Svenska kyrkans omvandling i S-riktning signerades Harald Hallén och Arthur Enberg

”… socialismen i Sverige hämtar sina argument, icke från en marxistisk samhällsteori, utan från ett allmänt rättfärdighets- och rättvisepatos, som kan härledas direkt från den evangeliska folkförkunnelse, vars främsta instrument är svenska kyrkan.”

Orden är politikern och prästen Harald Halléns. Den infördes i Vår Kyrka nr 23, den 8 juni 1944. Mitt under brinnande världskrig alltså. Läs och begrunda vad Harald Hallén skriver, för det är viktigt.

För någon vecka sedan publicerade jag ett väl läst inlägg som handlar om infiltrationen av Svenska kyrkan. Många är förvirrade över vad Svenska kyrkan är i dag. Folk undrar varför den inte vågar stå för kristenheten. Svenska kyrkan har blivit ytlig. Konturlös. Det är som om den glömt bort Gud.

Jag gav en annan nyans – den om den medvetna politiska strategin att göra Svenska kyrkan sekulärt konturlös där jag fann de första spåren på 1940-talet. 

En som läste mitt inlägg var prästen och redaktören för Svensk Pastoralskrift Anders Brogren, som kommenterade och höll med. Han skrev:

Fäderna till Sv kyrkans omvandling i s-riktning har varit Harald Hallén och Arthur Engberg. Detta har klarlagts i några avhandlingar, bl.a. av Urban Claesson.

Den fria och obundna tidskrift, som jag är med om att redigera, Svensk Pastoraltidskrift, tar upp dessa frågor i praktiskt taget varje nummer: http://www.pastoraltidskrift.nu/

Urban Claessons avhandling från 2004 heter Folkhemmets kyrka – Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905-1933 (2004) och det är härifrån Halléns citat är hämtat. Jag har inte läst avhandlingen i sin helhet, men finner den historiskt mycket intressant, inte minst då den beskriver Halléns roll som politisk aktör. Hallén ville som politiker behålla statskyrkan som en Folkhemmets kyrka. Redan under hans tid fanns ambitioner inom socialdemokratin om att avskaffa statskyrkan.

På Wikipedia skummande igenom vad Hallén var för en filur. Det ska visa sig vara mer intressant än vad jag trodde. Hallén var präst och socialdemokratisk politiker. Han blev invald i riksdagen 1911 och satt med ett kort avbrott ända till 1960. Han var ledamot av andra kammaren 1912-1921, samt 1925-1960.

”Enligt Wikipedia ska Harald Hallén vid åtminstone ett tillfälle, mer eller mindre direkt från ett sammanträde med utrikesnämnden 1954, ha travat upp på den sovjetiska ambassaden och avlämnade rapport om vad som fördragits under utrikesnämndens sammanträde”, står det på Wiki utan källhänvisning.

I Claessons avhandling fann jag dock var uppgiften kommer ifrån. Uppgiften härrör från statsvetaren Bo Peterssons bok från 1994, sid 69-70, 126-127, 148, 150. Det kan inte vara någon annan bok än Med Moskvas ögon : bedömningar av svensk utrikespolitik under Stalin och Chrusjtjov

Petersson hade tagit del av nyligen släppt arkivmaterial. ”Hallén skulle också ha givit självsvåldiga råd om hur Sovjet borde ha agerat gentemot Sverige”, summerar Claesson i fotnoten, som ni hittar på sid 257 i hans avhandling.

Enligt Claesson ska Harald Halléns dotter, arkivarie Birgitta Törnell, gått i polemik i Nya Wermlands Tidningen 5/5 1995 och fått stöd av de tre arkivforskarna Seppo Isotalo, Helene Carlbäck-Isotalo och Stefan Lindgren (min anm: den senare är fd Gnistanredaktör).

Med stöd av dessa tre säkert helt oberoende arkivforskare anklagades Petersson för bland annat bristande källkritik och hade ej heller ”i tillräckligt hög grad utsatt sina arkivuppgifter för den historiemetodiska tendenskritik som borde kopplats samman med Sovjets auktoritära system”. Det fanns alltså en tendens, menade dottern & co, bland sovjetiska tjänstemän att lägga åsikter i utländska uppgiftslämnares munnar i syfte att få gehör högre upp i beslutshierarkin. Genom att hänvisa till någon annan behövde man själv inte ta ansvar.

Men så vitt jag förstår av fotnötter e dyl verkar ingen motsäga att Harald Hallén genast efter utrikesnämndens möte knallat upp på Sovjetambassaden. Han kanske var törstig?

Publicerat i Socialdemokraterna, Svenska kyrkan, Sverige | Lämna en kommentar

Infiltrationen av Svenska kyrkan – från WWII till Margareta Winberg och Ulf Berjeld

Den senaste tiden har Svenska kyrkan hamnat i ett nytt slags offentligt blåsväder. Människor, däribland en präst, offentliggör att de lämnar Svenska kyrkan fastän de tror på Gud. De vill offentligt protestera därför att de upplever att Svenska kyrkan inte längre står upp för den kristna tron. Tänk att det skulle ta så lång tid innan denna slutsats blev offentligt debatterad.

Jag har nämligen träffat människor som berättat att de lämnat Svenska kyrkan de senaste åren för att de tror på Gud. Jag har även träffat människor som funderat på att lämna Svenska kyrkan för att de upplever att det kristna inte är i centrum. Människorna jag tänker på är från olika delar av landet. För mig är det ingen nyhet att Svenska kyrkan inte blivit vad folk förväntar sig att Svenska kyrkan ska syssla med. Men vad är det egentligen som är problemet?

Svaret är inte enkelt, utan har många ingångsvinklar. Viktigt att förstå är att det inte är något som hänt de senaste åren, eller ens det senaste årtiondet. Det är en längre process än så.

Vi måste gå tillbaka till kalla krigets kamp om själarna för att förstå var Svenska kyrkan står i dag. Vi måste se Svenska kyrkan med spionernas och agenternas ögon. Vi måste se Svenska kyrkan och motståndskampen under andra världskriget och kalla kriget. Vilken roll hade Svenska kyrkan i kampen mot diktatur och förtryck? Vi måste också gå flera hundra år tillbaka i tiden för att se Svenska kyrkans historiska roll. 

Allt hänger ihop – häng med ni som orkar genom ett långt men inte helt oviktigt inlägg!

Svenska kyrkan har ett historiskt problem, sa en troende som gick ut 2013. Officiellt är den en luthersk kyrka, men den har kvar sina rötter i den katolska kyrkan. Det märks i sättet att hantera andra religioner.

Relationen till katolska kyrkan har jag aldrig funderat på, däremot är den historiska kopplingen underskattad.

”Svenska kyrkan har i 450 år varit organiserad som en myndighet”, sa den besvikne troende. ”Religionen är en påklistrad fasad. När man tog ifrån kyrkan dess myndighetsutövning på 1990-talet hamnade kyrkan i en identitetskris.”

För mig som släktforskare och journalist är det här självklarheter. Sverige är världsbäst på historiska folkräkningar. Inget annat land har så plikttroget hållit koll på hela befolkningen under en enhetlig tidsperiod. Förr i tiden kom prästen och höll husförhör. Den som inte klarade katekesen eller var mindre begåvad kunde få en elak notering. I födelseböckerna skärptes pennan när de oäkta barnen skulle presenteras. Det redogjordes utförligt för skammen.

Om prästen främst var statens eller Guds företrädare vet jag inte, men jag vet att med husförhörslängder höll man koll på folk. Man fick ej flytta från en socken till en annan utan att be om lov.

Husförhören tog slut och övergick till att Svenska kyrkan administrerade den statliga folkbokföringen. Under kalla kriget hade vi mer än en underrättelseagent från Warszawapakten som intresserade sig för Svenska kyrkan som myndighetsutövare. Den mest kända är prästen Aleksander Radler, som verkade nästan ett kvarts sekel för DDR:s säkerhets- och underrättelsetjänst Stasi, varav många år med Sverige som bas. En av Radlers rapporter som återfinns i Stasiarkivet handlar just om hur folkbokföringssystemet var uppbyggt.

Vi vet i dag att Warszawapaktens underrättelsetjänster såg till att kapa identiteter, eller förfalska identiteter, i flera västländer. Folkbokföringsuppgifter kunde också vara intressanta om man ville kartlägga var personer i t ex militära nyckelfunktioner bodde. Det här blev Väst varse.

Möjligen som en motkraft rekryterades mer än en av Svenska kyrkans män till den militära underrättelsetjänsten. Här har ni ett första exempel på hur Svenska kyrkan blev en spelplan för mer än religion. Den blev en kamp mellan demokrati och diktatur.

Vikten av folkbokföringsregistren blev också tydligt under andra världskriget, då t ex svenska Victoriaförsamlingens präst i Berlin körde dubbel bokföring på församlingsböckerna för att rädda en och annan undan nazismen. En tredjedel av församlingens medlemmar ansågs ju vara nazister och var egentligen att betrakta som fiender.

För den som börjar studera Svenska kyrkan med underrättelseögon blir det tydligt hur vissa personer med nyckelfunktioner i Svenska kyrkan under andra världskriget och under kalla kriget jobbar med dubbla agendor.

Utåt hölls den offentliga svenska linjen om neutralitet. Verkligheten var en annan. Notera: våra svenska präster kunde vid den här tiden faktiskt inneha diplomatpass. De företrädde ju staten!

