Kan vi lära oss något av Jan Guillous expertutlåtande om giftattacken?

Den 18 mars i år hade Godmorgon, världen! special om giftmordförsöket i Salisbury mot den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter Yulia. Attacken hände den 4 mars och en vecka senare gick premiärminister Theresa May ut och anklagade Ryssland för att ha stått bakom attacken. I klartext sa hon att det antingen hade varit en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet.

När Godmorgon, världen! tog sig an frågan tog de in Jan Guillou som spionexpert. I påan till inslaget hävdades att man nu ställde frågan om vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad av den inkallade experten Guillou. Istället fick Guillou bre ut sig som självutnämnd giftexpert och expert på att veta huruvida vi kunde veta om Ryssland var ansvarigt för mordförsöket eller inte.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon, världen!

Redan här stod det klart för mig att Jan Guillou inte visste vad han snackade om ty utredningen efter mordet på Aleksander Litvinenko 2009 visade ju att giftet Polonium-210 hade kunnat följas som en snitslad bana på olika adresser i London. Vissa platser rörde sig om hotellrum dit ett begränsat antal människor haft tillträde till och det fanns även vittnesmål om vilka Litvinenko träffat och var.

Vad gäller nervgiftet novitjok, som användes mot Skripals i Salisbury, har det även här visat sig att giftets väg har kunnat spåras. Tyvärr ledde det till den 44-åriga Dawn Sturgess död. Hon och hennes partner Charlie Rowley hittade en parfymflaska i parken där Skripals kollapsade. Dawn Sturgess ska ha provat ”parfymen” på sina handleder. Hon avled på sjukhus den 8 juli. Enligt uppgifter till media ska utredarna inte bara ha en parfymflaska att tillgå, utan även övervakningsfilmer. Enligt uppgifter till Press Association ska ”flera” ryska misstänkta gärningsmän ha identifierats.

Så vad lär vi av denna historia? Att Godmorgon, världen! nog får leta upp en riktig spion- och giftexpert till nästa gång.

Annonser
Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Jan Guillou ville att PO Yrsa Stenius skulle avgå efter KGB-affären

I dag meddelades att journalisten, författaren och tidigare PO Yrsa Stenius har avlidit. Hon blev 73 år.

Yrsa Stenius var kulturchef på Aftonbladet 1979–82 och politisk chefredaktör 1982-87. 2007 utsågs hon till Allmänhetens Pressombudsman, PO. Det var i den senare egenskapen hon definitivt kom under min radar. Vi talar om Jan Guillous KGB-affär 2009/10.

EXPRESSEN AVSLÖJAR: GUILLOU HEMLIG SOVJET-AGENT – Tog emot pengar av KGB. Så löd Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009. Inne i tidningen fanns 14 sidor som handlade om avslöjandet. Det att Jan Guillou medgivit att han fått uppdrag att skriva artiklar på begäran från en KGB-officer, att han fått betalt och att han fått skriva på kvitton.

Dessutom berättade Jan Guillou om hur han genom konspirativa former kunde stämma träff med KGB-officeren genom att rita med en krita på en telefonkiosk på Sveavägen.

”Jag skulle gå till en viss telefonkiosk, den utanför biografen Grand, skriva en siffra med krita på väggen som angav en förutbestämd mötesplats”, berättade Jan Guillou för Expressen.

Jan Guillou anmälde publiceringen till Allmänhetens Pressombudsman och det var så Yrsa Stenius blev inblandad i ärendet. Guillou erkände visserligen i sin anmälan att Expressen aldrig använt ordet ”spion” om honom, men han menade att deras formuleringar, löpsedlar och förstasidor ”kan bara betyda att jag skulle ha arbetat som spion åt Sovjetunionen och därmed också vore särdeles, för att inte säga extremt moraliskt klandervärd (landsförrädare)”, citerar Pressens Opinionsnämnd Jan Guillou i sitt utlåtande 2010-06-01, DNR 52/2010.

Det hela resulterade i en förvirrad debatt i media, skickligt orkestrerad av Hr Guillou själv, om vad Expressen egentligen hade påstått. Hade Expressen påstått att Guillou var spion och landsförrädare utan att använda de orden, eftersom de konsekvent hållit sig till ordet ”agent”. 

När PO Yrsa Stenius lämnade in sin bedömning till PON gick hon på Jan Guillous linje och ville fälla Expressen för publiceringen. Hennes ställningstaganden blev väl omskrivna 2010 och ingår som delar i nekrologer som skrivits om henne i dag. Det gäller till exempel Expressen som skriver att ”I rollen som PO klandrade hon även Expressens guldspadevinnande avslöjande om att Jan Guillou varit agent hos ryska säkerhetstjänsten, KGB.” Aftonbladet, kallar hennes tid som PO som ”stormig” och skriver att det är ”bland annat efter att hon tagit ställning för Jan Guillous sak i en tvist med Expressen.”

Yrsa Stenius förordade att Expressen skulle klandras för publiceringen, men Pressens Opinionsnämnd friade tidningen. Detta presenterades som att Stenius förlorat.

”När nu opinionsnämnden underkänner Yrsa Stenius klanderyrkanden, bör hon ta konsekvenserna av den ohållbara situationen. Det är viktigt med en respekterad pressombudsman och det tror jag att vi kommer att få snart,” citerade SvD Jan Guillou 2 juni 2010. 

Men enligt SvD tog Stenius kritiken med ro:

”Vi var oeniga, vilket inte är så ovanligt i det här systemet. Det händer vid varje sammanträde. Det finns ingen anledning för mig att avgå”, sa hon till reportern Mattias Magnusson. 

I realiteten verkar det redan ha stått klart att Yrsa Stenius skulle lämna ämbetet. Hon skulle nämligen gå i pension. I september 2010 aviserades vem hennes efterträdare skulle bli: Ola Sigvardsson.

Jan Guillous kommentar är riktigt komisk, eftersom Ola Sigvardsson varit med om att fria Expressen. Han var en av de arton ledamöter i PON som deltagit i beslutet och han var inte en av de fyra som varit skiljaktiga. 

Stormade det egentligen så mycket kring Yrsa Stenius? Jag vet inte. En sak vet jag i alla fall: det stormade väldigt mycket mer kring Jan Guillou vid den här tiden, men han var otroligt skicklig på att få det att låta som något annat än vad det egentligen handlade om.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Så här många år efteråt är det intressant att läsa Yrsa Stenius bedömning till KGB-publiceringen. Den är faktiskt bara två sidor lång och egentligen låter hon faktiskt inte så tvärsäker i sitt förordande att fälla Expressen som samtiden framställde det som.

Helt korrekt konstaterar hon att Allmänhetens Pressombudsman fått en ”dispyt” i knät ”om hur budskapet på de ovan nämnda löpsedlarna ska tolkas” samt inte minst vad Expressen egentligen hade påstått. Var ”spion” liktydigt med ”agent” som Guillou påstått?

I Sverige tittades det i Svenska Akademiens ordlista, som om dess redaktion förstod sig på underrättelse- och säkerhetstjänster. Jo, SAOL menade att agent och spion var synonymer, vilket de inte alltid är. I striden mellan Guillou och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hade Guillou hävdat att Expressen försökt sig på ”en nytolkning av ordet sovjetagent”.

