GRN bryr sig inte om att Agenda ”glömde” Guillous KGB-bakgrund

Strax innan jul lämnade min man Gunnar Ekberg och jag in en anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden. Nu har ett avgörande kommit i ärendet.

Granskningsnämnden ursäktar sig med att de måste prioritera sina resurser. De har inte tid. Eller möjligen att de inte har lust. Ärendet är nedlagt.

Jag noterar att DN nyligen ilsknade till då Granskningsnämnden börjat granska dagstidningarnas webb-sändningar – på eget initiativ! DN fälldes på senaste decembermötet där bara Granskningsnämndens egeninitiativärenden behandlades, enligt tidningen Journalisten.

Det intressanta är att två av ledamöterna, kommunikatören och tidigare journalisten Staffan Dopping samt förre DN-medarbetaren Clas Barkman ifrågasatte hela granskningen och undrade varför i hela fridens namn Granskningsnämnden börjat utvidga sitt verksamhetsområde.

”Enligt radio- och TV-lagen ska sådana inslag inte omfattas av tillsyn från Granskningsnämnden”, citerar Journalisten Clas Barkman.

DN:s redaktionschef Caspar Opitz ifrågasätter varför de ska granskas av ytterligare en instans. Allmänhetens Pressom­buds­man (PO) Ola Sigvardsson, som är en av de instanser som redan kan granska DN, anser att det är olyckligt att TV-inslag på tidningarnas hemsidor nu ska granskas av två olika instanser – PO och Granskningsnämnden.

Jag tycker mig ana en maktkamp i frågan. Tidningen Journalisten rapporterar i samma artikel att PO och Utgivarna var för sig driver frågan om en gemensam me­dieombudsman (MO). Frågan ligger på Kulturdepartementet. Går det igenom läggs Granskningsnämnden ner. Eller tar över den nya MO-kostymen. Vilken tupp som ska bli tupp på den nya hönsgården är ju antagligen väldigt viktigt.

Granskningsnämnden är en instans ur takt med tiden.

2014 friade de en SR-dokumentär med så allvarliga brister att journalistkåren unisont borde rodna. GRN krånglade sig ur det ”obehagliga ärendet” där etik och sanning satts åt sidan, bland annat genom att hävda att de inte kunde inkludera SR:s textmaterial på hemsidan i granskningen, endast det som gått ut i etern.

Utvecklingen har gått mot att SVT, TV4 och Sveriges Radio ständigt hänvisar till extramaterial på hemsidan, som också läggs ut som nyhetstexter. Dagstidningarna direktsänder tv och lägger ut bandade intervjuer. Man konkurrerar med varandra och går in på varandras planhalvor.

Läs: SVT och SR använder licenspengarna åt att alltmer konkurrera med privatägda dagstidningar.

För nyhetskonsumenten och för den som råkat ut för ett övertramp är det ytterst förvirrande med de många instanserna att välja mellan. Att granskningsinstanserna börjar konkurrera med varandra samtidigt som vissa principiellt viktiga frågor förbises visar att Granskningsnämnden i sin kamp för överlevnad bortser från sitt egentliga uppdrag.

Vad gäller vårt ärende påstår Granskningsnämnden nu att de inte har tid, eller möjligen inte lust, att granska frågan om det var sakligt att SVT Agenda ”glömde bort” att nämna att Jan Guillou inte bara är spionförfattare och debattör, utan att han även är dömd för spionage mot Sverige och själv har erkänt att han arbetat för KGB i fem år. De har tydligen en viktigare kamp att ägna sig åt. Sin egen överlevnad. 

Vad var det då vi anmälde? Enkelt sammanfattat anmälde vi redaktionens presentation av Jan Guillou i sändningen 11 december 2016. Jan Guillou hade kallats in som kommentator till att det ryska spionaget mot Sverige hade ökat.

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat”, var den olyckliga presentationen i SVT:s Agenda.

Granskningsnämnden har alltså att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Det var just detta vi valde att anmäla. Vi menade att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund hade utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts. Vi begärde att Granskningsnämnden skulle pröva det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Läs hela anmälan här.

Vad kom då Granskningsnämnden fram till? De tackade mig för min anmälan, informerade mig om att en ordförande i granskningsnämnden har läst anmälan och beslutat att den inte ska leda till en granskning. Skälen var:

”Anmälningar och synpunkter från allmänheten är viktiga som underlag för nämndens tillsynsarbete. Enligt Myndigheten för press, radio och tv:s instruktion ska nämndens granskning främst avse de anmälningar vars prövning bidrar till effektiv kontroll och en god efterlevnad av gällande regler.

Frågor av principiell betydelse eller som berör en enskilds personliga intressen eller liknande intressen för företag ska dock alltid prövas.

För att effektivt utnyttja myndighetens och gransknings­nämndens resurser behöver nämnden prioritera vissa anmälningar. Detta innebär att alla anmälningar inte kan prövas.

Kort och gott:

Granskningsnämnden skulle kunna pröva ärendet, men har inte lust. Eller möjligen: De har inte tid för de har så begränsade resurser. Nu kanske ni förstår varför jag med intresse noterar DN:s och PO:s kritik mot en instans som uppenbarligen har tid att försöka utöka sitt verksamhetsområde!

En seger i alla fall!

maandi

Reaktionerna på twitter mot Agendas val av kommentator till ryskt spionage var ofta kvalificerade.

Är det då hela världen att Granskningsnämnden lagt ner vårt fall? Inte alls. Jag får gratulera dem till att ha tagit ännu ett spadtag till sin egen grav.

Dessutom är det upplyftande att ha kartlagt sociala mediers reaktion på Guillous närvaro i SVT Agenda som kommentator till både sovjetiskt och ryskt spionage, från kalla kriget till idag.

I efterhand skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet och hävdade att hans yttrandefrihet hade ifrågasatts av tre borgerliga kvinnor. Han menade att han var en kvalificerad vänsterman i ämnet.

Denna utmaning kunde jag ej motstå. Jag räknade ihop reaktionerna på twitter och kom fram till att bara en på twitter tyckt att Jan Guillou varit kvalificerad. Unisont dånade ifrågasättandet av Jan Guillous närvaro i programmet.

Etta på tweet-toppen var människor, ofta ganska tunga i försvarsdebatten, som ifrågasatte varför en person med KGB-bakgrund och som själv var dömd för spionage mot Sverige skulle få kommentera det ryska spionaget.

berg

Många tyckte det var höjden av humor att Jan Guillou kallats in för att kommentera ryskt spionage.

Högt upp på listan hamnade också människor som i största allmänhet undrade varför Jan Guillou hamnat i rutan just där och då.

En tydligt trend var humor. Den ena efter den andra tweetade raljerade över att Jan Guillou kallats in som kommentator som komplement till Must-chefen Gunnar Karlssons uttalanden om ökat antal IT-angrepp, ökat antal påverkansoperationer och det extremt tydliga utpekandet av Ryssland som det land som dominerar attacker och insatser mot Sverige.

SVT Agendas redaktion kan inte ha varit oberörda av att så kraftigt ha bli häcklade på twitter för valet av Jan Guillou som spionkommentator.

lundgrenSedan KGB-affären 2009 har Jan Guillou allt oftare hamnat i blåsväder där journalistkåren inte längre varit särdeles hovsam.

Från att ha plockats in på parti och minut som spionkommentator hittar jag de senaste åren i princip bara ett underhållande inhopp av honom som kommentator i P4 Radio Sjuhärad, där han spekulerar i om radiomasten attackerats av ”Småkillar, eller halvstora killar”. Jag minns också en webb-sändning från Aftonbladet till fotbolls-EM i Polen och Ukraina där Jan Guillou togs in som expert på fransk fotbollshistoria. Till och med jag, som är sportointresserad, hörde hur pinsamt det var. Eller komiskt, om man vill se det så.

SVT Agenda gjorde sig kort och gott till åtlöje den 11 december 2016. Att bli offentligt häcklade biter bättre än ett utslag i Granskningsnämnden. Således är min min man och jag nöjda med slutresultatet.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Uncategorized | 1 kommentar

Läs vår anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden

Här publiceras anmälan till Granskningsnämnden. Adresser, telefon, mejl har utelämnats av utrymmesskäl. Bilagorna finns hos myndigheten.

Anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv
Presentationen av Jan Guillou i Agenda
Bristande saklighet, vilseledande genom utelämnande av sakuppgifter

Program: Agenda
Kanal: SVT2
Datum: söndagen den 11 december 2016
Tid: klockan 21.15
Anmälare: Lena Breitner Ekberg, Gunnar Ekberg

Ärendet

Söndagen den 11 december sände SVT 2 Agenda. I programmet medverkade Gunnar Karlsson, som presenterades som ”chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST”. Han intervjuades först om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker. I intervjun framkom att främmande makt agerar mot Sverige. Den klart utpekade parten är Ryssland.

Programmet övergick sedan till att behandla så kallat traditionellt spionage, det vill säga manuell inhämtning. Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det är nu vi får höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomas in i bild samtidigt som en speaker säger:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter sker utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Notera att Guillou berör medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämner Ryssland och Sovjet i sitt uttalande. Hans utlåtanden berör alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou ska ha ”följt” under många år.

Granskningsnämnden har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts. Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Bakgrund och källor

Det finns många arkivdokument att fördjupa sig i för att hitta fakta om Jan Guillous bakgrund. Här är några exempel:

    B 653/73. Dom i Stockholms tingsrätt 4 januari 1974 (bilaga 1) där Jan Guillou fick ett års fängelse. Domen fastställdes i hovrätten samma år (B195/74). Skillnaden mellan domarna är att Guillou i den ena hävdar sig ha gjort lika mycket som Bratt för IB-avslöjandet, medan han i den andra hävdar att han inte alls varit med och skrivit Peter Bratts bok. För detta fick Jan Guillou straffrabatt på två månader.

Av förundersökningarna framgår med önskvärd tydlighet att Jan Guillou, delvis tillsammans med de också dömda Peter Bratt och Håkan Isacson, agerar dels för att skada Sverige, dels så som åklagaren hävdat, för att direkt eller indirekt gå främmande makt tillhanda. Av förundersökningsmaterialet framgår att Jan Guillou på flera plan agerat konspirativt och dessutom samverkat med åtminstone en utländsk underrättelseofficer (Abu Leila i palestinska DPFLP, en organisation som hade täta samarbeten med KGB).

