Romanov-släktens erbjudande och Putins prinsessfjäsk mot journalisten Anna von Bayern

Berlingske kunde i går berätta att Romanov-familjen fått ett erbjudande om att återvända hem till Ryssland. En speciell juridisk status och något av tsarfamiljens gamla slott i Sankt Petersburg var erbjudandet… från Sankt Petersburg.

Jag hade inte en aning om att en rysk prins bodde i Danmark, men tydligen är det så. Prins Dimitri Romanoff bor i Rungsted, som kanske är mest känd för att Karen Blixen-museet ligger där.

Prins Dimitri Romanoff är alltså en av tsarens arvtagare som fått det ryska erbjudandet, som kommer från Vladimir Petrov, regionråd i Leningradregionen.

Erbjudandet handlar inte om att återinföra monarkin, utan att ge släkten en juridisk särstatus samt ett av sina gamla slott tillbaka.

Enligt Berlingske, som läst Isvestija, ska Vladimir Petrov ha en idé om att tsarättlingarna genom att komma tillbaka ska överbrygga motsättningarna i landet. Rungsted-prinsen nobbar i alla fall erbjudandet med motiveringen att han inte ser det som seriöst.

Det kan tyckas underligt att tsarfamiljen erbjuds återkomma. Förra sommaren gav journalisten och prinsessan Anna von Bayern nycklar till förståelse av Ryssland i sitt program av Sommar i P1.

”Det förflutna är inte förflutet”, upprepades melodiskt genom programmet.

Anna von Bayern har träffat både Gorbatjov och Putin. Medan många i Sverige tror att Gorbatjov var en upplyst hjälte och snäll ledare som ville föra landet bortom kommunismen ger hon den rätta bilden. Redan under sitt maktinnehav var han en illa omtyckt ledare, som i efterhand gräms över att bli förknippad med Sovjetunionens fall.

Mötet med Putin är intressant. Naturligtvis är det Anna von Bayerns bild av det, men det är målande. Hon beskriver att hon försöker ställa politiska frågor till Putin.

Han talade ”bara i sin perfekta flytande KGB-tyska om hur synd han tyckte det var att det inte fanns några prinsessor kvar i Ryssland. Inte det minsta förflutet var det förflutna för honom”, säger hon ca 19 min in i programmet (lyssna gärna fr ca 17.30)

Jag ser det framför mig. Den uppenbart fåfänge Vladimir Putin verkar inte främst inrikta sig på att bli intervjuad av en journalist från en stor tysk dagstidning. Han ser en vacker kvinna, som dessutom är prinsessa. Vad tänkte han? Kanske så här:

Åh, tänk om vi skulle kunna ha sånt i Ryssland igen! Då skulle jag likt Napoleon I kunna gifta om mig med någon kunglighet, avla barn och garantera tronföljd och evig makt!

Putte har växt upp med marxismen som religion och svurit trohet till KGB. Den ortodoxa kyrkan, som stått på den vita sidan, förföljdes under sovjettiden. Nu verkar det vara glömt. Efter Sovjetunionens fall har många sökt sig till den ortodoxa kyrkan, som är en maktfaktor. Således har Putin nog inte drabbats av religiösa tankar när han pussar ikoner och gör annat religiöst framför kamerorna. Det är bara en strävan efter makt och inflytande.

På samma sätt täljs den nya Putinska historeframställningen fram där Sovjetunionens Starke Man, Josef Stalin, spelar en stor roll. Gulag och massavrättningar ska vi inte tala om längre. Istället är det den store och kloke ledaren som framställs. Nyligen avtäcktes en jättestaty av Stalin, Roosevelt och Churchill på Krim i samband med 70-årsjubileet av mötet mellan The Big Three. Signalen är tydlig. EU-länderna och USA begriper ingenting när de bråkar om Krim i dag. Varför kan inte de stora ledarna mötas igen och prata sig samman, så som de gjorde under Stalins tid?

Det förflutna är inte det minsta förflutet i Ryssland. Det är i högsta grad levande, bara det täljs till så som det passar makten. Det vill säga Putin.

Tillägg: Små tecken på ryskt närmande till Romanov-familjen har setts de senaste åren, bland annat då Prinsessan Dagmar av Danmark, hustrun till tsar Aleksander III, återbegravdes 2009 i St Petersburg. 2011 fick prins Dimitri Romanoff Vänskapsorden av dåvarande president Medvedev. Men Krimkrisen och det något magra erbjudandet från Sankt Petersburg gör väl knappast att Romanov-familjen gör vågen, om man säger så.

Publicerat i KGB, Ryssland, Sovjetunionen, Vladimir Putin | 1 kommentar

Vad Petter Ljunggren missade att fråga Anna-Greta Leijon om i Min Sanning

I måndags sände SVT Min Sanning med Anna-Greta Leijon. En minister som verkat under ockupationen av västtyska ambassaden och efterbörden med terroristutvisningarna, hon var målet i Operation Leo, eller Kröcheraffären som den också kallats. Ingen har väl glömt Ebbe Carlssons privatspaning och Anna-Greta Leijons berömda rekommendationsbrev, som ledde till att hon fick avgå som minister.

Det är en påläst och eftertänksam Anna-Greta Leijon som framträder i programmet. Hon är mjuk, men också bestämd. Journalisten Petter Ljunggren hinner bara fem minuter in i programmet då han blir korrigerad om svenska hemmafruars utbredning och situation i dåtidens Sverige.

Hösten 1973 utsågs Anna-Greta Leijon till statsråd. Hon blev biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för invandringsfrågor. I portföljen låg också ansvar för den svenska terroristlagstiftningen.

13.40 in i programmet börjar Petter Ljunggren tala om 70-talets terrorism. Han räknar upp Japanska Röda Armén, palestinska Svarta September och sist tyska Baader Meinhofligan. Ständigt påminns jag om svensk okunskap i terrorismhistoria.

SVT hoppar ju över navet i den internationella terroristalliansen!

RAF och flera andra terrorceller bestod ofta av testuggare utan teknisk kompetens. Livsfarliga – javisst, men vem bistod t ex med avancerad sprängteknisk kunskap? Vem talade om för dem vad de skulle göra? Vart åkte man på träningsläger? Vem lånade ut sin personal ab und zu?

Just det. Det av KGB styrda PFLP, som tidigt var ute med spektakulära flygplanskapningar. Deras ene grundare Wadie Hadad räknas ju som den moderne terrorismens fader.

Att inte nämna PFLP i en beskrivning av 70-talet är som att hoppa över al-Qaida i beskrivningen av 2000-talet. För övrigt var ju Svarta September bara en täckorganisation (ta gärna en historielektion av John Cleese)

Det är intressant att i programmet höra Anna-Greta Leijon berätta om ockupationen av västtyska ambassaden den 25 april 1975. Hon förklarar att den tidens terrorismlagstiftning, som tillkom 1973, placerades i utlänningslagstiftningen efter två händelser i Sverige: Mordet på den jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic 1971 och kapningen på Bulltofta 1972.

