Kerstin Ekman ger en känga åt Guillou i sitt förord till Astrid Lindgrens Krigsdagböcker

Så fick jag den äntligen i min hand. Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-45, utgiven av Salikon förlag. Nyfiken började jag bläddra och hamnade snabbt på sistasidorna och fick läsa det berömda refuseringsbrevet. Det där Bonniers 1944 säger ”tack men nej tack” till Astrid Lindgrens Pippibok. Motiveringen är att de ju har så många kontrakt redan och vill inte redan inteckna sig för 1947 års produktion. Bara detta brev, samt Astrid Lindgrens finurliga följebrev till Bonniers skrivet något halvår tidigare gör att jag bara vet att denna bok blir en kär klenod i bokhyllan.

Så började jag läsa förordet, skrivet av vännen och redaktören Kerstin Ekman, som använder en hel sida för något som måhända snabbt kommer att bli passé. Det senaste Guillou-gate från 2014 där det diskuterats ”hur mycket svenskarna egentligen visste om judarnas situation under nazitiden” och där Guillou påstått att ”Om koncentrationslägren skulle vi ingenting ha vetat förrän de öppnades av de allierade”.

”Astrid Lindgrens krigsdagbok är en stark gensaga”, skriver Kerstin Ekman, som tror att Astrid Lindgren, som var så förtjust i citat, hade drämt till med Fänrik Stål:

”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

Sedan räknar Kerstin Ekman upp exempel ur Krigsdagböckerna vad Astrid Lindgren läser i böcker och tidningar. November 1940 om koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald. Sedan tidigare har hon följt judarnas öden noga i tidningarna, bland annat har en bokhandlare på Beridarebansgatan 1939 satt upp en skylt om att ”Judar och halvjudar äga ej tillträde” och där överståthållarämbetet ber bokhandlaren att flytta skylten så att den inte syns från gatan. Astrid Lindgren skriver om hot om deportering av judar i Danmark och om massflykten till Skåne. Under kriget läser hon Erich Maria Remarques Liebe deinen Nächsten, och Stefan Tadeusz Norwids Landet utan Quisling. Hon känner till judarnas situation.

”Så gick det till att få reda på allt det som vi alltså inte skulle ha vetat något om. En tvåbarnsmamma och kontorist gjorde det genom att läsa tidningar och böcker”, skriver Kerstin Ekman.

Det är ett viktigt påpekande som Kerstin Ekman gör. Låt oss bortse från de senaste i raderna av mindre begåvade Guillou-uttalanden och tillhörande debatter om vad han sagt och inte sagt. Det viktiga är något annat: att vi nog alltför lätt kanske tror att Astrid Lindgren gjort sina politiska ställningstaganden och dragit sina slutsatser om vad som hände under andra världskriget på grund av de informationsfördelar hon hade genom sitt hemliga arbete för Allmänna säkerhetstjänsten. Att hon så att säga skulle ha vetat mer än gemene man. Men så menar Kerstin Ekman att det inte var. I tidningar och böcker får hon sammanhangen, skriver Kerstin Ekman. Breven hon läser i hemlig tjänst blir kompletterande vittnesmål till det som den blivande författaren redan har klart för sig.

Jag bläddrar vidare. Hamnar på sidan 149, den 30 november 1942.

”I Norge är det gräsligt. Alldeles nyligen har 1.000 judar, däribland även kvinnor och barn, deporterats till Polen och till en säker död.”

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Jan Guillou, Säpo | 1 kommentar

Guillou tar tillbaka IB-avslöjanden och hur var det nu med överklasspojkarna?

Det är sällan jag läser Jan Guillous krönikor, eftersom de numera oftast går på tomgång. Men i dag läste jag den senaste, också den på tomgångstema men kanske ändå värd kommentarer.

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ‘överklasspojkar’ (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Men hur var det nu med ”IB-skandalen”? Hur mycket skandal var det egentligen? Läser man Fib/Kulturfront från den här tiden slås i alla fall jag av hur naivistiskt det läggs fram. IB är hemlig. IB påstås vara olaglig och strida mot svensk grundlag. IB är tillsatt av regeringen. Försvarsministern påstås formellt vara högste chef för IB. Alla regeringsmedlemmar känner inte till att IB finns.

Det är också riktigt sött att läsa Fib/K-avslöjandet att den militära underrättelsetjänsten skickar spioner utomlands. Jösses! Alla vet väl att Karl XII hade spioner. Menar Brillou att Sverige alltså fortsatt att ha yrkesverksamma inom världens näst äldsta yrke även efter 1718? Ta fram luktsaltet!

IB:s efterföljare KSI rapporterar i dag till regeringen, men säkerligen inte till alla regeringsmedlemmar. Varför i hela fridens namn skulle KSI rapportera om det hemligaste av allt hemligt till barn-, jämställdhets och äldreminister Åsa Regér (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) eller för all del bostadsminister Mehmet Kaplan (MP)?

Vilka länder Sverige samarbetade med under kalla kriget var en del av avslöjandet 1973 men vi vet i dag att Sovjet och dess allierade visste var vi hörde hemma. En stor del av allmänheten begrep. Det var bara vänstern som spelade chockad om det alla faktiskt redan visste. Var vi hörde hemma alltså. Och det strider fortfarande inte mot grundlagen att samarbeta med andra länder, vilket vi fortfarande gör. Alla riksdagsledamöter är inte informerade om allt, även om t ex försvarsutskottet säkert har mer info att tillgå än vad riksdagen i allmänhet har.

Guillou bröstar sig alltid om IB-avslöjandet, men det bör noteras att saker de skrev faktiskt visade sig vara djupt felaktiga.

– EXTRA –

”JAN GUILLOU TAR TILLBAKA IB-AVSLÖJANDEN”, var till exempel rubriken i Aftonbladet den 30 april 1974.

Av artikeln i Jan Guillou husorgan framgår att Guillou medger att ”avslöjandena” innehöll flera felaktiga uppgifter. Uppgifterna om IB:s budget, Olof Palmes träffar på tisdagarna med Elmér liksom påståendet att Elmér skulle ha fått instruktioner av Palme som Elmér upplevde som ”otäcka” ska ha varit felaktiga.

IB-avslöjarnas påstående om en svensk militär som lämnat ut uppgifter om Vietnam var inte alls någon sådan organiserad och omfattande verksamhet. Den utpekade ”Vietnamspionen” hade dessutom haft Kina som huvudsaklig arbetsuppgift (fel land alltså), och Sverige hade inte heller någon omfattande underrättelseverksamhet i Asien.

