Vad är Jan Guillous självförtroende egentligen?

Förra måndagen sände Sveriges Radio ett program där journalisten Katarina Hahr möter Jan Guillou i ett samtal om självförtroende. Just det här att intervjua honom om hans självförtroende väcker mitt intresse, eftersom jag inte tror att han har något. Självförtroende alltså.

Har du självförtroende? undrar Katarina Hahr och svaret kommer snabbt:

”Ja, det har jag alltid haft”.

Fast sedan nyanserar Jan Guillou sig. Han hade bättre självförtroende som ung. Nu när han vet så mycket mer har han blivit mer ödmjuk.

I söndags lät han publicera en krönika i Aftonbladet titulerad Muslimska mördare kommer vi aldrig att kalla serieskyttar. Krönikan blev genast en snackis på grund av alla sakfel som fanns i artikeln. Journalisten Kjell Häglund radade upp fem grova klavertramp på facebook, som senare hamnade på Expressens kultursida. Även Per Gudmundson har tagit upp frågan i SvD.

Jan Guillou har alltså fel i sak på flera punkter. Dådet i Charleston har visst kallats för terrorism. Många, bland annat borgerliga, skribenter har visst kallat Breivik för terrorist. Nej, boken Almedalen har fallit handlar inte om hur muslimerna angriper Almedalsveckan i stor skala, som Guillou påstår, utan om hur vit högerextrem terrorism drabbar politikerveckan. Och nej, de två ”skolpojkar” som försökte bränna ner konstnären Lars Vilks hus dömdes inte alls för terror­ism utan för försök till mordbrand.

Det är bland annat det här jag tänker på när Jan Guillou samtalar med Katarina Hahr om sin i takt med åldern ökade kunskap, sitt starka självförtroende som numera kombineras med ödmjukhet.

Själv får jag en visuell förnimmelse av Jan Guillou med en tratt på huvudet, en sådan där som man sätter på huvudet på hundar för att de inte ska klia sig på det infekterade såret. Han verkar inte uppfatta allt som vi andra med lätthet kan ta in, till exempel genom enkla sökningar på internet. Tratten är i vägen.

Det där med att jag inte tror på Jan Guillous påstådda självförtroende är inget nytt. Jag har länge ifrågasatt det. Kanske för att jag i arbets- och privatliv reflekterat över människor som faktiskt har självförtroende. De tar oftast inte plats i rummet först. De utstrålar ett lugn, men kan ta befälet i krislägen. De använder sig inte av härskarteknik om någon säger emot dem utan lyssnar ofta intresserat på argumenten innan de svarar. Framför allt så vet människor med gott självförtroende att de inte är bäst på allt.

Redan någonstans här står det ganska klart att Jan Guillou inte är sinnebilden för gott självförtroende. Hur många har inte han mosat genom att kalla dem mytomaner, psykopater, avfärdat dem med att de inte förstår och har den kunskap som han har?

Om Jan Guillou nu råkar ha ett gott självförtroende – varför måste han ständigt påpeka att han faktiskt kan äta med kniv och gaffel, faktiskt förstår sig på överklassens manér, att han gärna intervjuas om att han kommer från överklassen.

Och varför var Jan Guillou tvungen att genomföra en offentlig avrättning i media av journalisten Paul Frigyes för 1,5 år sedan?

Guillou påstod att Frigyes haft hundratals fel i sin bok, men i efterhand kan jag bara komma på två som lagts fram i öppen dager. Guillou hade visst fått ett terminsbetyg (inget slutbetyg) från Solbacka. Hans hustru hade haft marinblått på sig på bröllopet, inte svart. Diskussionen om stort A i biologi handlade om att Guillou en gång ska ha påstått att han alltid haft stora A i biologi. Att han i SvT visade fram ett terminsbetyg med stora A i biologi lämnar jag därhän, eftersom Frigyes säger sig ha gått igenom flera slutbetyg och inte hittat några stora A:n i biologi.

Ärligt talat – var Guillous reaktion mot journalisten Paul Frigyes för 1,5 år sedan verkligen en handling hos en man med gott självförtroende och tilltagande ödmjukhet?

Min uppfattning är att han inte ville att folk skulle läsa boken, eftersom självbilden av överklassbakgrund nog fick sig en törn. Där stod att Jan inte alls bott i det stora fina huset i Saltsjöbaden utan i chaufförsbostaden, att de ganska tidigt flyttat till en liten och mycket enkel lägenhet på Kungsholmen, att mamman och styvfadern drivit våffelstuga i Sälen, två säsonger om jag minns rätt. 

Låt oss återgå till SR-intervjun.

”Det jag har kunnat läsa mig till och vet och så där är att du hade det väldigt tufft”, säger Katarina Hahr.

Vi får veta att Jan Guillou mellan ”5 och 15 års tid ungefär” levde tillsammans med en ”sadistisk styvfar som hade orgier i form av uthängt våld”. Medan Jan Guillou blev slagen fanns mamman ”i ett annat rum och spelade piano eller gjorde något annat”.

Katarina Hahr frågar inte Jan Guillou om det där hans mamma och syster sagt i Expressen 2003, att Jan Guillou ljuger och hittar på. Att mamman säger att hon faktiskt inte ens kunde spela piano. Varför ställs inte frågor kring dessa högst relevanta motargument?

Istället blir Katarina Hahr-intervjun ett snack om självförtroendet och barndomen, och om hur Jan Guillou slår styvfadern. Sveriges Radio PÅSTÅR på sin hemsida att Jan Guillou säger så här i intervjun:

”Men när jag var 17 år slog jag tillbaka och det ledde till att förtrollningen bröts och därmed kunde deras äktenskap upplösas”, vilket blir citerat av andra medier.

Men så sägs det faktiskt inte i själv intervjun. Så här är det istället:

”När jag kom tillbaks (från Solbacka, red anm) och var 17 år så fanns det inga möjligheter för den här styvfadern längre att slå mig.”

”Vad hände då?” säger Katarina Hahr. 

”Jag slog honom och därmed upplöstes äktenskapet och han försvann ur mitt liv.”

”Jaha, okey, så den händelsen gjorde att din mamma lämnade honom?

”Det bröt förtrollningen”.

”Så egentligen så var det bra att du slog tillbaks?”

”Ja, naturligtvis”.

Det finns vissa problem med sekvensen. För det första har Guillou redan förklarat att han levde med styvfadern tills han var femton år. Två år senare ska han alltså ha kommit hem och gett styvfadern stryk så att äktenskapet upplöstes.

Jan Guillou är född den 17 januari 1944. Han blev således 17 år den 17 januari 1961. Det är alltså efter detta magiska datum som Jan Guillou fixar till så att mammans och styvfaderns äktenskap kan upplösas.

Men enligt svenska myndigheter gick skilsmässan mellan mamma Marianne och styvfadern Nils Hansén igenom den 8 september 1959, det vill säga ungefär 1,5 år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

Det är också intressant att konstatera att Jan Guillou har en halvsyster, som är fem år yngre än vad han själv är. Nu såväl som då behöver föräldrar till minderåriga betänketid. Man ansöker alltså först om skilsmässa och har sedan en lång betänketid.

Stockholms rådhusrätt meddelar hemskillnad mellan parterna den 24 april 1958. Hemskillnaden innebar att paret inte fick sammanleva under betänketiden, och personer fick senare intyga att så varit fallet inför domstolens beslut om skilsmässa.