Till ett av de mer horribla argumenten Guillou lägger fram hör att han påstår att alla som samarbetar med främmande makts underrättelseofficerare gör någon olagligt, vilket inte är sant (läs gärna spionåklagare Lindstrands utlåtande så ska ni få se)

Guillou påstår dessutom att det fanns andra termer för ”laglig kontakt”, till exempel ”informell kontaktman” som utvecklades i Östtyskland. Trots att jag forskat många år i Stasiarkivet har jag ännu aldrig kommit i kontakt med begreppet. Där är begreppen GM eller IM, det vill säga ”hemlig medarbetare” eller ”Inofficiell medarbetare”. I vissa fall är de olagliga, i många fall inte. 

Hade danska, tyska eller brittiska journalister satt sig in i den svenska debatten hade de nog baxnat, ty de är oftast kristallklarare än kristallklar med spionlingot. De som skriver i ämnet vet precis vad skillnaden mellan en spion, agent, källa, tjallare eller informatör är, gissningsvis för att de kommer från ett NATO-land där man är mera van vid spionåtal och -domar samt inte minst det faktum att tillgången på arkivhandlingar oftast är ofantligt mycket bättre än vad det är i Sverige, vilket naturligtvis gör att vissa journalister kan specialisera sig i ämnet underrättelse- och säkerhetstjänster. I Sverige har vi pinsamt få journalister som är duktiga på und/säk, men det är som sagt var inte enbart kårens fel. Finns inte arkivhandlingar att tillgå är det ju svårt att gräva.

Åter till Guillou-fallet. Yrsa Stenius bedömning betonar analysen av löpsedelns ordval, typsnitt och grad samt inte minst det faktum att det på löpsedeln fanns en vinjett med orden ”EXPRESSEN AVSLÖJAR”. Det hela ”ger vid handen att Expressen trodde sig offentliggöra ett scoop: Jan Guillou hade ett förflutet som rysk spion” och därmed förordades fällning av tidning.    

Det finns en tvetydighet i utlåtandet. Ett av de mest intressanta konstateranden som PO Yrsa Stenius gjorde var att Guillou ”verkligen utfört uppdrag åt KGB och sålunda ägnat sig åt vissa äventyrligheter i underrättelsebranschen”. Här ges Expressen rätt att kalla Guillou sovjetagent! I min värld låter det som om Yrsa Stenius inte var så tvärsäker, men en hållning var hon ju tvungen att ha i ärendet till nämnden.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Rimlig förklaring kring Cats Falck i SvD:s arkiv

För fem år sedan bloggade jag en del om fallet Cats Falck och Lena Gräns, väninnorna som försvann den 18 november 1984 och som påträffades döda på botten av Hammarbykanalen i maj 1985. Fallet avskrevs som en olyckshändelse, men genom åren har många spekulativa teorier lagts fram om mord. Över ett decennium efter att de dött framhävdes att Stasi skulle varit skyldiga och drogat kvinnorna och sedan satt dem i Lena Gräns vita Renault och vält dem över kajkanten. Orsaken till att jag tog mig an fallet 2013 var alltså de påstådda Stasikopplingarna och mordteorierna.

Jag intresserar mig för underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia och sedan länge har jag avfört fallet som något som tillhör detta ämne. Dock har läsare titt som tätt hört av sig till mig med synpunkter och tankar, till exempel på vilka skador bilen borde ha haft, hur den borde ha rört sig ner i vattnet för att inte tala om varför eller varför inte Stasi skulle ha varit inblandade.

För fyra dagar sedan publicerade Expressen artikeln ”Dödsgåtan: Cats Falck och väninnan hittades i bilen i hamnbassängen” av Arne Lapidus. Jag fick tips om att det fanns intressanta och nya bilder i artikeln där man från olika håll kunde se att det inte var skador på fälgarna samt inte minst att det fanns en bild där man ser hur nära bostadshuset Hamnvakten var kajen.

Redan 2013 försökte jag beskriva området så som jag fått det beskrivet från de som var där och då. Själva kajen var fortfarande i bruk för godstrafik och det var således smutsigt ruffigt samtidigt som flerbostadshus precis hade uppförts strax intill.

Vid den här tiden gick inte vem som helst till kajen på kvällstid, eftersom det då var ett tillhåll för kriminell verksamhet. Här fanns knarkare (vilket vi ska återkomma till) och när militären eller brandkåren dök i hamnen fiskades det upp åtskilliga mängder av handväskor men även en del vapen, bilar och människor som tagit livet av sig. Samma dag då Cats Falck och Lena Gräns hittades hade militären redan plockat upp en människa som tagit livet av sig samt det vapen han använt.

Detta skriver jag för det är kanske lite svårt att se området på detta sätt, då det i dag är ett charmigt och tryggt flanörsstråk. Det var det alltså inte vid den här tiden.

Nyfiken som jag är sökte jag på ”Cats Falck” i SvD:s tidningsarkiv. Mellan 1981 och 1983 finns hon med som facklig representant i jobbannonser från SVT som berör fransktalande reportrar. Som journalist gjorde hon en teaterdokumentär om barncancervården. Den 24 november 1984 återkom hon i egenskap av försvunnen tv-reporter. Ingen förstår vad som hänt henne och Lena Gräns. Våldsbrott misstänks.

Redogörelser kring försvinnandet före bilen och kropparna hittas lägger pusselbitarna jag tidigare inte fått. Det ges en grundlig redogörelse för tidsplanen söndagen den 18 november 1984.

Cats Falck måste ha varit ledig från arbetet på måndagen. Hon uppges saknas på sitt arbete först på tisdagen. Lena Gräns barn har tillbringat helgen med fadern, som skulle lämna dem på dagis på onsdagsmorgonen. Då Lena Gräns inte hämtade barnen som avtalat på onsdagseftermiddagen larmar barnens pappa polisen.

Vi kan här konstatera att de två kvinnorna verkar ha haft möjlighet att ha en långkväll ute, eftersom båda verkar ha varit lediga.

Vi går vidare i den exakta tidsplanen för söndagen den 18 november 1984:

Klockan 12 har Lena Gräns och Cats Falck hjälpts åt med en vindsröjning. Klockan 18 är de klara och gör sig i ordning inför kvällen i Cats Falcks lägenhet. De ska på Café Opera och träffa väninnan Ulla Jones klockan 22, men innan dess ska de gå på restaurang.

I nyhetsrapporteringen berättar polisen att åtminstone Lena Gräns var en flitig gäst på Stockholms innekrogar, varför våldsrotelns spanare direkt efter försvinnandet vände sig till människor i denna miljön för att få vittnen och tips. Här ses civilklädda poliser visa bilder av de försvunna kvinnorna i kön till Café Opera.

I nutida nyhetsrapportering nämns alltid att kvinnorna var på en restaurang där Lena Gräns bror jobbade. De åt middag och delade en (1) flaska vin. Nu får jag veta att det inte är en tillfällighet att de hamnar på restaurang Öhrns på Folkungagatan på Söder. De är där då Lena Gräns bror ska bjuda dem på mat och vin. Jag gissar att det kan vara kopplat till den sex timmar långa vindsröjningen som skett samma dag.

Middagen de åt ska ha återfunnits vid obduktionen. Jag vet inte om alkoholkoncentrationen har kunnat utmätas.

Hur mycket alkohol drack Lena Gräns och Cats Falck – egentligen? Vi vet inte. En teori man bör ha i åtanke är att mannen som bjöd, Lena Gräns bror, kan ha haft anledning att för polisen uppge en mindre mängd alkohol än vad som egentligen intogs. En flaska vin kan nämligen för många vara väldigt lite att dela på under ett 2 timmar och 45 minuter långt restaurangbesök. Och de hittades ju senare i en bil.

