Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar

ÄNTLIGEN! För över två år sedan, i mars 2014, stämde den f d skånske godsägaren Claes-Ebbe Alwén svenska staten och FMW på 50 miljoner kronor. I går hölls förhandlingen. Två förhandlingar i november förra året och i januari i år har ställts in då ett av vittnena, en rysk tolk vid namn Mariana, inte dök upp. Men i går, den 28 april kom hon och förhandlingen kunde hållas. Dom faller den 19 maj.

Claes-Ebbe Alwén hade i många år agerat hemlig bulvan i Ryssland. Det började med hemligt införskaffande av en flygradar i mitten på 90-talet. Det var den tidigare byråchefen för FMV:s avdelning för flygmateriel Jerk Fehling inblandad i. Han har inte gjort någon hemlighet över att han anställde Alwén som konsult för FMV för att få tag på godbitar från rysk flygindustri. Det utlovade han att han skulle berätta om i rätten när jag intervjuade honom förra året.

I och med Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheter att införskaffa sovjetiskt materiel, berättade han för mig i en artikel i Skånskan.

Högst uppe på min önskelista var flygradarn, berättade aerodynamikern vidare. Han ville veta hur den fungerade.

Införskaffandet av radarn har skapat konkurrensfördelar för JAS Gripen, menar han. I artiklarna Godsägaren strider för sina spionpengar och Sprack till följd av en hemlig robotaffär redogör jag för hemliga affärer från Sovjetunionens fall och fram till en robotaffär som sprack i början på 2000-talet. (Tänk dock på när ni läser artikeln att jag trodde att förhandlingen ska hållas samma dag som artiklarna publicerades).

Den 15 augusti 2001 bröt sig FMV in i Alwéns företagslokaler i Malmö. Därefter gick företaget i konkurs. Nu vill alltså Alwén ha tillbaka sina pengar, dels sådant han lagt ut, dels för förlorade pengar för konkursen som han menar att svenska staten orsakat.

S­­­ka vi tro på godsägarens planer? Hans skånska motorbåt hemmahörande i Skillinge skulle bege sig till Volga och få robotdelar (som skulle ligga på botten av floden) ingjutna i skrovet. Efter vidare färd till Kaspiska havet skulle robotdelarna tas bort och med regeringsplan flygas hem till Sverige. Det var denna affär som alltså sprack. Hade ens Hollywood kunnat snickra ihop ett sådant manus?

Skånskan intervjuade Claes-Ebbe Alwén efter gårdagens förhandling. Han vågar inte sia om utgången:

Det går inte att skriva staten på näsan, de har en förmåga att hålla ihop, tingsrätten är ju också statlig, säger han. Men vi har gjort en hyfsad dag med vittnen som var klara och koncisa och den andra sidan svävade mer ut i det blå. Vi får se vad rätten tycker.

Den som lever får se hur det går. Håll utkik den 19 maj!

 

Publicerat i FMV, Ryssland, Sverige

Kritik mot terroristexperter och fel om Allmänna säkerhetstjänsten när Fridolin var samtalsledare

Rebecca Weidmo Uvell har surfat runt på nätet och ställt sig frågan hur mycket kunskaper MP-språkröret Gustav Fridolin har om Mehmet Kaplans och Yasri Khans idévärld.

Genom gårdagens inlägg blev vi påminda att Fridolin har en fil kand i Mellanösternkunskap och borde veta en del. Ska jag vara petig är jag nog oklar om det stämmer som Weidmo Uvell skriver att Fridolin ägnat tre år på heltid åt Mellanöstern. Rimligen bör man kolla hans Ladok-utdrag först, då det är möjligt att plocka ihop helt andra kurser för en kand. Gissningsvis har Fridolin läst 1,5 år mellanösternkunskap på heltid. Själv har jag tilldelats en fil kand i historia utan att ha läst så mycket historia, men det är en annan historia.

Men nu var det inte detta som var det intressanta utan att vi påminns om att  Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan kommer från samma miljöer. De har båda varit med i Ship to Gaza (2003 resp 2010). I maj 2008 ställde Fridolin upp som samtalsledare på ett möte som Charta 2008, en organisation där Kaplan varit aktiv i många år.

Charta 2008-mötet där Fridolin var samtalsledare är intressant. Gösta Hultén, Matthias Gardell, Janne Flyghed och Amina Said talade.

Janne Flyghed gav t ex ”de s.k. ‘terroristexperterna’ svidande kritik. De yttrar sig alltid omedelbart och tvärsäkert om misstänkta terrorister. Media måste börja granska ‘experterna’ t.ex om de häktade friges, trots att de sagts vara så farliga”, står det att läsa.

Jag känner igen tongångarna, vilket gör att jag tolkar att Flyghed anser att vi journalister måste intervjua ”rätt terroristexperter”, det vill säga de som står Charta 2008-gruppen ideologiskt nära och som poängterar människorättsperspektivet och att en människa ej får ses som skyldig förrän den är dömd.

Under kalla kriget användes ofta argument om att ”ingen har dömts” som bevis för att terrorism, spionage etc ej existerat. Hur kan då sådant se ut i praktiken? Ett bra exempel på det som ses som ”rätt argument” är när vänsterjournalisten Vanna Beckman intervjuades i Nordegren i P1 2009 och fick frågor som berörde Beckmans relationer med Mouna Soudi. Fast Mouna Soudis namn nämndes aldrig i programmet. Vi fick bara Vanna Beckmans anonymiserade människoreättsperspektiv-förklaring av Mouna Soudi:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

För lyssnarna lät ju det här som en stackars oskyldig tjej. Fy så hemskt hon blev behandlad av Säpo!

Mouna Soudi-affären finns utförligt beskriven i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö… (2009). Hon var en snygg palestinska som 1969 kom till Sverige för att visa palestinska barnteckningar, bland annat på ABF i Stockholm. Aftonbladet kunde 24 mars 1969 berätta att hon lämnat konststudierna i Paris för att arbeta ”inom den palestinska befrielserörelsen”. Vilken organisation hon tillhörde informerades ej om, men det skulle visa sig att hon var hemlig medlem i terroristorganisationen PFLP.

En kort tid efter besöket i Sverige greps Mouna Soudi på ett hotell i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson, den senare en trolig infiltratör. På hotellrummet fanns en pistol, en handgranat och ammunition. Trion misstänktes för att ha planerat att mörda den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion.

Den svenska Palestinarörelsen började försvara henne och använde barnteckningarna som bevis för hennes oskuld (se Vanna Beckmans metodik som exempel)

Trion satt häktade i tre veckor innan de utvisades. Mouna Soudi utvisades ur Danmark på livstid, vilket bör säga mer om Mouna Soudi som person än om dansk syn på mänskliga rättigheter.

Året därpå, i september 1970, deltog Mouna Soudi i PFLP:s terroristaktion som går under benämningen flygplanskapningarna på Dawson’s Field. Sammanlagt fyra flygplan med 310 passagerare kapades, men alla landade inte i den jordanska öknen. Soudi klev på ett kapat Pan Am-plan i Beirut och följde med till Kairo. Men flygplanskaperska blev hon i alla fall.

Läs nu om Vanna Beckmans uttalande! Notera att hon undviker att nämna personen vid namn, så att åhöraren ej kan kontrollera fakta. Taktiken är att poängtera att Soudi är kvinna, skulptris, värnar om barn och deras teckningar och Säpo smyger på henne. Oklart varför.

Vanna Beckman ”glömmer bort” att Soudi varit med i en terroristorganisation, kapat ett flygplan, blivit utvisad ur Danmark på livstid samt haft både handgranat och pistol på hotellrummet.  

Åter till referatet av Janne Flygheds inlägg. Här används begreppet ”så kallade terroristexperter” som vi journalister inte bör intervjua. De uttalar sig i media. Tvärsäkert. Men vilka är det egentligen?

Återigen: vi får inga namn. Taktiken känns igen. Som läsare ska vi inte kunna googla vidare och bilda oss en egen uppfattning.

Typiskt för kretsen kring Charta 2008 är att de ogillar fakta och att personer nämns vid namn i media.

Journalisten Per Gudmundson är ett bra exempel på en ”obehaglig typ”, som ägnar sig att göra massor av skärmdumpar från sociala medier som kanske flera år senare kommer till användning när personen NN är gripen misstänkt för inblandning i terroristdåd och när Facebook stängt ner kontot. Hans blogg är en fantastisk databas för den som söker fakta. Länkar till historiska tillbakablickar är många. Vi får veta namn på IS-stridande, deras alias eller nome de guerre som det också kallas, folkbokföringsuppgifter, civiltillstånd, vilka föreningar de varit med om och vad de tidigare varit dömda för.

En annan som kretsen kring Charta 2008 ogillar är terroristforskaren Magnus Ranstorp. Typiskt för honom är att han ofta nämner personer vid namn och kopplar ihop dem med organisationer. Han förklarar sammanhang. Detta ses också som ”obehagligt”.

Det var alltså i dessa vatten som vår skolminister Gustav Fridolin år 2008 simmade runt i när han agerade samtalsledare hos Charta 2008. Om han tog ställning för något, och hur han bemötte felaktiga påståenden vet jag inte. Det hade varit intressant att lyssna på sammankomsten så här i efterhand, vad Fridolin egentligen sa!

Jag noterar att det i den efterföljande diskussion ska ha framförts följande:

Allt fler svenskar ifrågasätter ”terrorist”-jakten, men media och riksdag har inte vänt. 18 juni fattas beslut om FRA (försvarets radioanstalt). Under 2:a världskriget var det några få anti-nazisters brev som öppnades – idag kan alla brev och telefonsamtal kontrolleras.

Jag har ingen bild av att allt fler svenskar tycker att Säpos arbete mot terrorism är fel. Tvärtom. Och så var det ju det där med jämförelsen mellan andra världskrigets och dagens övervakning.

På sin hemsida förmedlar Charta 2008 en bild av att ”alla brev och telefonsamtal” kan kontrolleras i dag. Att ytterst få anti-nazister fick sina brev öppnade under andra världskriget. Finns det belägg för påståendena? Svar: nej.

Alla telefonsamtal kan inte kontrolleras i dag. För det första har vi i Sverige ej resurser till detta. För det andra är det väl känt att såväl kriminella som terrorister använder sig av t ex Skype och Viber, som är svåra att avlyssna då de är krypterade. Kriminella och terrorister byter också ofta telefoner och abonnemang, vilket också försvårar övervakning. Meddelanden kan skickas krypterat via epost. Kriminella och terrorister hittar ständigt nya sätt att undvika övervakning, t ex genom att berörda har koder till samma epostkonto där kommunikation sker genom att läsa det som ligger i utkast-korgen och som aldrig skickas.

I november 2011 berättade statsminister Stefan Löfven att det ofta händer att Säpo, när samtal avlyssnas i terrorutredningar, hör de misstänkta säga ”nu går vi över till Skype” just som de känsligaste uppgifterna ska diskuteras. Så svaret att alla brev och samtal kan kontrolleras i dag är: nej.

Är det då rätt att ytterst få av antinazisterna fick sina brev öppnade under WWII? Nej, inte det heller.

Den Allmänna Säkerhetstjänsten, som utförde telefon-, telegram- och postkontroll under andra världskriget, hade enligt forskaren Leif Björkman kring årsskiftet 1940/41 omkring 5 000 hemliga medarbetare. (Säpo har i dag ca 1000)

Av dessa beräknades omkring 350 personer sitta på de hemliga postkontrollanstalterna, bland annat på Vasagatan i Stockholm. Telefonavlyssningen beräknas ha haft cirka 270 anställda och omkring 100 jobbade med radiokontroll. 

Leif Björkman har ingen redogörelse för antalet brev som lästes, men han beräknar att cirka 1 200 av de 800 000 telefonabonnemangen som fanns avlyssnades varje månad. Det innebar att ungefär en kvarts miljon samtal avlyssnades varje månad under andra världskriget.

En av de som jobbade på postkontrollen var Astrid Lindgren. Den som läser hennes Krigsdagböcker inser att Allmänna Säkerhetstjänsten läste väldigt mycket, oavsett vilken politisk inriktning skribenten hade.

För ett år sedan skrev jag en debattartikel i Expressen som berörde skildringen av Allmänna säkerhetstjänsten och vad Astrid Lindgren egentligen hade gjort där. Tyvärr glöms det ofta bort att Allmänna säkerhetstjänsten tillkom för att först och främst jaga kommunister, som vid krigsutbrottet sågs som det största hotet mot rikets säkerhet.

Men kommunisterna var ofta konspiratoriskt mycket avancerade och jobbade med kodspråk eller undvek telefonsamtal och brev. Så trots att syftet med Allmänna säkerhetstjänsten först och främst var att jaga kommunister var det relativt få som greps och dömdes.

Telefoncensuren men främst brevcensuren bidrog med bevismaterial för att döma, det vittnar arkiven om. Leif Björkmans sammanställning för åren 1939-1942 visar 134 dömda eller utvisade för spionage eller sabotage för de allierade, för kommunistiskt/ryskt 63 personer. Motsvarande siffror för tyskt/nazistiskt spionage och sabotage är 43 personer. 

Även om det inte finns några faktauppgifter om antalet öppnade ”anti-nazistiska brev” så talar proportionerna över antalet anställda och domarna sitt tydliga språk. Allmänna säkerhetstjänsten öppnade enorma mängder av brev – även för anti-nazister.

Min förhoppning är att vår skolminister Gustav Fridolin har sökt sig till mer kunskapsintensiva miljöer sedan 2008.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Journalistik, Säpo, Sverige, terrorism

Sverige som bas för terrorister – i går och i dag

Den 23 mars tittade jag på den tidiga Rapport-sändningen, där det framgick att SVT låtit genomföra en SIFO-undersökning om svenskarnas rädsla för terrordåd i Sverige. Inslaget går ej längre att se på nätet, men kort visade undersökningen att svenskarna var räddare nu för att en terrorattack skulle hända i Sverige efter Brysselattackerna 2016 än efter attentatet i Paris mot Charlie Hebdo i januari 2015.

När SVT gav sig ut i den så kallade verkligheten begav de sig till Stockholms Central för att fråga folk om de var rädda. Svaren hittar ni här.

Som Malmöbo kändes det konstigt att lyssna på referenser till Paris och Bryssel och ett nedslag på Stockholms C när vi skåningar levt tätt inpå ett historiskt mer långvarigt och mer påtagligt terrorhot inpå knutarna än vad stockholmarna har gjort.

Jag tänker på långt mer än den av terrorister mordhotade karikatyrtecknaren Lars Vilks. Men fallet Vilks är intressant att titta närmre på. Terrorattentaten den 14 februari 2015 i Köpenhamn borde väl snarare vara en mer aktuell referens för SVT att ta upp eftersom det hände så nära inpå oss svenskar? Ett mål ska ha varit Vilks. Två andra människor fick sätta livet till vid Krudttønden och synagogan.