Således skedde alltså separationen mellan makarna senast den 24 april 1958, det vill säga ungefär 2,5 år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

I Expressen anges 2003 att Nils Hansén lämnade Jans mamma Marianne 1957 för en annan kvinna, Ulla Hansén, som han senare gifter sig med. Hon intervjuas i artikeln. Den fysiska separationen ska enligt Expressen alltså ha inträffat tre år före den Guillouska förtrollningen och äktenskapsupplösningen ska ha inträffat.

I intervjun med Katarina Hahr gör Jan Guillou sig till en huvudaktör i skilsmässoärendet. Det är han och inte Stockholms rådhusrätt som får äktenskapet att upplösas. Är det detta som menas med självförtroende parat med ödmjukhet? Eller är det så att Jan Guillou för länge sedan har låst in sig i en story han har svårt att backa från, där han sagt att allt i ”Ondskan” är sant och att han nu måste vidmakthålla storyn?

Mamman och halvsysterns uttalanden i Expressen är intressanta, för att inte tala om det Nils Hanséns nya fru säger. Jan Guillou beskrivs som en faderlös och vilsen tonåring som efter separationen mellan Marianne och Nils Hansén ofta söker kontakt med den före detta styvfadern.

Vad är det som händer två-tre år efter separationen och 1,5 år efter skilsmässan när Jan Guillou är 17 år och säger sig upplösa äktenskapet genom en förtrollning? Är det verkligen något som händer vid 17 års ålder?

En tanke slår mig plötsligt. Det fanns hela tiden naturliga skäl för den före detta styvfadern att ha kontakt med familjen, även efter skilsmässan, men inte för Jans skull utan för det biologiska barnets skull. Jans halvsyster. Fanns det en konfrontation och var det i så fall denna relation som skulle brytas? Behövde den brytas? Eller var Jan helt enkelt bara svartsjuk på sin lillasyster som faktiskt hade en pappa? Själv hittade han ju inte sin pappa förrän i 30-årsåldern. Hur jag än vrider och vänder på saken kommer jag inte i närheten av min definition på självförtroende. Eller för all del ödmjukhet.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik | 2 kommentarer

Hur var det nu med Guillous värnplikt – smet han från den eller kämpade han för att göra den?

I går uppstod en diskussion på twitter om huruvida Jan Guillou hade kämpat för att göra värnplikten eller inte. Professorn och överläkaren Agnes Wold hade fått uppfattningen att han hade kämpat för att göra lumpen. NEO-Mattias Svensson  hänvisade till ett av mina blogginlägg från 2011, som handlade om Jan Guillous medborgarskapsansökan, som enligt mig är bevis på smitning från värnplikten.

Men just det där med frågan om Jan Guillou kämpat för att göra lumpen är faktiskt en annan sak. Notera att jag i mitt inlägg från 2011 sätter rubriken ”Den första värnplikten”, vilket rimligen ger en vink på att det finnas ”flera” guillouska värnplikter.

Låt oss ta det kortfattat från början.

  • 1964 blev den franske medborgaren Jan Guillou inkallad av misstag. Enligt egen utsago blir han befriad från lumpen efter tre månader. Han säger sig själv ha agerat för att slippa göra lumpen och använt argumentet att han inte är svensk medborgare. Det här är alltså den första värnplikten, som ni bör notera ej var avslutad.
  • I mars 1973 lämnar Jan Guillou in en medborgarskapsansökan. Den börjar ej handläggas förrän på sommaren då Guillou såsat sig och inte inkommit med erforderligt personbevis. Handläggningen gör av naturliga skäl halt i samband med att Guillou på hösten 1973 grips misstänkt för spioneri. Någon gång i mitten på 70-talet, jag minns ej vilket år, får han sedan svenskt medborgarskap.
  • Hösten 1973 hörs Jan Guillous sambo Marina Stagh i samband med IB-åtalets personutredning. ”Att G har dröjt med att ansöka om svenskt medborgarskap har bl.a. berott på att han efter att ha prövat tre månaders värnpliktstjänstgöring inte var särskilt trakterad av att behöva göra militärtjänstgöring i Sverige”, står det att läsa i handlingen.

Värt att notera är att man tio år tidigare infört en ny förordning om att nyblivna svenska medborgare som var 29 år eller äldre i princip automatiskt befriades från värnpliktstjänstgöringen. Önskemålet om att man skulle göra så kom från Arbetsmarknadsstyrelsen och handlade gissningsvis om att arbetsgivare var lagom glada för att deras fast anställda personal plötsligt skulle ha ett drygt års tjänstledigt för att putsa skor och marschera. Dagpenningen var troligen heller inte i paritet med 30-40-åriga mäns löner, vilket säkerligen ledde till gnissel. Även försvarsmakten torde ha dragit en suck av lättnad över de nya rutinerna, då flerbarnsfäder, arkitekter och glasbruksarbetare nog inte var så formbara som de finniga ynglingar de var vana vid att hantera.

Vi kan konstatera att Jan Guillou, som är född och alltid har levt i Sverige, smiter från värnpliktstjänstgöringen på ett ganska smart sätt. Genom att behålla sitt franska medborgarskap. Notera att ansökan om svenskt medborgarskap lämnas in när han precis har fyllt 29 år, alltså en garanti för att han ska slippa göra klart värnplikten. 

  • 1974 döms Jan Guillou för spioneri, en dom som fastställs av Hovrätten.
  • Guillous medborgarskapsärende avslutas. Han får medborgarskap. Jag har ej datum, men det är omkring 1975. Då är han alltså 31 år och för gammal att göra lumpen.

Men det är nu det händer. Plötsligt ska Jan Guillou ha ändrat sig. Han vill göra lumpen. Så säger i alla fall de som har insikt i fallet. 

Något pappersbevis på just den här delen av storyn har jag inte. Krigsarkivet saknar av outgrundlig handledning just precis de Guillouska papperna som beskriver såväl den första som den andra värnplikten. Jag lever dock i visshet om att de finns någonstans, i något hemligt arkiv. Under tiden får vi nöja oss med vad andra kan berätta.

Kustjägarna i Vaxholm fick i slutet på 70-talet eller början på 80-talet reda på att Jan Guillou var på väg att göra lumpen hos dem. Han ska enligt storyn ha klarat testerna. Gissningsvis var folk på försvarsmakten inte superduperglada av en person dömd för spioneri nu skulle göra lumpen hos dem, men det var annat man fokuserade på.

Kustjägare ska enligt mina källor ha varit krigsplacerade ganska kort tid. En del blev avförda tidigare, men som senast åkte man ut ur systemet vid omkring 35 års ålder.

Exakt vilket år Jan Guillou ville göra lumpen har jag inte, men enligt mina beräkningar ska han ha varit mellan 34 och 38 år gammal.

Det var helt enkelt inte samhällsekonomiskt försvarbart att låta Jan Guillou bli kustjägare, eftersom hans krigsplacering skulle bli ytterst kort, om han ens hann få någon. Bättre att låta en ung man få hans plats!

Enligt ett rykte jag fått från mer än ett håll ska den överårige Jan Guillou istället ha blivit erbjuden en enklare form av värnplikt, närmre bestämt att vara motorman på färjan mellan Rindö och Värmdölandet, en väldigt kort sträcka som enligt källor tar tre minuter att köra. Hur Jan Guillou ställde sig till erbjudandet vet jag inte.

Om mina läsare kan tillfoga mer kunskap i ämnet får ni gärna höra av er!

Publicerat i Jan Guillou, Sverige | 3 kommentarer

Har 153 svenskar avslöjats som Stasiagenter? Vem ansvarar för att ta ner rymdskrotet om Stasi?

