Guillou: Storm i Roslagen orsak till fel om bränder på flyktingboenden – skyller på NOA

I gårdagens Aftonbladet förärades läsarna en ny krönika av Jan Guillou. Själva grundtexten är i grund och botten ointressant. En del kanske tror att den handlar om Leif Östlings uttalanden om skatter i Uppdrag Granskning, men ack så är det ju egentligen inte. Till och med GW (som ju säljer mer böcker än Jan sedan länge) blir indragen i tesen om att man ju vet vad folk har för bakgrund när de öppnar mun. Leif Östling har ägnat sig åt ”dumhögersnack” framförd på ”klingande arbetarklasstockholmska”.

Texten är egentligen ett återkommande tema hos Jan Guillou. Jag får ständigt intrycket av att han vill förstärka människors uppfattning om att han själv faktiskt har fiin bakgrund, för det hör man ju när han öppnar mun. Ju mer jag har studerat Jan Guillou desto mer krampaktigt och överdrivet tycker jag att hans sätt att tala är. Jag hör inte en fiin bakgrund när han öppnar mun utan ett komplex över sin bakgrund, om förmögenheten som försvann och fasaderna som rämnade en gång i tiden för lille Jan. Med sina vänsterståndpunkter tycker jag allt att han borde vara lite mer stolt över koboltarbetare, servitriser och förskollärarare som nära anfäder.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om, utan Jan Guillous förklaring till den lilla fadäsen om anlagda bränder av högerextrema år 2016.

”Bara år 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar (enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sitter och räknar sådant)”, stod det i Jan Guillous krönika.

Påståendet kom snabbt och berättigat att ifrågasättas, eftersom MSB inte för statistik över misstänkta förövare. Jag går igenom fallet här. 

Nu har Jan Guillou kommit med en ganska rolig förklaring till misstaget. Han erkänner att han ”felaktigt angav att uppgiften om drygt ett femtiotal anlagda bränder på flyktingförläggningar under 2016 kom från myndigheten MSB” varpå ”Saken blev inte bättre av att jag själv befann mig i Uganda och att en storm i Roslagen slagit ut min uppkoppling. Jag återkommer i ämnet när tekniken kommit i ordning.”

Jan Guillou hävdar att det inte alls var MSB som var källan, utan något ”betydligt bättre än så, nämligen Nya, polisens nationella operativa avdelning.”

Jan Guillous bortförklaringar blir inte bättre av att han skyller på Noa. De blir faktiskt ännu värre. Jag vill påminna läsarna om att Jan Guillou faktiskt gjorde dubbelfel i krönikan om bränder på flyktingboenden:

  1. Han hävdade att 50 bränder år 2016 utförts av högerextrema
  2. Att källan till detta var MSB. 

Med en enkel sökning på nätet hittade jag att SVT den 8 februari 2017 kunde berätta om Noas statistik och de hade också fördjupat sig vad man så att säga visste och inte visste om gärningsmännen.

Av SVT:s artikel framgår att 112 bränder skett på flyktingboenden år 2016, varav 92 bedömdes vara anlagda. Av dessa bedömdes 37 bränder vara anlagda av de boende, 2 fall konstateras att det är en person utifrån. I de 53 sistnämnda fallen har bränderna startats av ”okänd gärningsman”.

SVT har också talat med Ola Stoltz, sektionschef på Noa.

”Vi misstänker att en stor del av dessa 53 bränder är anlagda av utomstående personer”, säger Ola Stoltz till SVT.

Jag tycket det är ganska tydligt att Jan Guillou skruvat till det i sin krönika ty varken ”okänd gärningsman” eller ”utomstående personer” är synonymt med ”högerextrem gärningsman”. 

Vad Jan Guillou försöker göra är att bortförklara sin egen bristande researchförmåga med förhoppning att du som läsare ska ha glömt bort vad han faktiskt egentligen påstod, nämligen att högerextrema stod för väldigt många anlagda bränder på flyktingboenden år 2016. Att skylla på Afrikaresor och stormar i Roslagen biter i alla fall inte på mig.

Bäst att skärmdumpa vad Guillou har för förklaring – innan han ändrar sig igen! Källa: AB

Annonser
Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 9 kommentarer

När terrorismen var en arbetsmarknadsfråga

I helgen såg jag dokumentären Ebbe – the Movie. Mannen, myten, affären från 2009. Jag har sett den flera gånger då den på många sätt är briljant, på vissa sätt tveksam.

Den här gången höjde jag på ögonbrynen när jag hörde Anna-Greta Leijon förklara vad som hände 1975 i samband med ockupationen av västtyska ambassaden. Som statssråd var Leijon ansvarig för svensk terroristlagstiftning. Hon var biträdande arbetsmarknadsminister och titulerades även invandrar- och jämställdhetsminister.

Visst blir man lite sjösjuk av att en sådan minister skulle haft ansvarat för terrorism 1975? Bara lugn! Det är en fin och långvarig tradition i Sverige att lägga terrorism- och extremismansvaret på lite udda poster.

Låt oss ta en historisk exposé för att fördjupa oss i snedtänket. Sveriges första terroristdåd, Amaltheaattentatet 1908 i Malmö påstås än i dag ha rört sig om en arbetsmarknadsfråga och är intimt förknippad med arbetarrörelsens identitet. Notera: dådet var utfört av svenskar och deras offer var utlänningar. I nutid har dådet börjat benämnas för vad det faktiskt var: ett terrordåd.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940 hade mig veterligen inget med arbetsmarknad, jämställdhet eller invandrare att göra.

Den terrorism som härjade i världen på 1970-talet, då ambassaddramat inträffade, hade många förgreningar till svenska medborgare. Således hörde terrorismen inte heller då till områdena arbetsmarknad eller jämställdhet, och möjligen bara ibland med invandring. Kommando Holger Meins var ju t ex inga ”invandrare” utan snarare ”turister”.

Uppvaknandet kring terrorismen är dagsaktuell företeelse. Under lång tid ifrågasattes att ansvaret för radikalisering och IS-återvändarna låg på kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes bord. Först i mars 2017 gavs besked om att frågan flyttades till justitiedepartementet, där det rimligen hör hemma. 

Vad var det då Anna-Greta Leijon sa 2009 i dokumentären Ebbe – the Movie och som jag höjde på ögonbrynen åt?

”Då hände en av de här mest fruktansvärda attentaten som vi har varit med om i svensk historia. Ett antal ungdomar från Västtyskland, tillhörande Baader Meinhofgruppen, reste in i Sverige med syfte att ta gisslan och ockupera västtyska ambassaden för att kunna få ut ungdomar som hade begått brott i Tyskland och som satt i tyska fängelser.”

Ungdomar? Jag tar fram namn och födelsedatum på RAF-medlemmarnaKommando Holger Meins, som utförde ockupationen i Stockholm. Den första högen som utvisades var Hanna Krabbe, 32 år (f 1945), Lutz Taufer, 33 år (f 1944), Bernhard Rössner, 30 år, (f 1946) samt Karl-Heniz Dellwo, 23 år (f 1952). Den 29-årige Ulrich Wessel lär ha transporterats i kista. Han avled nämligen under ambassaddramat. Kvar i sin sjuksäng låg den svårt skadade 23-åringen Siegfried Hausser, (f 1952) som Anna-Greta Leijon sedan skulle fattar beslut om att också utvisa. Han avled kort tid senare i Västtyskland och påstods senare vara den tändande gnistan till att Anna-Greta Leijon senare skulle kidnappas.

RAF-”ungdomarna” som skulle befrias var 32-årige Andreas Baader (f 1943), 41-årige Ulrike Meinhof (f 1934), 35-årige Gudrun Ensslin (f 1940) samt 31-årige Jan-Carl Raspe, (f 1944).

Med lite välvilja, bland annat med Svenska Akademiens Ordbok, SO, får jag ihop det till att endast 2 av 6 ockupanter kan räknas som ”ungdomar”. Inga RAF-medlemmar som skulle befrias kvalar in som ungdomar. 

Jag tror ärligt talat att ”RAF-ungdom” är ett språkligt misstag av Anna-Greta Leijon som alltså ska rekonstruera något som hon jobbade med 34 år tidigare.

1975 var Anna-Greta Leijon som minister både skarp och tydlig och använde inte alls ordet ”ungdomar” utan kallade ständigt brottslingarna för ”terrorister” och inget annat.

”Vi är glada över att vi inte har terroristerna i landet”, sa Anna-Greta Leijon t ex direkt efter utvisningen 1975 till SvD. 

Problemet är att orden är sagda och att dokumentärmakarna Karin af Klintberg och Jane Magnusson gjort det smaklösa valet att ha med en intervjusekvens som så uppenbarligen inte stämmer. De förmedlar en felaktig bild och borde ha reflekterat och insett att intervjupersonen faktiskt mindes totalt fel om en händelse som låg långt tillbaka i tiden. Antingen får man ta om sekvensen eller slänga den! Det är fult att klippa in felaktiga uppgifter i en dokumentär!

Jag slår lite på dagens IS-terrorister. De benämns vid sina namn. Vid sin ålder. Aldrig som ”ungdomar”, men möjligen som ”en ung man” (läs: vuxen). Det gäller t ex benämningar om den fd Malmöbon Osama Krayem, som är häktad misstänkt för terrordåd i Bryssel. Han var 23 år när ”hans” dåd hände. Lika gammal som Sigfried Hausser var 1975. Ingen av dem kan ses som ”ungdom”.