I skånska Nyhamnsläge tömde polisen därefter Lars Vilks hus utan att Lars Vilks fick närvara. Huset plomberades. Gissningsvis inte för att Lars Vilks älskar sitt hus över allt annat på jorden och vill ha det kvar, utan snarare för att det är osäljbart. Det finns tyvärr många exempel på knäppgökar som attackerar personer som flyttat in efter den som knäppgökarna egentligen är ute efter. Påverkas inte Lars Vilks grannar mer av det som hände i Köpenhamn och inpå knutarna än något som hänt i Paris?

Terrorhotet har varit och är mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Malmöbon kan på mellan 13 och 21 minuter nå ett tänkbart mål – Kastrup. Det är väl ganska nära?

I december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig till döds i Stockholm. Ingen annan kom till skada. Men minns ni att det stoppades ett terrorattentat mot Jyllands-Posten strax efteråt? Det var vid jul samma år och dåvarande svenske Säpochefen hastade till Köpenhamn för att sitta på presskonferens och berätta om hur väl man samarbetat med sina danska kollegor.

Minns ni vem som dömdes? Just det: fyra personer bosatta i Sverige varav tre var svenska medborgare. De dömdes till 12 års fängelse. Så vitt jag förstått bodde de alla i Storstockholm.

Min tråd börjar forma sig. Terrorhot har historiskt hittills varit mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Däremot verkar det som om Stockholmsregionen har haft en tendens att husera terrorister, som t ex utför dåd i Köpenhamn.

År 2009 kom Berlingskes journalist Bent Blüdnikow ut med boken Bombeterror i København – trusler og terror 1968-1990. Boken är på över 500 sidor! Jag visste att det hänt en del i min grannstad – men så mycket? För att ta några exempel:

  • Den vänsterextrema BZ-rörelsen, eller BZ-Brigaden som de också kallades, ska den 26 september 1986 ha kapat linje 8:as buss på Prinsessegade. Chaufför och passagerarna flydde i panik. Våldsamma konfrontationer med poliser följde. Den 25 september 1987 kapas två HT-bussar i Köpenhamn. Chaufförer och passagerare flydde även då. Vid de våldsamma konfrontationerna skadades nio polismän. Enligt PET-kommissionen ska totalt 538 aktioner ha genomförts 1981-1994. Mängder av husockupationer genomfördes, men också brandattentat. AEG, Shell och Nato var måltavlor. Även palestinakonflikten engagerade. Konfrontationer med polis var många.
  • I september 1983 anhölls 5 libyska medborgare i Köpenhamn. De misstänktes ha planerat att mörda Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon, som var på besök i staden.
  • Den 22 juni 1985 drabbades Köpenhamn av terrordåd. En bomb detonerade vid det amerikanska flygbolaget Northwest Orient Airline och ytterligare en bomb vid judiska synagogan (som blev mål även 2015). En bomb mot ett israeliskt flygbolag detonerade aldrig. Sammanlagt dödades en person och 27 personer skadades. Terroristerna var från Uppsala. Gärningsmännen Mahmoud Moughrabi, Abo Talb och Marten Imandi åkte sedan tillbaka till Sverige på samma sätt som de kommit: med tåg. Här är alltså ett av flera historiska belägg för att man under 1900-talet kunnat möta terrorister och dess kurirer på Stockholms C. Ibland har de haft sprängämnen med sig, men inte för att använda i Sverige.
  • Blekingegaeligan med bas i Köpenhamn var verksamma på 70- och 80-talet och jag har behandlat dem ingående på denna blogg. En del kan ifrågasätta om de ska kallas terrorister, då de mest ägnade sig åt rån av penningtransporter. Men de verkade för en terrororganisation (PFLP), deltog på PFLP:s träningsläger och ska också ha planerat att kidnappa Jörn Rausing i skånska staden Lund där PFLP-ledaren Marwan el Fahoum ritade upp planen och bestämde priset 25 miljoner dollar. Jag undrade länge varför journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen i sina böcker om Blekingegadeligan så övertydligt underströk att man faktiskt inte visste om kidnappningen hade ägt rum eller inte. Ända tills jag fick förklarat att folk i säkerhetsbranschen är helt övertygade om att kidnappningen faktiskt har ägt rum och att allt lösts i det tysta.
  • Under rubriken Terrorcellen i Uppsala beskriver Blüdnikow ett planerat terrorattentat 1980 i Köpenhamn, som dock avstyrdes. Mycket rykten och felaktigheter spreds inledningsvis om planerna, som t ex uppgavs vara att kidnappa presidentfrun Jihan Sadat från en kvinnokonferens på Bella Center. En av gärningsmännen påstods vara italienare. Men i verkligheten var det en terrorcell från Uppsala som var i farten. Bröderna Alwani, varav en sägs ha grundat det palestinska marxistiska PFLP-GC, samt de två svenskorna Lise-Lotte och Ingela, som hade fått terrorträning i Syrien 1979 och efteråt i förhör förklarat att ”de behandlades som prinsessor”. Terrorcellen ska ha haft planer att spränga israeliska Knesset i luften och de två svenskorna hade i mars 1980 åkt till Israel på fotograferingsresa där bland annat parlamentet avbildades. De skulle också rapporterat om säkerhetsrutiner i Köpenhamn. I förhör berättar Ingela att det var hon, Lise-Lotte och en Kristina som skulle föra in sprängmedlet i Israel. En av tjejerna hade dessutom fått i uppdrag att hitta en El Al-man att ha sex med, så att hon kunde få ur honom hemligheter. Terrorcellen hade nämligen också planer på att mörda El Al-folk i Köpenhamn. Expressens Leif Brännström och Sune Olofson kunde 1980 avslöja att PFLP-GC:s egentlige ledare i Uppsala var Ahmed Omarin, som var terrorist och hade fått utbildning i Sovjetunionen. Via Expressen fick svenska folket veta att det fanns flera hundra personer som hade ingått i hemliga celler och att de hållit regelbundna möten i Svenska Missionsförbundets ungdomslokaler på Linnégatan i Uppsala. När det var tal om att utvisa tolv palestinier och deras familjer gav sig Jan Guillou in i debatten och ifrågasatte det hela, inklusive att Säpo redan 1977 i samband med Kröcheraffären försök få Omarin utvisad. Enligt DN skulle utvisningsförsöket 1977 även ha gällt en annan PFLP-GC-man i Uppsala, men regeringen stoppade det hela. Den senare Uppsalabon vid namn Mohammed Khadra skulle ha planerat ett attentat mot El Al i Köpenhamn. Hur det gick med utvisningarna? Först i januari 1981 greps och utvisades Omarin och Khadra. Två andra som skulle utvisas stod ej att finna. Det tog alltså minst fyra år från begäran till beslut. Lagar och regler skulle gås igenom och mottagarland skulle hittas. Bara 17 procent av utvisningarna kunde verkställas. Detta tål att tänka på när Sveriges regering nu avser att utvisa 80 000 asylsökanden. Lycka till!

2009 publicerade min man Gunnar Ekberg sina memoarer De ska ju ändå dö… där han redogjorde för möten med den marxistiska palestinska terrororganisationen PFLP:s ledare Wadie Haddad, som i början på 1970-talet förklarade att Skandinavien var ett bra basområde för hans terrorverksamhet.

Just det här att Sverige och Skandinavien sågs som en bra plats att bo på för terrorister var egentligen inte någon nyhet. År 2004 berättade Sveriges Radio om en hög terroristchef som bott i Upplands Väsby. Följande stod att läsa i artikeln:

Sverige har i årtionden varit tillhåll för vilande terroristceller. På 90-talet placerade terrororganisationen Abu Nidal sin internationellt efterspanade och näst högste chef i lugn och ro i Upplands Väsby utanför Stockholm”, står det att läsa.

Notera att det här tydliggörs att Sverige varit en bra plats, inte för att utföra terrordåd, utan för att i lugn och ro planera inför de dåd som skulle utföras. Vidare i SR-artikeln berättas att Abu Nidalchefen tog hit terroristkompisar på flykt och att terroristerna grävt ner en omfattande vapengömma i en skog intill Arlanda flygplats. När Säpo slog till mot vapengömman hade de ledande terroristerna flytt landet.

”Sedan dess har utländska säkerhetsanalytiker gång på gång utpekat Sverige för att vara ett relativt lättmanipulerat land att slå sig ner i för vilande terrorceller och grupper som samlar in ekonomiskt stöd för aktiva terrornätverk utomlands”, står det att läsa artikeln, som ligger på nätet och publicerades för 12 (tolv) år sedan. 

Abu Nidals underrättelsechef med säte i Upplands Väsby har gått under många namn. Han uppges av Blüdnikow ha varit efterlyst i världen under minst 15 identiteter, bland annat Samir Mohammed Khadar och Michel Rouphael. Han ska ha varit gift med flera kvinnor (samtidigt), och fick uppehållstillstånd i Sverige 1986 (inte på 90-talet alltså) i och med giftermål med en svensk-finländsk kvinna han träffat i Rom och som enligt Säpo inte skulle haft en aning om makens hemliga liv. 

Blüdnikow med flera pekar ut Khadar som deltagare i terrorattentatet mot Cafe de Paris i Rom 1985 där 38 människor skadades samt attentatet mot Roms flygplats samma år med 13 döda. Attentaten hade planlagts i samarbete med Khadaffis Libyen. I september 1986 hade Abu Nidal kapat ett Pan Am-flyg. En kvinna avrättades och vid en stormning dödades ytterligare 22 personer och 150 sårades. Vår terrorchef i Upplands Väsby utpekades som delaktig i planeringen.

När Säpo gjorde tillslag mot vapengömman vid Arlanda flygplats ska man ha hittat vapen av den typ som användes vid angreppet mot Roms flygplats. Några planerade attacker mot mål i Sverige hade Abu Nidal inte haft kunde DN berätta 13 augusti 1988. Istället handlade det om att Sverige hade varit en bra plats att bo på för terrorister till följd av den liberala flykting- och invandrarpolitiken där man inte var så noga med id-handlingar. Av de 2000 asylsökanden som kommit 1987 hade 80 procent saknat id-handlingar och utav dessa bedömde Säpos Krister Hansén att 20-40 procent av dessa hade kriminell eller terroristisk bakgrund, kunde DN vidare berätta.

Det är just sådant här jag tänker på när statsminister Stefan Löfven i november 2015 höll presskonferens om skärpta åtgärder med anledning av terrorhotet. Reagerade inte ni över att någon på SVT satte följande rubrik:

Löfven: Sverige ska aldrig bli en fristad för terrorister

Nu är det lite oklart om vår statsminister verkligen sa så. Detta klipp innehåller inget sådant uttalande. Aftonbladet hävdar istället att Löfven sa att ”Sverige ska inte vara en fristad för terrorister”, vilket man med eftertankens kranka blekhet ju innerligt kan hålla med om när man kan sin historia.

Jag tycker att den missvisande SVT-rubriken är intressant därför att den belyser att även journalister har haft svårt att ta in att Sverige under årtionden varit en ganska bra plats för terrorister att bo på. Vi får regelbundet uppgifter om att det har varit så, men de fredsskadade svenskarna tycks inte förstå innebörden.

Information har som sagt var inte saknats, men motkrafterna har varit starkare då de bredvilligt getts plats i politik- och Mediesverige. Så fort någon person pekats ut för spion- och terroristkopplingar, ska utvisas eller då säkerhetshistoriska skeenden i Sverige ska beskrivas träder professionella gråterskor fram, eller så kallar jourhavande politruker som Jan Guillou och Ulf Bjereld in sig själva för tjänstgöring som debattörer, alternativt att de blir inbjudna som experter på nästan vad som helst som de har föga kunskaper om.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Guillou om den svenska palestinarörelse i Nordegren i P1 år 2009.

Han blev inte ifrågasatt då, eller vid tidigare liknande uttalanden. Ofta får han bre ut sig om att Säpo är dumma. Han får medhåll av Ulf Bjereld om den svenska vänsterns oskuld, i Bjerelds fall senast den 23 mars i ett blogginlägg. Bjereld menar att vänstern tog avstånd från terrorism och våld. Han som påstår sig veta så mycket om den svenska Palestinarörelsen. Inte bara för att han var en del av den. Han har ju också suttit i Säkerhetstjänstkommissionen. Men vad vet han om terrorismen i Sverige?

”det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan”,
skriver Bjereld i sitt blogginlägg.

Hans känslomässiga beskrivningar av Gunnar Ekberg är talande. Det är inte mycket till vetenskapsman här inte. Och vad kan Ulf Bjereld om Säpo och terrorism – egentligen? Hans paradnummer för Säkerhetstjänstkommissionen var ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Läs noga rubriken igen! Ser ni vad som är grejen?

På sid 16-17 i SOU 2002:95 kan jag läsa att Bjereld bestämt sig för att avgränsa studien till 1965-1980, på något annat ställe står det 60- och 70-talet. Således har han gissningsvis valt bort att kolla in handlingar på Lise-Lotte och Ingela som skulle vara med och spränga Knesset i luften, eller för all del Abu Nidals verksamhet i Uppsala. I rapporten påstår han att han fått läsa allt han bett om. Ska vi tro honom?

Menar ni att jag ska tro att en fd KPML(r)-are fick fri tillgång till Säpos och Musts arkiv? Tror ni att Mehmet Kaplan skulle få fri tillgång till samma arkiv gällande dagens misstänkta terroristsympatisörer? Skojar ni? 

1988 har media fått tag på tidigare hemligstämplat material om Lundabon Saima Jönsson och hennes kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Den professionella gråterskan trädde fram. Hon som trott på Sverige som ett demokratiskt land börjar nu tvivla, säger hon. Hon ska ringa Jan Guillou. Inte för att hon känner honom, men för att hon litar på honom, kan jag läsa i Aftonbladet.

Jag har träffat många men känner inga terrorister, citerar Aftonbladet henne.

Saima Jönsson är just då både politbyrå- och terroristledarhustru. 1976 gifte hon sig med Marwan el Fahoum, som i slutet på 70-talet blev invald i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå. Mycket talar för att han blev chef för PFLP:s etablering av basområdet Skandinavien efter Wadie Haddads död 1978. Det var Marwan el Fahoum som var beställare av Blekingegadeligans rånarpengar, han som var beställare av kidnappningen på Jörn Rausing, den som vi faktiskt inte vet om den blev av. Känner inte Saima Jönsson några terrorister när hon faktiskt är gift med en?

När Ulf Bjereld skriver för Säkerhetstjänstkommissionen tar han upp fallet Saima Jönsson. Men istället för att upplysa läsaren om att hon vid de två avlyssningarna han granskat faktiskt var gift med en terroristledare (då får man väl nästan skylla sig själv om man blir avlyssnad?) får han det att framstå som att det är grundlösa beskyllningar mot en stackars sjuksköterska.

Ulf Bjereld ljuger i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Saima Jönsson är nämligen läkare.