För några dagar sedan publicerade DN en artikel under rubriken ”Östtyska Stasi försökte påverka svenska skolan”. Jag läste artikeln och kände inte alls att oh, vad jättebra att man skriver om det här. Jag blev faktiskt ledsen. Och så blev jag arg. I sådana lägen är det egentligen bäst att ta ett steg tillbaka och analysera. Jag dyker ner i en kommentar ur faktarutan. Här står följande:

”153 svenskar har avslöjats som Stasiagenter. Tusentals svenskar har fått livet kartlagt.”

Tror folk på vad som står där? Eller reagerar de över huvud taget inte? ”Fakta” låter ju så… ja typ, insatt. Men för mig som har forskat på Stasi i flera år och som blir allt mer ödmjuk för ämnet blir reaktionen ett enda jättestort

VA?!?!? Har 153 SVENSKAR AVSLÖJATS som STASIAGENTER?!?!

Avslöja en Stasiagent är ju att hänga ut någon offentligt och konstatera faktum som funkar juridiskt alternativt publicistiskt. Dessutom är ju kriteriet tydligen att de ska vara svenskar, vilket i min värld betyder svenska medborgare. Därmed faller Sveriges mest kända Stasiagent bort. Aleksander Radler, avslöjad i Tyskland 1994, var faktiskt österrikisk medborgare under hela sin verksamhetstid. Då kan han inte ingå i de 153 svenskarna.

Gunnar Ekbergs avslöjande 2009 om ”spionen som fick Nordstjärneorden” hamnar inte heller inom kriteriet ”svenskar” eftersom Günter Lanitzki var östtysk medborgare.

Ett gift par är de enda som har dömts i Sverige för att ha jobbat för Stasi. Hon var född här i Sverige. Jag är lite oklar på om han fått svensk medborgarskap. Men kör till. Vi räknar två avslöjade.

Aftonbladet avslöjade en HV A-agent år 2000. Då beskrev de honom bara som ”Koenig”, dvs datatranslittereringen av kodnamnet ”König” (Kung) ur SIRA-databasen. Han var svensk journalist, rapporterade om svenska socialdemokratiska partitoppen. Han dog för några månader sedan och är sedan länge känd vid sitt rätta namn Björn Jensen.

Professor Birgitta Almgren har som bekant gått igenom ett 60-tal Säpoutredningar och konstaterat att lite drygt hälften av de utredda varit IM. Men 32 avslöjade svenskar rör det sig absolut inte om. Almgren pekar dessutom inte ut vilka de 32 är, även om en del beskrivs som solklara Stasiagenter. Flera i samlingen är heller inte svenskar. Jag har t ex berört Radler här ovan. Själv har jag granskat flera fall och känner mig inte alls tvärsäker på ”avslöjade Stasiagenter”.

Ibland hittar jag i mitt eget forskande fall där Stasi beskriver en person som agent, men någon värvning tycks inte ha skett. Stasi är uppenbart osäker på den person som de tror sig ha på kroken.

Jag har även hittat andra fall där Stasi eller andra Östtjänster tror sig ha en agent, men när man stoppar huvudet i den svenska arkivmyllan så visar sig diktaturens agent egentligen vara en Västagent som drar Warszawapakten vid näsan.

Det stämmer till eftertanke. En Väst-agent kan under sitt uppdrag ha tvingats skriva på en förpliktelse med en kommunistisk regim. Det har hänt mer än en gång. Det här visar på vikten av att de svenska arkiven ges större öppenhet.

Jag vet att källskydd för Säpo och försvarsmakten är A och O, men det är ju naturligtvis också olyckligt om trogna svenska medborgare och invandrare hängs ut som landsförrädare när de faktiskt varit hjältar.

Ska vi dra någon slutsats av det här?

Medan DN påstår 153 avslöjade svenskar som jobbat för Stasi får jag ihop en eller två handfullar om kriteriet ska vara svensk och avslöjad. 

Okey, kanske någon tänker. Tryckfelsnisse har varit framme. Varför vara sån pätimeter?!? Men låt oss då analysera vad 153 avslöjade svenskar kommer ifrån, för att förstå allvaret. En liten sökning på internet ger träffar på följande som använt påståendet om 153 svenskar vilka avslöjats som Stasiagenter:

  • Den 3 maj 2012 får jag en kommentar på min blogg från den då sverigedemokratiske riksdagsledamoten Thoralf Alfsson, se här . ”Jag skulle gärna se att du med dina kunskaper kommenterar att man på den utställning som pågår i Europahuset anger antalet ”stasisvenskar” till 153 men att Säpo anger siffran till 57″, skriver han. Utställningen är en vandringsutställning av myndigheten för Stasiarkivet, BStU, och av mitt svar framgår att jag uppriktigt sagt, år 2012, inte riktigt fattar vad han menar. Till min lättnad konstaterar jag att jag svarar sakligt med ett svar som faktiskt håller än i dag.
  • Den 1 augusti 2012 publicerar tidningen Dagen en artikel av Sofie Hedman där det står Enligt Stasi-utställningen ”En fiende är den som tänker annorlunda”, som visades av Tyska ambassaden i Stockholm under våren, har hittills 153 svenskar har avslöjats som spioner åt Stasi”.
  • Den 23 september 2012 publicerar DN:s Mia Holmgren en artikel med påståendet ”153 svenskar har avslöjats som spioner åt Stasi, enligt utställningen ”En fiende är den som tänker annorlunda”, som visades i Stockholm i våras. Svenskarna som kartlagts är betydligt fler och räknas sannolikt i tusental. I dag vet ingen exakt hur många de är”. 
  • Den 2 oktober 2012 lämnar sverigedemokraternas Toralf Alfsson och Jonas Åkerlund in en motion i riksdagen, länk här. Den handlar om, ja just det, svenska medborgare misstänkta för samröre med Stasi. Det hänvisas till utställningen på Europahuset. Siffran 153 sätts i relation till till Säpos siffror på misstänkta som har utretts av den svenska myndigheten. Det skiljer 100 personer, konstateras det. BStU (Stasiarkivmyndigheten) kan inte ha fel, påstås det. ”Regeringen bör uppmana den svenska säkerhetspolisen att snarast begära ut material över dessa 153 personer från den tyska myndigheten BStU”, uppmanas i motionen
  • Sommaren 2015 återberättar DN:s Mia Holmgren ungefär samma historia, fast nu påstås att ”153 svenskar har avslöjats som Stasiagenter. Tusentals svenskar har fått livet kartlagt”. Ett ”troligt” har bytts ut mot ett ”har”.

Nå. Vad kan vi lära oss av detta? För det första vet jag inte vad som verkligen stod i utställningen på Europahuset. Jag besökte den aldrig. Men jag känner det tyska sättet att presentera historia. Oavsett om det är om nazismen eller om det är om kalla kriget är det som om varje ord vägts på guldvåg. Det är kliniskt exakt, oftast utan värdeladdningar. Det ska aldrig någonsin kunna misstolkas. Det är så jag känner tyska myndigheter, tyska tidningar och annat. De har haft andra världskriget och lärde sig något på det.

Trots att jag inte besökt utställningen på Europahuset betvivlar jag alltså påståendena i DN, Dagen och i riksdagsmotionen.

Jag söker vidare på internet och återkommer till ett ämne på min blogg, BStU-forskaren Christian Halbrocks artikel i ansedda forskningstidskriften Horch und Guck från 2006. Det är troligen här som siffran 153 föds. Halbrock, en trevlig man som jag träffat för många år sedan, gör alltså en utvärdering och bedömning av SIRA-databasen, och efter att ha räknat bort sk reisekader kommer han fram till siffran 153.