”Vidare har vi i en av våra artiklar från förra året använt ordet ‘mord’ på ett sätt som kan väcka missförstånd”, citerar Aftonbladet Guillou, som alltså nu poängterar att IB-anställda inte personligen dödat någon så vitt de vet.

Husorganet Aftonbladet skrivet att anklagelserna mot att IB brutit mot Sveriges neutralitetspolitik nu reducerats till ”en strid om ord”. Dessutom har två namngivna personer pekats ut som kopplade till IB inte alls varit kopplade till IB eller inte alls haft den koppling som påståtts.

Jag noterar med intresse att Fib/Kulturfront har lagt ut de olika IB-avslöjandena på nätet, men att just denna megadementi som AB hänvisar till att Fib/Kulturfront publicerat ej ligger sökbar på nätet. Så synd att de har missat denna!

Det ideal som en del av dagens journalister framhäver IB-avslöjandet som tycker jag inte det förtjänar, och det av flera skäl. Paret Brillou såg sig faktiskt inte själva som journalister, vilket tydligt framgår i mina analyser av IB-förhören. Att de dessutom medger en mängd felaktigheter, varav en del inte kan betecknas som annat än allvarliga, gör ju inte saken bättre.

Men optimisten Jan Guillou ger en annan bild 1974. Han menar att felmarginalen i IB-avslöjandet ”varit mycket mindre än vad som är vanligt i så komplicerade reportage”, skriver Aftonbladet. 

För att sätta lite proportioner. Dessa fel om mord e dyl är alltså ”felmarginaler”, att jämföra med att Jan Guillou fyrtio år senare fullständigt schavotterar Paul Frigyes i SVT:s morgonprogram för att ha påstått att Guillou inte fått något avgångsbetyg från Solbacka, vilket senare råkar visa sig att Guillou faktiskt fick ett betyg, men inte ett avgångsbetyg utan ett terminsbetyg. Frigyes hade också fel i att Ann-Marie Skarp haft svart klädsel vid deras vigsel. Det visade sig vara mörkt blått.

Av de övriga hundratals felen som Guillou påstod fanns i Frigyes bok har jag inte kunnat finna någon som helst referens till vad detta skulle vara. Kan de månde vara värre än Jan Guillous egna ”felmarginaler” som är ”vanliga” i komplicerade reportage?

Låt oss återvända till det Guillouska citatet:

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ”överklasspojkar” (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Jag har behandlat det tidigare, men kanske behöver man upprepa. Jan Guillou vet mycket väl att Palmes uttalande om ”överklasspojkar” faktiskt inte alls gäller honom utan endast Peter Bratt, som sökt nåd och fått avslag. När Palme säger att lagen även gäller ”överklasspojkar” använder han sig av en pluralform samtidigt som han faktiskt bara syftar på en person (Bratt) och inte Bratt och Guillou tillsammans. Guillou har ju accepterat sin dom, och räknas dessutom inte heller överklass hur mycket han än framgångsrikt genom åren försökt slå dunster i naiva journalister.

Och när jag skriver att Guillou går på tomgång så är det ju faktiskt något som behandlats tidigare på denna blogg, läs här.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou

JAAA! Frihedsmuseet går under jorden. Precis som jag föreslog i augusti 2013

I dag offentliggjorde danske kulturministern Marianne Jelved (Det Radikale Venstre) vinnaren i arkitekttävlingen om det nya museet över Danmarks frihetskamp 1940-45. Som bekant brändes Frihedsmuseet ner till grunden i april 2013. Branden var anlagd.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 11.31.35Vinnaren av arkitekttävlingen blev Lundgaard & Tranberg Arkitekter, som faktiskt arbetat väldigt mycket med det underjordiska, dolda och militära som tema.

Jag noterar att juryn ratade ett förslag med underjordiskt men en ovandel som är väldigt ljus och har stora glasytor, vilket ju inte är så pedagogiskt om man ska berätta om mörka hemligheter.

Nej Lundgaard & Tranberg har jobbat med det lite bunkerliknande och de har strikt skapa distinktion mellan ovan jord (nutid, kafeteria, personalrum) för att sedan låta besökarna via trappor eller hiss ta sig in i en annan och mörkare tid, en annan stämning och kanske med hjälp av ljud. Det gillar jag! Lite så som pedagogiken på Story of Berlin där man ska gå ner och ner och ner till 30-talet med Hitler ekande i högtalarna.

Jag noterar också att alla förslag byggt på något underjordiskt. Kom ihåg att jag föreslog det i augusti 2013. Så här skrev jag då om det nedbrända och det kommande kommande museet:

”Varför man byggt ett museum om underjordisk verksamhet ovan jord är ju fullständigt opedagogiskt.  Ner med det under jord. Och glöm inte var Ni läste detta förslag första gången. På min blogg :-)” 

Här är pressmeddelandet. Där framgår att A.P. Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond til almene Formaal bidrar med 20 miljoner danska kronor. Augustinus Fonden bidrar med 10 miljoner kronor. Staten finansierer Nya Frihedsmuseet med 63,7 miljoner kronor.

Ni som vill se alla arkitektförslagen, klicka här.

Här är kommentarer från Berlingske och DR.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Fira 70 år sedan befrielsen 4-5 maj? I Köpenhamn kan man välja traditionellt eller med partisanerna

Varje år uppmärksammar man i Danmark den 4-5 maj, som är årsdagar för befrielsen från den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. I år är det dessutom jubileum och med anledning av 70-årsdagarna finns det all anledning att ta sig en tur till Danmark.

I Köpenhamn kommer firandet att ske på olika platser. Måndagen den 4 maj kommer firandet att främst ske kring klockan 20.36 då det berömda frihetsbudskapet lästes upp i BBC:s utsändning till Danmark. Den danske radiospeakern Johannes G. Sørensen hade efter bara några minuter blivit avbruten mitt i sändningen. Efter en stunds tystnad läses det berömda meddelandet upp:

”I dette Øjeblik meddeles det, at Montgomery har oplyst, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og i Danmark har overgivet sig. Her er London. Vi gentager: Montgomery har i dette Øjeblik meddelt, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og Danmark har overgivet sig.”

Meddelandet ledde till att folk strömmade ut på gatorna för att fira. Det finns flera radioupptagningar på nätet, klicka här för att höra utsändningen.

