. Ni fattar va? Den gamla tesen som drivits till leda sedan kalla krigets dagar avfärdas till förmån för en myndighet som prata om reella hot och extremister som är beredda att ta till våld.

Det är intressant också att den misstänksamhet som funnits inom journalistkåren mot Säpo har bleknat rätt markant, och en del handlar om att de gamla barrikadkämparna nu antingen dött, pensionerats eller blivit så gamla så att knappt någon lyssnar på dem längre. En av de mest framträdande påhejarna för tesen om att Säpo är statens onda redskap har varit Jan Guillou. Han har använt sig av flera plattformar för att driva denna tes, allt från att (låtsas) vara journalist till att driva argument i fiktionens form, till exempel i de sk Hamiltonböckerna. I dag ses Guillou mest som en gammal ointressant farbror. Försäljningen av böcker går inte särskilt bra, säger GW.

En annan person som drivit tesen om Säpo som kränker oskyldiga stackare är Ulf Bjereld, en gammal r-are som efter bytet till partibok i (S) i mitten på 80-talet fick fart på karriären. Som forskare kopplad till Säkerhetstjänstkommissionen fick han en stark plattform att framhäva extremvänsterns oskuld, till exempel då han presenterade en svensk läkare som bevisligen hade terroristkopplingar och som var gift med en man som satt i politbyrån på terroristorganisationen PFLP som en stackars oskyldig sjuksköterska som avlyssnats av Säpo. Bjereld har delvis desavouerats efter enträget och upprepat påpekande i media och sociala medier om hans politiska kopplingar och bakgrund, samt inte minst hans bristande akademiska meriter. Den som var först ut att föra fram fakta och ifrågasättande var PM Nilsson i Expressen 2006. Läs gärna hans ledartext Vem är Ulf Bjereld? som än i dag står sig riktigt väl för att förstå varför man bör vara försiktig med hans argument.

Det finns också andra faktorer som påverkat att Säpo numera står högt i kurs. Makthavares egna intresse av sin personliga säkerhet inverkar naturligtvis. Det finns säkert ett samband mellan det ökande hotet mot politiker i största allmänhet och det faktum att inget parti tycks gruffa om höjda anslag till livvaktsskyddet. Varje partis partiledare med familj får ju en del av kakan i form av ökad trygghet!

Det ökande terrorhotet då – har det påverkat? Ja och nej. Hotet hade vi även under kalla kriget, och det hände en hel del här i landet. Mer än vad ni antagligen kommer ihåg. Skillnaden är att nu tas hoten väldigt mycket på allvar.    

Min vän som jobbat på PET under kalla kriget orkade inte alltid på en middag säga att han jobbade på PET, och jag tror att säkert en och annan Säpotjänsteman också undvek ämnet vid den här tiden. I dag är det nya vindar som blåser i samhället, som gör att det är coolt att jobba på Säpo.

Är då Säpo bättre i dag än vad man var under kalla kriget? Är det inte det som gör att folk har större förtroende i dag för Säpo? Till vissa delar är nog Säpo bättre, men till andra delar är de mycket sämre. En kritik som jag hört framföras är att man i dag jobbar väldigt mycket hand i mun, till skillnad från innan. Jag har också hört från flera håll att man i dag är en organisation som fokuserar alltför mycket på teknik och för lite på till exempel historia. De gamla uvarna som satt på en enorm kunskapsbank och som jag förstått fanns en hel del av under andra världskriget och kalla kriget verkar inte alls finnas kvar på samma sätt i dagens organisationer. Jag tror det ligger i tiden, för det är ju inte längre lika många som får guldklockor efter 25 år på företaget. Dagens unga byter jobb oftare och då försvinner kunskapen och erfarenheten ut genom dörren när de slutar.

Publicerat i Jan Guillou, Säpo, Sverige | 1 kommentar

Reinhard Heydrichs Nazi-Mercedes ställs ut på danskt museum

Den 27 maj 1942 utsattes naziledaren Reinhard Heydrich för ett attentat i Prag. Han färdades i sin öppna Mercedes-Benz 32o när en tjeckisk agent kastade en handgranat mot bilen. En kollega hade precis misslyckats att skjuta mot bilen pga att vapnet hakat upp sig. Heydrich skadades svårt och avled den 4 juni 1942.

Heydrich hade mycket på sitt samvete. Han hade grundat Sicherheitsdients, SD, och blev huvudarkitekten till förintelsen. Bland annat var han sammankallande till Wannseekonferensen där den slutliga lösningen klubbades.