Detta gällde till exempel prästen vid Victoriaförsamlingen Heribert Jansson, som smugglade DDR-flyktingar i sin sportbil. Diplomatpasset skyddade honom, ända till bagageluckan gick upp av misstag en dag i pass- och tullkontrollen på Checkpoint Charlie. Heribert Jansson fick inreseförbud till DDR, men andra fortsatte arbetet trots Stasis ökade intresse för verksamheten.

Svenska kyrkan skulle alltså följa svenska statens och svenska regeringens linje. Men det var just precis det som de inte riktigt gjorde under andra världskriget. En egen utrikespolitisk linje, en försiktig sådan, utformas och beskrivs på ett fascinerande sätt av Björn Ryman i hans Brobyggarkyrka – Svenska kyrkans engagemang i utrikesfrågor (Artos förlag 2010).

En mötesplats för utformning av Svenska kyrkans utrikespolitik upprättades i Sigtuna med hjälp av tyskt och norskt motståndsfolk. Harry Johansson, som varit aktiv i den kristna studentrörelsen i Lund rekryterades till Sigtunastiftelsen.

Han kom att bli en grå eminens i utrikes frågor som höll i alla kontakter med kristna motståndsrörelser i Norge och Tyskland. Svenska kyrkans utlandsförsamlingar blev andningshål för människor under förtryck. Här kunde man mötas och samtala.

Har du hört talas om Harry Johansson förut? Att Svenska kyrkan bedrivit en egen, om än försiktig, utrikespolitik under andra världskriget? Nej, jag tänkte väl det. Varför talar vi inte om vad Erling Eidem, Manfred Björkquist, Harry Johansson, Allan Svantesson och Torsten Ysander sysslat med under andra världskriget?

Björn Ryman reflekterar över vår bristande insikt om vår samtidshistoria. Efter andra världskriget vände tyska historiker, samhällsvetare och journalister på sten efter sten.

”Denna sorts uppgörelse, som också inträffade i vårt broderland Norge, skedde inte i Sverige 1945”, skriver Rydman. ”Kyrkoledningen, främst Erling Eidem, fick utstå mycket kritik i pressen, men på lokalplanet inträffade aldrig formellt någon uppgörelse med sympatisörer till nazismen.”

Den sakliga uppgörelsen hos staten och hos kyrkan uteblev. Visst fanns det nazister inom Svenska kyrkan, precis som inom andra delar av Sverige. Men det intressanta är hur ärkebiskop Erling Eidem och hans förtrogna har förbisetts och missuppfattats.

Varifrån kommer uppfattningen av Svenska kyrkan varit ganska ”brun” under andra världskriget? Rätt svar: bland annat från Per Meurling, Tage Erlanders gamla studiekamrat från Lund. 

I tio generationer hade Per Meurlings förfäder varit präster. Per Meurling valde en annan bana. Han blev kommunist och journalist och engagerade sig i antikyrklig kamp. Han dömdes 1943 för olovlig underrättelseverksamhet (läs: jobbade för KGB alt GRU). Han ogillade Allan Svantesson, chefen för Diakonistyrelsen.

Björn Ryman pekar ut Per Meurling som i samverkan mellan Ny Dag, syndikalistiska Arbetaren i Malmö och MorgonTidningen i Stockholm hänger ut Svenska kyrkans företrädare för att gå emot regeringens utrikespolitik.

”Nazismens renässans förbereddes i pastor Svantessons och Diakonistyrelsens hägn”, löd Arbetarens rubrik.

Var det sant att ledningen för Svenska kyrkan och Diakonistyrelsen verkade för nazismen? Nej, snarare att prelaterna inte var ideologiskt eniga med Per Meurling, som försvarat både Moskvarättegångarna och Stalins pakt med Hitler. Biskopsmötet 1946 hade sammanfallit med baltutlämningen och här tog biskoparna ställning för balterna. Av de ungefär 30 000 balter som fanns i Sverige under kriget var ett 50-tal präster.

Av Björn Rydmans redogörelse i Brobyggarkyrka framgår att prästerna pratade politik även när de predikade. Exakt vad de sa framgår ej, men i ett fall handlar det om en man vid namn Lattik som talat ”antirysk” politik. Svantesson ansåg att prästerna borde tiga om politik i offentliga sammanhang. Det var nämligen inte tillåtet att ha politiska möten vid besök på de baltiska flyktingförläggningarna.

Den estniske pastorn kan inte vara någon annan än Estlands fd utrikesminister Jaan Lattik från Kristliku Rahvaerakonna (Kristna folkpartiet). Lattik flydde till Sverige 1944 och blev kvar hos oss till 1967 då han dog.

Ryman nämner också den estniske ärkebiskopen Johan Köpp, som bodde hos den svenske ärkebiskopen Erling Eidem. Köpp fick arbete på Riksarkivet så han försörjde sig själv.

Vari det ”bruna” som Meurling & co anspelat på skulle ligga förstår jag inte. Det verkar mest ha varit en smutskastning värdig den Sovjetagent Meurling ansågs ha varit.

Vad var det då som Per Meurling ”avslöjade” i november 1945? Jo, det påstods i vänsterpressen att Allan Svantesson via Diakonistyrelsen drev en alldeles egen baltpolitik stick i stäv med regeringens. Det här var vid en tidpunkt då opinionen var för balterna och antipatin mot regeringen var stark.

Tage Erlander hade under andra världskriget tillsammans med socialminister Gustav Möller hållit stenhårt i tyglarna för Allmänna säkerhetstjänsten. Det var Gustav Möller som personligen tog beslut om massarresteringar av kommunister. 1945 utsågs statsrådet Erlander till ecklesiastikminister, det vill säga hade ansvar för frågor kring Svenska kyrkan.

Det är i detta läge som Per Meurling & co avslöjar att biskopen i Stockholms stift, Manfred Björkquist, hade trotsat regeringens utrikespolitik och bedrivit smuggling av lettiska flyktingar.

I statsrådet Tage Erlanders dagbok redogörs för att han talat med en polischef Zetterberg, som berättat att smugglingen letts av ärkebiskop Erling Eidhem, biskopen i Stockholms stift Manfred Björquist, biskopen på Gotland Torsten Ysander och nämnda Svantesson från Diakonistyrelsen. De hade samlat in pengar och köpt en liten motorbåt vid namn Gugge, som de smugglade nämnda flyktingar i. Hur ”brunt i kanterna” är det när man hjälper folk att fly från sovjetdiktaturen?

”Bakom regeringens rygg har alltså dessa snygga gossar drivit en politik rakt i stäv med regeringens ofta proklamerade åsikter. Det hela är för djäkligt”, skriver Tage Erlander som kallar de kyrkliga flyktingsmugglarna för ”de reaktionära prelaterna”.

Vi måste förstå men behöver inte vara eniga med Erlander om hans syn på saken. Han såg uppenbarligen Svenska kyrkan som en del av staten, en del av myndighetsväsendet som inte inrättat sig i det politiska ledet. Per Meurling använde media, gissningsvis med målet att skapa diplomatiska förvecklingar och stoppa flyktlinjen.

Vi måste inse varför locket lagts på vår nära historieskrivning. Det är naturligtvis inte politiskt önskvärt från vare sig kommunister eller socialdemokrater att lyfta fram ”de reaktionära prelaternas” självständighet eftersom deras agerande skulle förvärra de bestående fantomsmärtorna efter andra världskriget.

Vi talar om regeringens hållning i baltfrågan. Vi talar om regeringens förhållande till stormakterna under andra världskriget och den så kallade neutraliteten. Vi talar om det faktum att Gustav Möller och Tage Erlander drev Allmänna säkerhetstjänsten under samlingsregering som en socialdemokratisk ensak där det främsta målet bevisligen var kampen mot kommunisterna. Vi talar om det faktum att en socialdemokratisk minister beordrat massarresteringar på kommunister under andra världskriget.

Tolka det inte som att jag dömer dåtidens (socialdemokratiska) politiker för allt de gjort. En man som haft hög position i krigs-IB sa en gång till mig att det viktigaste en regering har att göra är att hålla landet borta från krig därför att krig är det värsta som kan drabba ett folk. Det var ett gott betyg till svenska regeringar under andra världskriget. Jag noterar också att Astrid Lindgren i sina Krigsdagböcker är kritisk till neutraliteten kriget igenom, men mot slutet erkänner hon att den inneburit att vi såväl kunnat ta emot flyktingar som kunnat gömma och utbilda motståndsmän.

Jag är övertygad om att det finns många fler nyanser kring regeringen, som man borde plocka fram för att öka förståelsen kring de politiskt svåra besluten under kriget. Kanske den största förmildrande omständigheten av dem alla är att vi sitter här och vet hur det gick. Där och då med krigsmolnen hopande över sig visste man ingenting om framtiden. Man valde ofta mellan pest och kolera. Jag är övertygad om att många beslut vara svåra, och att regeringen hade många kunskaper om vad som hände i det fördolda som man medvetet blundade för eller nickade bifall till.

Samtidigt är det tydligt att Svenska kyrkans försök till självständighet skarpt ogillades och detta fick effekter under hela efterkrigstiden.

I debatten kring huruvida ärkebiskop Antje Jackelén personligen borde ha fördömt mordet på den franske prästen Jacques Hamel publicerade Expressen en oerhört intressant och belysande debattartikel av Sofia Lilly Jönsson, kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Evangelium.