När Jan Guillou avtjänar sitt straff för spioneri skrev han i ett brev daterat Långholmen 19 januari 1974 ”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”. I brevet, som beslagtogs och som återfinns i B175/74 (bilaga 8), ger Jan Guillou sig själv och sina kumpaner alltså högsta betyg för att ha skadat Sverige.

Detta för oss över till försvarsmaktens så kallade menbedömning, som Guillou behandlar i sitt brev (se bilaga 12) vilket i sin tur bör jämföras med att Jan Guillou, enligt egen utsago, redan 1971 var väl medveten om att avslöjanden om svensk underrättelsetjänst var en straffbar handling (se bilaga 3). Se även bilaga 7 där Jan Guillou medger inblandning i poststöld.

Av förundersökningarna framgår även att Jan Guillou och Peter Bratt tillsammans och under konspirativa former tar hjälp av en dansk ”kamrat” vid namn Erik Jensen, som var kommunist, hade gått på partiskola i Moskva och som ledde anti-Nato-organisationen DEMOS. Denna grupp drev en egen underrättelseverksamhet och bidrog med information till IB-avslöjandet (bilaga 9 och 10).

Erik Jensen skickade sommaren 1973 en dansk anonym ”tvåmetersman” till Stockholm för att hjälpa till att försöka avlyssna en svensk underrättelsechefs sovrum på Drakens gränd. Själva åtgärden, att försöka avlyssna ett sovrum och importera ”konsulthjälp” från annat nordiskt land, känns underlig då underrättelsechefen bodde i en stor lägenhet och vars arbetsplats låg några meter från ytterdörren (se bilaga 11). Det är inte logiskt att en man ur hans generation bjuder in kollegor i sovrummet för jobbsamtal. Åtgärden blir dock logisk när man har fakta: att den svenske underrättelsechefen, som levde separerat i Stockholm från fru och barn, råkade vara homosexuell/bisexuell.

I förhör den 26 oktober 1973 förklarade Jan Guillou avlyssningen med att underrättelsechefen skulle ha hemliga yrkesmässiga samtal i sitt sovrum med chefer inom underrättelsetjänsten. Guillou uppgav att han ville ha reda på vilken taktik och vilka motaktioner som diskuterades inom underrättelsetjänsten gällande Fib/Kulturs avslöjanden. I sovrummet alltså!

”Jag vill härmed betona att jag har sagt det ganska många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av informationer kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har vi aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt… Vi skulle aldrig kunna använda oss utav utpressning eller något liknande”, citeras Jan Guillou i förhör 26 oktober 1973 (B653/73).

Vi kan konstatera att detta absolut inte har med journalistik att göra. Vi kan också konstatera att de östliga underrättelsetjänsterna hade viss förkärlek för att inhämta information av känsligt slag, till exempel om otrohet och sexuella läggningar utanför heteronormativiteten för att kunna använda detta i rekryterings- och utpressningssyfte.

Att Säpo reagerar kraftigt över Guillous/Bratts agerande är således fullständigt förståeligt. Att man inte går till åtal i ärendet har sin förklaring: parterna hävdar att de inte lyckats med avlyssningen. Den homosexuelle/bisexuelle mannen, som numera är avliden, önskade gissningsvis inte publicitet i frågan. Som bekant var homosexualitet fram till 1979 klassad som en psykisk sjukdom.

Andra källor är öppnade kalla krigsarkiv. Åklagaren menar att trion med sitt IB-avslöjande haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda. Fib/Kulturfronts artiklar och diverse kampanjmaterial rörande IB-avslöjandet har återfunnits översatta i fd Warszawapaktsarkiv, till exempel tyska, polska och tjeckiska. I ett av arkiven har återfunnits ett organisationsschema över IB-strukturen (som publicerats i Fib/Kulturfront) så exakt att det inte finns någon som helst tvivel om var uppgifterna hämtats (de streckade respektive heldragna linjerna stämmer exakt).

Angående Jan Guillous KGB-förflutna berättade han öppet inför Expressens kamera år 2009 att han mottagit pengar från KGB för vissa tjänster. Han hade också konspirativa och hemliga möten med sin KGB-officer och fick utbildning i spionteknik. Han berättade för Expressen om hur han ritade kritstreck i en telefonkiosk för att avtala möten. Detta fick Expressen att sätta en löpsedel om ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”.

Ärendet prövades av PON (se bilaga 2) och kom att handla om bedömning av formuleringar. Guillou hävdade att han anklagats för att vara spion, Expressen att de bara benämnt honom som agent. Av referat framgår att spionåklagare Tomas Lindstrand ombads göra utlåtande inför bedömningen. Det skulle visa sig att Guillou blandat ihop begreppen i sin anmälan.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerar Expressen Tomas Lindstrand som konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent.”

Den 1 juni 2010 friades Expressen av PON, som inte fann skäl för pressetiskt klander av Expressen. Därmed kan vi konstatera att PON avgjort att Jan Guillou bör betraktas som ”en åtminstone tillfällig agent” för KGB.

Notera dock att uppgiften om att relationen avslutades 1972 kommer från Jan Guillou, med motiveringen att han höll på med IB-avslöjandet. Huruvida det är med sanning överensstämmande eller inte har vi ingen aning om då vi ej har tillgång till KGB:s arkiv.

Det bör dock påpekas att Jan Guillou fortsatte att ha kontakt med en KGB-styrd organisation (DPFLP) även under IB-avslöjandet. Vid årsskiftet 1972/73 skickade han ett hemligt kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila med instruktion att gripa och förhöra en av detta ärendes anmälare, den svenska underrättelseagenten Gunnar Ekberg, under dödshot (se bilaga 4, 5, 6). I brevet berättar Guillou om vad det planerade avslöjandet i Fib/Kulturfront kommer att innehålla. Instruktionen till Abu Leila kan inte ses som något annat än ett underrättelseuppdrag riktat mot den svenska underrättelsetjänsten. Guillou ser det hela som ett samarbete där han önskar en kopia på det bandade förhöret (brevet och erkännande återfinns i mål B 653/73). Hade DPFLP valt att agera enligt instruktion hade Gunnar Ekberg, en av anmälarna, troligen gått en mycket plågsam död till mötes.

Betraktaren eller aktören?

Jan Guillou medgav 2009 för Expressen att han utfört uppdrag för KGB. Det hela skulle, enligt egen utsago, handla om att han fått 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal.

Ska vi tro på detta? Naturligtvis ska vi hålla oss skeptiska till Guillous egna utsagor om underrättelsevärlden. Vi sitter nämligen inte med KGB:s analyser och rapporter om Jan Guillou som person, och vet inte heller om det finns fler kvitton som signerats. Erfarenhet av kalla krigsarkiven visar att summan av pengarna inte är viktig, utan snarare det faktum att diktaturernas säkerhets- och underrättelsetjänster ständigt samlade in kvitton för att genom signaturen binda sina agenter till sig.

Kvittona syfte var ”to have for a rainy day”, det vill säga att de skulle kunna plockas fram den dag agenten vill avbryta kontakten, eller då man vill ha hjälp med något som för agenten kan bli känsligt och farligt. Eller som Guillou själv summerade det i Expressen 2009:

”Det där är uppgifter som kan förstöra en människas liv.” (Expressen 24 oktober 2009).

Mot bakgrund av ovanstående är det anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår inte i inslaget.

Det är ett ödets ironi att Agenda lägger sådan vikt vid att diskutera agent- och spionverksamhet mot Sverige och därefter bjuder in en person som enligt arkiv och egen utsago under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt. Jan Guillous uppmaning att tittarna ska betrakta en del av rapporteringen om det ryska spionaget som ”överdriven” är rimligen exakt vad Ryssland önskar. Det var ju som bekant bara någon vecka tidigare som den ryske ambassadören stod i tv och talade om att alla påståenden om Ryssland var överdrivna och att Ryssland inte alls har några dolda avsikter gällande Sverige.

Malmö den 18 december 2016
Lena Breitner Ekberg                                                                 
Gunnar Ekberg

 

Bilagor med kommentarer:

  • Bilaga 1. Dom B 653/73. Källa: Stockholms tingsrätt (27 sidor)
  • Bilaga 2. Beslut Pressens opinionsnämnd ang KGB-affären, beslut 2010-06-01, dnr 52/2010 (16 sidor)
  • Bilaga 3. Utdrag ur Jan Guillous bok Om kriget kommer från 1971. Av sid 170 framgår att Jan Guillou 1971 känner till att det är olagligt att avslöja Sveriges spionage. (2 sidor)
  • Bilaga 4. Det hemliga kurirbrevet från ”Abu Iad” alias Jan Guillou till den palestinska underrättelsechefen Abu Leila, DPFLP, där Leila ges instruktion om att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot nästa gång han besöker Beirut. Brevet kan betraktas som ett underrättelseuppdrag från Jan Guillou till DPFLP. I bilagan finns också RPS/Säks översättning 1973 av brevet. Källa: Stockholms tingsrätt B 653/73. Då handlingarna är svårlästa kan ni även ladda ner brevet från nätet där sidorna är i bästa kvalitet som Stockholms stadsarkiv kunnat leverera: https://tankaromib.files.wordpress.com/2013/02/ib_abuiad.pdf
  • Bilaga 5. Förhör med Jan Guillou den 7 november 1973 där han berättar om att det är han som skrivit brevet till Abu Leila samt beskriver syfte och samarbete med den KGB-styrda organisationen DPFLP.
  • Bilaga 6. Förhör med Gunnar Ekberg 23 november 1973 där han berättar om den skuggning han utsattes för när han reste till Beirut i februari 1973 för att träffa terroristledaren Wadie Haddad. Notera samstämmigheten om förloppet mellan Jan Guillous förhör 7 november 1973 (bilaga 5) och Ekbergs beskrivning. Här beskrivs även att Jan Guillou tar med sig en man, som gått på partiskola i Moskva och är ledande person inom KFML, när han besöker och under hotfulla former för Fib/Kulturfronts räkning förhör/konfronterar Gunnar Ekberg i Göteborg i april 1973.
  • Bilaga 7. Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, pocketversion 2010, sid 230. Medgivande om poststöld. Jämför sid 11 i dom B 653/73.
  • Bilaga 8. Beslagtaget brev skrivet av Jan Guillou daterat Långholmen 19 januari 1974 till Nordal Åkerman. Källa: Hovrättens akt B 195/74
  • Bilaga 9. Förhör 26 oktober 1973 med Jan Guillou ang avlyssningen av ÖEB-chefen Rydströms sovrum. Källa: Stockholms tingsrätt, B 653/73
  • Bilaga 10. Brevet från ”Erik” till ”Kaere Peter” där tvåmetersmannen och konspirativt beteende beskrivs. Kontaktpersoner på ÖEB:s motsvarighet i Danmark lämnas över. Källa: B 653/73
  • Bilaga 11. Beslagtagen skiss över ÖEB-chefen Jan Rydströms våning samt våningens belägenhet till ÖEB:s kontor. Källa: B 653/73
  • Bilaga 12. Den tidigare hemliga bilaga J, Försvarsmaktens menbedömning av IB-avslöjandet. Detaljer rangordnas. Notera att försvarsmakten konstaterar att publiceringarna inneburit skada för Sverige och försvarsmakten och att detta blivit en delgivning till främmande makt (läs Warszawapakten). Jämför det beslagtagna brevet i bilaga 3 där Guillou berömmer sig själv för denna menbedömning.

