Guillou påstår att han räddat livet på IB-agenten Gunnar Ekberg

Jag fortsätter på temat om TV4-dokumentären ”Verklighetens Hamilton” av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö som sändes 18 april 1996.  För första gången berättade den då 51-årige IB-agenten Gunnar Ekberg om sin tid som infiltratör av den tidens värsta terroristorganisation, PFLP, och om sin tid i den svenska extremvänstern.

img_4225

Artikel i Aftonbladet 19 april 1996.

Det är en 1 timme lång och lågmäld dokumentär om en hemlig agents liv, oändligt långt ifrån filmvärldens 007. Titeln till trots – i dokumentären poängteras att så som Guillous Hamilton (som springer omkring och skjuter ihjäl folk stup i kvarten) var Gunnar Ekbergs liv inte alls.

Dagen efter att dokumentären sänts i TV4 intervjuar Svante Lidén Jan Guillou i Jan Guillous tidning Aftonbladet. Rubriken blir ”Den riktige Hamilton? Det skrattar Guillou åt”. I ingressen påstås att Gunnar Ekberg ”nu lanseras som verklighetens Hamilton”.

”Struntprat”, citeras Jan Guillou i AB.

Det ges en resumé kring dokumentären. Ekberg citeras för att agentlivet är en roll man lever 24 timmar per dygn. Här berättas om infiltrationen i terroristorganisationen PFLP och umgänget med operationchefen Wadie Haddad, ”‘Doktorn’ som låg bakom massor med flygplanskapningar och mord”.

Att Gunnar Ekberg kommit ens i närheten av Wadie Haddad fnös Guillou åt.

”Hade Ekberg kommit i närheten av Haddad så hade israelerna anfallit med attackplan”, citeras Guillou, som enligt AB:s reporter menar att Gunnar Ekberg läst för många spionböcker (dock ej Guillous egna påpekas det).

Ekberg kan inte hålla isär dikt och verkligheten. Det är hans livs tragedi, åtminstone som officer”, citeras Jan Guillou.

Mig veterligen är Jan Guillou den enda på jordklotet som har ifrågasatt att Gunnar Ekberg lyckades infiltrera kärnan av den tidens mest fruktade terroristorganisation, PFLP. I dokumentären bekräftade Högkvarterets Owe Wadenmark att Gunnar Ekberg infiltrerat PFLP. Utöver detta – blir man officer att ha gjort lumpen som röjdykare undrar jag. Ni som vet får gärna kommentera!

I dokumentären tas Jan Guillous hemliga kurirbrev till underrättelsechefen för DPFLP Abu Leila upp. Många som har läst brevet från årsskiftet 1972/73 och förhöret med Jan Guillou 1973, har förfärats av ord och formuleringar som Guillou använder. Brevet handlar om att den KGB-styrda organisationen DPFLP får ett underrättelseuppdrag av Jan Guillou: att Gunnar Ekberg ska gripas när han nästa gång kommer till Beirut. Han ska förhöras under dödshot.

”Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas”, skriver den något överdramatiske Jan Guillou

Guillou skriver att fallet Ekberg är något man ska se vetenskapligt och politiskt på. Han ber den till KGB knutna organisationen att sända honom en kopia av förhöret. Instruktionsbrevet avslutas ”Med kommunistisk hälsning”.

I Aftonbladet 1996 erkänner Jan Guillou utan omsvep att han skrivit brevet till Abu Leila. Men istället för att ha försökt initiera tortyr på Gunnar Ekberg, som antagligen lett till hans död, vänder Jan Guillou på det hela. Han har istället räddat livet på IB:s agent! Eller i alla fall kanske!

”Han var redan avslöjad. Hade jag inte skrivit och talat om hur det låg till hade det gått mycket illa. Antagligen räddade jag livet på Ekberg”, citeras Jan Guillou.

Men det är inte sant. Gunnar Ekberg var inte avslöjad för de KGB-styrda organisationerna i Mellanöstern. Det var ju det som Jan Guillou gjorde med brevet till Abu Leila, även om DPFLP och PFLP valde att inte lita på Jan Guillou.

”Den där fransmannen”, som Wadie Haddad sa till Gunnar Ekberg.

Det ska bli mer i Aftonbladet 1996. Det som leder till att biträdande riksåklagare dras in i ett mediespektakel.

Publicerat i DPFLP, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, KGB, terrorism | Lämna en kommentar

Guillous Vendetta mot Gunnar Ekberg – drar in riksåklagaren i tv-bråk

Den 18 april 1996 sände TV4 dokumentären ”Verklighetens Hamilton” av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö. För första gången berättade IB-agenten Gunnar Ekberg om sin tid som infiltratör av den tidens värsta terroristorganisation, PFLP, och om sin tid i den svenska extremvänstern.

I ett tidigare inlägg berättade jag om reaktionerna och skriverierna före och efter dokumentären. Det är uppenbart att Jan Guillou var störd av att dokumentären sändes. Orsakerna menar jag är flera.

Jag har sett dokumentären flera gånger. Den är väldigt lågmäld och finstämd där en människa bakom många år av rubriker och löpsedlar, och ett ibland ganska obehagligt liv, med egna ord får berätta om agentens vardag.

Jan Guillous reaktion på programmet var aggressiv och en skarp kontrast till dokumentärens innehåll. Synd av TV4 Play inte fanns på den tiden så att de som missat dokumentären kunnat göra en liten jämförelse och bilda sig en egen uppfattning bortom Guillous mytomananklagelser!

Varför blev Jan Guillou då så arg?

För det första för att Gunnar Ekberg hade fått 50 minuter egentid i den tv-kanal dit Jan Guillou hade vissa kopplingar. Ungefär vid den här tiden ska han bl a ha jobbat för Kalla Fakta. 

För det andra måste Verklighetens Hamilton ha stört Jan Guillous ego eftersom han själv blev beskriven som en nervös typ som ville ha ihjäl Gunnar Ekberg.

För det tredje hade Jan Guillou och TV4 vissa kommersiella intressen som ibland var gemensamma och ibland gick stick i stäv med varandra. 

I SvD-arkivet hittar jag flera intressanta artiklar om filmen Vendetta. Den 14 december 1994, innan biopremiären, har SvD en artikel om hur produktplaceringen står som spön i backen i filmen. Detta nya fenomen skulle vi få se mer av i svenska filmer. Filmen Vendetta sågas rejält i SVD, men hamnar ändå etta på biotoppen. Den 27 april 1996 rapporterar SvD att biofilmen Vendetta inbringat 15 miljoner kronor till TV4.

Den 3 mars sände Tv4 första delen av sex i tv-versionen av Vendetta. Detta kryddades t ex den 9 mars av dokumentären ”Bakom kulisserna: Vendetta” där TV4 varit i Italien och följt filminspelningen. Skådespelarna intervjuas.

Kort och gott: När TV4 sände dokumentären Verklighetens Hamilton om Gunnar Ekberg den 18 april 1996 befann sig Jan Guillou mitt uppe i en massmedialt mysig surfvåg där hans varumärke som framgångsrik författare och tron på honom som kunnig på underrättelse- och säkerhetstjänster ständigt stärktes.

Även om den vanlige tittaren kanske inte tänkte på det fanns här flera saker som måste ha fått Jan Guillou att sätta sitt dagliga intag av franska fina viner i vrångstrupen.

Jan Guillou som själv skrutit vitt och brett om hur nära vän han varit med IB-chefen Birger Elmér fick alltså se Birger Elmér visa sitt stöd för Gunnar Ekberg i dokumentären. Från försvarsmakten ställde högkvarterets Owe Wagenmark upp och bekräftade Ekbergs goda insatser. Dessutom visades Gunnar Ekbergs betyg från försvarsmakten upp.

”Delar av romanhjälten Carl Hamiltons drag och äventyr är hämtade direkt från den svenska agentens liv”, säger speakern. ”Ett liv som skulle kunna blivit annorlunda om Guillou fått sin vilja fram. Han ville att palestinierna skulle gripa honom.”

Guillou påstås inte bara ha plankat ur Gunnar Ekbergs liv! Tittarna får höra Ebba Lindsö läsa ur Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef där Guillou instruerar underrättelsechefen att Gunnar Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot när han kommer till Beirut nästa gång, läs brevet här.

Ekberg berättar också om vad som hände när Jan Guillou sökte upp honom i Göteborg inför IB-avslöjandet 1973. Ekberg berättar hur han lurar i Guillou en förklaring om att han inte alls jobbar för IB, men att IB sökt upp honom för länge sedan. Guillou beskrivs vid konfrontationen som nervös och att han bad om att få låna telefonen var femte minut för att säkra någon utanför att han levde.

(Han) ”gjorde upp en dramatisk bild av sån verksamhet som vida översteg verkligheten, säger Gunnar Ekberg i dokumentären och förklarar att man inte springer omkring och skjuter varandra hela tiden.

Den 19 april ger SvD en resumé av dokumentären Verklighetens Hamilton, som är en ganska bra sammanfattning att läsa. Guillou definieras av Ekberg som en person som förstärker försvarsviljan genom sitt författarskap. Jag noterar dock att SvD satt underrubriken att Guillou ”anklagas för angiveri”.

Den 20 april får Guillou ordet. TT rapporterar att Guillou säger att Gunnar Ekberg är en ”mytoman”.

”Gunnar Ekberg är så långt från Carl Hamilton man över huvud taget kan tänka sig. Gunnar Ekberg är ju en liten angivare”, citerar Kvällsposten honom.