Sofia Lilly Jönssons debattinlägg är så klarsynt att det borde läsas av fler, och gärna flera gånger så att det verkligen sjunker in. Så här skriver hon:

”Biskoparnas maktavveckling är resultatet av demokratiska beslut fattade under lång tid i regering och riksdag, en historisk utveckling under folkhemsåren som har beskrivits utförligt. Numera har de inte ens rösträtt i kyrkomötet. Med nedläggningen av statskyrkan år 2000 förlorade biskoparna tjänsteansvaret över prästerna. Biskopen kan i dag råda men inte styra över sina präster”

Låt mig repetera:

Varken ärkebiskopen eller stiftsbiskoparna har någon reell makt i dag. Det är REGERING OCH RIKSDAG som under årtionden sett till att begränsa deras frihetsgrader. Några självständiga prelater som driver egen politik stick i stäv med den av regeringen proklamerade har regering och riksdag inte velat ha.

Det var under lång tid regeringen som utnämnde biskoparna. Låt oss räkna ärkebiskoparna!

Den ”reaktionäre prelaten” Erling Eidem tillträdde 1931 och utsågs under en liberal regering. Men under hela efterkrigstiden och fram till 2000 års skilsmässa mellan kyrka och stat har sex (6) av sju (7) ärkebiskopar utsetts av socialdemokratiska regeringar.

Under regeringen Erlander har tre biskopar utnämnts: Yngve Brilioth, Gunnar Hultgren och Ruben Josefsson. Under regeringen Palme utsågs två biskopar: Olof Sundby och Bertil Werkström.

KG Hammar utsågs under regeringen Persson där föredragande i ärendet bör ha varit den f d medlemmen i FNL-grupperna Marita Ulvskog. Bara en har utsetts av en borgerlig regering – Gunnar Weman utsågs av regeringen Bildt.

När Olof Sundby blev ärkebiskop 1972 konstaterade Kvällsposten att Sundby uttalat sig om mycket men ”legat lågt” och aldrig gett besked om vad han tyckte om den starka bindningen mellan kyrka och stat.

”Olof Sundby ny ärkebiskop – stödjer regeringen till 99 procent!” var Kvällspostens talande rubrik.

Läs: Sundby håller sig, i alla fall officiellt, till regeringens politik. Då kan han bli vald.

En vän med insyn i Socialdemokratiska rörelen och som för några år sedan trots tron på Gud lämnat Svenska kyrkan konstaterade nyligen att Socialdemokraterna såg Svenska kyrkan som sin egendom. Du menar att de har kapat Svenska kyrkan? sa jag. Svaret blev ett tydligt ja. ”De släpper inte Svenska kyrkan”, blev svaret.

Statistiken över utnämnda ärkebiskopar ger visst belägg belägg för påståendet. Men det finns mer. Under många år har präster i Svenska kyrkan varit kritiska till den politisering som skett av deras organisation. Det har ifrågasatts varför politiska partier ska ställa upp i kyrkovalet. Själva essensen i kritiken har alltför få förstått. Nu är det för sent.

Yrvaket kanske svensken ska inse att långt ifrån alla ser Svenska kyrkan som en först och främst religiös organisation. Med 6,2 miljoner medlemmar är Svenska kyrkan, trots alla krigsrubriker om medlemstapp, än i dag Sveriges största medlemsorganisation.

En del av den förvirring många känner kring vad Svenska kyrkan egentligen sysslar med handlar om att den har infiltrerats av präster, politiker och andra typer av opinionsbildare som inte är där främst för Gud utan för att Svenska kyrkan helt enkelt är en superbra plattform att verka från för sina egna, sin ideologis eller sitt partis syften.

Ateisten, socialdemokraten och den tidigare ministern Margareta Winberg är faktiskt ett ganska bra exempel. Vad i hela fridens namn har hon i Svenska kyrkan som makthavare att göra?

Inför kyrkovalet 2014 intervjuades hon av Östersundsposten. Vi får veta att Margareta Winberg inte tror på Gud och att hon ställer upp i kyrkovalet för att representera ”en väldigt stor grupp människor, som är med i Svenska kyrkan men som nödvändigtvis inte är religiösa.” Vi får veta att valprogrammet som håller på att att jobbas fram ska fokusera på ”människor i nöd och som på olika sätt behöver en hjälpande hand. Målet är att de här personerna ska känna att Svenska kyrkan är en plats för dem”.

Jag fascineras över att reportern Magnus Olsve inte ställer den uppenbara följdfrågan till Margareta Winberg. Hon säger att hon inte tror på Gud. Av artikeln framgår att hon varit borta från Svenska kyrkan i 35 år. Nu har hon varit med i Svenska kyrkan i tio år.

Det enda raka för en journalist är ju att fråga:

VARFÖR DÅ?

Varför gick du med i Svenska kyrkan, Margareta Winberg när du inte tror på Gud? För att det är kul att betala mer i skatt?

I Världen idag gör Bitte Assarmo 2014 en intressant intervju. Det konstateras, likt i andra artiklar, att det finns kritiker till att ateisten Margareta Winberg engagerar sig politiskt i Svenska kyrkan. De som pekas ut som kritiker sägs vara ”konservativa krafter”, vad som nu menas med detta. Ingen nämnd och ingen glömd men ni känner väl igen de lite ”bruna” och vaga antydningarna från Sovjet-agenten Per Meulings tid?

”Dessa krafter ska inte få återta vår svenska folkkyrka och göra den till sin”, citeras Margareta Winberg. ”Denna kyrka ska i stället utvecklas till en mötesplats där alla kan känna sig hemma. Och då menar jag verkligen alla, till exempel människor med annan tro, människor utan tro, utslagna, fattiga och tvivlare.

Parodin når sin höjdpunkt när jag läser att ateisten Margareta Winberg gått och blivit kyrkorådets ordförande i Östersund. I maj i år läser jag i protokollet att hon var en av de två föredragande när Svenska kyrkan i Östersunds årsredovisning skulle dras på kyrkofullmäktige. Av årsredovisningen framgår att Svenska kyrkan har fyra uppgifter: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt att utöva diakoni och mission.

Ärligt talat! Visst är det höjden av humor att Margareta Winberg varit föredragande när man i årsredovisningen konstaterar att ”tre av de fyra grunderna för kyrkans verksamhet; gudstjänst och musik, diakoni och barn och ungdomsverksamhet har utvecklats mycket bra, medan den fjärde grunden, mission, beroende på hur man definierar området, har kvar sin potential att utveckla”.

Är det någon som efter att ha läst det här ens tror att Margareta Winberg vill verka för en satsning på den fjärde uppgiften – missionen? Det är så uppenbart när vi lyssnar på henne att så inte är fallet. Den kristna Guden finns ju inte riktigt med i hennes världsbild. Det är de som inte tror och de som har en annan religion som ska vara i centrum. Svenska kyrkans identitetslöshet är ju ett uttalat mål för Margareta Winberg. Det är mötesplatsen, läs: den politiska plattformen, som är det väsentliga.

Visst är det fascinerande att Margareta Winberg så öppet kan säga allt det här utan att någon reagerar och förstår vad hon egentligen säger? Hur många ulvar i fårakläder finns det i dag inom Svenska kyrkan? Enligt de bekymrade röster jag hör – ofantligt många.

Öppna ögonen och se hur många som använder sig av Svenska kyrkan som politisk plattform utan att faktiskt verka särdeles intresserade av Svenska kyrkan och den kristna guden. De är mest prat om mötesplatser, jämställdhet, alla religioner ska inkluderas, miljö, grönt och rött och Palestinafrågan.

Det verkar som om många inom Svenska kyrkan har fått sitt manus direkt från Rosenbad, alternativt direkt från Sveavägen! Ja, typ ungefär så som regering och riksdag under årtionden verkat för.

En annan filur som är intressant att följa i Svenska kyrkan-sammanhang är ju Ulf Bjereld, som i dag sitter i domkapitlet i Göteborgs stift. Han har själv berättat om sitt ursprung i Frälsningsarmén. Han blev kommunist som för Proletären skrev att Lech Walesa svikit kommunismens sak. Om jag förstått saken rätt tyckte den unge Bjereld att avrättande av sådana som stod i vägen för Saken var helt rätt. I mitten på 80-talet bytte Bjereld partibok från extremvänstern till S. Karriären tog fart. Bjereld började lanseras av media som ”oberoende” på än det ena och än det andra. Aktivisttakterna sitter i. 2015 var han med i Ship to Gaza.

På 90-talet blev han utsedd till ”oberoende” forskare för Säkerhetstjänstkommissionen och profilerade sig med en forskningsrapport inom ett specialområde som låg honom politiskt varmt om hjärtat, Palestinafrågan. Han visade sig vara fascinerande inkompetent i sin framställning av hans (forna?) ideologiska själsfränder som granskats av Säpo.

Vid kyrkovalet 2009 kommenterade han själv valet i DN och presenterades då som ”professor i statsvetenskap och medlem i Sveriges kristna socialdemokrater”. Vi talar alltså om Broderskapsrörelsen, som haft flera medlemmar varit öppet fientliga till staten Israel. PM Nilsson konstaterade i Expressen 2006 att Bjereld satt i styrelsen på en organisation som haft tvivelaktiga kontakter med islamister. Nu är Ulf Bjereld organisationens ordförande. Organisationen har inte bara bytt namn till Tro och solidaritet. Den har sedan 2013 även övergett idén om att vara till för enbart kristna socialdemokrater. Nu ska alla trosinriktningar få vara med. Ni hör – Winberg och Bjereld låter som ekon av varandra!