Heydrichs Mercedes föll tydligen i glömska, men för 38 år sedan köpte en dansk vid namn Lauritz Lauritzen den gamla bilen. Han hade inte en aning om vem som tidigare ägt den. Efter mångårigt och omsorgsfullt restaurerande har den i många år farit fram på de danska och europeiska vägarna. Erbjudanden om att sälja bilen har kommit, men Lauritzen slog till först när Egholm museum på Själland kom med sitt erbjudande. Bilen överlämnades i förra veckan och kan nu beskådas på museet, som har extraöppet den närmsta tiden.

Se gärna videoinslaget på TV2 Nord, där bilder från attentatet kan ses. Här förklaras också hur bilen kom till Danmark. Det var nämligen två officerare som inte ville överlämna sig till ryssarna, utan de körde till Danmark och överlämnade sig till Montgomery. Ett annat inslag visar bilen i nuvarande skick.

Mer information hittar ni på www.egholmslot.dk/museum

Publicerat i andra väldskriget

Vem är bakom flötet? Guillou kan i alla fall inte stava till Thornberg

En kort kommentar av Jan Guillou i söndagens krönika i Aftonbladet har fått sociala medier att koka då han kallat Säpochefen Anders Thornberg för ”1:e muslimjägare”. Det finns all anledning att ge kommentarer till kommentaren.

Reaktionen kom alltså med anledning av att Thornberg i veckan utsågs till ny rikspolischef. Jubelropen skallade ty nuvarande polis-gd Dan Eliasson var äntligen sparkad. Thornberg ansågs som ett ypperligt val efter sina 37 år inom polisen. Han började inom ordinarie polisverksamhet 1981 och rekryterades strax före Palmemordet till Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/Säk), som i vardagligt tal då kallades Säpo och som sedan 2015 är en egen myndighet. Thornberg hade alltså vandrat upp i polis-hierarkin från patrullerande polis till att 2012 sluta som chef för Säpo.

Till skillnad från föregångaren Anders Danielsson ska Thornberg ha varit ett lyckat val för Säpo sett med interna polisglasögon.

Detta är en liten parantes, men för ett par år sedan fick jag en delförklaring till varför de de fd cheferna vid Säpo Olof Frånstedt och Tore Forsberg varit som hund och katt. Orsaken var alltså att det finns poliser respektive riktiga poliser.

Jag fick förklarat att Frånstedt var jurist som gått direkt in på en polisintendenttjänst utan att ha patrullerat en enda gata. Han slutade som byråchef och ska 1978 ha blivit sparkad på ett enligt uppgift ganska omilt sätt, vilket jag uppfattar skapade viss bitterhet som var märkbar årtionden efteråt. Forsberg å sin sida hade börjat som kriminalassistent 1967 och hade patrullerat gator och dirigerat trafik, bland annat utanför Dramaten. Något av det sista Palme ska ha gjort var att utse Forsberg till polisintendent. Forsberg blev sedan chef för den sk ryssroteln för att 1994 få vissa specialtjänster där han stod dåvarande Säpochefen mycket nära.

För att hoppa fram i tid kan vi titta på Anders Danielsson, som under sin Säpochefstid förklarade för mig att han var karriärjurist inom polismyndigheten, alltså en jur kand som rekryterats utan att patrullera en enda gata. Han var alltså precis en sådan som Frånstedt – inte en riktig polis utan enbart en anställd på polismyndigheten som blivande chefsämne.

Så där har ni lite av förklaringarna till Forsbergs och Thornbergs populäritet internt. De var och är riktiga poliser, det vill säga vet vad de snackar om för de har patrullerat. Thornberg ska dessutom ha roat sig med att låta nya medarbetare öva sig på att skugga honom, vilket framgår i en artikel i tidningen Chef. 

Det är ur detta perspektiv vi nu ska betrakta Jan Guillous mycket korta kommentar om utnämningen at Thornberg till ny rikspolischef. Vad var det han skrev?

”För övrigt anser jag att nye rikspolischefen Anders Thornborg genom sitt tal till nationen, ”Jag ser en polis”, befäste det intryck han skapade som operativ chef på Säpo och 1:e muslimjägare. Att han är lite bakom flötet”, skriver Guillou. 

Guillou påstår att den nye rikspolischefen hållit ”ett tal till nationen” som Guillou kallar ”jag ser en polis”, och detta ”tal” befäster intrycket av att han är ”1:e muslimjägare”. Därtill påstår Guillou att den nye rikspolischefen är ”lite bakom flötet”.

”Talet till nationen” var inte alls något tal till nationen utan uttalanden som är hämtade från en presskonferens på Rosenbad, som visserligen kunde ses i direktsändning på nätet men där tittarna utan tvivel inte representerade allmänheten utan journalister i synnerhet. Något tal till nationen var det alltså inte över huvud taget. 

