Vad kan lettiska KGB-arkivet ge svensk historieskrivning?

Jag har fått en fråga från Wiseman angående det lettiska KGB-arkivet, som har börjat offentliggöras. Frågan gäller t ex vilka svenska rester det skulle kunna finnas i detta arkiv. Det är en mycket bra fråga. Många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade har (med rätta) funderingar över detta. Jag har också fått fråga om hur det nu var med ”Stasi-arkiven och material om Sverige”. Vad var det för beslut i Sverige som togs eller inte togs.

Kort och gott: Hur kan lettiska KGB-arkivet påverka vår egen historieskrivning. Hur kan svenska beslut hjälpa eller förhindra att sanningen kommer fram? 

Det spontana svaret på första frågan är: Det får vi se. Offentliggörandet av dokument är i sin linda. Om vad som komma skall har vi ingen aning. Dessutom kan informationen finnas där utan att den kommer oss svenskar till del. Det krävs nämligen multipla kompetenser för sk uppklaranden. Förutom kunskap i ryska och lettiska krävs kompetens i såväl handskriftstydning som att tolka avancerat KGB-lingo.

Den som vill ge sig in i ett ”avslöjande” bör dessutom ha en finansiellt stark arbetsgivare i ryggen, duktiga jurister som rådgivare samt minst tio års erfarenhet av liknande projekt.

De rättsliga processer och för allmänheten förvirrande ”härvor” vi haft i t ex Polen, Tyskland och Sverige visar med allt tydlighet att gamla nätverk fortfarande är väldigt aktiva. Minsta felsteg kan stå avslöjaren dyrt (smutskastning, ekonomisk), hur rätt denne än har.    

Enligt SR har tiotusentals människor registrerat sig på arkivsidan det första dygnet. Frågan är hur många som blir klokare. Jag skulle nog säga att nyfikenhetens behag troligen inte uppfylls för så särskilt många. Det krävs alltså kompetens för att förstå dokumenten. Enligt chefen för arkivet är det bara en domstol som kan göra en sådan utredning.

Det kan vara så att SR missuppfattat uttalandet. Enligt gällande praxis är det journalister och forskare, mera sällsynt arkiven själva, som brukar stå för avslöjandena. Slutsatserna får de stå för själva och dessa kan sedan prövas i domstol.

Forna öst-officerare och öst-agenter är skickliga att driva sak i domstol, så bered er på dimridåer och fulspel. Tyvärr kan den som har rätt förlora i domstol, visar erfarenheten. 

Håll er kritiska till all rapportering, i synnerhet på svenska språket då det ofta görs felaktiga översättningar och tolkningar. Sverige har tyvärr inte byggt upp någon särdeles stor kompetens vare sig på forskarsidan eller på journalistsidan gällande kalla krigets hemliga historia. Därmed bör man i möjligaste mån välja andra källor. Kan man inte ryska och lettiska skulle jag rekommendera tyska dito. Tyskland har många duktiga journalister och forskare med kompetens att tolka dokument ur Stasiarkivet, och likheten inom Warszawapakten mellan arkiven är stor.

Så till frågan om de svenska kopplingarna. De finns, naturligtvis.

Själv har jag en oplockad gås med en fd KGB-officer, som jag träffade i Riga i mitten på 90-talet. Jag skulle på en svensk-lettisk konferens och den elegante professorn talade perfekt svenska. Per automatik trodde jag att mannen, som bar lettiskt namn, tillhörde en familj som flytt likt många andra lettiska familjer gjort. Att han växt upp i Sverige. 

Dagen efter fick jag veta att så inte var fallet. Min uppfattning fick sig en törn när en lettisk kollega med glädje informerade om att min ”oplockade gås” hade skjutit ihjäl några tjuvar som försökt stjäla hans bil. Ett helt berg av tjuv-blommor lades där kamraterna stupat. Så belevad var min ”oplockade gås”! 

Min ”oplockade gås” har officiellt sett aldrig bott i Sverige. Däremot har han erkänt att han jobbat för KGB, vilket betyder att han är väl känd i Lettland och inom EU. När jag och min man var på KGB-museet i Riga i våras (kan varmt rekommenderas) så träffade vi en äldre kvinna som jag passade på att fråga om min ”oplockade gås”. Hon blev svart i ögonen när jag nämnde honom.

Min ”oplockade gås” är en sedelärande historia. Du som läser detta har säkert aldrig hört talas om honom. Svenskar har ju aldrig intresserat sig för lettisk politik, eller lettisk politik ur ett EU-perspektiv, så därför har alla politiska diskussioner om min ”oplockade gås” inte fastnat i svensk medvetenhet eller i svensk medierapportering. Nu verkar det mesta av det jag hittade på nätet för typ tio år sedan ha försvunnit. En sådan tillfällighet!

Om svenska arkiv kan ge något om min ”oplockade gås”? Med tanke på att vi har upp till 70 års sekretess på Säpoakter så är svaret Big No-No. Och om jag fick se är jag inte säker på att jag skulle bli så mycket klokare. Vilket ben min ”oplockade gås” föredrog att stå på verkar inte vara klarlagt enligt initierade källor (som troligen är bättre att använda sig av än dokument från Säpo). Enligt Damen på KGB-museet stod han inte på de godas sida.

På frågan om vi i Sverige kan förändra vår historieskrivning tror jag det är en lång väg att gå. Jag gissar att arkiven är fragmentariska. Det vi är intresserade av – Sverige – finns troligen inte så utförligt. Utöver detta saknas tyvärr oftast kompetensen att tolka materialet med svenska glasögon.

Det är där vi borde börja. Om andra länder har byggt upp en bred kompetens på forskarsidan och på journalistsidan om hemligheter under kalla kriget så kanske vi också borde kunna göra det.

Annonser
Publicerat i KGB, Lettland, Sverige | 1 kommentar

Nationalmuseum lät dömd spion och bedragare ansvara för säkerhet och ekonomi

Juvelarian gavs ut 2017 och borde fått mer uppmärksamhet.

Jag läser Juvelarian – historien om Christina Nilssons smaragder. Den gavs ut för ett år sedan på Votum & Gullers förlag och handlar (så vitt jag vet) om Nationalmuseums största skandal någonsin. Boken är ett rafflande historiskt personporträtt, ett stycke kulturhistoria och kriminalroman på en gång. Den ger häpnadsväckande insikter om hur statliga tjänstemän kan behandla vårt kulturarv, det vill säga på sämsta sätt.

Däremot missar författarna att en dömd spion, bedragare och urkundsförfalskare varit anställd på Nationalmuseet och i högsta grad varit instrumentell i händelseförloppet kring Nationalmuseums megaskandal. Grunden till varför Christina Nilssons juveler hamnat på en underrättelseblogg återkommer jag till, men först en resumé om fallet.  

Nationalmuseums hantering av Christina Nilssons smaragder, skänkta av ryska tsarfamiljen 1873 och genom arv donerade till svenska staten, är säkerhetsmässigt och mediehanteringsmässigt ett sedelärande exempel inom museivärlden om hur man absolut inte ska göra. Precis som Bibliotekstjuven borde Juvelarian filmatiseras.

Stöldgodset såldes i direktsändning i SVT 1986. Programmet hette Under klubban och före auktionen hade Nationalmuseum varit tillsynsmyndighet som godkände att konstföremålen fick föras ut ur landet. Försäljningen av Nationalmuseums stulna juveler på Stockholms Auktionsverk godkändes alltså av… Nationalmuseum!

Christina Nilssons halsband såldes inför hela svenska folket för 1,2 miljoner kronor till en schweizisk juvelerare. Örhängena köptes av den mytomspunne och troligen senare mördade finansmannen Carl-Erik Björkegren för 90 000 kronor. I SVT-studion satt Juvelarians författare – programledaren Christina Mattsson och Stockholms Auktionsverks expert Elsebeth Welander-Berggren.