Jag surfar runt i digitala arkiv och tappar hakan ännu en gång. En av dagarna efter terrordramat i Stockholm får jag se rikspolischef Carl Persson på bild skakandes hand med en flygkapten, vars namn skrivs ut. De står utanför cockpit i den DC-9:a, som precis transporterat ut RAF-terroristerna från Sverige. Jag kan läsa att flygkaptenen, vars ansikte syns tydligt i bild och som ser lite reserverad ut, har gjort en ”mystisk” mellanlandning i Hamburg på sin väg till Köln med de utvisade terroristerna. Carl Persson ler medan han skakar flygkaptenens hand.

Var man så in i bängen naiv i Sverige vid den här tiden? Skriva ut namn och publicera bild på anställda som utför utvisningar av terrorister? Jo, man skrev till och med ut namnet på läkaren som behandlade Krabbe och ifrågasatte förflyttningen av patienten. På frågan om vi i Sverige var naiva vid den här tiden så är svaret: utan tvekan ja!

Publicerat i Journalistik, Sverige

Förstaomnämnande på spionord kan var riktigt fel i SAOB

Svenska Akademiens ordbok SAOB kan vara en rolig läsning. Jag slog på spion. Visste du att spiongök anses etablerat i svenska språket? Det fanns tydligen i början på 1800-talet och var ett nedsättande uttryck för en spion. Sökningar på nätet och i DN:s eller SvD:s arkiv (som är från 1860- och 188-talet) gav nada. Ordet verkar inte ha överlevt.

Visste ni att man inte helt kan lita på SAOB? Jag tittade på ordet spionpolis, som under 1900-talet var en lite mer folklig benämning på säkerhetspolisen. Det jag reagerade på var inte definitionen utan språkproverna på ordet spionpolis – de är från 1950 och 1962. Jag har tidigare uppfattat detta som ”bevis” för att det är här själva ordet introduceras i svenska språket. Och, jo, det ska det faktiskt egentligen betyda. Men nu är just denna hänvisning fel. I tidningsarkiven hittade jag att ”svenska spionpolisen” enligt SvD gripit en tjeckisk liga 1942. Eftersom vi är mitt i andra världskriget syftar tidningen på Allmänna säkerhetstjänsten, en superduperhemlig organisation benhårt styrd av Socialdemokraterna där spionjägarna främst satt på polisens kriminalavdelning. 1941 hittar jag en annons för tidningen Se som kan berätta om spionpolisernas mästare i aktion. Vilket land det gäller vet jag inte.

DN 1935. I Wien får allmänheten veta hur industrispionage går till.

DN är ännu tidigare ute med att berätta om hur ”hemliga spionpolisen” arbetar. 1935 kunde vi på en utställning på Wiens polismuseum beskåda hur spionpolisen arbetade. Visserligen pågår kapprustningen för fullt, får vi veta, men målet för de så kallade verksspionerna är fabriker och industrier där recept och patent stjäls och smugglas ut i klackar, tandkräm och inte minst i stora tvålar.

Ordet ”spionapparat” gör mig nyfiken. SAOB hänvisar till 1940 för introduktionen och betydelsen är spionväsendet och hela spionorganisationen. Jag får träff år 1900 i DN, som förklarar att Ryssland går i täten och har en väl utvecklad spionapparat, dvs välutvecklat spionorganisation. Ordet spionapparat tycks ha överlevt kalla kriget. Jag får flera nutida träffar, t ex 1992 då SvD kan berätta att den åtalade Markus Wolf varit chef för den östtyska spionapparaten med 4 000 agenter. Spionapparaten är i det här fallet alltså Stasis avdelning Hauptverwaltung Aufklärung, HV A.

Orden spionroman och spionthriller gör mig nyfiken. SAOB har språkprover från 1945 respektive 1946. Men orden introducerades faktiskt under andra världskriget. SvD har en bioannons för Storstad i mörker 1942 där DN citeras i sin recension att just det här är en spionthriller. DN började använda ordet redan 1941 om filmen The Bucharest ballerina murders. Spionroman är en mycket tidigare företeelse är 1940-talet. DN hänvisar 1913 till en spionhärva i Köpenhamn ”som ett kapitel ur en utländsk spionroman”, vilket ju tyder på att genren verkar varit ganska etablerad redan här, åtminstone i utlandet. SvD:s första träff är 1933 i en novell som hänvisar till alla förföriska vamp som förekommer i alla spionromaner.

Allt det här gjorde mig nyfiken, varför jag kontaktade SAOB:s redaktion. Och jo, de är ytterst medvetna om att de digitala tidningsarkiven som KB tagit fram gör att man nu hittar nya förstabelägg på väldigt många ord. Redaktörerna för 30-40 år sedan må ursäktas ty de hade ju inte tillgång till behändiga digitala sökmotorer. När SAOB-redaktionen har hunnit till ö någon gång i början på 2020-talet sätter arbetet igång med uppdatering – inte minst med att ge nya förstabelägg på när ord introducerade i svenska språket.

Spionlingot verkar SABO få göra en rejäl genomsyn på. Ordet agent som i ”hemlig agent” är inte ens med. Det närmsta jag kan hitta är förklaringen ”hemlig handtlangare i ngn dålig sak”. Men så inleddes ju arbetet med SAOB i slutet på 1800-talet.

Publicerat i Sverige | 3 kommentarer

Guillou 1998: Alla andra journalister fabricerar lögner

”Få saker intresserar mig så mycket som ljugande journalister”, skrev Jan Guillou i Aftonbladet den 28 december 1998.

I krönikan med den intressanta rubriken ”Därför ljuger så många journalister i uppsåt att döda” förklarar Jan Guillou att han alltså inte tänker på journalister som råkat ut för tryckfelsnisse. Nej, Jan Guillou tänkte på alla svenska journalister som medvetet fabricerar lögner om världspolitiken:

”När USA och Storbritannien senast anföll Irak var det mesta av betydelse som stod i våra tidningar lögn”, hävdar Jan Guillou och syftar alltså på anfallet 1,5 vecka tidigare.

Kommer ni ihåg FN-inspektören Richard Butlers rapport som påstods vara det avgörande motivet för anfall mot Irak? Det är just det här ”förevändningen” som Jan Guillou hävdar att svenska journalister inte berättat om. Jan Guillou konstaterar att anfallet startar sex-sju timmar efter att rapporten lades fram, vilket gör Butler-rapporten osannolik som krigsorsak ty det begriper ju vem som helst att man inte mobiliserar till ett storkrig på några timmar. Förutom att två världsledare måste hinna snacka ihop sig så ska ju trupper skickas till Mellanöstern.

”Detta begriper alla journalister. Men ingen skrev det”, påstår Jan Guillou.

Här övergår Guillou till att hoppa på Expressen för att ha publicerat en karta där giftfabriker i Irak uppges finnas och ska bombas. Han hoppar även på Svenska Dagbladet för att också ha publicerat en karta med var de påstådda giftfabrikerna ligger. Guillou noterar att Expressen har åtta dödskallar (giftfabriker) på kartan medan SvD har tretton.

Denna långa harrang utmynnar i Jan Guillous slutsats att alla svenska journalister som ”snabbt och kritiklöst återger amerikanska militärkommunikéer som ett barn skulle genomskåda, de journalister som sitter och hittar på kartor och annat, skriver således i uppsåt att döda” varpå han därtill påstår att alla dessa svenska journalister ”vill förmedla sin politiska övertygelse till stöd för mera krig mot muslimska länder”.

Jag häpnar, men loggar snabbt in på SvD för att titta på dödskalle-kartan. Är det här okritiskt rapportering och kommunikéer som återges okommenterade? Jag hittar kartan på förstasidan den 18 december 1998. Rubriken lyder ”Massiv attack mot vapengömmorna”, men just denna rubrik är inte särdeles framträdande ty den är satt i sk negativ text och är därmed svår att läsa. Det är kanske ett medvetet val ty min blick dras istället till den större rubriken till höger om bilden. ”Blixtangrepp grundat på svag rapport” står det och som förstärks av ett stort fett ”ANALYS” i versaler.

SvD 1998. Blicken dras mot artikeln som sågar Clintons spin-doctor-fasoner.

”Ingen historiker kommer att tro på förklaringarna från USA:s president och Storbritanniens premiärminister om orsaken till onsdagens anfall mot Irak. Som krigsanledning är nämligen FN-mannen Richard Butlers rapport osannolik”, inleder Fredrik Braconier sin analys.

Redan i de första två meningarna har vi alltså en sågning av den påstådda krigsanledningen som heter duga. Vidare får vi veta att Carl Bildt aldrig sett en så tunn rapport från FN-organet UNSCOM i hela sitt liv. Rapporten på 10 sidor där USA ”tycks ha utformat den” är ”sannerligen inget som motiverar blixtangrepp”. Nej, det här handlar om att Clinton riskerar riksrätt, förklarar Braconier utan att nämna Lewinsky-affären, för vid den här tiden behövde man inte påminna folk om alla kittlande detaljer som Bill Clinton förnekat hade hänt.

Krönikan avslutas med ett konstaterande att Saddam Hussein nu får anledning att slänga ut FN:s vapeninspektör och att diktatorn kanske sitter i en bunker och dricker champagne, ty han har styrt landet under sex amerikanska presidenter och inget tyder på att han inte kommer att få se en sjunde ta över ämbetet. Fredrik Braconier spådde rätt. Saddam Hussein såg Bush tillträda, men föll själv under hans tid vid ämbetet.

Det är detta ni måste ta med er när ni läser Jan Guillous påstående om svenska journalister, ”som ljuger i uppsåt att döda”:

”När de förgyller bomberna så tror de sig arbeta i demokratins tjänst. När de ursäktar, förklarar och förskönar dödandet så deltar de i det”, skriver nämligen Guillou.