Måndagskvällen den 4 maj 2015 kommer firanden i Köpenhamn att i huvudsak ske på två platser: Mindelunden Ryvangen (station Hellerup) och vid Rådhusplatsen (nära centralstationen). Vilket man väljer är ju lite efter tycke och smak.

I svensk media beskrivs ofta motståndsrörelsen som någon slags enhet, men så var inte fallet. De två firandena på måndag visar med all enkelhet de två huvudsakliga politiska inriktningarna i motståndskampen under ockupationen.

RÅDHUSPLATSEN, BUNKERN PÅ VESTERBRO OCH IB-KOPPLINGEN

Under många år har 4. Maj-Initiativet på Vesterbro firat just på Vesterbro, men i år har firandet flyttat till Rådhusplatsen, program här. 4. Maj-Initiativet är en paraplyorganisation där bland annat SF-Vesterbro, Kommunistiskt Parti, Enhedslisten och organisationen Demos ingår.

Ni som följer denna blogg, som har IB och IB-affären som tema, kanske känner igen namnet Demos. En av Demos grundare, Erik Jensen, gick ju på partiskola i Moskva, bedrev en egen slags underrättelsetjänst under kalla kriget och bistod paret Peter Bratt och Jan Guillou med uppgifter som de kunde publicera i det så kallade IB-avslöjandet. Det är också via Demos Erik Jensen som den så kallade ”tvåmetersmannen” skickas från Danmark till Stockholm för att hjälpa till med de Brillouska försöken att avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum. Demos hade också nära kontakter med DDR och Stasi. Klicka här, och klicka här så kan ni läsa utdrag ur förhörsprotokoll ur IB-åtalet. Demos och Erik Jensen nämns ofta i PET-kommissionens berättelser, se bland annat band 9 och 10 på www.petkommissionen.dk. Jag nämner också Demos i koppling till Operation Norrsken i ett inlägg, länk här.

Åter till 70-årsjubileet. Mellan den 27 april och 6 maj kan man besöka en bunker på Vesterbro, se här. Om jag har förstått det rätt var det BOPA:s bunker (Borgerlige partisaner, en kommunistisk sabotageorganisation). Det finns nämligen rätt mycket information och referenser till just BOPA och dess medarbetare på hemsidan. Ni kan läsa mer om situationen på Vesterbro under ockupationen här, skriven av just Demos.

MINNESLUNDEN I RYVANGEN

Varje år hålls en traditionell minnesceremoni i Minneslunden i Ryvangen, som är värt ett besök även vid andra tidpunkter. Det är alltså en minnesplats och begravningsplats för personer som fallit i motståndskampen eller som avlidit i koncentrationsläger. 202 gravar finns över personer som avrättats av tyskarna på platsen eller som stupat på annan plats, bland annat återfinns gravarna för ”Flammen” och ”Citronen” här, motståndsmännen som blivit film och som tillhörde Holger Danske. 31 danskar som avled i koncentrationsläger finns också begravda här.

Firandet i Nyvangen kommer också att sända ut BBC-utsändelsen från 1945. Det blir tal av statsminister Helle Thorning-Schmidt samt musik av hemvärnets musikkår. Efter det formella firandet kommer körer att sjunga vid de olika minnesplatserna.

En person jag själv har träffat kommer också att vara där – den 96-årige Holger Danske-medlemmen Jørgen Kieler, som jag har skrivit om tidigare och som jag hyser stor beundran för. Jag bävar när jag läser att han fallit och är ganska svag, men han ska komma till Minneslundens firande, läs här.

Så… helt partiskt. Det är i Minneslunden som det riktiga firandet kommer att vara i mina ögon. Där Kieler kommer att vara ska jag vara.

FORMATIONSFLYGNING

Enligt Berlingske kommer en grupp historiskt intresserade piloter att flyga formationsflygning under den 4 maj, men riktigt när och var framgår inte, men jag förutsätter att man ska kunna se bra oavsett vilket firande man väljer. Flygplanen ska flyga så lågt att det är utlovat att de amerikanska Stars and Bars ska kunna ses.

Hungrig behöver man inte vara under firandet. Under två dagar kommer utskänkning att ske genom så kallad Street Dinner, som bl a Köpenhamns kommun gett bidrag till. Idén med kantiner i samband med firandet kommer från Holland.

DEN 5 MAJ

Den 5 maj är det minnesgudstjänst i domkyrkan och dessutom blir det arrangemang på Rådhusplatsen och i Rådhuset. Det blir bildvisning på storskärm från den historiska perioden och dessutom kan man lyssna på musik från kriget.

p.s. Ni vet väl att alla danskar inte firade segern den 4-5 maj. Den tyska ockupationen av Bornholm övergick i en sovjetisk ockupation som varade fram till den 5 april 1946. Så nästa år bör man kunna ta del av ett firande på Bornholm. d.s.

p.s. igen. Frihedsmuseet och Frihedsmuseets Vänner brukar tydligen fira befrielsen och bildandet av en insamlingsfond den 4 maj i Churchillparken, men efter att museet brann ner 2013 så vet jag inte hur man gör. Förra året hade man ett firande i parken, men i år står det inget om firanden, vare sig på hemsidan eller på Facebooksidan. Däremot står det på Nationalmuseums hemsida att man fortsätter fira 4 maj, men ingen info om årets aktiviteter finns. Däremot kan man på Töjhusmuseet se en utställning om när tyskarna kom i april 1940. På nationalmuseum håller man på att förbereda sig inför en stor utställning om de vita bussarna, som öppnar i juni.

Publicerat i andra väldskriget, Danmark

Levashovo – Stalinterrorns massgrav utanför Sankt Petersburg där bl a vitryssar, litauer, norrmän och assyrier ligger

I mitten på 90-talet hade jag ambitionen att lära mig ryska. Det började bra i alla fall, och jag hann med en språkresa till Ryssland. Jag bodde tre veckor i Sankt Petersburg hos Galina Nikolajevna Z., som jag tror flera språkstudenter har haft som värdinna. Ångrar jag någonting här i livet så är det att jag aldrig bad om receptet på hennes borsjtj.

Galina Nikolajevna var en vänlig dam med klara uppfattningar om hur saker och ting. Jag frågade om situationen i Ryssland, och hon tog snabbt fram ett papper och redde ut det ekonomiska läget – före och efter ”reformerna”. Hyra, pension, köttpris etc listades. Det var enkelt att se att ”före” var en tid då hon kunde betala för sig eller ”efter” där hon inte kunde det. Hon behövde verkligen oss studenter.