Då som nu visste man att terroristverksamhet oftast var internationell, vittförgrenad och välorganiserad. Men genom att placera terroristlagstiftningen i utlänningslagen gav svenska statsmakten tyvärr också signaler om att terrorism var något som kom utifrån och som bara hade med utlänningar att göra. Många gånger har jag förundrats över att man hela tiden hoppar över våra egna svenskar.

I Sverige är det på något sätt som om man utgår från att svenskar är snälla, och gör de  något dumt så har de blivit förledda av någon annan. Jag återkommer ofta till Jan Guillou. Kommer ni ihåg vad han sa i Nordegren i P1 år 2009.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Jan Guillou då, och det är inte den enda gången sådana påståenden har dykt upp.

Studerar man synen på 60- och 70-talet än i dag så framträder det här tydligt. Terrorism kommer utifrån och har inget med svenskar att göra. Har de råkat få fingrarna på fel ställe så har de haft otur och blivit lurade. Typ.

Det är väl här den svenska fredsskadan märks. Människor i våra grannländer har mera klart för sig. De som har upplevt eller bär vidare på erfarenhet från krig och ockupation vet att förrädaren kan vara din granne, din kollega, din syster eller bror. 

Hotet behöver inte komma utifrån. Det kan finnas där i din närhet, och det är här som det verkligen bränner till när Petter Ljunggren intervjuar Anna-Greta Leijon i Min sanning. Hon är den som fattar beslutet om utvisning av de överlevande terroristerna från ockupationen av västtyska ambassaden i april 1975. I ett fall sätter sig läkare emot att transportera en svårt skadad terroristpatient, vilket gör att ministern tar på sig ansvaret.

Hon inser att hennes beslut kan få konsekvenser, vilket det också får två år senare när Operation Leo. Anna-Greta Leijon får själv förklara vad det var:

”Ja, det var en grupp unga människor, en del i från Tyskland, en del ifrån Latinamerika och sen en ganska stor svensk svans och några, några väl fullfjädrade svenskar också som bestämde sig för att de skulle hämnas på de här utvisningarna av de tyska terroristerna och då var det naturligtvis jag som skulle vara objektet och de planerade en kidnappning”, säger Anna-Greta Leijon ca 24.50 in i programmet.

För mig ger Anna-Greta Leijon väldigt tydliga signaler till Petter Ljunggren. Hon är ett offer och hennes uppfattning tycks vara diametralt i motsats till Jan Guillous beskrivning av extremvänstern. I den f d Säpochefen Olof Frånstedts så kallade memoarer (som väl mest är en journalistprodukt av en spökskrivare) beskrivs visserligen att svenskar döms och figurerar i affären, men det är inte fullödigt och i slutklämmen av den Frånstedtska beskrivningen kallas Kröcheraffären för tysk terrorism, trots att en britt, flera latinamerikaner och svenskar också blev dömda eller utvisade.

När jag ser programmet upplever jag att Anna-Greta Leijon markerar starkt när hon talar om svenskarna i Kröcheraffären. Hon kallar dem en ”svans” och några ”fullfjädrade”. Det är uppenbart att en del av dem bodde i Stockholm, och jag ser att några gör det fortfarande.

Visst är det okey att fråga Anna-Greta Leijon om hon tänker på Kröcheraffären i dag, men det hade bränt till om Petter Ljunggren frågat mer specifikt om det hon kallar ”svans” och de ”fullfjädrade”.

Sverige är ett litet land. Stockholm en liten stad. Klart att Anna-Greta Leijon kan ha stött på folk från ”svansen” och ”de fullfjädrade” genom åren. På stan eller på Skansen, där hon jobbat många år. Hur gör man? Lämnar man teater- eller biosalongen om man känner igen en av de fullfjädrade? Om Public Service ringer och vill att man ska komma till studion – tackar man nej därför man vet att en i ”svansen” jobbar där? Man behöver ju inte träffas i korridoren, men risken finns ju.

Petter Ljunggren hade chansen att fråga om offrets syn, men tog den inte. Det var synd.

SVT:s Min sanning kan ses på SVT Play till och med den 19 december 2015. Aftonbladet har förresten skrivit om några av svenskarna. Men den fullständiga bilden av ”svans” och ”fullfjädrade” har ingen gett ännu. I Sverige alltså.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, KGB, PFLP, Röda Brigaderna, Rote Armeefraktion (RAF), Sverige, Tyskland | 2 kommentarer

Läsvärt på svenska om Booss och Müller Enbergs forskning

I veckan har professor emerita Birgitta Almgren haft en stor artikel på DN Kultur om nyligen framtagen forskning vid Stasiarkivet i Tyskland. Av artikeln framgår att forskarna Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs visat att samarbetet mellan den östtyska säkerhetstjänsten Stasi och ”vanliga” medborgare var mer omfattande än man hittills trott.

Min första reaktion är – vad kul att se något skrivet av Birgitta Almgren i DN! Det känns lite grand som om hon har rehabiliterats av svensk media. Mina läsare kanske inte minns, men jag gör det. För ett par år sedan var hon hyllad på längden och tvären i media, på ledarsidor och i andra delar av tidningarna, hon fick till och med pris av Svenska Akademien. Men så kom hennes granskning av Säpos material om misstänkt Stasibelastade personer. 2012 blev året då mycket hände som ytterst få personer i Sverige begrep vad det var. Den svenska journalistkåren har tyvärr ytterst få undantag där man kan sträcka på sig vad gäller denna bevakning. Därför känns det skönt att Birgitta Almgren tycks ha ridit ut sin tid som persona non grata och är tillbaka i debatten.

Christian Booss och Helmut Müller-­Enbergs bok Indiskrete Gesellschaft är inte ny för mig. Jag nämnde den i min artikel i Svenska Dagbladet om spionchefen Markus Wolf i höstas. Min artikel handlade om hur den gamle spionchefen PR-mässigt och skickligt byggde upp en myt om sig själv och hur han fick draghjälp av olika personer, bland annat i Sverige. Jan Guillou lyckades till och med i sitt förord att överträffa Markus Wolfs eget självberöm!

Guillou intygade i förordet till memoarerna att Wolf är ”den moderna historiens mest framgångsrike spionchef”. Hans avdelning inom Stasi, HV A, påstods vara ”vår tids effektivaste underrättelsetjänst” samt att brittiska och amerikanska underrättelseorgan ”utan vidare” skulle ansluta sig till omdömet. Några bevis för detta gavs ej, istället ångade Guillou på om att Wolf var en ”humanist ut i fingerspetsarna” och HVA inte sysslade med förtryck av den egna befolkningen.

Det fanns alltså flera problem med påståendena, och ett var just Booss och Müller Enbergs forskning, som visade att var 16:e medborgare hade rapporterat till Stasi. Med sådan statistik kunde inte en avdelning inom Stasi, med ett par tusen medarbetare, stå utanför detta absurda övervakningssystem. Rent filosofiskt kan de flesta inse att en organisation som inhämtar rapporter från var 16:e medborgare knappast kan kallas effektiv.

I höstas inleddes ett twitterprojekt med livetweets om vad som hade hänt 25 år tidigare inför murens fall. Den som följde @mauerfall89 kunde i november förra året läsa ett inlägg från partiorganet Neues Deutschland, där ställföreträdande Stasichefen Mittig gav en proklamation i megaformat. Den som orkade igenom texten kunde notera intressanta detaljer som faktiskt belägger hur det extrema övervakningssamhället genomsyrade landet.

Das Ministerium für Staatssicherheit ‘überwacht’ nicht das Volk, es arbeitet mit dem Bürgern zusammen und im Interesse aller, denen der Sozialismus und das friedliche Leben der Menschen hierzulande am Herzen liegen”, avslutar Mittig den aslånga artikeln som jag refererar till i ett blogginlägg här. 

För er som inte kan tyska så säger han i klartext att Stasi inte ”övervakar” folket, utan att de arbetade tillsammans med medborgarna. Och ja, det kan man ju säga att de gjorde. Många befann sig dock i skruvstädsliknande positioner. Min uppfattning är att de flesta på jordklotet både vill leva i fred och i frid, men i DDR fick man det inte eftersom man levde i en diktatur.

Läs gärna Birgitta Almgrens text, som ni har här!

Publicerat i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige

Kerstin Ekman ger en känga åt Guillou i sitt förord till Astrid Lindgrens Krigsdagböcker

Så fick jag den äntligen i min hand. Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-45, utgiven av Salikon förlag. Nyfiken började jag bläddra och hamnade snabbt på sistasidorna och fick läsa det berömda refuseringsbrevet. Det där Bonniers 1944 säger ”tack men nej tack” till Astrid Lindgrens Pippibok. Motiveringen är att de ju har så många kontrakt redan och vill inte redan inteckna sig för 1947 års produktion. Bara detta brev, samt Astrid Lindgrens finurliga följebrev till Bonniers skrivet något halvår tidigare gör att jag bara vet att denna bok blir en kär klenod i bokhyllan.

Så började jag läsa förordet, skrivet av vännen och redaktören Kerstin Ekman, som använder en hel sida för något som måhända snabbt kommer att bli passé. Det senaste Guillou-gate från 2014 där det diskuterats ”hur mycket svenskarna egentligen visste om judarnas situation under nazitiden” och där Guillou påstått att ”Om koncentrationslägren skulle vi ingenting ha vetat förrän de öppnades av de allierade”.

”Astrid Lindgrens krigsdagbok är en stark gensaga”, skriver Kerstin Ekman, som tror att Astrid Lindgren, som var så förtjust i citat, hade drämt till med Fänrik Stål:

”Därom kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med.”

Sedan räknar Kerstin Ekman upp exempel ur Krigsdagböckerna vad Astrid Lindgren läser i böcker och tidningar. November 1940 om koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald. Sedan tidigare har hon följt judarnas öden noga i tidningarna, bland annat har en bokhandlare på Beridarebansgatan 1939 satt upp en skylt om att ”Judar och halvjudar äga ej tillträde” och där överståthållarämbetet ber bokhandlaren att flytta skylten så att den inte syns från gatan. Astrid Lindgren skriver om hot om deportering av judar i Danmark och om massflykten till Skåne. Under kriget läser hon Erich Maria Remarques Liebe deinen Nächsten, och Stefan Tadeusz Norwids Landet utan Quisling. Hon känner till judarnas situation.

”Så gick det till att få reda på allt det som vi alltså inte skulle ha vetat något om. En tvåbarnsmamma och kontorist gjorde det genom att läsa tidningar och böcker”, skriver Kerstin Ekman.

Det är ett viktigt påpekande som Kerstin Ekman gör. Låt oss bortse från de senaste i raderna av mindre begåvade Guillou-uttalanden och tillhörande debatter om vad han sagt och inte sagt. Det viktiga är något annat: att vi nog alltför lätt kanske tror att Astrid Lindgren gjort sina politiska ställningstaganden och dragit sina slutsatser om vad som hände under andra världskriget på grund av de informationsfördelar hon hade genom sitt hemliga arbete för Allmänna säkerhetstjänsten. Att hon så att säga skulle ha vetat mer än gemene man. Men så menar Kerstin Ekman att det inte var. I tidningar och böcker får hon sammanhangen, skriver Kerstin Ekman. Breven hon läser i hemlig tjänst blir kompletterande vittnesmål till det som den blivande författaren redan har klart för sig.

Jag bläddrar vidare. Hamnar på sidan 149, den 30 november 1942.

”I Norge är det gräsligt. Alldeles nyligen har 1.000 judar, däribland även kvinnor och barn, deporterats till Polen och till en säker död.”

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Jan Guillou, Säpo | 1 kommentar

Guillou tar tillbaka IB-avslöjanden och hur var det nu med överklasspojkarna?

Det är sällan jag läser Jan Guillous krönikor, eftersom de numera oftast går på tomgång. Men i dag läste jag den senaste, också den på tomgångstema men kanske ändå värd kommentarer.

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ‘överklasspojkar’ (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Men hur var det nu med ”IB-skandalen”? Hur mycket skandal var det egentligen? Läser man Fib/Kulturfront från den här tiden slås i alla fall jag av hur naivistiskt det läggs fram. IB är hemlig. IB påstås vara olaglig och strida mot svensk grundlag. IB är tillsatt av regeringen. Försvarsministern påstås formellt vara högste chef för IB. Alla regeringsmedlemmar känner inte till att IB finns.

Det är också riktigt sött att läsa Fib/K-avslöjandet att den militära underrättelsetjänsten skickar spioner utomlands. Jösses! Alla vet väl att Karl XII hade spioner. Menar Brillou att Sverige alltså fortsatt att ha yrkesverksamma inom världens näst äldsta yrke även efter 1718? Ta fram luktsaltet!

IB:s efterföljare KSI rapporterar i dag till regeringen, men säkerligen inte till alla regeringsmedlemmar. Varför i hela fridens namn skulle KSI rapportera om det hemligaste av allt hemligt till barn-, jämställdhets och äldreminister Åsa Regér (S), gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) eller för all del bostadsminister Mehmet Kaplan (MP)?

Vilka länder Sverige samarbetade med under kalla kriget var en del av avslöjandet 1973 men vi vet i dag att Sovjet och dess allierade visste var vi hörde hemma. En stor del av allmänheten begrep. Det var bara vänstern som spelade chockad om det alla faktiskt redan visste. Var vi hörde hemma alltså. Och det strider fortfarande inte mot grundlagen att samarbeta med andra länder, vilket vi fortfarande gör. Alla riksdagsledamöter är inte informerade om allt, även om t ex försvarsutskottet säkert har mer info att tillgå än vad riksdagen i allmänhet har.

Guillou bröstar sig alltid om IB-avslöjandet, men det bör noteras att saker de skrev faktiskt visade sig vara djupt felaktiga.

– EXTRA –

”JAN GUILLOU TAR TILLBAKA IB-AVSLÖJANDEN”, var till exempel rubriken i Aftonbladet den 30 april 1974.

Av artikeln i Jan Guillou husorgan framgår att Guillou medger att ”avslöjandena” innehöll flera felaktiga uppgifter. Uppgifterna om IB:s budget, Olof Palmes träffar på tisdagarna med Elmér liksom påståendet att Elmér skulle ha fått instruktioner av Palme som Elmér upplevde som ”otäcka” ska ha varit felaktiga.

IB-avslöjarnas påstående om en svensk militär som lämnat ut uppgifter om Vietnam var inte alls någon sådan organiserad och omfattande verksamhet. Den utpekade ”Vietnamspionen” hade dessutom haft Kina som huvudsaklig arbetsuppgift (fel land alltså), och Sverige hade inte heller någon omfattande underrättelseverksamhet i Asien.

”Vidare har vi i en av våra artiklar från förra året använt ordet ‘mord’ på ett sätt som kan väcka missförstånd”, citerar Aftonbladet Guillou, som alltså nu poängterar att IB-anställda inte personligen dödat någon så vitt de vet.

Husorganet Aftonbladet skrivet att anklagelserna mot att IB brutit mot Sveriges neutralitetspolitik nu reducerats till ”en strid om ord”. Dessutom har två namngivna personer pekats ut som kopplade till IB inte alls varit kopplade till IB eller inte alls haft den koppling som påståtts.

Jag noterar med intresse att Fib/Kulturfront har lagt ut de olika IB-avslöjandena på nätet, men att just denna megadementi som AB hänvisar till att Fib/Kulturfront publicerat ej ligger sökbar på nätet. Så synd att de har missat denna!

Det ideal som en del av dagens journalister framhäver IB-avslöjandet som tycker jag inte det förtjänar, och det av flera skäl. Paret Brillou såg sig faktiskt inte själva som journalister, vilket tydligt framgår i mina analyser av IB-förhören. Att de dessutom medger en mängd felaktigheter, varav en del inte kan betecknas som annat än allvarliga, gör ju inte saken bättre.

Men optimisten Jan Guillou ger en annan bild 1974. Han menar att felmarginalen i IB-avslöjandet ”varit mycket mindre än vad som är vanligt i så komplicerade reportage”, skriver Aftonbladet. 

För att sätta lite proportioner. Dessa fel om mord e dyl är alltså ”felmarginaler”, att jämföra med att Jan Guillou fyrtio år senare fullständigt schavotterar Paul Frigyes i SVT:s morgonprogram för att ha påstått att Guillou inte fått något avgångsbetyg från Solbacka, vilket senare råkar visa sig att Guillou faktiskt fick ett betyg, men inte ett avgångsbetyg utan ett terminsbetyg. Frigyes hade också fel i att Ann-Marie Skarp haft svart klädsel vid deras vigsel. Det visade sig vara mörkt blått.

Av de övriga hundratals felen som Guillou påstod fanns i Frigyes bok har jag inte kunnat finna någon som helst referens till vad detta skulle vara. Kan de månde vara värre än Jan Guillous egna ”felmarginaler” som är ”vanliga” i komplicerade reportage?

Låt oss återvända till det Guillouska citatet:

”Att slänga dem som av­slöjat IB-skandalen i fängelse och dess­utom ­håna oss som ”överklasspojkar” (ett dråpligt skällsord i just Olof ­Palmes mun) gjorde inte saken ­bättre”, skriver Guillou.

Jag har behandlat det tidigare, men kanske behöver man upprepa. Jan Guillou vet mycket väl att Palmes uttalande om ”överklasspojkar” faktiskt inte alls gäller honom utan endast Peter Bratt, som sökt nåd och fått avslag. När Palme säger att lagen även gäller ”överklasspojkar” använder han sig av en pluralform samtidigt som han faktiskt bara syftar på en person (Bratt) och inte Bratt och Guillou tillsammans. Guillou har ju accepterat sin dom, och räknas dessutom inte heller överklass hur mycket han än framgångsrikt genom åren försökt slå dunster i naiva journalister.

Och när jag skriver att Guillou går på tomgång så är det ju faktiskt något som behandlats tidigare på denna blogg, läs här.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou

JAAA! Frihedsmuseet går under jorden. Precis som jag föreslog i augusti 2013

I dag offentliggjorde danske kulturministern Marianne Jelved (Det Radikale Venstre) vinnaren i arkitekttävlingen om det nya museet över Danmarks frihetskamp 1940-45. Som bekant brändes Frihedsmuseet ner till grunden i april 2013. Branden var anlagd.

Skärmavbild 2015-05-05 kl. 11.31.35Vinnaren av arkitekttävlingen blev Lundgaard & Tranberg Arkitekter, som faktiskt arbetat väldigt mycket med det underjordiska, dolda och militära som tema.

Jag noterar att juryn ratade ett förslag med underjordiskt men en ovandel som är väldigt ljus och har stora glasytor, vilket ju inte är så pedagogiskt om man ska berätta om mörka hemligheter.

Nej Lundgaard & Tranberg har jobbat med det lite bunkerliknande och de har strikt skapa distinktion mellan ovan jord (nutid, kafeteria, personalrum) för att sedan låta besökarna via trappor eller hiss ta sig in i en annan och mörkare tid, en annan stämning och kanske med hjälp av ljud. Det gillar jag! Lite så som pedagogiken på Story of Berlin där man ska gå ner och ner och ner till 30-talet med Hitler ekande i högtalarna.

Jag noterar också att alla förslag byggt på något underjordiskt. Kom ihåg att jag föreslog det i augusti 2013. Så här skrev jag då om det nedbrända och det kommande kommande museet:

”Varför man byggt ett museum om underjordisk verksamhet ovan jord är ju fullständigt opedagogiskt.  Ner med det under jord. Och glöm inte var Ni läste detta förslag första gången. På min blogg :-)” 

Här är pressmeddelandet. Där framgår att A.P. Møller og Hustru Chastine Mc-Kinney Møllers Fond til almene Formaal bidrar med 20 miljoner danska kronor. Augustinus Fonden bidrar med 10 miljoner kronor. Staten finansierer Nya Frihedsmuseet med 63,7 miljoner kronor.

Ni som vill se alla arkitektförslagen, klicka här.

Här är kommentarer från Berlingske och DR.

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Fira 70 år sedan befrielsen 4-5 maj? I Köpenhamn kan man välja traditionellt eller med partisanerna

Varje år uppmärksammar man i Danmark den 4-5 maj, som är årsdagar för befrielsen från den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. I år är det dessutom jubileum och med anledning av 70-årsdagarna finns det all anledning att ta sig en tur till Danmark.

I Köpenhamn kommer firandet att ske på olika platser. Måndagen den 4 maj kommer firandet att främst ske kring klockan 20.36 då det berömda frihetsbudskapet lästes upp i BBC:s utsändning till Danmark. Den danske radiospeakern Johannes G. Sørensen hade efter bara några minuter blivit avbruten mitt i sändningen. Efter en stunds tystnad läses det berömda meddelandet upp:

”I dette Øjeblik meddeles det, at Montgomery har oplyst, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og i Danmark har overgivet sig. Her er London. Vi gentager: Montgomery har i dette Øjeblik meddelt, at de tyske Tropper i Holland, Nordvesttyskland og Danmark har overgivet sig.”

Meddelandet ledde till att folk strömmade ut på gatorna för att fira. Det finns flera radioupptagningar på nätet, klicka här för att höra utsändningen.

Måndagskvällen den 4 maj 2015 kommer firanden i Köpenhamn att i huvudsak ske på två platser: Mindelunden Ryvangen (station Hellerup) och vid Rådhusplatsen (nära centralstationen). Vilket man väljer är ju lite efter tycke och smak.

I svensk media beskrivs ofta motståndsrörelsen som någon slags enhet, men så var inte fallet. De två firandena på måndag visar med all enkelhet de två huvudsakliga politiska inriktningarna i motståndskampen under ockupationen.

RÅDHUSPLATSEN, BUNKERN PÅ VESTERBRO OCH IB-KOPPLINGEN

Under många år har 4. Maj-Initiativet på Vesterbro firat just på Vesterbro, men i år har firandet flyttat till Rådhusplatsen, program här. 4. Maj-Initiativet är en paraplyorganisation där bland annat SF-Vesterbro, Kommunistiskt Parti, Enhedslisten och organisationen Demos ingår.

Ni som följer denna blogg, som har IB och IB-affären som tema, kanske känner igen namnet Demos. En av Demos grundare, Erik Jensen, gick ju på partiskola i Moskva, bedrev en egen slags underrättelsetjänst under kalla kriget och bistod paret Peter Bratt och Jan Guillou med uppgifter som de kunde publicera i det så kallade IB-avslöjandet. Det är också via Demos Erik Jensen som den så kallade ”tvåmetersmannen” skickas från Danmark till Stockholm för att hjälpa till med de Brillouska försöken att avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum. Demos hade också nära kontakter med DDR och Stasi. Klicka här, och klicka här så kan ni läsa utdrag ur förhörsprotokoll ur IB-åtalet. Demos och Erik Jensen nämns ofta i PET-kommissionens berättelser, se bland annat band 9 och 10 på www.petkommissionen.dk. Jag nämner också Demos i koppling till Operation Norrsken i ett inlägg, länk här.

Åter till 70-årsjubileet. Mellan den 27 april och 6 maj kan man besöka en bunker på Vesterbro, se här. Om jag har förstått det rätt var det BOPA:s bunker (Borgerlige partisaner, en kommunistisk sabotageorganisation). Det finns nämligen rätt mycket information och referenser till just BOPA och dess medarbetare på hemsidan. Ni kan läsa mer om situationen på Vesterbro under ockupationen här, skriven av just Demos.

MINNESLUNDEN I RYVANGEN

Varje år hålls en traditionell minnesceremoni i Minneslunden i Ryvangen, som är värt ett besök även vid andra tidpunkter. Det är alltså en minnesplats och begravningsplats för personer som fallit i motståndskampen eller som avlidit i koncentrationsläger. 202 gravar finns över personer som avrättats av tyskarna på platsen eller som stupat på annan plats, bland annat återfinns gravarna för ”Flammen” och ”Citronen” här, motståndsmännen som blivit film och som tillhörde Holger Danske. 31 danskar som avled i koncentrationsläger finns också begravda här.

Firandet i Nyvangen kommer också att sända ut BBC-utsändelsen från 1945. Det blir tal av statsminister Helle Thorning-Schmidt samt musik av hemvärnets musikkår. Efter det formella firandet kommer körer att sjunga vid de olika minnesplatserna.

En person jag själv har träffat kommer också att vara där – den 96-årige Holger Danske-medlemmen Jørgen Kieler, som jag har skrivit om tidigare och som jag hyser stor beundran för. Jag bävar när jag läser att han fallit och är ganska svag, men han ska komma till Minneslundens firande, läs här.

Så… helt partiskt. Det är i Minneslunden som det riktiga firandet kommer att vara i mina ögon. Där Kieler kommer att vara ska jag vara.

FORMATIONSFLYGNING

Enligt Berlingske kommer en grupp historiskt intresserade piloter att flyga formationsflygning under den 4 maj, men riktigt när och var framgår inte, men jag förutsätter att man ska kunna se bra oavsett vilket firande man väljer. Flygplanen ska flyga så lågt att det är utlovat att de amerikanska Stars and Bars ska kunna ses.

Hungrig behöver man inte vara under firandet. Under två dagar kommer utskänkning att ske genom så kallad Street Dinner, som bl a Köpenhamns kommun gett bidrag till. Idén med kantiner i samband med firandet kommer från Holland.

DEN 5 MAJ

Den 5 maj är det minnesgudstjänst i domkyrkan och dessutom blir det arrangemang på Rådhusplatsen och i Rådhuset. Det blir bildvisning på storskärm från den historiska perioden och dessutom kan man lyssna på musik från kriget.

p.s. Ni vet väl att alla danskar inte firade segern den 4-5 maj. Den tyska ockupationen av Bornholm övergick i en sovjetisk ockupation som varade fram till den 5 april 1946. Så nästa år bör man kunna ta del av ett firande på Bornholm. d.s.

p.s. igen. Frihedsmuseet och Frihedsmuseets Vänner brukar tydligen fira befrielsen och bildandet av en insamlingsfond den 4 maj i Churchillparken, men efter att museet brann ner 2013 så vet jag inte hur man gör. Förra året hade man ett firande i parken, men i år står det inget om firanden, vare sig på hemsidan eller på Facebooksidan. Däremot står det på Nationalmuseums hemsida att man fortsätter fira 4 maj, men ingen info om årets aktiviteter finns. Däremot kan man på Töjhusmuseet se en utställning om när tyskarna kom i april 1940. På nationalmuseum håller man på att förbereda sig inför en stor utställning om de vita bussarna, som öppnar i juni.

Publicerat i andra väldskriget, Danmark

Levashovo – Stalinterrorns massgrav utanför Sankt Petersburg där bl a vitryssar, litauer, norrmän och assyrier ligger

I mitten på 90-talet hade jag ambitionen att lära mig ryska. Det började bra i alla fall, och jag hann med en språkresa till Ryssland. Jag bodde tre veckor i Sankt Petersburg hos Galina Nikolajevna Z., som jag tror flera språkstudenter har haft som värdinna. Ångrar jag någonting här i livet så är det att jag aldrig bad om receptet på hennes borsjtj.

Galina Nikolajevna var en vänlig dam med klara uppfattningar om hur saker och ting. Jag frågade om situationen i Ryssland, och hon tog snabbt fram ett papper och redde ut det ekonomiska läget – före och efter ”reformerna”. Hyra, pension, köttpris etc listades. Det var enkelt att se att ”före” var en tid då hon kunde betala för sig eller ”efter” där hon inte kunde det. Hon behövde verkligen oss studenter.

Efter kriget blev det bara bättre och bäst var det under Brezjnev. Den där Gorbatjov förstörde vårt land. Nu röstar jag på kommunisterna, sa hon.

Jag hade noterat att hon fattades ett finger på var hand och jag undrade vad som hänt. En av de sista dagarna i Sankt Petersburg kom svaret då jag drack te med min värdinna och min ryskalärarinna. Samtalet kom in på blockaden av Leningrad, det som kallas de 900 dagarna. Det var hemska berättelser. Folk hade blivit galna av hunger och köld. Galina Nikolajevna hade varit två år och förfrusit sig. Hon drog upp ärmarna och visade flera ärr.

Men allt elände handlade inte om andra världskriget. Stalin hade ju ställt till med en hel del andra saker och medvetenheten fanns även om detta. En dag hade jag läst i Sankt Petersburg Times om en massgrav utanför Sankt Petersburg. Det var i samband med den 30 oktober, som alltså är minnesdagen för Stalins offer. I artikeln kunde jag läsa om att här i Levashovo (engelsk translitterering) två mil utanför Sankt Petersburg låg en massgrav över ungefär 46 000 människor. De hade avrättats åren 1937-38 och staden Sankt Petersburg hade arrangerat direktturer med buss dit, något som jag alltså hade missat.

Min lärarinna Marina kände mycket väl till platsen. Hennes farfar, eller om det var morfar, låg begravd här. Familjen hade först i samband med Glasnost fått reda på vad som hänt honom. Kan vi föreställa oss detta? Alla år av ovisshet, utan en grav att gå till och så plötsligt veta att där i skogen fanns nog hans kvarlevor.

I Sankt Petersburg Times fick jag se bilder på hur anhöriga smyckat skogen med kors och spikat upp fotografier på trädstammarna. Till minneshögtiden hölls mässa ute i denna skog.

Det var just precis sådana här bilder jag fick se! Klicka på de här, här och här. Någon som kan ryska bättre än jag får gärna översätta det här.

Det finns lite på nätet för den som vill veta mer. Här är den bästa, som bland annat har en karta. Här är mer information. Här hittar jag också en historisk bakgrund till massgraven i Levashovo och 30-talets terror. Franska Wiki är också bra.

Klicka på kartan och se vilka som ligger här. Jag blir förvånad, för nu ser jag vilka grupper som har identifierats.

Norska konsulatet har satt upp en minnesplats över sina medborgare som miste livet. Det finns ett minnesmonument över assyrier, ett över estländare, letter, litauer, judar, finländare-ingermanlänningar, polacker och tyskar. Och så vanliga ryssar förstås, människor från Pskov och många fler platser. På engelska Wiki hittar jag ett italienskt monument.

Lite undrande är jag över om det inte borde finnas med svenskar här också om det fanns finländare och norrmän. Kommentera gärna, någon som vet.

Den som stod bakom avrättningarna var alltså NKVD, Folkets Kommissariat för inrikes frågor (1918-46) och som är en slags föregångare till KGB och där några av cheferna rekryterade sig själva till posten genom att skjuta sin föregångare. Det och mycket mer har beskrivits av Föreningen Sveriges öga och öras ordförande Christer Ohlsén i ett medlemsbrev, som man får tillgång till om man blir medlem genom att betala in 300 kronor på bankgironummer 398-1289.

För medlemsavgiften går man även gratis på söndagens föredrag på Armémuseum i Stockholm. Då ska den tidigare IB-agenten Svante Winqvist föreläsa om sin senaste forskning kring tjeckiska militära underrättelsetjänstens aktiviteter i Sverige under 80-talet. Den tidigare arkivchefen vid Säpo Krister Hansén och jag ska hålla var sitt kort anförande i anslutning till detta.

Publicerat i KGB, kommunism, Sovjet, Sovjetunionen | 2 kommentarer

Stasi kidnappade minst 400 personer i Väst och Jan Guillou har fortfarande fel om Markus Wolf

Uppdrag: Människorov! Auftrag: Menschenraub. Så heter en ny forskningsrapport som släppts via Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Bakom rapporten står historikern Susanne Muhle, vetenskaplig medarbetare vid Stiftelsen Berliner Mauer.

Det är känt sedan tidigare att den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi lät kidnappa människor i Väst, oftast DDR-flyktingar som SED-regimen fann misshagliga. Även mord ska ha utförts.

Det som är nytt med Susanne Muhles forskning är att man nu har försökt räkna antalet fall. Susanne Muhle har kommit fram till att ungefär 400 personer blev bortrövade av Stasi på 1950- och 1960-talet. Och det är vad hon har hittat. Troligen rör det sig om många fler.

Det är dock inte alltid lätt att bevisa de olika fallen. I Stasidokumenten står inte alltid uttryckligen vad som planeras. Flera av de som kidnappades drogades när de bjöds på drinkar, och det man kan se i Stasiakterna är att personerna strax innan kidnappningen har kartlagts just för sina dryckesvanor. Här har tidningen Focus gett exempel på hur det kunde gå till.

I Sächsische Zeitung hittar jag ett intressant fall som berör Karl Wilhelm Fricke, som 1949 hade flytt till Väst. Som journalist kom han att skriva kritiska artiklar om DDR, vilket ej behagades av SED-regimen. Den 1 april 1955 ska han ha besökt en bekants våning. De satt och pratade och drack en konjak. Några timmar senare vaknar Karl Wilkhelm Fricke i Östberlin, närmre bestämt på Stasis rannsakningshäkte Hohenschönhausen. Han dömdes senare till ”bojkotts- och krigshets” och släpptes först fyra år senare. Han fortsatte sedan att jobba som journalist i Väst.

Typiskt för kidnappningsoffren är att de kartläggs i sin privata sfär och att de närmas av Stasiagenter i något som upplevs vara en oftast ny men trevlig person i bekantskapskretsen.

Jag skrev att de här kidnappningarna inte är en nyhet. Vi vet att de skedde, men inte omfattningen.

Redan 1955 offentliggjordes vid en presskonfererens kidnappningar av två sekreterare vid U.S. High Commission for Germany (HICOG) i Berlin. Den ena hette Elizabeth Erdmann och kidnappades den 12 april och fördes till Potsdam där Stasi försökte pressa henne att skriva på som agent för HV A, Hauptverwaltung Aufklärung, Stasis civila utrikesspionage. Hon vägrade och släpptes.

Den 16 juni lurades Christa Trapp in i en affärsmans bil. Via en granne hade Trapp blivit informerad om att mannen ville ta engelskalektioner, och Trapp hade gått med på att följa med ut och äta under förutsättning att hennes mamma också kom med. När affärsmannen körde in i sovjetiska ockupationszonen fattade Trapp vad som hänt, puttade ut sin mamma ur bilen och försökte fly. Mamman och dottern tvingades kvar under vapenhot. Trapp kördes sedan till en bostad där hon utsattes för påtryckningar för att bli värvad som agent. Hon valde att spela med och låtsades att hon ville spionera åt Stasi. Hon fick en mindre summa pengar, skrev på ett kvitto och tilläts sedan återvända till Väst. Hon informerade genast sin chef om vad som hänt. En kort tid efter presskonferensen valde Christa Trapp och hennes mamma att emigrera till USA, och om hon fortfarande lever är det under falskt namn. Stasi hade varit ytterst påträngande även efter offentliggörandet av vad som hänt.

Varför väljer jag att berätta just om Trapp och Erdmann? Därför att det har med Markus Wolf och Jan Guillou att göra, två personer som har lurat i många svenskar en massa snömos om att Markus Wolf var en jättefin och ädel man som absolut inte ägnade sig åt förtryck av människor.

I november förra året publicerades en artikel av mig i Svenska Dagbladet. Den hette Spionen som tappade ansiktet och handlade om vad Markus Wolf, chef för Stasis utrikesspionage HV A, var för en typ – egentligen. Kortfattat kan man säga att Markus Wolf var väldigt skicklig på att sprida myten om att han var en ädel man, och att han inte alls sysslat med sådant där annat hemskt som Stasi gjorde, typ förtryckte människor och bröt mot de mänskliga rättigheterna och så.

En person som bistod i detta image-byggande var Jan Guillou, som skrivit förordet till det svenska versionen av Markus Wolfs memoarer Mannen utan ansikte – en mästerspions memoarer. I förordet fullkomligt hamrar Guillou in den Wolfska imagen i det svenska folket. Guillou skriver i förordet att Wolf är ”högt bildad, humanist ut i fingerspetsarna”, Ulbricht och Honecker är ”busar” – HV A var ”fint”, här ”sysslade man inte med förtryck av den egna befolkningen” och inte heller med ”mordkommandon”, Wolf är en ”i alla intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”.

Jo, Jan Guillou nämner faktiskt kidnappningen av Christa Trapp i förordet. Fast han skriver ”kidnappning” med citationstecken, vilket jag uppfattar som en antydan till läsaren om att det där väl knappast var kidnappning. Guillou noterar i alla fall att Wolf dömts till två års villkorlig fängelse för (citat:) ”kidnappning” i två fall.

”Ett något futtigt rättsligt facit för världens främste spionchef kan tyckas”, skriver Jan Guillou.

Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå vad han menar. Skulle alltså ett tecken på framgång hos spionchefer vara hur många människor de kidnappat och hur många brott de själva kan åtalas för, teoretiskt sett? Min uppfattning är att hög kvalitet på inhämtad information, bra analyser och framgångsrika agents-in-place är måttstocken på en framgångsrik spionchef. Inte hur många brott mot de mänskliga rättigheterna de har begått. Jag har dessutom alltid lärt mig att det var fältagenten som tog riskerna – och att underrättelseofficerare som Wolf & co i princip aldrig riskerade straff.

Men nu var det ju så att man efter murens fall 1989 hade tillgång på handlingar i Stasiarkivet, bland annat de som rörde kidnappningen, affärsmannen ”Henry Gerlach”, affärsmannens chaufför (som var Stasiofficer) m m.

Via Stasiarkivets dokument har man kunnat bevisa att Markus Wolf skriftligen godkände kidnappningen av Christa Trapp den 30 mars 1955, själva handlingen såväl som hur själva kidnappningen skulle gå till.

En kvinna och hennes mamma, uppenbarligen offer för en diktatur, kidnappades och fick sedan emigrera och anta nya identiteter. Är det att beteckna som futtigt?

Efter murens fall tilläts HV A att förstöra alla sina handlingar. Då är det helt naturligt att det tyska rättsväsendet hade svårt att döma Wolf. Det kan aldrig kallas ”futtigt” att officerarna uppenbarligen missade att köra kidnappningsordern på Christa Trapp i pappersstrimlaren. Det kan bara kallas en himla tur att någon rättvisa kunde skipas.

För Markus Wolf var ingen ädel man. Han var en chef för en diktaturs underrättelsetjänst, som intimt samarbetade med de inrikes avdelningarna som ägnade sig sitt huvudsakliga arbete åt att begå brott mot de mänskliga rättigheterna i DDR. Wolfs HV A ägnade sig bland annat åt att utbilda utvecklingsländer i förfinade förhörsmetoder, dvs tortyr.  

Under lång tid har Jan Guillou fått vara utsedd ”expert” på underrättelse- och säkerhetstjänster och har via böcker och media påverkat många svenskars bild av hur saker och ting är egentligen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser Guillous förord till Wolfs memoarer. För det är så mycket tåssigheter och snömos. Förutom att han har fel om Wolf, som inte alls var en ädel man, slår det mig är att han inte verkar förstå skillnaden mellan agent och underrättelseofficer. Ungefär som att säga sig vara fotbollsexpert och därefter inte kunna peka ut vare sig målvakt eller domare.

”Markus Wolf torde ha ansvarat för mellan 4 000 och 5 000 agenter i Västtyskland – ett svindlande stort antal spioner”, skriver Jan Guillou.

Jag blev så förbryllad av siffran. Rätt svar är ju 1 929 år 1989, och då talar vi både inrikes och utrikes agenter. Wolf hade kanske 800 agenter i Västtyskland 1989. Varifrån kommer då siffran 4 000-5 000 som Guillou skryter om då? Jo, siffran överensstämmer ganska väl med den fast anställda personalen, underrättelseofficerarna. Den fast anställda personalen, varav de flesta tryggt kunde ägna sig åt att vända papper hemma i DDR.

Publicerat i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland

P4 Dokumentär stärker bild av tant med väska som ett kommunismens offer

Äntligen! Efter nästan trettio års tystnad görs en dokumentär om vem Danuta Danielsson var. P4 Dokumentär ska ha en stor eloge för ett ömsint och respektfullt reportage om henne. Så vitt jag vet är det första gången en nära anhörig uttalar sig i media.

Dokumentären heter visserligen Tanten med handväskan och ger kanske intrycket av att bara handla om henne, men faktum är att det mesta av dokumentären handlar om vad som hände i Växjö den 13 april 1985. Många talar bara om den nynazistiska demonstrationen och glömmer bort den polisiära fadäsen att bevilja demonstrationsrätt till två till varandra motstående sidor på i princip samma plats och tid. Den dåvarande polischefen beskriver här situationen, där han pekar ut en tredje falang som huvudsakligt bidragande till lynchmobben. Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, ska i huvudsak ha respekterat demonstrationsrätten, även om dåvarande kommunalråd Lennart Värmby i dokumentären låter som om han är för våld, lite grand i alla fall.

Med tanke på hur förvirrad diskussionerna har varit i riksmedia de senaste veckorna så bara måste ni höra på dokumentären.

Det är fantastiskt att höra samtida röster, men också höra de personer som på olika sätt hade träffat eller kände Danuta Danielsson eller hennes man. Mig veterligen är det första gången en släkting uttalar sig. Länk har ni här! 

Dock har jag några kommentarer till dokumentären. Så har jag ju alltid.

För det första har nog minnet spelat journalisten Bengt Larsson ett spratt. I dokumentären berättar han om hur journalisten och jazzskribenten Björn ”Beson” Danielsson åkte till jazzfestival i Polen i december 1981 och blev störtkär, att den kvinna han träffat åkte för att hälsa på honom snabbt efteråt i samma månad, att undantagstillstånd inträffade den 13 december och att Danuta och Björn Danielsson gifte sig snabbt efter detta för att hon skulle slippa åka tillbaka.

Det är korrekt att undantagstillstånd inträffade i Polen den 13 december 1981 när diktaturen försökte slå ner demokratiseringsrörelsen Solidaritet. Men Danutas och Björn Danielssons giftermål har inget med detta att göra, eftersom de gifte sig den 21 november 1981, dvs tre veckor före undantagstillståndet. Lägg till hindersprövning så har ni ytterligare några dagar före då de två bestämde sig. 

Jag är ingen Polenexpert, men det här var en tid då omgivningen satte förhoppning till den kommunistiska diktaturens liberalisering och då Solidaritet blivit en massrörelse. Som jag minns det kom undantagstillståndet i december som en chock. För mig blir det inte alls lika tydlig att det snabba giftermålet ska kopplas ihop med en hårdnande utveckling i Polen. Danuta Danielsson kanske bara blev störtkär och ville komma till ett land där det var bättre och friare?

Den andra saken som jag saknar är återigen kopplingen till den kommunistiska diktaturen.

Danuta Danielssons mamma kan visst ha suttit i nazistiskt koncentrationsläger, men vad man glömmer bort att fråga sig är vad den kommunistiska diktaturen betytt för Danuta Danielsson och hennes familj.

Vi får bara höra ett namn på en stad, men inte dess historia. Staden Danuta Danielsson kom från hette först Neu-Landsberg eller Landisberch Nova och var alltså fram till 1945 en väldigt tysk stad (Brandenburgsk och Preussisk). Den har regelbundet drabbats av krig och härjningar sedan den grundades 1257. Vi svenskar har varit där, Böhmen har attackerat dem, fransmännen under Napoleon. Ryssarna har varit där i omgångar.

Tiden strax före första världskriget beskrivs av staden själv som den lugnaste i dess historia medan den värsta i stadens historia påstås vara andra världskriget.Men notera att man beskriver den i sitt sammanhang: tysk ockupation som går över i sovjetisk ockupation där sovjetiska trupper brände den gamla staden.

Sovjet tar över den preussiska staden Landsberg an der Warthe den 30 jan 1945 och döper om den till Gorzow, eller Gorzów Wielkopolski, som den också heter. Den tyska epoken är över strax före Danuta Danielssons födelse. 

I början på 1900-talet visar religiösa byggnader att tre trosinriktningar samsas i staden. Den tyska evangeliska trosinriktningen dominerar med två kyrkor. Det finns en katolsk och en judisk byggnad.

Vi svenskar är tyvärr ganska Hitlerfixerade. Det är jättebra att ständigt påminna om nazismens brott, men vi glömmer ofta bort vad som hände på östfronten och efter andra världskriget. Visst rensade nazisterna ut judar i Polen, men de satte också många polacker i koncentrationsläger och andra typer av arbetsläger då polacker sågs som mindre värda.

Men hur var det med Sovjet?

”Stalin lät likvidera en stor del av den polska eliten och deportera 1,5 miljoner polacker till det inre av Sovjetunionen. En miljon tyskar tvingades lämna sina hemtrakter i de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien och återvända till Tyskland – ”Heim ins Reich”, som Hitler kallade det”, skriver Barbro Eberan i en mycket läsvärd understreckare.

Röda arméns ankomst till den tyska staden Landsberg an der Warthe i januari 1945 sågs väl knappast som en befrielse. En enorm flyktingvåg vällde västerut för att undkomma trupperna. Miljoner kvinnor våldtogs, i synnerhet i de tyska städerna. Trots att de som var kvar i Landsberg an der Warthe gav sig frivilligt brände Röda Armén i princip ner den gamla staden, vilket flera historiska hemsidor vittnar om, här är en. Här är en annan berättelse om staden under andra världskriget.

Många glömmer bort att Potsdamöverenskommelsen och den sovjetiska invasionen ritar upp nya gränser för Polen. Det innebär fortsatt etnisk rensning och enorma folkomflyttningar. Jag minns en universitetskurs där begreppet Polen – landet på hjul etsade sig fast och min lärare som berättade om en äldre polsk kvinna som för henne beskrivit om hur familjen lämnat sitt hem i öster för att flytta in i någon annans hem i västra Polen; lakanen låg kvar stärkta i linneskåpen med vackra linneband runt sig. Familjen som bott här hade lämnat sitt hem i all hast. Det är en spöklik och obehaglig beskrivning. Jag tror att människor i generationer påverkades av dessa fördrivningar. Jag har sett såren så många gånger.

I slutet av 40-talet är alltså etnisk rensning genomförd av först nazisterna och sedan av stalinister i den stad Danuta Danielsson kommer från.

Även om Danuta Danielsson föds efter andra världskriget så skapas frågor om hennes bakgrund. Kom hennes familj från staden, eller tillhörde den gruppen som fick lämna allt och som fördrivits? Var hon ens född i staden? Enligt den här privata hemsidan, som är mycket välgjord, ska utrensningarna i staden ha pågått t o m 1949.

Vi vill ofta utmejsla nazismen och koncentrationslägren som en enskild händelse, men ser man kontinentens historia går mycket elände in i varandra. Katrine Kielos höll ett minnesvärt sommarprogram för något år sedan där hon konstaterade att det tar hundra år för en familj att glömma krig. I så fall hade Danuta Danielsson ett kollektivt minne från 1888 och fram till 1988 i kroppen när hon dog. Det är tänkvärt för fredsskadade svenskar.

En tredje sak som jag tycker är lite otydligt är Danuta Danielssons ånger kring attacken mot nynazisten. Jag ser den kanske på ett annat sätt, eftersom jag har släktforskat på personer som kommit från andra sidan järnridån. Just vid den här tiden fylls medborgarskapsansökningar av intyg om hur flitig, duktig och arbetsam just den här sökanden är. Notera att det under långt tid var arbetsmarknadsmyndigheter som höll uppenhållstillstånd och medborgarskapsansökningar. Minsta lilla vandel gås igenom av svensk myndighet, allt från att ha cyklat två på en cykel, glömt anmäla sig till polisen då man haft främlingspass till att faktiskt (hör och häpna) gå igenom vilka brott familjen har utsatts för och den eventuella skuld familjen haft i att någon i familjen utsatts för brott!

För mig är det uppenbart att människor som kom från de kommunistiska diktaturerna bakom järnridån hade ett naturligt obehag av att få uppmärksamhet av eller vara i ”konflikt med” myndigheter, svenska såväl som hemlandets.

Danuta Danielssons obehag av uppmärksamhet och rädsla för att misstänkas för brott i samband med demonstrationen är därför helt naturlig. Hon är nämligen inte svensk medborgare 1985. Hon har tydligen släkt kvar i diktaturen. 

Naturligtvis är det ju intressant att reflektera över att Danuta Danielsson några få år före händelsen 1985 uppenbarligen i samband med en snabb förälskelse hade gift sig i all hast för att slippa återvända till det kommunistiska Polen och att hon beskrivs som politiskt ganska ointresserad. Jag får till och med intrycket av ett politiskt undvikande.

Den 13 april 1985 var det ju två organisationer som demonstrerade i Växjö. En nynazistisk och en kommunistisk. Danuta Danielsson kanske insåg att hon inte ville ha med någon av dem att göra?

Det är tänkvärt för gamla kommunister och marxister, varav minst en har gått på partiskola i Moskva, som nu har kampanjat för en statyn över Danuta Danielsson som om hon tillhörde dem. Själv tvivlar jag.

Publicerat i Journalistik, Uncategorized