Denna första dag efter anfallet, den 18 december 1998, ägnar SvD ett helt uppslag i fullformatstidningen åt anfallet. Förutom artiklarna (tre) på förstasidan blir det inne i tidningen hela åtta artiklar och en hel spalt med notiser med kommentarer från olika delar av världen. Kritiken mot anfallet dominerar nyhetsrapporteringen. Få välkomnar USA:s och Storbritanniens agerande.

Redan här, den första dagen, hittar jag dessutom en hel artikel i SvD som ger referenser till storfilmen Wag the Dog, som handlar exakt om det här – en president som haft sex med en flicka i Ovala Rummet och som nu behöver lite inrikespolitiskt och massmedial distraktion varför man kallar in en spin-doktor som hittar på ett krig. Tänk att Barry Levinsons film hade premiär en månad före Lewinskyaffären brakade loss!

Alltså – det här låter faktiskt inte som om SvD förgyller några bomber och förskönar något dödande. Jag tycker det är väldigt klarsynt rapportering med ingående analyser som många historikerna kan nicka igenkännande åt.

En som ilsknar till över Jan Guillous attack på svenska journalister som bevakar detta nya Irakkrig är DN:s säkerhetspolitiske reporter Bengt Albons, som den 2 januari 1999 får in en replik i Aftonbladet som får rubriken ”Lögnaktig journalistik, Jan Guillou”. Albons skräder inte orden och menar att Guillou osakligt ”förtalar sina kollegor och slår in öppna dörrar” ty påståendet om att ”ingen” skrivit att bombningarna varit välplanerade och inte alls hade sin grund i vapeninspektören Butlers rapport kort och gott var ren och skär lögn.

Bengt Albons bidrar med vad han skrev i Dagens Nyheter den 18 december, tio dagar innan Guillou tog till orda och kritiserade sina ”ljugande” kollegor:

”Rapporten från vapeninspektörernas chef Richard Butler om Iraks minskande samarbetsvilja var därför knappast mer än en förevändning för USA att slå till. Beslutet hade antagligen fattats för flera veckor sedan”, skrev alltså Bengt Albons i sin analys.

Jan Guillou skrev alltså i sin krönika att ingen journalist hade skrivit om att beslutet om bombningarna tagits före Butler-rapporten lades fram. Men det hade ju Bengt Albons de facto gjort! Det var alltså Jan Guillou som var den ljugande journalisten genom sin krönika i Aftonbladet och ingen annan!

Jag får ofta höra att ”vi journalister” håller Jan Guillou om ryggen. Ju mer jag studerar fallet Guillou desto tydligare blir det att han, bland annat via sina krönikor i Aftonbladet, gjort sig ovän med väldigt många. De senaste tjugo åren har gruppen journalister blivit ett mer och mer markant inslag för hans attacker. Han har hoppat på dem, förtalat dem på olika sätt, mosat dem i krönikor, i direktsänd tv eller i bokform. Kvinnliga journalister har behandlats med en ”lilla gumman”-attityd.

Det har faktiskt inte varit en särskilt lyckad strategi för den som vill vara i medias behagliga strålkastarljus, och som av en händelse är det faktiskt det som Jan Guillou mer sällan får uppleva.

Före KGB-affären 2009 fick han kommentera allt och inget i media som han inte heller var expert på. Även om journalister kritiserade honom flöt kritiken så att säga undan. Plattformen han stod på var solid. Men något hände, i synnerhet under åren efter 11 september 2001 och fram till KGB-affären 2009. Gradvis sågade Jan Guillou av den gren han satt på. 2009 var han måhända likt en 18-taggare som den modige journalist-jägaren lyckades fälla. Så är det inte längre. Något mod behövs inte. Jan Guillou syns faktiskt numera väldigt sällan i rutan och hörs sällan i etern. Jan Guillou har kvar sin lilla krönika på Aftonbladet och en gång om året pratar han om sin senaste bok. Ibland avslöjas han med fel och lögner, men det blåser förbi. Folk bryr sig helt enkelt inte särskilt mycket längre.

Vill ni läsa hela Bengt Albons analys den 18 december 1998 har ni den här.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik

Aftonbladet fick pudla åt Guillou om bränder på flyktingboenden

Tänk. Det finns faktiskt folk som fortfarande läser Jan Guillous krönikor, trots att de förlorat stinget för länge sedan. Själv öppnade jag för ovanlighetens skull hans söndagskrönika i Aftonbladet i söndags, mest för att jag var nyfiken på hans ämnesval med tanke #Metoo och rådande orkanvindar kring Aftonbladet, men så värst mycket läsning blev det inte eftersom krönikan kändes ganska intetsägande.

Hade jag kommit ett antal rader längre ner hade jag höjt på ögonbrynen för det Guillouska påståendet:

”Bara år 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar (enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sitter och räknar sådant).

Som nyhetsjournalist har jag sett bränder på flyktingförläggningar gå från att vara möjligen troliga attacker utförda av utstuderade personer utifrån (läs: främlingsfientliga krafter) för att typ två dagar senare konstateras vara ”konflikt på boendet”. I somras fick jag ganska utförligt beskrivet om varför elen till köket stängdes vid en viss tid eller varför man inte fick röka på rummet. Jo, brandlarmet kunde gå pga torrkokning och ej släckta fimpar i papperskorgen. Kort och gott: som nyhetsjournalist har jag lärt mig hållit mig otroligt försiktig med dessa incidenter, eftersom de kan bero på så många olika saker.

Nu hade alltså Jan Guillou trampat i klaveret och inte bara påstått att extremhögern stått för över 50 mordbränder under 2016. Han hade dessutom varit klantig nog att hänvisa till källan: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den som googlar kan lätt hitta fakta från MSB om antalet bränder på flyktingförläggningar, vilket Chang Frick på Nyheter idag var först med att göra redan på måndagen, inklusive en intervju med en av rapportförfattarna.

Det är inte alls sant att MSB räknar bränder utförda av högerextrema. Deras statistik  om bränder på flyktingförläggningar definierar inte gärningsmannen utan incidentens art, vilket antingen är:

  • anlagda från utsidan av byggnaden
  • eller från insidan av byggnaden
  • eller olyckshändelse (t ex torrkokning som jag redan nämnt)
  • eller suicidfall/psykisk ohälsa.

Principiellt kan det alltså vara så att en person boende på boendet gått ut utomhus och slängt in något brinnande i byggnaden. Likväl kan en utomstående ta sig in på boendet och tända på och sen skubba därifrån. MSB:s statistik bygger alltså inte på hur många gärningsmän som begått hatbrott eller och vilka som inte har gjort detta.

MSB definierar inte gärningsmannen vad gäller bränder på flyktingförläggningar.

Statistiken jag fick tag på med enkel sökning från MSB rörde sig bara om första 5,5 månaderna på 2016. Statistiskt borde antalet bränder 2016 slutat kring ca 85 stycken, varav statistiskt 60 procent av dessa troligen klassades som olyckshändelser (typ torrkokningen jag nämnde). Jan Guillous 50 högerextrema attacker tycks därför vara oerhört tveksamma även som påstående i sig. Däremot hittar jag ett påstående från Expo där de menar att ett år innehållit 50 misstänkta attacker – men det rör sig inte om 2016 utan 2015.

Hur slutade denna story. Nyheter idag gjorde en story med uppföljning där Lena Melin på Aftonbladet fick uttala sig. Hon var inte alls övertygad om att Jan Guillous påståenden var oriktiga. Krönikor faktakontrolleras dessutom inte på Aftonbladet, får vi veta.

Men, jo rättelse blev sedan gjord i krönikan. Uppgiften om mordbränder togs helt enkelt bort, med den motiverande förklaringen att uppgiften inte gått att verifiera. 

Aftonbladet fick pudla åt Jan Guillou.

Att inte Aftonbladet lärt sig? Visserligen är krönikeformen så fri att man kan ha mindre rätt i dem utan att det så att säga blir ”fel”. Via Jan Guillou har vi ju fått lära oss att man kan kalla folk för kriminella tjuvjägare utan belägg för det och utan att det blir förtal för det. Kort och gott har Guillou lärt oss att man kan slinta på tangenterna rätt rejält utan att det blir några som helst konsekvenser, vare sig inifrån Aftonbladet eller utifrån.

Fast så var det ju den berömda krönikan från 2015, den som fick rubriken ”Muslimska mördare kommer vi aldrig att kalla serieskyttar” och som gjorde Jan Guillou till en äkta driftskucku på sociala medier. Expressens kulturmedarbetare Kjell Häglund gick igenom alla faktafelen i krönikan ”Kjell Häglund skingrar rökridåerna kring Jan Guillous faktafusk”, som inleddes med det eleganta:

”Sanningen blir det första offret när Jan Guillou hamrar in poänger i flammande ideologiska kolumner.”

Jan Guillous krönika, som blev en otrolig snackis, ligger kvar på Aftonbladets hemsida utan rättelser. Däremot gjorde Jan Guillou sedan en (1) pudel gällande krönikan. Han bad om ursäkt för att ha påstått att boken Almedalen har fallit handlade om ”hur muslimerna angriper Almedalsveckan i stor skala”. Kjell Häglund hade ju informerat honom om att det var vita högerextremister som var terroristerna.

Det blev faktiskt en jättenyhet att ”Jan Guillou erkänner fel” år 2015. Två av de roligaste nyhetsartiklarna att läsa är faktiskt SVT:s artikel och denna från Resumé. Anledningen är att ni får ett axplock av reaktionerna år 2015 på sociala medier:

”Historiskt. Men alla de andra felen i krönikan då?”, citerar SVT år 2015 Sveriges Radios digitala direktör Martin Jönsson.