Jan Guillou hoppar klädsamt över fortsättningen i formuleringarna ”jag ser en polis”. Bara genom att läsa hans egen tidning Aftonbladet står det klart att uttrycket handlar om Thornbergs visioner för polisen under hans kommande ledning.

”– Jag ser en polis som är starkt förankrad hos medborgarna, säger han om en av sina visioner”, skriver Aftonbladet.

”– Jag ser en polis som har en hög förmåga, som fokuserar på kärnverksamheten. Vi ska arbeta mer förebyggande, mindre reaktivt”, är ytterligare en vision enligt Aftonbladet.

Även SvD rapporterar från presskonferensen om denna vision

”Han har en övergripande vision. Polisen ska arbeta mer förebyggande, i stället för reaktivt.
– Jag ser en polis som flyttar fram sina positioner mot brottsligheten genom ökad samverkan, nationellt och internationellt”, citeras Thornberg.

Anders Thornberg har gjort sig känd för sin öppenhet. Visserligen var ökad öppenhet redan på gång internt på Säpo när han tillträdde, men han har förstärkt utvecklingen. Det handlar inte bara om att vi nu vet hur många som jobbar på Säpo. Under Thornbergs ledning har Säpo flera gånger talar klarspråk om siffror vad gäller stridande i Syrien och hur många som återvänt. Sommaren 2017 blev det stora rubriker i tidningarna efter att Thornberg i Almedalen sagt att de radikala miljöerna hade expanderat. Från att för ett par år sedan haft ett par hundra radikala extremister i Sverige följde Säpo nu 3 000 extremister, varav två tredjedelar är jihadister och resten vänsterextrema eller tillhör nazistiska kretsar.

Med dessa fakta kan jag inte påstå något annat än att Guillou ägnar sig åt rappakalja. Den nye rikspolischefen har inte hållit något ”tal till nationen”, det finns ingen koppling mellan uttalandena på presskonferensen om ”jag ser en polis” och att jaga muslimer. För övrigt har han inte ens lyckats stava Anders Thornbergs namn rätt. Guillou kallar honom ju för Thornborg. Således är det bara en som förefaller vara bakom flötet. Det är Guillou!

Inte första gången Guillou har fel i en text. Dags för korrekturläsning på AB kanske?

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Sverige

Provokatören Sture Johannesson – fascinerades både av Yngve Nordborg och Ulrike Meinhof

Malmökonstnären Sture Johannesson har avlidit. Han är mest känd för sin affisch Haschflickan, som planerades för en utställning på Lunds konsthall vintern 1969. Affischen ansågs så drogliberal och provocerande att den förbjöds. Utställningen Underground ställdes in.

”Den dåvarande konsthallschefen avskedades, konsthallen höll stängt i flera månader och Johannesson försvann från konstscenen”, summerar Lunds konsthall.

Många tror nog att Sture Johannesson var vänster. Redan 1967 hade han blivit omskriven för att propagera offentligt för hasch. Senare kom han att vurma för Ulrike Meinhof och gjorde tillsammans med Charlotte Johannesson hyllningskonstverk över henne och RAF, provokativa affischer till en utställning på Kulturhuset i Stockholm 1967.

Först skulle utställningen handla om mänskliga fri- och rättigheter i Västtyskland. Men så var det ju det där att utställningen råkade sammanfalla med två saker: kung Carl XVI Gustaf skulle gifta sig och Ulrike Meinhof hade precis tagit livet av sig. Slutresultatet blev rörliga bilder från Meinhofs begravning och en autentisk begravningskrans visades. Besökarna kunde ta stenciler med utdrag från Meinhofs brev från tiden i Stammheimfängelset. Skulle detta betecknas som ”konst”?

Smaklöst nog blandades Silvia Sommerlath in i utställningen. Ett hemligt flygblad delades ut där två västtyska kvinnors olika livsöden belystes. Uttalanden från Moderata Samlingspartiet om valfrihet vad gäller boendeformer klipptes in med bilder av Ulrike Meinhof och Silvia Sommerlath och orden ”Stammheim – Stuttgart – Stockholms slott”. Flygbladet tillskrevs ”Unga Moderater”.

Chefen för Kulturhuset fick förbjuda flygbladet, som alltså inte kom från något parti alls utan från konstnärsparet Johannesson. Två dagar efter öppningen stängdes utställningen av en enig kulturnämnd i Stockholm. Ordföranden var Socialdemokrat. VPK noterades intressant nog inte vara representerat i nämnden.

Jag har sett flygbladet på Stefan Johannessons utställning på Lunds konsthall 2002, så upphovsmannen borde otvetydigt vara just han. 25-30 år efter utställningen kändes flygbladet fortfarande väldigt osmakligt. Ni kan ana bilden här. 