Det är uppenbart att Jan Guillou inte gillar kopplingarna mellan Gunnar Ekberg och hans Carl Hamilton. Det är ju inte så ärofullt att ha plankat ur någons liv. Det är uppenbart att Guillou inte heller gillar att Gunnar Ekberg fått egentid i tv. Jag ler när jag läser uttrycket ”liten angivare”. Ska Guillou säga som både är kort i växten och av många har noterats ha korta armar.

Hur slutar då hela denna historia? Den 2 maj 1996 rapporterar SvD att Dagens Eko på Valborgsmässoafton rapporterat att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl kommer att inleda en polisutredning mot Gunnar Ekberg. Orsaken uppges vara den tv-dokumentär som sänts den 18 april 1996 och att Jan Guillou några dagar senare i Aftonbladet, dels betecknat Gunnar Ekberg som mytoman, dels påpekat att ”Ekberg i programmet faktiskt erkänt delaktighet i brott, spioneri och/eller mord, som ännu inte preskriberats.”

”Det skrev jag som en utmaning till landets åklagare”, citeras Jan Guillou av SvD.

Min tolkning är att han mediestrategiskt skickligt som vanligt vill leda bort uppmärksamheten från sin egen person. SvD uppger i alla fall att Jan Guillou är ”mycket nöjd” med biträdande riksåklagarens beslut.

”Det blir kul att se hur det går”, citeras Jan Guillou som åter låtsas vara professor i juridik och förklarar att IB ”fäste i sin verksamhet inget som helst avseende vid svenska lagar, och saknade all juridisk kunskap. Därför kan en sådan som Ekberg än i dag sitta och prata i TV utan att fatta vad han faktiskt säger.

Den brottsrubricering som kan bli aktuell för den polisutredning som biträdande riksåklagaren ska inleda uppges vara ”förberedelse till mord”.

Jag frågar min man om han någonsin blev hörd av polis eller åklagare, och det har han inget som helst minne av. Något åtal har han inte sett röken av heller.

Enligt ett rykte jag har hört ska biträdande riksåklagaren Solveig Riberstad ha tagit sig för pannan och utbrustit ”Åh, nej. Inte den där Jan Guillou nu igen”.

Tillägg: Vad sägs om mord i dokumentären? Gunnar Ekberg får frågan om han dödat någon och säger att han inte har det.

”Däremot är det inte omöjligt att mina samlade uppgifter har lett till människors död. Det är ett rimligt antagande”, säger han i dokumentären.

Publicerat i Gunnar Ekberg, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 1 kommentar

Reaktionerna på Verklighetens Hamilton på TV4 1996

Nostalgin i arkiven fortsätter. Den 18 april 1996 sände TV4 dokumentären Verklighetens Hamilton. I tidningsarkiven kan vi läsa om hur programmet av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö presenterades, bland annat i SvD-arkivet.

”För första gången får vi möta den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton. Mord, vapen, kapningar och sprängningar var en del av hans vardag. Idag lever han ett helt annorlunda liv. Roger Magnergård och Ebba Lindsö har mött honom och nu är han beredd att berätta sin egen historia, står det i radio- och tv-arkivet och i SVD-arkivet. 

En annan tidning, jag tror den är från Aftonbladets tv-bilaga väljer det kortare:

”Reportage om den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton.”

Aftonbladet slår dock på stort i tv-bilagan. I en kortartikel med rubriken ”Vem är den riktige Hamilton?” och introduktionstexten ”Jan Guillous superagent har funnits i verkligheten!” får vi veta mer vad det handlar om. Gunnar Ekberg fick dock inte vara i bild. Han ersattes av Stefan Sauck i sotarmössa med målat ansikte och k-pist. I artikeln kan vi läsa att ”denne svenske underrättelseofficer”, nu 51 år, träder fram för första gången och berättar om jobbet att infiltrera ”palestinska terroristorganisationer på 1970-talet”, om terroristen Carlos Schakalen och om hur svenska försvaret kartlade vänsterrörelser. Han uppges också avslöja att alla illegala operationer godkändes av statsledningen, inklusive statsministern (Palme) och ÖB. 

Aftonbladet drar på för fullt med ytterligare en artikel, signerad Nils Sundström. Där intervjuas Roger Magnergård om dokumentären. Likheterna med Hamiltonfiguren tas upp.

”I ‘Vendetta’ springer Carl Hamilton omkring med vapen och hämnas, men så arbetar ju inte en spion. Vi vill skildra hur en spion arbetar”, säger Roger Magnergård till Aftonbladet.

Bland annat ska vi få höra hur välkända flygbolag betalar miljontals dollar för att slippa bli utsatta för terroristdåd. Här kommenteras återigen att statsledningen var med på vad IB sysslat med

”Svenska staten finns med i dokumentären och bekräftar vad han (Ekberg) sysslat med”, lovar Roger Magnergård.

På frågan om varför Gunnar Ekberg väljer att träda fram blir Magnergårds svar att Gunnar Ekberg levt med det här i hela sitt liv. Att berätta är ett sätt att bearbeta och bli kvitt det en gång för alla.

Expressen gör en mera saklig skildring. Bara rubriken dagen efter programmet sänts, signerad Jan-Olof Bengtsson, säger allt: ”Verklighetens agent är ensammast i världen”. Ingen glamour och rakt på sak om ett skitigt jobb utan hjältegloria. Gunnar Ekberg vet inte mer om kicksparkar än vad han sett på bio och ibland var han så rädd att händerna skakade. Gunnar Ekberg levde i verkligheten, slår Jan-Olof Bengtsson fast:

”Agenten är alltid ensam. Den ensammaste bland de ensamma”, citeras Gunnar Ekberg.

I artikeln får vi veta att Gunnar Ekberg inte tror på terror men på demokrati. Han berättar om infiltrationen av extremvänstern och hur de hade förtroende för honom, så till den milda grad att han fick egna nycklar. Vissa påståenden om inbrott kan alltså viftas bort. Med egna nycklar behöver man inte göra inbrott.

Gunnar Ekberg berättar också i Expressen för läsarna om hur han kom att bli en nära medarbetare till terroristledaren Wadie Haddad, som räknas till den moderna terrorismens skapare. Det var denne PFLP-ledare som kom på att det var enklare att utpressa flygbolagen istället för att kapa flygplanen.

Jag minns att han alltid släpade på en väska fylld med dollarsedlar, berättar Ekberg i Kvällsposten.

Även berättelsen om hur PFLP lyckades laminera sprängmedel i barnkläder berättas i Expressen. Den finns med i dokumentären, som är mycket sevärd.

Det som är intressant med Kvällspostens artikel är att journalisten redan här, 1996, gör en koppling till Blekingegadeligan. Jan-Olof Bengtsson noterar att det är PFLP som också planerade att kidnappa Jörn Rausing i Lund. Om detta nämns inget i dokumentären, så det uppfattar jag var ett klokt reflekterande av en duktig journalist.

Jan-Olof Bengtsson tar också upp Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP (står felaktigt Al Fatah i artikeln). Brevet om att Ekberg bör gripas och förhöras (under dödshot).

Ekberg berättar också om hur Jan Guillou inför IB-avslöjandet kom hem till honom i Göteborg (står felaktigt Lund i artikeln). Jan Guillou uppträdde nervöst

”Han hade ett slags signalsystem som innebar att han måste ringa var femte minut för att tala om att han var okey. Det var nästan komiskt”, berättar Ekberg för Kvällsposten.

Kvällsposten lät Jan Guillou komma till tals i en artikel signerad KvP/TT. I artikeln ”Jan Guillou: En mytoman och angivare” får vi veta att Gunnar Ekberg inte alls ser sig som en Carl Hamilton. Jan Guillou håller med, konstaterar Expressen. Att Gunnar Ekberg skulle vara lik Carl Hamilton var det löjligaste Jan Guillou hört på de senaste tjugo åren. Jan Guillou hävdar att han inte haft någon militär förebild till romanfiguren.

Gunnar Ekberg är så långt från Carl Hamilton man över huvud taget kan tänka sig. Gunnar Ekberg är ju en liten angivare, citeras Jan Guillou.

Vidare får vi veta att Jan Guillou och Gunnar Ekberg ätit lunch i Malmö ett par år tidigare. Det var alltså under Guillous tid med Rekord-Magasinet (min anmärkning). Enligt Jan Guillous version ska de två ha talat ”om gamla tider”. Jan Guillou ”bedömer sin gamle antagonist som mytoman” kan vi läsa och Jan Guillou citeras för att Ekberg ”har levt i en fantasivärld” vilket gjorde att rapporterna till IB och Säpo blev som de blev.

Jag passade på att fråga min make om mötet i Malmö. Så här blev svaret:

Vi möttes på gatan av en slump. Jag tror han bodde i närheten av där jag bodde på Fersens väg. Han bjöd in mig på lunch på det som i dag är Atmosfär. Samtalet gick ut på att han skröt om sitt skrivande. Att han nu höll på med ett manus som han trodde jag skulle vara intresserad av och som han gärna ville att jag skulle läsa och ha synpunkter på. Av detta blev dock intet. Sedan uttryckte han sig kryptiskt, något konstigt om att han ville veta mer om vad vi vetat om ryssarnas verksamhet i Sverige. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med honom.”

Enligt Gunnar Ekberg har han dock träffat Jan Guillou vid mer än ett tillfälle efter IB-avslöjandet 1973. En dag, troligen i början på 80-talet, ska Gunnar Ekberg och en AD-kompis ha varit i Köpenhamn. De blir invinkade på d’Angleterre där Jan Guillou satt med journalisten Göran Skytte.

”Vi bjöds rikligt med vin och Jan skröt för Skytte om att ‘här är en äkta agent'”, säger Gunnar Ekberg.