”Undrens tid är inte förbi. Kan det vara detta som föranledde jordskalvet i Göteborg?”, citerar SVT år 2015 Johan Hilton, förlagschef på Atlas.

”Guillou inleder nu en artikelserie där han kommer att be om ursäkt för sina sakfel, ett i sänder: Den pågår till 2030″, skrev Lars Anders Johansson, i dag redaktionschef på Timbro.

”Detta kan vara det största som har hänt i svensk mediahistoria. Jan Guillou ber om ursäkt för att ha ha fel”, skrev Ivar Arpi, i dag ledarskribent på SvD.

Expressen Kultur drämde till med ett: ”Plötsligt händer det. Jan Guillou ber om ursäkt för fel. Efter @jkjellhaglunds artikel.”

”Kan fortfarande inte riktigt komma över det här med att Jan Guillou erkände att han hade fel. Gissar på att det inte sker igen förrän 2025”, skrev Naomi Abramowicz 2015. Hon är i dag vikarierande ledarskribent på Expressen.

Vad kan vi dra för slutsatser av allt detta? Jag tror att Naomi Abramowicz har rätt. Något mer erkännande om att ”jag hade fel” tror jag inte kommer från Jan Guillou de närmsta åren.

Däremot är jag lite förvånad över att någon på AB inte blivit satt att kontrollera hr Guillous alster efter superduperfadäsen 2015.

Men Lena Melin på Aftonbladet har i Nyheter idag svarat att de inte faktakollar krönikor, och att hon inte tror att andra gör det heller. Johanne Hildebrandt har på twitter sagt att hennes krönikor blir kontrollerade, vilket hon är tacksam för. Det är väl sådant som kallas ambition om att hålla hög kvalitet.

TEXT: LENA BREITNER 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik

Jan Guillou ljuger för SvD om beslagen i bostaden 1973

Har inte Jan Guillou kallat arkivet för ”det obönhörliga”? Så sant, och numera är det väldigt lättillgängligt med några knapptryck. Slog för skojs skull på ”svartskalle” + ”Guillou” i SvD:s arkiv. I en artikel den 4 maj 1997 av journalisten Marielouise Samuelsson kan jag läsa att Jan Guillou ofta använder ordet ”svartskalle” och ”blatte”. Och jo, jag vill minnas att han frekvent använde sig av de orden förra århundradet. ”Svartskalle” verkar ha varit hans favoritbenämning på främst palestinier och kurder. I intervjun med Marielouise Samuelsson hävdar Jan Guillou följande:

”Folket uppfostras konsekvent av staten att svartskallar är skadliga. Ingen ansträngning är för stor för att kasta ut några till. En mille per svartskalle får det kosta att leta upp någon som ljugit och kasta ut dom.” 

Jag kan inte påminna mig att ha fått någon särskilt svarskalle-syn-uppfostran av staten, men slår nyfiket i arkivet på ordet utvisning. Åren innan hade tydligen präglats av avslöjanden om att människor angett oriktiga uppgifter när de sökt asyl och fått uppehållstillstånd. Vid omprövningar hade Migrationsverket gjort nya bedömningar. En iranier hade tagit livet av sig. Det mest berömda fallet är utvisningen av familjen Sincari.

Jag läser vidare i artikeln och finner en diskussion om barnpornografi som vävs ihop med husrannsakan hos Jan Guillou 1973. Jan Guillou förklarar att husrannsakan var förödmjukande, men vänder svaret till att framhäva sig själv samtidigt som han betecknar poliserna som obildade.

”Det är så oerhört förödmjukande, faktiskt också för poliserna som skall leta efter vad som anses skumt: ”där har vi en skum teckning, jaså ursäkta, är det en litografi av Picasso?”

Så typiskt Guillou. Att framhäva sig själv som bildad. Om han har en litografi av Picasso? Det har han ju faktiskt inte sagt. Det hela är ju blott en hypotetisk replik.

”Vad tog polisen ur Jan Guillous bokhyllor 1973?” frågar SvD:s reporter.

”Det var ju politiska saker man letade efter och där ansågs författare som August Strindberg, Sara Lidman och Jan Myrdal skumma. Alster från tiden då jag tänkte bli en svår författare beslagtogs också och klassades som porr”, svarar Jan Guillou.

Låt oss börja med den första meningen, där Jan Guillou försöker få läsarna att tro att svensk säkerhetspolis vid husrannsakan 1973 letade efter alster från en berömd författare, August Strindberg, som dog 1912. Till vilken nytta då? Varför leta i bokhyllorna efter två vänsterintellektuella författare som låg Jan Guillou ideologiskt nära när alla deras alster säkert fanns att låna på vartenda kommunbibliotek i landet?

Det här är så dumt att jag bara måste gräva vidare. 

Jag vänder mig till IB-åtalet, B 652/73, där alla beslagslistor finns att tillgå. Då jag har systematiserat hela åtalet hittar jag lätt alla beslag i Jan Guillous och Marina Staghs bostad på Vallhallavägen 116 samt på Jan Guillous arbetsplats på Fib/Kulturfront. Det blir 36 dokument. 

Ingenstans finns belägg för att Säpo intresserade sig för etablerade författare, som Strindberg, Lidman eller Myrdal. Det närmsta jag kommer i bokväg och som tas i beslag är ”Who’s who in CIA” med 7 komplementsidor i A4 på tyska samt två häftade böcker med titlarna ”Svenskt luftförsvar i framtiden” och ”Attack”, den senare av Björn Bjuggren.   

Beslagen av böcker är alltså ytterst begränsat. Huvuddelen av beslagen består av fotografier och filmer. Här finns även en massa brev, varav en del är mer intressanta än andra. Här återfinns t ex Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila med ingående instruktion från Jan Guillou om att min man, Gunnar Ekberg, ska gripas och förhöras under dödshot nästa gång han kommer till Beirut. Jan Guillou har också fått brev från en ”Oleg Viclov”, vilket känns intressant men är en nöt jag ännu inte knäckt. Känner ni igen namnet får ni gärna höra av er!

En del papper är inordnade i kuvert, till exempel Norrmalmstorgsdramat, Judiska studentklubben, ”sionism-antisemitism” eller kommenteras som manus till olika tidningar. Här återfinns även räkningar, flygbiljetter, resekvitton etc.

En hel sida går åt till att räkna upp Jan Guillous pass, olika presskort och medlemsbevis. Han innehar alltså presskort för Kommentar Redaktion, Fib/Aktuellt, Tidssignal, The Hashemite Kingdom of Jordan, presskort för filmfestivalen i Cannes 1966, två franska presskort för 1970 och 1971, ett presskort för United Nations Conference on the Human Environment nr 0908, Tribunal-presscard, ett ”sannolikt presskort från Arabstaterna” samt ett ”sannolikt presskort från CCCP”. Jan Guillou har medlemsbevis i Sveriges Författarförbund och Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Gamla noveller och manus från tidigt 60-tal, troligen Jan Guillous egna alster, tas i beslag. Någon ”porr”-beteckning på verken står inte att finna. Det är polistorrt språk i beslagslistan. Det tas också en kista i beslag, men värt att notera att nyckeln inte står att finna. Kistan öppnas, möjligen senare, och där återfinns ”tre tavlor i en ram, en akvarell, två fotografier i ram och två trätavlor”. Mer spännande var det inte. 

Låter det som om Säpo letade efter porr samt litteratur av August Strindberg och arbetarförfattarna Lidman & Myrdal? Nä, tänkte väl det. Som vanligt skruvar Jan Guillou till det för att göra sig själv mer spännande och mer oskyldig samt inte minst återkommer hans ständiga försök att framhäva Säpo som dummare än vad de faktiskt var.

TEXT & RESEARCH: LENA BREITNER 

Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo | 5 kommentarer

Små guldkorn om Saima Jönsson i DN:s digitala arkiv

Det är otroligt spännande med de nya digitala arkivtjänster som vissa dagstidningar har. Vips, så kan vi t ex ta fram vad Saima Jönsson sa till DN för 29 år sedan.

Mediebevakningen i augusti 1988 har jag varit inne på flera gånger tidigare på denna blogg. Det var ju då hemliga dokument gällande Sjukhusaffären i Göteborg avhemligades för Expressen och Aftonbladet. En som i högsta grad pekades ut och ställde upp i media samt förnekade sin koppling till terroristledaren för PFLP Wadie Haddad var Lundaläkaren Saima Jönsson.

Tidigare har jag tagit upp att hon ställt upp i Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan och ja – nu har jag upptäckt att hon var i DN också.

Sammantaget är medias konfrontation av Saima Jönsson en skolbok i hur journalister absolut inte ska göra när de konfronterar en terroristutpekad person.

Vi har ju inte inspelningar av vad som sades, men det är tydligt att ingen enträget tycks be henne svara ja eller nej på konkreta frågor om kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Istället citeras hon mest med motfrågor och får själv forma bilden av sig själv som offer – hon agerar kränkt, säger att hon trott Sverige var en demokrati och att hon misstänkt att hon varit övervakad.

Påståendet ”att hon fungerat som kurir åt befrielserörelsen PFLP under hösten 1972 och haft kontakt med PFLP:s chef för Europa-operationer, Wadi Haddad” som står i dokumenten som släpptes besvaras i Expressen med ett:  

”Vad har de fått det ifrån? Står det att det är känt? Hur är det känt? Jag har ingen aning om något sådant. Jag har flera kollegor på sjukhuset i Beirut som heter Haddad, det är ett väldigt vanligt namn. Men jag kan inte dra mig till minnes någon Wadi.”