Visst är det intressant att Ulf Bjereld säger sig ha gått igenom Gunnar Ekbergs rapporter och har fått sådan enorm insyn i arkiven. Ändå missar han att det är Gunnar Ekberg som är kuriren mellan terrorledaren Wadie Haddad och Saima Jönsson år 1972. Det är Gunnar Ekberg som är vittnet till att Saima Jönsson är en PFLP-medarbetare redan då. Istället för att konstatera just detta speglar han Saima Jönsson som en stackars oskyldig sjuksköterska. Inte som den manipulativa läkaren och PFLP-medarbetare som hon var redan fyra år före giftermålet med Marwan el Fahoum.

Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säpo, Sverige, terrorism

JO-anmälan mot Ulf Bjereld – for han med osanning i Säkerhetstjänstkommissionen?

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Den 17 mars 2003 meddelade Sveriges Radio att professor Ulf Bjereld anmälts till Justitieombudsmannen, JO. De tidigare IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist anklagade Bjereld för att ha farit med osanning i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen om den svenska Palestinarörelsen (SOU 2002:95). Därtill kritiserade Ekberg och Winqvist Ulf Bjereld för att han faktiskt inte talat med dem, konsekvent tillmätt personer ur den så kallade palestinarörelsen trovärdighet samtidigt som han i rapporten betecknar Gunnar Ekberg som inte trovärdig. Vad han  baserade dessa slutsatser på var oklart.

Striden mot Ulf Bjereld var inte en nyhet för det svenska folket. I januari 2003 gick Ulf Bjereld ut på DN debatt. Den 9 januari svarade Gunnar Ekberg och Svante Winqvist på DN Debatt och kritiserat hårt Bjereld. Ulf Bjereld läxades minst sagt upp som en ej seriös forskare.

”Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”. Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack” som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod
i intim kontakt med”,
skriver de bland annat.

”Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.”

Vad för slags vetenskapsman var Ulf Bjereld? Var han trovärdig? Vilka källor hade han använt? Men först och främst: Varför i hela fridens namn pratade Ulf Bjereld  aldrig med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist? En seriös vetenskapsman borde väl höra båda sidor?

Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott”, var det isiga konstaterandet på DN Debatt.

Av outgrundlig anledning ligger varken Bjerelds första debattartikel eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar på nätet. Det gör däremot Ulf Bjerelds svar, som kan läsas här. Tesen Ulf Bjereld lade fram var att Ekberg talade i egen sak. Ord som ”suspekt” används om Ekberg, som påstås vara ”hårt trängd” och har fått motta ”kritik”. Bjereld besvarar över huvud taget inte själva kärnfrågan som fanns i debattartikeln: Varför Ulf Bjereld aldrig talade med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist.

Ni vet väl att Ulf Bjereld varit KPML(r)-are innan han i mitten på 90-talet gick över till socialdemokratiska partiet? Den så kallade vetenskapsmannen Bjereld gav således för Säkerhetstjänstkommissionen hög trovärdighet till sina (forna) ideologiska själsfränder, men kunde ej höra Ekberg och Winqvist.

”Han var jävig och feg. Han vågade inte gå i kontakt med oss under utredningen”, konstaterar Svante Winqvist när jag talade med honom på telefon i dag.

Varför DN missat att inte ha hela debattsekvensen på nätet vet jag inte, men för att hjälpa till öppenhet publicerar jag härmed Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikeln här. Nu har vi åtminstone 2 av 3 debattinlägg att läsa lätt för alla och envar!

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

Ekberg och Winqvist menade i sin 45-sidiga JO-anmälan 2003 (dnr 1132-2003) att Ulf Bjereld såväl förvanskat som förfalskat uppgifter i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ärendet drogs i långbänk. I oktober 2005, alltså över 2,5 år senare, skriver JO Nils-Olof Berggren till Ekberg och Winqvist och ber om ursäkt för den långa handläggningen.

Beslutet blev ett bekräftande att Säkerhetstjänstkommissionen, i egenskap av en statlig förvaltningsmyndighet, stod under JO:s tillsyn. Men det fanns ett problem. Kommissionens arbete avslutades år 2002, varför myndigheten ej längre fanns. Kommissionens ledamöter, sakkunniga och sekretariat hade entledigats ”redan vid tidpunkten för Er anmälan” (2003 alltså).

”Jag gjorde den principiella bedömningen att kommissionen i och för sig fortfarande stod under JO:s tillsyn men att möjligheterna att utreda en anmälan var begränsade med hänsyn till att myndigheten hade upphört. Härtill kommer att JO:s granskning är av rättslig art och främst avser tillämpningen av gällande förfaranderegler samt att klagomålen lämpade sig mindre väl för en prövning av JO”, skrev JO Nils-Olof Berggren. :

En kommission av typen Säkerhetstjänstkommissionen kunde ej kritiseras och granskas av JO av den enkla anledningen att när de väl lagt fram sina rapporter så lades myndigheten ner, och då var de ogranskningsbara!

Själva JO-anmälan bör ses som ett komplement till Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Här finns historiska referenser, källhänvisningar, men också namn på personer som Bjereld och Säkerhetstjänstkommissionen valt att anonymisera. Allt gissningsvis enligt rådande ”trattinstruktion” från justitieminister Laila Freivalds.

Just på grund av bristerna i Ulf Bjerelds rapport till kommissionen så publicerar jag JO-anmälan på min blogg, så får folk själva läsa och bilda sig sin uppfattning. Varsågod! Trevlig läsning!

JO-anmälan mot Ulf Bjereld

 

 

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sverige, Ulf Bjereld

Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikel i DN 2003

I januari 2002 kom Säkerhetstjänstkommissionens rapport från trycket. Ett år senare inleds en debatt i DN mellan dels de fd IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist och dels den tidigare så kallade ”experten” Ulf Bjereld. Enligt vad jag förstår inleddes det med en debattartikel den 2/1 av Ulf Bjereld. Varken den eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar den 9/1 ligger på nätet. Det gör däremot slutrepliken från Ulf Bjereld, vilket känns lite konstigt. Allmänheten får således bara en tredjedel till dels. För att råda bot på något av skevheten publicerar jag svarsartikeln här:

DN DEBATT
2003-01-09

DN:s ingress:
Tack vare min infiltration i den palestinska organisationen PFLP hann några hundra människor evakueras från ett fartyg som den skulle spränga i Beirut. Genom att fartyget offrades kunde min roll maskeras och mitt liv behövde inte äventyras. Möjligheten att rädda några hundra liv stod mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar, skriver förre IB-agenten Gunnar Ekberg. Tillsammans med Svante Winqvist, också med IB-anknytning, försvarar han underrättelsetjänstens verksamhet.

Text av GUNNAR EKBERG och SVANTE WINQVIST:

Ulf Bjereld är forskare knuten till Säkerhetstjänstkommissionen (Säko) och skrev rapporten ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Som ena stunden ”objektiv” vetenskapsman övergår han på DN Debatt 2/1 till att bli partsfördömande debattör. Ett bemötande är därför på sin plats.

Ulf Bjereld påstår att Gunnar Ekberg i sin rapportering sagt: ”Guillou och journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp.”

Bjereld förvränger här rapporteringen, som inte avsåg vad motiven för mätningen skulle vara. Han döljer vidare att källan till uppgiften är Jan Guillou själv. (Undertecknad Svante Winqvist skrev i en bok 1974 om saken, som har behandlats i en tryckfrihetsrättegång – Rosenberg mot Winqvist – där Winqvist frikändes. Vid rättegången uppgav Winqvist Jan Guillou som källa och denne fanns i rättssalen. Rosenberg inkallade då inte Guillou för att som vittne dementera sin roll som källa.) Det bör med tanke på dåtidens hotbilder tilläggas att Waddi Haddad, operationschef i PFLP, planerade en attack på civila, som råkade genomföras på samma flygplats i maj 1972 av japanska Röda armén med resultatet 28 döda.

Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”.

Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack”som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod i intim kontakt med (bland annat PFLP:s representanter i Mellanöstern och kfml i Sverige, båda marxistiska organisationer med våld som uttalat politiskt medel).

Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.

Ulf Bjereld kritiserar Gunnar Ekberg för två bombhot, ett mot El Al och ett mot Middle East Airlines. Två frågor är centrala: Vem tog initiativet? Var det över huvud lämpligt eller lagligt för Gunnar Ekberg att utföra hoten, vilket Bjereld anser att det inte var?

I fråga om initiativet, alltså anstiftan till brottet, tror Ulf Bjereld – vilket framgår av hans rapport till Säko – inte att den aktuelle palestiniern DK stod bakom det hela. Bjereld motiverar irapporten till Säko att han tror mer på den ena möjliga källan, det vill säga DK, än på Gunnar Ekberg och därför hävdar han att det var
den senares eget initiativ.

DK förhördes av Säpo 1975 om händelserna och förnekade då anstiftarrollen. Ulf Bjereld tror alltså att en PLO-representant i Sverige, med breda kontakter i de marxistiska rörelserna DPFLP och PFLP, i en fråga med det massmediala fokus som IB-affären då hade, skulle ha sagt: ”Ja, jag tog initiativet!”. Om man tror det, är man inte lite naiv.

Ulf Bjereld gör det sedan lätt för sig. Han återger inte den skriftliga dokumentation som Säko har om motiven för att genomföra DK:s uppmaningar. IB:s spel för att infiltrera PFLP:s terrorgren nämns inte; att detta dessutom lyckades återkommer vi till nedan. Bjereld nämner inte att Gunnar Ekberg genom detta spel medverkade
dels till att skaffa förstahandsinformation från PFLP:s ledargarnityr, dels att lägga krokben för bland annat ett terrordåd i Beirut. Händelserna dokumenterades 1969 respektive 1970, fem år före förhören med initiativtagaren och utan tanke på framtida granskning av någon ”vetenskapsman”. Bidrar denna form av bristande
källkritik till Ulf Bjerelds trovärdighet som granskare?

Ulf Bjereld säger också, för att motivera sin övertygelse om att Gunnar Ekberg hotat flygplanen på eget initiativ och inte som en del i Palestinarörelsens hemliga verksamhet, att: ”Ingen annan Palestina-aktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett sådant test.” Vad i all världen vet Bjereld om detta? Vem har berättat det för honom? Vilka källor har han? Att läsa vad Bjereld skriver och samtidigt veta hur det gick till i verkligheten ger en obehaglig Kafkakänsla.

Givetvis står det inte uttryckligen i lagen att en underrättelsetjänst får utföra de handlingar vi här diskuterar. Vad lagstiftaren skulle ha sagt om de förutsättningar som gällde i detta fall varit kända vid lagstiftningstillfället, vet varken vi eller Ulf Bjereld.

Här kommer frågan om proportionalitet in i bilden. Eftersom IB hade ett offentligt, om än hemligt, uppdrag och inte var något privat medborgargarde, måste det vara rimligt att resonera utifrån den allmänna rättsteorins proportionalitetsbegrepp. Om man kan avstyra ett stort ont genom ett litet ont gör man en rättsvinst.

I detta fall, och det undertrycker Ulf Bjereld helt, lyckades således infiltrationen. Varför? I motsats till vad som sagts i debatten hade Gunnar Ekberg förtroende bland Palestinaaktivisterna. Detta är verksamhetens ofrånkomliga jesuitiska sida. Genom de uppgifter om Gunnar Ekberg som en handfull individer i Sverige rapporterade till dr Waddi Haddad i PFLP, accepterade denne att värva Ekberg som en av sina medarbetare och lät Ekberg bland annat medverka i planeringen och utbildningen inför ett terrorattentat i Beirut.

Med hjälp av IB:s internationella nätverk kunde attentatsplanerna röjas. Det fartyg som skulle sprängas, ”Sunion”, kunde tömmas på några hundra människor. Genom att själva fartyget offrades, maskerades Gunnar Ekbergs roll och därmed behövde inte heller hans liv äventyras.

Hur står då möjligheten att rädda några hundra liv och få insikt i dåtidens främsta terrororganisation mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar? Hur ser den formel ut där detta vägs samman? I den verkliga världen är det denna situation som politiker och säkerhetsorganens chefer måste ta ställning till. I den
teoretiska värld, som Ulf Bjereld representerar, kan man nöja sig med förnumstig efterhandskritik från parkettplats. Inte ens en teoretisk modell för hur sådana avvägningar skall göras har han modet att presentera och stå för.

Ulf Bjereld har haft att belysa en verksamhet som bedömts som en av de mest kontroversiella i Säkerhetstjänstkommissionens utredning och där laglighet ifrågasätts. Det kräver juridisk stringens, men:

  • Ulf Bjereld låtsas inte begripa verksamhetens rapportprinciper, att agenten inte skall börja med bedömningen. Agenten skall varken vara ett bagatelliserande eller alarmistiskt filter.
  • Bjereld förvanskar innebörden av en rapports innehåll och tar den förvanskade versionen till utgångspunkt för braskande och mediefjäskig kritik och undertrycker därtill uppgift om källan, som är väsentlig för att förstå sammanhanget.
  • Bjereld undanhåller medvetet IB:s egna argument och redovisar inte heller den dokumentation som styrker IB:s position.
  • Bjereld undanhåller att IB lyckades med det infiltrationsmål som uppsattes och att rättsvinster därigenom uppkommit.
  • Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott.

Vi är emellertid överens med Ulf Bjereld om vikten av demokratisk kontroll av underrättelsetjänsten, att vakta väktarna. Det är inte detta som är problemet.

Om man saknar kunskap om eller är ointresserad av verkligheten bakom den hotbild som råder, kan man inte heller definiera en meningsfull kontroll av en underättelse- och säkerhetstjänst, än mindre vilket befogenhetsutrymme ansvariga politiker måste ha i styrningen av dessa. Att vakta de som ska vakta väktarna, som Bjereld vill, är vi emellertid tveksamma till. Inställningen i frågor av detta slag blir säkerligen helt annorlunda hos dem som likt Gunnar Ekberg i sin verksamhet upplevt föraktet för rättsstatens principer i terrororganisationer, marxistiska organisationer och Sovjetstödd underrättelsetjänst samt hos de skrivbords-teoretiker, som enögt värnar om samma gruppers rättigheter på gränsen till ”rätten att göra revolution”.

Eftersom både kommunistiska och nazistiska diktaturer präglats av förtryck som haft stöd av anhängare utanför de egna regimerna, tror vi att den unga generationen vill veta mer om detta.

Vi skulle med glädje se forskningsinsatser för att belysa verkligheten bakom de hotbilder som fanns under det kalla kriget och fram till murens fall 1989. Många arkiv har ju öppnats. Exempel: Vems uppgifter bidrog till Kirunasvenskarnas öde i Sovjet? Hur påverkade Sovjet skp/vpk? Hur beslöts folkmorden i Sovjet och vad
visste skp och andra svenskar? Hur såg Sovjets krigsplaner ut – vad fattades för verkställande av dem? Vilka underrättelseförberedelser gjorde man? Hur omfattande var underrättelseverksamheten och hur stor andel blev ”fall” i domstol? Hur såg egentligen KGB:s källor ut – hur många var ideologiskt motiverade, girighetsmotiverade, utpressningsoffer, illegalister? I vilken omfattning förekom
medveten infiltration av personer i försvaret, andra partier och organisationer än vpk? Det krävs en ärlig vilja för att hela sanningen skall fram. Har alla undersökande journalister gått i ide?