Som Ekberg minns det var lunchen med Guillou någon gång på 80-talet, troligen i början av årtiondet. Händelsen i Köpenhamn likaså. Gunnar Ekberg stötte också på Jan Guillou och Leif GW Persson en gång på en flygplats. Enligt Gunnar Ekberg ska Jan Guillou ha skött presentationen.

Det var något om att jag var en äkta agent och att GW var en riktig professor. Jag tror att GW måste ha sett lika besvärad ut som jag var, säger Gunnar Ekberg.

Denna blogg är nördig. Jag vet. Men visst är det intressant att se hur Jan Guillous bild av Gunnar Ekberg förändras. Om vi går tillbaka till FiB/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt Gunnar Ekberg som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.”

Notera att Jan Guillou och Peter Bratt våren 1973 skildrar Gunnar Ekberg som skicklig. Ord som ”effektiv” och ”betydelsefull” används också. 

Detta ändras dock den 16 maj, då Jan Guillou anklagas för terroristkontakter och att han agerat för att Gunnar Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot.

”Detta är något som militären hittat på” säger Jan Guillou till SVT:s reporter. På frågan om hoten mot Ekberg svarar Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Gunnar Ekberg gick från skicklig och effektiv till en som hittar på på bara några dagar. Jan Guillous ”mytoman-anklagelser” tror jag mig kunna datera till just denna TV4-dokumentär 1996.

Har du tänkt på att så länge Jan Guillou fick ha scenen för sig själv, så länge hovsamma svenska journalister lät honom vara förste och ende uttolkare av IB-affären, Carlos Schakalen och en massa annat som han inte kan något om så verkade Jan Guillou nöjd. Gunnar Ekberg kunde bjudas på både vin och lunch.

Det lite mer vänskapliga försvann snabbare än blixten när Gunnar Ekberg en enda gång framträdde i media och därtill på något så lusfräckt som egentid i hela 50 minuter utan att försteuttolkaren Jan Guillou fick kommentera.

För er som undrat varför jag skriver så mycket om Jan Guillou, så vill jag bara påpeka att ni missförstått allting. Jag skriver inte alls om Jan Guillou. Jag skriver faktiskt berättelsen om när en stor andel svenska journalister i årtionden hovsamt låtit Jan Guillou ständigt ha egentid i tv, radio och tidningar om IB-affären och mycket annat kring Säpo och underrättelsetjänsten. Var i hela fridens namn var era kritiska frågor? Varför lät ni inte andra också komma till tals? Är det inte en skyldighet som journalist att höra mer än en sida?

Kanske vi ska fråga oss om vi blev så mycket klokare av att i princip ständigt bara få höra en komma till tals, och då en man som ständigt stöpt om sin version av Sanningen.

Det finns naturligtvis journalistiska undantag i denna pinsamma del av svensk mediehistoria, men tyvärr är de få. Roger Magnergårds och Ebba Lindsös dokumentär blir således ett undantag i det svenska mediehistoriska landskapet.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Blev Staffan Beckman kränkt när Ulf Bjereld anonymiserade honom i Säkerhetstjänstkommissionen?

Har du tänkt på hur överdrivet Ulf Bjereld anonymiserar personer som avlyssnats av Säpo i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen? Antagligen inte. Det ska till en nörd för att verkligen se detta.

För er som behöver en bakgrund: 1999-2002 fanns en statlig myndighet, Säkerhetstjänstkommissionen, SÄKO. Den var inrättad av regeringen Persson med uppdrag att bringa klarhet om de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet inom Sverige efter andra världskriget. Kommissionen skulle sätta in säkerhetstjänsternas verksamhet i sitt historiska sammanhang, hette det. En av de experter som tillsattes till kommissionen var Ulf Bjereld.

Vad Ulf Bjereld var expert på som meriterade honom för uppdraget inom SÄKO har fler än jag undrat över, bland annat ledarskribenten PM Nilsson, som 2006 publicerade Vem är Ulf Bjereld? i Expressen.

Mycket talar för att det inte var kompetensen utan partiboken som avgjorde valet av Bjereld till SÄKO. Han hade tillhört det extrema Kpml(r) men i mitten på 80-talet bytt till (S). Det var då karriären tog fart.

Partibytet till trots, en genomläsning av Ulf Bjerelds statliga rapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 visar tydligt att hans hjärta fortfarande klappar för sina gamla ideologiska trosfränder. Han agerar verkligen som en politisk ”gatekeeper” och skyddar personer som blivit avlyssnade. En av dessa är T.E.

I Bjerelds rapport får vi veta att T.E är misstänkt för medhjälp till förberedelse för sabotage och att hans kontakter med palestinska terrororganisationer skulle utrönas. Det finns kopplingar till Svarta September. T.E ska företräda en politisk inriktning som sympatiserar med PFLP, konstaterar Bjereld. 

Men vem är då T.E.? Ulf Bjereld berättar inte utan lägger fram det hela som om det mesta är nys som kommer från Gunnar Ekberg, hemlig agent som jobbar för IB, och en vimsig flygvärdinna.

”Däremot är argumentationen för att (T.E.:s) telefon bör avlyssnas återigen mycket tunn. Till stor del består den av diverse enskildheter och påståenden ur Gunnar Ekbergs rapportering. Bland annat påstås att T.E. skulle ha varit delaktig i förberedelsearbetet för ett sabotage i Västtyskland 1976, att han i Sverige sammanträffat med PFLP:s Europachef, att J.S. fanns i hans vänkrets samt att en svensk flygvärdinna på ett kapat plan berättat att en av kaparna sagt sig ha en vän i Sverige och beskrivit denne på ett sätt som förde tankarna till T.E. Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott” för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen.” 

Varför påstår Ulf Bjereld att Gunnar Ekberg lämnat information om T.E.:s planer på sabotage i Västtyskland 1976? Det faller på sin orimlighet, eftersom Gunnar Ekberg tre år tidigare blivit bränd som agent i och med att han hängdes ut i Fib/Kulturfront med namn och bild. Gunnar Ekberg hade våren 1973 flytt utomlands och levde under hemlig identitet då PFLP hade hotat att mörda honom. Han kan knappast ha vetat något om T.E.:s eventuella planer för 1976 i Västtyskland!

J.S. är Ulf Bjerelds benämning på ”Sjuksköterskan J.S”, ytterligare en av outgrundlig anledning anonymiserad person. Vad Ulf Bjereld undanhåller för läsarna är att hon inte alls är sjuksköterska utan vid de aktuella avlyssningar på 1976-77 både läkare och ägare till Haganäshemmet AB, som var en privat långvårdsverksamhet i Älmhult. Därtill var hon sedan 1976 hustru till PFLP-ledaren Marwan el Fahoum. Det är hennes namn och adress till Haganäshemmet i Älmhult som hittas på den av Carlos Schakalen mördade avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal i Paris 1975. Enligt Säpo ska hon ha arbetat som kurir för PFLP så tidigt som 1972. Uppgiften kommer troligen från det hemliga kurirbrev som Gunnar Ekberg gick med hösten 1972 från terroristledaren Wadie Haddad till Saima Jönsson i Malmö. Vår mystiske T.E. var alltså vän med en person som stod PFLP nära och som därtill var terroristledarhustru! Just sådana här kopplingar undanhöll Ulf Bjereld.

Kommissionen hade i uppdrag att vara försiktiga med sekretessbelagd information, men då Saima Jönsson 1988 hade ställt upp med namn och bild i både Expressen och Aftonbladet, samt blivit intervjuad av Sydsvenskan med namns nämnande, och kommenterat Säpos uppgifter om hennes PFLP- och Carlos-kopplingar så kan man ju faktiskt tycka att sekretess var ganska överflödig.

Notera att Saima Jönsson benämns J.S. Omvända bokstäver. Vi återkommer till detta när vi tittar närmre på T.E. För det kan ju inte vara någon annan än Staffan Beckman. sTaffan bEckman. 

I första delen av den danske journalisten Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan kan jag på sid 130 i pocketupplagan läsa att två revolutionära danskar hösten 1969 åkt ner till Jordanien för att söka kontakt med ”de revolutionära palestinierna i Jordanien”. De sammanstrålar med en av de två grundarna av PFLP, George Habash, som berättar för danskarna att de, förutom svensken Staffan Beckman, är de första västeuropéer som sökt kontakt med dem.

Staffan Beckman berättar själv i sin kortroman Habers testamente, som kan laddas ner på Marxistiskt arkiv, hur allt går till. 2006 fick han ett samtal från Peter Øvig Knudsen. Staffan Beckman bekräftade det påstådda. Jovisst kom han ihåg de unga danskarna.

”Jag tillägger att de var väldigt sympatiska och gulliga och att jag senare många gånger undrat om de kom att ingå i rånarligan – en i mitt tycke beundransvärd form av solidaritet”, skriver Beckman.

Klart och koncist. Staffan Beckman tycker att Blekingegadeligans brutala rån är något fint eftersom det har med solidaritet att göra. Pengarna, 20-25 miljoner, påstås gå till PFLP:s kamp. Att Staffan Beckman blivit övervakad ser han inte som konstigt.

”tog det bara för givet att de (och andra) ville ha koll på en person som har ‘samröre’ med såväl KPMLr som en palestinsk terroristorganisation”, skriver Staffan Beckman i Habers testamente, där han beskriver att han i tjugofem år har ”arbetat som en nära vän och kamrat till PFLP”. 