Efter kriget blev det bara bättre och bäst var det under Brezjnev. Den där Gorbatjov förstörde vårt land. Nu röstar jag på kommunisterna, sa hon.

Jag hade noterat att hon fattades ett finger på var hand och jag undrade vad som hänt. En av de sista dagarna i Sankt Petersburg kom svaret då jag drack te med min värdinna och min ryskalärarinna. Samtalet kom in på blockaden av Leningrad, det som kallas de 900 dagarna. Det var hemska berättelser. Folk hade blivit galna av hunger och köld. Galina Nikolajevna hade varit två år och förfrusit sig. Hon drog upp ärmarna och visade flera ärr.

Men allt elände handlade inte om andra världskriget. Stalin hade ju ställt till med en hel del andra saker och medvetenheten fanns även om detta. En dag hade jag läst i Sankt Petersburg Times om en massgrav utanför Sankt Petersburg. Det var i samband med den 30 oktober, som alltså är minnesdagen för Stalins offer. I artikeln kunde jag läsa om att här i Levashovo (engelsk translitterering) två mil utanför Sankt Petersburg låg en massgrav över ungefär 46 000 människor. De hade avrättats åren 1937-38 och staden Sankt Petersburg hade arrangerat direktturer med buss dit, något som jag alltså hade missat.

Min lärarinna Marina kände mycket väl till platsen. Hennes farfar, eller om det var morfar, låg begravd här. Familjen hade först i samband med Glasnost fått reda på vad som hänt honom. Kan vi föreställa oss detta? Alla år av ovisshet, utan en grav att gå till och så plötsligt veta att där i skogen fanns nog hans kvarlevor.

I Sankt Petersburg Times fick jag se bilder på hur anhöriga smyckat skogen med kors och spikat upp fotografier på trädstammarna. Till minneshögtiden hölls mässa ute i denna skog.

Det var just precis sådana här bilder jag fick se! Klicka på de här, här och här. Någon som kan ryska bättre än jag får gärna översätta det här.

Det finns lite på nätet för den som vill veta mer. Här är den bästa, som bland annat har en karta. Här är mer information. Här hittar jag också en historisk bakgrund till massgraven i Levashovo och 30-talets terror. Franska Wiki är också bra.

Klicka på kartan och se vilka som ligger här. Jag blir förvånad, för nu ser jag vilka grupper som har identifierats.

Norska konsulatet har satt upp en minnesplats över sina medborgare som miste livet. Det finns ett minnesmonument över assyrier, ett över estländare, letter, litauer, judar, finländare-ingermanlänningar, polacker och tyskar. Och så vanliga ryssar förstås, människor från Pskov och många fler platser. På engelska Wiki hittar jag ett italienskt monument.

Lite undrande är jag över om det inte borde finnas med svenskar här också om det fanns finländare och norrmän. Kommentera gärna, någon som vet.

Den som stod bakom avrättningarna var alltså NKVD, Folkets Kommissariat för inrikes frågor (1918-46) och som är en slags föregångare till KGB och där några av cheferna rekryterade sig själva till posten genom att skjuta sin föregångare. Det och mycket mer har beskrivits av Föreningen Sveriges öga och öras ordförande Christer Ohlsén i ett medlemsbrev, som man får tillgång till om man blir medlem genom att betala in 300 kronor på bankgironummer 398-1289.

För medlemsavgiften går man även gratis på söndagens föredrag på Armémuseum i Stockholm. Då ska den tidigare IB-agenten Svante Winqvist föreläsa om sin senaste forskning kring tjeckiska militära underrättelsetjänstens aktiviteter i Sverige under 80-talet. Den tidigare arkivchefen vid Säpo Krister Hansén och jag ska hålla var sitt kort anförande i anslutning till detta.

Publicerat i KGB, kommunism, Sovjet, Sovjetunionen | 2 kommentarer

Stasi kidnappade minst 400 personer i Väst och Jan Guillou har fortfarande fel om Markus Wolf

Uppdrag: Människorov! Auftrag: Menschenraub. Så heter en ny forskningsrapport som släppts via Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Bakom rapporten står historikern Susanne Muhle, vetenskaplig medarbetare vid Stiftelsen Berliner Mauer.

Det är känt sedan tidigare att den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi lät kidnappa människor i Väst, oftast DDR-flyktingar som SED-regimen fann misshagliga. Även mord ska ha utförts.

Det som är nytt med Susanne Muhles forskning är att man nu har försökt räkna antalet fall. Susanne Muhle har kommit fram till att ungefär 400 personer blev bortrövade av Stasi på 1950- och 1960-talet. Och det är vad hon har hittat. Troligen rör det sig om många fler.

Det är dock inte alltid lätt att bevisa de olika fallen. I Stasidokumenten står inte alltid uttryckligen vad som planeras. Flera av de som kidnappades drogades när de bjöds på drinkar, och det man kan se i Stasiakterna är att personerna strax innan kidnappningen har kartlagts just för sina dryckesvanor. Här har tidningen Focus gett exempel på hur det kunde gå till.

I Sächsische Zeitung hittar jag ett intressant fall som berör Karl Wilhelm Fricke, som 1949 hade flytt till Väst. Som journalist kom han att skriva kritiska artiklar om DDR, vilket ej behagades av SED-regimen. Den 1 april 1955 ska han ha besökt en bekants våning. De satt och pratade och drack en konjak. Några timmar senare vaknar Karl Wilkhelm Fricke i Östberlin, närmre bestämt på Stasis rannsakningshäkte Hohenschönhausen. Han dömdes senare till ”bojkotts- och krigshets” och släpptes först fyra år senare. Han fortsatte sedan att jobba som journalist i Väst.

Typiskt för kidnappningsoffren är att de kartläggs i sin privata sfär och att de närmas av Stasiagenter i något som upplevs vara en oftast ny men trevlig person i bekantskapskretsen.

Jag skrev att de här kidnappningarna inte är en nyhet. Vi vet att de skedde, men inte omfattningen.

Redan 1955 offentliggjordes vid en presskonfererens kidnappningar av två sekreterare vid U.S. High Commission for Germany (HICOG) i Berlin. Den ena hette Elizabeth Erdmann och kidnappades den 12 april och fördes till Potsdam där Stasi försökte pressa henne att skriva på som agent för HV A, Hauptverwaltung Aufklärung, Stasis civila utrikesspionage. Hon vägrade och släpptes.