I DN är det likadant:

”Det är absurt. Om det inte vore så allvarligt skulle man kunna skratta åt det”, sa hon till DN publicerad 20 augusti 1988 (se även ettan).

Ingen av tidningarna presenterar Saima Jönsson för vad hon verkligen är – gift sedan 1976 med terroristledaren, tillika medlemmen i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå, Marwan el Fahoum, mannen som sedan 1979 var kontaktperson och beställare av danska Blekingegadeligans många värdetransportrån och ett inbrott i ett vapenförråd utanför Flen där 733 kilo pansarskott, handgranater, minor, sprängmedel och ammunition stals, läs mer här. Han var också den som beställde kidnappningen en rik mångmiljardär i början på 80-talet. 25 miljon er dollar skulle PFLP dra in på kidnappningen. Huruvida Blekingegadeligan verkligen kidnappade mångmiljardärsarvingen Jörn Rausing eller inte vet vi inte. Enligt initierade personer uppfattas kidnappningen troligen ha ägt rum och skötts i det tysta. Familjen Rausing förnekar dock att en kidnappning ägt rum.

Vidare på Marwan el Fahoums lista hör att han strax efter intervjun med Saima Jönsson skickar sin närmaste medarbetare, schweizaren Marc Rudin, för att bistå vid det kommande rånet på Købmagergade i Köpenhamn. En polisman, Jesper Egtved Hansen, kommer att mördas. Ingen kommer att fällas för mordet, men Marc Rudin pekas ut som en av de huvudmisstänkta. el Fahoum blir internationellt efterlyst.

Om just dessa kopplingar vet inte de svenska journalisterna som konfronterar Saima Jönsson. Vi kan inte lasta dem för det vi vet i dag, men det är sedelärande att se hennes agerande. Vet ni hur vanligt det är med dessa ”professionella gråterskor”? Hur otroligt skickliga de är på att agera offer och inte besvara raka frågor.

I DN:s artikel från 20 augusti 1988 känner jag igen det mesta från de andra tidningsartiklarna. Jag ler beklagande när DN refererar till att Saima Jönsson, som är gift med en man som sitter i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå, uppger att hon tror att ”en del av hennes patienter kan ha varit medlemmar i PFLP”.

”Jag frågade inte efter politisk tillhörighet när jag behandlade någon. Precis som jag inte frågar mina patienter i dag om de är med i exempelvis vpk”, citerar DN henne.

Hon är utpekad för att i maj 1973 ha smugglat sprängmedel till Paris. Men det var inte möjligt, enligt Saima Jönsson, och det är nu det börjar bli intressant:

”För då var jag i flyktinglägret Tel al Zaatar, där jag arbetade fram till 1976”, säger hon till DN.

Av artikeln framgår att hon visserligen var hemma på somrarna ”och arbetade på svenska barnkliniker” samt gick på möten och värvade nya sjuksköterskor och läkare som kunde jobba i flyktinglägren.

Låt oss därför titta på Saima Jönsson AT-bok, inhämtad från Socialstyrelsen.

Jag noterar att det finns underlag till alla svenska intyg i Socialstyrelsens akt, men att det saknas intyg från samtliga påstådda tjänstgöringar i flyktinglägren i Libanon. Socialstyrelsen har inte kunnat förklara hur Saima Jönsson fått tillgodogöra sig 6 år 2 månader och 16 dagars AT-tjänstgöring trots saknade dokument. De enda som intygar att Saima Jönsson faktiskt arbetat i flyktingläger i Libanon, enligt akten, är två personer – hennes nu avlidna mamma Vivie samt systern Sonja.

För ett antal år sedan höll jag föredrag på Armémuseum i Stockholm då jag reflekterade över de saknade delarna i akten. Efteråt kom en man fram till mig och förklarade att Socialstyrelsen inte varit så noga på den tiden.

I bakhuvudet har jag också avslöjanden under 2000-talet där grävande journalister gång på gång visat att Socialstyrelsen gett personer läkarlegitimation på tveksamma grunder. Minns ni reportaget i Kalla Fakta med mannen som fick läkarlegitimation efter att ha visat upp att han var med i en läkarförening? Jag gör det i alla fall. Veckan efter var det en kille som ställde upp och berättade hur han fixat läkarlegitimation – han köpte falska intyg på nätet, hämtade dem i Stockholms tunnelbana, lämnade sedan in dokumenten till danska Sundhetsstyrelen för att sedan få dansk läkarlegitimation som han sedan lämnade till Socialstyrelsen och fick svenskt läkarleg. Hans flickvän hade gjort likadant. 

Med detta sagt: jag hyser vissa tvivel till Socialstyrelsen i sin myndighetsutövning. Men låt oss nu istället titta på var Saima Jönsson uppger sig ha varit i maj 1973!

I den egenhändigt nedtecknade tjänsteförteckningen ska hon från den 15 januari 1973 till och med den 31 december 1974 ha tjänstgjort på Tel al Zatar i Libanon. Det rör sig om 1 år 11 månader och 15 dagar i sträck som hon uppger sig ha tjänstgjort i ett flyktingläger.

Är det någon som tror att hon var fastkedjad i lägret under nästan två år? Att hon aldrig åkte hem till Europa – för att hälsa på familjen, bada i Medelhavet eller ha storstadssemester?

Saima Jönsson kan ha varit i ett flyktingläger i Libanon i maj 1973. Eller så var hon i Europa. Kanske flög hon till Paris. Socialstyrelsen akt, mammans och systerns intyg och Saima Jönssons egna uttalanden är varken bevis för det ena eller det andra.

Saima Jönsson pekas 1988 ut för att i november 1972 ha varit kurir åt terrorledaren i PFLP Wadie Haddad. Ingen verkade 1988 riktigt tro på att det är sant. Hon är ju kvinna och läkare, presenterar gärna sig själv som någon som tar hand om barn, kvinnor och gamla.

2009 trillade polletterna ner för mig, när jag läste en recension om Blekingegadeligan i SDS. Min man Gunnar Ekberg hade ju berättat för mig att han, i egenskap av svensk underrättelseagent, gått kurir från terroristledaren Wadie Haddad till en kvinnlig läkare i Lund som hette Saima Jönsson. I memoarerna De ska ju ändå dö – tio år i underrättelsetjänst (2009, Fischer & co) preciseras överlämnandet till just november 1972. Källan i Säpos dokument kan inte ha varit någon annan än Gunnar Ekberg!

Gunnar Ekberg ska ha rest till Beirut i slutet av oktober 1972. Han har en anteckning om att han fått Saima Jönssons namn och kontaktuppgifter av terrorledaren Wadie Haddad den 31 oktober. Efter ytterligare några dagar i Libanon reste han hem. Överlämningen av kurirbrevet vid Flygbåtsterminalen i Malmö till Saima Jönsson är beräknad till första eller andra veckan i november 1972.

Var var då Saima Jönsson enligt henne själv? Jag studerar tjänstgöringsförteckningen från Socialstyrelsen som mamman och systern så välvilligt intygat att den är med sanning överensstämmande.

Enligt Saima Jönssons AT-bok ska hon ha börjat en tjänstgöring på Tel al Zatar i Libanon den 1 november 1972 och avslutat tjänstgöringen den 31 december. Vi talar alltså om en kort tjänstgöring om två (2) månader, där Gunnar Ekberg hävdar att han första eller andra veckan i november på den korta tjänstgöringen träffat henne i Malmö.

Varför i hela fridens namn var det nödvändigt för Wadie Haddad att beställa ett kurirbrev från Beirut till Saima Jönsson i Malmö den 31 oktober 1972 när Saima Jönsson faktiskt, enligt henne själv, skulle påbörja sin tjänstgöring i Beirut dagen efter. Är det inte lite fishy här?

Kan Saima Jönsson ha varit på två ställen samtidigt? Absolut! Enligt tjänsteförteckningen, som Saima Jönsson undertecknat med intyg från mamma och syster, ska hon ha tjänstgjort i både Broby och i Karlskrona sommaren 1975 där hon och under 3 månader och 6 dagar tillgodogjort sig 4 månader och 6 dagars AT-tjänst-tid!

För er som vill ha lite bakomliggande fakta: Hon uppger sig ha tjänstgjort i Broby 1/8-31/8-1975 och uppger sig ha tillgodogjort sig en (1) månads AT-tid (brutto). Samtidigt hävdar hon att hon tjänstgjort på Karlskrona barnklinik 25/5-31/8-1975 och uppger sig ha tillgodogjort 3 månader och 6 dagars AT-tid (brutto). Bara läkare kan göra så, enligt en sjuksköterska jag känner.

Hur var det nu med barnen? Alla barn som Saima Jönsson i DN menar sig ha tagit hand om på somrarna i Sverige.

Enligt ett tjänstgöringsintyg från 16/1-16/3-1975 ska Saima Jönsson ha tjänstgjort på Mariamottagningens ungdomsavdelning i Stockholm. Patientklientelet utgjordes av pojkar och flickor med alkohol- och narkotikaproblem. I september-oktober 1976 tjänstgjorde hon i Osby.

Således: varken varken sommar eller barn, som påstås i DN. Många av hennes AT-tjänstgöringar i Sverige är korta. 14 dagar på Sankt Lars i Lund. 16 dagar i Haparanda. 12 dagar på Landskrona kirurgiska klinik. Hon rör på sig mycket och tycks ha viss förkärlek för alkohol- och narkotikakliniker, förutom Karlskrona barnklinik som förekommer i Sjukhusaffärens dokument.

Vad var det egentligen som gjorde dessa, ofta kvinnliga, läkare och sjuksköterskor så intressanta för flera underrättelse- och säkerhetstjänster i världen? Helt enkelt för att flera av dem hade gift sig med PFLP-folk. Ärligt talat! Gifter man sig med män som är med i terroristklassade organisationer får man faktiskt finna sig i att eventuellt bli lite övervakad.