Med de grunda kunskaper som finns om dessa frågor är det beklämmande att höra alla tvärsäkra debattörer yttra sig om att IB-verksamheten ledde till fel balans mellan samhällets säkerhetskrav och skyddet för individens integritet.

Gunnar Ekberg
Svante Winqvist

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Japanska Röda Armén, Säkerhetstjänstkommissionen, Ulf Bjereld | 1 kommentar

Vad var det för granskningskommission av Säpo som Kaplan ville ha?

I måndags avgick miljöpartisten Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Vad han gjort som bostadsminister sedan 2014 känns lite oklart. Redan 2014 läste jag, som jobbat i byggbranschen, med stort intresse den borgerlige debattören Rebecca Weidmo Uvells inlägg om ministerns första tid vid bostadsrodret. Han verkade resa mycket till Turkiet, oklart varför.

I går skrev Widmo Uvell på SVT Opionion. Hennes sammanfattning av bostadsministerns gärning under 1,5 år är intressant. Det tycks inte som om bostäder i Sverige varit något bostadsministern ägnat särskilt mycket energi åt.

Men nu handlade inte avgången om avsaknad av intresse för bostadspolitik utan snarare om kontroversiella uttalanden om israelers påstådda likhet med nazister samt att Kaplan ätit middag med representanter för högerextrema och islamistiska turkiska organisationer. Senare har det visat sig att han haft täta kontakter med en person som står den turkiska regimen nära.

Ändå kvarstår den intressanta frågan: hur mycket bostadsminister var Kaplan egentligen och hur mycket tid hann han ägna åt den andra agendan, den som var orsaken till avgången? Partikollegan i Skärholmen Rebwar Hassan gjorde det obehagliga konstaterandet att Kaplan ”fått fungera som en parallell utrikesminister.”

Själv har jag haft koll på Mehmet Kaplan ett tag, bland annat för hans utspel på DN Debatt tillsammans med partikollegan Yvonne Rwaida år 2007 gällande Säkerhetspolisen och ett påstått behov av att granska denna organisation.

För nio år sedan, i april 2007, var Mehmed Kaplan riksdagsledamot och Yvonne Ruwaida oppositionsborgarråd i Stockholm. Deras debattartikel fick rubriken ”Säpo trakasserar muslimer och underblåser islamofobi”, vilket väl sammanfattar deras ståndpunkt. Säpo påstås i åratal ha letat efter terrorister bland muslimer och bland annat tagit kommunala bostadsbolag i Göteborg till hjälp.

”Signalen är att muslimer i grupp är farliga, och för att finna terroristerna är det bland muslimerna i miljonprogramsområdena som vi ska leta”, skrev Kaplan och Rwaida 2007.

Idag vet vi att rekrytering till radikala islamistiska miljöer gått via allt från källarmoskéer till caféer som ofta legat i landets miljonprogramsområden. Göteborg är en av de platser i Sverige som sticker ut på grund av antal rekryterade till IS.

DN DebattHur argumenterade då Kaplan och Rwadia? Jo, de mänskliga rättigheterna för muslimer kränks i Sverige. Som exempel på kränkning av mänskliga rättigheter och rättslöshet nämns en göteborgare, som enligt Per Gudmundson har finansierat en terrorstämplad organisation i Malmö. Mannen riskerade utvisning.

Bilden av vad Kaplan och Rwaida tycker är ganska tydlig: Säpo underblåser islamofobi. De jagar urskiljningslöst muslimer för att de är muslimer. Säpo påstås samarbeta inte bara med kommunala bostadsbolag utan med skolor, vilket framförs som om detta vore suspekt.

Är det inte bra att Säpo har kontakt med civilsamhället och att de faktiskt förutseende nog verkade ha etablerade kontakter i Göteborgs miljonprogramsområden redan 2007?

Uppenbarligen inte, enligt Kaplan och Rwaida, som krävde en granskningskommission om Säpos bevakning av muslimer.

”Denna kommission borde arbeta på samma sätt som Säkerhetstjänstkommissionen som tillsattes för att granska IB och säkerhetstjänstens övervakning av vänstergrupper”, skrev Kaplan och Rwaida 2007. 

Det var obehagliga krav för den som vet VAD Säkerhetstjänstkommissionen var, och HUR den jobbade. Kaplan och Rwaida tycks använda Mall 1A, för det som hände FÖRE Säkerhetstjänstkommissionen tillsättning.

I efterdyningarna av murens fall dök på 90-talet upp argument i flera skandinaviska länder om att extremvänsterns mänskliga rättigheter konsekvent hade kränkts. De hade jagats blott för sina åsikter. Påstådda offer dök regelbundet upp i svenska medier och fick okritiskt gråta ut över att de inte fått se sin akt hos Säkerhetspolisen.

Sällan eller aldrig informerades om fakta: att Säpo har lagstöd för att varken bekräfta eller dementera om du eller jag har en akt hos dem. Att i stort sett alla som begär ut uppgifter från Säpo faktiskt inte förekommer över huvud taget. Vi får mumbojumbosvar av Säpo för att de ”fula fiskarna” inte ska kunna sätta i system att kartlägga vad Säpo vet och inte vet.

Således har media i årtionden byggt upp en enorm övertro till VAD som finns i Säpos arkiv och HUR MÅNGA som har ”blivit övervakade”.

Kampanjmakarna för en granskning av Säpo fick på 90-talet okritiskt breda ut sig i framställningar som gav sken av att t ex Säpo, med ca 900 anställda, varit i klass med Stasi, som 1988 hade 91 000 anställda. Hur skulle de kunna när det gick 101 Stasianställda på varje Säpotjänsteman?

Vi talar om David mot Goliat. Stasi, en diktaturs sköld och svärd, jämfördes med en säkerhetstjänst satt att vakta demokratin. Den fd Stasichefen Markus Wolf fick turnera i Skandinavien och hyllades av personer som Jan Guillou som påstod att Wolf varit en i ”intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”. Att Wolf i högsta grad deltagit i massförtryck av mänskliga rättigheter framgår av min artikel i SvD från 2014. Om detta talade inte Guillou och hans gelikar. I flera västländer kombinerades skickligt regisserade vänsterkampanjer för granskningar av säkerhetstjänster med att ta emot och okritiskt hylla Wolf som en hjälte. Norsk, svensk och dansk säkerhetstjänst var förtryckare.

Säkerhetstjänstkommissioner bildades i flera länder. Den norska Lundkommisjonen var först ut och rekryterade genast en diskrimineringsombudsman samt en historiker vid namn Berge Furre, där den senare själv utretts av den norska säkerhetspolisen för sitt flitiga resande i öst, främst till DDR. Furre, som grundat ett Natokritiskt parti och suttit i Stortinget på 70-talet, ska ha medgett nära kontakter med en KGB-officer under åren 1979-83. Märkligt nog presenterades mannen alltid i kommisionssammang blott som ”forskare”  (inte som fd politiker eller före detta säkerhetsutredd).

När representanter för svenska Säkerhetstjänstkommissionen träffade Furre och de fd kollegorna i den norska kommissionen noterade de svenska representanterna att historikern/fd politikern/fd säkerhetstjänstutredde ”var mycket viktig i kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ’kände varenda vänsteraktivist’. De personerna var ju av mycket stort intresse för kommissionen”.

Av Säkerhetstjänstkommissionens noteringar framgår att det var Furre som rekryterade historiker till kommissionen. Det underströks att de som rekryterades inte skulle ha ägnat sig åt säkerhetstjänstfrågor tidigare, då sådana ansågs som suspekta. De skulle vara lekmän och inte ha för avsikt att fortsätta inom ämnesområdet.

Den svenska Säkerhetskommissionen 1999-2002 fick uppenbara likheter med sin norska motsvarighet. För den som skrapar på ytan framträder inte alls den kommission och de ledamöter som oberoende, vilket media har hamrat in i den svenska befolkningen. Jäv och partiskhet var regel. Politiseringen av kommissionen pinsamt uppenbar. De fagra ord om ”forskning” som bedrivits borde få forskarvärlden att rodna av skam. 

Säkerhetstjänstkommissionen döptes snabbt om till Sanningskommissionen (av bland annat journalister). Inget tyder på att sanning var något huvudsyfte. 

I Norge rekryterades en diskrimineringsombudsman till ledningen. I Sverige en fd generalsekreterare för svenska Amnesty, som två år tidigare invalts i den första styrelsen för Stiftelsen Olof Palmes minnesfond, som instiftats av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen. 

Den svenska Säkerhettjänstkommissionen leddes av en professor i elektrisk mätteknik med bistånd av en fd SR-journalist samt två historiker, varav en framfört stark kritik mot antikommunismen.

Till de så kallade ”oberoende forskarna” i svenska Säkerhetstjänstkommissionen hittar vi den fd KPML(r)-aren Ulf Bjereld, som på 90-talet gått med i Socialdemokratiska partiet, samt historikern Werner Schmidt, som i alla fall kort efter Säkerhetstjänstkommissionens rapport lagts fram presenterades som medlem i Vänsterpartiet och medlem i den analysgrupp som skulle granska Vänsterpartiets historia (han lämnade dock analysgruppen).

Schmidt lade för Säkerhetstjänstkommissionen fram en rapport där han kunde räkna upp flera hundra svenska kommunister som gått på partiskola i Bad Doberan och visa att kommunistiska tidningen Flammans ledning i hemlighet agerat för att få ekonomiskt stöd av SED-regimen i form av en tryckpress värd flera miljoner i dagens penningvärde. Trots livfull beskrivning om maktkamper inom VPK som utspelas öppet inför de östtyska kamraterna fann ”den oberoende forskaren” inte något som helst skäl till att Säpo skulle haft fog för att bevaka svenska kommunister.

För detta blev Schmidt senare mycket hårt kritiserad av professor Birgitta Almgren, som tagit del av SAMMA material i SED-arkivet i Tyskland:

”Att Rolf Hagel inte tog några steg utan att ha Östberlins stöd framgår klart av det östtyska arkivmaterialet, som även visar det omfattande finansiella stödet till det nybildade APK. Att DDR:s ambassad till och med hjälpte till att förfalska kvitton för att bluffa svenska staten 1978 bidrog säkerligen inte till att stärka APK:s oberoende av främmande makt. Men om just detta tiger rapporten till Säkerhetstjänstkommisionen och också av Statens offentliga utredningar SOU 2002:93”, skriver professor Birgitta Almgren 2009 i Inte bara Stasi….

Genom en lätt faktakontroll inser man snabbt att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen, som miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida 2007 förordade som modell för en ny granskning av Säpo, inte alls var särskilt oberoende. Politisering var mer regel än undantag. Hade normala jävsregler rått hade mer än 50 procent av deltagarna aldrig ens blivit tillsatta.

Vad som är tydligt kring denna påstått ”oberoende” svenska kommission är enskilda individers starka kopplingar till det Socialdemokratiska partiet, till socialdemokratisk idévärld och därom till vänster hörande ideologier.

En annan särprägel är att slutprodukten, själva Säkerhetstjänstkommissionens slutrapport, gav sken av hög akademisk verkshöjd, som inte kan upprätthållas vid en granskning. Istället präglades den svenska kommissionen av lekmän som, likt den norska kommissionen, hade ett markant drag av människorättsperspektiv.

De dominerande rapportförfattarna var inte välmeriterade forskare. 81 procent av de signerade rapportsidorna är skrivna av kommissionens sekreterare: en C-student vid Stockholms universitet samt två doktorander. 

C-studenten var utan tvivel duktig. Han heter Lars-Olof Lampers och hade gjort en uppmärksammad C-uppsats om Sjukhusaffären i Göteborg och blev på så vis rekryterad till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett av Säkerhetstjänstkommissionens paradnummer var alltså en utbyggd C-uppsats, dvs en till stora delar redan offentlig handling. De fagra orden om att stenar skulle vändas och sanningen som skulle fram visade sig inte gälla i slutänden.

Jag uppfattar att Lampers höll sin fana högt i Säkerhetstjänstkommissionen, men vad jag höjde på ögonbrynen för är att Lampers sambo Catharina Espmark utsågs till politisk sakkunnig hos den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström något år före Säkerhetstjänstkommissionens rapport lades fram. Visst är de att betrakta som självständiga individer, men det känns lite tveksamt när rapportbeställningen låg på justitieministerns bord. Espmark blev förresten 2014 statssekreterare hos Morgan Johansson. Visst är Sverige ett litet land!

Tro inte att jag inte uppskattar Lampers – för det gör jag! Han gjorde ett riktigt bra jobb för Säkerhetstjänstkommissionen kring Sjukhusaffären. Men vi måste inse att Lampers faktiskt vid tillfället bara var C-student. Han tycks tro på en pressanka från 1988, tycks ej förstå skandinaviska vänsterorganisationers samröre med PFLP-komplexet. Men det är faktiskt ursäktligt för en C-student!

Däremot borde förmågan till klarsynthet ha gällt för den disputerade Ulf Bjereld, som kallades både professor och ”oberoende expert” (oklart på vad dock). Bjereld analyserade vänsterrörelser och Säpos skäl till avlyssning som Fan läser Bibeln.  

Människorättsperspektivet präglade argumenten för att tillsätta säkerhetstjänstkommissioner i Norden. Människorättsperspektivet präglade de svenska och norska kommissionerna, som smakfullt bara hittade påstådda offer, men inga förövare, allt enligt vad jag förstått var gällande instruktion för hur arbetet skulle gå till.

Kommissioner är ”en utflykt i gränsmarkerna mellan politik och juridik”, menade tidigare JK Johan Hirschfeldt.

Hur stod det till i de nordiska säkerhetstjänstkommissionerna vad gäller juridisk närvaro och kompetens? Hur stor andel var jurister i ledningarna?

  • Danmark – 60 procent 
  • Norge – 33 procent
  • Sverige – ynkliga 17 procent

I Danmark var hela kommissionen akademiskt tillsatt och oberoendet definierat som att man ej fick ha haft relationer till de organisationer eller människor som var föremål för utredningen (varken tidigare tillhörighet till politiska partier, departement, PET eller extremrörelser godkändes). Ungefär 50 procent var jurister, ungefär 50 procent historiker. Kommissionsledningen signerar själva 86% av alla band och 91% av alla rapportsidor. Samtliga huvudförfattare var disputerade. 

Den svenska Säkerhetstjänstkommissionen är desto svårare att greppa statistiskt, eftersom en hel del inte tycks lämna alster efter sig. Var de någon form av gisslan? Jag har fått ett intryck av seriösa forskare att deltagande i Säkerhetstjänstkommissionen inte är något man framhäver jättemycket. Det låter ju fint med två kvinnor i ledningen på den svenska kommissionen, men vad uträttar de egentligen? För mig är det en gåta. Kuttersmycken kanske? I Danmark fick 50 procent av kvinnorna signera rapporter!