Enligt SvD anlände de kl 18.45 och lämnade restaurangen kl 21.30. Innan de lämnade restaurangen lånade Lena Gräns 300 kronor av brodern, som precis bjudit dem på middagen. Pengarna ska användas på Café Opera. Pengarna återfanns i bilen när de hittades året därpå.

Det här är alltså det sista vi vet om kvinnornas kväll. De dök aldrig upp på Café Opera. Vad vi däremot vet är att de uppenbarligen verkar ha satt sig i Lena Gräns bil. Själv hade jag aldrig satt mig i en bil då föraren druckit en halv flaska vin. I synnerhet om föraren är kvinna, då vi kvinnor tål mindre alkohol. Varför sätter de sig i en bil när de druckit alkohol? Varför inte ta tunnelbanan? Det är små detaljer jag ej förstår.

Klockan 10 söndagen den 25 november 1984 får polisen in ett tips om att ett vittne sett en bil gå över kajkanten i Hammarbyhamnen. Tidpunkten stämde med att Gräns och Falck lämnat restaurang Öhrns och brandkårens dykare draggade under ett par timmar ända tills ännu ett tips kom in. Den här gången menade ett vittne att en bil kört ner vid Skeppsbron nära Logårdstrappan. Dykarna flyttades till det nya stället och detta är alltså anledningen till att man ej fann Falck och Gräns bil, för den låg ju i Hammarbyhamnen. Man blev helt enkelt inte klara.

Till SvD säger polisen att tips nummer två var trovärdigare. Jag vet vad de egentligen menar. Tips nummer ett härrör nämligen från en knarkare som suttit i Hammarbyhamnen den aktuella kvällen. Problemet är att han precis tagit en överdos. Innan han dog hann han berätta för sina knarkarkompisar vad han sett, varpå detta kommit till polisens kännedom. Därmed blev vårt gissningsvis viktigaste vittne omvandlat till en andrahandskälla.

Polisen söker senare vittnen från restaurangen. Lena Gräns och Cats Falck ska nämligen ha pratat med middagsgäster på bordet intill. Dessa två män och två kvinnor har jag för mig att det har spekulerats kring, men de förefaller vara normala middagsgäster som dessutom satt kvar på restaurangen en stund efter att Gräns och Falck lämnat förrättningen. Polisen vill helt enkelt bara ha kontakt med dem för att veta om de försvunna kvinnorna nämnt något av vikt som kunde lösa gåtan kring deras försvinnande.

I december 1984 berättar SvD att anhöriga utfäst en belöning om 10 000 kronor till den som kan ge tips som gör att de försvunna kvinnorna ELLER Lena Gräns bil kommer tillrätta.

I januari 1985 höjs belöningen till 50 000 kronor och gäller nu enbart tips om att kvinnorna kommer tillrätta.

Den 29 maj 1985 dyker militär från KA 1 i Hammarbyhamnen. Medierapporteringen har inget om att de först bärgar en man. Media brukar ju inte rapportera som självmord. Det som blir en nyhet dagen efter är att Cats Falck och Lena Gräns har hittats. Felaktigt står det i SvD att det var marinens attackdykare. I övrigt är det bra sammanfattat.

Brott misstänks inte

Den mest intressanta artikeln är från dagen efter. Budskapet är alltså tydligt. Brott misstänks inte. Det hela betecknas som en olyckshändelse. I artikeln finns en flygbild över området där fyndplatsen, Cats Falcks lägenhet och Öhrns hörna finns utritade.  Skaffa gärna en prenumeration för att titta på denna bild!!! Polisen menar att mycket talar för att tjejerna återvänt till Cats Falcks lägenhet på Barnängsgatan, och att de på vägen, då de haft tid över, kan ha beslutat sig för att övningsköra.

Just övningskörningspåståendet har ständigt återkommit i nyhetsrapporteringen och nu får jag förklaringen till denna. Cats Falck ska nyligen ha fått körkort, men hade mycket liten körvana. Inför ett planerat bilköp hade hon under hösten tränat med en anhörig på kajområdet då det fanns stora svängytor om 25-30 meter. Det var alltså Cats Falck som hittades bältad i förarsätet iförd högklackade skor. I artikeln nämns också att det var väldigt halt den aktuella kvällen samt inte minst ett påpekande att bilen måste haft väldigt låg fart eftersom den låg någon meter från kajkanten. En halkolycka pekas alltså ut. Brottsmisstankarna är avförda.

I samband med Expressens artikel i förra veckan gjorde fd SVT-journalisten och På Spåretvinnaren Elisabeth Höglund ett mycket viktigt inlägg om Cats Falck. Hon minns den aktuella olyckskvällen eftersom hon själv upplevde såphalkan. Läs hennes inlägg! Hon är ett viktigt vittne, och hon argumenterar väl för varför hon ser det hela som en olycka. Dessutom påpekar hon något viktigt: alla de som utgår från att Cats Falck var något stort på gång och att det handlade om vapenexport får här ta sig en funderare, för Falcks dåvarande chef Ingemar Odlander kände inte till något mer än att hon höll på med en skattehistoria.

Varför hittades inte kvinnorna tidigare? Det döks ju väldigt mycket vid den här tiden, bland annat i Hammarbyhamnen. Förklaringen ges i boken Röjdykare i vått och torrt där dåvarande dykledaren för röjdykarkommandot Staffan Littorin berättar att de vintern 84/85 hade tid över och gjorde mängder av dykningar åt polisen. Deras arbete följdes ivrigt av pressen.

Det enda ställe i Hammarbyhamnen de inte dök på var ca 100 meter där polisen varit helt säkra på att det legat fartyg förtöjda vid olyckstillfället. Det var alltså inte sant, eftersom Lena Gräns bil låg just här. I boken erkänner Staffan Littorin att han blev irriterad över polisens tvärsäkra bedömning, som visade sig vara helt felaktig. En viss avund kände han också över att mindykarna fick cred för något som borde ha lösts av röjdykardivisionen.

Bara inom ett dygn meddelades att misstankarna om misstänkt våldsbrott skulle avskrivas. Det påpekades att Falck var ovan bilförare och att hon var ovan vid den ovanliga bilmodellen. Ishalkan på kvällen påpekas, men plötsligt är information om alkoholintag borta. 1988 återkommer referenser till olyckan att man utgått från att bilen haft mycket låg fart och tippat över traversen vid kajkanten.

Stasimordteorin dyker upp 1997, alltså 12 år efter att kvinnorna omkommit. Ett anonymt brev har anlänt till Säkerhetspolisen. Läs gärna artikeln, eftersom det finns detaljer som är viktiga kring brevet, men också om att det genom åren florerat teorier kring kvinnornas död. Rikskriminalens chef bedömde dock alla tips som substanslösa och brevet från Tyskland som spekulativt. Falcks fd chef Ingemar Odlander tillbakavisade med bestämdhet påståendet att Falck grävt på illegal vapenhandel.

Visst är det intressant att du ändå numera kan läsa så tvärsäkra påståenden, t ex på Wikipedia, om att Cats Falck grävde på just vapenexport, fastän hennes fd chef tillbakavisade detta.

Plötsligt 1997 hette det att den utfästa belöningen skulle gå till att ”lösa gåtan” kring de försvunna kvinnorna. Som om gåtan inte hade lösts 1985. Stasiteorin har spätts på genom åren, trots att mängder av fakta talar mot allt detta.

Till de mer komiska hör att det så kallade brevet från Tyskland 1997, som är ursprunget till teorin om Stasis mordkommando om 3 personer som anlänt till Sverige, ska ha författats på så erbarmlig tyska att det bedöms vara skrivet av en svensk. Bakgrunden till uppgiften i SvD är att journalisten Christoph Andersson haft en radiodokumentär med det minst sagt talande namnet ”Scopet som försvann”.