Christina Nilsson uppträdde många gånger på Metropolitan. Foto: Met Archive

Det formligen regnar av mytomspunna människor och fiktiva figurer i Juvelarian. Förutom världens bäst betalda operasångare, småländskan Christina Nilsson, som kunde få upp till 2 000 buketter uppkastade på scen efter en föreställning, har vi flertalet tsarer och kungar som passerar revy. Alla strör juveler över svenskan och allra finast juveler får den svenska megastjärnan av den ryske tsaren Aleksander II. La Nilsson var även mycket förtjust i ett smycke hon fått av brittiska drottning Victoria.

I Sankt Petersburg får La Nilsson inte vidröra snön. Hon och hennes man kliver på sina beundrare som ligger på marken så att skorna inte ska bli blöta. Hästarna selas av och människor drar deras vagn till hotellet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är släkt med Christina Nilsson. Således har jag läst mycket och själv skrivit artiklar i ämnet. I boken Juvelarian saknar jag informationen om att världens rikaste man Billy Vanderbildt finansierar en La Nilssons turnéer i USA, men det nämns att hon får inviga Metropolitan. The Old Met. Senare ska Birgit Nilsson bära den första La Nilssons smycken när hon sjunger på the Met.

Mycket av berättelsen känner jag igen, men Welander-Berggren och Mattsson, konsthistoriker respektive folklorist, ger många nya insikter. Jag visste att Christina Nilsson stått modell för Christine Daee i Fantomen på Operan och att hon nämns två gånger i Tolstoys Anna Karenina. Däremot visste jag inte att Tintins operadiva Bianca Castafiore har slående likheter med Christina Nilsson. Båda åker i skytteltrafik mellan världens operascener för att framföra Gounouds Juvelaria, varpå publiken överöser dem med diamanter och andra juveler, som de båda divorna alltid måste ha med sig på sina resor.

Christina Nilsson förvaltade sitt pund väl. 1921 dör hon stormrik på Stadshotellet i Växjö. Hon testamenterar många konstföremål till svenska museer.

Efter mycket bryderier om vad testamentets ”Stockholms museum” betyder hamnar tsarens smaragder samt många värdefulla tavlor och andra saker på Nationalmuseum. Nu följer en för svensk museivärld plågsam historia.

Boken Juvelarian har föregåtts av ignorant tystnad i Stockholm. Inga recensioner i lokalpressen, det vill säga SvD och DN. Det är knappt någonting skrivet alls om boken. Inte en stavelse i SvD:s arkiv. I DN:s arkiv hittar jag bara ett tips om ett författarsamtal på Hedengrens bokhandel. Vad gäller ”Stockholm” ger google bara napp på en enda tidning. Dagens Industri av alla tidningar gör en hel artikel – och vinklar på att den mytomspunne och troligen mördade finansmannen Carl-Eric Björkegrens roll i historien.

Björkegren liksom den schweiziske juveleraren hade köpt Christina Nilssons juveler i god tro. När båda nu var villiga till återköp började chefen för Nationalmuseum, överintendent Per Bjurström, med ett häpnadsväckande offentligt agerande. Trots att Nationalmuseum godkänt försäljningen ville de inte ersätta Stockholms auktionsverk för sina omkostnader. Auktionsverket hade varit i Schweiz med juvelerna för att få intyg. De hade annonserat i internationell press och tagit fram en katalog inför auktionen och där juvelerna prydde omslaget. Nu skulle de stå för sina egna kostnader, tyckte Bjurström.

Björkegren och den schweiziske köparen av halsbandet fick i princip ett erbjudande av museichef Bjurström av typen ”Behåll juvelerna, men skicka pengarna. Era omkostnader får ni stå för själva.” Som av en händelse drog Björkegren öronen åt sig och skänkte örhängena till sin dåvarande hustru. Därmed ansågs örhängena förlorade.

Halsbandet kunde återköpas genom insats av Statens kulturråd och genom insamling i Småland, inte tack vara Nationalmuseum. Efter Björkegrens personliga konkurs hamnade till slut örhängena på auktion och köptes tillbaka av smålänningarna.

Agget mellan smålänningarna och Nationalmuseet har kvarstått än i våra dagar. Efter att Magdalena Ribbing i ett sommarprogram berömt Christina Nilssons juveler dög plötsligt juvelerna att visa upp i huvudstaden

Rapporterna av utgången av tvisten bevakades endast av Public service som en lokal nyhet i Småland. Inte något som berörde Stockholm, se här i Radio Kronoberg och här på Smålandsnytt. 

Författarna Mattsson och Welander-Berggren konstaterar att Bjurström och Nationalmuseum bröt mot en gyllene regel inom museivärlden. Man ska alltid göra så mycket man kan för att få tillbaka stulna föremål.  

Att det gått ont blod Juvelaffären visste jag, men Mattsson och Welander-Berggren reder ut turerna. Under många år hade Nationalmuseum behandlat Christina Nilssons juveler som något katten släpat in. Nationalmuseum ville sälja juvelerna för att dra in kosing. Regeringen sa nej var gång.

För Bjurström verkar stölden ha kommit som en skänk från ovan. Nu kunde han ju få sina pengar. Med maximal okänslighet för hur man hanterar media bjöd Bjurström på ständigt nya repliker som fick allmänheten att häpna och rubriksättarna att jubla inför den kommande lösnummerförsäljningen. 

Bjurström drog sig inte för att beskriva Christina Nilssons smycken som mediokra.  Eller som han sa i Expressen 29 november 1986: ”Smyckena är inte så mycket värda för oss.”

Även Bjurströms uttalanden om säkerheten på museet väckte uppmärksamhet. Christina Nilssons juveler hade befunnit sig i ett kassaskåp (eller kassavalv), som hade två nycklar. Den ena nyckeln hade varit borta i evigheter och ”är ännu inte funnen”, som Bjurström sa till Expressen (28/11). Den andra nyckeln hade förvarats i en byrålåda, där alla visste att nyckeln låg. 

För Aftonbladet förklarade Bjurström att värdefulla saker ”hela tiden” försvann på museet, men att de oftast hittades i någon låda någonstans. Efter ett tag. 

Hela affären kom till allmänhetens kännedom den 28 november 1986 då den pensionerade sekreteraren Märta Hult prydde Expressens förstasida. ”Märta, 77, slog larm – ingen reagerade” var den väl sammanfattande rubriken inne i tidningen. Märta Hult kände nämligen väl igen smyckena och alla skriverier och bilder i tidningarna hade lett till att hon en månad tidigare gått upp på museet och konstaterat att Christina Nilssons smycken nu skulle säljas på Stockholms Auktionsverk. Bjurström informerades om påståendet, men brydde sig inte ens att titta i kassaskåpet med motiveringen att han visste att de ju var i kassaskåpet, vilket de bevisligen inte var.

Trots upprepade påpekanden till Nationalmuseum ignorerades Märta Hults varningar. Juvelerna såldes i direktsändning. Först en vecka senare, och en månad efter första varningen från Märta Hult, polisanmälde museet händelsen.

Det är nu jag hoppar till. En av de tre som går till kriminalpolisen för att anmäla stölden av Christina Nilssons juveler är ingen mindre än Nationalmuseums byråchef Håkan Isacson, själv 1974 dömt till ett års fängelse för bedrägeri och urkundsförfalskning samt för medhjälp till spioneri och spioneri. 

Håkan Isacson hade alltså börjat jobbat på den hemliga underrättelsetjänsten IB på 60-talet, men han höll sig inte till gällande säkerhetsrutiner. Han hade bryderier kring sin tillvaron i livet. Han hade dessutom problem med alkoholen och ekonomin.

”Fin överrock – vad kostade den?” undrade Gunnar Ekbergs gamle chef Per en gång när han var i Stockholm.

Rocken visade sig kosta exakt lika mycket som hade försvunnit ur IB:s kaffekassa. Ekbergs chef hade bra hand med Isacson. Han brukade fråga honom om han fått något innanför västen på morgonen, vilket Isacson ofta hade.