Sjukhusaffärens dokument och även andra källor återkommer ständigt till dessa, ofta kvinnliga, läkare och sjuksköterskor. Hela Sjukhusaffären kretsar kring PFLP-kopplingar (inte Carlos-kopplingar som media ständigt skrev om). Något som det sällan talas om är ju alla dessa ”mediciner”. Ständigt återkommer dokument om dessa ”mediciner”, som denna sjukvårdspersonal ska ta med sig när de reser till Mellanöstern. Uppgifter finns även om att sjukvårdsutrustning stjäls.

Låt oss t ex titta på Saima Jönssons väninna, en KFMLr-are vid namn Gunilla som är medlem i partiets Internationella utskott och som den 10/8-1974 ska resa ”söderut” den 11/8, ”troligen till något arabland”, noterar Säpo.

”Hon ska ha med sig mediciner ”dit ner””, står det i denna pm om läkaren Gunilla. 

Vidare har hon telefonövervakats från sin sommarvistelse på Tjörn sommaren 1974. Det talas om ”paket” som den kvinnliga läkaren Gunilla tyvärr visste blivit ett hafsverk då det varit en polisrazzia i kvarteret (i Göteborg).

”Hade de kommit på dem, så hade jag haft svårt att förklara”, uppgav den kvinnliga läkaren som alltså förekommer i Sjukhusaffären.

Av detta pm framgår också information inkommer 10/9 att Saima Jönssons väninna Gunilla imorgon med ”en Lotta Viktorsson” ska ringa ”PFLP-representant” på ett telefonnummer i Stockholm. Numret går till en kvinnlig läkare, som avled 2002.

Åter till DN:s artikel. DN refererar till att många medier kopplar ihop anställningen av sjukhusspionen Jan Lindqvist med Saima Jönssons kontakter med PFLP. Men detta förnekar Leif Andersson, ordförande för sjukvårdsstyrelsen i Göteborg.

”Det var inte hon. Det var en helt annan kvinnlig läkare som hade kontakt med kfml(r) och som var anställd av sjukvårdsförvaltningen i Göteborg”, citerar DN Leif Andersson.

Detta är något av de viktigaste uttalandena. För media blandar ständigt ihop. Saima Jönsson görs 1988 till ett trovärdigt offer genom att hon förnekar att hon jobbade på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, fastän ingen har påstått någon sådant. Däremot jobbade hennes väninnor där. Sen om det nu var ”Lotta 1”, eller ”Lotta 2” eller ”Gunilla” eller ”Louise” som Leif Andersson syftade på är en annan sak. Min gissning är att det var Gunilla.

Jag hoppar fram i DN:s arkiv till år 1999. Den 7 juni detta år publicerar DN en artikel om ”Säpoutpekad läkare i dag i polisstyrelse”. Jag har i många år hört påståendet att Saima Jönsson suttit i den lokala polisstyrelsen och undrat var uppgiften kommer från. Det är alltså från DN, som nu kan berätta att regeringen hävt sekretessen kring Sjukhusaffären i Göteborg.

Ett 70-tal namn har nu offentliggjorts och visar att de kontrollerats och/eller stått under speciell övervakning av Säpo. De ska ha varit kopplade till kfml(r) och/eller Clarté. Men istället för att ringa ett nytt namn, typ till Gunilla eller ”Lotta 1” eller ”Lotta 2” eller ”Louise” så ringer DN Saima Jönsson och drar samma gamla visa från 1988 om igen. Dock blir artikeln, tyvärr, mer värderande.

”Säpo gör också ett stort nummer av att kvinnan har skickat brev till läkarstationen på Tjörn på västkusten”, står det att läsa i DN.

Själv tycker jag inte alls att Säpo gör ett stort nummer av just detta. Det är krass rapportering, där det mer intressanta är att den i Paris mördade och avhoppade PFLP-medlemmen Michel Moukarbal råkat ha Saima Jönssons kontaktuppgifter på sig.

”Den utpekade läkaren heter Saima Jönsson, är 56 år och arbetar i Lund. Hon är politiskt aktiv för vänsterpartiet och dessutom v-representant i polisstyrelsen för Skåne”, står det i DN.

Jag gillar inte riktigt DN:s belysning. Saima Jönsson ”suckar djupt när DN läser upp Säpos anklagelser om PFLP, Japanska Röda Armén och terroristattacker”. Varför använda ordet ”anklagelser”? Hade det inte varit mer sakligt att använda formuleringen ”läser formuleringar ur Säpos dokument”? Det här är ju faktiskt dokument som Saima Jönsson tagit del av allaredan. Hon har nämligen suttit och läst dem tillsammans med Aftonbladet och Expressen 1988. Ingenting av detta är nytt under solen.

Istället för att höra av sig till något av de nya namnen får Saima Jönsson köra gråterskan del II: hon är ”innerligt trött på” den här historien och att Säpo ”fått för sig” att hon skickat kodade meddelanden och att Säpo ”blev irriterade” (hur vet hon det) när Säpo inte lyckades knäcka koden, som Saima menar inte fanns. Artikeln avslutas med att hon nu vill lämna allt bakom sig.

FAKTA: Saima Jönsson har varit aktuell för flera länders underrättelse- och säkerhetstjänster sedan åtminstone hösten 1972 då Gunnar Ekberg rapporterade om hennes koppling till terroristledaren Wadie Haddad.

Hon var 1976-04-27 till och med 1994-10-24 gift med Marwan el Fahoum, som efter Wadie Haddads död 1978 tog över flera av Haddads arbetsuppgifter, bland annat  PFLP:s etablering av Skandinavien som basområde. Han beskrivs också som deras underrättelsechef. Från 1979 och fram till gripandet av Blekingegadeligan ca tio år senare var Marwan el Fahoum ligans förbindelseofficer och dess beställare av brottslig verksamhet.

Genom parallelläsning av statliga kommissionsrapporter från Säkerhetstjänstkommissionen (tack Ulf Bjereld), danska PET-kommissionen och Blekingegadekommissionen får man en klar bild av att PET och Säpo samarbetat i övervakningen av paret Fahoum-Jönsson allt sedan 1970-talet.

År 2015 fick Riksarkivet en förfrågan om Saima Jönssons och Marwan el Fahoums avställda Säpo-akter. Svaret blev att de inte fanns på RA, vilket innebär att Säpo uppenbarligen fyra decennier efter att övervakningen inletts fortfarande ansåg deras ärenden aktuella. Det bör påpekas att Marwan el Fahoum så sent som år 2014 fortfarande satt PFLP:s politbyrå. PFLP klassas fortfarande som en terroristorganisation, även om dess makt decimerades i och med murens fall. 

Uppgifterna i DN om Saima Jönssons politiska engagemang 1999 är intressant, ty jag har tidigare bara hittat henne på Vänsterpartiets valsedlar 2002. Aftonbladet listade henne som Sveriges rikaste V-politiker inför valet 2006. Hon hade då en förmögenhet på 5,9 miljoner kronor. Hade AB tittat på hennes förmögenhet år 2000 hade de klockat henne på 8,1 miljoner kronor. Jag finner det otroligt intressant att hennes förmögenhet ökar stadigt till just detta år, för att sedan, parallellt med att de politiska engagemangen ökar, kraftigt falla.

På SVT:s valintervju 2014 påstås hon alltså ha suttit i Regionfullmäktige i Skåne sedan 1998. Hon uppges hata riskkapitalister och bland ”dolda” talanger uppger hon att hon talar arabiska.

Hur ska vi sammanfatta denna långa text? Med att digitala tidningsarkiv är en guldgruva. Se till att använda dem – du också!

(c) Lena Breitner

Publicerat i Danmark, IB, Journalistik, Marc Rudin, Marwan el Fahoum, PET, PET-kommissionen, PFLP, Saima Jönsson, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sverige, terrorism | 1 kommentar

De protesterade mot Aurora 17 i Visby

I går var det demonstration mot Nato och Aurora 17 i Visby. Ett hundratal ska ha deltagit, uppger media. Var gränsen går för vilka som deltagit och vilka som bara stannade till och undrade var det var för något spektakel vet vi ju inte. Av bilderna på Helagotland.se att döma verkar inte engagemanget ha varit så starkt.

Talare vid demonstrationen var två – dels journalisten och krönikören Stina Oscarsson, dels Stefan Lindgren. Den senare är en gammal bekant. Han är gammal redaktör för Gnistan, det vill säga partitidningen för Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, som senare bytte namn till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti).

Stefan Lindgren har översatt många böcker, bland annat om spionage. Han översatte till exempel Marcus Wolfs memoarer från engelska till svenska där Norstedts satte titeln till ”Mannen utan ansikte – En mästerspions memoarer”. Läs mer här. Som lite kuriosa gjorde Jan Guillou förordet. Ja, ni vet han som jobbade på Fib/Kulturfront, fick krypa in i fängelse för IB-avslöjandet och som för ett par år sedan berättade att han utfört uppdrag för KGB.

Stefan Lindgren har också översatt fd KGB-översten Boris Grigorjevs bok Med Säpo i hälarna (Efron & dotter, 2005).

Journalisten och kommunistkramarkritikern Kjell Albin Abrahamson skrev 2015 en artikel i Magasinet Neo kallad Kollaboratörerna. Stefan Lindgren, som han kallade ”den plågade gammelkommunisten”, och hans blogg 8 dagar nämns, läs här.