Dokumentären har två teorier. Story 1: Stasis mordkommando om 3 personer kommer till Sverige och avrättar de två kvinnorna, för att den ena gräver på vapenexport. Story 2: Två kvinnor dör i en bilolycka då bilen har blankslitna däck och det är såphalt den aktuella kvällen.

Christopher Anderssons grävande efter sanningen som för honom till Tyskland och möten med en fd Stasiman får i SVD:s radiokrönika 2004 följande eloge:

”Det är hårresande hur ett brev av det slaget kan förföra nyhetsredaktion efter nyhetsredaktion och sätta all källkritik ur spel. Story nummer två är för död att duga, medan nummer ett tycks duga för bra för att dö”, skriver Stefan Spjut träffsäkert.

En grupp om 10-20 militärer tillhörande KA 1 mindykarna hittade alltså den vita bilen, samt de försvunna kvinnorna den 29 maj 1985. De utlovade 50 000 kronorna har enligt en källa som önskar vara anonym aldrig betalats ut till dem. De har faktiskt inte ens erhållit ett tack från anhöriga.

Publicerat i Journalistik, Sverige, Uncategorized

Dubbelt av Guillou i Godmorgon Världen!

I söndagens Godmorgon världen! lyckades programmakarna ha med två versioner av Jan Guillou i programmet. Dels som expert på ryskt spionage i ett reportage om giftmordförsöket på den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter. Dels i satir-programmet Public Service där Guillou fick sitta i en panel och vara expert på ryskt spionage.

I satiren får Guillou frågan om man kan var säker på att ryssarna låg bakom mordförsöket. ”Guillou” svarar att det bara är ännu ett borgerligt brittiskt hjärnspöke i propagandapressen. Fast han är så förtjust i hjärnspöket så han funderar på att sälja det som desinformation. Bara ryssarna inte får kännedom. Jag noterar att Public Service-satirikerna inte har glömt Guillous KGB-affär!

I reportaget tog Godmorgon Världen! ett intressant grepp genom att ställa frågan vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad. Istället fick Guillou bre ut sig som expert på huruvida vi kan veta om Ryssland är ansvarigt för mordförsöket eller inte. Theresa May hade ju i sitt tal hävdat att det antingen var en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet, vilket ger utrymme för tvivel.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon världen.

Genom detta visar Guillou att han faktiskt inte alls begriper sig på vare sig underrättele- eller säkerhetstjänster eller en vanlig hederlig kriminalutredning av extraordinär och hemlig art. Han tas in som ”expert” men har alltså inte koll på t ex fallet Litvinenko. Där det faktiskt inte heller från början lät som om man var 100-procentigt säker på att Ryssland låg bakom.

Aleksandr Litvinenko var en fd rysk underrättelseofficer som blev dubbelagent, flydde till väst och som förgiftades hösten 2006 med Polonium-210.

Att det var Polonium-210 fastställdes 22 dagar efter han blev förgiftad och insjuknade. Det råkade vara samma dag han dog.

Det tog cirka sex månader innan en ryskt affärsman officiellt pekades ut som den mördare åklagaren avsåga att åtala.

Tio år efter mordet på Litvinenko lades Owen-rapporten fram där den tekniska bevisningen var minst sagt övertygande. Tre mordförsök hade gjorts, varav det sista lyckades. Det skulle visa sig att förövarna hade lämnat skrämmande tydliga Polonium-spår efter sig. De utpekade ryssarnas rörelsemönster i London kunde följas som en snitslad bana. På en restaurang, ett hotellrum, på ett flygplan samt på Pine bar på Millenium hotel. Nästan fyra veckor efter det sista mordförsöket var tekannan på Millenium som Litvinenko druckit ur och som hade en dos som kunde dödat 370 människor fortfarande kontaminerad, liksom sittplatserna Litvinenko och hans mördare suttit på.

Se gärna dokumentären om mordet på Litvinenko som ligger på Svt Play. 

Värst var på en av männens hotellrum. När personal i skyddsutrustning gick in i badrummet gav deras mätare sådana utslag att de av säkerhetsskäl tvingades springa ut därifrån. Och då talar vi om mätningar som skedde cirka en månad efter att Polonium-210 troligen hällts upp i badrummet.

Vad den framtida utredningen om mordförsöket på Skripal och hans dotter kommer att ge får framtiden utvisa. Att trosvisst säga att britterna inte vet är bara dumt. Vi vet nämligen inte alls vad britterna vet, vad de inte vet, och vad åklagare kommer att komma fram till. Det är just detta som en riktig expert hade kunnat berätta i radio. Att kriminalutredningar är en pågående process där alla svar inte finns med en gång och där analyser tar tid. Att krig mellan stater gör att man inte alltid offentliggör allt man vet. Det är ju så underrättelsevärlden funkar.

Skripal fick frihet efter en fångutväxling. Ändå dog hans son och hans fru under mystiska omständigheter. Nu är han och hans dotter allvarligt sjuka. I Godmorgon världen! får Guillou frågan om man aldrig kan pensioneras som spion. Kan man aldrig få slappna av?

”Inte om man är en rysk spion”, svarar Jan Guillou.

Det där var däremot insiktsfullt. Guillou har ju själv viss erfarenhet! År 2010 erkände han att han utfört arbete åt KGB, visserligen inte som spion utan som en liten agent. Men ändå. Ärendet försvinner inte från hans CV, och den besvärar honom fortfarande. Det märktes.

 

Publicerat i Argentina, Jan Guillou, Journalistik, Ryssland, Sovjet, Sovjetunionen

Varför är det så många fel i Guillous Hamiltonromaner?

För ett tag sedan införskaffade jag några gamla Hamiltonböcker på antikvariat. Jag hade tänkt läsa dem med lite olika frågeställningar, men det går lite trögt. Några litterära mästerverk är det ju inte. Försöken att stöpa om den verkliga historien till något annat och att utsätta läsaren för tillrättalagda politiska budskap är pinsamt märkbara.

Som exempel står det på sid 120 i Coq Rouge:

”När firman släpade in Kröcher och dom där andra galningarna eller vad dom var, jag vet inte för jag sysslade aldrig med den saken, så kopplade man på ett par palestinier på tåget. Dom hade visserligen inte med Kröcherligan att göra men dom skulle få lift ur landet, var det tänkt. På så sätt märks det ju att firman gör rätt för sig och griper terrorister i massor”, citeras Säpotjänstemannen Fristedt.

”Palestinierna” som greps  var i verkligheten latinamerikaner. De hette Jaime Okusono Martinez och Tomas Okusono Martinez. De hade var för sig hittat en dansk respektive svensk kvinna att gifta sig med, så de fick uppehållstillstånd. De hade visst med Kröcherligan att göra, vilket framgår klart och tydligt i journalisten Bent Blüdnikows bok Mexikaner-sagen, läs mer här. I efterhand står det klart att de var utsända av Castros Cuba, det vill säga underrättelsefolk med viss dragning åt terrorism. Gripandet av dem skedde genom en samordnad insats mellan danska PET och svenska Säpo. Den ansvarige för det senare var Olof Frånstedt, som tyvärr glömde bort att berätta om händelsen i sin sk memoarer.

Nu kommer vi till det roliga i kråksången. När Jamie Okusoni Martinez greps 1977 ställde sig den danska kultureliten på barrikaderna. Susanne Brøgger ska ha skrivit protestbrev mot utvisningen och Johannes Møllehave diktade om den onde ministern som ville ha Martinez utvisad.