Habers testamente är ostrukturerad och bitvis osammanhängande. Man behöver vara påläst för att hänga med. Förutom en slags trohets- och kärleksförklaring till PFLP ger Staffan Beckman inblick i andra relationer. Pappan, mamman. Staffan Beckman åker till Israel iklädd ”flickaktig behå” som putar under hans tröjor. Eller är det den fiktive ”Haber” som gör det? Var gränsen mellan fakta och fiktion går är svårt att säga.

I romanen går Staffan Beckman omkring och spanar på journalisten Ewonne Winblad, hon som satt i Säkerhetstjänstkommissionen och som förhört, eller möjligen ”intervjuat”, Staffan Beckman själv. Hennes fyllighet faller honom i smaken. De har en gång i tiden jobbat ihop på radion, och visst umgänge ska ha skett på den tiden. Numera påstår Staffan Beckman att Ewonne Winblands make, rymdreportern Lennart, har svarta ögon när de stöter på varandra på stan.

Fascinationen för Ewonne Winblad fortsätter. Hon har ställt frågor till honom under förhören som gör att han förstår att hon vet mer än vad han gör. Han tycker sig se frågor i hennes ögon. Hon vill veta mer. Staffan Beckman, som säger sig ha varit ointresserad av vad som finns i Säpos arkiv om honom, begär nu att få se handlingarna. Han får av Riksarkivet veta att det är fyra mappar. Han får till slut år 2008 se 100 sidor, varav en del är maskat.

På sidan 41-43 i Habers testamente finns en redogörelse för vad Staffan Beckman säger sig ha fått se på Riksarkivet. Detta är fylligare och stringentare än vad Ulf Bjereld ger oss i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. 

Naturligtvis måste vi lägga in en brasklapp eftersom Staffan Beckman kallar det här för en roman. Därför att det är fullt möjligt att han skarvar eller undanhåller. Han säger sig ha suttit i fem timmar på Riksarkivet och läst om sig själv. Men ändå. Han nämner personer på Riksarkivet, inte bara vid namn utan även i ett fall med ett korrekt smeknamn. De tre sidorna med påstådd information från Säpo är… väldigt ”säpoaktiga” i sitt språk. För att ta ett exempel:

”Beckman är känd som en välinitierad PFLP-medlem som har kontakt med framstående ledare för den palestinska terrororganisationen PFLP samtidigt som han står i kontinuerlig förbindelse med såväl svenska som utländska PFLP-medlemmar”. 

Om detta verkar Beckman inte ha något emot att det står i hans akt. Rapporteringen om Björnidet, som varit så omstritt, omfattar 11 rader. Är detta den exakta rapportformuleringen är det ju lysande att den publicerats, eftersom det spritts så mycket tyckande om något som få har fått se vad som egentligen framfördes. Jag tycker det låter ganska sakligt rapporterat.

Till skillnad från Ulf Bjereld bjuder Staffan Beckman på ett namn för PFLP:s europachef: Manif Abu Rish. Är det ett verkligt eller påhittat namn? Vi vet inte.

Staffan Beckman erkänner att han skrivit rekommendationsbrevet till Gunnar Ekberg, men Beckman menar att han blivit lurad. Rekommendationsbrevet kan bara vara det till PFLP, det som öppnade dörrarna till terroristorganisationens innersta kärna.

Minns ni att Ulf Bjereld skrev ”Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott”för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen”. Av Staffan Beckman får vi veta vad det verkligen stod:   

”Uppgifter föreligger att B. sedan 1967/68 skall ha varit knuten till PFLP då han undersökt möjligheten att komma i kontakt med dåvarande AB Svenska Brott för anskaffning av falska pass och vapen vilka han tänkte vidarebefordra till PFLP.”

Falska pass var intressant då, och är det än i dag för allt från flyktingsmugglare till IS-terrorister. Staffan Beckman har i alla fall dåligt samvete i sin ”roman” för han har faktiskt ljugit om passet för Ewonne Winblad. Exakt vad han ljugit om framgår inte.

Staffan Beckmans bok är underlig. Vad vill han säga egentligen? På något sätt får jag faktiskt intrycket av att han möjligen är lite sur på Ulf Bjereld.

Jag får intrycket av att Staffan Beckman inte alls hade haft något emot att bli nämnd med namn i Säkerhetstjänstkommissionens rapport.

Kanske tycker han att Ulf Bjereld var lite väl hafsig och slarvig i sin beskrivning. Sabotageplanerna i Västtyskland var ju till exempel inte 1976, som Bjereld skriver, utan enligt Beckman, som läst Säpos rapport, 1972. För att bara nämna något.

Visst är det intressant att Staffan Beckman faktiskt helt ignorerar Ulf Bjereld. Staffan Beckman har bara ögonen för Ewonne Winblad. Det är hon som läst Säpos rapporter. Det är hon som vet allt, menar Staffan Beckman. Inte ett ljud om Ulf Bjereld. Han som faktiskt skrev rapporten. 

Publicerat i IB-affären allmänt, Säpo, Sverige | 1 kommentar

Vad var det Säkerhetstjänstkommissionen skulle granska?

1999-2002 fanns en statlig myndighet som hette Säkerhetstjänstkommissionen. Ofta framhävs rapporterna från kommissionen som något som har med sanning, klarläggande, forskning och oberoende att göra.

Jag har funderat länge på varför Säkerhetstjänstkommissionen gavs så hög trovärdighet. Redan innan kommissionen bildats utgick journalister och alla möjliga andra från att gammal byk skulle grävas upp och den slutliga sanningen skulle fram. Ord som ”Sanningskommission” och ”oberoende granskare” myntades innan ledamöterna ens var utsedda. 

Hur kunde det bli så tokigt? Hur kunde man kalla något Sanningskommission utan att kritiskt ens granska om förutsättningarna riggats för att den så kallade sanningen skulle fram och om kommissionen verkligen var oberoende?

Sanningen var den att Sverige befann sig i en yrsel. Drabbad av en modetrend. I Sydafrika hade man ju inrättat en Sanningskommission 1996. Norge var redan klar med sin Sanningskommission. Då var ju vi tvungna att också ha en sådan!

Att förutsättningar, befogenheter och inställningen i Sydafrika var på en helt annan nivå än i Sverige förbisågs. Att Lund-kommissionen riggats med forskare från extremvänstern, som dessutom i ett fall själv utretts av norsk säkerhetspolis var det ingen som funderade på. Bara man sa ordet ”Sanningskommission” så lät det ju bra. Vi måste ju också ha en sådan. Eller hur?

Den 20 januari 1999 offentliggjorde statsminister Göran Persson i riksdagen att även Sverige skulle få en granskningskommission. Av protokoll från riksdagen framgår att kommissionen lanseras av regeringen som en femte punkt:

”Regeringen avser att i kommande partiöverläggningar ta upp frågan om en granskningskommission. Den skall tillkallas för att kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet inom Sverige efter andra världskriget. Uppdraget skall resultera i ett uttömmande och definitivt klarläggande av de frågor som kan finnas kvar efter Underrättelsenämndens och Registernämndens viktiga arbete och andra utredningar.

För att säkerställa kommissionens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag kommer regeringen att föreslå en särskild lagstiftning som ger kommissionen de befogenheter den behöver för att fullgöra sitt arbete på ett effektivt och rättssäkert sätt.

Kommissionen skall sätta in säkerhetstjänsternas verksamhet i sitt historiska sammanhang. Den forskning som regeringen har initierat skall fortsätta. Arbetet i granskningskommissionen skall bedrivas på ett sådant sätt att Sveriges förbindelser med andra länder inte skadas.

Det är min förhoppning och övertygelse att kommissionens arbete skall stärka allmänhetens förtroende för dagens säkerhetstjänster och genom sin historiska betydelse förbättra den demokratiska kontrollen och insynen i verksamheterna. Sverige skall inte lämna detta århundrade utan heltäckande svar i denna viktiga fråga, säger Göran Persson.

Det finns flera viktiga kommentarer att ge till statsministerns lansering av kommissionen. Jag har hjälpt till med understrykningar och rödmarkeringar för det som är viktig.

Notera att det är den slutliga sanningen som ska fram, men slutbudskapet är också viktigt: sedan ska vi inte rota mer i det här. När vi går in i nästa århundrade ska vi inte mer tala om det här.

Visst är det fascinerande! Göran Persson fick igenom allt detta till punkt och pricka. Vi fick inte någon fortsatt forskning, något fortsatt grävande. Locket lades på. Punkt slut!

Det finns också något annat intressant i Göran Perssons lansering. Redan här står det klart att vi inte ska beröra utländska medborgare eller relationer till främmande makt.

Det går faktiskt inte att förena en uttömmande granskning av underrättelse- och säkerhetstjänsterna om man är förbjuden att beröra utrikes verksamhet, utrikes relationer och utländska spioner, agenter och terrorister som opererade i vårt land.

Partiledarnas kommentarer är intressanta:

”Jag vill också gärna gratulera till det mycket kloka beslutet att låta tillsätta en sanningskommission”, citeras Vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman.”Det var en bra present till alla oss som har arbetat för det här under lång tid och framför allt en bra present till alla de människor som har blivit drabbade av den här orättfärdiga åsiktsregistreringen. Det var klokt, tycker jag.”

Alf Svensson (KD) gav en annan nyans:

”Nu skall tydligen här i dag aviseras en sanningskommission. Det är utmärkt. Jag hoppas att statsministern tar tillfället i akt och också aviserar att kommunismens illdåd skall upp på bordet och belysas.”

Marianne Samuelsson (mp):

”Väldigt mycket av det som statsministern tog upp ställer sig också Miljöpartiet bakom. Naturligtvis är vi glada att vi nu också har fått besked om att det blir en sanningskommission.”

Min snabbläsning av debatten visade att Carl Bildt ignorerade att ge sig in i detaljfrågor om kommissionen.