Läs gärna hur Nya Broderskaparna presenterar sig på sin hemsida:

”I uppbyggandet av folkhemmet bidrog Broderskapsrörelsen till att vaccinera mot högerinflytande i svensk kristenhet. Vår historiska uppgift har varit att påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället och att påverka arbetarrörelsen både i dess syn på troende och i våra viktiga politiska frågor som socialpolitik, miljöfrågor och internationell solidaritet. Denna uppgift är alltjämt högaktuell, men gäller idag inte bara den kristna, protestantiska delen av samhället. 

Kristna, muslimer, judar och andra religioner är en självklar del av dagens mångreligiösa Sverige. Därför välkomnar Socialdemokrater för tro och solidaritet idag alla socialdemokrater med ett religiöst engagemang och vilja att vara hel i det politiska arbetet. Du måste inte ha en tro för att vara medlem hos oss. Men vår politik inspireras av tron på att alla människor är en del av Guds skapelse. Socialdemokrater för tro och solidaritet är lite rödare, lite grönare – vi glöder för fred, frihet och rättvisa.

Nu har Bjereld utsetts att utreda det statliga stödet till trossamfunden. Det har varit märkbart tyst om hans lämplighet som utredare. För vem företräder han – egentligen. Alla som vill ha pengar kanske? Man behöver ju inte ens tro för att få vara med.

Att sammanfatta hela 1900-talets utveckling är inte lätt och det finns säkert många fler nyanser att plocka fram. Sedan 1940-talet har mycket hänt. Per Meurling stod utanför kyrkan och bjäbbade om ”krafterna”.

Den svenska vänstern talar fortfarande om de hotande ”krafterna”. Men deras egen kraft, hur de målmedvetet under årtionden har tagit över Svenska kyrkan och gjort den sekulärt konturlös, är det få som talar om. Den svenska vänsterns kraft är imponerande. Det kallas infiltration.

Publicerat i Svensk neutralitet, Svenska kyrkan, Sverige, Uncategorized | 1 kommentar

Bjereld från Proletären till Säkerhetstjänstkommissionen

I mitt arkiv har jag en mängd gamla pressklipp. Flera av dem handlar om Ulf Bjereld, statsvetaren ni vet som i många år av journalister kallades ”oberoende” och som nu ingen vågar presentera utan epitetet S-märkt. S-märkt är inte den enda historiska bakgrund han har. Han är även K-märkt. K som i kommunist alltså.

Pressklippet jag tänker på är från Proletären, Kommunistiska Partiets partiorgan, och året är 1981, då partiet gick under namnet KPML(r). I nr 40/1981 presenteras Ulf Bjereld, 23, som ”kommunist och debuterande romanförfattare” på eget förlag. I artikeln kan vi läsa att Ulf Bjereld jobbat på Kallenbäcks sjukhem i 2,5 år på en ”psykogeriatrisk klinik för åldringar”. Nu vill han berätta genom romanen ”Anna, avdelning 13”.

Arbetet är tufft. Det är tungt och ”tvättning av extremt nersölade patienter hör till rutinen”. Allt detta ska Ulf ha fångat på pricken i romanen, skriver Proletären.

”Det nya med min långvårdsroman är ju inte att personalen går ut i kamp, utan att den tillgriper strejkvapnet”, citeras Ulf som ställer frågan om det är rätt att strejka då det kan drabba patienterna.

Proletären uppmanar sjukvårdsanställda att gå till bokhandeln Röda Stjärna (som by the way misstänktes vara finansierad av ryssarna) och köpa boken. Ulf uppges ha slutat på Kallenbäck efter 2,5 år. Han vill prova något nytt och jobbar nu i servicebutik.

Plötsligt inser jag varför jag blir så förbryllad. Ulf uppges ju i artikeln ha gått ut journalistskola (typ vid 20-21 års ålder) för att sedan ta sitt första jobb inom långvården. Nu byter han vid 23 år spår till servicebutik för att han vill prova något nytt. Själv undrar en flundra varför han inte söker jobb som journalist.

Artikeln i Proletären är inte de enda. I nummer 52 och 53, sommaren 1982, får plötsligt Ulf Bjereld bli journalist. Han skriver två signerade artiklar vid namn ”Georgij Gapon – en rysk Lech Walesa”.

Gapon var en rysk ortodox präst, som blev ledare för en protsaristisk arbetarförening i Sankt Petersburg vid förra sekelskiftet. Vid en fredlig demonstration besköts demonstranterna, den så kallade blodiga söndagen 1905.

Enligt Ulf Bjereld var Gapon dubbelagent och socialistrevolutionärerna lockade honom till ett sommartorp där han dömes och hängdes i en rockhängare. Liket fick hänga på väggen en månad innan det återfanns och ingen brydde sig.

”Tiden hade för länge sedan sprungit förbi honom”, skriver Bjereld.

Enligt Bjereld måste de polska arbetarna nu 1982 vända Walesa ryggen. Exemplet Gapon är belysande, menar han.

Både Walesa och Gapon framställde sig som obundna. Båda hade kontakt med myndigheterna. Bägge hade intagit en medlande roll. Bägge hade med förakt talat om politisk teori, enligt Bjereld.

”Historien lär oss att dessa herrar (Gapon och Walesa) endast är hinder på vägen som måste undvikas eller passeras. Kampen mot dem blir slag som måste vinnas om hela striden ska sluta med seger”, avslutar Bjereld.

Om jag förstått Bjereld rätt så hade det varit helt rätt att hänga Gapon där i galgen på väggen (och därmed blir det också en lösning gällande Walensa – att eliminera honom).

En som också läst Proletären från den här tiden är PM Nilsson, som 2006 skrev en ledare i Expressen och ifrågasatte Ulf Bjerelds kompetens som den ”mellanösternexpert” som han ofta lanserades som vid den här tiden. I artikeln användes rubriken ”Vem är Ulf Bjereld?”.

”Under sina år som medlem i Kpml(r) i början av 80-talet skrev han en artikel i tidningen Proletären där han kritiserade den polska frihetsrörelsen och att Solidaritet förrådde den kommunistiska saken”, skrev PM Nilsson.

Vad PM Nilsson inte nämner, men som bör tilläggas, är att Ulf Bjereld i slutet på 90-talet utsågs till ”oberoende expert” till Säkerhetstjänstkommissionen, där hans granskningsämne som ”oberoende forskare” var övervakningen av Palestinarörelsen. PM Nilsson kunde ej finna några publicerade alster som kunde visa på att Ulf Bjereld haft expertkunskap på Mellanöstern. Däremot har Bjereld haft en ganska röd tråd av engagemang för Palestinafrågan.

”Kpml(r) har ofta varit extrem i sin Israelkritik och under långa perioder hävdat att den judiska staten måste utplånas. Att vara engagerad i palestinafrågan och söka sig dit antyder ett förhållningssätt som måhända är intressant men knappast opartiskt”, skrev PM Nilsson.

Själv noterar jag att mellan dessa tre artiklar på 1980-talet så publicerar Proletären en signerad anmälan till Radionämnden i just nämnda Palestinafråga. Namnen på undertecknarna säger mig att mer än en förekom i Sjukhusspionaffären, och att en av dem, Saima Jönsson, skulle komma att granskas av den K-märkta och senare S-märkta ”oberoende” experten Ulf Bjereld tjugo år senare.

KPML(r) var ett extremt litet parti. Kamraterna som kämpade var således ganska få. Hur tänkte de som tillsatte Ulf Bjereld till Säkerhetstjänstkommissionen när han tillhört de som i högsta grad berörts av Säpos granskning?

Som av en händelse visar ju dokument ur arkiven att Ulf Bjereld kom att skydda bland annat just nämnda Saima Jönsson. För den statliga Säkerhetstjänstkommissionen anonymiserade den ”oberoende forskaren” henne till en stackars sjuksköterska som helt ofattbart blivit anklagad för än det ena och än det andra.

Men Saima Jönsson var inte sjuksköterska utan läkare. Terroristledaren Wadie Haddad talade 1972 väl om henne för min man och förklarade att hon var en av PFLP:s hemliga medarbetare, vilket finns redogjort i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (2009). Sådant rapporterade Gunnar Ekberg om till sin huvudman, den militära underrättelsetjänsten. Informationen gick bevisligen fram till Säpo. Det framgår av Saima Jönssons personakt, som delvis är offentlig handling.

Förutom vad Säpo misstänkte henne för (som finns i Bjerelds PM till Säkerhetstjänstkommissionen) så bör det poängteras att hon 1976-1992 var gift med en terroristledare – Marwan el Fahoum. Det är alltså hustrun till en medlem i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå som 1981 skriver i Proletären.

Tjugo år senare ska Bjereld granska henne. Som ”oberoende granskare” fick han underkänt. Som K-märkt kamrat blev det MVG.

Publicerat i KPML(r), Palestinarörelsen, Saima Jönsson, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Ulf Bjereld | 1 kommentar

Ideell insamling för att Jan Guillous morfar ej ska bli fattig bonde ej trovärdig

I helgen är det gratis att söka i vissa nordiska databaser på Ancestry. Slog i morse på skoj på Jan Guillous morfar. Det var inte helt lätt, för sökmotorn var inte optimal, för att inte säga undermålig. Trots att jag hade exakta födelseuppgifter och använde mig av korrekta namn krävdes det många kreativa och varierande sökningar innan jag fick mina träffar.

Uppgifterna jag har är att Jan Guillous morfar Oscar Eilert Botolfsen enligt den svenska folkbokföringen föddes i Norge den 12 oktober 1877. Han avled den 27 februari 1953. Sista folkbokföringsadressen var Källvägen 19 i Saltsjöbaden. Han hade gift sig den 26 februari 1925. Notera att detta är det andra äktenskapet, tidigare äktenskap med juridiska tvister har jag beskrivit här.