Man får tycka vad man vill att vi har monarki, men att blanda ihop terrorism med valfrihet var och är smaklöst. Att dra in Silvia Sommerlath i det hela var etter värre. Skulle detta kallas konst? 

Men var Sture Johannesson vänster? Det anser inte Expressen.

”Sture var varken vänster eller höger. Han slogs mot allt och provocerade omgivningen. Kanske anarkist. Konstanarkist”, skriver Olle Berggren.

Han har rätt. Sture Johannesson var både det ena och det andra. Min man Gunnar Ekberg arbetade tidigt på 60-talet med Sture Johannesson. En dag på försommaren 1962 drog Sture Johannesson med honom till Västergatan i Malmö.

”Nu ska du träffa en riktig hjälte”, hade Sture Johannesson förklarat.

Mannen som öppnade dörren hette Yngve Nordborg och hade skyttegravsfötter. I Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst beskrivs detta möte. Nordborg reagerar över Ekbergs mörka hår och frågar om han är jude. När Nordborg får bekräftat att så inte är fallet blir de insläppta. Vad de pratade om minns Ekberg inte, men däremot att det i vardagsrummet hängde en hakkorsflagga tillsammans med korslagda örnprydda bajonetter.

Operasångaren Yngve Nordborg är känd för sitt nazistiska förflutna. Han anslöt sig till Waffen-SS och ska dels ha deltagit i strider, dels ha fungerat som någon slags krigskorrespondent. Han påstår själv att han var med vid slutet i Hitlers bunker och efter kriget ska han varit verksam i Werwolforganisationen.

Detta bör man ha med sig när man tittar på Sture Johannessons senare 60-tal, då han blir drogliberal och både skildrar och vurmar för hippierörelsen. 70-talet är tiden då han blir terroristkramare.

Låt oss hoppa fram i tiden till 2000-talet. Det var en tid då Lunds konsthall blev riksnyhet minst två gånger. Strax innan valet 2002 vinglade kommunfullmäktiges ordförande Lennart Ryde in på ett vernissage. Vittnen hade redan ringt polisen, ty Ryde hade under sina bilparkeringsförsök lyckats köra på, som jag minns det, tre bilar på Mårtenstorget. Mitt i bubbel och fina tal traskade polisen in och grep Ryde. Jag fick uppdraget att få kommentarer av Ryde dagen efter. Vi träffades utanför villan. Han hävdade att han tagit bilen för att det skulle gå snabbare. Han bodde strax i närheten av Mejeriet. Alla i Lund vet att cykel är snabbaste fordonet. Ryde avgick från i princip alla poster och blev sedan dömd för rattfylleri på 0,9 promille. 

1,5 år senare senare var det dags för nästa polisinsats på Lunds konsthall. Den här gången var det Sture Johannessons 75 hampaplantor, som skulle vara med på utställningen Counterclockwise Circumambultion, som togs i beslag.

Johannesson misstänktes för narkotikabrott, men Lunds tingsrätt hävde beslaget men då hade tydligen plantorna redan klipps ner av polisen. Som jag minns det visades de tomma krukorna senare på utställningen men jag är oklar om den avklippta hampan fick vara med.

Det måste ha varit på den här utställningen som jag sattes att bevaka pressvisningen. Jag minns en eller flera verk som handlade om RAF och Ulrike Meinhof. Ordagrant kan jag inte återge vad Sture Johannesson sa till mig när vi stod där på tu man hand, men han var tårögd och hävdade med viss dramatik i rösten att Ulrike Meinhof varit en fin människa. Han uttryckte sin beundran för henne och så sa han något om barnhem. Att hon växt upp där eller att hon vurmat för barnen på barnhem. Det var därför hon varit så fin. Det lät så konstigt men jag stod inte där med fakta. I efterhand har jag fått klarhet i att Ulrike Meinhofs relation till barnhem var att hon satt sitt eget kött och blod där för att själv ägna sig åt den så kallade kampen. Hur beundransvärt det är kan ju diskuteras.

Sture Johannesson drogs till ytterligheterna – men trodde han själv på dem? Expressen konstaterar i dödsrunan att han varken var vänster eller höger och jag tror de har rätt.

”I dag ser jag Sture som någon slags godhjärtad anarkist, som med en viss träffsäkerhet alltid lyckats strö salt i precis rätt samhällssår för att provocera makthavarna och göra deras överdrivna reaktioner till en del av konstverket”, skrev min man i sina memoarer 2009.