Dagen efter debatten lägger den försvarspolitiske reportern Mikael Holmström i en artikel i SvD fram sina tvivel om hela sanningen ska komma fram. Motiven är flera. Kvaliteten på utfrågningarna i svenska tidigare kommittéer har haft mer att önska. Dessutom visade erfarenheterna av Lund-kommissionen i Norge att kommissionens avslöjanden om underrättelseutbyten med Nato-sfären påverkat landet negativt.

Återigen ges vi svaret på varför sanningen aldrig kom fram med Säkerhetstjänstkommissionen. Såväl Säpo som den militära underrättelsetjänsten har samarbeten med andra länder, bland annat de skandinaviska grannarna. Om detta fick man ej berätta.

Låt oss ta ett väldigt klargörande exempel. När terroristledaren för PFLP Marwan el Fahoum besökte Sverige är min bild att han brukade landa på Kastrup, där PET inledde övervakningen av honom. Han besökte ibland danska PFLP-kontakter i Köpenhamn och folk ur det som senare ska kallas Blekingegadeligan.

Det hör till saken att det är känt att PET övervakade PFLP-kontakter sedan åtminstone 1970. Gissningsvis började Säpo göra det samtidigt, eller i alla fall åtminstone sedan 1972.

Det bör påpekas att Marwan el Fahoum, som sedan 1976 var gift med en svensk läkare bosatt i Lund, rimligen brukade ta sig via flygbåtarna till Malmö för att sedan ta sig vidare till Lund för att träffa frun och sina två barn. Min bild är att PET och Säpo hade ett rutinmässigt överlämnande och samarbete kring övervakningen av Fahoum när han rörde sig i Skandinavien.

Ingenting av detta berörs i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Däremot behandlar den ”oberoende” socialdemokratiske partimedlemmen och professorn Ulf Bjereld, som själv tillhört extremvänstern, övervakningen av Marwan el Fahoums fru i Säkerhetstjänstkommissionens rapport.

Kort och gott kan man säga att Bjereld lanserar en bild för läsaren att det är oskäligt att hon har blivit övervakad. Han anonymiserar henne dessutom som en sjuksköterska fastän hon var läkare. Slå gärna på ”Sjuksköterskan J.S” och bedöm själv.

Kommissionen gav således inte skäl för namnet Sanningskommission. För sanning var faktiskt aldrig syftet. Syftet var att få slut på debatter och diskussioner. Har du själv sett någon som helst vettig forskning i ämnet sedan SÄKO lade fram sin rapport? Nej, just det. Det var ju just detta som var meningen. Att vi inte heller skulle ha någon fortsatt fördjupad forskning i ämnet. Det var inte meningen att vi skulle förstå vad kalla kriget faktiskt handlade om – egentligen.

Förtydligande: I Säko-rapporten nämns inte att ”Sjuksköterskan J.S.” råkar vara gift med en av ledarna för terroristorganisationen PFLP. För läsarens förståelse för kalla krigets realiteter torde denna upplysning ha varit mycket viktig att få med. Bjereld valde att inte ha den med. Grunden för varför hon övervakats sedan åtminstone 1972 torde klart ha framgått för Bjereld. Inte heller detta redovisades för allmänheten i rapporten. Syftet med klargörandet, som statsministern talade sig varmt för, uppfylldes således inte.

Publicerat i IB-affären allmänt, Journalistik, Lundkommisjonen, PET-kommissionen, PFLP, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Socialdemokraterna, Sverige, terrorism, underrättelsetjänst

Nazisten och Malmöbon Yngve Nordborg i Expressen

I dagens Expressen finns ett special om nazisterna i Malmö under och strax efter andra världskriget. Min man Gunnar Ekberg är med och ger glimtar från vår stadsvandring Det hemliga Malmö. I tidningen berättar han om vad som hände i Öresundshuset under andra världskriget. Expressen har dessutom dragit fram dokument från C-byrån som rapporterar om tyskarnas uppköp av fastigheter på strategiska platser.

I tidningen men också en i en tv-intervju berättar Gunnar Ekberg om mötet med operasångaren nazisten och Malmöbon Yngve Nordborg, som ska ha stridit i Waffen-SS, agerat som korrespondent och påstår sig ha varit i Hitlers bunker under slutstriden. Gunnar Ekberg mötte Yngve Nordborg av en tillfällighet. Han råkade jobba som tecknarelev på en reklambyrå där fotografen Sture Johannesson också jobbade. Senare skulle Johannesson bli känd för bilden av sin haschflicka och jag har själv stått på en utställning på Konsthallen i Lund där Sture Johannesson nästintill tårögd talade om hur fin Ulrike Meinhoff var. Men vid den här tiden, i början på 60-talet klappade Sture Johannessons hjärta uppenbarligen för en annan ideologi. En dag på lunchen sa Sture Johannesson till Gunnar Ekberg att ”kom med så ska du få träffa en riktig hjälte”.

Mer om detta kan ni få höra om i videon här.

Ni har också länk till våra stadsvandringar här.

Publicerat i Argentina, Malmö, nazism, Sverige, Sydamerika

Saima Jönsson – inflätad på Skansen

SvD:s tidningsarkiv blir bara roligare och roligare ju mer man söker. Provade att söka på Marwan el Fahoum och fick lite träffar på rättegången mot Blekingegadeligan 1990. Man kan enkelt säga att mycket av det som beskrivs i Peter Övig Knudsens böcker var redan offentligt i samband med rättegången i Danmark mot ligan. Inte mycket nytt under solen alltså.

Marwan el Fahoum var gift med den Malmöfödde Lundabon Saima Jönsson 1976-92, alltså under många av de ”onda åren” av hans verksamhetsperiod. Hon var läkare som jobbade i Sverige och uppger sig även ha jobbat i Mellanösterns flyktingläger under den här perioden. Hon förekommer med namn i utredningen om mordet på den avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal i Paris, perifert i Sjukhusaffären i Göteborg via det sk Tjörnärendet m m.

Saima Jönsson har av outgrundlig anledning maskats till oigenkännlighet av professor Ulf Bjereld i Säkerhetstjänstkommissionens rapport SOU 2002:95.

Vill du läsa vad Ulf Bjereld skriver om Saima Jönsson måste du slå på ”Sjuksköterskan J.S.”, vilket ju är en intressant ”omskrivning” av en läkare och egenföretagare i vårdbranschen! Se sid 53f, länk här. 

I dagarna är det 44 år sedan min man Gunnar Ekberg, som infiltrerade terroristorganisationen PFLP, gick med ett kurirbrev från ledaren Wadie Haddad till Saima Jönsson. 

Händelsen beskrivs i hans memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co). Wadie Haddad beskriver Jönsson som en viktig och hemlig medarbetare till PFLP.

Exakt datum för överlämning av det hemliga kurirbrevet vid Flygbåtarna i Malmö finns inte i Ekbergs bok, men han anlände till Beirut 28 oktober 1972 och gavs kontaktinformation till Saima Jönsson av Wadie Haddad den 31 oktober. Efter att ha landat på Kastrup och låtit en skicklig polisfotograf i Malmö fotografera av brevet återvände Ekberg till Göteborg efter en helg med gåsamiddag. Det betyder att brevet överlämnades första eller andra veckan i november, senast 12 november.

När Saima Jönsson 1988 konfronteras av Expressen, Aftonbladet och Sydsvenskan om hemliga Säpodokument om henne säger hon att hon inte kan minnas Wadie Haddad. Intressant med tanke på att hon vid konfrontationstillfället var gift med en man som satt i politbyrån på den terroristorganisation som Wadie Haddad tillsammans med George Habash hade skapat!

När ni nu har denna bakgrund dyker vi ner i SvD:s nyhetsarkiv. Vad finns om Saima Jönsson? Jag får tre träffar på det som jag uppfattar måste röra henne. 1965 ger SvD en utförlig lista på de som tagits in på anatomin runt om i Sverige. Gissar att det räknas som att komma in på läkarlinjen. Hon tas in i Lund i alla fall, vilket stämmer överens med aktuell person.

De två andra träffarna gäller en 20-årig Saima Jönsson från Malmö 1963. Under rubriken ”Inflätad på Skansen” lanseras hon som årets fröken Skansen i blonda flätor. Hon uppges studera pedagogik och sociologi i Lund men ska nu tillbringa sommaren bland vargarna och vara turistvärdinna. Nästa artikel är med stor bild där Evert Taube på pingstafton kröner den med flätor försedda Malmöflickan, som uppges ha goda språkkunskaper, vänligt sätt och gott omdöme. Och så hennes leende förstås. Nu kallas hon barnpsykolog.

Kan det ha funnits mer än en Saima Jönsson som var 20 år 1963 från Malmö? Jag betvivlar. På 60-talet turistvärdinna med flätor. På 70-talet stod det klart att hon hade väl utvecklade kontakter med terroristorganisationen PFLP. Som det kan gå.

Publicerat i Uncategorized

Varning för SvD:s digitala tidningsarkiv – starkt beroendeframkallande

Tidningen Svenska Dagbladet har digitaliserat hela sitt tidningsarkiv. Jag är minst sagt överlycklig. För er som läser min blogg vet att jag gärna refererar till tidningsarkivet. Vissa saker är lätta att hitta då datumen är offentliga. Men det kräver ändå en resa från Malmö till Lund, en promenad till Universitetsbiblioteket och sedan finns allt på mikrofilm.

Men vet ni vilket helvete det är när man inte har ett specifikt datum, eller ens ett specifikt år? Att veva mikrofilmer år ut och år in kan göra mig minst sagt sjösjuk i UB:s källare. Förutom att det tar en himla massa tid.