Den 16 juni lurades Christa Trapp in i en affärsmans bil. Via en granne hade Trapp blivit informerad om att mannen ville ta engelskalektioner, och Trapp hade gått med på att följa med ut och äta under förutsättning att hennes mamma också kom med. När affärsmannen körde in i sovjetiska ockupationszonen fattade Trapp vad som hänt, puttade ut sin mamma ur bilen och försökte fly. Mamman och dottern tvingades kvar under vapenhot. Trapp kördes sedan till en bostad där hon utsattes för påtryckningar för att bli värvad som agent. Hon valde att spela med och låtsades att hon ville spionera åt Stasi. Hon fick en mindre summa pengar, skrev på ett kvitto och tilläts sedan återvända till Väst. Hon informerade genast sin chef om vad som hänt. En kort tid efter presskonferensen valde Christa Trapp och hennes mamma att emigrera till USA, och om hon fortfarande lever är det under falskt namn. Stasi hade varit ytterst påträngande även efter offentliggörandet av vad som hänt.

Varför väljer jag att berätta just om Trapp och Erdmann? Därför att det har med Markus Wolf och Jan Guillou att göra, två personer som har lurat i många svenskar en massa snömos om att Markus Wolf var en jättefin och ädel man som absolut inte ägnade sig åt förtryck av människor.

I november förra året publicerades en artikel av mig i Svenska Dagbladet. Den hette Spionen som tappade ansiktet och handlade om vad Markus Wolf, chef för Stasis utrikesspionage HV A, var för en typ – egentligen. Kortfattat kan man säga att Markus Wolf var väldigt skicklig på att sprida myten om att han var en ädel man, och att han inte alls sysslat med sådant där annat hemskt som Stasi gjorde, typ förtryckte människor och bröt mot de mänskliga rättigheterna och så.

En person som bistod i detta image-byggande var Jan Guillou, som skrivit förordet till det svenska versionen av Markus Wolfs memoarer Mannen utan ansikte – en mästerspions memoarer. I förordet fullkomligt hamrar Guillou in den Wolfska imagen i det svenska folket. Guillou skriver i förordet att Wolf är ”högt bildad, humanist ut i fingerspetsarna”, Ulbricht och Honecker är ”busar” – HV A var ”fint”, här ”sysslade man inte med förtryck av den egna befolkningen” och inte heller med ”mordkommandon”, Wolf är en ”i alla intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”.

Jo, Jan Guillou nämner faktiskt kidnappningen av Christa Trapp i förordet. Fast han skriver ”kidnappning” med citationstecken, vilket jag uppfattar som en antydan till läsaren om att det där väl knappast var kidnappning. Guillou noterar i alla fall att Wolf dömts till två års villkorlig fängelse för (citat:) ”kidnappning” i två fall.

”Ett något futtigt rättsligt facit för världens främste spionchef kan tyckas”, skriver Jan Guillou.

Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå vad han menar. Skulle alltså ett tecken på framgång hos spionchefer vara hur många människor de kidnappat och hur många brott de själva kan åtalas för, teoretiskt sett? Min uppfattning är att hög kvalitet på inhämtad information, bra analyser och framgångsrika agents-in-place är måttstocken på en framgångsrik spionchef. Inte hur många brott mot de mänskliga rättigheterna de har begått. Jag har dessutom alltid lärt mig att det var fältagenten som tog riskerna – och att underrättelseofficerare som Wolf & co i princip aldrig riskerade straff.

Men nu var det ju så att man efter murens fall 1989 hade tillgång på handlingar i Stasiarkivet, bland annat de som rörde kidnappningen, affärsmannen ”Henry Gerlach”, affärsmannens chaufför (som var Stasiofficer) m m.

Via Stasiarkivets dokument har man kunnat bevisa att Markus Wolf skriftligen godkände kidnappningen av Christa Trapp den 30 mars 1955, själva handlingen såväl som hur själva kidnappningen skulle gå till.

En kvinna och hennes mamma, uppenbarligen offer för en diktatur, kidnappades och fick sedan emigrera och anta nya identiteter. Är det att beteckna som futtigt?

Efter murens fall tilläts HV A att förstöra alla sina handlingar. Då är det helt naturligt att det tyska rättsväsendet hade svårt att döma Wolf. Det kan aldrig kallas ”futtigt” att officerarna uppenbarligen missade att köra kidnappningsordern på Christa Trapp i pappersstrimlaren. Det kan bara kallas en himla tur att någon rättvisa kunde skipas.

För Markus Wolf var ingen ädel man. Han var en chef för en diktaturs underrättelsetjänst, som intimt samarbetade med de inrikes avdelningarna som ägnade sig sitt huvudsakliga arbete åt att begå brott mot de mänskliga rättigheterna i DDR. Wolfs HV A ägnade sig bland annat åt att utbilda utvecklingsländer i förfinade förhörsmetoder, dvs tortyr.  

Under lång tid har Jan Guillou fått vara utsedd ”expert” på underrättelse- och säkerhetstjänster och har via böcker och media påverkat många svenskars bild av hur saker och ting är egentligen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser Guillous förord till Wolfs memoarer. För det är så mycket tåssigheter och snömos. Förutom att han har fel om Wolf, som inte alls var en ädel man, slår det mig är att han inte verkar förstå skillnaden mellan agent och underrättelseofficer. Ungefär som att säga sig vara fotbollsexpert och därefter inte kunna peka ut vare sig målvakt eller domare.

”Markus Wolf torde ha ansvarat för mellan 4 000 och 5 000 agenter i Västtyskland – ett svindlande stort antal spioner”, skriver Jan Guillou.

Jag blev så förbryllad av siffran. Rätt svar är ju 1 929 år 1989, och då talar vi både inrikes och utrikes agenter. Wolf hade kanske 800 agenter i Västtyskland 1989. Varifrån kommer då siffran 4 000-5 000 som Guillou skryter om då? Jo, siffran överensstämmer ganska väl med den fast anställda personalen, underrättelseofficerarna. Den fast anställda personalen, varav de flesta tryggt kunde ägna sig åt att vända papper hemma i DDR.