Gissa vem som också ställde sig på barrikaderna? Jojomänsan! Jan Guillou åkte till Köpenhamn för att även han tala för Martinez sak! Det är otroligt intressant att se att Guillou väver in så mycket av sina egna erfarenheter, men råkar ”tolka allt fel” så att två mycket konspirativa och farliga män görs om till några oskyldiga stackare som bara gripits och utvisats för att Säpo ska få upp sin statistik! 

Det finns inte bara politiska ”feltolkningar” i Guillous böcker. Genom åren har jag lyssnat på många som reflekterat över alla andra slags fel i Hamiltonböckerna, vilket är intressant med tanke på att det hela tiden marknadsförs, bland annat av Guillous hustru, att Guillou gör sån himla massa research så som ingen annan journalist kan och gör. Ja, han researcher så mycket att han kan typ allt. Eller?

2012 tog jag i ett inlägg upp att en Henry K.O. Norman hade analyserat böckerna på grund av mängden fel och konstiga svengelska uttryck som ”Beroende på vår militära” muskel, ”Båda har de sniffat på moskén”, ”Secret Service gick bananer” och ”Deras måltid låg i ruiner”. Klicka på länken här så hittar ni en 68-sidigt exceldokument med konstigheter som Mozarts Tyskland (Mozart var österrikare) eller Moskvas Röda Orkestern (en fd KGB-agent borde väl känna till Röda Kapellet?) för att inte tala om ”avhoppade muslimer” (vad i hela friden är det?!?) eller att en man råkade ut för att g-krafterna slet i hans kropp då han hoppade ut ur ett flygplan. Det man råkar ut för när man hoppar är den naturliga tyngdkraften. G-krafter är något helt annat som man råkar ut när ett flygplan svänger väldigt snävt och i hög hastighet.

Min man, som är en erfaren dykare, bläddrade igenom I nationens intresse och hittade mängder av felaktiga dykbeskrivningar. På sid 402 går dykare ner i ruffen och sätter sig på huk medan de pressar så mycket luft de kan ur våtdräkterna. 

”När de reste sig upp satt gummihöljet nästan skrynkligt runt deras kroppar”, står det.

”Det är uppenbart att han inte kan skilja mellan en torrdräkt och en våtdräkt”, säger Gunnar Ekberg. ”Eftersom han beskriver blandgasdykning befann man sig i  den tid då man inte längre använde den gamla typen av torrdräkt utan torrdräkt med variabel volym, som var i bruk redan på 70-talet. Den behövde man inte pressa luft ur och den blev inte skrynklig. Det räckte att trycka på en knapp i brösthöjd. En våtdräkt har inte någon luft att pressa ut och är aldrig skrynklig.” 

Kan alla fel vara tillfälligheter? Jag tror inte det. Ofta har Jan Guillou själv skrutit om all hjälp han har fått i sin research. Det vet jag att han har! Jag har själv talat med flera som med förtjusning berättat detaljerat hur de lurat i Jan Guillou felaktigheter, som sedan hamnat i hans böcker.

Hur många fakta- och språkfel har ni själva hittat i böckerna. Hör gärna av er!

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik | 3 kommentarer

Virrigt och felaktigt om Theresa May och Skripal

Det är bedrövligt att på svenska ta del av vad  Theresa May påstås ha sagt i parlamentet om fallet Skripal. Gårdagens nyhet var att 23 ryska diplomater skulle utvisas.

”Theresa May kallade de utvalda för oanmälda ryska agenter”, sa reportern klockan 5 i Dagens Eko.

Jag hoppade till. Så var det ju inte. Vi hade ju precis fått höra exakt vad hon sa:

(Under the Vienna Convention) ”the United Kingdom will now expel 23 Russian diplomats who have been identified as undeclared intelligence officers. They have just one week to leave.”

Intelligence officer ska aldrig översättas med ”agent”. Intelligence officer betyder nämligen underrättelseofficerare. De utrikes placerade underrättelseofficerarna har i princip alltid en täckbefattning på en ambassad eller ett konsulat. Underrättelseofficerarna är ofta charmiga sociala typer vars jobb är att träffa människor och skapa lite yrsel för att få fram den information de vill ha, eller så ägnar de sig åt att skapa situationer för att misskreditera eller skapa misstro. Diplomatpasset skyddar underrättelseofficerarna från att bli gripna och dömda. Det enda som kan hända dem är utvisning. De som kan bli gripna och dömda är agenterna, som underrättelseofficerarna förmår jobba för dem.

SR tycks inte haft en bra dag, för det blev ännu värre. Här har ni alltså SR:s textversion:

”Under Wienkonventionen kommer vi nu att utvisa 23 ryska diplomater som har identifierats som hemlig underrättelsetjänst. Det här reflekterar det faktum att det inte är första gången som den ryska staten agerat mot vårt land”, citeras May.

Får ni också frossbrytningar av den stolpiga översättningen? Det ska väl vara ”enligt Wienkonventionen” och inte ”under Wienkonventionen”? Dessutom har ju ”intelligence officers” plötsligt blivit översatt till ”hemlig underrättelsetjänst”. Fy skäms! Då det är citattecken luras man att tro att Theresa May sagt så. Det har hon alltså inte!

Hur ska man då översätta ”undeclared intelligence officers”? Här vrider jag mig lite som en ål. Såg att SvD:s ledarsida gjorde en någorlunda rak översättning till ”odeklarerade officerare inom den ryska underrättelsetjänsten”, men ordet ”odeklarerad” känns otrolig stolpig i min värld.

Då ryska ambassaden i London tydligen har 59 personer med diplomatpass är alltså bedömningen att 39 procent av alla diplomater eller 23 personer har identifierats ha täckbefattningar som diplomater, fast de egentligen jobbar för rysk underrättelse- eller säkerhetstjänst.

Det är alltså därför de åker ut ur landet, och just den informationen har jag saknat i svensk nyhetsrapportering. Det mesta fokus tycks ju vara på att kungligheter inte ska få åka på något VM i sommar och att Putin inte bryr sig. Men jo, det är klart han gör. Om 23 underrättelseofficerare utvisas så störs underrättelsearbetet och alla kontanter som byggts upp. Det är liksom det som är meningen med utvisningen. 

Nästa frossbrytning hamnade jag i när jag läste Expressen. Så här skriver de:

– Den ryska staten är skyldig till mordförsök på den spiondömde dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter. Vi tolererar inte hot mot människors liv på brittisk mark från Ryssland, säger May enligt Sky News.

Det är helt tokigt att sätta ett pratminus framför det här, eftersom detta inte kan vara ett citat av Theresa May. Alla uttalanden Theresa May har gjort om fallet innehåller en brittisk korrekt hövlighet mot offren. Theresa May använder konsekvent begreppen ”Mr Skripal” eller ”the Skripals” eller ”Sergei Skripal”. Hon är också konsekvent och betecknar offren som ”civilians” det vill säga privatpersoner. Detta omöjliggör alltså Expressens påstående om att Theresa May kallat Sergej Skripal för ”den spiondömde dubbelagenten”. Dessutom tycke jag det låter lite hafsigt nedlåtande att kalla honom för ”spiondömd dubbelagent”. Den av Ryssland spiondömde ska det vara.

Tillägg: Jag har funderat lite under dagen över översättningen av ”undeclared intelligence officers”. Termen tror jag hänger ihop med diplomatin. En diplomat erkänns ju att företräda ett land, det överlämnas kreditbrev etc. På samma sätt används termen ”declared as”, t ex declared as persona non grata (förklara någon vara persona non grata). Jag har nu kommit fram till att bäst översatt av ”have been identified as undeclared intelligence officers” är ”har identifierats som icke officiella underrättelseofficerare”.