Till sist gick det inte längre. Isacson avskedades från sin tjänst. Under påverkan av sprit och bitterhet började han prata bredvid mun för sin gamla lumparkompis Peter Bratt, som själv hade ont om pengar. Bratt försökte sälja sin väns berättelse, men redaktioner tackade nej. Till sist gick Bratt till Fib/Kulturfront där Jan Guillou satt på en fast tjänst. Bratt gjorde större delen av jobbet inför publiceringarna om IB 1973, men skulle få mindre betalt än artiklarnas fotografer. Guillou tog skickligt åt sig äran för ”scoopet” för eftervärlden.

Av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt framgår att Isacsson tillnarrat sig 1 625 kronor under åren 1970/71 genom att förfalska 19 kvitton. Det motsvaras av över 12 800 kronor i dagens penningvärde.

Isacson erkände brotten och dömdes för bedrägeri och urkundsförfalskning. Han dömdes även för medhjälp till spioneri samt spioneri för att ha lämnat ut hemliga uppgifter om rikets säkerhet och som trycktes dels i Fib/Kulturfront, dels i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet. 

Drygt tio år efter att Isacson avtjänat sitt fängelsestraff dyker han alltså upp som byråchef på Nationalmuseum. Det är nu jag tar telefonen och ringer reservofficeren och förste intendenten på Armémuseum, Thomas Roth. Jag redogör för fallet, som Roth vagt känner igen. För att friska upp minnet tar han fram statskalendern.

Håkan Isacson var chef för förvaltningsenheten vid Statens konstmuseer åren 1984-1991. Statens konstmuseer var en sammanhållande myndighet för  Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet.

”Som administrativ chef var Isacson ansvarig för personal, ekonomi, teknik, säkerhet och transporter av föremål. Han var även chef för registratorn”, informerar Roth sakligt och påpekar senare att Isacsons roll även innebar att han var sekreterare i museinämnden. 

Som om boken Juvelarian inte gett nog med saker att häpna över. En försvunnen nyckel till kassaskåpet och en nyckel som låg där alla visste att den låg. Ett kassaskåp som lämnades olåst en halv dag. Föremål som försvann och alltid hittades av samma person – en museitekniker född i Marocko som enligt Håkan Isacsons underställde säkerhetschef alltid var runt och snokade där han inte borde vara. Det var museiteknikern som hade lämnat in smyckena till Stockholms Auktionsverk och legitimerat sig. Han kan inte ha fattat hur värdefulla smyckena var, för då hade han försökt sälja dem utomlands istället. En korkad man, som fick sitt straff. När mannens skåp i omklädningsrummet på Nationalmuseet kontrollerades visade det sig vara fullt av museets föremål.

Författarna till Juvelarian har via offentliga museihandlingar försökt följa förloppet, för att se hur museiledningen agerat. Men diarieförda handlingar som kan skingra röken i dimman står knappt att finna. Det är tomt. Nyfiket undrar jag hur instrumentell till just detta byråchefen och landsförrädaren Isacson var.

Den för ekonomiska brott och spioneri dömde Isacson sitter i alla fall som sekreterare i museistyrelsen, där ordföranden var den socialdemokratiske tidigare ministern och vid tidpunkten landshövdingen Ragnar Edenman. Övriga ledamöter var riksdagspolitikern Iréne Vestlund (S), vice ordförande, bokförläggare Gerard Bonnier, statssekreteraren för statsrådsberedningen Odd Engström (S), konstnären Brita Molin, landsantikvarien Ingemar Svensson samt professor Göran Malmqvist, som året innan valts in i Svenska Akademien. 

Att denna församling kunde vara ovetande om att Håkan Isacson var en gammal fängelsekund dömd för spioneri, bedrägeri och förfalskningsbrott ser jag som totalt utesluten. IB-affären riktade sig mot svensk underrättelsetjänst, men var också i mångt och mycket ett krig mellan ytterlighetsvänstern och svensk socialdemokrati. Olof Palme, som Odd Engström var statssekreterare för, tog en del av den offentliga debatt som blivit historisk.   

När skandalen om Christina Nilssons juveler briserade 1986 tog Thomas Roth upp ämnet om Isacsons bakgrund med sin överordnade på Armémuseum. Det skulle visa sig att chefen inte kände till Isacsons bakgrund. Men kan all personal på Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet ha varit ovetande? Hela styrelsen? Det är fullständigt omöjligt.

Som landsförrädare hade Håkan Isacson fått sitt straff. Enighet råder idag om att han hade grava alkoholproblem redan i samband med att han lämnade IB. Guillou har i sina så kallade yrkesmemoarer beskrivit hur han tog med många flaskor vin (jag tror det var åtta) för att få Isacson att tala.

Hur kan det komma sig att en dömd brottsling med grava alkoholproblem blev chef över ekonomi, säkerhet och diarium för landets förnämsta muséer?  Gissningsvis för att han placerades där.

En felrekrytering inom en underrättelsetjänst är en katastrof, eftersom sparkade före detta medarbetare gärna blir bittra och vill hämnas där risken är stor att de pratar bredvid mun om statens hemligheter och relationer med främmande makts underrättelsetjänster.

Sparkandet av Isacson före IB-avslöjandet är ett utmärkt exempel på hur en pladdrande bitter människa kan hota rikets säkerhet. Men så får han genast jobb på Skolöverstyrelsen och blir sedan byråchef för Statens konstmuséer, där han får skriva protokoll i en styrelse fylld av socialdemokrater, varav en är en av statsminister Olof Palmes närmaste män.

Det kan omöjligen vara en slump. Det måste varit en medveten handling. Ge honom ett jobb och håll koll på honom. Ge honom ett jobb så han håller tyst. Lämplig för sitt arbete var han definitivt inte. Frågan kvarstår vad som var så viktigt att Isacson skulle hålla tyst med. Priset för detta kan ni läsa om i boken Juvelarian, som varmt rekommenderas.

 

Publicerat i IB-affären allmänt, Sverige

Saima Jönsson Fahoum inte längre ordinarie i regionfullmäktige

Vänsterpartiets hemsida behöver uppdateras. Saima Jönsson är inte längre ordinarie ledamot efter valet 2018. Foto: Vänsterpariets hemsida

I måndags hölls första mötet efter valet i Region Skånes regionfullmäktige. Förra mandatperioden satt vänsterpartiets Saima Jönsson Fahoum som ordinarie ledamot i fullmäktige. Hon toppade mellankretsens vallista 2014, men blev 2018 nedflyttad till fjärde plats. Då vänsterpartiet har kvar sina två mandat är det två andra som håller fullmäktigestolarna. Själv är Saima Jönsson Fahoum numera andre ersättare. 

Hon sitter kvar som ersättare i två nämnder, nämligen hälso- och sjukvårdsnämnden och sjukvårdsnämnd SUS. Vi får se om hon står kvar efter bytet vid årsskiftet. Hon har numera fyllt 75 år.

Saima Jönsson Fahoum blev offentligt känd 1988 då hon ställde upp med namn och bild i en rad tidningar och kommenterade precis släppta Säpodokument som kopplade henne till personer inom terroristorganisationen PFLP. Av Säpodokumenten framgick att Säpo även kopplade henne till det nätverk av svensk sjukvårdspersonal, som oftast bestod av kvinnliga läkare, som Säpo visste smugglade ”mediciner” till flyktinglägren i mellanöstern. Detta framgår bland annat av avlyssnade samtal. Smugglingen var alltså en huvudingrediens i den så kallade Sjukhusaffären i Göteborg 1975 som inte riktigt kommit fram i historieskrivningen. Själv förnekade Saima Jönsson alla kopplingar till terroristorganisationer.

Av dokumenten framgick att händelsen när terroristen Carlos ”Schakalen” i juli 1975 sköt ihjäl PFLP-avhopparen Michel Moukarbal och några franska DST-agenter har en koppling till Saima Jönsson. Händelsen finns med i inledningen av filmen Carlos the Jackal, där Carlos, alias Ilich Ramierez Sanchez, stormar in och skjuter ihjäl Moukarbal och de franska DST-agenterna. Därefter ska fransk säkerhetstjänst ha sökt igenom Moukarbals tillhörigheter och hittat kontaktuppgifter till danskar, som senare visades sig tillhöra Blekingegadeligan, samt till Saima Jönsson, läs mer här. 