Publicerat i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland

P4 Dokumentär stärker bild av tant med väska som ett kommunismens offer

Äntligen! Efter nästan trettio års tystnad görs en dokumentär om vem Danuta Danielsson var. P4 Dokumentär ska ha en stor eloge för ett ömsint och respektfullt reportage om henne. Så vitt jag vet är det första gången en nära anhörig uttalar sig i media.

Dokumentären heter visserligen Tanten med handväskan och ger kanske intrycket av att bara handla om henne, men faktum är att det mesta av dokumentären handlar om vad som hände i Växjö den 13 april 1985. Många talar bara om den nynazistiska demonstrationen och glömmer bort den polisiära fadäsen att bevilja demonstrationsrätt till två till varandra motstående sidor på i princip samma plats och tid. Den dåvarande polischefen beskriver här situationen, där han pekar ut en tredje falang som huvudsakligt bidragande till lynchmobben. Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, ska i huvudsak ha respekterat demonstrationsrätten, även om dåvarande kommunalråd Lennart Värmby i dokumentären låter som om han är för våld, lite grand i alla fall.

Med tanke på hur förvirrad diskussionerna har varit i riksmedia de senaste veckorna så bara måste ni höra på dokumentären.

Det är fantastiskt att höra samtida röster, men också höra de personer som på olika sätt hade träffat eller kände Danuta Danielsson eller hennes man. Mig veterligen är det första gången en släkting uttalar sig. Länk har ni här! 

Dock har jag några kommentarer till dokumentären. Så har jag ju alltid.

För det första har nog minnet spelat journalisten Bengt Larsson ett spratt. I dokumentären berättar han om hur journalisten och jazzskribenten Björn ”Beson” Danielsson åkte till jazzfestival i Polen i december 1981 och blev störtkär, att den kvinna han träffat åkte för att hälsa på honom snabbt efteråt i samma månad, att undantagstillstånd inträffade den 13 december och att Danuta och Björn Danielsson gifte sig snabbt efter detta för att hon skulle slippa åka tillbaka.

Det är korrekt att undantagstillstånd inträffade i Polen den 13 december 1981 när diktaturen försökte slå ner demokratiseringsrörelsen Solidaritet. Men Danutas och Björn Danielssons giftermål har inget med detta att göra, eftersom de gifte sig den 21 november 1981, dvs tre veckor före undantagstillståndet. Lägg till hindersprövning så har ni ytterligare några dagar före då de två bestämde sig. 

Jag är ingen Polenexpert, men det här var en tid då omgivningen satte förhoppning till den kommunistiska diktaturens liberalisering och då Solidaritet blivit en massrörelse. Som jag minns det kom undantagstillståndet i december som en chock. För mig blir det inte alls lika tydlig att det snabba giftermålet ska kopplas ihop med en hårdnande utveckling i Polen. Danuta Danielsson kanske bara blev störtkär och ville komma till ett land där det var bättre och friare?

Den andra saken som jag saknar är återigen kopplingen till den kommunistiska diktaturen.

Danuta Danielssons mamma kan visst ha suttit i nazistiskt koncentrationsläger, men vad man glömmer bort att fråga sig är vad den kommunistiska diktaturen betytt för Danuta Danielsson och hennes familj.

Vi får bara höra ett namn på en stad, men inte dess historia. Staden Danuta Danielsson kom från hette först Neu-Landsberg eller Landisberch Nova och var alltså fram till 1945 en väldigt tysk stad (Brandenburgsk och Preussisk). Den har regelbundet drabbats av krig och härjningar sedan den grundades 1257. Vi svenskar har varit där, Böhmen har attackerat dem, fransmännen under Napoleon. Ryssarna har varit där i omgångar.

Tiden strax före första världskriget beskrivs av staden själv som den lugnaste i dess historia medan den värsta i stadens historia påstås vara andra världskriget.Men notera att man beskriver den i sitt sammanhang: tysk ockupation som går över i sovjetisk ockupation där sovjetiska trupper brände den gamla staden.

Sovjet tar över den preussiska staden Landsberg an der Warthe den 30 jan 1945 och döper om den till Gorzow, eller Gorzów Wielkopolski, som den också heter. Den tyska epoken är över strax före Danuta Danielssons födelse. 

I början på 1900-talet visar religiösa byggnader att tre trosinriktningar samsas i staden. Den tyska evangeliska trosinriktningen dominerar med två kyrkor. Det finns en katolsk och en judisk byggnad.

Vi svenskar är tyvärr ganska Hitlerfixerade. Det är jättebra att ständigt påminna om nazismens brott, men vi glömmer ofta bort vad som hände på östfronten och efter andra världskriget. Visst rensade nazisterna ut judar i Polen, men de satte också många polacker i koncentrationsläger och andra typer av arbetsläger då polacker sågs som mindre värda.

Men hur var det med Sovjet?

”Stalin lät likvidera en stor del av den polska eliten och deportera 1,5 miljoner polacker till det inre av Sovjetunionen. En miljon tyskar tvingades lämna sina hemtrakter i de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien och återvända till Tyskland – ”Heim ins Reich”, som Hitler kallade det”, skriver Barbro Eberan i en mycket läsvärd understreckare.

Röda arméns ankomst till den tyska staden Landsberg an der Warthe i januari 1945 sågs väl knappast som en befrielse. En enorm flyktingvåg vällde västerut för att undkomma trupperna. Miljoner kvinnor våldtogs, i synnerhet i de tyska städerna. Trots att de som var kvar i Landsberg an der Warthe gav sig frivilligt brände Röda Armén i princip ner den gamla staden, vilket flera historiska hemsidor vittnar om, här är en. Här är en annan berättelse om staden under andra världskriget.

Många glömmer bort att Potsdamöverenskommelsen och den sovjetiska invasionen ritar upp nya gränser för Polen. Det innebär fortsatt etnisk rensning och enorma folkomflyttningar. Jag minns en universitetskurs där begreppet Polen – landet på hjul etsade sig fast och min lärare som berättade om en äldre polsk kvinna som för henne beskrivit om hur familjen lämnat sitt hem i öster för att flytta in i någon annans hem i västra Polen; lakanen låg kvar stärkta i linneskåpen med vackra linneband runt sig. Familjen som bott här hade lämnat sitt hem i all hast. Det är en spöklik och obehaglig beskrivning. Jag tror att människor i generationer påverkades av dessa fördrivningar. Jag har sett såren så många gånger.

I slutet av 40-talet är alltså etnisk rensning genomförd av först nazisterna och sedan av stalinister i den stad Danuta Danielsson kommer från.