Men översättningen är fel. Det är inte ”svenska medborgare” han skriver om, eftersom sådan kunskap inte kan identifieras via SIRA. Halbrock räknar rapporter som berör och/eller kommer från landet Sverige. (Tillägg: Av antal rapporter kan man sedan via kodnamn med tillhörande regnummer ge en ganska säker prognos på hur många personer Stasis civila utrikesspionage HV A, har haft som källor eller agenter).

Och, jag noterar ”Doch sind diese Zahlen nur bedingt aussagekräftig”, dvs siffran är inte meningsfull.

Att siffran ej är meningsfull betyder i klartext: Lägg inte för stor vikt vid den. För helvete, lär er tyska! De 153 är inte identifierade. De befinner sig i är en databas med kodnamn och angivande av rapportämne. Potentiellt sett kan en diplomat på UD ha ätit lunch med en anställd på DDR-ambassaden, nämnt några saker i förbigående och sedan inte tänkt mer på det. Men DDR-tjänstemannen rapporterade till HV A om källa ”XX” som hade rapporterat si och så. Allt hamnade i SIRA-databasen. Många år senare tolkar svenska journalister och politiker detta som att det handlat om en Stasiagent. Det kan vara det, men det behöver inte vara det.

En annan viktig aspekt att förstå att en person som lämnat en rapport som kommer från Sverige inte behöver vara svensk. För några år sedan avslöjades en finsk forskare som agent för HV A. Mannen hade varit verksam vid Eiscat i Kiruna. Således avslöjad, men inte svensk då han var finländare.

Ni som orkat hit ska ha en eloge för att ni tagit er igenom all text. Själv har jag ägnat ofantlig tid åt att analysera en enda mening. Förra sommaren gjorde forskaren Agnes Wold ett fantastiskt Sommar i P1 som tog upp att myndigheter ibland skickar ut olika slags råd, men att ingen tar ansvar för att ta tillbaka dem när de visat sig vara fel. Hon beskrev dessa felaktiga råd som ett slags rymdskrot som far runt i samhället.

Vad gäller Stasi är den svenska textproduktionen om Stasi så full av rymdskrot att någon borde ta ansvar och montera ner felaktigheterna. De 153 avslöjade Stasisvenskarna saknar enligt min mening helt grund att stå på. Tyvärr skapar sådana här påståenden utomordentliga möjligheter att på sociala medier hetsa upp folk att tro att det faktiskt är en jättestor konspiration, och att svenska Säpo, regeringen, Socialdemokratin, den svenska journalistkåren etc etc faktiskt DÖLJER NÅGOT!!!

Jag är glad att DN tar upp ämnet om Stasi, men känner en sorg över att inget har hänt på sex år. I princip allt det som står i artikeln bygger på det professor Birgitta Almgren beskrev i sin bok Inte bara Stasi… om relationer Sverige-DDR 1949-1990 (Carlsson förlag, 2009).

Jag vill att ni noterar titeln. Den är pedagogiskt vald. Den ska säga oss att allt faktiskt inte var Stasi. Och just detta har man inte bara missat i DN-artikeln, utan faktiskt generellt sett det mesta som rapporterats kring boken. Läs Birgitta Almgrens bok i sommar! Läs och inse att det var SED-ledningen som ville påverka den svenska skolan, och att kultur- och utbildningsministerier arbetade hårt med dessa frågor.

Visst fanns Stasi där också i detta sammanhang, men vad gäller påverkan på den svenska skolan ska vi inte främst leta efter Stasiagenter, utan de nyttiga idioter som SED-ledningen samt kultur- och utbildningsministerier i DDR identifierade och odlade. I synnerhet två av dem är tydligt namngivna och beskrivna i Birgitta Almgrens bok. Det är här kärnan ligger.

Birgitta Almgrens bok är en skrämmande läsning om hur mina svenska läromedel anpassades efter diktaturens önskemål. Det är inte Stasiagenter vi ska leta efter, utan analysera effekterna av de nyttiga idioternas handlanden. Efteranalyserna har vi kunnat göra i sex år. Har vi gjort det?

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige | 3 kommentarer

Romanov-släktens erbjudande och Putins prinsessfjäsk mot journalisten Anna von Bayern

Berlingske kunde i går berätta att Romanov-familjen fått ett erbjudande om att återvända hem till Ryssland. En speciell juridisk status och något av tsarfamiljens gamla slott i Sankt Petersburg var erbjudandet… från Sankt Petersburg.

Jag hade inte en aning om att en rysk prins bodde i Danmark, men tydligen är det så. Prins Dimitri Romanoff bor i Rungsted, som kanske är mest känd för att Karen Blixen-museet ligger där.

Prins Dimitri Romanoff är alltså en av tsarens arvtagare som fått det ryska erbjudandet, som kommer från Vladimir Petrov, regionråd i Leningradregionen.

Erbjudandet handlar inte om att återinföra monarkin, utan att ge släkten en juridisk särstatus samt ett av sina gamla slott tillbaka.

Enligt Berlingske, som läst Isvestija, ska Vladimir Petrov ha en idé om att tsarättlingarna genom att komma tillbaka ska överbrygga motsättningarna i landet. Rungsted-prinsen nobbar i alla fall erbjudandet med motiveringen att han inte ser det som seriöst.

Det kan tyckas underligt att tsarfamiljen erbjuds återkomma. Förra sommaren gav journalisten och prinsessan Anna von Bayern nycklar till förståelse av Ryssland i sitt program av Sommar i P1.

”Det förflutna är inte förflutet”, upprepades melodiskt genom programmet.

Anna von Bayern har träffat både Gorbatjov och Putin. Medan många i Sverige tror att Gorbatjov var en upplyst hjälte och snäll ledare som ville föra landet bortom kommunismen ger hon den rätta bilden. Redan under sitt maktinnehav var han en illa omtyckt ledare, som i efterhand gräms över att bli förknippad med Sovjetunionens fall.

Mötet med Putin är intressant. Naturligtvis är det Anna von Bayerns bild av det, men det är målande. Hon beskriver att hon försöker ställa politiska frågor till Putin.

Han talade ”bara i sin perfekta flytande KGB-tyska om hur synd han tyckte det var att det inte fanns några prinsessor kvar i Ryssland. Inte det minsta förflutet var det förflutna för honom”, säger hon ca 19 min in i programmet (lyssna gärna fr ca 17.30)

Jag ser det framför mig. Den uppenbart fåfänge Vladimir Putin verkar inte främst inrikta sig på att bli intervjuad av en journalist från en stor tysk dagstidning. Han ser en vacker kvinna, som dessutom är prinsessa. Vad tänkte han? Kanske så här:

Åh, tänk om vi skulle kunna ha sånt i Ryssland igen! Då skulle jag likt Napoleon I kunna gifta om mig med någon kunglighet, avla barn och garantera tronföljd och evig makt!

Putte har växt upp med marxismen som religion och svurit trohet till KGB. Den ortodoxa kyrkan, som stått på den vita sidan, förföljdes under sovjettiden. Nu verkar det vara glömt. Efter Sovjetunionens fall har många sökt sig till den ortodoxa kyrkan, som är en maktfaktor. Således har Putin nog inte drabbats av religiösa tankar när han pussar ikoner och gör annat religiöst framför kamerorna. Det är bara en strävan efter makt och inflytande.