Två resor hade jag gjort förgäves i ett specifikt fall och våndades över att åka ännu en gång till Lund för att systematiskt arbeta mig igenom arkivet. Då lanserar SvD sitt digitala arkiv som en skänk från ovan. På första sökningen fick jag träff och hittade rätt datum att gå vidare med! Jag vet inte hur många timmar jag sparat mig!

Jag är således helt överlycklig över det digitala tidningsarkivet, men vill varna folk för att det kan vara starkt beroendeframkallande att teckna en prenumeration. Plötsligt börjar man ju fundera över än det ena och än det andra. 

När började SvD använda begreppet DDR?

Inte alls 1949, som enligt skolböckerna är själva grundandet av den ”Demokratiska DiktatuRen”. Nej DDR nämns faktiskt första gången i SvD den 5 april 1954. SvD hänvisar till att Kreml gjort ett utspel om att DDR skulle bli en suverän stat i slutet av mars. Vill du veta vad som hände i DDR före 1954 måste du söka på begreppet ”tyska östzonen”. 

Vad skriver SvD om Gunnar Ekberg?

En hel del från 1973 och IB-affärens start. Mycket känner jag till, men det är intressant att notera att tonläget inte alls är så hovsamt mot Bratt och Guillou. Tvärtom. Det gäller till exempel Jan Guillous hemliga kurirbrev till underrättelsechefen Abu Leila. I princip hela brevet publicerades i SvD 7 december 1973 och journalisten Sune Ohlsson passade på att betygsätta Gunnar Ekberg och Jan Guillou som hemliga agenter. Min man vann!

”Ekberg var med andra ord den skickligaste agenten av hrr Guillou och Ekberg”, avslutade Sune Ohlsson sin artikel.

Se gärna dessa tweets här och här med klipp från artikeln.

Vad står det om Jan Guillous morfar i SvD?

Faktiskt en del spännande. Mitt inlägg ”Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade” är mycket välläst och handlar om vad som egentligen hade hänt med morfars förmögenhet som försvann, och som inte hade så mycket att göra med Jan Guillous styvfader som Jan Guillou velat få det att framstå som. Basen för mitt tidigare inlägg var Oscar Botolfsens mycket avslöjande bouppteckning, som visade på 90-procentiga skulder vid dödsfallet 1953.

En sökning på namnet Botolfsen i SvD:s arkiv fick mig att höja på ögonbrynen. Morfar Oscar Botolfsen var inte gift två gånger, utan tre. Eller i alla fall minst tre om jag ska gardera mig. 

Den 24 augusti 1906 publicerar SvD att den 22-åriga nygifta Gerda Leonora Botolfsen, född Boklund och gift med Oscar Botolfsen, hade avlidit. En koll i  CD-skivan över Sveriges döda visar att Gerda Leonora är felstavad som Botalfsen. Hon var i alla fall född i Gävle och dotter till avlidne stadsarkitekten och byggmästaren Boklund i Gävle. Hon hade gift sig 21 juni och dog 23 augusti.

Det är mer ond bråd död och elände i SvD-arkivet. Under en segeltur med Oscars Botolfsens båt Anita eller Anitra (finns två stavningar) till Åland 1909 spolas grosshandlare Gjörling av båten och drunknar.

År 1912 rasar en byggnadsställning och Oscar Botolfsen rapporteras vara tilltalad i polisdomstolen. Senare skummar jag igenom artiklar som berättar om rasade byggnader också. De armeringsjärn som levererades var alldeles för korta så de gick inte att bocka. Men man satte in dem ändå, vilket inte verkar så bra.

Det är mycket som berättas, men det som intresserar mig är det som inte berättas. I SvD får vi veta att Oscar Botolfsen förlorar en hustru. Han gifter sig med en ny kvinna 1910, en godsägardotter. Att hon är oäkta berättas ej. Tredje hustrun, Jan Guillous mormor, får ingen vigselannons i SvD. Denna vigsel sker i tysthet 1925. Skilsmässan från nr två nämns aldrig i några levnadsteckningar. Det är först när Jan Guillous mormor är nygift som ett nyfött barn får ett offentliggörande. Koboltsarbetardottern från Dalarna påstår att hon hette Cruse-Carlson före giftet.

Annars är det en intressant bild av Oscar Botolfsen som ges i SvD. Han annonserar mycket och deltar i velocopedtävling i Malmö som 18-åring. Han verkar sportig. Han älskar segling, i synnerhet långfärdssegling. Han lever på stor fot. Han köper båtar och donerar än det ena och än det andra, i synnerhet efter sin skilsmässa från godsägardottern Langenberg. Han instiftar bowlingpris, gynnar museer och bistår med frikostigt byggande till Stockholmsutställningen 1930. Han vinner entreprenadupphandlingar hitan och ditan. 1941 när han själv uppges flytta till Norrköping instiftar han ett pris för 5 000 kronor för en tävling om utsmyckning i staden.

Jan Guillou har ju menat att morfar mutat makten (Per Albin, något han blivit fälld för att påstå efter ett Sommar i P1). Själv tycker jag morfar verkar agera väldigt öppet och väldigt vidlyftigt. Han donerar mycket åt allt möjligt. Det lönar sig tydligen. 1930 får han St Olavsorden och tydligen får han senare också Vasaorden med en ofantligt lång lista med andra dödliga.

Fast å andra sidan. När Oscar Botolfsen dör 27 februari 1953 är han barskrapad. Bouppteckningen visar på 90-procentiga skulder. Han har dragits inför rätta, vilket ni kan läsa om här. Redan den 9 maj 1953, två månader efter begravningen, annonseras Oscar Botolfsens fastighet ut. Visning när som helst får vi veta. Allt det som såg ut att vara en rik man visade sig vara en människa som bott i ett korthus som höll på att rasa samman.

Jag hittar också en dödsannons över Anna Boklund, som är syster till Oscars första hustru som dog inom två månader efter giftermålet. Anna Boklund ska ha jobbat i 25 år som kassörska hos Oscar Botolfsen. Vilket drama! Min näsa säger mig att detta är hyperintressant med en kvinna som såg sin syster dö strax efter giftermålet och därefter får se sin svåger fara fram i livet. Paul Frigyes borde haft SvD-arkivet när han gjorde sin research för boken om Jan!

Vad står det om Jan Guillou i SvD?

Tja, jag har inte hunnit gå igenom allt, och vet inte ens om jag orkar, men noterar att han varit förlovad som tjugoåring med en flicka vars namn jag aldrig hört talas om. En förklaring till att han blev inkallad till värnplikten, trots att han var fransman, var att den enda Guillou man hittat registrerad i Sverige var svensk medborgare. Därav att man trodde Jan var svensk.

Vad står det om IB-affären i SvD?

Massor! Vilken guldgruva. Ett av mina favoritinlägg är från SvD:s ledarsida 5 maj 1973 där Fib/Kulturfront kallas ”vänsterextremistiskt” och där de ”häromdagen framkastade sina uppblåsta och i väsentligt stycken obestyrka eller redan vederlagda ‘avslöjanden’ om den svenska underrättelsetjänsten. Förnuftigt folk måste rimligen ha klart för sig att en sådan verksamhet måste finnas”, står det att läsa samt ett påpekande att man inte bör snacka om sådant här i offentligheten.

Köpstrejkande fruar i Skärholmen är inte en målgrupp för vår underrättelsetjänst. Därtill dementerar statsrådet Andersson att arabvärden inte heller är ett prioriterat område för Sverige underrättelsemässigt. Resurserna är för knappa.

”FiB:s vidlyftigheter i dessa fall får rimligen ses som ett utslag av att en av skribenterna, Jan Gjuillou vid namn och fransk medborgare, gjort sig herostratiskt ryktbar som lidelsefull anhängare av de palestinska terroristernas sak”, står det att läsa.

Kontakter och samarbeten med främmande makt ifrågasattes 1973 av FiB/Kulturfront. SvD noterar att statsrådet Andersson konstaterat att avslöjandet av Stig Wennerströms förräderi skedde genom ”väsentlig information” från just sådana utländska kontakter. SvD behandlar IB-avslöjandet där det hör hemma.

 

 

Publicerat i Uncategorized

En film om DDR:s mordkommission och ett lands dödsryckningar

Tyskarna verkar ha gjort det igen. En film om DDR, som ger oss nya insikter och infallsvinklar. Som värmer och sliter sönder hjärtat på en gång. Som slår oss med häpnad.

Var började det? Gissningsvis med feelgoodfilmen Goodbye Lenin (2003). Därefter har det funnits flera filmer, varav jag som sällan gråter till film grät så det skvalade de första tre gångerna jag såg De andras liv (2006).

Med Weissensee (2010-2015) höjdes nivån till ofantliga höjder. För vanliga människor är den nog endast en spännande tv-serie med en bra intrig och handling, men för en Stasinörd är den så ofantligt mycket mer. Underrättelse- och säkerhetsfolkets personliga brister och hemligheter påverkar händelseförloppet. Jag skulle kunna sitta med en lista av allt det som var ”DDR” och bara pricka av. Där! Om längtan till Väst genom en parfym. Kunden vill köpa alla tre i butiken då den har ett franskt namn men får veta att hon bara får köpa en! När Falcks idrottande son blir sjuk får vi en snabb exposé genom den partistyrda dopingverksamheten. Allt utan att det känns påklistrat eller undervisande.

I dag har alltså nästa film premiär. Das Geständnis (Bikten) handlar om den socialistiska mordkommissionen i DDR. Jag skriver socialistiska, för alla som sitter i kommissionen är med i Partiet. Lösa mord i en diktatur kan man ju naturligtvis inte göra utan att vara med i Partiet. SED alltså. Mellan dagliga partifloskler ska mordkommissionen lösa mord också.