Saima Jönsson gifte sig 1976 med Marwan el Fahoum, som 1979 blev Blekingegadeligans förbindelseofficer. Flera länders underrättelse- och säkerhetstjänster hade redan koll på parets rörelser i Skandinavien och resten av världen visar offentliggjorda dokument och kommissionshandlingar.

Mycket talar för att underrättelse- och säkerhetstjänsternas intresse för Saima Jönsson inleddes hösten 1972. Det var då IB:s underrättelseagent Gunnar Ekberg, som infiltrerade PFLP, överlämnade ett hemligt kurirbrev från terroristledaren Wadie Haddad till Saima Jönsson vid flygbåtsterminalen i Malmö. Kurirbrevets existens offentliggjordes genom Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst, som kom ut 2009.

Från PFLP:s hemsida

Wadie Haddad avled 1978 i Östberlin, i sviterna av en galopperande sjukdom. Det var troligen israeliska Mossad som låg bakom. De hade klurat ut att Haddad var galen i sötsaker. Han fick speciella leveranser till Mellanöstern från en butik i Belgien, vars choklad Mossad lät injicera med gift.

Efter Haddads död tog Marwan el Fahoum över PFLP:s skandinaviska verksamhet och blev Blekingegadeligans förbindelseofficer, vilket ni kan läsa mycket om i böckerna om Blekingegadeligan. Ligan rånade ihop över 20 miljoner danska kronor, som oavkortat minus smärre utgifter påstods överlämnats till PFLP. De gjorde också att stort rån i ett militärt vapenförråd utanför Flen. Efter invasionen av Libanon 1982 beställde Marwan el Fahoum en kidnappning på en rik person som tillhörde en familj som inte gillade medias strålkastare. Han beslutade att lösensumman skulle vara 25 miljoner dollar. Valet föll till slut på Jörn Rausing, som då pluggade i Lund och lägligt nog bodde runt hörnet till en av de bostäder Saima Jönsson vid tidpunkten var skriven på. Det förnekas av båda sidor att kidnappningen ägt rum.

2015 var Fahoum i livet och satt då enligt PFLP:s hemsida fortfarande i organisationens politbyrå.

Efter att Blekingegadeligan gripits och dömts lämnade Saima Jönsson Fahoum in om skilsmässa från maken, som hon hävdade inte visste var han fanns. Därefter gick hon in i politiken. 2006 avslöjade Aftonbladet att hon var vänsterpartiets rikaste politiker med en förmögenhet på 5,9 miljoner kronor. Det bolag som nämns i AB:s text, Haganäshemmet AB, är precis samma företag som förekom i handlingarna kring Sjukhusaffären i Göteborg. 

Förhoppningsvis kommer framtiden att ge oss fler dokument som gör oss klokare på denna period av svensk och skandinavisk historia. Professorn i statsvetenskap, Ulf Bjereld, har dock gett terroristforskningen viss hjälp. Hans försök att skydda sin gamla partikamrat Saima Jönsson genom att anonymisera henne till en sjuksköterska J.S. i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen visade sig vara helt kontraproduktiv. Således blev mer offentliggjort än vad som nog var tänkt. Det tackar vi för!

Publicerat i Sverige

Jan Guillous terroranklagelser inte fakta – Året Runt fälls i PON

Hösten 2017 blev vi informerade om att Året Runt hade en förfärlig artikel om IB-affären. Efter införskaffande av sagda tidning kunde vi konstatera att så var fallet. Min man Gunnar Ekberg fick 70-80 rader i den stora artikeln utan att ens ha intervjuas. Vad värre var. I princip allt byggde på Jan Guillous något tillskruvade version av den så kallade sanningen. Enkelt summerat: Jan var god. Min man var ond. Oemotsagd användes utdrag ur en Guillou-krönika i Aftonbladet där Guillou påstått att min man begått terrorbrott. Plus lite andra nedsättande saker.

Med tanke på allvaret i påståendet kanske både journalisten och den ansvarige utgivaren borde ha tänkt sig för. Kan det stämma? Är det inte ett allvarligt påstående? Det kanske vore på sin plats att kolla andra källor – typ genom att ringa Gunnar själv och höra vad han hade att säga. Men si, nej, det gjorde man inte.

Nu har artikeln fällts i Pressens Opinionsnämnd. Det tackar vi för. Det var banne mej på tiden att någon satte ner foten. Guillou har i årtionden ägnat sig åt att sprida falska påståenden om min man. Välvilligt har detta getts plats i media för detta.

Mer information här

 

x107_2018 uttalande Året Runt

x107 Året Runt_sign

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Agnes Lidbecks ”Elefanten på bokmässan” var Jan Guillou

För ett par dagar sedan publicerade författaren Agnes Lidbeck en text i DN där hon reflekterade över sitt möte med en (manlig) mycket framgångsrik författare på bokmässan i Göteborg. Hon skriver att hon såg fram emot mötet. Han hade varit med länge i branschen. Erfaren. Skrev visserligen inte finlitterärt, men därför så intressant.

Montermötet blev inte alls trevligt hävdar Lidbeck. Den (manlige) framgångsrike författaren betedde sig ”äckligt mot folk på scen”. Av DN-texten där Lidbeck tipsar ”Elefanten” om ett bättre uppförande till nästa gång får vi en bild av arrangemanget. ”Elefanten” är inte en elefant utan en buffel. Han har på olika sätta använt sig av härskarteknik mot Lidbeck. Under medsamtalet har han vänt ryggen åt henne istället för att titta på henne. Han har pekat på henne och teaterviskat till publiken att han inte gillade ”sådana där”. Han har dessutom under framträdandet kommenterat hennes ålder, begåvning och integritet fastän samtalsledaren inte alls tog upp just dessa ämnen.

Lidbeck har nu talat med folk om sin upplevelse och fått förklarat att ”Elefanten” faktiskt är just sådan som hon upplevde honom på bokmässan. ”Det vet ju alla”.

Nu har Jan Guillou tagit bladet från munnen och via DN medgett att det är han som är ”Elefanten på bokmässan”. Han medger att han inte hade sitt bästa framträdande på bokmässan, eller ens sitt bästa framträdande på flera år. Orsaken är enkel. Det var fel på montern. Det var fel på ljudet. Det var faktiskt fel på samtalsledaren också, som inte var särskilt snillrik i sina frågor. Dessutom var det fel på publiken. De var bara måttligt intresserade. Att han dessutom i egenskap av äldre man förlöjligats av den unga kvinnan Lidbeck är inte bara höjden. Hennes insinuationer kring metoo var tydligen en obehaglig upplevelse för Herr Guillou.

 

Publicerat i Jan Guillou, Sverige | 2 kommentarer

Sällsynt naivt om Jan Guillous bakgrund i Tidningen Vi

Regelbundet får vi Tidningen Vi i brevlådan. I senaste numret intervjuas Fatemeh Khavari och Jan Guillou. Båda benämns som aktivister. Hon beskrivs som ”ung och färsk” aktivist. Han som ”grånad och erfaren” aktivist.

Själv skulle jag nog inte kalla honom aktivist. Däremot har han ju varit en väldigt aktiv person, till exempel i sina kontakter med den till terrororganisationen PFLP närstående terrororganisationen DPFLP, som styrdes av KGB, där Jan var både aktiv och avlönad. Dessutom var Jan Guillou ju väldigt Parti-Aktiv inom KFML, Kommunistförbundet Marxist-Leninisterna. Som exempel på Parti-Aktivitet har vi ju när han tillsammans med partikamrater kom hem till Gunnar Ekberg vintern 1972/73. Gunnar Ekberg uppger att Guillou hotat honom med al Fatahs underrättelsetjänst. Till Säpo sa Guillou att han ”förhörde” Gunnar Ekberg. I efterhand har detta kallats ”journalistik” av Guillous hejarklack. Det skulle senare visa sig att Jan Guillou före detta ”förhör” skrivit i ett hemligt kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila och gett instruktioner om att Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot nästa gång han kom ner till Beirut. I efterhand har Jan Guillou aktivt verkat för att få det hela att framstå som att han ville rädda livet på Gunnar Ekberg och skydda honom genom detta brev.