Nytt tillägg: en vänlig själ har informerat mig om att militärattaché är declared intelligence officer, så de som är under falsk flagg är alltså undeclared, dvs min översättning håller.

Publicerat i Journalistik, Uncategorized | 2 kommentarer

Synen på Säpo – från häcklad och avskydd till i dag

Satt och tittade i dag på livesändningen då Säpos årsbok 2017 presenterades. En mycket välbesökt presskonferens, må jag säga och informativ på många sätt. Som vanligt får jag lite flashbacks och funderingar när jag ser hur dagens Säpo bemöts av media. Allmänheten, många journalister och även makthavarna har i dag stort förtroende för Säpo. Så har det inte alltid varit.

Under kalla kriget kunde man förstöra en hel middag om man sa att man jobbade på säkerhetspolisen”, berättade en fd PET-chef för mig för några år sedan. ”I dag är det något helt annat.”

Ungefär likadant var det i Sverige. Säpo var under kalla kriget den onde, som övervakade stackars oskyldiga vänstermänniskor. De jagade palestinier och kurder som oftast i media presenterades som helt oskyldiga, trots att bevis för vare sig för eller mot fanns. ”Säpo kartlade skådespelare” var t ex rubriken i Expressen 1988. I bildtexten till bilden på skådespelaren Anders Lönnbro kunde vi läsa att Säpo kartlagt hans liv och att han var stämplad av Säpo pga att han varit aktiv i KFML(r).

Bara så ni vet: detta marxistiska (r)evolutionära parti hade alltså i sitt partiprogram att ta makten med våld, så att inte hålla koll på dem hade varit tjänstefel eftersom Säpos uppdrag är att skydda demokratin!

Hur Expressen, eller ens Anders Lönnbro, kunde veta att Lönnbro blivit kartlagd inpå bara skinnet är fortfarande för mig ett mysterium, ty Säpos arbete är ju hemligt till och med för den som blivit övervakad.

Lite senare skulle Säpo gå ut och kommentera alla kalla krigets överdrivna medierapporter om att Ditten och Datten blivit övervakade. En hel del av alla dessa människor som du eller jag kanske mött eller läst om i tidningar och som påstår sig ha blivit övervakade av Säpo har antagligen inte alls blivit övervakade.

Den som skickar fråga till Säpo om de finns i deras arkiv får nämligen oftast mumbojumbosvar som bygger upp ofantliga förväntningar. Sanningen är att Säpo har rätt att varken säga ja eller nej på frågan om du eller jag finns i deras arkiv. Detta för att människor med onda avsikter inte ska kunna kartlägga vilka inom ett nätverk eller organisation som Säpo har koll på och vilka de inte har koll på.

Således visste Anders Lönnbro m fl troligen inte alls under kalla kriget om de blivit kartlagda av Säpo. Men de sa så för det hade ett syfte: de ville misskreditera svensk säkerhetstjänst och hävdade ofta och gärna att man borde övervaka nazistiska organisationer lika mycket som de vänsterextrema.

Själva tesen att Säpo borde övervaka nazistiska kretsar exakt lika mycket som vänsterextrema har drivits även under 2000-talet. På DN Debatt 2007 drev borgarrådet Yvonne Ruwaida och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (båda MP) tesen att Säpo trakasserade muslimer, underblåste islamofobin och förföljde människor i utsatta områden. I dag ges denna typ av argument knappt någon plats i media. Kanske beror det delvis på Säpos öppenhet. Fd Säposchefen Anders Thornberg klargjorde ju förra sommaren i Almedalen att man höll ögonen på 3 000 extremister, varav två tredjedelar uppgavs finnas inom islamistiska kretsar och resterande fanns inom vit makt- och autonoma vänstermiljöer. Extremrörelsernas och extremistkramarnas krav på att Säpo ska ”övervaka alla grupper lika mycket” förefaller ju ganska löjliga ur detta perspektiv. I dag var det intressant att höra Ahn-Za Hagström, senior analytiker på enheten för Säpos kontraterror ställa den retoriska frågan om ”Vem är värst?” och sedan avfärda den med att Säpo inte alls såg på hoten på detta sätt, utan att man tittade på enskilda hot var för sig. Ni fattar va? Den gamla tesen som drivits till leda sedan kalla krigets dagar avfärdas till förmån för en myndighet som prata om reella hot och extremister som är beredda att ta till våld.

Det är intressant också att den misstänksamhet som funnits inom journalistkåren mot Säpo har bleknat rätt markant, och en del handlar om att de gamla barrikadkämparna nu antingen dött, pensionerats eller blivit så gamla så att knappt någon lyssnar på dem längre. En av de mest framträdande påhejarna för tesen om att Säpo är statens onda redskap har varit Jan Guillou. Han har använt sig av flera plattformar för att driva denna tes, allt från att (låtsas) vara journalist till att driva argument i fiktionens form, till exempel i de sk Hamiltonböckerna. I dag ses Guillou mest som en gammal ointressant farbror. Försäljningen av böcker går inte särskilt bra, säger GW.

En annan person som drivit tesen om Säpo som kränker oskyldiga stackare är Ulf Bjereld, en gammal r-are som efter bytet till partibok i (S) i mitten på 80-talet fick fart på karriären. Som forskare kopplad till Säkerhetstjänstkommissionen fick han en stark plattform att framhäva extremvänsterns oskuld, till exempel då han presenterade en svensk läkare som bevisligen hade terroristkopplingar och som var gift med en man som satt i politbyrån på terroristorganisationen PFLP som en stackars oskyldig sjuksköterska som avlyssnats av Säpo. Bjereld har delvis desavouerats efter enträget och upprepat påpekande i media och sociala medier om hans politiska kopplingar och bakgrund, samt inte minst hans bristande akademiska meriter. Den som var först ut att föra fram fakta och ifrågasättande var PM Nilsson i Expressen 2006. Läs gärna hans ledartext Vem är Ulf Bjereld? som än i dag står sig riktigt väl för att förstå varför man bör vara försiktig med hans argument.

Det finns också andra faktorer som påverkat att Säpo numera står högt i kurs. Makthavares egna intresse av sin personliga säkerhet inverkar naturligtvis. Det finns säkert ett samband mellan det ökande hotet mot politiker i största allmänhet och det faktum att inget parti tycks gruffa om höjda anslag till livvaktsskyddet. Varje partis partiledare med familj får ju en del av kakan i form av ökad trygghet!

Det ökande terrorhotet då – har det påverkat? Ja och nej. Hotet hade vi även under kalla kriget, och det hände en hel del här i landet. Mer än vad ni antagligen kommer ihåg. Skillnaden är att nu tas hoten väldigt mycket på allvar.    

Min vän som jobbat på PET under kalla kriget orkade inte alltid på en middag säga att han jobbade på PET, och jag tror att säkert en och annan Säpotjänsteman också undvek ämnet vid den här tiden. I dag är det nya vindar som blåser i samhället, som gör att det är coolt att jobba på Säpo.