Jag kan konstatera att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen var starkt politiserad åt vänsterhållet, hade anmärkningsvärd brist på juridisk kompetens samt var av justitieminister Laila Freivalds beordrade att ha en sådan där tratt på huvudet som hundar har för att inte slicka på sitt sår.

Med idogt letande med tratten på huvudet fick ledamöterna bara upptäcka svenska medborgare som (orättvist) blivit övervakade.

Som ett lysande exempel har vi Saima Jönsson, i dag politiker i Region Skåne för Vänsterpartiet. Ulf Bjereld granskade 2 (två!) avlyssningar av henne. Han ger ett nja till att hon avlyssnades och kritiserar Säpo för motiveringen till varför. Övervakningen gav inget. Typ.

Om Ulf Bjereld hade tagit av sig tratten han hade på huvudet hade han kunnat berätta att Saima Jönsson vid båda övervakningstillfällena varit gift med Marwan el Fahoum, en av ledarna för terroristorganisationen PFLP, dåtidens Al Qaida.

Vid det ena tillfället bör Marwan el Fahoum dessutom varit i lägenheten vid själva avlyssningen. Saima Jönsson var nämligen höggravid och strax efter födseln av den Förstfödde lämnade hon enligt arkivuppgift landet i sällskap med någon, oklart vem eftersom det är svärtat. Den stolte fadern kanske?  

Den som läser Bjerelds rapport kan förledas att tro att Saima Jönsson, som anonymiserats till en sjuksköterska J.S., fastän hon är läkare, blott har blivit avlyssnad 2 (två) gånger av Säpo. Men hon var faktiskt gift med en terroristledare. Är det inte ganska sannolikt att hon avlyssnats fler gånger, i synnerhet när hennes man varit internationellt efterlyst bl a för att ha pekats ut som arkitekten bakom kidnappningsplanerna av miljardärsonsonen Jörn Rausing 1985?

 

PET-kommissionen

Danska PET-kommissionen berättar till skillnad från svenska Säkerhetstjänstkommissionen om kopplingar till terrororganisationen PFLP. Fahoums hustru var läkare och avlyssnades av Säpo. Ulf Bjereld behandlar henne som en stackars oskyldig sjuksköterska.

Ulf Bjereld skriver om sjuksköterskans JS ”påstådda samröre med terrorister” och att hon ”anklagas för” det ena och det andra. Men han bedömer ej sannolikheten i vad som kan vara sant. Har man inte haft ”samröre” med terrorister om man i 16 år år varit gift med en terroristledare? Min man Gunnar Ekberg har ju själv 1972 träffat PFLP-ledaren Wadie Haddad, som då berättade att Saima Jönsson var en viktig medarbetare till PFLP (kan ni läsa om i hans bok De ska ju ändå dö…). Gunnar Ekberg gick sedan kurir från Wadie Haddad till henne. Leveransen fullföljdes i Malmö. Låter inte detta också som någon form av ”samröre”?

SAKO

Utdrag ur Ulf Bjerelds rapport till Säkerhetstjänstkommissionen. Notera att han kallar läkaren Saima Jönsson för sjuksköterskan J.S. Kontakten med Wadie Haddad verifieras av Gunnar Ekberg, som agerar kurir till Saima Jönsson 1972 (se De ska ju ändå dö…)

Så det var alltså detta Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida ville ha när de 2007 krävde en kommission likt Säkerhetstjänstkommissionen som skulle granska Säpos hantering av personer av muslimsk härkomst:

De ville alltså ha:

  • En stark politisering av ledamöter och så kallade forskare. Medlemskap i politiskt parti på vänsterkanten meriterande. Hemskt gärna miljöpartister!
  • Gärna kvinnor i kommissionen, men låt dem helst ej skriva någonting.
  • Gärna en universitetsstudent som flitig skribent av rapporter, som senare kallas forskning.
  • Undvik att rekrytera jurister. 
  • Rekrytera en journalist till ledningen. Ett smart sätt att slippa ifrågasättanden från journalistkåren. Det är ju deras kompis som sitter där. 
  • Beordra till enögdhet. Se bara de som är svenska medborgare och utgå från att de utsatts för kränkning av mänskliga rättigheter. Om du hittar en misstänkt terrorist – anonymisera och förminska deras kopplingar till terroristorganisationer. Få det att framstå som att det är ofattbart att de varit övervakade.
  • Upptäck inga utländska medborgare eller kopplingar till IS, al-Shabab och liknande terrororganisationer.
  • Kom fram till att Säpo varit skurkar. Hitta någon att ge skadestånd till. Framhäv sedan att stenar har vänts för att sanningen ska fram.    

Vet ni om att just detta scenario är riktigt farligt? Kommer ni ihåg att det efter Breiviks attentat i Norge 2011 fördes fram kritik om att norska säkerhetspolisen övervakat för lite? Enligt en pensionerad källa från en säkerhetstjänst som samtalat med utredare efter Breivikattentaten ska Lundkommissjonens häxjakt på norska säkerhetspolisen på 90-talet ha lett till att de faktiskt inte vågade övervaka i så hög grad som innan.

Lundkommissjonens och Säkerhetstjänstkommissionens köttben kanske stillade de politiska krafterna på vänsterkanten, men vi måste inse att de syftade till att skada våra säkerhetstjänster. Det Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida argumenterade för var en häxjakt på Säpo. För att få insyn i en hemlig verksamhet. För att försvaga en organisation satt att vakta demokratin.

Publicerat i Blekingegadeligan, DDR, Jan Guillou, Journalistik, Lundkommisjonen, PET, PET-kommissionen, PFLP, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Stasi, Sverige, Sveriges Radio | 5 kommentarer

Christoph Andersson har gjort det Växjö stift borde ha gjort

Växjö stift höll en stor och ambitiös Stasi-konferens i november 2013. Svante Winqvist, Gunnar Ekberg och jag var där och lyssnade på föredrag och pejlade in stämningen.

En av föredragshållarna var journalisten Christoph Andersson. Han tycker uppenbarligen att Växjö stift borde ha gått vidare med den information som lades fram på konferensen. Det gjorde de inte. Nu har Christoph Andersson gjort deras jobb. Han har hittat fyra IM med kodnamn Doktorn, Ingolf, Hiller och Orion, vars uppdrag går ut på att rapportera om Växjö stift eller andra vänstift i väst skulle börja stödja regimkritiker i DDR. Så här blev artikeln i tidningen Dagen.

De aktuella agenterna var
IM ”Hiller” alias Siegfried Plath, präst värvad av Stasi 1960 och verksam som superintendent vid Greifswalds stift.
IM ”Orion” var den östtyske biskopen Horst Gienke i Greifswald.
– Bakom IM ”Ingolf” döljer sig Christoph Ehricht, en präst var en av föredragshållarna på symposiet i Växjö 2013.
IM ”Doktorn” ska enligt Christoph Andersson vara stiftssekreteraren i Greifswald, Hans-Martin Harder.

Utöver detta nämns också Aleksander Radler, IM ”Thomas”

Läs artikeln!

Publicerat i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige

Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade

Morfaderns tvister och otrohet ger ny historieskrivning

Styvfadern är roten till allt ont. I alla fall om man får tro Jan Guillou. Förutom boken Ondskan har han i en bok pekat ut styvfadern Nils Hanséns och morbrödernas bristande känsla för affärer samt en tioårig arvstvist efter morfaderns död som huvudorsaker till att hans familjs förmögenhet försvann. Jag har tittat på morfaderns bouppteckning, som blottlägger en helt annan historia där Oscar Botolfsens egna tvister och gylf är klart mer intressanta.

I januari 2014, lagom till Jan Guillous 70-årsdag, skulle journalisten Paul Frigyes ha kommit ut med en bok om Jan Guillou. Men allmänheten hann knappt ta del av förhandsinformationen om boken innan den drogs tillbaka. Skickligt smulade Guillou Frigyes i bitar i SVT:s morgonprogram. Frigyes hade missat att Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg innan han lämnade Solbacka, dessutom med stort A i biologi.

I efterhand kan man undra varför en sjuttioårig man med sådan kraft mosade Frigyes i offentlighetens ljus. Varför göra en sådan affär av ett över femtio år gammalt terminsbetyg och ett betyg i biologi? Kanske var det inte Frigyes som bekymrade, utan snarare behovet av att mota Olle i grind för det som skulle komma sedan: ytterligare granskningar bortom den inställsamma journalistik vi fått se under lång tid.

Under årtionden har Guillou intervjuats om sin officiella personligt utmejslade version om sig själv och familjens historia. Han berättar den ju väldigt bra. Frågan är om hans historia stämmer?

Den franska uppväxten och sadisten från underklassen

Guillou framhäver gärna sin överklassbakgrund och uppväxt i Saltsjöbaden. Han beskriver uppväxten där som en på många sätt idyllisk barndom. Han har sin identitet klar: den är hos överklassen och han påpekar gärna att han har haft en norsk-fransk uppväxt.

Redan här börjar en journalistnäsa känna vittring.

Enligt folkbokförings- och skilsmässodokumentation separerade Marianne och Charles Guillou när deras son Jan var knappt två år gammal. Tio månader senare utvandrade fadern till Finland och enligt Jans Guillous halvsyster ska kontakten helt ha brutits, vilket styrks av Jan Guillou själv, som berättat att han trott att fadern var en fransk adelsman men att han efter fyllda 30 år fick veta att pappan bodde i Finland och var journalist.

Skilsmässan mellan studenten Charles Guillou och Marianne Botolfsen gick igenom fyra månader efter att Charles Guillou utvandrat. Foto: Lena Breitner

Skilsmässan mellan studenten Charles Guillou och Marianne Botolfsen gick igenom fyra månader efter att Charles Guillou utvandrat. Foto: Lena Breitner

Det var ju bra att Jan Guillou fick träffa sin biologiska pappa till slut, men den kritiske betraktaren undrar ju samtidigt hur mycket fransk uppväxt det kunnat bli med det här scenariot? En person som umgicks med Jan Guillou under uppväxten i Saltsjöbaden kan i alla fall inte påminna sig någon fransk prägel i det Botolfska hemmet.

Botolfsen är det norska familjenamnet. Morfar hette Oscar Botolfsen och om honom talar Jan Guillou gärna med värme. Oscar Botolfsen beskrivs som en man som fått sin utbildning till ingenjör i Dresden och som sedan bedrev entreprenörsverksamhet i Stockholm. En self-made man med hårda nypor i affärer och vad gäller barnuppfostran.

I programmet Sommar 1979 påstod Jan Guillou att Per Albin Hansson tagit emot mutor av hans morfar. Programmet fälldes i Granskningsnämnden, men Jan Guillou har fortsatt att berätta historien, men då som en ”teori”, vilket tydligen inte kan fällas enligt radio- och tv-lagen.

Medan morfar Botolfsen får kärleksfulla beskrivningar är det värre för familjens kvinnor. Titt som tätt har de fått ta emot nedsättande kommentarer, främst mamman och mormodern. En annan som fått känna av giftpilarna är styvfadern Nils Hansén, som Guillou beskriver som ”en sadist från underklassen” i bokenPå jakt efter historien (2003). Boken, som alltså finns som pdf, gavs ut med motiveringen att Jan Guillou dagligen får så många frågor om sig själv från skoleelever och universitetsstudenter som ska skriva uppsatser och specialarbeten om honom. Även i denna bok är budskapet klart: Jan Guillou är uppväxt i en förmögen familj i Saltsjöbaden. Hans identitet är med överklassen.

Hans agg till styvfadern är väl känt, bland annat genom boken ”Ondskan”. Den boken var från början presenterad som en fiktion, men började gradvis, i synnerhet i samband med filmatiseringen av boken 2003, plötsligt beskrivas som sann. I en artikel i Dagens Nyheter den 20 september 2003 fick Jan Guillou frågan om bokens sanningshalt. Vad hände i verkligheten?

”Allt som står där. Jag slog honom sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet”, citerade Expressen honom från DN.

Om Jan Guillou då menar styvfadern Nils Hansén blir det onekligen lite svårt att få historien att gå ihop. Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mamma 1947 och skilsmässan gick igenom den 8 september 1959. Men separationer och ansökningar om skilsmässa sker som bekant oftast långt tidigare, i synnerhet om det finns minderåriga barn med i sammanhanget. Enligt Jan Guillous halvsyster Pia Hansén ska fadern ha lämnat familjen 1957 för en annan kvinna.

Ansökan om skilsmässa och juridiskt fastställd separationen sker i april 1958, vilket framgår av Stockholms rådhusrätts handlingar. Då Jan Guillou började på Solbacka i januari 1959 och slutade vårterminen 1960 så kan Ondskan-scenerna där Jans alter ego slutar skolan, kommer hem och pryglar styvfadern knappast ha haft med Nils Hansén att göra.

Ilskan och föraktet mot Nils Hansén är intressent. I boken ”På jakt efter historien” får han bära hundhuvudet för mycket. Jan Guillou skriver att när Hansén blir ”ingift i den förmögna familjen måste sadisten inte bara nödtorftigt kläs upp och dresseras i bordsskick. Han måste också förses med ekonomi för att därmed dölja sitt alltför enkla ursprung”, varpå det i en parantes läggs till att ”Inga människor är så bördsstolta som nyrika; min mormor var en gång servitris från Dalarna, men blev som fru miljardärskan ohyggligt förnäm och uppfann dessutom ett eget adelskap för sig själv.”

Synen på uppkomlingar är tydlig, även då det rör Jan Guillous eget kött och blod. Men var fru Botolfsen verkligen miljardärska, ens omräknat i nutida penningvärde? Och vilka skulle kunna räknas som uppkomlingar i familjen – egentligen?

Guillous vistelse på internatskolan Solbacka återkommer ständigt som referensram. I ”På jakt efter historien” påstås att familjeförmögenheten försvunnit i samband med att han lämnat internatskolan för sista gången. Året är alltså 1960 och då är det en annan sak som händer ungefär samtidigt, enligt Guillou:

”Sadistens grepp över familjen kunde brytas”, skriver han och påstår att det är nu som Nils Hansén försvinner ur Jan Guillous liv.

Påståendet har redan visat sig inte hålla, eftersom separationen skedde tre år tidigare, men det är intressant att fördjupa sig i hur Jan Guillou argumenterar:

Familjeförmögenheten är alltså borta och enligt Guillou är styvfaderns ”affärer” en av orsakerna, samt att morfaderns död lett släkten in i en tioårig arvstvist ”där den en gång stora förmögenheten slukades i advokatkostnader.” Fast det viktigaste skälet till att förmögenheten försvann uppges vara att ingen av Guillous morbröder hade förmågan att efterträda morfadern. De levde playboyliv som om pengar vore eviga.

Stämmer det att styvfadern, morbröderna och en arvstvist är skuld till den förlorade förmögenheten och att advokatkostnader efter morfaderns död slukar resterna? Morfadern Oscar Botolfsens bouppteckning ger en helt annan bild.