Efter flera kreativa sökningar fick jag alltså träff. Oscar Eilert föddes som ”Oscar Eilert Bottolfsen” den 12 oktober 1877 i stadsdelen Grönland i Oslo, Norge. Fader angavs vara Hans Christian Bottolfsen och moder Mariane Eilertsen.

Några kreativa knapptryckningar senare hittar jag att Hans Christian och Mariane gifte sig den 29 dec 1868 på ”Gronland Menighet, Oslo, Akershus, Norway” Hon uppgavs då vara 18 år och han 32 (obs han född CIRKA 1836). Hennes fader var Lauritz Sonderby och hans fader Botolf Christophersen.

Grönlands menighet och Akershus kan inte annat än betyda stadsdelen Grönland och Grönlands församling. Jag börjar småle. Det är centrala Oslo. Till Akershus hör Gamle Aker kirke. Det är nog här paret har gift sig. Kyrkan ligger på Akersbakken 26 – i centrala Oslo.

Hur kan det komma sig att jag ler? Därför att jag fått intrycket av Jan Guillou att hans släkt är från de stora norska vidderna. I hans memoarer På jakt efter historien beskriver Jan att morfadern och hans bröder ”kom från enkla jordbruksförhållanden i östra Norge” Bröderna skulle ”normalt ha blivit jordbrukare som alla andra. Gården finns kvar och heter Vestre Braathe. Prästen och läraren i byn upptäckte emellertid att de tre bröderna var sällsynt begåvade och övertalade bönderna i trakten att samla ihop till högre utbildning”.

Som släktforskare och lantbrukardotter får jag inte ihop det naturliga i att barn ska bli lantbrukare om deras föräldrar gifter sig och föder barn i centrala huvudstaden. Jans morfar Oscar Botolfsen tycks inte ges anlag för att bli lantbrukare då han enligt mina gratissökningar på Ancestry både föds och döps i Grönlands församling i Oslo nio år efter att hans föräldrar gift sig i Grönlands församling i Oslo. 

I mitt tidigare inlägg har jag skrivit om en arvstvist och stora skulder mellan å ena sidan Jan Guillous morfar, å andra sidan bland annat en Lauritz Botolfsen och en Sverre Botolfsen. Tvister börjar uppkomma i arkiven strax före morfaderns död 1953 och avgörs genom upprättad bouppteckning. Vad jag inte har kunnat belägga är om Lauritz och Sverre varit bröder till Jan Guillous morfar, även om indikationerna varit väldigt starka. Läs mer här.

Kan vi hitta dessa bevis nu i helgen när Ancestry ger gratis åtgång till vissa nordiska arkiv? Vi kommer närmre i alla fall!

I svenska dödboken har jag identifierat den trolige brodern till Lauritz Sönderbye Botolfsen, född 1881-07-01 i Norge, Orla. Han avlider 31 januari 1966 och bor då på Norr Mälarstrand 78 i Stockholm. Det är han som lämnar in en stämningsansökan mot Jan Guillous morfar i december 1952. Det rör sig om en arvstvist från 1881 (obs! året då Lauritz föddes) mer info här.

I utvalda dopböcker i Norge hittar jag en annan stavning för Lauritz Botolfsen, nämligen Laurits Sonderby Betelfsen, som döps i Oslo den 3 oktober 1881. Fader uppges vara Hans Kristian Betelfsen och modern Mariane Eilertsen. Att Lauritz Sönderbye Botolfsen och Laurits Sonderby Betelfsen är samma personer är inte 100-procentigt fastslaget, men så gott som i min värld.

Några sökningar senare och jag hittar Einar Sverre Bettelsen, som döps 10 augusti 1879 i Oslo. Fader är Hans Christian Bettelsen och moder är Mariane Eilertsen.

Inte heller här har vi 100-procentigt bevis om broderskap, men på gratisnivån nöjer jag mig här. Jag har ganska starka indikationer på att jag hittat bröderna. Dessutom har jag funnit att familjen Hans Christian Botolfsen inte alls verkar vara av den lantliga karaktär, så som jag getts intryck i Jan Guillous memoarer.  

Förutom träffar för giftermål i Oslo 1868 och barn födda eller döpta i staden Oslo 1877, 1879 och 1881 så får jag träffar på ytterligare två storstadsdöpta barn till Hans Kristian Botolfsen och Mariane Eilertsen Sónderby: Borghild Elfi Botolfsen döps 27 okt 1889 i Oslo. En Hans Lauritz Christiansen får uppenbarligen ett nöddop i Gronland församling i Oslo den 8 mars 1869. Han uppges nämligen dö samma dag.

Vidare finner jag med mina gratissökningar flera begravda Hans Christian Botolfsen. Den enda som platsar som den döde anfadern till Jan Guillou är en Hans Christian Botolfsen vars pappa hette Botolf Christophersen (BINGO!) och född 1 januari 1837 (att jämföra med född ca 1836). Jag tror därmed att jag hittat Jan Guillous morfars farfar, som uppges ha begravts sommaren 1899 på ”Oslo Hospital Oslo”, vilket ej bör uttalas på engelska utan på ren skandinaviska. Oslo hospital är nämligen detsamma som Gamlebyen, dvs en församling/stadsdel i centrala Oslo.

Så nu kanske ni förstår varför jag småler. Jag har hittat två starka indikationer med nio års mellanrum och ytterligare fem indikationer med 31 års mellanrum, 1868-1899, som tyder på att familjen Hans Christian Botolfsen är stadsbor, till och med bosatta huvudstaden. Att sönerna ”normalt” skulle ha blivit jordbrukare, som Jan Guillou beskriver i sina memoarer, förefaller inte trovärdigt.

Den som tycks komma från landet är alltså inte Jan Guillous morfar. Det verkar som om Jan Guillou, som sägs vara så duktig på reseach, har tagit fel på generationerna i släkten. Stämmer det med de enkla Ancestry-sökningarna gifter sig Botolf Christopherson och Helene Hansdr (sic!) den 4 april 1835 i Hobol Ostfold, Norge. Den 1 januari 1837 eller därikring föds alltså sonen Hans Christian Botolfsen i Hobol Ostfold. Hans Christian, Jan Guillous morfars far, tycks ej vara åt det lantliga hållet. Han gifter sig i stan vid 32 års ålder och tycks där förbli till sin död.

Jag har fått ganska bra träff på dessa gratissökningar. Hobol Ostfold stämmer alldeles utmärkt med det ”östra Norge (Østfold, närmsta stad Moss…) … Gården finns kvar och heter Vestre Braathe”, som Jan Guillou anger i sina memoarer (se sid 6 här) eller för all del här.

Förutom att Jan Guillou verkat ha tagit fel på generationerna så får jag inte längre ihop beskrivningen i memoarerna. Enligt Jan Guillou ska läraren och prästen i byn (Østfold antar jag) ha övertalat bönderna i byn att samla in pengar till de begåvade bröderna (Oscar, Sverre och Lauritz).

”Det skulle ha varit synd och skam, menade de två boksynta, om dessa pojkar skulle bli fattiga bönder som alla andra”, skriver Jan Guillou i memoarerna och menar att pengarna senare användes till studierna till diplomingenjör i Dresden.

Som släktforskare måste jag säga att beskrivningen inte känns så trovärdig. Det förefaller ej troligt att en barnaskara som verkar ha växt upp i huvudstan har tankar åt lantliga yrkesval. Varför en präst och en lärare ska ha lyckats övertala bönder på barnens faders födelseort att samla in pengar för de begåvade barnen begriper jag inte. På 1800-talet hade de flesta fullt upp med att ta hand om sitt egna och de sina. Jag har aldrig hört talas om svenska bönder som skänkt pengar så att fattiga och obemedlade gossar fick åka till Dresden och läsa till ingenjörer. Kan de norska bönderna ha varit mer givmilda?

Viktigare, som släktforskare, hade nog varit att belägga antalet barn, se om det fanns fler barn samt hitta vad fadern försörjde sig som i Oslo. Det är också viktigt att titta på vad som hände vid det som ser ut som faderns dödsfall 1899. Jan Guillous morfar är då 22 år. Hans två bröder är 17 och 19 år. Den lilla flickan Borghild Elifi, om hon fortfarande lever, är då tio år. Jag hittar ej med sökningarna om mamman är i livet.

Barnafäders dödsfall eller att helt bli föräldralösa var förr i tiden katastrofer på ett djupare plan än vad det är i dag. Det skulle göras arvsskiften och minderåriga skulle försörjas eller kastades ut i arbetslivet. Att Jan Guillous morfar och dennes bröder fick läsa till diplomingenjörer var ju jättebra, men den guillouska förklaringen har för mycket av romantiskt önsketänkande över sig.

Om insamlingen i Østfold har skett är det troligare att det rört sig om ett arvsskifte som måste lösas. Jag noterar att striden mellan Jan Guillous morfar Oskar Eilert Botolfsen och brodern Lauritz Bolofsen år 1952 gäller ett arv som anges i 1881 års penningvärde, dvs Lauritz födelseår. När fadern troligen dör är Lauritz bara 17 år.

Vestre Braathe

Gården i Vestre Braathe i Norge finns med i Jan Guillous morfars bouppteckning. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och i en djurbesättning.

När Oskar Botolfsen 1953 dör räknas senare i bouppteckningen upp egendom i form av 7/40-dels fast egendom i Vestre Braathe i Norge och 7/40-dels egendom i djurbesättningen på nämnda gård, och 7/40-dels andel på banken som är kopplad till denna egendom.