Jag börjar fnissa högt när journalisten Christan Daun i sin artikel kallar Jan Guillou ”den notoriskt välförberedde”. 

Ni minns väl Kjell Häglund avslöjar Jan Guillous faktafusk i Expressen 2015? Jag har inte ens orkat räkna alla fel i en enda krönika. Det var heller inte första gången det har blivit lite väl fel i något Jan Guillou hade gjort. Denna blogg innehåller en hel del exempel på hans ”notorisk kreativa förhållningssätt” till sin egen livshistoria. En del har jag grävt fram själv. Annat har andra journalister hittat. Ett tag var det en sport att hitta fel som Jan har gjort. En av de roligaste ”felen” är när Guillous historia om IB-tipset på restaurang Tennstopet, som Jan Guillou drivit allt sedan IB-avslöjandet 1973, havererade. Den utpekade journalisten namngavs plötsligt 2009 och fick bestämt dementera att han skulle varit ”Guillous första IB-källa”. En eloge till Mikael Holmström för ett bra scoop.

Enligt Christian Daun i Tidningen Vi skulle Jan Guillou ha ägnat sig åt ”flera års grävande” innan han och Peter Bratt avslöjade IB 1973.

Här är ytterligare ett exempel på det ”notoriskt kreativa förhållningssätt” Guillou har till sin egen livsversion.

För i vissa versioner har han inte alls ägnat jättelång tid åt att gräva på IB. Tvärtom är det hur jättekort som helst.

Ni minns väl att Jan Guillou inför alla möjliga tidningar år 2009 intygade att han faktiskt börjat gräva på IB först 1972. Det var när han BÖRJADE gräva på IB som han var tvungen att ”bryta med KGB”, vilket personer som kan något om KGB vet är en omöjligt. Den som en gång skrivit på kvitton för KGB kan inte säga upp sig.

I artikeln i Vi hävdar Guillou att hans viktigaste gärning som ”aktivist” var ”att bidra till att Sverige inte drabbades av vänster-terrorism”.

I den Duillaunska versionen av sanningen var svenska staten provokatör, som via försvarsmaktens hemliga avdelning IB försökte förmå extremvänstern att ta till våld. Motivet var att svenska staten var angelägen om att terroriststämpla extremvänstern. Hade de en terroriststämpel kunde staten fritt ägna sig åt att fängsla den svenska vänster, skjuta mot dem eller på annat sätt undanröja dem. Jo, det står faktiskt så i Tidningen Vi!

Det är nu Hjälte-Jan träder in på scenen. Han och andra kamrater ”gjorde handgripliga razzior hemma hos potentiella våldsverkare” inom vänstern som skulle kunna ställa till det inför extremvänsterns viktiga demonstrationer. Vad de egentligen gjorde på sina razzior framgår dock inte.

I den Duillaunska versionen av Jan Guillous liv får vi dessutom en makalös historia från 60-talets nattliga kvällsaktiviteter presenterad. Jan Guillou och en KPMLr-kamrat var ute och affischerade. Plötsligt blev de omringade av ”män i rockar och stövlar”. Efter att ha synat affischen beordrade ledaren att ge de två vänsterkillarna skulle få stryk.

Hjälte-Jan träder ännu en gång fram. Jan Guillou kan faktisk springa ifrån ”Hitlerhälsarna” men inte hans kamrat. Därför stannar Hjälten Jan och ger ”Hitlerhälsarna” stryk allihop. 

Det står inte hur många ”Hitlerhälsarna” ska ha varit, men om jag och en till står vid ett elskåp och affischerar och blir ”omringad” så måste det ju vara minst tre som omringar oss.

Kan det vara sant att Hjälte-Jan var så bra på att slåss att han ensam kunde golva minst tre nassar? Jag som mest uppfattat honom som en feging som bara ger den stryk som är svagare. Det här är nämligen inte den första affischeringshistoria jag fått mig till dels. 

Den historia jag hört berättas för många år sedan handlar om två KFML-are (inte r-are) som var ute och affischerade (i Stockholm). Plötsligt stannade en bil. En äldre man gick ut och undrade vad de höll på med. Han blev nedslagen. Av Jan Guillou.

Det finns så många versioner om Jan. Vilka ska vi egentligen tro på?

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Kan vi lära oss något av Jan Guillous expertutlåtande om giftattacken?

Den 18 mars i år hade Godmorgon, världen! special om giftmordförsöket i Salisbury mot den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter Yulia. Attacken hände den 4 mars och en vecka senare gick premiärminister Theresa May ut och anklagade Ryssland för att ha stått bakom attacken. I klartext sa hon att det antingen hade varit en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet.

När Godmorgon, världen! tog sig an frågan tog de in Jan Guillou som spionexpert. I påan till inslaget hävdades att man nu ställde frågan om vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad av den inkallade experten Guillou. Istället fick Guillou bre ut sig som självutnämnd giftexpert och expert på att veta huruvida vi kunde veta om Ryssland var ansvarigt för mordförsöket eller inte.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon, världen!

Redan här stod det klart för mig att Jan Guillou inte visste vad han snackade om ty utredningen efter mordet på Aleksander Litvinenko 2009 visade ju att giftet Polonium-210 hade kunnat följas som en snitslad bana på olika adresser i London. Vissa platser rörde sig om hotellrum dit ett begränsat antal människor haft tillträde till och det fanns även vittnesmål om vilka Litvinenko träffat och var.

Vad gäller nervgiftet novitjok, som användes mot Skripals i Salisbury, har det även här visat sig att giftets väg har kunnat spåras. Tyvärr ledde det till den 44-åriga Dawn Sturgess död. Hon och hennes partner Charlie Rowley hittade en parfymflaska i parken där Skripals kollapsade. Dawn Sturgess ska ha provat ”parfymen” på sina handleder. Hon avled på sjukhus den 8 juli. Enligt uppgifter till media ska utredarna inte bara ha en parfymflaska att tillgå, utan även övervakningsfilmer. Enligt uppgifter till Press Association ska ”flera” ryska misstänkta gärningsmän ha identifierats.

Så vad lär vi av denna historia? Att Godmorgon, världen! nog får leta upp en riktig spion- och giftexpert till nästa gång.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Jan Guillou ville att PO Yrsa Stenius skulle avgå efter KGB-affären

I dag meddelades att journalisten, författaren och tidigare PO Yrsa Stenius har avlidit. Hon blev 73 år.

Yrsa Stenius var kulturchef på Aftonbladet 1979–82 och politisk chefredaktör 1982-87. 2007 utsågs hon till Allmänhetens Pressombudsman, PO. Det var i den senare egenskapen hon definitivt kom under min radar. Vi talar om Jan Guillous KGB-affär 2009/10.

EXPRESSEN AVSLÖJAR: GUILLOU HEMLIG SOVJET-AGENT – Tog emot pengar av KGB. Så löd Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009. Inne i tidningen fanns 14 sidor som handlade om avslöjandet. Det att Jan Guillou medgivit att han fått uppdrag att skriva artiklar på begäran från en KGB-officer, att han fått betalt och att han fått skriva på kvitton.

Dessutom berättade Jan Guillou om hur han genom konspirativa former kunde stämma träff med KGB-officeren genom att rita med en krita på en telefonkiosk på Sveavägen.

”Jag skulle gå till en viss telefonkiosk, den utanför biografen Grand, skriva en siffra med krita på väggen som angav en förutbestämd mötesplats”, berättade Jan Guillou för Expressen.