Tillägg bilagor med kommentarer daterade 2016-12-19
Med anledning av att visa anknytning mellan Guillou och Demos.

  • Bilaga 13. Protokoll husrannsakan hos Peter Bratt 22.10.1973. Brev funnet till Erik JENSEN (1 sida)
  • Bilaga 14. Protokoll över förhör med Peter Bratt 14 november 1973. Brev skrivet av Peter Bratt till Erik JENSEN, Ballerup, tas upp. (2 sidor)
  • Bilaga 15. Protokoll över förhör med Peter Bratt 5 november 1973. Här refereras till förhör med fd IB-medarbetaren Håkan ISACSON ang avslöjanden om danska motsvarigheten till ÖEB. ISACSON talar om ett ”Folkets Informationsbyrå” (Ett folkets IB alltså) som insamlar information om dansk underrättelsetjänstpersonalen. Här bekräftas att Guillou också har kontakter med danskarna. (2 sidor)
Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Sverige | 1 kommentar

GRN bör pröva Jan Guillous dolda agenda i Agenda

den 12 januari postade jag ett inlägg, som råkade få fel permalänk. Därav att det fanns problem med sökbarheten. Jag publicerar om exakt samma artikel för att testa sökbarheten.

Söndagen den 11 december 2016 medverkade Must-chefen Gunnar Karlssons i SVT Agenda. Han intervjuades om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker.

Den nation som pekades ut som främst ansvarig för ständiga attacker mot Sverige var Ryssland.

Det blev en stor nyhet, se t ex artiklarna Must-chefen pekar ut Ryssland som it-hot i SVT, Must-chefen: Ryssland bakom IT-attacker mot Sverige i DN och Must-chefen: Ständiga attacker från Ryssland i Expressen.

På sociala medier var reaktionerna entydiga: aldrig förr hade Must-chefen varit så tydlig, klar och faktamässig angående hotet mot Sverige.

Under intervjun med Gunnar Karlsson sändes också en inspelad tv-intervju med Jan Guillou, som presenterades som Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år.”

Den ”fråga” som Jan Guillou enligt Agenda följt i många år skulle alltså vara sk traditionellt spionage, dvs att skicka ut spioner och agenter i fält.

Reaktionerna på sociala medier var starka mot att Jan Guillou togs in som kommentator.

”Var inte Guillou på KGBs lönelista? Kommenterar nu ryskt spioneri i #svtagenda”, skrev konsulten och försvarstwittraren Mart Maandi i en tweet.
”Ja! Informatör åt KGB. Skandal att det inte nämns”, svarade ”försvarsvännen” Staffan Eriksson.

”Som att fråga räven om hur hönorna ska skyddas”, skrev MacallanSWE, som av presentationsbilden på twitter nog också bör klassas som försvarsvän. 

Tre anmälningar har hittills kommit in till Granskningsnämnden gällande 11 december-sändningens spionage-del. Två av dem ligger bakom dnr 16/03446 och har snabbt avskrivits. En Natokritisk anmälare var anonym, vilket man ej får vara. Den andre var en privatperson som ifrågasatte att Must-chefen pekat ut Ryssland då han menade att hotet kom från Nato och västmakterna. Gunnar Karlsson fick stå oemotsagd i sina påståenden, menade mannen.

”Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten ställs kraven på saklighet och opartiskhet lägre ifråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande än på programledare, reportrar och andra som företräder programföretaget. Vad du i övrigt tar upp i anmälan ger inte anledning att anta att det har förekommit någon överträdelse av de bestämmelser som gäller för sändningarna”, svarar GRN.

Det betyder alltså att Gunnar Karlsson, i egenskap av Must-chef, får peka ut ett främmande land som hot utan att man blixtinkallar det utpekade landets ambassadör till studion. Tack för det. Vi skulle faktiskt inte kunna sända tv över huvud taget om alla som känner sig manade skulle blixtinkalla sig själva till sändningen i parti och minut.

Nu kvarstår en anmälan som ännu ej är behandlad. Resultatet av den väntar jag med spänning på eftersom det är man, Gunnar Ekberg, och jag, Lena Breitner Ekberg, som lämnat in den.

Vill ni följa fallet med Dnr 16-03446 som inkom 20 december har ni det här.

För att förstå hur vi tänkt skulle jag vilja sätta vår anmälan i relation till den krönika i Aftonbladet av Jan Guillou som publicerades ungefär samtidigt (25/12). Där hängde Jan Guillou ut 1 kvinnlig ledarskribent (Anna Dahlberg) och 2 borgerliga riksdagsledamöter (Caroline Szyber och Maria Weimer) för att, som Guillou påstod, de hade ifrågasatt hans yttrandefrihet och att dessa liberaler/borgerliga politiker ”av rent politiska skäl” ansåg att Guillou inte borde ha fått svara på frågor i Agenda.

Jag konstaterar: inget av dessa påståenden fanns belägg för i Dahlbergs, Szybers och Weimers texter. Det här vara bara klassiska dimridåer a la Jan Guillou för att så att säga omforma den så kallade sanningen till något som passade hans Agenda.

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” dundrade Guillou och fick det av outgrundlig anledning att framstå som att han ansåg sig kunnig på spionage trots att det entydigt dånat ifrågasättande av just denna kompetens på sociala medier.

Jag vill poängtera att vår anmälan inte alls handlar om Jan Guillous rätt att yttra sig, och inte heller vilken politisk hållning han har.

Nej det är SVT Agendas presentation av honom som vi ifrågasätter. Eller snarare den uteblivna varudeklarationen av Jan Guillous KGB- och spionbakgrund. 

Efter att Ryssland i SVT Agenda 11/12 utpekats som en part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot oss övergick nämligen inslaget till att behandla sk traditionell spionage, dvs manuell inhämtning.

Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs via speakern mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det var nu vi i Agenda fick höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomades in i bild samtidigt som en speaker sa:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter skedde utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Jag noterade att Guillou berörde medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämnde både Ryssland och Sovjet i sitt uttalande.

Hans utlåtanden berörde alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou enligt SVT Agenda ska ha ”följt” under många år.

I vår anmälan till Granskningsnämnden konstaterade vi att SVT har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

”Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts”, skrev vi och fortsatte: 

”Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Vi tycker att det är anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer när han ska kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.

Gunnar Ekberg är ju själv ytterst medveten om vad dessa kontakter och samarbeten kunde leda till. Brevet till underrättelsechefen Abu Iad om att Gunnar Ekberg på Jan Guillous uppmaning skulle gripas och förhöras under dödshot av en terroristorganisations underrättelsetjänst (DPFLP) kan knappast definieras som att ”följa frågan”. Att Guillou dessutom bad om en kopia på det bandade dödshotsförhöret för att använda det inför publiceringen i Fib/Kulturfront förstärker knappast bilden av att ”följa frågan”.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår alltså inte i inslaget.

Låt oss titta på alternativa händelser i SVT Agenda!

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Malmöskytten Peter Mangs för att kommentera Breiviks skjutteknik och presenterar Mangs med orden ”pistolskytten Peter Mangs som följt frågan i många år”? Eller har ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Mangs är dömd för att ha skjutit mot människor och han av domstol gjorts till ansvarig för två mord?

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Nisse Pistol i Gubbligan att kommentera ett värdetransportrån i Åkersberga med presentationen av Nisse Pistol med orden ”följt frågan i många år”? Skulle Nisse Pistol kunna kommentera utlämnandet av Clark Olofsson till Belgien med orden att han ”följt frågan i många år” eller har  ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Nisse Pistol är en kåkfarare som själv begått många rån och som dessutom inledde rånarkarriären med Clark Olofsson?

Tänk er om Adolf Hitler hade överlevt andra världskriget. Hade han kunnat presenteras i SVT Agenda som kommentator till judeförföljelser i Europa med orden ”författaren, debattören och politikern som följt frågan i många år”?

Är det då betydelsefullt med Jan Guillous KGB- och spionkopplingar? Absolut. Jan Guillou blev dömd till fängelse för spionage 1974 mot Sverige. År 2009 berättade han för Expressen att han utfört uppdrag för KGB före IB-avslöjandet. PON har konstaterat att det var okey att Expressen satte rubriken ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”. 

Pengarna Jan Guillou tog emot ska, enligt egen utsago, handlat om 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde, ett rackarns bra svart-arvode) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal, menade Guillou. Enligt Jan Guillou hade han fått skriva på ett kvitto för de 600 kronorna.

Intressant nog har det i dagarna avslöjats att rysk underrättelsetjänst samlat på sig komprometterande material om USA:s blivande president Donald Trump. Sant eller falskt? Vi vet inte.

Själva taktiken, att samla på komprometterande material, till exempel signerade kvitton, fotografier som visar otrohet eller andra dokument som visar på smutsiga affärer uppger Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, är en gammal taktik från kalla kriget och KGB:s dagar. Taktiken kallas för ”kompromat”, står det att läsa i SvD. 