Enligt svenska Wiki är det Stefan Lindgren som driver bloggen Gnistan.org. Han har i alla fall signerade artiklar på sidan, som är sparsmakad. Det senaste inlägget är osignerat och från september 2017 där det förklaras att det har skrivits och kommer att skrivas spaltkilometer om ”den stora ryska oktoberrevolutionen” men att det mesta ”är undermåligt om inte direkt felaktigt”. Jaja, det gäller att vara allvetande, även om det som ännu inte har skrivits.

Nätgrannar till gnistan.org uppges vara 8 dagar, Flamman, Folket i Bild/Kulturfront,Internationalen, Nyhetsbanken, Offensiv, Proletären, Ryska Posten, SKP samt Svensk-ryska vänskapsföreningen.

Ska vi repetera vilka det var som demonstrerade i Visby i går lördag mot Nato och mot Aurora 17? Det ”ett samarrangemang av Aktionsgruppen Nej till NATO på Gotland, Miljöpartiet på Gotland, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Kvinnojouren TROTS, Suderbyns ekoby, Socialistiska partiet, Kommunistiska partiet.

Moderator uppgavs Ulla Pettersson vara. Kan vara denna fd politiske chefredaktör.

Som av en händelse verkade gamle r-aren Charlotte Wiktorsson hålla låg profil. Av henne hördes inte ett pip. Hon kanske inte gillade uppmärksamheten.

Publicerat i Ej kalla kriget, Gotland, Jan Guillou, KFML(r), Markus Wolf, SKP, Sverige, USA

Lotta Wiktorsson – från Sjukhusaffären till Aurora 17

På lördag den 16 september ska Aktionsgruppen Nej till Nato demonstrera i Visby, berättar P4 Gotland. Orsaken är försvarsmaktsövningen Aurora 17, som aktionsgruppen är emot.

Talesperson på Gotland är Sten Sandberg, som till radion säger att säkerheten på Gotland inte är betjänt av det som i inslaget kallas för en ”krigsövning”. Själv intresserar jag mig mer för kvinnan som står jämte honom i bild och som också representerar organisationen. P4 Gotland presenterar kvinnan som Lotta Wictorsson, som inte säger något i inslaget.

Lotta Wictorsson är en gammal bekant. Hon är läkare och kvinna, med rötterna i Visby men har förlagt en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Göteborg. Att hon förekommer i materialet kring den så kallade Sjukhusaffären i Göteborg är ingen hemlighet. Hon har själv ställt upp i media om just detta. Alternativa stavningar för henne är Charlotte Viktorsson alt Lotta Wiktorsson.

Ställde upp i media gjorde hon t ex när GT 1988 satte den braskande rubriken ”Bevakad av Säpo – Charlotte är läkaren som sjukhusspionen var ute efter”. Journalisten Björn Hultman kunde för läsarna berätta att Säpo bekräftat att Lotta var ”den person som sjukhusspionen Jan Lindkvist var mest intresserad av”. Att hon är medlem i Kpml(r), vilket står för Kommunistiska partiet marxist-leninisterna, revolutionärerna och som i dag heter Kommunistiska Partiet gör hon ingen hemlighet av. Hon säger att hon förstod att hon var övervakad 1972 till följd av ett uttalande från dåvarande Säpochefen Hans Holmér som handlade om att ”kretsarna kring palestinierna” skulle övervakas. Och ja, detta tillhörde Lotta:

”Charlotte är engagerad i Palestina-frågan och arbetade under hela 70-talet aktivt med att rekrytera läkare och sjuksköterskor till den palestinska befrielserörelsen PFLP:s kliniker i Mellanöstern. Hon har själv varit där nere fem gånger”, skriver Björn Hultman.

Av artikeln framgår att Säpo klassat PFLP som terroristorganisation. Åt detta fnyser Lotta Wiktorsson och menar att det är något de får stå för själva. Hon har bara ägnat sig åt humanitärt arbete.

Lotta Wiktorsson ställde upp i GT 1988.

Artikeln i GT är balanserad och bra, men jag hade gärna velat ha ett förtydligande om att USA, Canada, Australien och EU fortfarande klassar PFLP som terroristorganisation. PFLP har sedan grundandet 1967 ägnat sig åt allt från flygplanskapningar och mord på civila till bombattentat. De har samarbetat med Bader Meinhof-ligan, Japanska Röda Armén och sk svenska ”kamrater”. Just det här samarbetet med de svenska kamraterna är det stående inslaget i arkivhandlingarna kring Sjukhusaffären, där alltså Lotta Wiktorsson av GT uppges vara en av huvudpersonerna.

Lotta Wiktorsson intervjuas i SVD 1998, där ungefär samma saker framgår som i GT tio år tidigare. Hon ingår nu i kadern av förespråkare för en så kallad ”Sanningskommission” där Säpos sk förbrytelser (dvs övervakning) måste kartläggas, menar hon. Läs gärna här vad det blev för slags kommission. Precis en sådan r-arna ville ha eftersom den gamle r-aren Ulf Bjereld och även andra kamrater sattes att lägga fram sin version av den sk övervakningen vilket alltså förkläddes till forskning i bilagor till en statlig utredning.

Sjukhusspionens sk lista över misstänka personer rörde r-are som arbetade inom sjukvården i Väst-Sverige (alltså inte bara på Sahlgrenska vilket ofta påstås). Lotta Wiktorsson är en av de vars namn offentliggjorts att hon varit övervakad. Lotta Wiktorsson jobbade bland annat på en läkarstation på Tjörn, som alltså vid den här tiden inte ingick Sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Däremot spelade Tjörn en roll i det sk Tjörnärendet.

Av dokumenten, som vissa personer inom media haft tillgång till i årtionden, framgår att Lotta Viktorsson 1974 ingick i KFML(r)s Internationella Utskott.

”V skall resa till ett Arabland och där träffa företrädarna för PFLP. Hon förses med fullmakt att uttala sig för KFMLr och förklara att denna organiation är beredd att diskutera med PFLP och sända representanter ur Centralkomittén”, står det att läsa.

Året därpå ska hon efter vistelse i Mellanöstern ha fått ”mycket bra material med sig hem. Bl a hade hon fått något som var utgivet av CIA och som var avsett att träna deras folk i arabvärlden”. Även om hon jobbar på Tjörn kommer hon att resa mycket till stan varför hon vill ha en egen nyckel till r-arnas högkvarter Marx-Engelshuset i Göteborg. Informationen om Lotta Viktorsson är alltså väldigt kortfattad i rapporten kring Sjukhusaffären.

Driftcellsinstruktion från KPML(r). Alla politiska åsikter på arbetsplatsen som inte är r-ara ska alltså kartläggas.

Det bör påpekas att r-arna på 80- och 90-talet ofta använde ordet ”åsiktsregistrering” när de talade om vad Säpo sysslat med mot dem. Vad som sällan framkommer är att r-arna själva hade en driftcellsinstruktion som gick ut på att kartlägga alla anställdas politiska åsikter.

Det är alltså detta jag har i bakhuvudet när jag konstaterar att Lotta Wiktorsson, från sommarstugan i centrala Visby klivit upp på barrikaderna igen.

Den 5 september i år infördes debattartikeln ”Slut upp bakom Margot” i Gotlands Allehanda och Helagotland.se. Här skriver ”Charlotte Wiktorsson Medlem i Aktionsgruppen Nej till Nato” om ”krigsövningen Aurora, som drabbar Gotland” där ”marinkårssoldater från USA invaderar ön”. Wiktorsson spekulerar i om amerikanarna kan ha med sig kärnvapen. Inga garantier har ju kunnat ges, får vi veta. Hultqvist haltar, men Margot vet vad hon snackar om. Typ.

Den 11 september kom en artikel om den planerade manifestationen där Sten Sandberg och Charlotte Wiktorsson intervjuas. I artikeln ”De förbereder manifestationen” av journalisten David Skoog får vi veta att Aktionsgruppen mot Nato på Gotland ingår i ett sk nätverk där även Miljöpartiet och Kvinnofronten ingår.

”Olof Palme arbetade för att Östersjön skulle bli ett fredens hav, och till östersjön och Gotland kommer nu krigsspelet Aurora”, citeras Charlotte Wiktorsson från Aktionsgruppen mot Nato på Gotland av David Skoog.

Visst är det spännande att se sambanden och utvecklingen. Charlotte Wiktorsson går således från Marx-Engelshuset i Göteborg till lördagens barrikader i Almedalen i Visby. För Margot. Mot svenskt försvar. Kalla kriget är i högsta grad levande.

Fotnot: Det bör noteras att PFLP fortfarande än i dag klassas som en terroristorganisation. Sedan murens fall och Sovjetunionens sammanbrott har organisationen dock förlorat sin plats på den internationella scenen. På Gaza hade de för ett par år sedan bara 4 procent av rösterna. Läs mer här.

Fotnot 2: SR Gotland har under dagen uppdaterat sin information om vilka som ska vara med i demonstrationen i Visby på lördag. Nu kan man läsa vilka fler organisationer som är med.

”Förutom Aktionsgruppen mot NATO ingår även Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet, Kommunistiska partiet, Kvinnofronten och Ekobyn Suderbys”, står det att läsa.

Jamen, nu känner jag mig helt tillbaka i kalla kriget. Kommunistiska Partiet är ju Lotta Wiktorssons gamla parti, som hette KFML(r) när det begav sig.

Publicerat i Gotland, Japanska Röda Armén, Kalla kriget, KPML(r), Rote Armeefraktion (RAF), Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sjukhusspionaffären, Sverige, tidsanda | 4 kommentarer

Guillou nämner ej Sovjetdiktaturen när han intervjuas om 1968

Jan Guillou har precis kommit ut med en ny bok i sin släktsaga, den sjunde i ordningen. Den som följer honom kan se ett mönster. Likt en presstränad politiker upprepas nu samma budskap i varje intervju. Det är samma berättelse om berättelsen, och samma berättelse om författaren själv och hans familj. Allt känns väl utmejslat.