Mord? Fanns det över huvud taget mord i DDR?

Jag visste ju att våldtäkt, prostitution och porr officiellt bara fanns i det ”fascistiska Väst”. I filmen De andras liv fick vi ju veta att landet slutade redovisa självmordsstatistiken. Så officiellt fanns det inte självmord heller. Men mord? Jag har aldrig funderat på mord i DDR tidigare. Men det är ju självklart. Det fanns ju inte heller. Officiellt sett alltså. I Das Geständnis har mordkommissionärerna fullt upp med att förklara blodiga lik som inte borde finnas. Seriemördare? Vilka partifloskler kan användas för att förklara detta?

Se där! En Väst-cigarett funnen på mordplatsen! Mordkommissionen har funnit sitt bevis. En rest av kapitalismen som ännu inte städats ut. Infiltration från det ”fascistiska Väst” är bevisad. 

I Das Geständnis får vi följa mordkommissionen genom den sista skälvande tiden av DDR-eran in i en ny tid. Då personalen får whiskey istället för vodka. Och då de får utreda mord fast på ett annat sätt.

Die Welt satte rubriken ”Der erste wahre Film über den Untergang der DDR” (Den första sanna filmen om DDR:s undergång). Det lovar mycket. Trailern har ni här.

Filmen Das Geständnis har premiär i Tyskland i dag den 15 september. Jag hoppas få se den här på våra biografer snart. Recension i Berliner Zeitung har ni här. Här kommentar i MDR.

Publicerat i DDR, film | 2 kommentarer

Pekgul och Ranstorp. Guillous minnesförlust kring hedersmord kopplas till 11 september

Expressens ledarskribent Britta Svensson ”kräver att vi måste börja ‘tala klarspråk om vad det handlar om’, nämligen ‘män från dessa länder” varför vi måste ‘sluta gulla med män som försöker gömma undan problemet’ och genast bygga segregerade kvinnohus ‘för utsatta invandrartjejer'”.

Tro inte att jag tar upp en nyligen skriven krönika skriven av Britta Svensson. Jag citerar faktiskt bara en 14,5 år gammal krönika av Jan Guillou som den 19 februari 2002 i tidningen Journalisten gick till storms mot det han menar var journalistikens krigföring mot islam, som gett sig till känna efter 11 september. En av dem han attackerar är alltså Expressens Britta Svensson.

Jag håller med Guillou att något hände hos svensk media efter 11 september. Men jag håller inte med Guillou om vad som hände.

Jan Guillou menade i februari 2002 att ”besinningslösa ‘experter'” numera hade fritt spelrum i media, varav en som av medierna utsetts till ”världens ledande terroristexpert” levererade ”bisarra påståenden”. Vilka rykten som helst kunde dessa experter som ej nämndes vid namn bekräfta för oss journalister.

”Det är något nytt i vårt samtida Sverige, journalistik som krigsföring”, skrev Guillou 2002.

Tidningsarkiv är intressanta, därför att det ger perspektiv. Krönikan måste ses i sin kontext. Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal av sin pappa i Uppsala. Tingsrättens dom mot fadern föll i början på april samma år varför Jan Guillou skriver mitt uppe i rättegången.

Debatten våren 2002 handlade om hedersmord. Inte bara hur detta ska stoppas. Journalistkåren ägnade sig åt självrannsakan. Hade det varit fel att intervjua Fadime? Hon som getts så mycket plats i media. ”Mediebevakningen spelade avsevärd roll i den kris som ledde till mordet i familjen Sahindal”, slår Journalisten fast via en artikel av Paul Frigyes.

I sin debattartikel från 2002 får Jan Guillou ihop en koppling mellan terrorattacken 11 september med Fadime-fallet. Guillous ordval är intressant. Han beskriver henne inte som mördad utan som ”död” i en ”familjetragedi” som inte hade fått så mycket spaltutrymme om det här hade hänt före den 11 september.

”Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk”, skriver Guillou.

Guillous menade att vi journalister förändrat vår nyhetsrapportering senaste månaden. Vi berättar inte för svenska läsare att ”vita medlemmar av den svenska statskyrkan mördar familjemedlemmar i en betydligt större omfattning än kurdiska immigranter”.

Enligt Guillou har det hänt något nytt i Sverige: journalistik används som krigsföring. Bevakningen av Fadime-fallet är, enligt Guillou, en del av journalistikens krigföring mot islam.

img_3167

Nalin Pekgul ifrågasätter Jan Guillous krönika i Tidningen Journalisten – i Kvällsposten den 12 mars 2002. Fick hon inte ge replik i Journalisten?

Man kan reagera på mycket i påståendena. Själv noterar jag att Guillou i januari 1974 dömdes för spionage då han i egenskap av vänsteraktivist med täckmanteln journalist på Fib/Kulturfront avslöjade saker som var till men för rikets säkerhet. Något nytt under solen var det väl inte för Guillou att media kunde användas till mer än oberoende journalistik? I hans samtid togs till exempel ett särskilt regelverk fram för så kallad ”röd journalistik” (läs: klasskampsjournalistik)

En som år 2002 reagerar på Jan Guillous artikel i tidningen Journalisten var riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), tillika vän med den mördade Fadime Sahindal. Hennes debattartikel ”Guillou vet inte vad han pratar om” införs i KvP den 12 mars 2002 ett par veckor före tingsrättens dom mot Fadimes pappa. Pekgul menar att det inte går att jämföra hedersmord med kvinnor som mördas av sina män.

”Bägge delarna är hemska. Men att mörda någon i ett förhållande som har spårat ur är något annat än att mörda någon man haft omsorg om som barn”, skriver Pekgul.

Hon menar också att omgivningen skiljer sig åt vad gäller reaktioner. Kvinnomördare fördöms i det svenska samhället.

”Men när unga invandrarkvinnor mördas av sina släktingar för att de vill gå sina egna vägar möter mördarna ofta förståelse bland sina landsmän”, skrev Pekgul 2002 i KvP.

Pekgul får ett debattsvar dagen efter men inte av Guillou utan av Liza Marklund. I debattartikeln ”Pekgul vet inte vad hon pratar om” (KvP 13 mars 2002) presenteras Liza Marklund som författare som ”redan 1992” hördes som ”sakkunnig av socialstyrelsen i frågor som gällde invandrarmäns våld och förtryck av kvinnor och barn”.

Jag noterar att Kvällsposten tyvärr glömde bort att berätta att Liza Marklund två-tre år tidigare startat Piratförlaget tillsammans med Jan Guillou. Janne och Liza var således inte bara polare. Det hade också starka ekonomiska intressen av att puffa upp och stötta varandra i media.

img_3170

Liza Marklund tycker Nalin Pekgul för fram märkliga teorier om skillnader mellan kvinnomord och kvinnomord. KVP 13 MARS 2002

Det är lätt att vara efterklok. Jag vet ju att Liza Marklund 2009 skulle komma att bli starkt ifrågasatt för boken ”Gömda”, som blev Piratförlagets första bok. Gömda version 2.0 vill säga. I den första versionen från 1995 hade boken haft två författare – huvudpersonen ”Mia” och Liza Marklund själv. Nu år 2000 var boken omarbetad med ett enda författarnamn (Marklunds) och undertiteln ”En sann historia”.

När frilansjournalisten Monica Antonsson gav ut boken Mia – sanningen om Gömda (2009) ignorerade de stora tidningarna boken. Det var bloggarna som formligen tryckte in boken på kultursidorna. Förutom att det stod klart att Liza Marklund borde ha ägnat mer tid åt att faktakontrollera det ”Mia” tutat i Marklund så fick Marklund pudla och erkänna att ”En sann historia” nog inte stämde överens med verkligheten utan borde ha varit ”bygger på en sann historia” istället.

Här kort om alla turerna. Här en recension av Monica Antonssons ”Mia – sanningen om Gömda” som sammanfattar turerna.

När jag läser Liza Marklunds svar till Pekgul år 2002 vet jag att hennes researchförmåga kring misshandlade kvinnor kommer att kritiseras hårt sju år senare. Det är därför intressant att i efterhand granska hur Liza Marklund, som naturligtvis befinner sig i en jävssituation som ej delges läsarna, argumenterar mot Pekgul.

Liza Marklund driver en tes. Våldet mot kvinnor är utbrett. Det allra första kvinnomord hon bevakade var 18 år tidigare och det ”var mycket likt mordet på Fadime Sahindal”. Båda mördarna gömde sig nämligen i en trappuppgång och lurpassade på kvinnorna. En kvinna som lämnat sin make och hade bråk om vårdnaden likställs med mordet på Fadime.

”Mönstret har alltid varit detsamma”, skriver Marklund och menar mäns våld mot kvinnor.

Marklund ifrågasätter Pekguls påståenden om landsmäns förståelse för hedersmord. ”Påstår vem?” frågar hon. Men det hon vänder sig främst mot är ”demoniseringen av kurder som folkgrupp” där olika skribenter, ej nämnt vilka, försökt göra det här till ett invandrarproblem.

”Genom att bygga ett avstånd mellan ‘invandrarna’ och ‘svenskarna’ avskärmar vi oss och blundar för ett strukturellt maktproblem som är oerhört närvarande överallt i det svenska samhället”, skriver Marklund och hänvisar till att Guillou håller med.

Vad i hela fridens namn har allt detta med 11 september att göra? Svaret finns i Nalin Pekguls replik i Kvällsposten söndagen därpå. Rubriken är ”Mammorna har ett stort ansvar” och här ger Nalin Pekgul en intressant lektion i de specifika problem som flickor från bland annat Mellanöstern, Nordafrika och Pakistan har.