På samma sätt täljs den nya Putinska historeframställningen fram där Sovjetunionens Starke Man, Josef Stalin, spelar en stor roll. Gulag och massavrättningar ska vi inte tala om längre. Istället är det den store och kloke ledaren som framställs. Nyligen avtäcktes en jättestaty av Stalin, Roosevelt och Churchill på Krim i samband med 70-årsjubileet av mötet mellan The Big Three. Signalen är tydlig. EU-länderna och USA begriper ingenting när de bråkar om Krim i dag. Varför kan inte de stora ledarna mötas igen och prata sig samman, så som de gjorde under Stalins tid?

Det förflutna är inte det minsta förflutet i Ryssland. Det är i högsta grad levande, bara det täljs till så som det passar makten. Det vill säga Putin.

Tillägg: Små tecken på ryskt närmande till Romanov-familjen har setts de senaste åren, bland annat då Prinsessan Dagmar av Danmark, hustrun till tsar Aleksander III, återbegravdes 2009 i St Petersburg. 2011 fick prins Dimitri Romanoff Vänskapsorden av dåvarande president Medvedev. Men Krimkrisen och det något magra erbjudandet från Sankt Petersburg gör väl knappast att Romanov-familjen gör vågen, om man säger så.

Publicerat i KGB, Ryssland, Sovjetunionen, Vladimir Putin | 1 kommentar

Vad Petter Ljunggren missade att fråga Anna-Greta Leijon om i Min Sanning

I måndags sände SVT Min Sanning med Anna-Greta Leijon. En minister som verkat under ockupationen av västtyska ambassaden och efterbörden med terroristutvisningarna, hon var målet i Operation Leo, eller Kröcheraffären som den också kallats. Ingen har väl glömt Ebbe Carlssons privatspaning och Anna-Greta Leijons berömda rekommendationsbrev, som ledde till att hon fick avgå som minister.

Det är en påläst och eftertänksam Anna-Greta Leijon som framträder i programmet. Hon är mjuk, men också bestämd. Journalisten Petter Ljunggren hinner bara fem minuter in i programmet då han blir korrigerad om svenska hemmafruars utbredning och situation i dåtidens Sverige.

Hösten 1973 utsågs Anna-Greta Leijon till statsråd. Hon blev biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för invandringsfrågor. I portföljen låg också ansvar för den svenska terroristlagstiftningen.

13.40 in i programmet börjar Petter Ljunggren tala om 70-talets terrorism. Han räknar upp Japanska Röda Armén, palestinska Svarta September och sist tyska Baader Meinhofligan. Ständigt påminns jag om svensk okunskap i terrorismhistoria.

SVT hoppar ju över navet i den internationella terroristalliansen!

RAF och flera andra terrorceller bestod ofta av testuggare utan teknisk kompetens. Livsfarliga – javisst, men vem bistod t ex med avancerad sprängteknisk kunskap? Vem talade om för dem vad de skulle göra? Vart åkte man på träningsläger? Vem lånade ut sin personal ab und zu?

Just det. Det av KGB styrda PFLP, som tidigt var ute med spektakulära flygplanskapningar. Deras ene grundare Wadie Hadad räknas ju som den moderne terrorismens fader.

Att inte nämna PFLP i en beskrivning av 70-talet är som att hoppa över al-Qaida i beskrivningen av 2000-talet. För övrigt var ju Svarta September bara en täckorganisation (ta gärna en historielektion av John Cleese)

Det är intressant att i programmet höra Anna-Greta Leijon berätta om ockupationen av västtyska ambassaden den 25 april 1975. Hon förklarar att den tidens terrorismlagstiftning, som tillkom 1973, placerades i utlänningslagstiftningen efter två händelser i Sverige: Mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic 1971 och kapningen på Bulltofta 1972.

Då som nu visste man att terroristverksamhet oftast var internationell, vittförgrenad och välorganiserad. Men genom att placera terroristlagstiftningen i utlänningslagen gav svenska statsmakten tyvärr också signaler om att terrorism var något som kom utifrån och som bara hade med utlänningar att göra. Många gånger har jag förundrats över att man hela tiden hoppar över våra egna svenskar.

I Sverige är det på något sätt som om man utgår från att svenskar är snälla, och gör de  något dumt så har de blivit förledda av någon annan. Jag återkommer ofta till Jan Guillou. Kommer ni ihåg vad han sa i Nordegren i P1 år 2009.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Jan Guillou då, och det är inte den enda gången sådana påståenden har dykt upp.

Studerar man synen på 60- och 70-talet än i dag så framträder det här tydligt. Terrorism kommer utifrån och har inget med svenskar att göra. Har de råkat få fingrarna på fel ställe så har de haft otur och blivit lurade. Typ.

Det är väl här den svenska fredsskadan märks. Människor i våra grannländer har mera klart för sig. De som har upplevt eller bär vidare på erfarenhet från krig och ockupation vet att förrädaren kan vara din granne, din kollega, din syster eller bror. 

Hotet behöver inte komma utifrån. Det kan finnas där i din närhet, och det är här som det verkligen bränner till när Petter Ljunggren intervjuar Anna-Greta Leijon i Min sanning. Hon är den som fattar beslutet om utvisning av de överlevande terroristerna från ockupationen av västtyska ambassaden i april 1975. I ett fall sätter sig läkare emot att transportera en svårt skadad terroristpatient, vilket gör att ministern tar på sig ansvaret.

Hon inser att hennes beslut kan få konsekvenser, vilket det också får två år senare när Operation Leo. Anna-Greta Leijon får själv förklara vad det var:

”Ja, det var en grupp unga människor, en del i från Tyskland, en del ifrån Latinamerika och sen en ganska stor svensk svans och några, några väl fullfjädrade svenskar också som bestämde sig för att de skulle hämnas på de här utvisningarna av de tyska terroristerna och då var det naturligtvis jag som skulle vara objektet och de planerade en kidnappning”, säger Anna-Greta Leijon ca 24.50 in i programmet.

För mig ger Anna-Greta Leijon väldigt tydliga signaler till Petter Ljunggren. Hon är ett offer och hennes uppfattning tycks vara diametralt i motsats till Jan Guillous beskrivning av extremvänstern. I den f d Säpochefen Olof Frånstedts så kallade memoarer (som väl mest är en journalistprodukt av en spökskrivare) beskrivs visserligen att svenskar döms och figurerar i affären, men det är inte fullödigt och i slutklämmen av den Frånstedtska beskrivningen kallas Kröcheraffären för tysk terrorism, trots att en britt, flera latinamerikaner och svenskar också blev dömda eller utvisade.

När jag ser programmet upplever jag att Anna-Greta Leijon markerar starkt när hon talar om svenskarna i Kröcheraffären. Hon kallar dem en ”svans” och några ”fullfjädrade”. Det är uppenbart att en del av dem bodde i Stockholm, och jag ser att några gör det fortfarande.

Visst är det okey att fråga Anna-Greta Leijon om hon tänker på Kröcheraffären i dag, men det hade bränt till om Petter Ljunggren frågat mer specifikt om det hon kallar ”svans” och de ”fullfjädrade”.

Sverige är ett litet land. Stockholm en liten stad. Klart att Anna-Greta Leijon kan ha stött på folk från ”svansen” och ”de fullfjädrade” genom åren. På stan eller på Skansen, där hon jobbat många år. Hur gör man? Lämnar man teater- eller biosalongen om man känner igen en av de fullfjädrade? Om Public Service ringer och vill att man ska komma till studion – tackar man nej därför man vet att en i ”svansen” jobbar där? Man behöver ju inte träffas i korridoren, men risken finns ju.