Jag följer dessa nya press-strategier som tas fram inför varje bok med ett småleende på läpparna. Kommer ni ihåg vad vi alla skulle känna till i samband med lanseringen av första boken av släktsagan 2011? Det upprepades i varje intervju att det var Ann-Marie Skarp som kommit på idén till släktsagan. Det hände i svampskogen, som alltid var frostig. Det berättades att Jan Guillou, efter viss tvekan, kom fram till att han var den ende författaren i hela Sverige som kunde genomföra en sådan mastodontuppdrag.

Jag kan inte glömma detta av två skäl. För det första tyckte jag det lät konstigt att ingen annan författare i hela Sverige kunde göra en släktsaga, vilket resulterade i ett läsvärt inlägg. För det andra hörde en fd arbetskollega av sig från Bokmässan 2011. Han hade suttit längst fram på ett författarframträdande med Jan Guillou. Per sms meddelades jag att den fd kollegan hört Ann-Marie Skarp efter framträdande väsa till sin make att han glömt nämna att det faktiskt var hon som kommit på idén till släktsagan!

Så vad är då budskapet som ska hamras in när den sjunde boken i serien vid namn 1968 ges ut?

”Det speciella med 1968 var att världen var så enkel att betrakta. Den var uppdelad på ett alldeles tydligt sätt i gott och ont. Det finns ju inte i dag. Fanns kanske inte så tydligt dessförinnan heller”, sa han för två dagar sedan hos Lotta Bromé.

I SVT:s God Morgon Sveriges näst sista program torsdagen den 24 augusti intervjuar journalisten Kattis Ahlström. Likt hos Lotta Bromé redogörs för hur världen ser ut. Det förklaras att allt var så enkelt. Kattis Ahlström frågar Jan Guillou om det varit lättare att vara aktiv politiskt och ta ställning 1968? Det hävdar Jan Guillou:

”Världen var svart-vit. Ja, det var väldigt enkelt,” säger Jan Guillou i en intervju som börjar ca 1,10 in i programmet som kan ses 1 dag till på svtplay.

Han upprepar påståendet om att världen var svart-vit för Kattis Ahlström. Det är intressant att nu jämföra hur Jan Guillou förklarar denna svart-vita värld.

”Alla vettiga människor var ju vänster ur mitt perspektiv, det vill säga universitetslivet och överheten var så kolossalt korkad, hade så fruktansvärt fel så att det var så uppenbart att vi hade rätt. Vi är emot den portugisiska fascismen. Ja,  vi är mot de portugisiska kolonialkrigen. Framför allt är vi emot Vietnamkriget och vi är emot apartheid i Sydafrika. Vi är för den grekiska oppositionen när nu Grekland också har blivit en fascistisk militärdiktatur. Allt det där är självklart och då säger överheten nä, då är man ju kommunist”, heter det i SVT-soffan hos Kattis Ahlström.

”Då var det lätt att se att Sydafrika, apartheid var ont. Att de fascistiska diktaturerna i Europa – vi hade tre stycken: Grekland, Portugal och Spanien – var onda. Och vi som var unga var emot det där och då sa överheten till oss att i så fall då är ni ju kommunister, säger han till Lotta Bromé.

Noterar ni att det är vissa länder som pekas ut, men USA nämns bara i SVT:

”USA var ont, vietnameserna var goda. Det var väldigt enkelt. Och sen kommer Tage Erlander och för att inte tala om borgerligheten men också den traditionella socialdemokratin och menar att vi hade fel. Det är så uppenbart vansinnigt så att… Man kunde aldrig senare i livet känna en sådan politisk självsäkerhet som vi kunde känna då.”

Börjar ni inse vad jag ser och hör? Tre diktaturer nämns i Europa, men bara de som Jan Guillou kallar ”fascistiska”. Jan Guillou hoppar så att säga över alla andra diktaturer som ligger under hans egen hammare och skära.

Visst är det fascinerande att varken Kattis Ahlström eller Lotta Bromé reagerar över avsaknaden av en av parterna i öst-västkonflikten? Jag menar – det är ju grunden för alla som vill lära sig något om kalla kriget, inklusive alla skolbarn!

Det är både sorgligt och intressant att Jan Guillou kan komma undan med att kalla sig kommunist samtidigt som han inte får några frågor om var Jan Guillou placerar in Sovjetunionen (inklusive det ockuperade Baltikum), Polen, DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien eller Jugoslavien på denna svart-vita skala. Vilka av diktatorerna är onda och vilka är goda i allt detta som är enkelt att förstå?

Frånvaron av Sovjetunionen dånar i intervjuerna. Men det är ju klart. Vi kan ju Jan Guillous historia.

År 2009 medgav Jan Guillou för Expressen att han 1967 träffat KGB-officeren Jevgenij Gergel. Jan Guillou uppgav att han fått i uppdrag att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Han skrev på ett kvitto åt Gergel. Eller om det var flera, ty Guillou använder pluralformen. Alla initierade vet i alla fall att det var en rutinåtgärd för alla handläggare vid de kommunistiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Kvittot var inte till för någon bokföring, utan arkiverades ”to have for a rainy day”, om kontakten så att säga ville dra sig ur samarbetet. Det finns många exempel i kalla krigets arkiv där handledarna använder lock och pock, eller pressar sina offer genom kniven mot strupen.

En signatur på ett kvitto och medgivandet av uppdrag måste ha varit det som gjorde att ansvarig utgivare 2009 gav sitt okey till löpsedeln ”Guillou hemlig Sovjetagent – tog emot pengar av KGB”. En annan underrubrik löd ”Guillou erkänner KGB-uppdrag: ”Jag fick betalt och fick skriva på kvitton”. Allt granskades av PON, pressens opinionsnämnd, som friade Expressen efter att ha konsulterat en spionåklagare. Jan Guillou hade varit att betrakta som åtminstone en tillfällig agent.

Jag kan inte småle längre. Jag är faktiskt uppriktigt sagt ledsen över denna avsaknad av reflektion från intervjuarna år 2017. Jan Guillou hävdar att han avslutade relationen med KGB-officeren 1972. Det är åtminstone fem års tvivelaktigt samröre där året 1968 faktiskt ingår!

Jan Guillou är just nu ute och marknadsför sig själv och sin bok. Han passar också på att marknadsföra bilden av vem han vill att vi ska tro att han var 1968. Det är en gullig bild av Jan Guillou och vänstern 1968 som ges. Visst såg extremvänstern världen som svart och vit. De delade in allt i ont och gott. Men i dag vet vi så mycket mer.

Exempel 1: Benno Ohnesorg, RAF och Stasi

När studenten Benno Ohnesorg brutalt dödades av en polisman under en demonstration i Berlin 1967 tolkade vänstern det hela som att den tyska polisen visat sitt rätta fascistiska ansikte. Extremvänstern i Tyskland tog till våld. De blev terroristerna i Rote Armee Fraktion. Många trodde på påståendet om den brutala (väst)tyska statsmakten. Ända tills år 2009 då forskare vid Stasiarkivet i Berlin kunde bevisa att den polisman som skjutit hade varit medlem i SED, östtyska kommunistpartiet, samt även Stasiagent – det vill säga i hemlighet under kodnamnet „Otto Bohl“ ha arbetat som informatör för det kommunistiska DDR. Han hade faktiskt till och med enligt arkivakten erbjudit sig att använda puffran i den så kallade kampen!

Exempel 2: Sydafrika, apartheid, ANC, KGB och Stasi

Inte ens Sydafrika och apartheid visade sig vara enkelt. Visst tyckte de flesta att apartheid var inkrökt och fel, men i dag vet vi att det fanns en större komplexitet för att lösa upp knuten. ANC var med rätta klassad som en terroristorganisation. De hade en militär gren som kallades MK. En av dem som ingick här var Siphiwe Nyanda som under kort tid blev kommunikationsminister efter frigörelsen. Han var en av de 1 500 afrikaner som fått terroristträning av Stasi, varav huvuddelen var från ANC. ANC var kommunistiskt men DDR höll sig undan från sydafrikansk mark. Orsaken var att ANC styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Läs mer här.

ANC i Sydafrika var därmed betraktat som sovjetunionens revir.

Lösningen på knuten, att göra Sydafrika till ett fritt land, var alltså inte att ta ställning utan att muren föll och Sovjetunionen brakade samman. Moskvas ledare hade nämligen då fått så fullt upp med annat att lydstat och efter lydstat föll, lydorganisationer försvagades i sin koppling till Moskva eftersom stödet försvann. Sydafrika fick nu skapa sin egen framtid.

Jan Guillou vill att vi ska tro att 1968 var en tid, till skillnad från nu, då det var lätt att ta ställning. Att det var lätt att peka ut vad som var ont och vad som var gott. Men enkelheten beror på vem man är. 1968 var det lika enkelt för en kommunist att dela in världen i ont och gott som det är idag för en IS-terrorist. Det är trosinriktningen som är skillnaden, den absoluta sanningen det gemensamma.

För övrigt anser jag att någon journalist med ryggrad borde be Jan Guillou placera in kommunistdiktaturerna i sin beskrivning av året 1968.

Varför talar du inte om Sovjet, Jan Guillou? Vem var du 1968 i förhållande till Moskva och Jevgenij Gergel? Hade det varit ett så lätt val, det du gjorde?

Publicerat i ANC, DDR, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Stasi, Sverige, Sydafrika