Publicerat i Sverige

Guillou blev inte Sveriges sexigaste man – misstänkte röstfusk

Förra söndagen var Malena Ivarsson gäst hos Anna Hedenmo i SVT:s Min sanning. Fem miljoner svenskar eller nästan 70 procent av befolkningen ska 1988 ha sett den auktoriserade kliniska sexologen och programledaren i Fräcka Fredag, som lades ner efter sex avsnitt. Själv minns jag henne i Linje Lusta från Sköna Söndag, som föregick det ”fräckare” programmet.

I inledningen av Min Sanning får Jan Guillou en framträdande roll. Redan innan första sändning skrev pressen ner Fräcka Fredag. Anna Hedenmo läser upp ord som förekom i media:

”Opassande, skamligt, simpelt, billigt, stillöst, uruselt. HUR STOD DU UT!?!”

Det är inte bara Anna Hedenmos ord, utan även tonläge och skratt som tänder intervjun. Det går liksom inte att slita sig från programmet, som bara blir bättre. Det är nu som Jan Guillou kommer in i bilden. Han är en av många journalister som sablar programmet innan det ens är sänt och han kallar, enligt Ivarsson, det för ”ett horprogram”.

”Vad kallade han programmet?” frågar Hedenmo.

”Jag tror han sa knulleriprogram men det fanns också en artikel i Sydsvenskan där han skrev att nu skulle Sveriges Television sänka sig så lågt så de skulle göra horporgram och den kvinna de hittat på gatan det var jag.”

Hade dessa kommentarer yttrats under dagens #Metoo-debatt hade Jan Guillou fått löpa gatlopp och rullats i tjära och fjädrar, men det här är 80-talet då det uppenbarligen var okey med offentliga påhopp av sexuellt nedsättande karaktär. Karln uppträdde ju som en tölp, och inte som den gentleman som han ständigt vill att alla ska tro att han faktiskt har uppfostrats till.

Skickligt för Anna Hedenmo in oss läsare i Malena Ivarssons verklighet 1988. Vi får veta att Jan Guillou och Malena Ivarsson ”satt vägg i vägg på Malmö-TV”. Hon hade gjort Sköna Söndag och skulle nu få ett eget program på SVT. Han gjorde Rekordmagazinet. Det är intressant att Anna Hedemo inte riktigt vill kalla dem kollegor, utan säger ”en kollega kan man säga”, vilket vi ska återkomma till.

”Varför var han så arg tror du?” undrar Hedenmo.

”Han var arg av många skäl”, svarar Malena Ivarsson. ”Dels var han väldigt sur över att han inte blev utsedd till Sveriges sexigaste man när vi gjorde Sköna Söndag.”

Nu börjar Anna Hedenmo spontant skratta och undrar hur Malena Ivarsson kan veta det.

”Det sa han. Han trodde ju inte på resultatet”, säger Malena Ivarsson.

Mannen som utsågs till Sveriges sexigaste var Sven Wollter. Jan Guillou ska ha gått och ”gruffat” över detta, som Magdalena Ivarsson uttryckte det.

”Han trodde vi hade myglat med rösterna”, hävdar Malena Ivarsson.

I detta läge inflikar Anna Hedenmo den obligatoriska tv-kommentaren: ”Han är inte här och kan ge sin version av det här”. Fallet Jan Guillou släpps inte, ty Anna Hedenmo, som uppenbarligen läst på, frågar Malena Ivarsson om de genmälen hon gav i media. Malena Ivarsson var nämligen väldigt arg på Jan Guillou.

”Kommer du ihåg vad du svarade honom?” 

”Ja, att han behövde sexterapi. Att han förmodligen var hämmad”, svarar Malena Ivarsson.

Själv hade jag gärna velat vara en lus på väggen på Malmö-TV vid den här tiden. Vilka var alla de andra anledningarna som Jan Guillou hade för att vara arg på Malena Ivarsson? Ett skäl jag tror på är konkurrens. Många tror felaktigt att Jan Guillou blev en stjärna efter IB-affären 1973, men så var det faktiskt inte alls. Under många år hade han det svårt på arbetsmarknaden. 1987/88 hade han äntligen fått plats i medias strålkastarljus, men endast som frilansare. Det är ju faktiskt därför Anna Hedenmo inte kallar Jan Guillou för en kollega till Malena Ivarssson utan ”en kollega kan man säga”.

Således kunde Jan Guillou hamna i exakt samma situation som Malena Ivarsson och få sitt program nerlagt vilken dag som helst. De tidningar som återgav hans hätska utlåtanden borde rimligen insett att det var en konkurrent som ville förgöra en annan konkurrent, dessutom på ett sätt som i dagens #Metoo-debatt hade varit fullständigt omöjlig. 

För skojs skull slår jag i digitala arkiven och hittar belägg för mitt påstående. I november 1986 får jag första träff som handlar om att Guillou ”våldsamt” attackerar Sköna Söndag.