Guillous morfar måhända ha skapat sig en förmögenhet med sina bara händer, men det är också tydligt att morfaderns personliga tvister från början på 1920-talet och framåt måste ha påverkat förmögenhetsutvecklingen i negativ riktning.

Således blir tvisterna före morfaderns död intressantare än vad arvingarna hittade på efter begravningen. Och Jan Guillous mammas tillkomst är en av nycklarna.

Mer skulder än förmögenhet.

Jan Guillous morfar Oscar Botolfsens död den 27 februari 1953 måste ha kommit som en chock för familjen. Två veckor tidigare har dom fallit i Södertörns domsagas häradsrätt gällande två skulder till Saltsjöbadens Badhotell. Inklusive ränta och rättegångskostnader ska dödsboet utbetala 23 936:09 kronor, vilket är ungefär 335 000 kronor i 2016 års penningvärde.

Men detta är inte de enda ärendena som under vintern inkommit till häradsrätten. Förutom att Saltsjöbaden badhotell inkommit med stämningsansökningar mot Oscar Botolfsen den 7 och 28 november 1952 inkommer ytterligare två ärenden.

Den 4 december 1952 lämnar diplomingenjör Lauritz Botolfsen in en stämningsansökan. Fyra dagar senare, den 8 december, lämnar Oscar Botolfsens hustru och Jan Guillous mormor Britta Botolfsen in en ansökan om skilsmässa.

Tio dagar senare har domstolen förordat ”sammanlevandes hävande” mellan Oscar Botolfsen och hans fru och en dryg månad senare, den 16 januari 1953, faller alltså domen i Södertörns domsagas häradsrätt gällande Saltsjöbaden badhotell.

De två andra tvistemålen hinner aldrig avgöras. Skilsmässoärendet avskrivs två månader efter dödsfallet. Lauritz Botolfsens tvistemål först 1954, efter att dödsboet tillerkänt Lauritz Botolfsen hans krav.

Jan Guillou har ofta beskrivit barndomen i Saltsjöbaden som en på många sätt idyllisk barndom, men Oscar Botolfsens bouppteckning berättar om fasader som rämnar.

Vem var då Lauritz Bolofsen, mannen som stämde Jan Guillous morfar? Han titulerade sig diplomingenjör i 1942 års telefonkatalog och var bosatt på Norr Mälarstrand 78 på Kungsholmen, vilket är precis den fastighet som Oscar Botolfsen med firma Botolfsen & Co köpte år 1930. Lauritz Botolfsen kan inte vara någon annan än Oscar Botolfsens bror och kompanjon i firma Botolfsen & Co, entreprenadfirman specialiserad på betongbyggnader, väg- och vattenbyggeri.

Tvistemålet är gallrat på Stadsarkivet i Stockholm, men vi får veta vad saken gäller i bouppteckningen efter Oscar Botolfsen.

Det är en arvstvist från 1881 om 2833:44 kronor. Det kan tyckas vara ett litet arv, men med ränta tillerkänner dödsboet Lauritz Botolfsen 120 779:34, vilket är 1,69 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Bouppteckningen fastställs den 29 december 1954, men tvistemålet mellan bröderna avskrivs i domstolen redan i januari samma år, faktiskt innan boutredningsmannen ens påbörjat sitt arbete. Det tyder på att Oscar Botolfsen sannolikt hade förlorat i domstol.

Även om skulden till Lauritz Botolfsen kan tyckas hög är detta långt ifrån den enda skuld Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen lämnar efter sig. Av bouppteckningen framgår att han är skyldig grosshandlare Sverre Botulfsen i Oslo (möjligen ytterligare en bror?), 132 047:36 kronor, vilket är 1,85 miljoner kronor i dagens penningvärde. Skulden består av inteckningar i Oscar Botolfsens fastigheter och aktier.

Var Oscar Botolfsen en förmögen man?

När alla tillgångar lagts ihop och änkans giftorättsgods på drygt 45 000 kronor dragits av fanns 3 201 277:58 kvar. Samtidigt hopar sig skulderna. Släktingar, företag varav de flesta i byggbranschen, banker, advokater och privatpersoner står på kö.

Hela 2 918 861:27 ska dras av och omräknat i nutida pengar är det 44,80 miljoner i tillgångar och 40,85 miljoner i skulder. Kvarlåtenskapen ligger på 3,95 miljoner kronor i 2016 års penningvärde. 

Änkan och de fyra barnen, som ärver enligt lag då testamente och äktenskapsförord saknas, ska först göra sig oskyldiga till många. Det är uppenbarligen en stor härva de nu tvingas reda ut innan de kan dela på smulorna.

Påståendet om att morfadern varit en miljardär, ens i nutida pengar, finner i alla fall vid bouppteckningen inte något belägg. Den som är satt i skuld är som bekant inte fri.

Medan Jan Guillou pekar på en tioårig arvstvist efter morfaderns död tycks de intressantaste tvisterna ske före morfaderns död, bland annat i Södertörns domsaga. En av tvisterna råkar dessutom vara en betydande arvstvist från 1800-talet.

Otrohet kostar…

Av bouppteckningen framgår att det finns flera livsförsäkringar, men de är intecknade till betydande belopp. Alla utom en enda. Den som är ställd till en Märta Gunilla Langenberg, även kallad Gunni eller Gunna.

Varför hade Oscar Botolfsen så mycket skulder? En del av svaret ligger i bouppteckningen. Morfar Botolfsen har varit gift två gånger och otroheten mot första hustrun satte honom i en livslång ekonomisk sträckbänk.

Skilsmässoavtalet mellan Oscar Botolfsen och Gunni Langenberg skulle onekligen kunna få en amerikansk skilsmässoadvokat att gråta av hänförelse.

”Det är gamla pengar som har talat,” konstaterade en vän till mig när han för ett par år sedan förevisades avtalet. Han förklarade sedan: ”Det ska göra ont, men inte förgöra dig. Du ska leva med det och påminnas om det varje dag.” Har han rätt? Jag vet inte. Men låt oss titta närmre!

Jan Guillous morfar ska enligt familjens officiella dödsruna i Stockholmstidningen ha startat byggfirma i Stockholm 1905. Via Stadsarkivet får jag fram att han fem år senare, den 21 juni 1910, gifter sig med den 23-åriga Gunni Langenberg i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Hur länge den äktenskapliga lyckan varade är svårt att säga, men den 20 november 1924 går skilsmässan igenom. Fjorton års äktenskap är till ända och parterna har enats utanför domstolen.

Enligt skilsmässoavtalet skulle Oscar Botolfsen 1925 betala ut 20 000 kontant till hustrun. Hon skulle även få en inteckning om 5 000 kronor i en fastighet på Lidingö och senast den 1 januari 1925 skulle han ha tecknat en livförsäkring på 25 000 kronor till förmån för henne. Allt som allt värt 1,32 miljoner kronor i 2016 års penningvärde.

Förutom detta ska Oscar Botolfsen försörja Gunni Langenberg fram till dess att hon gifter sig eller att någon av dem dör.

500 kronor i månaden som avtalet stipulerar är inte lite pengar. En kvinnlig arbetare tjänade bara 100 kronor i månaden vid den här tiden. I dagens penningvärde var det 13 190 kronor per månad. Oscar Botolfsen fick fram till sin död punga ut med mer än fyra miljoner kronor i dagens penningvärde.

Fru Langenberg tillförsäkras ett tryggat liv och mer därtill. I och med skilsmässan flyttar hon till Lidingö och bor sedan på Östermalm till sin död. Hon tar med sig en flygel och många möbler. Oscar Botolfsen ska enligt avtalet köpa henne ny servis i såväl glas som nysilver, samt även nya matsalsmöbler.

Genom skilsmässoavtalet förklarar hon att ”hennes tillförsäkrade förmåner till fullo gottgjort för att mannen begånget äktenskapsbrott och avsäger sig sålunda varje anspråk på skadestånd.”

Men allt är inte frid och fröjd. 1938 tecknades ett nytt avtal. Av detta framgår att Oscar Botolfsen ligger efter med sina skyldigheter. Av de 20 000 som skulle betalats kontant 1925 resterar 13 200 kronor. Han ligger även efter med månadsunderhållet. Genom ett nytt avtal höjs ersättningen till 6 600 kronor per år (motsv 183 600 SEK/år i 2016 års penningvärde). Han ska också regelbundet redovisa att han inte har intecknat livförsäkringen till förmån för fru Langenberg.

En familjebild som spricker.

Äldre bouppteckningar är detaljerade beskrivningar av en människas liv. Medan man i dag har schablonbelopp för antal rum antecknas Oscar Botolfsens och änkans ägodelar in i minsta detalj. Det är tolv sidor med allt från chiffonjéer, takarmaturer, bestick, träskedar, trädgårdsslangar och resårbottnar.

Oscar Botolfsen har bott i ett stort hus i Saltsjöbaden, Villa Bellevue i korsningen Källvägen-Strandpromenaden. Huset var uppfört 1895 av bryggeridisponent Odd Landtblom.

Enligt Paul Frigyes, vars bok så hastigt fick dras in, köpte Oscar Botolfsen huset när Jan Guillou låg i magen på sin mamma och då hon bodde på Kungsholmen med Charles Guillou.

Kanske störde denna uppgift Jan Guillou när han 2014 fick läsa boken före utgivningen, eftersom han i sin egen officiella släktskildring från 2003 påstår att hans mor växt upp bakom murar i Saltsjöbaden samtidigt som han väver ihop detta med en målande skildring av Villa Bellevues betongmurar.

”När min mor tog studenten fick hon för första gången gå utanför murarna utan bevakning och hon blev omedelbart med barn, det vill säga med mig”, skrev Guillou.

Om Villa Bellvue köptes först 1944 kan Jan Guillous mamma rimligen inte ha växt upp bakom just dessa murar. Kanske fanns det andra murar på Carl Westmans väg 16 i Saltsjöbaden, i det mindre hus Frigyes pekat ut att Marianne Hansén växt upp i?

Villa Bellevue var onekligen ett ståtligt hus. Enligt bouppteckningen fanns sex sovrum, salong, matrum och herrum. Oscar Botolfsen har haft två äkta mattor, en kelim och en persisk. Det står en flygel i huset, men den tillhör inte paret Botolfsen. Tavlorna är många. Av köksutrustningens omfattning kan vi dra slutsatsen att det fanns ett stort kök.

I minnesordet i Stockholmstidningen nämns att Oscar Botolfsen är med i Kungliga Segelsällskapet, men någon segelbåt har han inte när han dör. Däremot en illa åtgången jolle samt en motorbåt värd 1 600 kronor.

Godsägarens oäkta dotter.

Vad hjälper det den blinde om hans far såg bra, är en känt talesätt som är ett rättesnöre vid släktforskning. Det gör oss varken till bättre eller sämre människor om vi hittar adel, pigor eller mördare i vår släkt. Däremot kan vi ge mänskliga drag åt sedan länge döda människor.

Det är inte ovanligt att barn fördömer tidigare generationers handlanden. Genom släktforskning kan vi spegla den samtid som de levde i, och ibland även skapa förståelse för varför våra släktingar gjort som de gjort.

Vem var det egentligen som Jan Guillous morfar varit otrogen med och som orsakade skilsmässan? Svaret är: Jan Guillous mormor Britta, en urlakningsarbetardotter född Karlsson i Kristine i Dalarna 1893 och som först varit gift med köpmannen Erik Teodor Ohlsson, med vilken hon har en dotter.

I april 1922 föds Jan Guillous mamma Marianne utanför äktenskapet, eller möjligen mitt i upplösningen av ett annat. I dopboken antecknar prästen inte någon fader till flickebarnet Marianne, som först får namnet Olsson utan h.

När skilsmässan med Gunni Langenberg gått igenom i november 1924 är Jan Guillous mamma drygt två och ett halvt år gammal. Den 26 februari 1925 gifter sig Mariannes föräldrar och hon får namnet Botolfsen. Någon vecka efter vigseln föds Brittas andra barn med Oscar.

Vem var då Oscar Botolfsens första hustru Gunni Langenberg, som fick till stånd ett så saftigt skilsmässoavtal? Med tanke på att Guillou så ivrigt framhärdat sin överklassbakgrund och genom många romaner vurmat för det adliga så är det intressant att konstatera att den han inte delar blod med tycks vara den ädlaste, om nu något sådant finns.

Gunni Langenberg föds dock som oäkta. Fadern är ej angiven i dopboken och även modern uppges vara okänd, vilket är ytterst ovanligt att hitta för en släktforskare. Men det står snabbt klart att det var känt vem fadern och modern var. Dåtidens präster har hovsamt bugat. Det tog inte lång tid förrän Gunni fick efternamnet Norlin, godsägarfru Langenbergs pigas efternamn. Därefter får flickebarnet byta namn till Langenberg.

När Gunni långt senare dör testamenterar hon kvarlåtenskapen till sina halvsystrar, vilka råkar vara de inomäktenskapliga barnen till godsägaren på Hedås Wilhelm Ludvig Gude Langenberg, son till godsägare Fredrik Ludvig Langenberg och hans maka Thora Amalia Georgina Gedda.

Via Kugelbergs tidningsurklipp får vi veta att Wilhelm dött efter långvarit lidande vid 34 års ålder. Han efterlämnar änka och fyra barn. Den oäkta dottern Gunilla är nu tretton år. Således var Gunilla produkten av en kärleksaffär mellan en piga och en godsägares tjugoåriga son.

Gunni Langenbergs historia är ett exempel på att alla oäkta barn inte förkastades i dåtidens samhälle. Små skönhetsfläckar hos medlemmar i finare familjer kunde hindra vissa giftermål, i synnerhet om pengar inte fanns kvar. Men med ympning kunde detta avhjälpas. Oscar Botolfsen sågs antagligen som en tryggad försörjning med sin byggnadsverksamhet i Stockholm. Äktenskapet med Gunni Langenberg var å andra sidan gissningsvis ett strategiskt drag av en icke-svensk som ville komma in i de finare salongerna. Men vad hände då när den äktenskapliga alliansen sprack?

90-procentiga skulder.

Begravningsannons i Stockholmstidningen för Oscar Botolfsen sätts in dagen efter begravningen.

Begravningsannons i Stockholmstidningen för Oscar Botolfsen sätts in dagen efter begravningen.

Det blev ingen storstilad offentlig begravning för Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen 1953. Begravningsannons och minnesord i Stockholmstidningen förs in dagen efter hans begravning med meddelande om att jordfästningen enligt den avlidnes önskan har ägt rum i stillhet. Han sörjs av änka, barn och bröder.

Det är onekligen en gripande annons om man vet bakgrunden. Änkan hade ju precis krävt skilsmässa och uppges nu vara den främste sörjande. Bröderna syftar högst troligt på just de personer som den döde varit skyldig mycket pengar. Två rättsprocesser var precis avslutade och ytterligare två väntade.

Jan Guillou sätter fokus på de efterlevande, som han pekar ut har ställt till med en arvstvist så att den sista delen av förmögenheten försvann. Men vad är det egentligen som har hänt? Vems är egentligen felet?