Även om Danuta Danielsson föds efter andra världskriget så skapas frågor om hennes bakgrund. Kom hennes familj från staden, eller tillhörde den gruppen som fick lämna allt och som fördrivits? Var hon ens född i staden? Enligt den här privata hemsidan, som är mycket välgjord, ska utrensningarna i staden ha pågått t o m 1949.

Vi vill ofta utmejsla nazismen och koncentrationslägren som en enskild händelse, men ser man kontinentens historia går mycket elände in i varandra. Katrine Kielos höll ett minnesvärt sommarprogram för något år sedan där hon konstaterade att det tar hundra år för en familj att glömma krig. I så fall hade Danuta Danielsson ett kollektivt minne från 1888 och fram till 1988 i kroppen när hon dog. Det är tänkvärt för fredsskadade svenskar.

En tredje sak som jag tycker är lite otydligt är Danuta Danielssons ånger kring attacken mot nynazisten. Jag ser den kanske på ett annat sätt, eftersom jag har släktforskat på personer som kommit från andra sidan järnridån. Just vid den här tiden fylls medborgarskapsansökningar av intyg om hur flitig, duktig och arbetsam just den här sökanden är. Notera att det under långt tid var arbetsmarknadsmyndigheter som höll uppenhållstillstånd och medborgarskapsansökningar. Minsta lilla vandel gås igenom av svensk myndighet, allt från att ha cyklat två på en cykel, glömt anmäla sig till polisen då man haft främlingspass till att faktiskt (hör och häpna) gå igenom vilka brott familjen har utsatts för och den eventuella skuld familjen haft i att någon i familjen utsatts för brott!

För mig är det uppenbart att människor som kom från de kommunistiska diktaturerna bakom järnridån hade ett naturligt obehag av att få uppmärksamhet av eller vara i ”konflikt med” myndigheter, svenska såväl som hemlandets.

Danuta Danielssons obehag av uppmärksamhet och rädsla för att misstänkas för brott i samband med demonstrationen är därför helt naturlig. Hon är nämligen inte svensk medborgare 1985. Hon har tydligen släkt kvar i diktaturen. 

Naturligtvis är det ju intressant att reflektera över att Danuta Danielsson några få år före händelsen 1985 uppenbarligen i samband med en snabb förälskelse hade gift sig i all hast för att slippa återvända till det kommunistiska Polen och att hon beskrivs som politiskt ganska ointresserad. Jag får till och med intrycket av ett politiskt undvikande.

Den 13 april 1985 var det ju två organisationer som demonstrerade i Växjö. En nynazistisk och en kommunistisk. Danuta Danielsson kanske insåg att hon inte ville ha med någon av dem att göra?

Det är tänkvärt för gamla kommunister och marxister, varav minst en har gått på partiskola i Moskva, som nu har kampanjat för en statyn över Danuta Danielsson som om hon tillhörde dem. Själv tvivlar jag.

Publicerat i Journalistik, Uncategorized

Granska Säkerhetstjänsterna – fast på rätt sätt, skriver jag på Frivärld Magasin

För några dagar sedan publicerades ett inlägg av mig om kommissioner som ska granska säkerhetstjänsterna. Jag tycker att det är intressant att jämföra tre nordiska: PET-kommissionen i Danmark, den norska Lundkommisjonen samt den svenska Säkerhetstjänstkommissionen. 

Så här i efterhand kan man säga att PET-kommissionen har blivit ett starkt varumärke, just på grund av dess djup, bredd och kommissionens integritet. Det kan jag inte påstå gäller för de andra två kommissionerna. Läser du mitt inlägg på Frivärld Magasin börjar du kanske ana varför. Du har länken här. 

Inlägget ger också intressanta aspekter för oss journalister. Ibland intervjuar vi folk som jobbat på olika säkerhetstjänster som ivrigt förnekar saker som någon annan f d medarbetare påstår har hänt (eller inte hänt).

Den förvirring som kan uppstå i media kan ha sin helt logiska förklaring, vilket Jörn Bros berättelse om PET och fallet Gordievskij är ett utmärkt exempel på. Trevlig läsning! 

Jag har även haft ett inlägg på SvD-bloggen Säkerhetsrådet, men då om terrorhistoria i Köpenhamn. Länk har du här. 

Publicerat i Danmark, Kalla kriget, Norge, PET, Säpo, Sverige, terrorism

Spiken i kistan på statydebatten – och en gravsten som kan försvinna

I eftermiddags beslutade kulturnämnden i Växjö att det inte skulle bli någon staty över en tant svingandes handväska i Växjö. Det var väntat sedan flera veckor, men beslutet blev enhälligt efter att en anhörig i förra veckan hört av sig och sagt att han såg statyn som olämplig. 

Den här nya motiveringen är intressant, just därför att ingen tycks ha rapporterat om just denna aspekt tidigare, fastän den har funnits där mitt framför näsan nästan ett år. Fast det kräver ju att man beställer de kommunala handlingarna, vilket ytterst få verkar ha gjort i riks-debatten.

Kulturförvaltningen har alltså sedan förra våren haft i uppdrag att hitta släktingar till den avlidna kvinnan på Hans Runessons bild. I höstas konstaterade de att de inte lyckats.

Det kan tyckas konstigt, men det var alltså först i förra veckan, mitt i den häftiga riksdebatten, som mannen hörde av sig. Beskrivningarna jag fått är att han känt avsky och ansett det ”var olämpligt” med statyn.

Det här bör nog betraktas som spiken i kistan även för andra kommuners ambitioner att sätta upp en staty i storformat av kvinnan på Hans Runessons bild. För de bör också rimligen genomföra upphandlingstävling, allt enligt SKL:s rekommendationer, samt söka släktingens samtycke, kanske även få fotografens klartecken, och den senare verkar ju inte heller längre pigg på en tolkning av hans bild.

Det finns förresten redan ett litet monument över Danuta Danielsson i Växjö. Det är en gravsten på Skogslyckans kyrkogård. Men den kanske inte finns kvar så länge. Sedan 2012 har kyrkogårdsförvaltningen i Växjö skyltat och velat få kontakt med anhöriga därför att gravrätten har gått ut. Gravstenen har inte tagits bort ännu. Först måste en utredning göras. Kanske den nära släktingen, som verkar vara så svår att få tag på för kommunala instanser, inte bryr sig längre. Eller så känner han helt enkelt inte till vad som håller på att ske.