Jan Guillou anmälde publiceringen till Allmänhetens Pressombudsman och det var så Yrsa Stenius blev inblandad i ärendet. Guillou erkände visserligen i sin anmälan att Expressen aldrig använt ordet ”spion” om honom, men han menade att deras formuleringar, löpsedlar och förstasidor ”kan bara betyda att jag skulle ha arbetat som spion åt Sovjetunionen och därmed också vore särdeles, för att inte säga extremt moraliskt klandervärd (landsförrädare)”, citerar Pressens Opinionsnämnd Jan Guillou i sitt utlåtande 2010-06-01, DNR 52/2010.

Det hela resulterade i en förvirrad debatt i media, skickligt orkestrerad av Hr Guillou själv, om vad Expressen egentligen hade påstått. Hade Expressen påstått att Guillou var spion och landsförrädare utan att använda de orden, eftersom de konsekvent hållit sig till ordet ”agent”. 

När PO Yrsa Stenius lämnade in sin bedömning till PON gick hon på Jan Guillous linje och ville fälla Expressen för publiceringen. Hennes ställningstaganden blev väl omskrivna 2010 och ingår som delar i nekrologer som skrivits om henne i dag. Det gäller till exempel Expressen som skriver att ”I rollen som PO klandrade hon även Expressens guldspadevinnande avslöjande om att Jan Guillou varit agent hos ryska säkerhetstjänsten, KGB.” Aftonbladet, kallar hennes tid som PO som ”stormig” och skriver att det är ”bland annat efter att hon tagit ställning för Jan Guillous sak i en tvist med Expressen.”

Yrsa Stenius förordade att Expressen skulle klandras för publiceringen, men Pressens Opinionsnämnd friade tidningen. Detta presenterades som att Stenius förlorat.

”När nu opinionsnämnden underkänner Yrsa Stenius klanderyrkanden, bör hon ta konsekvenserna av den ohållbara situationen. Det är viktigt med en respekterad pressombudsman och det tror jag att vi kommer att få snart,” citerade SvD Jan Guillou 2 juni 2010. 

Men enligt SvD tog Stenius kritiken med ro:

”Vi var oeniga, vilket inte är så ovanligt i det här systemet. Det händer vid varje sammanträde. Det finns ingen anledning för mig att avgå”, sa hon till reportern Mattias Magnusson. 

I realiteten verkar det redan ha stått klart att Yrsa Stenius skulle lämna ämbetet. Hon skulle nämligen gå i pension. I september 2010 aviserades vem hennes efterträdare skulle bli: Ola Sigvardsson.

Jan Guillous kommentar är riktigt komisk, eftersom Ola Sigvardsson varit med om att fria Expressen. Han var en av de arton ledamöter i PON som deltagit i beslutet och han var inte en av de fyra som varit skiljaktiga. 

Stormade det egentligen så mycket kring Yrsa Stenius? Jag vet inte. En sak vet jag i alla fall: det stormade väldigt mycket mer kring Jan Guillou vid den här tiden, men han var otroligt skicklig på att få det att låta som något annat än vad det egentligen handlade om.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Så här många år efteråt är det intressant att läsa Yrsa Stenius bedömning till KGB-publiceringen. Den är faktiskt bara två sidor lång och egentligen låter hon faktiskt inte så tvärsäker i sitt förordande att fälla Expressen som samtiden framställde det som.

Helt korrekt konstaterar hon att Allmänhetens Pressombudsman fått en ”dispyt” i knät ”om hur budskapet på de ovan nämnda löpsedlarna ska tolkas” samt inte minst vad Expressen egentligen hade påstått. Var ”spion” liktydigt med ”agent” som Guillou påstått?

I Sverige tittades det i Svenska Akademiens ordlista, som om dess redaktion förstod sig på underrättelse- och säkerhetstjänster. Jo, SAOL menade att agent och spion var synonymer, vilket de inte alltid är. I striden mellan Guillou och Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hade Guillou hävdat att Expressen försökt sig på ”en nytolkning av ordet sovjetagent”.

Till ett av de mer horribla argumenten Guillou lägger fram hör att han påstår att alla som samarbetar med främmande makts underrättelseofficerare gör någon olagligt, vilket inte är sant (läs gärna spionåklagare Lindstrands utlåtande så ska ni få se)

Guillou påstår dessutom att det fanns andra termer för ”laglig kontakt”, till exempel ”informell kontaktman” som utvecklades i Östtyskland. Trots att jag forskat många år i Stasiarkivet har jag ännu aldrig kommit i kontakt med begreppet. Där är begreppen GM eller IM, det vill säga ”hemlig medarbetare” eller ”Inofficiell medarbetare”. I vissa fall är de olagliga, i många fall inte. 

Hade danska, tyska eller brittiska journalister satt sig in i den svenska debatten hade de nog baxnat, ty de är oftast kristallklarare än kristallklar med spionlingot. De som skriver i ämnet vet precis vad skillnaden mellan en spion, agent, källa, tjallare eller informatör är, gissningsvis för att de kommer från ett NATO-land där man är mera van vid spionåtal och -domar samt inte minst det faktum att tillgången på arkivhandlingar oftast är ofantligt mycket bättre än vad det är i Sverige, vilket naturligtvis gör att vissa journalister kan specialisera sig i ämnet underrättelse- och säkerhetstjänster. I Sverige har vi pinsamt få journalister som är duktiga på und/säk, men det är som sagt var inte enbart kårens fel. Finns inte arkivhandlingar att tillgå är det ju svårt att gräva.

Åter till Guillou-fallet. Yrsa Stenius bedömning betonar analysen av löpsedelns ordval, typsnitt och grad samt inte minst det faktum att det på löpsedeln fanns en vinjett med orden ”EXPRESSEN AVSLÖJAR”. Det hela ”ger vid handen att Expressen trodde sig offentliggöra ett scoop: Jan Guillou hade ett förflutet som rysk spion” och därmed förordades fällning av tidning.    

Det finns en tvetydighet i utlåtandet. Ett av de mest intressanta konstateranden som PO Yrsa Stenius gjorde var att Guillou ”verkligen utfört uppdrag åt KGB och sålunda ägnat sig åt vissa äventyrligheter i underrättelsebranschen”. Här ges Expressen rätt att kalla Guillou sovjetagent! I min värld låter det som om Yrsa Stenius inte var så tvärsäker, men en hållning var hon ju tvungen att ha i ärendet till nämnden.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Rimlig förklaring kring Cats Falck i SvD:s arkiv

För fem år sedan bloggade jag en del om fallet Cats Falck och Lena Gräns, väninnorna som försvann den 18 november 1984 och som påträffades döda på botten av Hammarbykanalen i maj 1985. Fallet avskrevs som en olyckshändelse, men genom åren har många spekulativa teorier lagts fram om mord. Över ett decennium efter att de dött framhävdes att Stasi skulle varit skyldiga och drogat kvinnorna och sedan satt dem i Lena Gräns vita Renault och vält dem över kajkanten. Orsaken till att jag tog mig an fallet 2013 var alltså de påstådda Stasikopplingarna och mordteorierna.

Jag intresserar mig för underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia och sedan länge har jag avfört fallet som något som tillhör detta ämne. Dock har läsare titt som tätt hört av sig till mig med synpunkter och tankar, till exempel på vilka skador bilen borde ha haft, hur den borde ha rört sig ner i vattnet för att inte tala om varför eller varför inte Stasi skulle ha varit inblandade.

För fyra dagar sedan publicerade Expressen artikeln ”Dödsgåtan: Cats Falck och väninnan hittades i bilen i hamnbassängen” av Arne Lapidus. Jag fick tips om att det fanns intressanta och nya bilder i artikeln där man från olika håll kunde se att det inte var skador på fälgarna samt inte minst att det fanns en bild där man ser hur nära bostadshuset Hamnvakten var kajen.

Redan 2013 försökte jag beskriva området så som jag fått det beskrivet från de som var där och då. Själva kajen var fortfarande i bruk för godstrafik och det var således smutsigt ruffigt samtidigt som flerbostadshus precis hade uppförts strax intill.