Det handlar om att en flickas oskuld och leverne sätts samman med familjens heder. Pekgul pekar på det som först nu börjar ses som självklart: roten är inte religionen utan själva klansystemet.

Hon ger exempel på en kristen palestinier som 1994 mördat sin dotter då hon träffat en muslimsk man. Det ges andra exempel på muslimska familjemedlemmar som mördat döttrar och systrar för att flickan vill leva som andra svenska tjejer. Pekgul förtydligar att  mödrarna ofta är drivande och stöttande i hederskulter då de följer normer och vill att döttrarna ska få ett bra gifte. Pekgul slår fast att Marklund kanske kan en del våld i nära parrelationer, men hon kan uppenbarligen ingenting om hederskulturer.

Marklund förstår inte att det finns män som vill ta avstånd från klansystemets förtryck. Pekgul lyfter fram att majoriteten av männen från Mellanöstern aldrig skulle få för sig att ”misshandla, hata, förskjuta eller mörda sina döttrar”. Problemet är att alla inte klarar av att ta striden i en inskränkt omgivning där även mammorna påverkar. 

Pekgul pekar på att hederskulturen och klansystemet är urgamla traditioner. Här höjer jag ögonbrynen:

”Även om Jan Guillou i dag negligerar problemen förstod han detta 1997”, skriver Pekgul.

Nalin Pekgul hänvisar till källan: Aftonbladet den 1 augusti 1997 då Jan Guillou ”i klartext” uttrycker sig om hedersmord i Irak, som enligt Jan Guillou ger mildare straff då det är en ”tradition” som bara ger 3-4 års fängelse.

”För riktigt mord (sic!) stipuleras dödsstraff eller livstids fängelse”, citerar Pekgul Guillou anno 1997.

Liknande lagar som skiljer hedersmord från andra mord finns även i Jordanien, Pakistan och i realiteten även i Turkiet, berättar Pekgul. Men vad är det då som har fått Jan Guillou att glömma att han 1997 visste vad ett hedersmord var för något? Vad är orsaken till denna minnesförlust? Enligt Nalin Pekgul är det terrorattackerna den 11 september.

”Efter den 11:e september har Jan Guillou en ‘viktigare’ strid att föra mot USA-imperialismen”, fastslår Pekgul.

Hon menar att Guillou sviker de unga invandrarkvinnorna som utsätts för hedersförtryck. Om media tar upp hedersproblematik handlar det numera ”enligt Jan Guillou om USA:s och de allierades behov av att demonisera Islam”.

Jag bläddrar fascinerat bland tidningsklipp och minns diskussioner där det här har påtalats. Om hur vilsen den stackars extremvänstern blev efter murens fall 1989. Sovjetunionen föll samman. Socialismen förlorade. Kapitalismen vann. Vad i hela fridens namn skulle vänstern nu vara emot?

11 september 2001 kom både som ett hot och en möjlighet för Guillou och hans gelikar. Kampen mot USA-imperialismen kunde återuppväckas. Allt kunde nu ses genom nya raster. Inom media kom pekpinnarna fram mot de journalister som sa fel, skrev fel, vinklade en nyhet fel. För att inte tala om de som – ve och fasa – intervjuade fel personer.

Kommer ni ihåg början på detta inlägg? I februari 2002 skrev Jan Guillou ett inlägg i Tidningen Journalisten där han vände sig mot att svenska journalister lät ”de mest besinningslösa ‘experter'”,”fritt spelrum i medierna”. Dessa ”experter” kan bekräfta vilket rykte som helst. Och en av dem uppges av flera medier ha utnämnts till ”världens ledande terroristexpert”. Denna expert levererar mängder av ”bisarra påståenden” som journalister okritiskt återger.

På guillouskt manér anger Guillou ej vem eller vilka som är besinningslösa och levererar bisarra påståenden. Men vi som länge följt debatten känner igen ordval och formuleringar.

Den 22 oktober 2002 blev Guillou mer konkret i tidningen Journalisten och pekade då ut sitt mångåriga hatobjekt: terroristforskaren Magnus Ranstorp.

Den som läser och begrundar inlägget inser att piskan inte främst riktas mot Magnus Ranstorp utan mot alla de journalister som har intervjuat Magnus Ranstorp, eller för all del de som funderar på att intervjua Magnus Ranstorp.

Läs själv hur Guillou dundrar på om att Ranstorp gång på gång uppvisar ”gudomlig kunskap” och att vi journalister ”lanserar Ranstorps fantasier”. Demoniseringen har ett klar syfte: att få slut på ”fel slags röster” i media.

Antalet krönikor och debattartiklar där Ranstorp ifrågsätts av Guillou, eller för all del hans gläfsande idol-kör, är oräkneliga. Jösses amalia! De har hållit på i fjorton-femton år! Att de orkar! Här är ett exempel från Fredrik Virtanen i juli 2016 som visar att temat om huruvida Ranstorp varit kopplad till CNN hållits vid liv sedan 2002. Inget nytt under solen alltså!

Minns ni Rosengårdsrapporten 2009? En av författarna var Magnus Ranstorp och kritiken mot rapporten var förödande. Kritiken gick ut på att rapporten innehöll påståenden och andrahandsinformation, samt inte minst att sk forskare vid Lunds universitet ville att källorna som utlovats anonymitet skulle offentliggöras. För forskningens bästa alltså. Till kritiken hörde att Ranstorp och hans medförfattare påstods ägna sig åt just de rykten och fantasier som Guillou redan 2002 menat att Ranstorp ägnade sig åt.

Kritiken mot Rosengårdsrapporten 2009 var så massiv att alla försök att belysa den objektivt bara stendog. Vad var det som hade hänt? Jag skulle säga att det var en skickligt framlagd kampanj utförd av akademiska vänsterförnekare. Till dem räknades bland annat Leif Stenberg vid centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. En annan var Ship to Gaza-aktivisten Mattias Gardell, som i SvD klädsamt presenterades som ”professor i jämförande religionsvetenskap” vilket gav sken av att Gardell liksom Stenberg blott var intresserad av att värna kvaliteten i universitetsforskningen.

Den 11 september 2001 inträffade terrorattacker i USA där omkring 3 000 människor dödades. Antalet fysiskt och psykiskt skadade är nog oräkneliga. Men den 11 september blev också så mycket mer. Den blev snabbt en historisk markör. Historiker, statsvetare och andra började analysera ”före och efter”. Hur påverkades USA, vi, världen?

Ett litet tips för framtida forskning är ju att analysera vad som hände i svensk media före och efter 11 september. För något hände. Min bild efter att ha läst mängder av pressklipp visar att svensk media, bland annat Aftonbladet och Expressen, faktiskt kunde göra ganska normal bevakning av terrorism, spionage, invandring och flyktingsmuggling under kalla kriget och dessutom före 11 september.

Jag upplever att 11 september blev en vattendelare för svensk media som ledde till ett uppvaknande först i och med det misslyckade terrorattentaten i Stockholm i december 2010.

I januari 2011 tog Medierna i P1 upp det faktum att Sverige konstaterades sakna initierad journalistisk kompetens om terrorism.

Bristen på en djupgående och kunnig bevakning av just det islamistiska terrorhotet blev tydlig när Thomas Heine – korrespondent på danska tidningen Jyllandsposten – nyligen skulle skriva vad som händer på terrorfronten i Sverige. I en artikel konstaterar han att han är tvungen att följa alternativa nyhetskällor på nätet, och att man på bloggar och andra sajter skriver mer initierat än nyhetsjournalisterna i ämnet”, var påannonseringen till Medierna i P1.

Sedan dess har många redaktioner sett till att få kompetens på att bevaka dagens terrorism.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Nalin Pekgul såg förändringen hos Guillou redan den 19 februari 2002. I den guillouska förklaringsvärlden hade journalisterna blivit en del i USA:s krigföring.

Själv minns jag 2001 års bokmässa i Göteborg. Redan den 15 september, fyra dagar efter terrorattackerna, rapporterade media att Jan Guillou lämnat bokmässa i protest mot de tre tysta minuter som skulle hållas för offren för terrorattackerna.

”Det här bygger på att det den här gången handlar om vita människor som oss själva. Den här unika upprördheten när USA drabbas tycker jag är osmaklig”, sa Guillou till Aftonbladet.

1989 hade muren fallit. Sovjet rasade samman. Vänstern famlade efter något att vara emot. Knappt 12 år senare kom den 11 september. Guillou som långt före parabolantennernas intåg i folkhemmet sett sig själv som försteuttolkare om all världens terrorism och spionage måste nu till sin fasa ha upptäckt att alla och envar kunde se den förhatlige Magnus Ranstorp vara kommentator på en massa utländska tv-stationer, inklusive hos CNN. Och inte bara det. Fler och fler svenska journalister började ju upptäcka att Magnus Ranstorp var någon som hade en mobiltelefon. Därav att detta måste stoppas. Magnus Ranstorp måste misskrediteras.

Det höll ganska bra fram till det misslyckade terrordådet i Stockholm 2010. Då började vändningen komma mot en mera sund bevakning. Andra faktorer som påverkat tror jag har varit övertygande rapporterna om att IS systematiskt kartlägger och dödar hbt-personer. Som bekant har ju personer som Jan Guillou och Mattias Gardell nära familjemedlemmar som tillhör denna grupp. De får onekligen lite svårt att ibland få ihop retoriken.

Publicerat i Jan Guillou, terrorism, tokvänstern, Uncategorized