Petter Ljunggren hade chansen att fråga om offrets syn, men tog den inte. Det var synd.

SVT:s Min sanning kan ses på SVT Play till och med den 19 december 2015. Aftonbladet har förresten skrivit om några av svenskarna. Men den fullständiga bilden av ”svans” och ”fullfjädrade” har ingen gett ännu. I Sverige alltså.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, KGB, PFLP, Röda Brigaderna, Rote Armeefraktion (RAF), Sverige, Tyskland | 2 kommentarer

Läsvärt på svenska om Booss och Müller Enbergs forskning

I veckan har professor emerita Birgitta Almgren haft en stor artikel på DN Kultur om nyligen framtagen forskning vid Stasiarkivet i Tyskland. Av artikeln framgår att forskarna Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs visat att samarbetet mellan den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och ”vanliga” medborgare var mer omfattande än man hittills trott.

Min första reaktion är – vad kul att se något skrivet av Birgitta Almgren i DN! Det känns lite grand som om hon har rehabiliterats av svensk media. Mina läsare kanske inte minns, men jag gör det. För ett par år sedan var hon hyllad på längden och tvären i media, på ledarsidor och i andra delar av tidningarna, hon fick till och med pris av Svenska Akademien. Men så kom hennes granskning av Säpos material om misstänkt Stasibelastade personer. 2012 blev året då mycket hände som ytterst få personer i Sverige begrep vad det var. Den svenska journalistkåren har tyvärr ytterst få undantag där man kan sträcka på sig vad gäller denna bevakning. Därför känns det skönt att Birgitta Almgren tycks ha ridit ut sin tid som persona non grata och är tillbaka i debatten.

Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs bok Indiskrete Gesellschaft är inte ny för mig. Jag nämnde den i min artikel i Svenska Dagbladet om spionchefen Markus Wolf i höstas. Min artikel handlade om hur den gamle spionchefen PR-mässigt och skickligt byggde upp en myt om sig själv och hur han fick draghjälp av olika personer, bland annat i Sverige. Jan Guillou lyckades till och med i sitt förord att överträffa Markus Wolfs eget självberöm!

Guillou intygade i förordet till memoarerna att Wolf är ”den moderna historiens mest framgångsrike spionchef”. Hans avdelning inom Stasi, HV A, påstods vara ”vår tids effektivaste underrättelsetjänst” samt att brittiska och amerikanska underrättelseorgan ”utan vidare” skulle ansluta sig till omdömet. Några bevis för detta gavs ej, istället ångade Guillou på om att Wolf var en ”humanist ut i fingerspetsarna” och HVA inte sysslade med förtryck av den egna befolkningen.

Det fanns alltså flera problem med påståendena, och ett var just Booss och Müller Enbergs forskning, som visade att var 16:e medborgare hade rapporterat till Stasi. Med sådan statistik kunde inte en avdelning inom Stasi, med ett par tusen medarbetare, stå utanför detta absurda övervakningssystem. Rent filosofiskt kan de flesta inse att en organisation som inhämtar rapporter från var 16:e medborgare knappast kan kallas effektiv.

I höstas inleddes ett twitterprojekt med livetweets om vad som hade hänt 25 år tidigare inför murens fall. Den som följde @mauerfall89 kunde i november förra året läsa ett inlägg från partiorganet Neues Deutschland, där ställföreträdande Stasichefen Mittig gav en proklamation i megaformat. Den som orkade igenom texten kunde notera intressanta detaljer som faktiskt belägger hur det extrema övervakningssamhället genomsyrade landet.

Das Ministerium für Staatssicherheit ‘überwacht’ nicht das Volk, es arbeitet mit dem Bürgern zusammen und im Interesse aller, denen der Sozialismus und das friedliche Leben der Menschen hierzulande am Herzen liegen”, avslutar Mittig den aslånga artikeln som jag refererar till i ett blogginlägg här. 

För er som inte kan tyska så säger han i klartext att Stasi inte ”övervakar” folket, utan att de arbetade tillsammans med medborgarna. Och ja, det kan man ju säga att de gjorde. Många befann sig dock i skruvstädsliknande positioner. Min uppfattning är att de flesta på jordklotet både vill leva i fred och i frid, men i DDR fick man det inte eftersom man levde i en diktatur.

Läs gärna Birgitta Almgrens text, som ni har här!

Publicerat i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige

Kerstin Ekman ger en känga åt Guillou i sitt förord till Astrid Lindgrens Krigsdagböcker

Så fick jag den äntligen i min hand. Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-45, utgiven av Salikon förlag. Nyfiken började jag bläddra och hamnade snabbt på sistasidorna och fick läsa det berömda refuseringsbrevet. Det där Bonniers 1944 säger ”tack men nej tack” till Astrid Lindgrens Pippibok. Motiveringen är att de ju har så många kontrakt redan och vill inte redan inteckna sig för 1947 års produktion. Bara detta brev, samt Astrid Lindgrens finurliga följebrev till Bonniers skrivet något halvår tidigare gör att jag bara vet att denna bok blir en kär klenod i bokhyllan.

Så började jag läsa förordet, skrivet av vännen och redaktören Kerstin Ekman, som använder en hel sida för något som måhända snabbt kommer att bli passé. Det senaste Guillou-gate från 2014 där det diskuterats ”hur mycket svenskarna egentligen visste om judarnas situation under nazitiden” och där Guillou påstått att ”Om koncentrationslägren skulle vi ingenting ha vetat förrän de öppnades av de allierade”.

”Astrid Lindgrens krigsdagbok är en stark gensaga”, skriver Kerstin Ekman, som tror att Astrid Lindgren, som var så förtjust i citat, hade drämt till med Fänrik Stål:

”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

Sedan räknar Kerstin Ekman upp exempel ur Krigsdagböckerna vad Astrid Lindgren läser i böcker och tidningar. November 1940 om koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald. Sedan tidigare har hon följt judarnas öden noga i tidningarna, bland annat har en bokhandlare på Beridarebansgatan 1939 satt upp en skylt om att ”Judar och halvjudar äga ej tillträde” och där överståthållarämbetet ber bokhandlaren att flytta skylten så att den inte syns från gatan. Astrid Lindgren skriver om hot om deportering av judar i Danmark och om massflykten till Skåne. Under kriget läser hon Erich Maria Remarques Liebe deinen Nächsten, och Stefan Tadeusz Norwids Landet utan Quisling. Hon känner till judarnas situation.

”Så gick det till att få reda på allt det som vi alltså inte skulle ha vetat något om. En tvåbarnsmamma och kontorist gjorde det genom att läsa tidningar och böcker”, skriver Kerstin Ekman.

Det är ett viktigt påpekande som Kerstin Ekman gör. Låt oss bortse från de senaste i raderna av mindre begåvade Guillou-uttalanden och tillhörande debatter om vad han sagt och inte sagt. Det viktiga är något annat: att vi nog alltför lätt kanske tror att Astrid Lindgren gjort sina politiska ställningstaganden och dragit sina slutsatser om vad som hände under andra världskriget på grund av de informationsfördelar hon hade genom sitt hemliga arbete för Allmänna säkerhetstjänsten. Att hon så att säga skulle ha vetat mer än gemene man. Men så menar Kerstin Ekman att det inte var. I tidningar och böcker får hon sammanhangen, skriver Kerstin Ekman. Breven hon läser i hemlig tjänst blir kompletterande vittnesmål till det som den blivande författaren redan har klart för sig.

Jag bläddrar vidare. Hamnar på sidan 149, den 30 november 1942.