Är då Säpo bättre i dag än vad man var under kalla kriget? Är det inte det som gör att folk har större förtroende i dag för Säpo? Till vissa delar är nog Säpo bättre, men till andra delar är de mycket sämre. En kritik som jag hört framföras är att man i dag jobbar väldigt mycket hand i mun, till skillnad från innan. Jag har också hört från flera håll att man i dag är en organisation som fokuserar alltför mycket på teknik och för lite på till exempel historia. De gamla uvarna som satt på en enorm kunskapsbank och som jag förstått fanns en hel del av under andra världskriget och kalla kriget verkar inte alls finnas kvar på samma sätt i dagens organisationer. Jag tror det ligger i tiden, för det är ju inte längre lika många som får guldklockor efter 25 år på företaget. Dagens unga byter jobb oftare och då försvinner kunskapen och erfarenheten ut genom dörren när de slutar.

Publicerat i Jan Guillou, Säpo, Sverige | 1 kommentar

Reinhard Heydrichs Nazi-Mercedes ställs ut på danskt museum

Den 27 maj 1942 utsattes naziledaren Reinhard Heydrich för ett attentat i Prag. Han färdades i sin öppna Mercedes-Benz 32o när en tjeckisk agent kastade en handgranat mot bilen. En kollega hade precis misslyckats att skjuta mot bilen pga att vapnet hakat upp sig. Heydrich skadades svårt och avled den 4 juni 1942.

Heydrich hade mycket på sitt samvete. Han hade grundat Sicherheitsdients, SD, och blev huvudarkitekten till förintelsen. Bland annat var han sammankallande till Wannseekonferensen där den slutliga lösningen klubbades.

Heydrichs Mercedes föll tydligen i glömska, men för 38 år sedan köpte en dansk vid namn Lauritz Lauritzen den gamla bilen. Han hade inte en aning om vem som tidigare ägt den. Efter mångårigt och omsorgsfullt restaurerande har den i många år farit fram på de danska och europeiska vägarna. Erbjudanden om att sälja bilen har kommit, men Lauritzen slog till först när Egholm museum på Själland kom med sitt erbjudande. Bilen överlämnades i förra veckan och kan nu beskådas på museet, som har extraöppet den närmsta tiden.

Se gärna videoinslaget på TV2 Nord, där bilder från attentatet kan ses. Här förklaras också hur bilen kom till Danmark. Det var nämligen två officerare som inte ville överlämna sig till ryssarna, utan de körde till Danmark och överlämnade sig till Montgomery. Ett annat inslag visar bilen i nuvarande skick.

Mer information hittar ni på www.egholmslot.dk/museum

Publicerat i andra väldskriget

Vem är bakom flötet? Guillou kan i alla fall inte stava till Thornberg

En kort kommentar av Jan Guillou i söndagens krönika i Aftonbladet har fått sociala medier att koka då han kallat Säpochefen Anders Thornberg för ”1:e muslimjägare”. Det finns all anledning att ge kommentarer till kommentaren.

Reaktionen kom alltså med anledning av att Thornberg i veckan utsågs till ny rikspolischef. Jubelropen skallade ty nuvarande polis-gd Dan Eliasson var äntligen sparkad. Thornberg ansågs som ett ypperligt val efter sina 37 år inom polisen. Han började inom ordinarie polisverksamhet 1981 och rekryterades strax före Palmemordet till Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/Säk), som i vardagligt tal då kallades Säpo och som sedan 2015 är en egen myndighet. Thornberg hade alltså vandrat upp i polis-hierarkin från patrullerande polis till att 2012 sluta som chef för Säpo.

Till skillnad från föregångaren Anders Danielsson ska Thornberg ha varit ett lyckat val för Säpo sett med interna polisglasögon.

Detta är en liten parantes, men för ett par år sedan fick jag en delförklaring till varför de de fd cheferna vid Säpo Olof Frånstedt och Tore Forsberg varit som hund och katt. Orsaken var alltså att det finns poliser respektive riktiga poliser.

Jag fick förklarat att Frånstedt var jurist som gått direkt in på en polisintendenttjänst utan att ha patrullerat en enda gata. Han slutade som byråchef och ska 1978 ha blivit sparkad på ett enligt uppgift ganska omilt sätt, vilket jag uppfattar skapade viss bitterhet som var märkbar årtionden efteråt. Forsberg å sin sida hade börjat som kriminalassistent 1967 och hade patrullerat gator och dirigerat trafik, bland annat utanför Dramaten. Något av det sista Palme ska ha gjort var att utse Forsberg till polisintendent. Forsberg blev sedan chef för den sk ryssroteln för att 1994 få vissa specialtjänster där han stod dåvarande Säpochefen mycket nära.

För att hoppa fram i tid kan vi titta på Anders Danielsson, som under sin Säpochefstid förklarade för mig att han var karriärjurist inom polismyndigheten, alltså en jur kand som rekryterats utan att patrullera en enda gata. Han var alltså precis en sådan som Frånstedt – inte en riktig polis utan enbart en anställd på polismyndigheten som blivande chefsämne.

Så där har ni lite av förklaringarna till Forsbergs och Thornbergs populäritet internt. De var och är riktiga poliser, det vill säga vet vad de snackar om för de har patrullerat. Thornberg ska dessutom ha roat sig med att låta nya medarbetare öva sig på att skugga honom, vilket framgår i en artikel i tidningen Chef. 

Det är ur detta perspektiv vi nu ska betrakta Jan Guillous mycket korta kommentar om utnämningen at Thornberg till ny rikspolischef. Vad var det han skrev?

”För övrigt anser jag att nye rikspolischefen Anders Thornborg genom sitt tal till nationen, ”Jag ser en polis”, befäste det intryck han skapade som operativ chef på Säpo och 1:e muslimjägare. Att han är lite bakom flötet”, skriver Guillou. 

Guillou påstår att den nye rikspolischefen hållit ”ett tal till nationen” som Guillou kallar ”jag ser en polis”, och detta ”tal” befäster intrycket av att han är ”1:e muslimjägare”. Därtill påstår Guillou att den nye rikspolischefen är ”lite bakom flötet”.

”Talet till nationen” var inte alls något tal till nationen utan uttalanden som är hämtade från en presskonferens på Rosenbad, som visserligen kunde ses i direktsändning på nätet men där tittarna utan tvivel inte representerade allmänheten utan journalister i synnerhet. Något tal till nationen var det alltså inte över huvud taget. 

Jan Guillou hoppar klädsamt över fortsättningen i formuleringarna ”jag ser en polis”. Bara genom att läsa hans egen tidning Aftonbladet står det klart att uttrycket handlar om Thornbergs visioner för polisen under hans kommande ledning.

”– Jag ser en polis som är starkt förankrad hos medborgarna, säger han om en av sina visioner”, skriver Aftonbladet.

”– Jag ser en polis som har en hög förmåga, som fokuserar på kärnverksamheten. Vi ska arbeta mer förebyggande, mindre reaktivt”, är ytterligare en vision enligt Aftonbladet.

Även SvD rapporterar från presskonferensen om denna vision

”Han har en övergripande vision. Polisen ska arbeta mer förebyggande, i stället för reaktivt.
– Jag ser en polis som flyttar fram sina positioner mot brottsligheten genom ökad samverkan, nationellt och internationellt”, citeras Thornberg.

Anders Thornberg har gjort sig känd för sin öppenhet. Visserligen var ökad öppenhet redan på gång internt på Säpo när han tillträdde, men han har förstärkt utvecklingen. Det handlar inte bara om att vi nu vet hur många som jobbar på Säpo. Under Thornbergs ledning har Säpo flera gånger talar klarspråk om siffror vad gäller stridande i Syrien och hur många som återvänt. Sommaren 2017 blev det stora rubriker i tidningarna efter att Thornberg i Almedalen sagt att de radikala miljöerna hade expanderat. Från att för ett par år sedan haft ett par hundra radikala extremister i Sverige följde Säpo nu 3 000 extremister, varav två tredjedelar är jihadister och resten vänsterextrema eller tillhör nazistiska kretsar.

Med dessa fakta kan jag inte påstå något annat än att Guillou ägnar sig åt rappakalja. Den nye rikspolischefen har inte hållit något ”tal till nationen”, det finns ingen koppling mellan uttalandena på presskonferensen om ”jag ser en polis” och att jaga muslimer. För övrigt har han inte ens lyckats stava Anders Thornbergs namn rätt. Guillou kallar honom ju för Thornborg. Således är det bara en som förefaller vara bakom flötet. Det är Guillou!

Inte första gången Guillou har fel i en text. Dags för korrekturläsning på AB kanske?

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Sverige

Provokatören Sture Johannesson – fascinerades både av Yngve Nordborg och Ulrike Meinhof

Malmökonstnären Sture Johannesson har avlidit. Han är mest känd för sin affisch Haschflickan, som planerades för en utställning på Lunds konsthall vintern 1969. Affischen ansågs så drogliberal och provocerande att den förbjöds. Utställningen Underground ställdes in.

”Den dåvarande konsthallschefen avskedades, konsthallen höll stängt i flera månader och Johannesson försvann från konstscenen”, summerar Lunds konsthall.

Många tror nog att Sture Johannesson var vänster. Redan 1967 hade han blivit omskriven för att propagera offentligt för hasch. Senare kom han att vurma för Ulrike Meinhof och gjorde tillsammans med Charlotte Johannesson hyllningskonstverk över henne och RAF, provokativa affischer till en utställning på Kulturhuset i Stockholm 1967.

Först skulle utställningen handla om mänskliga fri- och rättigheter i Västtyskland. Men så var det ju det där att utställningen råkade sammanfalla med två saker: kung Carl XVI Gustaf skulle gifta sig och Ulrike Meinhof hade precis tagit livet av sig. Slutresultatet blev rörliga bilder från Meinhofs begravning och en autentisk begravningskrans visades. Besökarna kunde ta stenciler med utdrag från Meinhofs brev från tiden i Stammheimfängelset. Skulle detta betecknas som ”konst”?

Smaklöst nog blandades Silvia Sommerlath in i utställningen. Ett hemligt flygblad delades ut där två västtyska kvinnors olika livsöden belystes. Uttalanden från Moderata Samlingspartiet om valfrihet vad gäller boendeformer klipptes in med bilder av Ulrike Meinhof och Silvia Sommerlath och orden ”Stammheim – Stuttgart – Stockholms slott”. Flygbladet tillskrevs ”Unga Moderater”.

Chefen för Kulturhuset fick förbjuda flygbladet, som alltså inte kom från något parti alls utan från konstnärsparet Johannesson. Två dagar efter öppningen stängdes utställningen av en enig kulturnämnd i Stockholm. Ordföranden var Socialdemokrat. VPK noterades intressant nog inte vara representerat i nämnden.

Jag har sett flygbladet på Stefan Johannessons utställning på Lunds konsthall 2002, så upphovsmannen borde otvetydigt vara just han. 25-30 år efter utställningen kändes flygbladet fortfarande väldigt osmakligt. Ni kan ana bilden här. 

Man får tycka vad man vill att vi har monarki, men att blanda ihop terrorism med valfrihet var och är smaklöst. Att dra in Silvia Sommerlath i det hela var etter värre. Skulle detta kallas konst? 

Men var Sture Johannesson vänster? Det anser inte Expressen.

”Sture var varken vänster eller höger. Han slogs mot allt och provocerade omgivningen. Kanske anarkist. Konstanarkist”, skriver Olle Berggren.

Han har rätt. Sture Johannesson var både det ena och det andra. Min man Gunnar Ekberg arbetade tidigt på 60-talet med Sture Johannesson. En dag på försommaren 1962 drog Sture Johannesson med honom till Västergatan i Malmö.

”Nu ska du träffa en riktig hjälte”, hade Sture Johannesson förklarat.

Mannen som öppnade dörren hette Yngve Nordborg och hade skyttegravsfötter. I Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst beskrivs detta möte. Nordborg reagerar över Ekbergs mörka hår och frågar om han är jude. När Nordborg får bekräftat att så inte är fallet blir de insläppta. Vad de pratade om minns Ekberg inte, men däremot att det i vardagsrummet hängde en hakkorsflagga tillsammans med korslagda örnprydda bajonetter.

Operasångaren Yngve Nordborg är känd för sitt nazistiska förflutna. Han anslöt sig till Waffen-SS och ska dels ha deltagit i strider, dels ha fungerat som någon slags krigskorrespondent. Han påstår själv att han var med vid slutet i Hitlers bunker och efter kriget ska han varit verksam i Werwolforganisationen.

Detta bör man ha med sig när man tittar på Sture Johannessons senare 60-tal, då han blir drogliberal och både skildrar och vurmar för hippierörelsen. 70-talet är tiden då han blir terroristkramare.

Låt oss hoppa fram i tiden till 2000-talet. Det var en tid då Lunds konsthall blev riksnyhet minst två gånger. Strax innan valet 2002 vinglade kommunfullmäktiges ordförande Lennart Ryde in på ett vernissage. Vittnen hade redan ringt polisen, ty Ryde hade under sina bilparkeringsförsök lyckats köra på, som jag minns det, tre bilar på Mårtenstorget. Mitt i bubbel och fina tal traskade polisen in och grep Ryde. Jag fick uppdraget att få kommentarer av Ryde dagen efter. Vi träffades utanför villan. Han hävdade att han tagit bilen för att det skulle gå snabbare. Han bodde strax i närheten av Mejeriet. Alla i Lund vet att cykel är snabbaste fordonet. Ryde avgick från i princip alla poster och blev sedan dömd för rattfylleri på 0,9 promille. 

1,5 år senare senare var det dags för nästa polisinsats på Lunds konsthall. Den här gången var det Sture Johannessons 75 hampaplantor, som skulle vara med på utställningen Counterclockwise Circumambultion, som togs i beslag.

Johannesson misstänktes för narkotikabrott, men Lunds tingsrätt hävde beslaget men då hade tydligen plantorna redan klipps ner av polisen. Som jag minns det visades de tomma krukorna senare på utställningen men jag är oklar om den avklippta hampan fick vara med.

Det måste ha varit på den här utställningen som jag sattes att bevaka pressvisningen. Jag minns en eller flera verk som handlade om RAF och Ulrike Meinhof. Ordagrant kan jag inte återge vad Sture Johannesson sa till mig när vi stod där på tu man hand, men han var tårögd och hävdade med viss dramatik i rösten att Ulrike Meinhof varit en fin människa. Han uttryckte sin beundran för henne och så sa han något om barnhem. Att hon växt upp där eller att hon vurmat för barnen på barnhem. Det var därför hon varit så fin. Det lät så konstigt men jag stod inte där med fakta. I efterhand har jag fått klarhet i att Ulrike Meinhofs relation till barnhem var att hon satt sitt eget kött och blod där för att själv ägna sig åt den så kallade kampen. Hur beundransvärt det är kan ju diskuteras.

Sture Johannesson drogs till ytterligheterna – men trodde han själv på dem? Expressen konstaterar i dödsrunan att han varken var vänster eller höger och jag tror de har rätt.

”I dag ser jag Sture som någon slags godhjärtad anarkist, som med en viss träffsäkerhet alltid lyckats strö salt i precis rätt samhällssår för att provocera makthavarna och göra deras överdrivna reaktioner till en del av konstverket”, skrev min man i sina memoarer 2009.

Publicerat i Sverige