Den ideella insamling för att gossarna inte ska bli fattiga bönder, som Jan Guillou ger sken av i sina memoarer, förefaller helt enkelt inte trovärdig.

Publicerat i Jan Guillou | 4 kommentarer

Per Michaelsen – Stasiagent eller bara skicklig journalist?

I veckan kunde dansk media berätta att Politikens tidigare chefredaktör Bo Lidegaard ska betala 100 000 danska kronor i skadestånd till den 73-årige journalisten Per Michaelsen. 

Bakgrunden är att tidningen BT i april 2012 publicerade en intervju med kalla krigsforskaren Thomas Wegener Friis. I artikeln förklarade Wegener Friis att han hittat dokument som visar att en offentligt känd person av allt att döma stått bakom de allvarligaste fallen av omstörtande verksamhet mot Danmark i nutid. Wegener Friis förklarade att han var chockad av det han fått veta.

”Vi kender mange sager med danske fodfolksspioner, der har indsamlet oplysninger, men den her sag er i en helt anden liga, sa han till BT. Det, han har gjort, er grimt og har påvirket det danske samfund i negativ retning. Det gør dybt indtryk på mig. Der er ingen tvivl om, at det er den værste spionsag i Danmark.”

Vem mannen var och vad han i detalj ska ha gjort avslöjade inte Wegener Friis. Men det jag som Stasiforskare kunde utläsa av artikeln i BT var att personen levde och att mannens akt destruerats vid murens fall och att det skulle finnas information om honom hos CIA. Det betyder att personen tillhörde, eller möjligen listats hos, Stasis civila utrikesspionage, HV A, samt att personen fortfarande setts som aktiv hösten 1988.

BT valde rubriken ”Dansk storspion nära att avslöjas”, men något mer än nära har har det ännu inte blivit. Men en dryg månad efter BT-artikeln slog Politiken på stort och pekade ut journalisten Per Michaelsen som varandes den som Thomas Wegener Friis ska ha syftat på. Wegener Friis avböjde att vare sig bekräfta eller dementera Politikens utpekning. Politiken uppgav att deras källor var kollegor till Wegener Friis som med egna öron hört Wegener Friis säga att det var Michaelsen som åsyftades.

Att Bo Lidegaard gjorde ett stort risktagande med utpekandet i sin publicering var uppenbart. Det finns tillräckligt många juridiska och pressetiska utlåtanden internationellt sett som visar att det krävs skriftlig dokumentation alternativt eget erkännande för att klara en publicering där någon utpekas som ”spion”. 

Nu hade inte Politiken påstått att Per Michaelsen varit ”storspion”. De hade ”bara” skrivit att han var den misstänkte storspionen. Inte ens sådana vaga utpekningar håller enligt Köbenhavns byret. Bo Lidegaard blir 100 000 kronor fattigare.

Politikens artikel ligger kvar på nätet, och där kan man läsa något mycket intressant just gällande Per Michaelsen. Per Michaelsen pluggade i Östberlin 1967/68. Mellan åren 1970 och 1974 arbetade han som tysklandskorrespondent för danska tidningen Information, för Danmarks Radio och även för den tyska tv-stationen ZDF. 1979-2003 jobbade han på Extra Bladet. Och så en sak till: Han har gjort sig känd för att skriva om Stasi efter murens fall. 1996 kom hans första bok om Stasi ut, Stasi og Danmark, vilket följdes av ytterligare en bok om Stasis kontakter i Danmark 1999.

Det intressanta med Politikens artikel är att det anges att Thomas Wegener Friis och den tyske Stasiforskaren, tillika världens främsta expert på HV A, Helmut Müller Enbergs, tidigare har framfört intressanta uppgifter om Per Michaelsen. 2009 ska de ha publicerat förvånande kommentarer över att Per Michaelsen kunde offentliggöra namn och täcknamn på danska Stasi-agenter två (2) år före personalen på Stasiarkivet fick »styr på dæknavnene« på agenter i utlandet. Om de då menar 1996 eller 1999 vet jag ej. Men notera att Helmut Müller Enbergs jobbar på Stasi-arkivet, så han bör ha insyn.

”Det er næsten (…) umuligt, at Stasi-arkiverne før 1996 har udleveret informationer om ‘Nelly’ og ‘Gast'”, skrev Wegener Friis och Müller Enbergs i tidskriften Arbejderhistorie där de också ska ha slagit fast att ”Per Michaelsen havde forbindelse til folk fra HV A”. 

Blir man en Stasi-agent av de här påståendena? Knappast. Men jag har mött folk som varit förvånade över Michaelsens kameleontliknande förmåga att inte bara hitta Stasiagenterna utan även ringa upp dess offer, som skyddas av tysk lagstiftning. Dessutom så tidigt efter murens fall att inte ens personalen själv hade koll på de utländska agenterna, gissningsvis då t ex ”Nelly” var kopplade till Rosenholz, som utlämnades till Tyskland 2000-2003.

Fallet Per Michaelsen är underligt, men på vilket sätt det är underligt har jag aldrig riktigt kunnat reda ut. Men jag är övertygad om att svaret är väldigt intressant.

Publicerat i Danmark, DDR, Journalistik

Inte bara döda offer vid folkupproret 17 juni 1953

I dag är det 63 år sedan folkupproret i DDR brutalt slogs ned. Det är en historisk dag för Tyskland, men också en dag för oss i Sverige att minnas. Folkupproret var verkligen ett folkligt uppror. Hur många var dess offer? Ofta anges antalet dödade – ett 50-tal demonstranter.

Men att räknas som ett offer handlar om långt mer än dödade, eller ens fängslade. Konsekvenserna av folkupproret var långt större än så. 

Men låt oss börja med den historiska bakgrunden. Den sovjetiska ockupationszonen hade hösten 1949 utropats som en självständig stat. Det breda internationella erkännandet lät vänta på sig till en bit in på 70-talet. DDR var ett ”icke-land” och mängder av människor flydde till Väst, först och främst de unga och välutbildade. Hela DDR utarmades genom denna flykt.

Inte blev det bättre av att den s k socialismen i praktiken fungerade riktigt illa. DDR var i princip bankrutt under hela sin existens och återuppbyggnaden efter kriget gick långsamt. Det är här grunden till folkupproret kan hittas. Repression och ekonomisk katastrof. Förbundsregeringen beskriver på sin hemsida att det inte fanns någon ström på natten och att livsmedelsköerna växte. En kvinna, vi kan kalla henne ”Erika”, har berättat för mig att det var först på 60-talet när hon kom till Sverige som hon för första gången i sitt liv drack grädde!

SED-regimen fortsatte på den felaktigt inslagna vägen genom att föreslå ännu mer socialism. Mer förstatligande av egendom. Klassikern i socialistiska system var att kvoterna för hur mycket de statliga industrierna skulle producera skrevs upp utan att vare sig tillföra teknisk utveckling eller ens tillräckligt med materiel. Droppen i DDR 1953 var att föreslå arbetstidsförlängning med 10 procent utan mer pengar i plånboken. Folk blev kort och gott förbannade. Strejker och demonstrationer inleddes. Upproret spreds snabbt från Östberlin till omkring 200 orter i DDR. Den 17 juni 1953 infördes undantagstillstånd och sovjetisk pansar rullade in. Upproret slogs brutalt ned och ett 50-tal demonstranter dödades. Flera östtyskar dömdes sedan till döden. Omkring 20 000 personer greps och blev politiska fångar. Stasi, som grundats 1950 under sovjetiskt överinseende, var naturligtvis med och förhörde de politiska fångarna.

Men stannar offren vid detta. Låt oss återvända till ”Erika”. Hon var bara en tonåring 1953 och gick i skolan. Även hon och många klasskamrater hade varit ute på gatorna och demonstrerat. Dagen efter frågade rektorn i aulan vilka som demonstrerat dagen innan.

”Då reste vi oss upp. Vi var väldigt många. ‘Farväl förrädare’, sa rektorn och så fick vi lämna skolan”, berättar hon.

”Erika” förvägrades alltså fullfölja sin utbildning. Det här kom att bli ett ganska vanligt straff i DDR. Många fick ett erbjudande om samarbete med Stasi. Samarbeta och du eller ditt barn får gå på universitetet! Fundera på vilket val DU hade gjort där och då! Om din dotter skulle vilja bli läkare – hade du offrat dig genom att samarbeta med en diktatur? Eller tycker du att hon hellre kan få förbli lågutbildad? Val människor ställdes inför var grymma.

Folkupproret 1953 ledde till flera saker. Bland annat blev SED-regimen så rädd för sin egen befolkning att de byggde ett eget litet gated community i Waldsiedlung Wandlitz. Här skyddades de av beväpnade vakter och stängsel. Repressionen ökade. Flyktingströmmen minskade inte. Således blev folkupproret 1953 – och det brutala avslutet – ett förspel till Berlinmurens uppförande 1961.

Vad har vi med detta oss att göra? Tja, Sverige genomförde många utbyten med DDR 1949-1989, bland annat på det skolpolitiska området. Det fanns en ömsesidig beundran för varandra från administrativt och politiskt håll. Förutom politiskt utbyte var det många svenska företag som var verksamma i DDR – eller köpte produkter från diktaturen.

Var dessa relationer rätt eller fel? Den som tvärsäkert säger ja eller nej har nog ej förstått problematiken. Det är en balansgång på slak lina.