”Men det är kanske mera en personligt än ideologiskt betingad reaktion”, skriver krönikören Hemming Sten.

Det var tydligen, inom media, känt att det finns en fnurra på tråden långt innan Fräcka Fredag ens var påkommen! I augusti 1987 kan jag i DN läsa att Malena Ivarsson fått åtta program av Fräcka Fredag medan Jan Guillou fått tre (3).

I mars 1988 skriver Hemming Sten en tv-krönika som handlar om ifrågasättande om SVT:s inriktning. Nu är det inte Fräcka Fredag som ifrågasätts utan Sköna Söndag, som är ett ytligt program. Jan Guillou uppges vara kritisk till att SVT satsar på Sköna Söndag medan hans eget Rekordmagazinet får krympande resurser. I april får vi veta att Jan Guillou under vintern kritiserat SVT för att Fräcka Fredag kunnat göra reportageresa till Brasilien medan Rekordmagazinet inte haft råd med resa med tåg från Malmö till Helsingborg. Jan Guillou har verkligen en känsla för dramatik! Han släpper inte agget mot Malena Ivarsson utan skriver även en bok, där hon får en roll 1990.

Under tiden på Rekordmagazinet får Jan Guillou själv väldigt mycket kritik – bland annat för att driva propaganda i sitt program. I mars 1987 skriver tv-krönikören Hemming Sten att Jan Guillou ”driver kampanj utan motstycke för kurderna och mot Hans Holmér”. Som debattör kan han ta sig an ämnet men att ägna sig åt pamflettjournalistik i SVT passar sig inte. Han har till och med ställt upp i Barnjournalen ”utan antydan till försök till objektiv sakbeskrivning” i frågan. 

Artikel som fladdrar förbi under Min Sanning som tyder på agg på det personliga planet.

Genom åren har jag följt Jan Guillou och tekniken att göra ner en person tycker jag varierar. När han gör ner kvinnor, även journalister, finns en tydlig tendens till ”lilla stumpan du förstår inte”-attityd. Relationen till Malena Ivarsson tycks haft mer explosiva dimensioner, och handlar nog väldigt mycket om vad som faktiskt hände innanför väggarna på SVT Malmö.

Dagen före sändningen av Min Sanning intervjuades förresten Jan Guillou i norska Aftenposten. Vad som sagts fick stor spridning i Sverige när SvD gjorde en rewrite.

”Det är hög tid att de här sakerna kommer fram. Trakasserierna har visat sig vara oändligt mycket större än man trodde, och de måste bort”, citeras den nu självutnämnde trakasseri-experten Jan Guillou om #Metoo

”En äldre man är det mest motbjudande man kan vara nuförtiden. Man blir osäker på om man kan ge kvinnor en kram”, säger Jan Guillou och låter väldigt sårad.

Malena Ivarsson sa att det fanns flera anledningar till att Guillou var sur. Flera är minst tre och lite av detta har jag skrapat på. Se gärna Min Sanning med Malena Ivarsson och tänk efter. Visst känns det som om Anna Hedenmo vet mer än vad hon frågar om. Vad som hänt innanför SVT Malmös väggar må vara en hemlighet för allmänheten, men mellan tv-husen tror jag nog allt att det finns kommunicerande kärl, i synnerhet när det finns papper på saker och ting.

TEXT: LENA BREITNER

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Guillou: Storm i Roslagen orsak till fel om bränder på flyktingboenden – skyller på NOA

I gårdagens Aftonbladet förärades läsarna en ny krönika av Jan Guillou. Själva grundtexten är i grund och botten ointressant. En del kanske tror att den handlar om Leif Östlings uttalanden om skatter i Uppdrag Granskning, men ack så är det ju egentligen inte. Till och med GW (som ju säljer mer böcker än Jan sedan länge) blir indragen i tesen om att man ju vet vad folk har för bakgrund när de öppnar mun. Leif Östling har ägnat sig åt ”dumhögersnack” framförd på ”klingande arbetarklasstockholmska”.

Texten är egentligen ett återkommande tema hos Jan Guillou. Jag får ständigt intrycket av att han vill förstärka människors uppfattning om att han själv faktiskt har fiin bakgrund, för det hör man ju när han öppnar mun. Ju mer jag har studerat Jan Guillou desto mer krampaktigt och överdrivet tycker jag att hans sätt att tala är. Jag hör inte en fiin bakgrund när han öppnar mun utan ett komplex över sin bakgrund, om förmögenheten som försvann och fasaderna som rämnade en gång i tiden för lille Jan. Med sina vänsterståndpunkter tycker jag allt att han borde vara lite mer stolt över koboltarbetare, servitriser och förskollärarare som nära anfäder.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om, utan Jan Guillous förklaring till den lilla fadäsen om anlagda bränder av högerextrema år 2016.