”I Norge är det gräsligt. Alldeles nyligen har 1.000 judar, däribland även kvinnor och barn, deporterats till Polen och till en säker död.”

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Jan Guillou, Säpo | 1 kommentar

Guillou tar tillbaka IB-avslöjanden och hur var det nu med överklasspojkarna?

Det är sällan jag läser Jan Guillous krönikor, eftersom de numera oftast går på tomgång. Men i dag läste jag den senaste, också den på tomgångstema men kanske ändå värd kommentarer.

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ‘överklasspojkar’ (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Men hur var det nu med ”IB-skandalen”? Hur mycket skandal var det egentligen? Läser man Fib/Kulturfront från den här tiden slås i alla fall jag av hur naivistiskt det läggs fram. IB är hemlig. IB påstås vara olaglig och strida mot svensk grundlag. IB är tillsatt av regeringen. Försvarsministern påstås formellt vara högste chef för IB. Alla regeringsmedlemmar känner inte till att IB finns.

Det är också riktigt sött att läsa Fib/K-avslöjandet att den militära underrättelsetjänsten skickar spioner utomlands. Jösses! Alla vet väl att Karl XII hade spioner. Menar Brillou att Sverige alltså fortsatt att ha yrkesverksamma inom världens näst äldsta yrke även efter 1718? Ta fram luktsaltet!

IB:s efterföljare KSI rapporterar i dag till regeringen, men säkerligen inte till alla regeringsmedlemmar. Varför i hela fridens namn skulle KSI rapportera om det hemligaste av allt hemligt till barn-, jämställdhets och äldreminister Åsa Regér (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) eller för all del bostadsminister Mehmet Kaplan (MP)?

Vilka länder Sverige samarbetade med under kalla kriget var en del av avslöjandet 1973 men vi vet i dag att Sovjet och dess allierade visste var vi hörde hemma. En stor del av allmänheten begrep. Det var bara vänstern som spelade chockad om det alla faktiskt redan visste. Var vi hörde hemma alltså. Och det strider fortfarande inte mot grundlagen att samarbeta med andra länder, vilket vi fortfarande gör. Alla riksdagsledamöter är inte informerade om allt, även om t ex försvarsutskottet säkert har mer info att tillgå än vad riksdagen i allmänhet har.

Guillou bröstar sig alltid om IB-avslöjandet, men det bör noteras att saker de skrev faktiskt visade sig vara djupt felaktiga.

– EXTRA –

”JAN GUILLOU TAR TILLBAKA IB-AVSLÖJANDEN”, var till exempel rubriken i Aftonbladet den 30 april 1974.

Av artikeln i Jan Guillou husorgan framgår att Guillou medger att ”avslöjandena” innehöll flera felaktiga uppgifter. Uppgifterna om IB:s budget, Olof Palmes träffar på tisdagarna med Elmér liksom påståendet att Elmér skulle ha fått instruktioner av Palme som Elmér upplevde som ”otäcka” ska ha varit felaktiga.

IB-avslöjarnas påstående om en svensk militär som lämnat ut uppgifter om Vietnam var inte alls någon sådan organiserad och omfattande verksamhet. Den utpekade ”Vietnamspionen” hade dessutom haft Kina som huvudsaklig arbetsuppgift (fel land alltså), och Sverige hade inte heller någon omfattande underrättelseverksamhet i Asien.

”Vidare har vi i en av våra artiklar från förra året använt ordet ‘mord’ på ett sätt som kan väcka missförstånd”, citerar Aftonbladet Guillou, som alltså nu poängterar att IB-anställda inte personligen dödat någon så vitt de vet.

Husorganet Aftonbladet skrivet att anklagelserna mot att IB brutit mot Sveriges neutralitetspolitik nu reducerats till ”en strid om ord”. Dessutom har två namngivna personer pekats ut som kopplade till IB inte alls varit kopplade till IB eller inte alls haft den koppling som påståtts.

Jag noterar med intresse att Fib/Kulturfront har lagt ut de olika IB-avslöjandena på nätet, men att just denna megadementi som AB hänvisar till att Fib/Kulturfront publicerat ej ligger sökbar på nätet. Så synd att de har missat denna!

Det ideal som en del av dagens journalister framhäver IB-avslöjandet som tycker jag inte det förtjänar, och det av flera skäl. Paret Brillou såg sig faktiskt inte själva som journalister, vilket tydligt framgår i mina analyser av IB-förhören. Att de dessutom medger en mängd felaktigheter, varav en del inte kan betecknas som annat än allvarliga, gör ju inte saken bättre.

Men optimisten Jan Guillou ger en annan bild 1974. Han menar att felmarginalen i IB-avslöjandet ”varit mycket mindre än vad som är vanligt i så komplicerade reportage”, skriver Aftonbladet. 

För att sätta lite proportioner. Dessa fel om mord e dyl är alltså ”felmarginaler”, att jämföra med att Jan Guillou fyrtio år senare fullständigt schavotterar Paul Frigyes i SVT:s morgonprogram för att ha påstått att Guillou inte fått något avgångsbetyg från Solbacka, vilket senare råkar visa sig att Guillou faktiskt fick ett betyg, men inte ett avgångsbetyg utan ett terminsbetyg. Frigyes hade också fel i att Ann-Marie Skarp haft svart klädsel vid deras vigsel. Det visade sig vara mörkt blått.

Av de övriga hundratals felen som Guillou påstod fanns i Frigyes bok har jag inte kunnat finna någon som helst referens till vad detta skulle vara. Kan de månde vara värre än Jan Guillous egna ”felmarginaler” som är ”vanliga” i komplicerade reportage?

Låt oss återvända till det Guillouska citatet:

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ”överklasspojkar” (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Jag har behandlat det tidigare, men kanske behöver man upprepa. Jan Guillou vet mycket väl att Palmes uttalande om ”överklasspojkar” faktiskt inte alls gäller honom utan endast Peter Bratt, som sökt nåd och fått avslag. När Palme säger att lagen även gäller ”överklasspojkar” använder han sig av en pluralform samtidigt som han faktiskt bara syftar på en person (Bratt) och inte Bratt och Guillou tillsammans. Guillou har ju accepterat sin dom, och räknas dessutom inte heller överklass hur mycket han än framgångsrikt genom åren försökt slå dunster i naiva journalister.

Och när jag skriver att Guillou går på tomgång så är det ju faktiskt något som behandlats tidigare på denna blogg, läs här.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou

JAAA! Frihedsmuseet går under jorden. Precis som jag föreslog i augusti 2013

I dag offentliggjorde danske kulturministern Marianne Jelved (Det Radikale Venstre) vinnaren i arkitekttävlingen om det nya museet över Danmarks frihetskamp 1940-45. Som bekant brändes Frihedsmuseet ner till grunden i april 2013. Branden var anlagd.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 11.31.35Vinnaren av arkitekttävlingen blev Lundgaard & Tranberg Arkitekter, som faktiskt arbetat väldigt mycket med det underjordiska, dolda och militära som tema.

Jag noterar att juryn ratade ett förslag med underjordiskt men en ovandel som är väldigt ljus och har stora glasytor, vilket ju inte är så pedagogiskt om man ska berätta om mörka hemligheter.

Nej Lundgaard & Tranberg har jobbat med det lite bunkerliknande och de har strikt skapa distinktion mellan ovan jord (nutid, kafeteria, personalrum) för att sedan låta besökarna via trappor eller hiss ta sig in i en annan och mörkare tid, en annan stämning och kanske med hjälp av ljud. Det gillar jag! Lite så som pedagogiken på Story of Berlin där man ska gå ner och ner och ner till 30-talet med Hitler ekande i högtalarna.