Kanske kulturnämnden i Växjö kan göra en insats och förmedla kontakten, eller avsätta lite pengar för en kvinna som på något sätt, möjligen helt ofrivilligt, blivit en del av Växjös historia.

FOTNOT

Här ett bra tv-inslag där det framgår att den nära anhörige personligen vädjat inte bara till kulturförvaltningen utan även till Socialdemokraternas representant, som drivit frågan, samt även till fotografen Hans Runesson.

Konklusionen är att det är viktigt att det ska bli rätt. Och att respekten för den nära anhöriges vilja väger mycket tungt.

Trots detta hävdar alltså Smålandsposten i inslaget att även Malmö och Sigtuna vill sätta upp kvinnan som staty. De har nog inte tänkt efter riktigt. Tänk om den anhörige kanske t o m bor i deras kommun.

Dessutom rodnar jag eftersom jag först kallat kyrkogården vid fel namn. Jag har ju cyklat och gått förbi där hur många gånger som helst. Först som gymnasist och sedan under ett par år då jag bodde strax intill.

Publicerat i Uncategorized

Skärpning Sveriges Radio m fl som förmedlar felaktig information i Tant-gate

Historien om statyn av ”Tanten som svingar en väska” lever sitt eget liv och journalister, politiker och landets kulturpersonligheter och debattörer utanför Växjö kommun har verkligen inte stuckit ut vad gäller saklighet och faktakontroll.

P4 Jönköping publicerade i går ett inslag med så många felaktigheter att ansvarig utgivare borde rodna av skam.

”Hennes tant-staty i stoppades i Växjö, men i Gislaved får konstnären Susanna Arwin visa upp sin staty”, är inledningen, som dessutom innehåller stavfel.

Tanten som ska ställas ut i Gislaved syns på bild fast i inplastad form. Det är tydligt att det inte är statyn över Danuta Danielsson svingande sin väska över huvudet. För det första har tanten händerna utmed sidorna. För det andra är hon dessutom oerhört lik den tant som sedan 2005 står på Campusområdet i Växjö, se här. 

I Gislaved är det tydligen Susanna Arwins patentskyddade tant som ska ställas ut, och som har ställts ut i många upplagor runtom i Sverige. Och som alltså redan står fast i Växjö-myllan sedan tio år tillbaka. 

Däremot kan jag tipsa om att Susanna Arwins tant med svingande handväska faktiskt ställdes ut i Växjö på Kulturnatten den 31 januari, vilket framgår av programmet Växjö kommun har här. Susanna Arwins utställning skedde på Swedbanks lokaler på Storgatan. I Växjö alltså. Så här står det

”Måleri och skulpturer av gästkonstnär Susanna Arwin. I utställningen visas skulpturen ”Med handväskan som vapen””, står det alltså i programmet som bevisar att tant med svingande handväskor inte alls är förbjudna i Växjö.  

Någon kanske tycker att det blev ett klämkäckt och roligt reportage att Gislaved skulle ha tantutställning, men tyvärr präglas texten av ett unket underliggande budskap om att öppenheten råder i Gislaved medan det ges sken av att det råder någon form censur i Växjö. Det gör det alltså inte. Skäms på er SR!

Dessutom är det ju inte ens sant att Susanna Arwins staty har stoppats, för det har den inte. Mötet är först i morgon. Dessutom kom kulturnämnden i november förra året fram till att det enda sättet att lösa förslaget att uppföra en staty kostnadsberäknad till 1,5  miljoner var genom upphandling. Flera konstnärer, inklusive Susanna Arwin, skulle alltså få lämna in intresseanmälningar om att få göra en tolkning av Hans Runessons upphovsrättsskyddade och berömda fotografi.

Fotografen, som har upphovsrätten till den berömda bilden, skulle enligt gällande instruktion från Växjö kulturnämnd tillfrågas om hur han ställer sig till det hela. Nu har han börjat dra åt sig öronen, vilket framgår här. 

Nu har flera redaktioner gladeligen rapporterat om kommuner som vill ha statyn. En journalistiskt relevant fråga är om Sigtuna eller Lund eller Uddevalla m fl vet vad statyn kostar? Om de ska sätta den i sitt historiska sammanhang måste de rimligen också inhämta samtycke från upphovsrättsinnehavaren Hans Runesson samt också genomföra den där tåssiga ”upphandlingstävlingen” som blir slutsatsen efter SKL:s rekommendation. 

För några dagar sedan publicerades en text av Lars Gustafsson på Expressens kultursida. I artikeln höjdes ett varnande finger för hela Centerpartiet, som alltså ”inte kan tåla ett monument över en modig antifascist”.

Lars Gustafsson måhända vara känd, filosof och författare, men lyckas inte inhämta rätt fakta för att argumentera för sin sak. Förutom att han felstavar konstnärens namn har han inte begripit var i den politiska processen ärendet ligger och har heller inte satt sig in i grundläggande politiska fakta.

Till skillnad från vad Lars Gustafsson påstod i förra veckan har kulturnämnden i Växjö ännu inte rivit upp sitt beslut. AU föreslår inför morgondagens möte att de ska göra det. Det är så det fungerar i politiken.

Lars Gustafsson drar fram fascistkortet och varnar för ett helt parti som ansvarigt för ett statynej, men har missat att det här handlar om lokal demokrati där en självständig nämnd med företrädare för olika partier i samverkan har enats kring ett förslag.

Ska Lars Gustafsson vara konsekvent bör han alltså inte bara hänga ut Centerpartiet utan även ge fascistkortet och varna för Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. 

Själv tycker jag det är långt intressantare att följa den lokala debatten i Smålandsposten. En kvinna ger i dag sex skäl för att säga nej till staty av kvinna svingandes handväska. Bland argumenten finns upphovsrättsliga aspekter då fotografen Hans Runesson faktiskt ställer sig tveksam till uppförandet. Det är verkshöjd på fotografiet medan skulpturen inte har det. Att det räknats upp många lokalt förankrade författare som använt pennan i sin kamp för demokrati och mot förtryck.

Kanske ett av de mest tänkvärda argumentet är att det bör vara Växjöborna själva som ska bestämma vad de ska ha för statyer på sina torg. Det är tänkvärda tankar för alla amatör- och proffstyckare som bor någon annan stans.  

Publicerat i Journalistik, Sverige, Uncategorized