”Bara år 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar (enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sitter och räknar sådant)”, stod det i Jan Guillous krönika.

Påståendet kom snabbt och berättigat att ifrågasättas, eftersom MSB inte för statistik över misstänkta förövare. Jag går igenom fallet här. 

Nu har Jan Guillou kommit med en ganska rolig förklaring till misstaget. Han erkänner att han ”felaktigt angav att uppgiften om drygt ett femtiotal anlagda bränder på flyktingförläggningar under 2016 kom från myndigheten MSB” varpå ”Saken blev inte bättre av att jag själv befann mig i Uganda och att en storm i Roslagen slagit ut min uppkoppling. Jag återkommer i ämnet när tekniken kommit i ordning.”

Jan Guillou hävdar att det inte alls var MSB som var källan, utan något ”betydligt bättre än så, nämligen Nya, polisens nationella operativa avdelning.”

Jan Guillous bortförklaringar blir inte bättre av att han skyller på Noa. De blir faktiskt ännu värre. Jag vill påminna läsarna om att Jan Guillou faktiskt gjorde dubbelfel i krönikan om bränder på flyktingboenden:

  1. Han hävdade att 50 bränder år 2016 utförts av högerextrema
  2. Att källan till detta var MSB. 

Med en enkel sökning på nätet hittade jag att SVT den 8 februari 2017 kunde berätta om Noas statistik och de hade också fördjupat sig vad man så att säga visste och inte visste om gärningsmännen.

Av SVT:s artikel framgår att 112 bränder skett på flyktingboenden år 2016, varav 92 bedömdes vara anlagda. Av dessa bedömdes 37 bränder vara anlagda av de boende, 2 fall konstateras att det är en person utifrån. I de 53 sistnämnda fallen har bränderna startats av ”okänd gärningsman”.

SVT har också talat med Ola Stoltz, sektionschef på Noa.

”Vi misstänker att en stor del av dessa 53 bränder är anlagda av utomstående personer”, säger Ola Stoltz till SVT.

Jag tycket det är ganska tydligt att Jan Guillou skruvat till det i sin krönika ty varken ”okänd gärningsman” eller ”utomstående personer” är synonymt med ”högerextrem gärningsman”. 

Vad Jan Guillou försöker göra är att bortförklara sin egen bristande researchförmåga med förhoppning att du som läsare ska ha glömt bort vad han faktiskt egentligen påstod, nämligen att högerextrema stod för väldigt många anlagda bränder på flyktingboenden år 2016. Att skylla på Afrikaresor och stormar i Roslagen biter i alla fall inte på mig.

Bäst att skärmdumpa vad Guillou har för förklaring – innan han ändrar sig igen! Källa: AB

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 9 kommentarer

När terrorismen var en arbetsmarknadsfråga

I helgen såg jag dokumentären Ebbe – the Movie. Mannen, myten, affären från 2009. Jag har sett den flera gånger då den på många sätt är briljant, på vissa sätt tveksam.

Den här gången höjde jag på ögonbrynen när jag hörde Anna-Greta Leijon förklara vad som hände 1975 i samband med ockupationen av västtyska ambassaden. Som statssråd var Leijon ansvarig för svensk terroristlagstiftning. Hon var biträdande arbetsmarknadsminister och titulerades även invandrar- och jämställdhetsminister.

Visst blir man lite sjösjuk av att en sådan minister skulle haft ansvarat för terrorism 1975? Bara lugn! Det är en fin och långvarig tradition i Sverige att lägga terrorism- och extremismansvaret på lite udda poster.

Låt oss ta en historisk exposé för att fördjupa oss i snedtänket. Sveriges första terroristdåd, Amaltheaattentatet 1908 i Malmö påstås än i dag ha rört sig om en arbetsmarknadsfråga och är intimt förknippad med arbetarrörelsens identitet. Notera: dådet var utfört av svenskar och deras offer var utlänningar. I nutid har dådet börjat benämnas för vad det faktiskt var: ett terrordåd.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940 hade mig veterligen inget med arbetsmarknad, jämställdhet eller invandrare att göra.

Den terrorism som härjade i världen på 1970-talet, då ambassaddramat inträffade, hade många förgreningar till svenska medborgare. Således hörde terrorismen inte heller då till områdena arbetsmarknad eller jämställdhet, och möjligen bara ibland med invandring. Kommando Holger Meins var ju t ex inga ”invandrare” utan snarare ”turister”.