Vid den här tiden gick inte vem som helst till kajen på kvällstid, eftersom det då var ett tillhåll för kriminell verksamhet. Här fanns knarkare (vilket vi ska återkomma till) och när militären eller brandkåren dök i hamnen fiskades det upp åtskilliga mängder av handväskor men även en del vapen, bilar och människor som tagit livet av sig. Samma dag då Cats Falck och Lena Gräns hittades hade militären redan plockat upp en människa som tagit livet av sig samt det vapen han använt.

Detta skriver jag för det är kanske lite svårt att se området på detta sätt, då det i dag är ett charmigt och tryggt flanörsstråk. Det var det alltså inte vid den här tiden.

Nyfiken som jag är sökte jag på ”Cats Falck” i SvD:s tidningsarkiv. Mellan 1981 och 1983 finns hon med som facklig representant i jobbannonser från SVT som berör fransktalande reportrar. Som journalist gjorde hon en teaterdokumentär om barncancervården. Den 24 november 1984 återkom hon i egenskap av försvunnen tv-reporter. Ingen förstår vad som hänt henne och Lena Gräns. Våldsbrott misstänks.

Redogörelser kring försvinnandet före bilen och kropparna hittas lägger pusselbitarna jag tidigare inte fått. Det ges en grundlig redogörelse för tidsplanen söndagen den 18 november 1984.

Cats Falck måste ha varit ledig från arbetet på måndagen. Hon uppges saknas på sitt arbete först på tisdagen. Lena Gräns barn har tillbringat helgen med fadern, som skulle lämna dem på dagis på onsdagsmorgonen. Då Lena Gräns inte hämtade barnen som avtalat på onsdagseftermiddagen larmar barnens pappa polisen.

Vi kan här konstatera att de två kvinnorna verkar ha haft möjlighet att ha en långkväll ute, eftersom båda verkar ha varit lediga.

Vi går vidare i den exakta tidsplanen för söndagen den 18 november 1984:

Klockan 12 har Lena Gräns och Cats Falck hjälpts åt med en vindsröjning. Klockan 18 är de klara och gör sig i ordning inför kvällen i Cats Falcks lägenhet. De ska på Café Opera och träffa väninnan Ulla Jones klockan 22, men innan dess ska de gå på restaurang.

I nyhetsrapporteringen berättar polisen att åtminstone Lena Gräns var en flitig gäst på Stockholms innekrogar, varför våldsrotelns spanare direkt efter försvinnandet vände sig till människor i denna miljön för att få vittnen och tips. Här ses civilklädda poliser visa bilder av de försvunna kvinnorna i kön till Café Opera.

I nutida nyhetsrapportering nämns alltid att kvinnorna var på en restaurang där Lena Gräns bror jobbade. De åt middag och delade en (1) flaska vin. Nu får jag veta att det inte är en tillfällighet att de hamnar på restaurang Öhrns på Folkungagatan på Söder. De är där då Lena Gräns bror ska bjuda dem på mat och vin. Jag gissar att det kan vara kopplat till den sex timmar långa vindsröjningen som skett samma dag.

Middagen de åt ska ha återfunnits vid obduktionen. Jag vet inte om alkoholkoncentrationen har kunnat utmätas.

Hur mycket alkohol drack Lena Gräns och Cats Falck – egentligen? Vi vet inte. En teori man bör ha i åtanke är att mannen som bjöd, Lena Gräns bror, kan ha haft anledning att för polisen uppge en mindre mängd alkohol än vad som egentligen intogs. En flaska vin kan nämligen för många vara väldigt lite att dela på under ett 2 timmar och 45 minuter långt restaurangbesök. Och de hittades ju senare i en bil.

Enligt SvD anlände de kl 18.45 och lämnade restaurangen kl 21.30. Innan de lämnade restaurangen lånade Lena Gräns 300 kronor av brodern, som precis bjudit dem på middagen. Pengarna ska användas på Café Opera. Pengarna återfanns i bilen när de hittades året därpå.

Det här är alltså det sista vi vet om kvinnornas kväll. De dök aldrig upp på Café Opera. Vad vi däremot vet är att de uppenbarligen verkar ha satt sig i Lena Gräns bil. Själv hade jag aldrig satt mig i en bil då föraren druckit en halv flaska vin. I synnerhet om föraren är kvinna, då vi kvinnor tål mindre alkohol. Varför sätter de sig i en bil när de druckit alkohol? Varför inte ta tunnelbanan? Det är små detaljer jag ej förstår.

Klockan 10 söndagen den 25 november 1984 får polisen in ett tips om att ett vittne sett en bil gå över kajkanten i Hammarbyhamnen. Tidpunkten stämde med att Gräns och Falck lämnat restaurang Öhrns och brandkårens dykare draggade under ett par timmar ända tills ännu ett tips kom in. Den här gången menade ett vittne att en bil kört ner vid Skeppsbron nära Logårdstrappan. Dykarna flyttades till det nya stället och detta är alltså anledningen till att man ej fann Falck och Gräns bil, för den låg ju i Hammarbyhamnen. Man blev helt enkelt inte klara.

Till SvD säger polisen att tips nummer två var trovärdigare. Jag vet vad de egentligen menar. Tips nummer ett härrör nämligen från en knarkare som suttit i Hammarbyhamnen den aktuella kvällen. Problemet är att han precis tagit en överdos. Innan han dog hann han berätta för sina knarkarkompisar vad han sett, varpå detta kommit till polisens kännedom. Därmed blev vårt gissningsvis viktigaste vittne omvandlat till en andrahandskälla.

Polisen söker senare vittnen från restaurangen. Lena Gräns och Cats Falck ska nämligen ha pratat med middagsgäster på bordet intill. Dessa två män och två kvinnor har jag för mig att det har spekulerats kring, men de förefaller vara normala middagsgäster som dessutom satt kvar på restaurangen en stund efter att Gräns och Falck lämnat förrättningen. Polisen vill helt enkelt bara ha kontakt med dem för att veta om de försvunna kvinnorna nämnt något av vikt som kunde lösa gåtan kring deras försvinnande.

I december 1984 berättar SvD att anhöriga utfäst en belöning om 10 000 kronor till den som kan ge tips som gör att de försvunna kvinnorna ELLER Lena Gräns bil kommer tillrätta.

I januari 1985 höjs belöningen till 50 000 kronor och gäller nu enbart tips om att kvinnorna kommer tillrätta.

Den 29 maj 1985 dyker militär från KA 1 i Hammarbyhamnen. Medierapporteringen har inget om att de först bärgar en man. Media brukar ju inte rapportera som självmord. Det som blir en nyhet dagen efter är att Cats Falck och Lena Gräns har hittats. Felaktigt står det i SvD att det var marinens attackdykare. I övrigt är det bra sammanfattat.

Brott misstänks inte

Den mest intressanta artikeln är från dagen efter. Budskapet är alltså tydligt. Brott misstänks inte. Det hela betecknas som en olyckshändelse. I artikeln finns en flygbild över området där fyndplatsen, Cats Falcks lägenhet och Öhrns hörna finns utritade.  Skaffa gärna en prenumeration för att titta på denna bild!!! Polisen menar att mycket talar för att tjejerna återvänt till Cats Falcks lägenhet på Barnängsgatan, och att de på vägen, då de haft tid över, kan ha beslutat sig för att övningsköra.

Just övningskörningspåståendet har ständigt återkommit i nyhetsrapporteringen och nu får jag förklaringen till denna. Cats Falck ska nyligen ha fått körkort, men hade mycket liten körvana. Inför ett planerat bilköp hade hon under hösten tränat med en anhörig på kajområdet då det fanns stora svängytor om 25-30 meter. Det var alltså Cats Falck som hittades bältad i förarsätet iförd högklackade skor. I artikeln nämns också att det var väldigt halt den aktuella kvällen samt inte minst ett påpekande att bilen måste haft väldigt låg fart eftersom den låg någon meter från kajkanten. En halkolycka pekas alltså ut. Brottsmisstankarna är avförda.