Isolering av en befolkning i en diktatur skadar främst den oskyldiga befolkningen. Historiskt kan vi se att befolkningen i vissa geografiska områden i forna öst som haft utbyten med Väst under kalla kriget har klarat sig bättre – just för att de haft kontakt med Väst och fått influenser genom mänsklig kontakt och/eller genom att ta del av alternativ radio/tv.

Samtidigt finns det alltså något tvehågset med utbyten med diktaturer. Även om det är svårt att bevisa i efterhand så är det inte svårt att komma fram till att SED-regimen kunde klamra sig fast vid makten i sitt bankrutta land genom de politiska och ekonomiska förbindelser man faktiskt fick. Var det rätt eller fel att börja köpa ut politiska fångar så som Västtyskland gjorde? För den enskilde individen var det rätt – eftersom de politiska fångar som ej blev utköpta i dag i hög grad går på socialbidrag och där många har diverse psykiska problem. De som blev utköpta klarade sig bättre. Samtidigt ledde människohandeln till, ja just det, att DDR:s skraltiga ekonomi förbättrades något.

Vi kan inte vara oberörda av DDR:s historia, på grund av att det var vårt grannland. Gjorde våra makthavare rätt eller fel i sina ställningstaganden?

Publicerat i DDR, SED, Sverige

Turista i Volvograd hos Honecker och Mielke – Waldsiedlung Wandlitz

Var bodde Erich och Margot Honecker? Erich Mielke? För att genomföra en turisttur i SED-regimens lilla gated community i utkanten av Berlin krävs vissa förberedelser på hemmaplan och på internet. Orsaken är enkel: i Tyskland pekar man inte ut fastigheter och platser hur som haver. Det finns tyvärr exempel på familjer som blivit ofredade för att de råkar bo i ett hus som en gång kopplats till nazismen, Stasi eller SED-regimen i övrigt.

Så den som letar efter var SED-regimen bodde och vill koppla ihop detta med dagens verksamhet får lägga ihop pusslet själva. Viktiga sökord är Waldsiedlung Wandlitz och Bernau bei Berlin. Waldsiedlung är alltså själva bostadsområdet där SED-regimen bodde. I dag präglas området i hög grad av Brandenburgkliniken. De berättar inte om områdets forna historia på sin hemsida.

Lena Mielke

Wo bist du Erich? Lena Breitner utanför Stasichefen Erich Mielkes hus på Eichelhäherweg 1. Foto: Gunnar Ekberg

Genom åren har jag besökt Waldsiedlung och ser hur området förändras. Att säga vad som finns just nu i olika hus ska man vara försiktig med. En del av SED-regimens bostäder på Eichelhäherweg, Habichtweg och Bussardweg är numera privatbostäder och om jag inte minns fel var ett hus dagis när jag var där senast. Då stod vissa hus tomma och renovering pågick. Det gällde t ex Erich Mielkes Haus 14, det som i dag är Eichelhäherweg 1.

SED-regimens bostäder anges inte med gatuadress utan med ett nummer. Politbyråmedlemmarna bodde i hus numrerat 1-23. Här har ni en bra karta över husen.

Så då får vi lägga ihop 2 och 2. I SED-regimens Haus 1 bodde regeringschefen Willi Stoph. I dag är detta adressen Bussardweg 1, där det nu finns en enhet för kroniskt sjuka barn. I Haus 11 bodde Erich och Margot Honecker. Adressen är nu Habichtweg 5. 

Hos mig väcks alltid viss munterhet när jag ser T.A. Konzags skylt. Ett av SED-regimens hus är numera mottagning för patienter med psykosomatiska sjukdomar. På Brandenburgklinikens hemsida kan jag läsa vad Konzag har publicerat sig i för ämnen: bland annat ”Stability and loss: the influence of the social system on the fate of patients” (1993). Det är ju passande val av hus att bedriva verksamhet i! Stabilitet var vad SED-regimen sökte då de byggde sitt gated community. De blev helt enkelt rädda för sin befolkning efter folkupproret 1953. De ville skydda sig. Övervakningen och annan galenskap bara eskalerade i DDR tills var 16:e invånare rapporterade till Stasi. 1989 förlorade SED-regimen allt. Kanske borde man dömt dem alla till att bli föremål för forskning om galenskap!

Så gå gärna omkring i området, men tänk på att det faktiskt bor människor där just nu. Området gick i folkmun under beteckningen Volvograd. SED-regimen kunde ju inte åka med inhemska bilmärken. Således importerades Citroën och Volvo. Just på grund av det senare märket gjorde att bostadsområdet fick sitt namn: Volvograd.

En plan över området idag har ni här: Brandenburgplan

Publicerat i DDR

Den lila häxan Margot Honecker är död

Den tidigare politbyråmedlemmen i SED, hustrun till Erich Honecker, Margot Honecker har avlidit. Om henne kan sägas mycket, inklusive att hon kallades för den lila häxan. Hennes hårfärg var onekligen originell.

2012 sände ARD dokumentären Der Sturz – Honeckers Ende. Upprördheten var stor i Tyskland efter att änkan efter Erich Honecker fick tala ut i den 1,5 timme långa dokumentären. Margot Honecker, som levt i exil i tjugo år, fick sitta och berätta att DDR varit hennes liv. Hon tyckte det var tragiskt att DDR inte fanns längre. Hon var (om jag minns rätt) missnöjd med den tyska pensionen.

Hon hade varit ansvarig för ungefär 7 000 tvångsadoptioner. Om detta ville hon inte tala. Eller typ: staten var ju tvungen att ta hand om barnen som övergivits av föräldrarna (läs: satts i fängelse). 

Utöver detta så ångrade hon inget. Hon kände ingen skuld. Varför skulle hon det? Att folk hade skjutits vid muren var ju faktiskt deras eget fel!

I Margot Honneckers förklaringsvärld var det republikflyktingarna som var ”dumma”. Genom att klättra upp på muren hade de ju riskerat sitt liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern.”

Jag tyckte det var bra att ARD gjorde dokumentären. Att Margot Honecker fick tala ut. Hon visade med all tydlighet vem hon var och förblev.

Publicerat i DDR, Journalistik | 5 kommentarer

Vad har Danuta Danielsson och Tess Asplund gemensamt?

I söndags, den 1 maj, höll nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Borlänge. En bild från demonstrationen kablades sedan via sociala medier ut i Sverige och världen. En kvinna möter nazisterna ensam med en knuten näve. Fotografen är David Lagerlöf, som bevakade demonstrationen för Stiftelsen Expo. Kvinnan på bild heter Tess Asplund.

Mängder av människor har gjort jämförelser mellan Lagerlöfs bild och århundradets bild, den som Hans Runesson tog för Dagens Nyheters räkning under demonstrationer och upplopp i Växjö 13 april 1985. Bilden som ofta går under benämningen ”Tanten med väskan” och föreställer Danuta Danielsson som dänger sin handväska mot en demonstrant för Nordiska rikspartiet. Även om det ser ut som om det blir fullträff ska väskan ej ha träffat sitt mål.

Går det att jämföra de två bilderna? En knuten näve och en handväska; Tess och Danuta? Svaret är: inte om man kan sin historia.

När Tess Asplund får frågan av SVT om vad hon tycker om att bli jämförd med väskbilden från 80-talet svarar hon så här: 

”Där blir det genant. Hon är en ikon som jag ser upp till. Samtidigt känner jag att om jag nått fram till några som tänker om så har jag lyckats. Det värmer mig”, citerar SVT Dalarna henne.

Det är ganska uppenbart att Tess Asplund vet ungefär nada om Danuta Danielsson som människa. Eller rättare sagt: Det är uppenbart att Tess Asplund gillar mytbilden om Danuta Danielsson. Den som lever sitt eget liv och har omformat Danuta Danielsson till något hon faktiskt inte var.

Låt oss göra några enkla jämförelser mellan Tess och Danuta så ni förstår.

Av medias rapportering framgår att Tess Asplund i många år varit aktivist. Hon är vice ordförande i organisationen Fokus afrofobi och är dessutom deras talesperson. Tittar man på vad hon väljer att dela på sociala medier eller gillar så kan man enkelt säga att hon är en politiskt mycket intresserad person som  ”gillar” och förmedlar sådant som har med antirasism, Ship to Gaza, Göran Greider, Dror Feiler m m att göra.

Den knutna näven hon håller upp på bild säger hon är en hyllning till Nelson Mandela, som hade den som en fredssymbol.

Så här i efterhand kanske alla tänker på ANC och Mandela som något fredligt. Men så var det inte från början. Vad man kanske bör nämna i sammanhanget är att Mandelas parti ANC var kommunistiskt och att denna organisation under Apartheidtiden styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Den fruktade säkerhetstjänsten Stasis utrikesavdelning H VA utbildade många afrikaner i förhörsteknik (läs: tortyr) och terrorism. Av de som fått terrorträning var medlemmar från ANC i majoritet. En av de som fick utbildning var ANC-medlemmen och MK-terroristen Siphiwe Nyanda, som var kommunikationsminister i Sydafrika 2009-2010.

Murens och kommunismens fall var proppen som gick ur runtom i världen. Stormakterna fick annat att göra än att leka på andras bakgårdar. Mandela släpptes. Apartheid föll. Mandela och Sydafrika valde försoning. De kunde välja försoning då de sluppit det sovjet-kommunistiska oket över sig.

Den knutna näven är i modern tid intimt förknippad med den kommunistiska kampen. Den svarta knutna näven (black fist) är också främst förknippad med De svarta pantrarna, en marxistisk organisation.