Uppvaknandet kring terrorismen är dagsaktuell företeelse. Under lång tid ifrågasattes att ansvaret för radikalisering och IS-återvändarna låg på kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes bord. Först i mars 2017 gavs besked om att frågan flyttades till justitiedepartementet, där det rimligen hör hemma. 

Vad var det då Anna-Greta Leijon sa 2009 i dokumentären Ebbe – the Movie och som jag höjde på ögonbrynen åt?

”Då hände en av de här mest fruktansvärda attentaten som vi har varit med om i svensk historia. Ett antal ungdomar från Västtyskland, tillhörande Baader Meinhofgruppen, reste in i Sverige med syfte att ta gisslan och ockupera västtyska ambassaden för att kunna få ut ungdomar som hade begått brott i Tyskland och som satt i tyska fängelser.”

Ungdomar? Jag tar fram namn och födelsedatum på RAF-medlemmarnaKommando Holger Meins, som utförde ockupationen i Stockholm. Den första högen som utvisades var Hanna Krabbe, 32 år (f 1945), Lutz Taufer, 33 år (f 1944), Bernhard Rössner, 30 år, (f 1946) samt Karl-Heniz Dellwo, 23 år (f 1952). Den 29-årige Ulrich Wessel lär ha transporterats i kista. Han avled nämligen under ambassaddramat. Kvar i sin sjuksäng låg den svårt skadade 23-åringen Siegfried Hausser, (f 1952) som Anna-Greta Leijon sedan skulle fattar beslut om att också utvisa. Han avled kort tid senare i Västtyskland och påstods senare vara den tändande gnistan till att Anna-Greta Leijon senare skulle kidnappas.

RAF-”ungdomarna” som skulle befrias var 32-årige Andreas Baader (f 1943), 41-årige Ulrike Meinhof (f 1934), 35-årige Gudrun Ensslin (f 1940) samt 31-årige Jan-Carl Raspe, (f 1944).

Med lite välvilja, bland annat med Svenska Akademiens Ordbok, SO, får jag ihop det till att endast 2 av 6 ockupanter kan räknas som ”ungdomar”. Inga RAF-medlemmar som skulle befrias kvalar in som ungdomar. 

Jag tror ärligt talat att ”RAF-ungdom” är ett språkligt misstag av Anna-Greta Leijon som alltså ska rekonstruera något som hon jobbade med 34 år tidigare.

1975 var Anna-Greta Leijon som minister både skarp och tydlig och använde inte alls ordet ”ungdomar” utan kallade ständigt brottslingarna för ”terrorister” och inget annat.

”Vi är glada över att vi inte har terroristerna i landet”, sa Anna-Greta Leijon t ex direkt efter utvisningen 1975 till SvD. 

Problemet är att orden är sagda och att dokumentärmakarna Karin af Klintberg och Jane Magnusson gjort det smaklösa valet att ha med en intervjusekvens som så uppenbarligen inte stämmer. De förmedlar en felaktig bild och borde ha reflekterat och insett att intervjupersonen faktiskt mindes totalt fel om en händelse som låg långt tillbaka i tiden. Antingen får man ta om sekvensen eller slänga den! Det är fult att klippa in felaktiga uppgifter i en dokumentär!

Jag slår lite på dagens IS-terrorister. De benämns vid sina namn. Vid sin ålder. Aldrig som ”ungdomar”, men möjligen som ”en ung man” (läs: vuxen). Det gäller t ex benämningar om den fd Malmöbon Osama Krayem, som är häktad misstänkt för terrordåd i Bryssel. Han var 23 år när ”hans” dåd hände. Lika gammal som Sigfried Hausser var 1975. Ingen av dem kan ses som ”ungdom”.

Jag surfar runt i digitala arkiv och tappar hakan ännu en gång. En av dagarna efter terrordramat i Stockholm får jag se rikspolischef Carl Persson på bild skakandes hand med en flygkapten, vars namn skrivs ut. De står utanför cockpit i den DC-9:a, som precis transporterat ut RAF-terroristerna från Sverige. Jag kan läsa att flygkaptenen, vars ansikte syns tydligt i bild och som ser lite reserverad ut, har gjort en ”mystisk” mellanlandning i Hamburg på sin väg till Köln med de utvisade terroristerna. Carl Persson ler medan han skakar flygkaptenens hand.

Var man så in i bängen naiv i Sverige vid den här tiden? Skriva ut namn och publicera bild på anställda som utför utvisningar av terrorister? Jo, man skrev till och med ut namnet på läkaren som behandlade Krabbe och ifrågasatte förflyttningen av patienten. På frågan om vi i Sverige var naiva vid den här tiden så är svaret: utan tvekan ja!

Publicerat i Journalistik, Sverige