Just det faktum att Jan Guillou är ”kompromatad” gör det direkt olämpligt att intervjua Jan Guillou om vad Ryssland gör i dag eller vad Sovjet gjorde förr i tiden. För alla som är någorlunda insatta i hur den här världen fungerar vet att det finns ett antal tjocka arkivmappar om Jan Guillou hos olika underrättelse- och säkerhetstjänster. Jag vet att en finns avställd till Riksarkivet Arninge som Säpo upprättat. Den är tjock och 100-procentigt hemligstämplad. Must bör ha en akt de också på Jan Guillou. Gissar att USA och Israel också har dokument på honom. Att Ryssland har minst en akt vet vi på grund av ovan nämnda.

Den mest intressanta personfilen över Jan Guillou bör finnas i sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s gamla arkiv. Jag har svårt att tro att det finns gallringsregler som tunnat ut akten genom åren. Nej, Jan Guillous KGB-historia och vad som hände kring IB-avslöjandet kommer att ligga och skava för Jan Guillou för tid och evighet. Han vet ju faktiskt rimligen inte själv vad som står i den.

Yttrandefrihet gäller för Jan Guillou precis som alla andra. Men förutom att han är olämplig att välja som kommentator för vad Ryssland gör i dag och vad Sovjetunionen gjorde i går så gäller faktiskt radio- och tv-lagen. Betydelsefulla uppgifter får inte utelämnas. Det är den frågan som Granskningsnämnden ska ta ställning till efter vår anmälan.

——————————————————

Vill du skicka efter ärendet? Det går alldeles utmärkt då anmälan är offentligt handling. Vi har till Granskningsnämnden bifogat 80 sidor i bilagor med ett och annat matnyttigt från arkiven, bland annat:

  1. spiondomen från 1974 (17 sidor)
  2. Försvarsmaktens menbedömning från 1973 gällande skadorna mot Sverige som trion Brillou-Isacson åsamkat
  3. PON-fallet gällande Expressens beteckning av Guillou som ”sovjetagent”
  4. brevet till Nordal Åkerman från Långholmen där Guillou 1974 ger sig högsta betyg för att ha skadat Sverige
  5. Beviset för att Jan Guillou visste att man inte får avslöja saker om Sveriges försvar.
  6. diverse dokument som kopplar Guillou och Bratt till ”Folkets Informations-byrå”, den danska organisationen DEMOS, som samlade in information om dansk underrättelsepersonal
  7. Dokument som visar på kopplingarna mellan DEMOS och avlyssningen av en svensk underrättelsechefs sovrum. Vem var den hemlige tvåmetersmannen som skulle hjälpa Brillou med avlyssningen – och varför skickades han till Stockholm?
  8. Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till en KGB-anknuten organisation.
  9. Ett förhör med Gunnar Ekberg från 1973 där han berättar om vad som hände i Beirut efter Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till den KGB-knutna organisationen.

Allt detta finns hos Granskningsnämnden. Handlingarna är offentliga. Läs gärna och svara sedan på frågan: Kan Jan Guillou anses som en person som blott ”följt” frågan eller har han varit en personer som enligt arkiv och egen utsago ”under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt”? 


Publicerat i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Ryssland, Sovjetunionen, spionage, spionage allmänt, Stasi, Sverige

Agenda bör pröva Jan Guillous dolda agenda i Agenda

Söndagen den 11 december 2016 medverkade Must-chefen Gunnar Karlssons i SVT Agenda. Han intervjuades om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker.

Den nation som pekades ut som främst ansvarig för ständiga attacker mot Sverige var Ryssland.

Det blev en stor nyhet, se t ex artiklarna Must-chefen pekar ut Ryssland som it-hot i SVT, Must-chefen: Ryssland bakom IT-attacker mot Sverige i DN och Must-chefen: Ständiga attacker från Ryssland i Expressen.

På sociala medier var reaktionerna entydiga: aldrig förr hade Must-chefen varit så tydlig, klar och faktamässig angående hotet mot Sverige.

Under intervjun med Gunnar Karlsson sändes också en inspelad tv-intervju med Jan Guillou, som presenterades som Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år.”

Den ”fråga” som Jan Guillou enligt Agenda följt i många år skulle alltså vara sk traditionellt spionage, dvs att skicka ut spioner och agenter i fält.

Reaktionerna på sociala medier var starka mot att Jan Guillou togs in som kommentator.

”Var inte Guillou på KGBs lönelista? Kommenterar nu ryskt spioneri i #svtagenda”, skrev konsulten och försvarstwittraren Mart Maandi i en tweet.
”Ja! Informatör åt KGB. Skandal att det inte nämns”, svarade ”försvarsvännen” Staffan Eriksson.

”Som att fråga räven om hur hönorna ska skyddas”, skrev MacallanSWE, som av presentationsbilden på twitter nog också bör klassas som försvarsvän. 

Tre anmälningar har hittills kommit in till Granskningsnämnden gällande 11 december-sändningens spionage-del. Två av dem ligger bakom dnr 16/03446 och har snabbt avskrivits. En Natokritisk anmälare var anonym, vilket man ej får vara. Den andre var en privatperson som ifrågasatte att Must-chefen pekat ut Ryssland då han menade att hotet kom från Nato och västmakterna. Gunnar Karlsson fick stå oemotsagd i sina påståenden, menade mannen.

”Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten ställs kraven på saklighet och opartiskhet lägre ifråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande än på programledare, reportrar och andra som företräder programföretaget. Vad du i övrigt tar upp i anmälan ger inte anledning att anta att det har förekommit någon överträdelse av de bestämmelser som gäller för sändningarna”, svarar GRN.

Det betyder alltså att Gunnar Karlsson, i egenskap av Must-chef, får peka ut ett främmande land som hot utan att man blixtinkallar det utpekade landets ambassadör till studion. Tack för det. Vi skulle faktiskt inte kunna sända tv över huvud taget om alla som känner sig manade skulle blixtinkalla sig själva till sändningen i parti och minut.

Nu kvarstår en anmälan som ännu ej är behandlad. Resultatet av den väntar jag med spänning på eftersom det är man, Gunnar Ekberg, och jag, Lena Breitner Ekberg, som lämnat in den.

Vill ni följa fallet med Dnr 16-03446 som inkom 20 december har ni det här.

För att förstå hur vi tänkt skulle jag vilja sätta vår anmälan i relation till den krönika i Aftonbladet av Jan Guillou som publicerades ungefär samtidigt (25/12). Där hängde Jan Guillou ut 1 kvinnlig ledarskribent (Anna Dahlberg) och 2 borgerliga riksdagsledamöter (Caroline Szyber och Maria Weimer) för att, som Guillou påstod, de hade ifrågasatt hans yttrandefrihet och att dessa liberaler/borgerliga politiker ”av rent politiska skäl” ansåg att Guillou inte borde ha fått svara på frågor i Agenda.

Jag konstaterar: inget av dessa påståenden fanns belägg för i Dahlbergs, Szybers och Weimers texter. Det här vara bara klassiska dimridåer a la Jan Guillou för att så att säga omforma den så kallade sanningen till något som passade hans Agenda.

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” dundrade Guillou och fick det av outgrundlig anledning att framstå som att han ansåg sig kunnig på spionage trots att det entydigt dånat ifrågasättande av just denna kompetens på sociala medier.

Jag vill poängtera att vår anmälan inte alls handlar om Jan Guillous rätt att yttra sig, och inte heller vilken politisk hållning han har.

Nej det är SVT Agendas presentation av honom som vi ifrågasätter. Eller snarare den uteblivna varudeklarationen av Jan Guillous KGB- och spionbakgrund. 

Efter att Ryssland i SVT Agenda 11/12 utpekats som en part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot oss övergick nämligen inslaget till att behandla sk traditionell spionage, dvs manuell inhämtning.

Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs via speakern mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det var nu vi i Agenda fick höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomades in i bild samtidigt som en speaker sa:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter skedde utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Jag noterade att Guillou berörde medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämnde både Ryssland och Sovjet i sitt uttalande.

Hans utlåtanden berörde alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou enligt SVT Agenda ska ha ”följt” under många år.

I vår anmälan till Granskningsnämnden konstaterade vi att SVT har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

”Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts”, skrev vi och fortsatte: 

”Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Vi tycker att det är anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer när han ska kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.

Gunnar Ekberg är ju själv ytterst medveten om vad dessa kontakter och samarbeten kunde leda till. Brevet till underrättelsechefen Abu Iad om att Gunnar Ekberg på Jan Guillous uppmaning skulle gripas och förhöras under dödshot av en terroristorganisations underrättelsetjänst (DPFLP) kan knappast definieras som att ”följa frågan”. Att Guillou dessutom bad om en kopia på det bandade dödshotsförhöret för att använda det inför publiceringen i Fib/Kulturfront förstärker knappast bilden av att ”följa frågan”.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår alltså inte i inslaget.

Låt oss titta på alternativa händelser i SVT Agenda!

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Malmöskytten Peter Mangs för att kommentera Breiviks skjutteknik och presenterar Mangs med orden ”pistolskytten Peter Mangs som följt frågan i många år”? Eller har ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Mangs är dömd för att ha skjutit mot människor och han av domstol gjorts till ansvarig för två mord?

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Nisse Pistol i Gubbligan att kommentera ett värdetransportrån i Åkersberga med presentationen av Nisse Pistol med orden ”följt frågan i många år”? Skulle Nisse Pistol kunna kommentera utlämnandet av Clark Olofsson till Belgien med orden att han ”följt frågan i många år” eller har  ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Nisse Pistol är en kåkfarare som själv begått många rån och som dessutom inledde rånarkarriären med Clark Olofsson?

Tänk er om Adolf Hitler hade överlevt andra världskriget. Hade han kunnat presenteras i SVT Agenda som kommentator till judeförföljelser i Europa med orden ”författaren, debattören och politikern som följt frågan i många år”?

Är det då betydelsefullt med Jan Guillous KGB- och spionkopplingar? Absolut. Jan Guillou blev dömd till fängelse för spionage 1974 mot Sverige. År 2009 berättade han för Expressen att han utfört uppdrag för KGB före IB-avslöjandet. PON har konstaterat att det var okey att Expressen satte rubriken ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”. 

Pengarna Jan Guillou tog emot ska, enligt egen utsago, handlat om 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde, ett rackarns bra svart-arvode) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal, menade Guillou. Enligt Jan Guillou hade han fått skriva på ett kvitto för de 600 kronorna.

Intressant nog har det i dagarna avslöjats att rysk underrättelsetjänst samlat på sig komprometterande material om USA:s blivande president Donald Trump. Sant eller falskt? Vi vet inte.

Själva taktiken, att samla på komprometterande material, till exempel signerade kvitton, fotografier som visar otrohet eller andra dokument som visar på smutsiga affärer uppger Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, är en gammal taktik från kalla kriget och KGB:s dagar. Taktiken kallas för ”kompromat”, står det att läsa i SvD. 

Just det faktum att Jan Guillou är ”kompromatad” gör det direkt olämpligt att intervjua Jan Guillou om vad Ryssland gör i dag eller vad Sovjet gjorde förr i tiden. För alla som är någorlunda insatta i hur den här världen fungerar vet att det finns ett antal tjocka arkivmappar om Jan Guillou hos olika underrättelse- och säkerhetstjänster. Jag vet att en finns avställd till Riksarkivet Arninge som Säpo upprättat. Den är tjock och 100-procentigt hemligstämplad. Must bör ha en akt de också på Jan Guillou. Gissar att USA och Israel också har dokument på honom. Att Ryssland har minst en akt vet vi på grund av ovan nämnda.

Den mest intressanta personfilen över Jan Guillou bör finnas i sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s gamla arkiv. Jag har svårt att tro att det finns gallringsregler som tunnat ut akten genom åren. Nej, Jan Guillous KGB-historia och vad som hände kring IB-avslöjandet kommer att ligga och skava för Jan Guillou för tid och evighet. Han vet ju faktiskt rimligen inte själv vad som står i den.

Yttrandefrihet gäller för Jan Guillou precis som alla andra. Men förutom att han är olämplig att välja som kommentator för vad Ryssland gör i dag och vad Sovjetunionen gjorde i går så gäller faktiskt radio- och tv-lagen. Betydelsefulla uppgifter får inte utelämnas. Det är den frågan som Granskningsnämnden ska ta ställning till efter vår anmälan.

——————————————————

Vill du skicka efter ärendet? Det går alldeles utmärkt då anmälan är offentligt handling. Vi har till Granskningsnämnden bifogat 80 sidor i bilagor med ett och annat matnyttigt från arkiven, bland annat:

  1. spiondomen från 1974 (17 sidor)
  2. Försvarsmaktens menbedömning från 1973 gällande skadorna mot Sverige som trion Brillou-Isacson åsamkat
  3. PON-fallet gällande Expressens beteckning av Guillou som ”sovjetagent”
  4. brevet till Nordal Åkerman från Långholmen där Guillou 1974 ger sig högsta betyg för att ha skadat Sverige
  5. Beviset för att Jan Guillou visste att man inte får avslöja saker om Sveriges försvar.
  6. diverse dokument som kopplar Guillou och Bratt till ”Folkets Informations-byrå”, den danska organisationen DEMOS, som samlade in information om dansk underrättelsepersonal
  7. Dokument som visar på kopplingarna mellan DEMOS och avlyssningen av en svensk underrättelsechefs sovrum. Vem var den hemlige tvåmetersmannen som skulle hjälpa Brillou med avlyssningen – och varför skickades han till Stockholm?
  8. Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till en KGB-anknuten organisation.
  9. Ett förhör med Gunnar Ekberg från 1973 där han berättar om vad som hände i Beirut efter Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till den KGB-knutna organisationen.

Allt detta finns hos Granskningsnämnden. Handlingarna är offentliga. Läs gärna och svara sedan på frågan: Kan Jan Guillou anses som en person som blott ”följt” frågan eller har han varit en personer som enligt arkiv och egen utsago ”under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt”? 


Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, MUST, Ryssland, Säpo, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, spionage allmänt, Sverige, Vladimir Putin

Från rattfylla till mord, fallet Lutz Eigendorf

För ett par år sedan skrev jag inlägg om DDR:s främste fotbollsspelare Lutz Eigendorf, som den 20 mars 1979 hoppade av till väst. Stasichefen Erich Mielke blev inte arg. Han blev rosenrasande. Mielke var fotbollstokig. BFC Dynamo var Stasis och ”hans” lag. Att Eigendorf därtill, till skillnad från alla andra som hoppade av, uttalade sig om situationen i DDR i negativa tecken i media var spiken i kistan.

Eigendorfs Stasiakt visar att han och hans familj kom att punktmarkeras av 71 Stasiagenter. Han fick ofta sitta på avbytarbänken. Orsak: Stasi knäckte honom psykiskt.

Jag botaniserar i SVD:s historiska arkiv. Jag får fyra träffar. Två handlar om sport. I april 1982 får Eigendorf sitta på avbytarbänken när FC Kaiserslautern möter IFK Göteborg i UEFA-cupen. SVT direktsänder. Vid returmatchen samma månad får Eigendorf börja på plan som nummer 13.

De två andra träffarna intresserar mig mer. Efter spel i FC Kaiserslautern bytte Lutz Eigendorf till Eintracht Braunschweig, som han tillhörde när han i mars 1983 slutade sitt liv.

Den 14 mars 1983 berättar SVD att Hasse Borg, som spelar i Eintracht Braunschweig, tillsammans med lagkamraterna ska spela en välgörenhetsmatch för Lutz Eigendorfs 21-åriga änka och den fyra veckor gamla sonen. Då Eigendorf visat sig ha alkohol i blodet vid dödskraschen betalas nämligen inga försäkringspengar ut.

Det är en kort notis som inte berättar allt. Omgivningen var förvånad. Förutom att Lutz Eigendorf inte brukade dricka särskilt mycket, och inte så redlöst full som proverna visade, så hade hans kamrater på puben den där kvällen inte sett honom dricka särskilt mycket. Det var saker som inte stämde.

I augusti 1990 var tonläget helt annat i SvD. Rubriken ”Nya avslöjanden om Stasis mord” säger allt. Det som sett ut som en fylleolycka behandlades nu som mord utfört av en fruktad diktaturs fruktade säkerhetstjänst.

Muren hade alltså fallit och trots att Stasiarkivet ännu inte öppnats, det öppnades formellt den 29 december 1991, kunde Die Welt redan rapportera om tre mord som Stasi utfört. Det handlade om Werner Weinhold, Michael Gartenschläger och Lutz Eigendorf. 

Weinhold hade flytt över gränsen och under flykten dödat gränsvakter. Stasi lät avrätta honom som en hämndaktion.

Gartenschläger hade avslöjat att DDR byggt upp självskjutande vapen, som utlöstes med snubbeltråd och fotoceller längs med DDR-gränsen. Information som var viktig för flyktingar att känna till. Gartenschläger hade köpts ut av Väst och lurades av Stasi till gränsen, där en  mordpatrull likviderade honom. Die Welt namngav namnen på den som ingick i mordpatrullen.

Mordet på Lutz Eigendorf uppges ha varit det mest raffinerande. Han ska ha förgiftats innan bilfärden och i omtöcknat tillstånd kört ihjäl sig.

Då misstänktes rattfylleri, i dag vet man bättre, refererar SvD ur Die Welt.

Die Welt vet att berätta att flera handskrivna dokument med order om att mörda Lutz Eigendorf hade återfunnits.

Vill du läsa mer om fallet Lutz Eigendorf, läs gärna mitt inlägg från 2011 där jag bland annat redogör för journalisten Heribert Schwans kartläggning av fallet och hans dokumentär Tod dem Verrätter (2000). Inlägget berättar också om den fotbolls- och hockeytokige Stasichefen med lite boktips.

Här är ytterligare ett inlägg, med länk vidare till digitaliserade DDR-tidningar.

Publicerat i BStU, DDR, idrott, mord, Sport, Stasi, Tyskland

Spionspaning 2016 och gott nytt underrättelseår!

Har 2016 varit ett bra spionår för oss som är underrättelsehistorisk intresserade? Hur har media bevakat händelser? Det har bjudits på godbitar, samtidigt som bottennappen varit anmärkningsvärt pinsamma. Flera historiska personer har gått ur tiden.

Flest ville läsa om Guillous morfars gylf.

Jag har inte varit så aktiv i mitt bloggande i år, men några reflektioner och nyheter bjöd jag på. Det i särklass mest lästa inlägget 2016 heter Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade och handlar om vad man kan utläsa ur Jan Guillous morfars bouppteckning. Det visade sig att Jan Guillous morfars gylf var en större förklaringsfaktor till hur Jan Guillous familjs förmögenhet försvann än de egenhändigt utmejslade versionerna som Jan Guillou gett som går ut på att det som vanligt var styvfaderns fel. Tänk att lite sex och snusk alltid blir sådana klickmonster! Roligt är det i alla fall att marknadsföra hur klargörande basal släktforskning kan vara!

Godsägaren och hans spionpengar.

Under 2015 och 2016 följde jag ärendet med den fd godsägaren Claes-Ebbe Alwén, som 2014 stämde staten och FMV på 50 miljoner kronor för spionuppdrag han utfört och som han ej fått betalt för. Två gånger fick förhandlingarna ställas in, men till slut kunde den hållas i april 2016. Då skrev jag inlägget ”Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar”. Där finns länkar till artiklar i SkD, som jag skrivit om fallet.

Jag noterar nu att jag faktiskt aldrig skrev hur det gick. Jo, Claes-Ebbe Alwén förlorade, ty, så som tingsrätten i Stockholm konstaterade, hade Alwén jobbat för staten, men något kontrakt eller minsta pappersbit som kunde bevisa att staten/FMV var skyldiga honom pengar stod ej att finna. Claes-Ebbe Alwén förlorade och ska betala över 150 000 i rättegångskostnader.

Jag funderar på varför jag ej skrivit om domen och kommer fram till att jag haft en naggande känsla av att Claes-Ebbe Alwén kanske vann i alla fall.

Tystnadsplikt råder i sådana här ärenden och staten förnekar eller kommenterar inte. Vad som är sant och falskt blir svårt att avgöra.

Visst var det intressant att Claes-Ebbe Alwéns stämning var utförlig och detaljerad som en spionroman. Genom inlämnandet till en myndighet blev den ju offentlig handling. Kanske var detta tanken? Det som är offentligt kan knappast längre vara sekretessbelagt. Jag gissar att memoarerna nu är på gång.

Avlidna.

Jag kan i nuläget komma på tre historiskt viktiga personer som har gått ur tiden under 2016. Först och främst noterar jag att Den lila häxan, Margot Honecker, avled i våras. Som fd politbyråmedlem i SED och gift med Erich Honecker, DDR:s ledare, var hon intimt förknippad med förtrycket i DDR. Stasi var ju inte DDR:s sköld och svärd, utan partiets, det vill säga SED:s främste beskyddare. Förtrycket var ju till för att hålla paret Honecker & co kvar vid makten. När hon intervjuades i ARD 2012 bodde hon i Chile, var missnöjd med sin pension och tyckte att republikflyktingarna varit ”dumma” som klättrat upp på muren. Därmed hade ju de riskerat sina liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern”, sa hon i ARD.

Nu är hon död. Så bra att hon han intervjuas innan hon ställde tofflorna. Hon verkade inte ångra något och verkade tycka att DDR var en idealstat.

Två andra underrättelsehistoriskt intressanta personer har gått ur tiden. Jag tänker på ”Arnold” och ”Nr 6”, som var med i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner… och som utretts för misstanke om samarbete med främmande makt. Båda har jag träffat. En bland annat på tåget och en på en konferens i Växjö.

Den första, vid namn Kjell Albin Abrahamson, upplevde jag som en hedersknyffel som var väldigt besvärad över det faktum att han tydligen hamnat på något kartotekskort hos Stasis utrikessäkerhetstjänst Hauptverwaltung Aufklärung, HV A. Vad många missade, tyvärr även journalister, var vad Birgitta Almgren exakt hade skrivit om fallet ”Arnold” i sin bok. Den som läser och tänker efter inser inget i Säpos akt, som Almgren fått läsa, talar för att Kjell Albin Abrahamson varit agent för Stasi. Tvärtom framkommer det att HV A varit intresserade av honom, men avfört honom på grund av hans kontakter med Solidaritet. Jag har därtill personligen väldigt svårt att se honom gå i en diktaturs ledband. Kjell Albin Abrahamson avled i år, tyvärr alltför tidigt. Han hade en fantastisk radioröst och jag minns hur vrålgenerad han blev när jag någon gång på 90-talet på AF Borgen berömde honom för hans fantastiska bok Balkan betyder berg, som jag precis läst.

En vars dödsfall jag ännu ej skrivit om, för att det är så svårt, gäller den pensionerade läraren och flyglottan Marianne Ersson. I Birgitta Almgrens bok benämndes hon som ”Nr 6”. Hon avled den 1 juni i år och för en vidare krets blev hon känd 2011 då hon i SvD trädde fram med namn och bild som en person som utretts av Säkerhetspolisen. På nätet finns minnesorden över henne och hennes man. De ska ha omkommit i en bilolycka. Minnessidan har ni här.

Just denna dag, den 1 juni, rapporterade media om en våldsam frontalkrock mellan en husbil och en lastbil vid Jättendal norr om Hudiksvall. Husbilen ska ha kommit över på fel sida och paret i husbilen omkom. Artiklar visar här och här att det var här Marianne Ersson och hennes man slutade sina liv.

Missuppfattningarna har varit stora om fallet Marianne Ersson, där kanske den främsta var att folk i allmänheten, och journalister i synnerhet, trott att hon varit Stasiagent eller påståtts ha varit Stasiagent. Enkelt kan man säga att vi som forskar på Stasi är helt överens om att hon inte var det, ty hon utreddes misstänkt för militärt spionage och detta var inte Stasis cup of tea, om man säger så.

(Tillägg: Militär inhämtning om svenska förhållanden låg på ryssarna och polackerna. DDR:s inriktning var Västtyskland och Nato, en del även Danmark. Stasi var dessutom en säkerhetstjänst. Den militära inhämtningen i DDR låg på VA, Verwaltung Aufklärung, som ej ska förväxlas med Stasis utrikesspionage, Hauptverwaltung Aufklärung. Slutsats: det finns ingen logik i att stoppa huvudet i Stasiarkivet för att försöka utröna varför Marianne Ersson utreddes av Säpo).

Det är mycket tydligt, för den som läser Almgrens fallbeskrivning, att Säpo är mycket osäkra på vem de ska misstänka att hon misstänks samarbeta med. 

Vi hade mejlkontakt under en tid. Utåt sett var vi artiga mot varandra och vi utbytte kommentarer om vad som stått i Almgrens bok, arkivdokument och vad media belyste. Men det fanns också ett avstånd och en försiktighet. När vi sammanstrålade på en konferens i Växjö mötte hon aldrig min blick. Mitt intryck var att hon föredrog fogligare journalister.

Till Marianne Erssons eftermäle hör svenska journalisters misslyckanden med att hantera hennes fall. Ständigt har journalister försökt driva tesen ”Marianne Ersson är oskyldig”, fastän de har lika lite bevis för detta som om de hade drivit tesen ”Marianne Ersson är skyldig”. Bevis saknades för såväl friande som fällande. Häri ligger tragiken. Med hennes död efterlämnas de stora frågetecknen.

”Nun nimmt sie ihr Geheimnis mit ins Grab, Ohne die Zeit genutzt zu haben, davon zu erzählen”, som en erfaren underrättelseforskare kommenterade.

Pinsamt för svensk media om Lech Walesa.

Under året blev det en världsnyhet om att nya dokument från polska säkerhetstjänsten hade hittats om Solidaritetsledaren och den tidigare presidenten i Polen, Lech Walesa. Belysningen i internationell press var intressant. Den svenska bevakningen av ämnet kunde endast betraktas som okunnig, felvinklad och ogrundat konspiratorisk.

Den svenska konspirativa versionen gick ut på att nationalkonservativa partiet PiS, låg bakom papprena som påstods vara ”anklagelser”, underförstått: stackars Lech Walesa var helt oskyldig.

Sanningen var den att den polska lagstiftningen påminner om den tyska. Om du bara innehar en kopia av dokument från säkerhetstjänsterna från kalla kriget kan du få fängelse. Inte ens en myndighet får ha dokument. Allt måste lämnas över till International Institute of Rememberance (IPN) respektive Myndigheten för Stasiarkivet (BStU).

Och det var precis dessa regler som spelade roll i skeendet. En fd militär och politiker hade dött. Hans änka försökte nu kränga dokument till IPN ty hennes man ska ha sagt till henne att hon kunde tjäna pengar på dokumenten. Istället fick hon finna sig i att IPN fick igenom husrannsakan och beslagtagande av dokumenten utan klirr i kassan.

Dokumenten visade sig vara autentiska, men nu kommer vi till det som hänt långt efter ”avslöjandet”: Trots att dokumenten visat att Lech Walesa i sin ungdom varit en ganska flitig rapportör till polska säkerhetstjänsten får man i Polen i dag inte säga att han varit agent. Vid en konferens i Karlskrona under hösten träffade jag kollegor från IPN och fick förklarat de juridiska krumelurerna.

I många år har det funnits påståenden om att Lech Walesa varit agent för säkerhetstjänsten. Jag tror till och med att agentnamnet ”Bolek” varit känt. En tid före det att dokumenten med förpliktelsen och rapporterna hittades gick Lech Walesa till domstol och blev ”friad”. Eller snarare: dokumenten saknades ju, så han fick domstolspapper på att han ej fick kallas ”agent”.

Baserat på den dom som finns är Lech Walesa att betrakta som ”oskyldigt” fastän dokument, som är offentliga, visar att han skrivit på förpliktelsen och rapporterat till säkerhetstjänsten före Solidaritets grundande.

Vad mer som var intressant att höra från mina polska vänner: Ingen skulle i dag i Polen fördöma om Lech Walesa gick ut och sa att ”Okey, jag gjorde det här i min ungdom. Men jag ändrade mig.” Tvärtom skulle han få respekt, eftersom ett folk som levt under förtryck vet vad det innebär.

Här och här är vad jag skrivit om fallet.

Fantastiskt arkiv öppnat!

Under året lanserade Svenska Dagbladet sitt historiska arkiv. Jag har plockat upp några godbitar på min blogg. Bland annat hittade jag att Saima Jönsson, som var gift med terroristledaren Marwan el Fahoum i 18 år, hade varit Skansenflicka. Läs inlägget Saima Jönsson inflätad på Skansen här.

Det fanns förresten väldigt mycket om IB-affären, om Jan Guillou och inte minst hans morfar. Tre gånger var han gift och första frun dog strax efter bröllopet, läs här.

Utöver detta har jag haft ett litet specialskrivande kring dokumentären om Gunnar Ekberg, som sändes på TV4 1996 och där Jan Guillou mediestrategiskt skickligt skapade rubriker för att slippa närgångna frågor om sig själv. SvD-arkivet har varit till nytta för mig. Här är ett av flera inlägg.

Guillou oförklarlig kommentator i Agenda.

Den 11 december i år hade SVT:s Agenda Musts chef Gunnar Karlsson i studion. Reaktionerna var starka efter programmet. Många reflekterade över hur tydligt Gunnar Karlsson pekat ut Ryssland som en part som ägnade sig åt IT-attacker och påverkansoperationer mot Sverige.

Av fullständigt oförklarlig anledning drogs Jan Guillou in i programmet. Till skrivmaskinsknatter presenterades han som:

”Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter förklarade Jan Guillou trosvisst vad han visste om sovjetisk och rysk agent- och spionverksamhet. Kritiken kom som ett brev på posten. Många undrade varför en person som varit på KGB:s lönelista och som var dömd för spionage mot Sverige gjorde i programmet som kommentator. Själv undrade Gunnar Ekberg och jag detsamma. Varför berättade inte SVT:s Agenda om just dessa små detaljer i sin presentation. 

Efter detta fick Guillou möjlighet att i Aftonbladet vräka ur sig anklagelser mot en kvinnlig ledarskribent och två kvinnliga borgerliga politiker, bland annat att de ifrågasatt hans yttrandefrihet. Jag konstaterade att han tänkt fel på min blogg, läs här. 

Med detta vill jag önska er ett gott slut på 2016 och ett gott nytt 2017! Spådomarna för 2017 vågar jag mig inte på i år.

Publicerat i DDR, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Polen, Säpo, Stasi, Sverige | 1 kommentar

Feltänkt av Jan Guillou om Agenda-tweets

bergPå juldagen publicerades en krönika av Jan GuillouAftonbladet. Den handlade om hans framträdande i SVT:s Agenda som sändes den 11 december och fick rubriken ”Högern tar hellre en okunnig liberal än en kunnig vänsterman”. 