Det är väl egentligen här som Paul Frigyes inte grävde nog djupt. Han har i den bok som fick dras tillbaka endast skrapat på ytan av en intressant släkthistoria. Han hittar saker, men godtar också tyvärr den Guillouskt utmejslade släktversionen. Som det där med familjeförmögenheten som försvann.

”Efter Botolfsens död hade ättlingarna krånglat sig in i en decennielång arvstvist som stadigt dränerade resurserna”, skriver Frigyes till exempel.

Hade han läst bouppteckningen hade han nog inte framställt ett dödsbos 90-procentiga skulder på detta sätt. Enligt lag satt inte änkan i orubbat bo utan resterande del skulle delas på fem. Hälften till änkan, resten till barnen, varav ett var adopterat.

Förmögenheter behöver inte försvinna genom tvister. Det räcker med skulder och att ha flera arvtagare som ska dela på kvarlåtenskapen.

Fallet Oscar Botolfsen är ett bra exempel på varför man bör skriva testamente och ibland även äktenskapsförord. I avsaknad av dessa står änkan och de fyra barnen ensamma och ska komma överens om hur de ska göra med dödsboet.

Gissningsvis är det inte tillgångarna utan skulderna de ärvt som tär på relationerna.

Det är uppenbart att Villa Bellvue i Saltsjöbaden både är för stor och för kostsam för den 60-åriga Britta Botolfsen, som har två av de vuxna barnen skrivna hos sig. Alla måste hitta nytt boende och pengar att köpa nytt till går inte att få ut förrän man gjort sig oskyldig. Den 34-sidiga bouppteckningen visar ett 80-tal skulder till allt från låneinstitut till företag och privatpersoner.

Oscar Botolfsen var inte bara en man som gjorde affärer med mycket hårda nypor. Frigyes beskriver i sin bok en man som inte heller ägnar sig åt nostalgi. En gång i tiden hade han arbetat för en man, som nu ruinerats. När sonen till den barskrapade mannen söker upp Oscar Botolfsen och ber om hjälp blir han körd på porten. Den forne chefens son har enligt Jan Guillous morfar uppvisat ”ett beteende han fann ovärdigt, rentav ynkligt”, skriver Frigyes (sid 114 Jan Guillou utifrån, Lindelöws förlag)

Det är högst troligt att Oscar Botolfsens arvtagare under 1950-talet fick smaka på samma beska medicin. Den enes död, den andres bröd. Vid skilsmässor, obestånd och konkurser brukar man kunna göra bra affärer. Oscar Botolfsens arvtagare fick säkert motta ett och annat skambud på till exempel fastigheter. Fanns det förresten någon köpare till 7/40-dels ideell djurbesättning i Norge, eller ville någon av arvtagarna ta över egendomen? Arvtagarna ställdes onekligen inför många och komplicerade frågor.

Konsten att smälta in.

Hur var det att vara den nioåriga Jan Guillou mitt i allt det här? Enligt hans halvsyster, som intervjuades i Expressen 2003, trodde han som barn att den frånvarande biologiska pappan var en adlig fransman. Till myndigheter uppgav han som vuxen att fadern var diplomat. Efter 30 års ålder får han veta att fadern var sportjournalist i Finland.

I boken ”På jakt efter historien” menar han att det är mormodern som lurat i honom de falska uppgifterna.

Stadsarkivet i Stockholm kan man hitta att den franske farfadern invandrade till Sverige 1921 och gifte sig med folkskolläraren Amalia Sandberg, som är sprungen ur en ganska normal svensk arbetarsläkt. Tillsammans får de en son, Jan Guillous far, 1922. Fick Jan Guillou någonsin träffa sin farmor, bosatt i Stockholm och som dog 1954?

Jan Guillou talar ofta och gärna om idyllen i Saltsjöbaden där man hade hembiträden och där hans mamma körts omkring med chaufför. Somrarna tillbringades på Sandhamn i ett hus byggt för att den gästande norska kronprinsen skulle ges en värdig övernattning. Morfadern var med i Kungliga Segelsällskapet. Men vad han inte säger är att han tydligen inte bodde i Villa Bellevue. Enligt Frigyes bodde Jan Guillou med mamma och styvfar i chaufförsbostaden.

Hur mycket förstod den nioårige Jan av vad som hände 1953? Familjen måste ha varit omskakad. Rättegångar. Separation. Dödsfall. Advokater. Stora skulder. Skvallret måste ha florerat i samhället.

Familjens officiella minnesord över Oscar Botolfsen. Notera att hans hustru påstås vara född Cruse-Karlsson. Namnet Cruse har jag ej funnit något belägg för.

Familjens officiella minnesord över Oscar Botolfsen i Stockholmstidningen. Namnet Cruse, som hustrun Britta har getts, har jag inte funnit något belägg för. Enligt kyrkoarkiven var hennes far koboltsarbetare i Falun och hette Karl Johan Karlsson.

Klart det fanns folk som också mindes vad som hänt tidigare. Otroheten och ett ekonomiskt avtal istället för ett skadestånd. Sådana avtal har en benägenhet att sippra ut. Hur hade det förresten varit att bli fru Botolfsen efter godsägardottern Gunni Langenberg? Borde inte Jan Guillou förlåta koboltsarbetaren i Falun Karl Johan Karssons dotter Britta om hon kanske skarvade lite med sitt ursprung för att smälta in bättre i Saltsjöbaden?

Morfadern framstår som helig för Jan Guillou, men uppenbarligen bidrog morfaderns gylf till att sätta honom på pottan. Kanske var det just Paul Frigyes beskrivning av morfadern som fick Guillou att gå i taket.

Expressen publicerade i januari 2014 ett utdrag ur boken Höjd över varje misstanke (den bok som drogs tillbaka av Norstedts), där man kunde läsa att man i Saltsjöbaden kallat Oscar Botolfsen för ”Bot-Olle”. I Guillous egna beskrivningar är morfar en affärsman som kan hantera och muta makten. Mormodern beskrivs som nyrik och som uppfann ett adelskap åt sig själv. Mamman sägs ha blivit uppfostrad som överklass. Bouppteckning och närliggande släktforskning ger en bild av en familj som försökte upprätthålla fasaden medan förmögenheten uppenbarligen alltmer tunnades ut.

Hänger inte ihop med 1960.

Det är intressant hur svepande Jan Guillou sammanför morfaderns död 1953 med att han själv lämnar Solbacka, vilket är våren 1960, med att för alltid kunna slippa styvfadern, vilket egentligen skedde redan då Marianne och Nils Hansén separerade 1957.

Gården i Vestre Braathe i Norge hade ett taxeringsvärde motsvarande 836 000 SEK i 2016 års penningvärde. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och djurbesättningen.

Gården i Vestre Braathe i Norge hade ett taxeringsvärde motsvarande 836 000 SEK i 2016 års penningvärde. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och lika mycket i djurbesättningen.

Jan Guillous beskyllningar mot styvfadern och morbröderna, att de skulle varit huvudorsaken till att förmögenheten försvann, känns orättvisa. Det är uppenbart att många av bouppteckningens geldenärsförhållanden är kopplade till firma Botolfsen & Co och här var ingen annan än Oscar Botolfsen den högst ansvarige. Hans historiska skuldberg till släkt och före detta hustrun är inte att leka med.

Värt att notera är att styvfadern Nils Hansén gifte sig med Jan Guillous mor sex år före Oscar Botolfsens död. Enligt Frigyes har de först drivit våffelstuga i Sälen (sid 119, Höjd över…), en uppgift som antagligen stör den Guillouska bilden av genuin överklassbakgrund. Tre år före styvfaderns död blir Nils Hansén under en kort tid kritbruksdirektör i Norrköping.

Kan detta scenario verkligen ha haft så stor inverkan på Oscar Botolfsens förmögenhetsförlopp?

Istället för att som Guillou peka ut styvfaderns bristande ekonomiska förmågor bör man stillsamt undra hur i hela fridens namn Oscar Botolfsen tänkte då han under något år satte en pianist till att bli kritbruksdirektör.

Bouppteckningar är fantastiska för släktforskare. Oscar Botolfsens dokument blottlägger en familj och en släkt som tycks lida av bristande sammanhållning. Enligt ett känt talesätt förstörs en familjeförmögenhet på tre generationer. Här tycks det gå snabbare.

Kanske säger detta något om varför det är så viktigt för Jan Guillou att hela tiden påtala sin tillhörighet till överklassen och ständigt visa att han numera kan använda spenderbyxorna precis när han vill. Han förefaller vara mer lik sin mormor från Dalarna, koboltsarbetaredottern Britta Karlsson, än han antagligen vill erkänna. Som den sanne vänstermänniska Jan Guillou säger sig vara är det intressant att han inte mer framhäver sin svenska arbetar- och underklassbakgrund.

Varför berätta hela denna långa historia på en underrättelseblogg? Därför att vi saknar KGB-officeren Jevgenij Gergels förklaring till varför han ska ha närmat sig Jan Guillou i mitten på 1960-talet. Vem var det Gergel såg? Eller för att göra det tydligare: Vilka svagheter och värvningspotentialer såg han hos Guillou? Vilka strategier lade Gergel upp för den klassiska mentala förförelsen?

Hur prisade han? Hur lockade han? Hur lovade han? Hur motiverade och trakterade han?

Jag har genom åren visat min släktanalys för tidigare underrättelseofficerare och frågat om KGB ägnade sig åt släktforskning. Svaret har blivit att de nog inte gjorde sådant.

Men de var mycket goda människokännare, blev ett svar.

Själv tror jag att Gergels strategi påminde om hur KGB-mannen Axel i John le Carrés A Perfect Spy alltid tilltalade sitt värvningsobjekt Magnus Pym: Alltid med ett Sir – ”Sir Magnus”.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER

 

FAKTA 1

12 okt 1877
Oscar Botolfsen föds i Kristiania, Oslo

23 jan 1905
Flyttar till Sverige från Norge. Bosätter sig i centrala Stockholm och startar entreprenadverksamhet.

21 juni 1910
Gifter sig med Gunilla Langenberg, som då är 22 år

1922
Köpmansfru Hanna Kristina Birgitta Olsson föder barnet Marianne. Ingen fader antecknas i födelseboken. Fadern uppges senare vara Oscar Botolfsen.

21 nov 1924
Skilsmässan går igenom mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Istället för skadestånd har parterna träffat ett avtal som tryggar hennes för livstid. Oscar Botolfsen flyttar detta år till Täby.

26 feb 1925
Hanna Kristina Birgitta Olsson gifter sig med Oscar Botolfsen. Parets andra barn föds någon vecka senare.

1938
Nytt avtal mellan Oscar Botolfsen och Gunilla Langenberg. Han har ej fullgjort sina skyldigheter.

1942
Oscar Botolfsen med firma har fyra fastigheter i Stockholm, varav två är inköpta 1929 och 1930. Bara en av fastigheterna finns kvar vid bouppteckningen.

7 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in stämning mot Oscar Botolfsen

28 nov 1952
Saltsjöbaden badhotell lämnar in ännu en stämning mot Oscar Botolfsen

4 dec 1952
Lauritz Botolfsen drar Oscar Botolfsen inför rätta gällande ett arv

8 dec 1952
Britta Botolfsen begär skilsmässa

16 jan 1953
Saltsjöbaden badhotell vinner i tvistemålen mot Oscar Botolfsen.

27 feb 1953
Oscar Botolfsen dör

30 apr 1953
skilsmässoärendet avskrivs

1954

Bouppteckningen avslutas. Lauritz Botolfsens krav är redan avskrivet i rätten men tillerkänns i bouppteckningen, som är underskriven av samtliga arvingar (änkan och fyra barn)

FAKTA 2

För närvarande arbetar Jan Guillou med en släktsaga där tre norska bröder står i fokus. De verkliga förlagorna uppges vara hans egen morfar med syskon. De läser till diplomingenjörer i Dresden. Namnen är (surprise!) Lauritz, Oscar och Sverre.
  Verklighetens bondsöner blir fiskarsöner i romanformen och heter Lauritzen. Sverre är bög. Oscar blir blåst på pengar av en kvinna som påstår att hon är barn till en spansk grevinna och en frånskild tysk greve. Men hon avslöjas som hora och judinna och Oscar sticker till Tyska Östafrika och jagar. Lauritz, där den seglande morfadern Oscar Botolfsen är förlagan, placeras i Saltsjöbaden och gifter sig med en tysk barons dotter.
  ”Det var en på många sätt en idyllisk barndom”, sa Jan Guillou i norska NRK 2014 om barndomen i Saltjöbaden och somrarna i Sandhamn.
Samtidigt andas han att det finns något annat.
  ”Det finns pinsamheter i släkten som sen har sköljts över med önsketänkanden och lögner. Och det är mycket användbart litterärt”.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, KGB | 4 kommentarer

Jan Guillou är mest ivägen för att vi ska förstå IB-affären

Varför i hela fridens namn tycks jag lägga så mycket energi på Jan Guillou? En del som vet min bakgrund skulle säkert tvärsäkert gissa att det har med min man, den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, att göra.

Det kan kanske ligga något i det, och ändå inte. Underrättelse- och säkerhetstjänsterna intresserade mig långt innan. Och när jag för Föreningen Sveriges öga och öras räkning senare initierade ett projekt där vi skannade in de skadade handlingarna av IB-åtalet började jag lusläsa allt. Året var 2009 och jag ville förstå, men ju mer jag grävde desto mer frågor fick jag.

Många tror nog att den mest intressanta personen i IB-affären är Jan Guillou, men det är han absolut inte. Ju mer man skrapar på ytan desto klarare framstår det att Jan Guillou vill att vi ska tro att han varit intressant och viktig, och att han har varit med och gjort mycket mer än vad som är med sanning överensstämmande.

En av de mest intressanta personerna i IB-affären 1974 är den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson. Han gäckar mig. Han är död och kan inte höras. I IB-åtalet finns bara ett förhör med honom där det klart framgår att han manglats uppåt och neråt och utåt och inåt i ungefär en månads tid av förhörsledaren innan detta uppsummerande förhör sker där Håkan Isacson är spak som ett lamm.

Håkan Isacson talar säkert etthundra procent sanning i detta enda förhör som ligger i IB-åtalet, men vilket värde har detta förhör när det klart framgår att han och motparten är överens om att han inte får säga för mycket? Vad var det han inte fick säga? Vad är det vi inte har fått veta?

Jag har försökt få ut handlingar, men tyvärr tror jag att sekretessgränser sätter stopp för sanningen att komma fram i just det här fallet.

Må jag leva så länge att jag får min nyfikenhet stillad om Håkan Isacson, vilket troligen är år 2043. Jag beräknar nämligen att strikt 70 års sekretess kommer att tillämpas för hans akt hos Säpo. 