Tess Asplund är en politiskt aktiv och politiskt intresserad person, som själv valt att bli en offentlig person. Hon har inga problem med att vara med på bild och uttala sig om saker. Hon använder sig av en kommunistisk hälsning. Hon är kort och gott Danuta Danielssons fullständiga motsats. 

Hur många gånger ska det behöva upprepas av människor som kände Danuta Danielsson att mytbilden inte stämmer överens med verkligheten? I en ömsint P4-dokumentär vid namn Tanten med väskan upprepas det gång på gång: Danuta Danielsson var inte politiskt intresserad.

”Var hon politiskt medveten?” undrar reportern.
”Nej, inte det minsta”, säger journalisten Bengt Larsson som faktiskt var den som indirekt sammanförde Danuta Danielsson och hennes svenske man.

Bengt Larsson är inte den enda i programmet som beskriver det politiska ointresset från Danuta Danielssons sida. En anonym familjemedlem ger samman beskrivning i programmet.

En annan röst i programmet är journalisten Lisa Syrén, som talar insiktsfullt om myten om Danuta Danielsson som odlats genom åren. Bilden av en stark kvinna som ”tar ställning” mot nazismen stämmer inte.

Lisa Syrén beskriver ömsint och försiktigt Danuta Danielsson i P4 Dokumentär. Syrén kände inte Danuta Danielsson, men jobbade däremot med hennes man Björn Danielsson. Syrén fick insikter i de ”bekymmer” som familjen hade. Lisa Syrén berättar om sina erfarenheter. De stämmer överens med det jag som Växjöbo fått höra så många gånger:

”Och så mötte jag mer än en gång Danuta när hon med demoner i sin blick skrek obefogat och hotfullt åt människor i affären eller på gatan. Så min bild av Danuta var inte alls en liten tuff tant som kan göras gällande på vissa håll i debatten i dag. Utan det som jag såg var en själsligt trasig människa som dessutom bara var 38 år när allt det här hände”, förklarar Lisa Syrén.

Lisa Syrén får frågan hur hon tror att Växjöborna såg på Danuta Danielsson. Hon tror att de flesta nog delade hennes bild av den själsligt trasiga människan. En del var kanske till och med rädda för Danuta Danielsson på grund av hennes utbrott mot allmänheten.

Jag är från Växjö och har genom åren talat med människor som haft med Danuta Danielsson eller hennes man, journalisten Björn Danielsson, att göra. Jag har ännu inte mött någon med insikt i historien som tror att Danuta Danielsson gjorde ett politiskt ställningstagande den där dagen i april 1985. Tvärtom är bilden att det lika gärna kunde varit du eller jag som fått handväskan dängd mot oss.

Mitt intryck då jag lyssnat på P4-dokumentären och lägger ihop detta med andra vittnesmål ger ett enhälligt intryck: Danuta Danielsson är en politiskt undvikande person. För mig är det väldigt naturligt att hon är det om man kan sin historia.

Danuta Danielsson var relativt nyligen invandrad till Sverige. Hon hade uppehållstillstånd och inget medborgarskap. Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor bakom järnridån gifte sig med västerländska män.

Visst fanns kärleken där många gånger, men mängden äktenskap gör att vi måste inse att kvinnor också indirekt gjorde ett val: Danuta Danielsson och hennes gelikar ville slippa den kommunistiska diktaturen och bristsamhället. De såg en framtid i Väst och i kapitalismen.

Bengt Larssons beskrivning i P4 Dokumentär och arkivdokument tyder på att Danuta och Björn Danielsson i princip knappt kände varandra när de gifte sig. Visst kan hon ha varit kär i sin man, men första mötet och äktenskapet ligger så tätt inpå varandra att det inte går att bortse från kalla krigets realism. Situationen i Polen påverkade.

Varför uppfattar jag att det är naturligt att Danuta Danielsson är politiskt undvikande? Mycket enkelt. Hon är uppväxt i en diktatur. Och hon har fortfarande relationer med människor i Polen när hon flyttat till Sverige. 

I de kommunistiska diktaturerna valde många människor att bli grå möss.

Politiskt undvikande är en strategi för att överleva. Genom att inte dra uppmärksamhet till sig räknade man med att få så lite problem som möjligt med myndigheter.

Många av våra latinamerikanska invandrare som kom på 70-talet gick snabbt ut på gator och torg och demonstrerade. Men människor som kom från länder bakom järnridån profilerade sig inte alls på detta sätt. Tvärtom. Por que? Helt enkelt för att många hade släkt och vänner kvar bakom järnridån. De var tvungna att förhålla sig till detta.

Alla visste att brev till släkt och vänner kunde läsas av diktaturens säkerhetstjänster. Chockade kunde våra nya svenskar sedan sitta på förhör i forna hemlandet och inse att säkerhetstjänsten visste allt! Våra nya svenskar kunde bli brutalt uppvaktade av diktaturens säkerhets- eller underrättelsetjänst. De kunde få ”an offer they could not refuse”, som till exempel det här som en svensk-tjeckisk man fick: ”när du ska åka hem kan ju du få problem vid gränsen – skriv på här!” Jo, han skrev på men gick också till Säpo och berättade allt – och blev dubbelagent. Men alla vågade inte gå till Säpo. En del gick in i samarbeten eftersom de inte ville att deras släktingar, som befann sig i gisslanliknande situationer, skulle råka illa ut.

Det är det här vi måste förstå när vi betraktar Danuta Danielsson 1985. Hon har inte svenskt medborgarskap, bara uppehållstillstånd. Hon blir tydligen polisanmäld efter händelsen. Vandel är något som bedöms vid ansökan om medborgarskap. Det är klart att detta skapar oro. Hon har släktingar kvar i Polen, som hon besöker regelbundet. Hon är gift med en journalist (en av flera yrkeskategorier de kommunistiska säkerhetstjänsterna intresserade sig för).

Bilden på henne där hon dänger handväskan mot nazisten kablas ut i Sverige och världen. Den uppmärksamhet Danuta Danielsson nu får är precis det som en person med hennes bakgrund och i hennes livssituation absolut inte vill ha. 

Sammantaget är det obegripligt hur personer på vänsterkanten under lång tid tillåtits göra Danuta Danielsson till ”sin” symbol. Det kanske bara var jag som insåg det absurda när en vänsterpartistisk marxist som gått på partiskola i Moskva för ett år sedan gick ut på twitter och ansåg det ”Helt rätt!” att Danuta skulle stå staty i Lund. Tess Asplunds knutna näve är symbolen för den kommunism Danuta Danielsson faktiskt valde bort.

Så vad är likheterna mellan Danuta Danielsson och Tess Asplund? Båda har gått in i en nazistisk demonstration. Båda har hamnat på bild. Punkt.

Publicerat i Journalistik, Polen, Sverige | 5 kommentarer

Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar

ÄNTLIGEN! För över två år sedan, i mars 2014, stämde den f d skånske godsägaren Claes-Ebbe Alwén svenska staten och FMW på 50 miljoner kronor. I går hölls förhandlingen. Två förhandlingar i november förra året och i januari i år har ställts in då ett av vittnena, en rysk tolk vid namn Mariana, inte dök upp. Men i går, den 28 april kom hon och förhandlingen kunde hållas. Dom faller den 19 maj.

Claes-Ebbe Alwén hade i många år agerat hemlig bulvan i Ryssland. Det började med hemligt införskaffande av en flygradar i mitten på 90-talet. Det var den tidigare byråchefen för FMV:s avdelning för flygmateriel Jerk Fehling inblandad i. Han har inte gjort någon hemlighet över att han anställde Alwén som konsult för FMV för att få tag på godbitar från rysk flygindustri. Det utlovade han att han skulle berätta om i rätten när jag intervjuade honom förra året.

I och med Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheter att införskaffa sovjetiskt materiel, berättade han för mig i en artikel i Skånskan.

Högst uppe på min önskelista var flygradarn, berättade aerodynamikern vidare. Han ville veta hur den fungerade.

Införskaffandet av radarn har skapat konkurrensfördelar för JAS Gripen, menar han. I artiklarna Godsägaren strider för sina spionpengar och Sprack till följd av en hemlig robotaffär redogör jag för hemliga affärer från Sovjetunionens fall och fram till en robotaffär som sprack i början på 2000-talet. (Tänk dock på när ni läser artikeln att jag trodde att förhandlingen ska hållas samma dag som artiklarna publicerades).

Den 15 augusti 2001 bröt sig FMV in i Alwéns företagslokaler i Malmö. Därefter gick företaget i konkurs. Nu vill alltså Alwén ha tillbaka sina pengar, dels sådant han lagt ut, dels för förlorade pengar för konkursen som han menar att svenska staten orsakat.

S­­­ka vi tro på godsägarens planer? Hans skånska motorbåt hemmahörande i Skillinge skulle bege sig till Volga och få robotdelar (som skulle ligga på botten av floden) ingjutna i skrovet. Efter vidare färd till Kaspiska havet skulle robotdelarna tas bort och med regeringsplan flygas hem till Sverige. Det var denna affär som alltså sprack. Hade ens Hollywood kunnat snickra ihop ett sådant manus?

Skånskan intervjuade Claes-Ebbe Alwén efter gårdagens förhandling. Han vågar inte sia om utgången:

Det går inte att skriva staten på näsan, de har en förmåga att hålla ihop, tingsrätten är ju också statlig, säger han. Men vi har gjort en hyfsad dag med vittnen som var klara och koncisa och den andra sidan svävade mer ut i det blå. Vi får se vad rätten tycker.

Den som lever får se hur det går. Håll utkik den 19 maj!

 

Publicerat i FMV, Ryssland, Sverige