Enkelt sammanfattat lanserar Jan Guillou sig själv som en på underrättelse/säkerhetstjänstområdet kunnig icke-politisk person från vänsterhåll (bara det är ju en anomali) som kunde klarlägga och förtydliga vad MUST-chefen Gunnar Karlsson inte kunde säga i klartext i Agenda.

guillou3

Tweet som uppenbarligen fick Guillou att se rött.

Utöver detta går han till angrepp mot tre kvinnor, Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och två kvinnliga politiker, liberalernas Maria Weimer och kristdemokraternas Caroline Szyber, som han menar ifrågasätter hans yttrande­frihet (vilket jag ej kan utläsa ur deras tweets) samt att de som de ”borgerliga” politiker de är ”av rent politiska skäl” anser att han inte bör ha fått svara på frågor i Agenda (vilket jag heller ej kan utläsa ur deras tweets).

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” basunerar Jan Guillou ut via AB.

Ska jag skratta eller gråta?

För det första räcker det med att lyssna igenom Agenda blott en gång för att konstatera att Jan Guillou faktiskt inte tillför ett jota till Agenda. Den upplysning han i AB påstår sig ha spritt till Agendas tittare om rysk och sovjetisk spionageverksamhet kan jag faktiskt inte ens med välvilja skönja.

Notera för er som lyssnar om på programmet hur extremt tydlig Gunnar Karlsson är. Det är han som får ett starkt genomslag nyhetsmässigt om sina uttalanden om Ryssland.

På twitter är det han som får störst genomslag i form av tunga personers beröm för tydlighet, klarspråk och fakta. Jag hittar beröm-tweets från socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), ett från den fd miljöpartistiske riksdagsledamoten och personalförsörjningsutredaren Annika N Christensson samt Lena Asplund, som sitter för M i riksdagen. Det finns politisk bredd i beröm om klarhet och tydlighet, från vänster till höger, även om ytterkanterna inte är representerade. Ungdomsförbundare, en Timbroit mm räknas in i mängden berömmare.

Jag hittar också Jonas Ekström, överläkare och klinikchef i Sala, samt generalsekreteraren för Advokatsamfundet Ann Ramberg i gruppen av de som tycker Gunnar Karlsson är öppen, talar klarspråk och ägnar sig åt fakta. DN:s politiske kommentator Ewa Stenberg konstaterade att hon aldrig hört MUST så tydligt peka ut Ryssland som utförare av allvarliga påverkansoperationer som riskerar att påverka det demokratiska beslutsfattandet.

Efter mycket letande hittade jag en (1) person, som tweetat ogillande över det Gunnar Karlsson sa.

För det andra räcker det med en enkel genomläsning av Maria Weimers och Caroline Szybers tweets för att konstatera att det inte går att utläsa på vilka grunder Maria Weimer och Caroline Szyber dissar Guillou i Agenda.

Jan Guillous påstående om att de ifrågasatt hans yttrandefrihet samt att de som borgarpolitiker inte vill ha en vänsterman i studion har inget belägg i deras tweets.

Nej. Det intressanta är att titta på vad folk kommenterar på twitter om Agendas program och närvaron av intervjuoffren Gunnar Karlsson och Jan Guillou. Guillous driver tesen i sin krönika på AB är att han ifrågasätts på grund av sina vänstersympatier och att det är (kvinnliga) högerspöken och liberaler som jagar honom. Men stämmer det? Inte det jag fick fram under en tågresa hem till Skåne.

ho%cc%88na

Jag gick igenom drygt 80 tweets om programmet och klassificerade dem. Här är rangordningen (observera att en tweet kan ingå i mer än en klassificering):

  1. Tweets som frågasatte Jan Guillous närvaro i SVT Agenda om rysk underrättelseverksamhet på grund av hans historiska kopplingar till KGB, Irak, att han blev spioneridömd 1974. När jag kom över 26 stycken tweets konstaterade jag att här fanns en vinnare.
  2. Tweets där Gunnar Karlsson tydligt pekades ut som tydlig och klargörande i inslaget. 20 stycken.
  3. Tweets som uttryckte att det var höjden av humor att Jan Guillou var med i Agenda och kommenterade spionage/agentverksamhet. 14 stycken. En av mina favoriter är ”Jan Guillou om ryskt spionage? Vad näst? Leif GW Persson om träning? av Mathias Berg.
  4. Tweets som ifrågasatte Jan Guillous närvaro i Agenda om rysk underrättelseverksamhet men oklart varför (8 stycken, här ingår Szyber och Weimers inlägg då de ej specificerat varför de tycker det var underligt att Guillou var med i Agenda)
    Platsen delas med Tweets att Jan Guillou inte har kompetensen att uttala sig i ämnet. 8 stycken.
  5. Kritiska tweets mot Agenda generellt. 4 stycken.
  6. Kritiska tweets mot Gunnar Karlssons framträdande. (1 tweet)
  7. Tweets om att Jan Guillou bidrar med något till programmet (1 tweet).
knypegard

Moderat och polis begriper inte SVT Agendas val av kommentator.

Uppräkningen är ingen exakt vetenskap. Graderna kan diskuteras. Men ni ser de tydliga tendenserna.  Jan Guillous tes om kritiken av honom som ”en gediget kunnig vänsterman” har inte alls stöd på twitter. Tvärtom dånar kritiken mot Jan Guillou för bristande kompetens, men allra främst för hans historiska kopplingar till främmande underrättelse- och säkerhetstjänster.

Indirekt blir den massiva kritiken mot Jan Guillou egentligen en massiv kritik mot SVT Agenda, som avhöll sig från att nämna Guillous egen underrättelse- och spionbakgrund. Att han dömts för spionage mot Sverige 1974, erkänt arbete för KGB i fem år där han signerat kvitton eller för all del hans kontakter med irakiska underrättelsetjänsten och DPFLP-chefen Abu Leila där Guillou instruerar Abu Leila att han ska gripa och förhöra en svensk underrättelseagent under dödshot.

Om det här fick folk inte höra. Istället sa Agendaspeakern bara att”spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år” skulle säga sitt.  

Den som faktakollar Jan Guillou inser hur pinsam hans krönika i AB är. Guillou hävdar ju där att Agenda haft ett problem att intervjua MUST-chefen Gunnar Karlsson. Tesen är att det finns ­”uppenbara problem med att intervjua någon vars jobb är hemligt och kringskuret av en omfattande tystnadsplikt” varpå ett exempel ges:

”’Bedriver Sverige illegal under­rättelseverksamhet i Ryssland? Har också vi, med andra ord, agenter ute på fältet?’ På sådana frågor kan chefen för Must bara svara nej. Varje annat och sannare svar vore lika otänkbart som skandalöst”, skriver Guillou.

Det är nu han förklarar bakgrunden till sin medverkan i Agenda ty redaktionen ”försökte lösa problemet genom att i samma program ställa några sådana frågor till en lämplig civilist, i det här fallet den journalist och författare som skrivit mest i ämnet. Just som civilist och ickepolitiker kan jag nämligen formulera mig mycket friare.”

Kort och gott förklarar Jan Guillou att det är Han som kommer in som en räddande ängel, eftersom han skrivit mest i ämnet, så att Gunnar Karlsson slipper ljuga och slingra sig när han får frågan om vi bedriver underrättelseinhämtning mot Ryssland, och om vi har agenter där.

Säger då Gunnar Karlsson nej, som Jan Guillou trosvisst påstår? Nej. Jan Guillou har fel. Svaret blev:

”Att vi bedriver underrättelseverksamhet utanför Sveriges gränser mot yttre hot , ja det är ju en av Musts kärnuppgifter, men vilka metoder vi använder det hör också till underrättelsetjänstens klassiska svar att det kommenterar vi inte. Inte heller kommenterar vi vilken kapacitet vi har.”

”Det låter ändå som en bekräftelse?” säger Mats Knutsson i studion.

”Det var i alla fall inte menat som vare sig en bekräftelse eller en dementi. I den frågan kommer jag att fortsätta vara så envist oklar jag bara kan”, säger Gunnar Karlsson.

maandiGunnar Karlsson har nyss pekat ut Ryssland som den främsta part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot Sverige. Man behöver inte vara Einstein, eller ha en Jan Guillou, för att förstå Gunnar Karlssons svar. Vi jobbar på frågan, men ryssen ska inte veta hur.

Varför är detta inlägg viktigt? Därför att Guillou använt Aftonbladet som en megafon där han försöker påverka folks uppfattning om vad som hände i Agenda. Han kallar sig ”lämplig civilist”, ”ickepolitiker”, han lanserar att han som ”journalist och författare” kan ”svara på frågor om vilka ämnesområden som är särskilt viktiga för svensk underrättelseinhämtning” därför att han skrivit ”mest i ämnet”.

lundgren

Jan Guillou påstår att ”Twitter är ju ett ­medium där lögn och oklarhet rörs ihop”. Men är det så? Min statistiska analys visar att Twittrarna har ganska klart för sig att det var allt underligt att dra in Jan Guillou i studion, i synnerhet när SVT Agenda blott presenterade Jan Guillou så här:

”Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Det är hälsosamma reaktioner som kommer som ett brev på posten. Statistiken är tydlig. Folk på Twitter hade uppenbarligen inte glömt Guillous relationerna till diktaturens Irak, hans erkännande om att han jobbat fem år för KGB eller för all del att han dömdes för spionage 1974 där han senare kom att prisa sig själv för att ha skadat Sverige. Denna solkiga ”varudeklaration” saknades i SVT Agenda och det är allvarligt.

Radio- och tv-lagen anger att SVT Agenda ska vara saklig. Eller som det står på Granskningsnämndens hemsida:   

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Den som läser Aftonbladets krönika får en helt annan bild. Guillous krönikor har uppenbarligen inga krav på att vara sakliga – och därför behövs sociala medier som en hälsosam faktakontrollerare av hans påståenden. Jan Helin, fd chefredaktör på AB, konstaterade ju nyligen att man i dag inte kommer så långt med faktafel då sociala medier finns.

guillou1

Känns som en garanti för att slippa bli omnämnd i en krönika av Guillou. Både skämta om honom och påminna om KGB-fakta.

En annan sensmoral av detta inlägg är att det lönar sig att påpeka Jan Guillous dubiösa underrättelse- och spionagebakgrund i en tweet. Då slipper man hamna i hans AB-krönikor. Magnus Ranstorp, som Guillou brukar ondgöra sig över, var ju en av de skarpaste kritikerna, men han kom inte med i krönikan över huvud taget. Kanske var det för att Ranstorp använde humor, publicerade Expressens KGB-löpsedel med sin tweet och då han i Expressen var så tydlig om varför han ansåg Guillou olämplig som kommentator.

Fotnot: Detta inlägg kommer under dagen att kompletteras med bilder och länkar till tweets.

Håll ut! Se gärna SVT Agenda under tiden och bilda dig själv en egen uppfattning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, MUST, Ryssland, SVT, underrättelsetjänst | 2 kommentarer

Dödskyssen och aftonskon med stilettkniv – spionutställning i Paris

Guerres secrètes. Hemliga krig. Det är namnet på en utställning om spioner och hemliga agenter på Armémuseum i Paris, Musée de l’Armée.

Jag har inte själv varit och sett utställningen, men har läst om den, bland annat i den engelska broschyren utgiven av Musée de l’Armée, länk här: spionparis. Av information jag tagit del av har den franska underrättelsetjänsten DGSE varit med och tagit fram utställningen. Här berättas om hur underrättelsevärlden är (ganska tråkig läsandes vid skrivbord, ganska långt från James Bond).

För prylnissarna finns mycket att se. Nästan 400 föremål utlovas enligt Reuters. Bland de föremål som finns att titta på finns flera föremål från andra världskriget, till exempel nazitysklands kodmaskin Enigma och pistolen man skulle skjuta Hitler med. Eller möjligtvis en av många som det var tänkt att skjuta Hitler med. Som bekant planerades flera attentatsförsök men Hitler förekom ju alla genom att till slut fixa till det själv den 30 april 1945. Motståndskampen genom brittiska SOE, Special Operations Executive, tas också upp i utställningen.

Bland kalla krigs-prylarna noterar jag att ”The kiss of death”, dödskyssen, i form av ett läppstift med en pistol inuti finns med. Den är signerad brittiska MI6. En giftpenna från KGB, en ukrainsk giftpistol samt en amerikansk aftonsko med stilettkniv i sulan.

Utställningen, som berör modern historia och slutar 1991, pågår till och med den 29 januari 2017. Mer info här.

Publicerat i FRAnkrike, spionage allmänt | 2 kommentarer

SvD-arkivet: Sten Andersson mötte Blekingegadeligans man i FN

saima-sten-andersson1

SvD 30 september 1989. Utrikesminister Sten Andersson har haft möte med en terrormisstänkt PFLP-ledare i FN i NY.

Nästa lästips i SvD-arkivet handlar om danska Blekingegadeligan. Den marxistiska hemliga cell som genomförde brutala rån i Danmark för att stödja terroristorganisationen PFLP och den palestinska kampen. De planerade också att kidnappa miljardärsarvingen Jörn Rausing på 1980-talet.

Kort och gott kan man säga att det viktigaste som finns i böckerna om Blekingegadeligan faktiskt redan redogjordes för i SvD under den långa rättsprocessen mot ligan 1989 till 1991. Fast du ska alltså inte söka på Blekingegadeligan, eftersom det blev ett begrepp långt senare. Bra ingång för att börja surfa runt på ämnet är ”Jörn Rausing”, eftersom kidnappningsplanerna på honom blev mycket omskrivna i Sverige.

Andra sökningar kan göras på ”Fahoum” eller ”Marwan Fahoum”. Den 2/11 1990 berättar SvD att Marwan Fahoum, som företräder terroristorganisationens militära avdelning, är misstänkt för att medverkan till förberedelserna av kidnappningen av Rausing.

(Den som läser böckerna om Blekingegadeligan får däremot veta att det är han som är beställaren av en kidnappning av en rik person som man ska få 25 miljoner dollar för, och här ges också ett aber – man vet faktiskt inte om kidnappningen har ägt rum och om parterna gjort upp i godo)

Blekingegadeligans bravader och åtalet som väcktes mot ”en framstående PFLP-medlem Marwan el Fahoume” (sic!) redogörs för i en utförlig artikel 8/11 1990. Här nämns också inbrottet i vapenförrådet i Flen och planerna på inbrott på sydsvenska polisstationer. Ja, typ allt det som Peter Övig Knudsen ska berätta om i sina böcker 2009. Inte så mycket nytt under solen alltså.

Den riktiga rariteten i arkivet är dock en artikel från den 30/9 1989. Den svenska utrikesministern Sten Anderssons nuna slås upp stort och rubriken är ”Danska säpo vill förhöra toppnamn i PLO”.

Det här är inledningen av att Blekingegadeligan-affären rullas upp. Den 3 november 1988 har ligans sista rån genomförts där en polisman dödas. Danska PET, som enligt danska kommissioner haft övervakning på PFLP-folk i Danmark sedan 1970, och där min bedömning är att svenska Säpo haft motsvarande sedan åtminstone 1972, har nu ett intensivt arbete. Ligan ska kort och gott gripas, kartläggas och dömas. De första fyra personerna i ligan grips på våren 1989 då också en av ligamedlemmarna råkar ut för en svår bilolycka, vilket leder polisen till täcklägenheten på Blekingegade. Kopplingarna till inbrottet i Flen m m står klara då man hittar svenska vapen i lägenheten. Den 10 augusti 1989 anhålls den sista av de sju kärnmedlemmarna i Blekingegadeligan, Bo Weimann.

Det är alltså mitt i allt detta som den svenske utrikesministern Sten Andersson hängs ut, därför att han åkt till FN och haft möte med PLO. Där har han träffat PLP-ledamoten Mohammed Taissyr Kubaa, som därtill råkar sitta i terroristorganisationen PFLP:s centralkommitté.

Taissyr Kubaa pekas i SvD ut som förbindelselänken mellan PFLP och den liga som planerat att kidnappa Jörn Rausing. Hans namn förekom i dokumenten som hittades i ligans täcklägenhet på Blekingegade. SvD har också talat med åklagaren, Ole Weikop, som förklarat att det med all önskvärd tydlighet framkommit att PFLP deltagit i kidnappningsplanerna på Rausing. 

SvD har ej fått tag på Sten Andersson för en kommentar, med den danske ministern Uffe Elleman-Jensen uppger sig ”vara störd” över att ha suttit i FN mittemot en person som är terrormisstänkt för brott i Danmark. För er som vill veta mer om palestiniern rekommenderar jag Blekingegadekommissionens Bind 6 sid 118ff, länk även här. Det finns olika stavningar, se även Tayseer Kubaa, Taysir Quba etc. Kubaa lovade alltså att han ville komma till Köpenhamn och bli hörd, men dök aldrig upp. Se även denna.

Ur SvD 30/9 1989. De som åsyftas är Marwan el Fahoum och hans hustru Saima Jönsson, som 1988

Ur SvD 30/9 1989. De som åsyftas är Marwan el Fahoum och hans hustru Saima Jönsson. Den senare hade i augusti 1988 ställt upp med namn och bild i Expressen och Aftonbladet och kommenterat Säpodokument om hennes PFLP-kopplingar.

Den som egentligen skulle visa sig ha varit Blekingegadeligans kidnappningsbeställare var alltså Marwan el Fahoum, som också satt i PFLP:s centralkommitté och som sedan 1976 var gift med en svensk läkare i Lund. Och det är ju faktiskt just precis det som nämns i SvD:s artikeln från 1989! En PFLP-man som ”är gift med en svensk läkare i södra Sverige” står det.

Marwan el Fahoums hustru 1976-1992 heter Saima Jönsson och var folkbokförd i Lund. Ungefär ett år tidigare har Expressen och Aftonbladet fått ut tidigare hemligstämplade dokument från justitiedepartementet som rörde svenskars terrorkopplingar. Delar ur Saima Jönssons personakt offentliggjordes och hon ställde upp med namn och bild och förklarade sig helt oskyldig. Några terrorister kände hon inte, däremot människor från befrielserörelser. Om just dessa avslöjanden kan du läsa i SvD här är läkaren anonymiserad och här nämns Saima Jönsson vid namn (sökmotorn tar ej namnet pga avstavning)

Sammantaget kan jag säga att SvD:s terroristbevakning i Blekingegadefrågan är enormt faktarik och stämmer väldigt väl med de kunskaper vi har i dag om ligan. Ett mycket bra betyg alltså. Inte minst är helsidan den 21 augusti 1989 en riktig godbit där Ebbe Carlsson får förklara en hel del kring Sjukhusaffären, och där fd chefen inom Säpo Olof Frånstedt så här i efterhand kan konstateras ha gjort mycket för att förvirra den svenska befolkningen. Hans agg efter att i all hast ha fått lämnat Säpo skiner igenom hans uttalande. Min klara uppfattning är att han inte heller hade förmåga att förstå den tidens terroristnätverk och terroristhot. Hans mycket ensidiga kommentarer visar med all tydlighet på detta.

Publicerat i Blekingegadeligan, Bo Weimann, Danmark, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sverige, terrorism

Fd Stasiagent debatterade i Tyresö – spåren i SvD-arkivet

Om ingen märkt det: Jag är en stor fan av SvD:s historiska och digitala arkiv. Jösses vilka bedårande fynd man kan göra. Visste ni att det inte bara är artiklarna som är sökbara? Även ANNONSERNA är sökbara!

radlerVi talar om vigselannonser, förlovningsannonser, för att inte tala om allt annat smått och gott. Jag slog för skojs skull på Aleksander Radler, Sveriges mest kände f d Stasiinformatör, som under många år av sin tid som DDR-agent var verksam som forskare vid Lunds universitet.

Jag fick träff. Den 4 april 1981 predikade Aleksander Radler i Evangeliska brödraförsamlingen på Sveavägen i Stockholm. Dessutom hittar jag en prydlig annons från maj 2011 om att Aleksander Radler och Bengt Kristensson Uggla ska debattera om Gustaf Wingrens teologi. Den senare förekommer i Radlers rapporter till Stasi. Debatten hade rubriken ”Människa först – kristen sedan”.

Rubriken berör mig, inte minst med tanke på att jag fortfarande undrar vad Aleksander Radler själv var och är först och främst. Vilken rubrik hade passat honom bäst? Jag tror ”Mig först – genom partiets sköld och svärd”.

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige | 1 kommentar