Jag noterar också att alla förslag byggt på något underjordiskt. Kom ihåg att jag föreslog det i augusti 2013. Så här skrev jag då om det nedbrända och det kommande kommande museet:

”Varför man byggt ett museum om underjordisk verksamhet ovan jord är ju fullständigt opedagogiskt.  Ner med det under jord. Och glöm inte var Ni läste detta förslag första gången. På min blogg :-)” 

Här är pressmeddelandet. Där framgår att A.P. Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond til almene Formaal bidrar med 20 miljoner danska kronor. Augustinus Fonden bidrar med 10 miljoner kronor. Staten finansierer Nya Frihedsmuseet med 63,7 miljoner kronor.

Ni som vill se alla arkitektförslagen, klicka här.

Här är kommentarer från Berlingske och DR.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Fira 70 år sedan befrielsen 4-5 maj? I Köpenhamn kan man välja traditionellt eller med partisanerna

Varje år uppmärksammar man i Danmark den 4-5 maj, som är årsdagar för befrielsen från den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. I år är det dessutom jubileum och med anledning av 70-årsdagarna finns det all anledning att ta sig en tur till Danmark.

I Köpenhamn kommer firandet att ske på olika platser. Måndagen den 4 maj kommer firandet att främst ske kring klockan 20.36 då det berömda frihetsbudskapet lästes upp i BBC:s utsändning till Danmark. Den danske radiospeakern Johannes G. Sørensen hade efter bara några minuter blivit avbruten mitt i sändningen. Efter en stunds tystnad läses det berömda meddelandet upp:

”I dette Øjeblik meddeles det, at Montgomery har oplyst, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og i Danmark har overgivet sig. Her er London. Vi gentager: Montgomery har i dette Øjeblik meddelt, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og Danmark har overgivet sig.”

Meddelandet ledde till att folk strömmade ut på gatorna för att fira. Det finns flera radioupptagningar på nätet, klicka här för att höra utsändningen.

Måndagskvällen den 4 maj 2015 kommer firanden i Köpenhamn att i huvudsak ske på två platser: Mindelunden Ryvangen (station Hellerup) och vid Rådhusplatsen (nära centralstationen). Vilket man väljer är ju lite efter tycke och smak.

I svensk media beskrivs ofta motståndsrörelsen som någon slags enhet, men så var inte fallet. De två firandena på måndag visar med all enkelhet de två huvudsakliga politiska inriktningarna i motståndskampen under ockupationen.

RÅDHUSPLATSEN, BUNKERN PÅ VESTERBRO OCH IB-KOPPLINGEN

Under många år har 4. Maj-Initiativet på Vesterbro firat just på Vesterbro, men i år har firandet flyttat till Rådhusplatsen, program här. 4. Maj-Initiativet är en paraplyorganisation där bland annat SF-Vesterbro, Kommunistiskt Parti, Enhedslisten och organisationen Demos ingår.

Ni som följer denna blogg, som har IB och IB-affären som tema, kanske känner igen namnet Demos. En av Demos grundare, Erik Jensen, gick ju på partiskola i Moskva, bedrev en egen slags underrättelsetjänst under kalla kriget och bistod paret Peter Bratt och Jan Guillou med uppgifter som de kunde publicera i det så kallade IB-avslöjandet. Det är också via Demos Erik Jensen som den så kallade ”tvåmetersmannen” skickas från Danmark till Stockholm för att hjälpa till med de Brillouska försöken att avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum. Demos hade också nära kontakter med DDR och Stasi. Klicka här, och klicka här så kan ni läsa utdrag ur förhörsprotokoll ur IB-åtalet. Demos och Erik Jensen nämns ofta i PET-kommissionens berättelser, se bland annat band 9 och 10 på www.petkommissionen.dk. Jag nämner också Demos i koppling till Operation Norrsken i ett inlägg, länk här.

Åter till 70-årsjubileet. Mellan den 27 april och 6 maj kan man besöka en bunker på Vesterbro, se här. Om jag har förstått det rätt var det BOPA:s bunker (Borgerlige partisaner, en kommunistisk sabotageorganisation). Det finns nämligen rätt mycket information och referenser till just BOPA och dess medarbetare på hemsidan. Ni kan läsa mer om situationen på Vesterbro under ockupationen här, skriven av just Demos.

MINNESLUNDEN I RYVANGEN

Varje år hålls en traditionell minnesceremoni i Minneslunden i Ryvangen, som är värt ett besök även vid andra tidpunkter. Det är alltså en minnesplats och begravningsplats för personer som fallit i motståndskampen eller som avlidit i koncentrationsläger. 202 gravar finns över personer som avrättats av tyskarna på platsen eller som stupat på annan plats, bland annat återfinns gravarna för ”Flammen” och ”Citronen” här, motståndsmännen som blivit film och som tillhörde Holger Danske. 31 danskar som avled i koncentrationsläger finns också begravda här.

Firandet i Nyvangen kommer också att sända ut BBC-utsändelsen från 1945. Det blir tal av statsminister Helle Thorning-Schmidt samt musik av hemvärnets musikkår. Efter det formella firandet kommer körer att sjunga vid de olika minnesplatserna.

En person jag själv har träffat kommer också att vara där – den 96-årige Holger Danske-medlemmen Jørgen Kieler, som jag har skrivit om tidigare och som jag hyser stor beundran för. Jag bävar när jag läser att han fallit och är ganska svag, men han ska komma till Minneslundens firande, läs här.

Så… helt partiskt. Det är i Minneslunden som det riktiga firandet kommer att vara i mina ögon. Där Kieler kommer att vara ska jag vara.

FORMATIONSFLYGNING

Enligt Berlingske kommer en grupp historiskt intresserade piloter att flyga formationsflygning under den 4 maj, men riktigt när och var framgår inte, men jag förutsätter att man ska kunna se bra oavsett vilket firande man väljer. Flygplanen ska flyga så lågt att det är utlovat att de amerikanska Stars and Bars ska kunna ses.

Hungrig behöver man inte vara under firandet. Under två dagar kommer utskänkning att ske genom så kallad Street Dinner, som bl a Köpenhamns kommun gett bidrag till. Idén med kantiner i samband med firandet kommer från Holland.

DEN 5 MAJ

Den 5 maj är det minnesgudstjänst i domkyrkan och dessutom blir det arrangemang på Rådhusplatsen och i Rådhuset. Det blir bildvisning på storskärm från den historiska perioden och dessutom kan man lyssna på musik från kriget.

p.s. Ni vet väl att alla danskar inte firade segern den 4-5 maj. Den tyska ockupationen av Bornholm övergick i en sovjetisk ockupation som varade fram till den 5 april 1946. Så nästa år bör man kunna ta del av ett firande på Bornholm. d.s.

p.s. igen. Frihedsmuseet och Frihedsmuseets Vänner brukar tydligen fira befrielsen och bildandet av en insamlingsfond den 4 maj i Churchillparken, men efter att museet brann ner 2013 så vet jag inte hur man gör. Förra året hade man ett firande i parken, men i år står det inget om firanden, vare sig på hemsidan eller på Facebooksidan. Däremot står det på Nationalmuseums hemsida att man fortsätter fira 4 maj, men ingen info om årets aktiviteter finns. Däremot kan man på Töjhusmuseet se en utställning om när tyskarna kom i april 1940. På nationalmuseum håller man på att förbereda sig inför en stor utställning om de vita bussarna, som öppnar i juni.

Publicerat i andra väldskriget, Danmark