När jag frågat politiker om svenska sekretessregler gällande t ex Säpos akter har jag mötts av påståendet att de som berörs bör vara döda när akter släpps. Det är ju en hållning att fundera på med tanke på att vår medelålder ökat markant sedan (upp till) 70-årsprincipen infördes. Tjugoåringar som rekryteras i dag för hemliga verksamheter kan i högsta grad vara i livet när sekretessen släpps.

En annan aspekt att fundera över är vad vi utsätter de efterlevande för. Släpps dokument medan de som berörs är i livet kan de själva få kommentera om de har lust. Ta exemplet Jan Guillou, född 1944. Varför inte släppa dokument från före 1974 nu med en gång medan han kan kommentera? Varför vänta till år 2043 då han, om han är i livet, är 99 år? Inse att hans familj säkert kommer att stå svarslösa kring saker som står i akterna.

Jan Guillou vet att hans dokument inte kommer att släppas under hans livstid. Han vet att det är svårt att sätta emot hans påståenden. Därför kan han påstå än den ena och än den andra tokigheten utan att bli motsagd. Som det där i de sk yrkesmemoarerna:

”De trycka förhör som lämnas ut till offentligheten är noga rensade och redigerade. Mina offentliga förhör från IB-utredningen är bara på lite drygt hundra sidor. Det motsvarar högst tio procent av den sammanlagda förhörstiden”, skrev Jan Guillou (s 225, pocketversionen)

Eftersom matte är ett av mina favoritämnen började jag år 2011 räkna på påståendet. Hur lång tid hade de offentliga förhören med Jan Guillou i IB-akten tagit? Hur många sidor blev det? Vad är rimligt under en förundersökning?

Jag kom fram till att Jan Guillous påstående innebar att han skulle ha suttit i ”hemliga förhör” om ca 120 timmar under IB-utredningen och att detta skulle resulterat i omkring 900 hemliga sidor som ingen ännu får läsa. Ärligt talat – är det någon som tror att Jan Guillou har så mycket intressant och hemligt att berätta att det fyller 900 sidor hos Säpo?

Just sådana här konklusioner är viktiga att göra, eftersom Jan Guillou väldigt ofta gällande IB-affären påstår saker som är svåra att faktakolla. Vad mer intressant är: till skillnad från till exempel Peter Bratt eller för all del min egen man Gunnar Ekbergvarierar Jan Guillou hela tiden sin berättelse. 

Ju mer jag granskat IB-affären desto mer fylls jag av förvåning över att Jan Guillou under drygt fyrtio år tid getts så stor plats i media, getts så stor trovärdighet och sällan mötts av kritiska frågor från journalistkollegor. Hur kan det ha blivit så här när han ständigt justerar sin IB-historia och sin egen livshistoria? Han är som sportfiskaren vars ungdoms största fångst bara blir större och större med åren.

Men låt oss då titta på de som fortfarande är i livet efter IB-affären: Jan Guillou, Peter Bratt och Gunnar Ekberg, varav den senare är min man och de två förra åtalades och dömdes. Vem talar sanning? Vem kan vi lita på? Jag har läst många förhör och åtal och vet att det är vanligt förekommande att människor som riskerar dom inte är helt sanningsenliga. Folk erkänner brott de inte har begått. Folk förnekar brott de har begått. Vittnen minns rätt eller fel. Människor vill skydda någon eller sig själva.

Det är förvånande att IB-affären behandlas som om i synnerhet en alltid talar sanning. Det är väl ganska naivt?

Underrättelsefolket i IB-åtalet är rätt intressanta. En man säger sig bara ägna sig åt lastbilstransporter. Han är väldigt trevlig när han förhörs, men granskar man det han säger så har han faktiskt inte sagt ett dyft och spelar helt oförstående till frågor som han borde kunnat besvara klart och tydligt. Jag tyckte mannen påminde väldigt mycket om Gunnar Ekbergs gamle handledare ”Per”. Trevlig och charmig som kan säga många meningar utan att ha sagt någonting. En dag träffade jag en fd IB-medarbetare och nämnde likheterna mellan Gunnar Ekbergs gamle chef och lastbilsmannen, som inte har en helt obetydlig roll i efterspelet till IB-affären.

Du får hälsa till Per, var så nära en bekräftelse jag kunde komma på att vederbörande mycket väl visste att lastbilsmannen tillhört IB.

Underrättelsefolk ljuger inte. De svarar helt enkelt bara på det som de vill svara på.

Peter Bratt är lätt att förstå. Han, som till skillnad från Jan Guillou kommer från överklassen, var och är (upplever jag) genuint övertygad om att han deltog i IB-avslöjandet som en del av en god sak. Bonniers gav senare hans memoarer det träffade namnet ”Med rent uppsåt”, vilket var mitt i prick.

Men har han en gloria på huvudet? Det har ingen och knappast Bratt. Hans akilleshäl är och förblir Håkan Isacson, den homosexuelle alkoholiserade lumparkompisen som Bratt till syvende och sist försökte tjäna pengar på. Av IB-åtalet framgår att Bratt har blivit sparkad och har taskigt med pengar. Likaså är det med Isacson. De fördjupar sig i alkohol och Bratt springer till media och vill sälja knäcket. Den som till sist nappar är Fib/Kulturfront där Jan Guillou sitter som redaktör. Isacsons agerande kring IB-avslöjandet är irrationellt och motsägelsefullt.

Den som tar den största skammen är och förblir Isacson. Många vände ryggen åt honom efter IB-affären. Den som granskar IB-affären och funderar på etik för journalister inser snabbt att det är vanskligt att blanda ihop privat vänskap med hemliga källor så som Bratt gjorde.

Om Bratt och Isacson i sina personligheter är lätta att avläsa så är Guillou intressantare. Inte alltid för vad han säger, utan för att han getts sådant tolkningsföreträde gällande IB-affären. Han har helt enkelt fått dominera IB-affärstolkningen, vilket knappast har lett till att vi har blivit klokare. För precis så som Peter Bratt har haft anledningar till att överdriva eller förminska vissa faktauppgifter så har Guillou haft det i mångdubbelt högre grad.

En sak har varit hans behov att hävda sig. Att visa att han faktiskt hade jobbat jättemycket med IB-avslöjandet, fastän det egentligen var Peter Bratt som kom med en silverbricka ett år före avslöjandet.

Således konstaterar jag att Jan Guillous ego faktiskt är ett hinder för att vi ska förstå IB-affären bättre, eftersom han vill framstå som dominerande ”hjälte” i dramat. Han har helt enkelt under flera årtionden varit i vägen för att vi ska komma vidare i frågan om IB-affären.

2009 kom Gunnar Ekberg och Jan Guillou ut med sina memoarer. En och annan trevare gavs till att jämföra skildringarna av IB-affären, men mer blev det faktiskt inte. I recensioner noterade jag att Jan Guillou hyllades för det han skrev, medan flera recensenter försökte friskriva sig gällande Gunnar Ekbergs memoarer. ”Man” visste ju faktiskt inte vad som faktiskt var sant, vilket ju är helt korrekt men borde i så fall sättas in som ett ”aber” i alla recensioner av memoarer.

Jämförelserna mellan böckerna försvann kanske också när Expressen avslöjade att Jan Guillou varit KGB-agent under åren 1967-72. Själv säger Jan Guillou att det var ett journalistiskt uppdrag som gick fel. Att han mötte KGB-officeren 1972 och avslutade relationen med förklaringen att det skulle KGB-officeren förstå senare och kunna läsa i en tidning.

Jag har passat på att fråga många initierade från underrättelse- och säkerhetstjänsterna om det kan gå till så här, att man leker i fem år med KGB, utför uppdrag, får pengar, skriver på kvitton och sedan avslutar relationen. Alla säger att det inte går till så där. En gång KGB alltid KGB. Dessutom är det så att den som hamnar i KGB:s garn har identifierats som en person med vissa ”svagheter” som kan bearbetas. Spelmissbruk, alkoholism, homosexualitet, ett ego som behöver stärkas, avsaknad av fadersfigur eller vad det nu är.

KGB-officeren är en människokännare som hittar sina byten och de släpper dem inte i första taget. Kanske att han fick Jan Guillou att tro att Jan Guillou styrde relationen?

Jan Guillou har fått berätta sin version av relationen med KGB. Att det var journalistik och ambitionen av ett scoop. Det är Jan Guillou som vittnar om att relationen avslutades, på hans initiativ, 1972.

Vad vi saknar är KGB:s version av det hela. Vem var det som Jevgenij Gergel såg? Varför ville han och KGB utveckla kontakten med Jan Guillou?

Frågan är om vi får reda på det någonsin. Vladimir Putin, före detta KGB-agent, lär knappas vilja att de ryska arkiven öppnas.

Så då återstår att göra en liten utredning på Jan Guillou för att ta reda på vad det är som är hans akilleshäl. Varför är det så viktigt att hela tiden berättar att han är från överklassen och kan äta med kniv och gaffel? Varför är det så viktigt att berätta hur fina viner han dricker, och att han haft en norsk-fransk uppväxt med hembiträden? Varför hyllar han sin morfar, men märkbart blockar för vissa frågor just om förmögenheten som försvann och om morfadern?

Mer om detta i nästa inlägg….

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Säpo, Stasi | 2 kommentarer

11 h kvar att se Var är sanningen? förlåt Min sanning med Jan Guillou

I dag är sista dagen SVT Play visar Min sanning med Jan Guillou. Programmet är från 2012 och jag bloggade redan för fyra år sedan om inslaget. Då lade jag upp ett asgarv redan i introt, då Jan Guillou gav en ganska underhållande och ny version som häktningstiden 1973/74 på Långholmen.

Jan Guillou lägger an perspektivet om att han gör motstånd mot makten. Hör här:

”Vissa saker ska man tänka på i en isoleringscell. Sov inte för mycket. För att bygga upp mentalt motstånd så får man inte lukta illa. Man får inte ge upp. Man får inte vara en orakad slusk utan all personlig hygien måste skötas perfekt. Och träning. De dumma jäklarna ska pröva IB-avslöjandet i domstol”, säger Jan Guillou i introt.

”Nu gäller det att göra motstånd till sista blodsdroppen om så behövs”, fortsätter han. ”Förhören under de här månaderna handlar bara om en sak. Att tvinga ur oss uppgifter om var det kunde finnas källor i staten – och det skulle de ju inte ha.”

Jan Guillou greps tidigt på söndagsmorgonen den 21 oktober 1973. På måndagen den 22 oktober kl 16.15-16.20 informeras han om att han på fredagen anhållits i sin frånvaro misstänkt för spioneri. Han begär Hjalmar Petri som offentlig försvarare.

Dagen efter hålls det första förhöret. Det är alltså tisdagen den 23 oktober. Förhöret hålls mellan 13.45 och 15.20. Då det hålls en halvtimmes paus räknar jag ut att Jan Guillou talar i princip oavbrutet i över en timme.

Förhörsledaren får knappt en syl i vädret. Jan Guillou. De första 6-7 sidorna går åt för att Jan ska berätta om Jan (uppväxt, skolor etc etc).

Ungefär vid kvart i tre på eftermiddagen, två och ett halvt dygn efter gripandet i Lund, får Jan Guillou frågan om han känner Sven (jag har tagit bort efternamnet).

Det ska senare visa sig att studenten Sven har en mamma som bor på Drakens gränd. Han har kontaktat paret Brillou efter att ha läst Fib/Kulturfront och erbjuder sig att öppna mammans hem, där Brillou sedan försöker avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum, oklart varför. Till detta hämtas en avlyssningsexpert från Danmark, tvåmetersmannen André.

Vad säger då Jan Guillou som uppges hålla hygienen, inte sova för mycket och träna för att vara motståndskraftig under tiden i isoleringscell och månader av förhör när han är inne på sitt allra allra första förhör:

”Jag kan säga så mycket att jag är fullkomligt säker på att Sven (efternamn borttaget) ej har begått något som helst brott. Inte heller någonting som skulle kunna beskrivas som förberedelse till brott. Under hänvisning till, alltså, till tryckfrihetsförordningens allmänna bestämmelser om skydd för källor och uppgiftslämnare till tidningar, så vill jag inte vidare säga något som Sven (efternamn borttaget), citeras Jan Guillou

Kort och gott bekräftar Jan Guillou sin första källa i första förhöret. Bredvilligt. I förhöret onsdagen den 24 oktober mellan kl 12.40 och 15.20 hinner vi bara till sidan 1 i protokollet då Jan Guillou bekräftar vem huvudkällan är.

Ja, jag känner Håkan Isacsson”, säger Jan Guillou. ”Vidare så är det ju av olika omständigheter klart att Håkan Isacsson är en av de uppgiftslämnare som jag och Peter Bratt har haft. Och vad det gäller vidare frågor om Håkan Isacsson, så vill jag härmed hänvisa till det jag sa, när jag fick frågan om (studenten Sven). Jag vill inte vidare diskutera mina förbindelser med Håkan Isacsson, därför att han, i överensstämmelse med de bestämmelser som finns i tryckfrihetsförordningen, är att betrakta som en uppgiftslämnare till tidningen Folket i Bild/Kulturfront, och således äger rätt att ha sin anonymitet skyddad, enligt min uppfattning.” 

Jan Guillou kan knappast ha hunnit lukta så mycket skunk innan han bredvilligt berättar om sina källor.

Det finns mycket mer att säga om programmet. En sak som slog mig förra gången jag såg det och som gör mig som journalist så illa berörd är hur inställsam programledaren Cecilia Bodström hela tiden är. Hon väljer hela tiden att luta sig mot Jan Guillou, skrattet och fnisset känns konstigt. Hon vickar på stolen och verkar nervös. Kort och gott uppfattar jag att hon ”åker med” och där Jan Guillou styr henne.

10 minuter in i programmet får Jan själv presentera vad IB-affären var där Jan gör sin egensnidade tolkning som gå ut på att kalla IB för ”utomlaglig” organisation som man inte ens skulle haft i Sovjetunionen vid den här tiden (?). IB är en socialdemokratisk paramilitär organisation, som driver egen utrikespolitik. osv osv. Motfrågorna uteblir. Cecila Bodström fortsätter åka med och skratta nervöst. Varför byter hon ständigt ställning? Varför sitter hon inte still?

Det är ingen nyhet att Jan Guillou ständigt skjuter in sig på att attackera (S) och Palme m fl. Just detta gör Cecilia Bodström till en fullständigt olämplig programledare i den här situationen. Hennes pappa hette Lennart och var bland annat utrikesminister under Palme. Hennes bror heter Tomas och är fd justitieminister. Hon må rösta på vad fan hon vill, men det är inget annat än direkt olämpligt att sätta en person som uppenbarligen kommer från en (S)-familj på att intervjua en person som ägnat fyrtio-talet år att attackera just ledare från detta parti.

För mig har det i yrkesmässiga sammanhang varit självklart att jag och andra runtikring mig anmäler om jäv föreligger i en situation. Att SVT inte reflekterar över sådana aspekter är sorgligt. Det kunde blivit en proffsigare intervju. Nu blev det mest pinsamt. Min sanning blev Vilken sanning?

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik