BOPA:s födelsedagspresent till Hitler 1944

I dag är det Hitlers födelsedag. Dagen till ära borde man sitta och skåla på Rosengaardens bodega, ett stenkast från Kultovet i Köpenhamn. Men det råder ju pandemi och vi blir inte släppta över bron, så vi får fira hemma och minnas vårt besök 2018 på etablissemanget där Hestetyven den 20 april 1944 likviderades som en födelsedagspresent till diktatorn.

Gunnar Ekberg kollar in kulhålen.

En gång i tiden hette stället Rosengaardens vinstue och under ockupationsåren blev stället känt som ”Det bruna världshuset”. Hit gick Christian Marius Rudolf Christiansen sitt öde till mötes den 20 april 1944. Många år tidigare hade blivit gripen för häststöld, därav smeknamnet. Nu var Hestetyven en känd stikker som särskilt intresserade sig för den kommunistiska motståndsrörelsen. Han tjänade bra med pengar genom sina angiverier till Gestapo.

Undertecknad i den berömda baren 2018.

Den kommunistiska motståndsrörelsen BOPA hyste av förklarliga anledningar ett visst agg till Hestetyven, som de den aktuella dagen skuggats till Rosengaardens vinstue. Här ställde sig Hestetyven i baren för att spela tärning med sin livvakt Kurt Martens. Två BOPA-medlemmar stod i bakhåll på gatan beredda att skjuta medan den 26-årige Martin Evald Jensen och 27-årige Børge Thing gick in och likviderade Hestetyven med mellan sex och tolv skott. Sedan flydde gärningsmännen på cykel från platsen.

Det f d ”bruna världshuset” ligger ett stenkast från Kultorvet.

Skotthålen finns kvar bakom bardisken och de kan man få se om man ber snällt. Det finns även tidningsklipp och liknade att titta på för överintresserade. Adressen är Rosengården 11. När vi var där var rökning tillåten, så var beredd på att retirera ut vid händelse Lützendimma.

Martin Evald Jensen hette egentligen Niels Evald Jensen. ”Martin” var egentligen bara hans täcknamn. Han var ledare för en grupp inom BOPA som ägnade sig åt industrisabotage, bland annat mot Riffelsyndikatet i maj och december 1943. Sommaren 1944 blev han svårt skottskadad och gripen. I september samma år blev han placerad i koncentrationslägret Neuengamme. Han överlevde och dog strax före sin 80-årsdag 1998.

Martin Evald Jensen överlevde Neuengamme och blev 79 år gammal. Foto: Motståndsdatabasen

Likvidatören Børge Thing tilläts ha semester i Sverige för att hälsa på hustru och barn. Foto: Motståndsdatabasen

Den andre likvidatorn Børge Agergaard Thinge, hade hustru och barn i Sverige. De hade fått fly 1943 då de var judar. Själv hade han kort tid suttit i fängelse, men blev nu ett intressant mål för ockupationsmakten. Thing blev reell ledare av BOPA 1944 men fick med Allmänna säkerhetstjänstens godkännande ta en kort semester i Sverige för att träffa sin familj, som jag tror bodde i Uppsala vid den här tiden. Han lyckades smita undan tyskarnas många försök att gripa honom.

Hans täcknamn var bland annat Brandt, Børge Brandt, Ole Johansen, Ditlev Lind och Frederik Nakkebølle.

Efter kriget utbildade han sig på Hærens Officersskoleog och blev kapten. Han gjorde sedan karriär som försäljningsdirektör för en firma som sålde hörapparater. Han dog 1974 vid 54 års ålder.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för BOPA:s födelsedagspresent till Hitler 1944

Hemligheter i Barsebäck och Vikhög

I dagens Skånska Dagbladet publiceras en artikel Minnesmärken över judeflykt föreslås signerad undertecknad och som handlar om att Kävlingeliberalerna vill ha minnesmärken efter judeflykten 1943 i Barsebäck och Vikhög. Partiet hade inga siffror på hur många som anlänt till de olika hamnarna, men jag gick med liv och lust in för att undersöka fallet.

För mig var det peace of cake att skaka fram detaljerad information. Gunnar Ekberg och jag har ju gett ut boken Det hemliga Malmö, som till ca hälften handlar om tiden strax före, under och efter andra världskriget. Att djupdyka i danska databaser, analysera dokument och ta rätt kontakter var så att säga något vi redan ägnat oss åt inför boken Det hemliga Malmö. Att översätta kunskapen till vad som går att få fram om Barsebäck och Vikhög var alltså inte svårt.

Artikeln i tidningen är uttömmande i sig, men för detaljerad information om enskilda fall hänvisar jag till webbartikeln här. Den som inte har en prenumeration kan teckna en provprenumeration för en överkomlig peng.

Artikeln bär alltså vissa spår av mitt intresse för hemliga tjänster och underjordiskt motstånd. Och jo, motståndsmän anlände även till Barsebäck och Vikhög.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Danmark | Kommentarer inaktiverade för Hemligheter i Barsebäck och Vikhög

Se Rohwedder på Netflix

Det var väldigt länge sedan jag skrev något om Stasi. Jag har inte bara haft paus. Jag har helt enkelt inte känt att det hänt något som gett mig energi att ägna mig åt ämnet.

Men så hände det. I höstas lanserade Netflix en egenproducerad dokumentär om mordet på Detlev Karsten Rohwedder den 1 april 1991 i Düsseldorf. Plötsligt kände jag en nytändning. Äntligen var det något nytt som lades fram. Känslan var densamma som när jag lärde mig om mordet på Alfred Herrhausen den 30 november 1989 i Bad Homburg von der Höhe. Båda morden påstås ha blivit utförda av Rote Armee Fraktion, RAF. Tvivel är förnamnet.

Deutsche Banks Alfred Herrhausen färdades i en skottsäker bil med livvakter, men gjorde misstaget att färdas samma väg varje dag. Bomben placerades på en pakethållare på en parkerad cykel. Den utlöstes via sensorer. Attentatsmännen lät första bilen i kortegen passera, men när Herrhausens bil bröt den infraöda strålen utlöstes bomben. Det blev en perfekt träff mot Herrhausen sittplats i bilen. Han dog en kort stund efter attentatet.

Efter mordet på Herrhausen skickades ett brev signerat RAF där de tog på sig dådet. Inget tyder på att medlemmarna i RAF var kapabla till att utföra ett för den tiden så tekniskt avancerat dåd. I en dokumentär jag såg för flera år sedan pekade man på dåd som senare hände i Mellanöstern och där samma teknik användes. Visserligen tränades RAF nere i Mellanöstern men vad är det som säger att de utförde dådet? För mig har RAF alltid haft drag av testuggande haschrökande individualister. Dådet mot Herrhausen var utfört av en strängt disciplinerad grupp som fått avancerad militärtekniskt utbildning.

Netflix serie om Rohwedder får mig att minnas mordet på Herrhausen. Vi hoppar något år framåt i tiden. Nu är vi mitt uppe i återföreningen av Tyskland och Rohwedder blir chef för Treuhandanstalt, Treuhand. Gamla DDR-företagen ska delas upp, säljas av eller läggas ner. Rohwedder blev symbolen för att många östtyskar blev arbetslösa.

Det fanns en hotbild mot Rohwedder. Han skjuts i sin bostad av en prickskytt. Bara bottenvåningen hade skottsäkra glas. Efter mordet tar en ny generation RAF-are på sig dådet. Men de verkar mest ha stått för poesin. Vem som utförde dådet? Det finns flera teorier. Den om att det var Västtyskland har jag svårt att tro på. Däremot att mordet är signerat Stasi, eller mera specifikt dess civila utrikesspionage HV A, finner jag troligt.

Mordet på Rohwedder är både amatörmässigt och professionellt. RAF-folket anses inte ha kompetens nog att lyckas med prickskytte med ett så svårt skott. Brottsplatsen är kliniskt städad, men man hittar en handduk och ett hårstrå som år senare visade sig tillhöra en RAF-are som då dör.

Allt är välregisserat. Alldeles för välregisserat för att vara signerat RAF. Se dokumentären om Rohwedder!

Publicerat i Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, Rote Armeefraktion (RAF), Stasi | 2 kommentarer

Det hemligaste av allt på Arkivens dag

Sent ska syndaren vakna. Lördagen den 14 november 2020 hölls Arkivens dag. Malmö stadsarkiv hade bjudit in Gunnar Ekberg och mig, Lena Breitner, att ha en programpunkt under årets tema svart på vitt. Vi skulle prata om vår bok Det hemliga Malmö, som gavs ut i våras på Arx förlag, och om hur det är att gräva i hemliga arkiv.

Då vi levde under pandemin var det inte aktuellt med ett föredrag på stadsarkivet. Istället sände vi live via Zoom.

Efter mycket om och men har en läsare av min blogg tankaroib klippt ner vårt inslag med snygg intro och eftertexter. Så här är äntligen: Det hemligaste av allt – parallella arkiv och analyser av luckor i arkivdokument. Tack Lars W!

Publicerat i arkiv, Det hemliga Malmö, Malmö | Kommentarer inaktiverade för Det hemligaste av allt på Arkivens dag

Eva Hamilton: r-arna hade högst status på Journalisthögskolan

Styrelseproffset och fd vd:n för Sveriges Television Eva Hamilton har ställt upp i SR:s Söndagsintervjun. Programledaren Martin Wicklin är som vanligt väl påläst och gör ett intressant program i största allmänhet. Samtidigt finns det något som gör att programmet platsar på min blogg.

Eva Hamilton får nämligen frågor om tiden på journalisthögskolan i slutet på 1970-talet. Martin Wicklin undrar hur det var att ha hennes adliga bakgrund när journalistkåren var så väldigt mycket vänster.

”Journalistskolan hade skippat alla examina, därför att det var borgerligt. Och de som hade högst status i klassen var de som var Kfml(r)-are, och gärna från Norrbotten”, säger hon i intervjun.

Det bör understrykas att Hamilton under intervjun är noga med SVT:s värdegrunder och om att hennes egna politiska uppfattningar inte är något hon ens visar för vänner. Samtidigt formades hon av sin samtid med feminismen, Vietnamkriget och avkoloniseringen av Afrika. Hon bar under en tid träskor och hade hårklut, men har samtidigt senare inte genom livet varit troget ett enda parti.

Eva Hamiltons bekräftelse av r-arnas roll inom journalistkåren är inte förvånande, men är viktig att sätta i sitt rätta sammanhang. Enligt Wikipedia ska hon ha varit färdigutbildad 1976, året efter att Sjukhusspionaffären i Göteborg briserade.

Läser man vidare på Wiki får man veta att avslöjandet handlade om att Säpo hade placerat en spion på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg och att han spionerade på anställda. I verkligheten har det senare visat sig vara fel. Det var inte Säpo utan Socialdemokraterna i Göteborg som placerade sjukhusspionen på sin post. Allt var klantigt skött, men det viktigaste av allt för denna text: det var inte ”vanliga” anställda som kartlades utan r-are, därför att de hade nära förbindelser med terroristorganisationer som PFLP. R-arnas sfär sträckte sig alltså både utrikes och inrikes, och var således både IB:s och Säpos angelägenheter.

Att r-arna dominerat flera yrkesgrupper i det svenska samhället är inget nytt. Frågan är hur bra journalistkåren i största allmänhet har lyckats att granska affärer e dyl där r-arna i högsta grad var instrumentella?

Man kan ju också ställa sig frågan varför statsvetaren Ulf Bjereld så ofta intervjuas i media? Eller för all del varför han så okritiskt granskades för sin medverkan i Säkerhetstjänstkommissionen? Är det för att han gör sig extra tillgänglig, eller finns det en koppling till att han är en journalistutbildad gammal r-are, som i Säkerhetstjänstkommissionen misslyckades kapitalt med att agera professionell forskare när han granskade r-arna?

Publicerat i Journalistik, KFML(r) | Kommentarer inaktiverade för Eva Hamilton: r-arna hade högst status på Journalisthögskolan

Vi sänder live kl 12 på Arkivens dag

I morgon lördag är det Arkivens dag. Årets tema är svart på vitt, vilket föreläsare får spåna lite fritt kring.

Gunnar Ekberg och jag har för Malmö stadsarkivs räkning fått i uppdrag att hålla ett evenemang. Vi har valt att sända live via Zoom med start klockan 12 i morgon. Vi öppnar mötesrummet cirka en kvart innan.

Så här ser presentationen ut.

Det hemligaste av allt
– parallella arkiv och analyser av luckor i arkivdokument

Vad är sant och falskt när man skriver underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia? Källskydd, sträng sektionering och livslånga tystnadsplikter ställer till det för den som söker sanningen. Organisationer som sällan eller aldrig skriver sin historia likaså. De långa svenska sekretessgränserna sätter också käppar i hjulet för historieforskare. Men det finns lösningar. Parallella arkiv är viktiga, samt inte minst analyserna av luckor i dokumentationen.

Den före detta underrättelseagenten Gunnar Ekberg, som aldrig ombads underteckna en tystnadsplikt, och journalisten och släktforskaren Lena Breitner Ekberg, har efter drygt tio års forskning i olika hemliga arkiv gett ut boken Det hemliga Malmö.

Länk för att vara med på arrangemanget har ni här eller direktlänk här.

Utmaningen är inte bara att få ut dokument från arkiven. Det gäller att tolka dem också.

Publicerat i Hauptverwaltung Aufklärung, Historia allmänt, Holm Haase-affären, Malmö, spionage, spionage allmänt, underrättelsetjänst | Kommentarer inaktiverade för Vi sänder live kl 12 på Arkivens dag

Gäckande Svingel på pränt med drottning Silvia

Carl-Gustaf Svingel. Jag försöker komma på när jag hörde hans namn första gången. Det var utan tvekan i DDR-sammanhang. Det måste ha varit via Haus Victoria, Svenska kyrkans församlingshus i Berlin och vars hemliga historia under andra världskriget och kalla kriget fascinerat mig länge.

Nu har det kommit en bok om Carl-Gustaf Svingel, skriven av journalisten och fd Berlinkorrespondenten Ingrid Thörnqvist som svar på Höga Vederbörandes begravning.

De kreativa svenska prästerna i Berlin är alltför förbisedda i svensk historieskrivning. Prästen Heribert Janssons många resor över järnridån får en att småle. I ena riktningen litteratur och tidningar. I andra riktningen flyktingar. Diplomatpasset skyddade ända tills den olycksaliga dagen då bakluckan i Janssons sportbil gick upp. Flyktvägen var avslöjad. Janssons konspirativa resor var till ända.

Det var här Carl-Gustaf Svingel kom in. På något sätt tog han över ruljansen. Blev en del av Freikauf politischer Häftlinge aus der DDR, eller kort och gott människohandeln där Väst köpte ut politiska fångar ur DDR. Ju finare utbildning en politisk fånge hade desto dyrare var han eller hon. Ett lukrativt sätt att förlänga tidsfristen för landet som var bankrutt årtionden innan muren föll.

Men var kom Svingel in i detta? Han hade inget (riktigt) diplomatpass. Ingen egentlig funktion mer än att sköta om Haus Victoria. Svingels roll i kalla krigets Berlin är både skarp i konturerna och svårfångad.

Törnqvists titel på boken är på tok för lång, men sammanfattar också det som gäckat mig. Svingels relation till kungafamiljen har jag aldrig blivit riktigt klok på. Varför fick han ofta sitta nära kungafamiljen?

Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin (Ekerlids) lockar till läsning just för att vår drottning ställt upp på intervjuer. Hur var det nu med hennes familj, som bodde i DDR? Jag har hört att Svingel ska ha hjälpt till så att familjen blev utsläppta ur DDR och kunde komma på bröllopet 1976. Hur mycket sanning låg i detta?

Jag minns när jag i SVD:s arkiv hittade en tecknad bild över bröllopet 1976 och såg att en farbror var med om att viga kungaparet. En systematisk teolog från DDR, Ernst Sommerlath, som vigde en svensk statschef. Stasi måste ha gått bananas ty tyska kyrkan var genominfiltrerat av agenter som intresserade sig för personer som hjälpte folk att fly från öst. Systematiskt teologi tycks ha varit Stasis favoritämne, för här hittar jag även Stasiagenten Aleksander Radler.

Stasis intresse för det svenska kungahuset har det skrivits om tidigare, bland annat i journalisten Christoph Anderssons Operation Norrsken. Genom att krydda och förvränga historien skulle kungahusets kopplingar till nazismen förstärkas så att den svenska neutralitetslögnen avslöjades. När DDR erkändes som självständig nation avblåstes operationen.

2012 blev jag kontaktad av en tysk journalist, som ville ha hjälp att hitta om Svingel var i livet. Jag återkom med beskedet om att Svingel var död, men att Björn Ryman skrivit ett kapitel om Svingel i Svenska Victoriaförsamlingen, Berlin 1903-2003.

Jag minns också en sommarkväll på västkusten då en väninnas mamma berättade om sina minnen av Svingel. Hennes make hade växt upp med barnhemsbarnet Svingel. En annan gång ett möte med en arkivman, som kraftigt reagerade mot mannen som haft kontakt med UD om Raoul Wallenberg. Beskrivningarna jag fick kom mig att tänka på galenpannan och bedragaren Johnny Bode.

Vem var Svingel – egentligen? Törnqvists bok lockar till läsning.

Publicerat i DDR, Stasi, Svenska kyrkan | 3 kommentarer

Del 2: Guillou vill inte kommentera Ondskan och blåmärkena

I kväll sänds andra och sista avsnittet av Den överlägsne journalisten. Programmet som påstås handla om Jan Guillou och som nu i del 2 också verkar handla mer om Guillou än vad del 2 gjorde. Här är en del av min kritik.

Jag reagerade mot del 1 av flera skäl. Förutom att det var en devot och okritisk hyllning av ”journalisten” Jan Guillou tycktes bara journalister komma på fråga att få uttala sig om Jan Guillou. Vi fick korvstoppat hur fantastisk han var och hur professionell han var. Inte ett ljud om att han dömts till fängelse för spionage. Det enda som sades var att han ”kastats i fängelse” och då för ”sina ord”. Det är ett konstigt hanterande av en fängelsekund som uttalat sig om att han är stolt över att ha skadat staten/underrättelsetjänsten, både 1973 och nyligen se här och här.

Har du tänkt på att Guillous favoritord ”förbrytare”, som han använder ofta om andra som han vill desavouera i debatten, passar utmärkt på honom själv!

Den enda som inte vara journalist som uttalade sig i del 1 var halvsystern Pia Hansén, som bidrog med att visa bilder och berätta om att hon hade en snygg bror. I del 2 är hon en av de stora tillgångarna. Jan Guillou markerar tydligt att han inte vill pratat om barndomen och Ondskan. Uppenbarligen är det en akilleshäl han har.

I del 1 fick Marina Stagh och GW okritiskt referera och tycka till om vad Jan Guillou sagt om Nils Hansén för fyrtio-femtio år sedan. Denna hörsägen, som inte kan liknas vid annat än förtal av avliden, får nu en jämnvikt i att Pia Hansén upprepar att hon aldrig sett några blåmärken. Intressant nog flankerad av bilder från filmen Ondskan där en lillasyster som vittne saknas i bild. Guillou avfärdar halvsysterns påstående om att Pia Hansén ägnar sig åt skyddsmekanismer.

Journalisten Staffan Heimerson fyller inte riktigt någon funktion. Snarare att han framstår som en utfyllnad till programmet. Dessutom blir hans öldrickande en sk vampyreffekt. Jag hör knappt vad han säger utan kollar hela tiden in de olika nivåerna i glaset mellan klippen. Hur många glas hinkar Heimerson under intervjun? Eller har de bara klippt lite dumt så att de ger intryck av stort alkoholintag i statstelevisionen?

Oavsett borde ett professionellt team sett till att ta bort ölglaset, på samma sätt som de genast borde upptäckt Guillous logotyp på skjortan för jakt i Afrika (plötsligt är skjortfickan uppvikt så den försvann).

Det fanns en tid då Guillou, GW m fl ständigt limmade löpsedlarna om att de var i bråk med någon. Som bekant finns det inget som säljer så bra som ett författarbråk, vilket Karin Ohlsson förklarar bra i dokumentären Den överlägsne journalisten. Bråket mellan GW och Guillou belyses i dokumentären och GW vinner på poäng.

Expressens kulturchef Karin Ohlsson är den stora tillgången till programmet. Lugnt och sansat ritar hon upp kartan och förklarar för tittarna hur medielogiken fungerar och hur Jan Guillou använder sig av den, samt inte minst hur Jan Guillou behöver ha någon att hata. Han får energi, livsluft. Vi får bland annat veta att medarbetarna på Expressen skojar om att de förlängt Jan Guillous karriär genom att ständigt granska honom.

Det finns en spänst i belysningen av bråket mellan GW och Guillou. Den jag finner mest trovärdig är GW, som rakt på sak beskriver relationen som tävlande småpojkar om vem som skriver ”finast” och ”säljer mest”. Guillou står definitivt inte på fast mark när han häver ur sig saker om vem GW har som vän och att GW menar att han är som Åsa-Nisse.

Själv har jag länge undrat om inte GW:s ökade intresse för terrorism, som han omsatt i bokväg, också spätt på ovänskapen. GW har lagt an perspektiv som Guillou helt klart inte gillar. Jag tror också att brottet dem emellan kan vara kopplat till jakt. GW har ju markerat att han inte (längre?) dricker före eller under en jakt. Någon (minns ej vem) rekommenderade mig att titta på programmen om Grabbarna på Fagerhult där man kunde studera rosigheten på kinderna, som varierade mellan klippen.

Ett annat intressant klipp handlar om där Guillou får frågan om sin relation till Ann-Marie Skarp. På frågan om deras första möte kommer det ett snabbt att Jan Guillou inte minns. Det hela blir väldigt konstigt. På något sätt förefaller det som om han talar om en affärsrelation och inte en kärleksrelation.

Helt klart sevärd del 2 alltså. Den överlägsne journalisten kan också ses på Svt Play t o m den 2 mars 2021.

Publicerat i Jan Guillou | Kommentarer inaktiverade för Del 2: Guillou vill inte kommentera Ondskan och blåmärkena

SVT: Guillous sämsta gren att gräva i sitt förflutna

Klockan åtta i kväll sänds första delen av Den överlägsne journalisten i SVT. Programmet kan redan ses på SVT play. Jag har sett första delen och förundrats över något jag absolut inte begriper. SVT:s hantering av Jan Guillous uppväxt och sanningshalten i Ondskan.

I programmet står det klart och tydligt att Jan Guillou inte vill prata om barndomen och uppväxten. Inte om Ondskan. Inte om relationen till familjen. Inte om styvfadern. För mig blir det en underlig kräftgång som reportern Kristina Hedberg för. Hon tycks kapitulera. Acceptera Guillous regler.

”Hans sämsta gren: att gräva i sitt förflutna. Psykologisera. Han kommer att förakta den här starten, men vi kör ändå. Från början, för 76 år sen, utanför Stockholm”, säger Kristina Hedberg i speakertexten.

Jag är förbluffad. Vi får höra ett påstående, men inte veta varför Kristin Hedberg menar att Jan Guillous sämsta gren är att gräva i sitt förflutna. Allt bara hänger där i en kittlande tråd, men vi får ingen förklaring.

Vi får höra att Jan Guillou har en ”tyngre manteln att bära” men han ”vill inte gräva om den i dag”. Istället får den före detta sambon bli berättare om den mörka uppväxten. Hon berättar om att hon haft en lång relation med Jan Guillou, och att i inledningen fick hon höra om styvfadern och internatskolan och håren reste sig på henne, för han ”är ju så bra på att berätta”.

Även Leif GW Persson används för att berätta om den hemska styvfadern. Inte för att GW hävdar sig ha träffat honom, utan för att han hört Jan Guillou berätta. GW märkte hur dåligt Jan mådde och GW tänkte att det här måste ha rört sig om en sjuk människa.

Visst är det märkligt att två kända personer används i SVT för att belägga bilden om den misshandlande styvfadern. Vad Marina Stagh och Leif GW Persson gör är att berätta andrahandsuppgifter. Hörsägen. Men de vet inte, för de verkar ju helt uppenbart aldrig träffat Nils Hansén.

 När Jan Guillou blir tillfrågad vill han inte prata om det.

”Äsch det var då det. Det är inget kul att få stryk, men det går över. För en del av oss, men inte för alla”, säger han.

Det är för märkligt. Det finns en person med i programmet och det är halvsystern Pia Hansén. Varför låter man inte henne komma till tals? Hennes enda roll tycks vara att visa bilder på sin mamma i brudklänning. Vi får veta att äktenskapet med Charles Guillou blir kort.

Mamman är ifrån en förmögen familj med 17-rumsvilla i Saltsjöbaden och sommarnöje i Sandhamn”, säger Kristina Hedberg.

Inte ett ljud om det jag visat att de bodde på ganska enkla och normala adresser. Inget sus och dus efter att morfadern gått hädan med 90-procentiga skulder år 1953. Bara bilden av en förmögen familj. Det är man väl inte med 90-procentiga skulder?

Vi får veta att Jan Guillou ”imponerar inte minst på sin halvsyster Pia.” Han samlar på fjärilar. Det minns jag från Paul Frigyes bok. Ge mig något nytt! Pia Hansén tyckte att hennes halvbror var snygg som ung. Men ge något nytt!

Jag vet fortfarande inte varför SVT påstår att Jan Guillous sämsta gren är att gräva i det förflutna. Jag vet, och har skrivit på min blogg flera gånger, att han är skitkass på att leverera rätt uppgifter om sig själv och sin familj. Men vad baserar SVT sitt påstående på. Jag kanske får en förklaring i del 2.

Publicerat i Jan Guillou | Kommentarer inaktiverade för SVT: Guillous sämsta gren att gräva i sitt förflutna

Den överlägsne journalisten handlar inte om Jan Guillou

I kväll sänds SVT:s program Den överlägsne journalisten. Jag såg den för ett par dagar sedan när den lades ut på svt play. Jag har inte kommenterat på bloggen förrän nu. Jag var jag tvungen att fundera på vad programmet faktiskt handlade om. 

En del tror kanske att de ikväll kan titta på ett program om Jan Guillou. Det är ju så det marknadsförs. Som ett program som handlar om Jan Guillou. Själv tvivlar jag. Jag ser en stafflifigur. En journalistkårsdröm om hur det borde ha varit.

Inledningsvis får dagens Jan Guillou förklara att han är en trofé. Han säger att han är en 18-taggare som är oerhört attraktiv att försöka fälla. Men så uppfattar jag inte alls att han är. Den yngre generationen av dagens journalister som jag känt på pulsen verkar tycka är han en ganska ointressant person. Andra som varit med längre och är initierade konstaterar rätt ut att han sedan KGB-affären 2009 är passé. Vissa rabblar en visa om att det var fel att han sattes i fängelse, men när jag frågar vidare hur de menar är det aldrig någon som kan förklara varför de säger så.

Själv kan jag se statistiken på min blogg. Jan Guillou har varit en person som väldigt många har velat läsa om. Han slutade vara en taggare av något slag någon gång mellan 2009 och 2014.  

Redan i inledningen kantrar alltså SVT-programmet och avslöjar programmakarnas intentioner: att övertyga Dig om att Jan Guillou än i dag är en av journalistkåren beundrad journalist, som andra journalister fortfarande är intresserade av att avslöja. 

Jan Guillou som en journalistisk ikon och journalistiskt föredöme hamras in, bland annat från journalisten Kristina Hedberg, som säger så här i speakertexten: 

”Mästaren av reportage, romaner och rutiner. I över 50 år har Jan Guillou hamrat fram artiklar, levererat historiska avslöjanden. Attackerat makten genom scoop som skakat landet. Han har till och med kastats i fängelse för sina ord. Sånt händer inte i Sverige, men det hände Jan Guillou”, säger hon.

Visst är det fascinerande att se ett helt program i SVT om Jan Guillous levnad utan att det nämns att Jan Guillou är dömd för spionage? Ordvalen ”kastats i fängelse för sina ord” hör ju diktaturer till.

Jag blir lite ledsen när jag ser klippen på Staffan Heimerson. Han är ju en ansedd gammal journalist, som nu använder ett lingo och påstår saker som visar att han inte alls är den rätta att intervjuas i sakfrågan. Staffan Heimerson förklarar för tittarna att IB-affären är ”det bästa som hänt i journalistisk historia” med motiveringen att en säkerhetstjänst inte ska hemlighållas för parlamentet.

Staffan Heimerson visar här att han inte kan skilja en säkerhetstjänst från en underrättelsetjänst. IB var alltså ingen säkerhetstjänst, utan en underrättelsetjänst som tillhörde militären och inte Säpo. 

Heimersons påstående om att ”säkerhetstjänsten” skulle ha hemlighållits för parlamentet är ju också helt uppåt väggarna. Det är en gammal felciterad skröna som jag har kunnat härleda från en debatt i Sveriges riksdag från maj 1973. Då konstaterade Vänsterpartiet kommunisternas ledare CH Hermanson att ”de flesta” av Sveriges 350 ledamöter i riksdagen varit okunniga om IB:s existens”, vilket VPK-ledaren menade var ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti höll enligt Aftonbladet med Hermansson om detta. 

För att förstå Heimersons fullständiga förvrängning av svensk historia bör påpekas att VPK faktiskt inte fick sitta med i utrikesnämnden förrän år 1994, dvs efter Sovjetunionens fall. Det var alltså ledamöter i ett parti som hade kring fem procent i riksdagen som inte fick kännedom om svensk utrikespolitik och som undanhölls informationer om vad underrättelsetjänsten sysslade med. Alla andra partier hade representanter som var väl invigda både i svensk utrikespolitik och om svensk försvarsmakt ägnade sig åt, en del deltog också i diverse övningar.  

I programmet ges Jan Guillou möjlighet att marknadsföra IB-avslöjandet som varandes i paritet med Watergateavslöjandet. Han påstår att det finns en likhet mellan USA och Sverige. Det pågick en frihetskamp och det påstås att liknande affärer där journalister ställer en viss fråga till sin spets skett i många länder. 

Själva idén om att IB-affären skulle vara Sveriges motsvarighet till Watergate härrör från FIB/Kulturfronts eget påstående i del 2 av IB-avslöjandet daterad våren 1973. Ett snart femtioårigt fake news ska tydligen än en gång hamras in i tittarna. Problemet är att jämförelsen inte bara haltar. Den saknar fullständig trovärdighet. Den som är intresserad kan titta här i jämförelsen av affärerna som jag gjorde 2012.

Watergateskandalen har all rätt att placeras så som en världshistorisk händelse och som ett föredöme journalistiskt sett. IB-affären saknar dessa ingredienser. 

Vad ger det Dig att se SVT:s program Den överlägsne journalisten? För mig ger programmet en bra utbildning i att förstå diskrepansen mellan hur vissa svenska tongivande svenska journalister och historiskt kunnig allmänheten tänker. Det blir så tydligt att många journalister stöpts vid liknande utbildningsinstitutioner där de korvstoppats med samma kurslitteratur där det i klartext står att IB-affären är i paritet med Watergate-affären och att Jan Guillou och Peter Bratt ”kastats” i fängelse för att de var ”journalister” och att det var orätt att de blev inburade.

För att förstärka bilden av den svenska historiskjournalistiska stoltheten har naturligtvis bara gamla journalister som gått samma indoktrineringsutbildningar, eller själva håller i dem, bjudits in att medverka i programmet. Att låta andra röster komma till tals hade varit en frisk fläkt till programmet. Men då hade ju kårandans världsbild krackelerat.

Publicerat i FiB/Kulturfront, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, KGB | Kommentarer inaktiverade för Den överlägsne journalisten handlar inte om Jan Guillou