I samband med Expressens artikel i förra veckan gjorde fd SVT-journalisten och På Spåretvinnaren Elisabeth Höglund ett mycket viktigt inlägg om Cats Falck. Hon minns den aktuella olyckskvällen eftersom hon själv upplevde såphalkan. Läs hennes inlägg! Hon är ett viktigt vittne, och hon argumenterar väl för varför hon ser det hela som en olycka. Dessutom påpekar hon något viktigt: alla de som utgår från att Cats Falck var något stort på gång och att det handlade om vapenexport får här ta sig en funderare, för Falcks dåvarande chef Ingemar Odlander kände inte till något mer än att hon höll på med en skattehistoria.

Varför hittades inte kvinnorna tidigare? Det döks ju väldigt mycket vid den här tiden, bland annat i Hammarbyhamnen. Förklaringen ges i boken Röjdykare i vått och torrt där dåvarande dykledaren för röjdykarkommandot Staffan Littorin berättar att de vintern 84/85 hade tid över och gjorde mängder av dykningar åt polisen. Deras arbete följdes ivrigt av pressen.

Det enda ställe i Hammarbyhamnen de inte dök på var ca 100 meter där polisen varit helt säkra på att det legat fartyg förtöjda vid olyckstillfället. Det var alltså inte sant, eftersom Lena Gräns bil låg just här. I boken erkänner Staffan Littorin att han blev irriterad över polisens tvärsäkra bedömning, som visade sig vara helt felaktig. En viss avund kände han också över att mindykarna fick cred för något som borde ha lösts av röjdykardivisionen.

Bara inom ett dygn meddelades att misstankarna om misstänkt våldsbrott skulle avskrivas. Det påpekades att Falck var ovan bilförare och att hon var ovan vid den ovanliga bilmodellen. Ishalkan på kvällen påpekas, men plötsligt är information om alkoholintag borta. 1988 återkommer referenser till olyckan att man utgått från att bilen haft mycket låg fart och tippat över traversen vid kajkanten.

Stasimordteorin dyker upp 1997, alltså 12 år efter att kvinnorna omkommit. Ett anonymt brev har anlänt till Säkerhetspolisen. Läs gärna artikeln, eftersom det finns detaljer som är viktiga kring brevet, men också om att det genom åren florerat teorier kring kvinnornas död. Rikskriminalens chef bedömde dock alla tips som substanslösa och brevet från Tyskland som spekulativt. Falcks fd chef Ingemar Odlander tillbakavisade med bestämdhet påståendet att Falck grävt på illegal vapenhandel.

Visst är det intressant att du ändå numera kan läsa så tvärsäkra påståenden, t ex på Wikipedia, om att Cats Falck grävde på just vapenexport, fastän hennes fd chef tillbakavisade detta.

Plötsligt 1997 hette det att den utfästa belöningen skulle gå till att ”lösa gåtan” kring de försvunna kvinnorna. Som om gåtan inte hade lösts 1985. Stasiteorin har spätts på genom åren, trots att mängder av fakta talar mot allt detta.

Till de mer komiska hör att det så kallade brevet från Tyskland 1997, som är ursprunget till teorin om Stasis mordkommando om 3 personer som anlänt till Sverige, ska ha författats på så erbarmlig tyska att det bedöms vara skrivet av en svensk. Bakgrunden till uppgiften i SvD är att journalisten Christoph Andersson haft en radiodokumentär med det minst sagt talande namnet ”Scopet som försvann”.

Dokumentären har två teorier. Story 1: Stasis mordkommando om 3 personer kommer till Sverige och avrättar de två kvinnorna, för att den ena gräver på vapenexport. Story 2: Två kvinnor dör i en bilolycka då bilen har blankslitna däck och det är såphalt den aktuella kvällen.

Christopher Anderssons grävande efter sanningen som för honom till Tyskland och möten med en fd Stasiman får i SVD:s radiokrönika 2004 följande eloge:

”Det är hårresande hur ett brev av det slaget kan förföra nyhetsredaktion efter nyhetsredaktion och sätta all källkritik ur spel. Story nummer två är för död att duga, medan nummer ett tycks duga för bra för att dö”, skriver Stefan Spjut träffsäkert.

En grupp om 10-20 militärer tillhörande KA 1 mindykarna hittade alltså den vita bilen, samt de försvunna kvinnorna den 29 maj 1985. De utlovade 50 000 kronorna har enligt en källa som önskar vara anonym aldrig betalats ut till dem. De har faktiskt inte ens erhållit ett tack från anhöriga.

Publicerat i Journalistik, Sverige, Uncategorized

Dubbelt av Guillou i Godmorgon Världen!

I söndagens Godmorgon världen! lyckades programmakarna ha med två versioner av Jan Guillou i programmet. Dels som expert på ryskt spionage i ett reportage om giftmordförsöket på den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter. Dels i satir-programmet Public Service där Guillou fick sitta i en panel och vara expert på ryskt spionage.

I satiren får Guillou frågan om man kan var säker på att ryssarna låg bakom mordförsöket. ”Guillou” svarar att det bara är ännu ett borgerligt brittiskt hjärnspöke i propagandapressen. Fast han är så förtjust i hjärnspöket så han funderar på att sälja det som desinformation. Bara ryssarna inte får kännedom. Jag noterar att Public Service-satirikerna inte har glömt Guillous KGB-affär!

I reportaget tog Godmorgon Världen! ett intressant grepp genom att ställa frågan vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad. Istället fick Guillou bre ut sig som expert på huruvida vi kan veta om Ryssland är ansvarigt för mordförsöket eller inte. Theresa May hade ju i sitt tal hävdat att det antingen var en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet, vilket ger utrymme för tvivel.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon världen.

Genom detta visar Guillou att han faktiskt inte alls begriper sig på vare sig underrättele- eller säkerhetstjänster eller en vanlig hederlig kriminalutredning av extraordinär och hemlig art. Han tas in som ”expert” men har alltså inte koll på t ex fallet Litvinenko. Där det faktiskt inte heller från början lät som om man var 100-procentigt säker på att Ryssland låg bakom.

Aleksandr Litvinenko var en fd rysk underrättelseofficer som blev dubbelagent, flydde till väst och som förgiftades hösten 2006 med Polonium-210.

Att det var Polonium-210 fastställdes 22 dagar efter han blev förgiftad och insjuknade. Det råkade vara samma dag han dog.

Det tog cirka sex månader innan en ryskt affärsman officiellt pekades ut som den mördare åklagaren avsåga att åtala.

Tio år efter mordet på Litvinenko lades Owen-rapporten fram där den tekniska bevisningen var minst sagt övertygande. Tre mordförsök hade gjorts, varav det sista lyckades. Det skulle visa sig att förövarna hade lämnat skrämmande tydliga Polonium-spår efter sig. De utpekade ryssarnas rörelsemönster i London kunde följas som en snitslad bana. På en restaurang, ett hotellrum, på ett flygplan samt på Pine bar på Millenium hotel. Nästan fyra veckor efter det sista mordförsöket var tekannan på Millenium som Litvinenko druckit ur och som hade en dos som kunde dödat 370 människor fortfarande kontaminerad, liksom sittplatserna Litvinenko och hans mördare suttit på.

Se gärna dokumentären om mordet på Litvinenko som ligger på Svt Play. 

Värst var på en av männens hotellrum. När personal i skyddsutrustning gick in i badrummet gav deras mätare sådana utslag att de av säkerhetsskäl tvingades springa ut därifrån. Och då talar vi om mätningar som skedde cirka en månad efter att Polonium-210 troligen hällts upp i badrummet.

Vad den framtida utredningen om mordförsöket på Skripal och hans dotter kommer att ge får framtiden utvisa. Att trosvisst säga att britterna inte vet är bara dumt. Vi vet nämligen inte alls vad britterna vet, vad de inte vet, och vad åklagare kommer att komma fram till. Det är just detta som en riktig expert hade kunnat berätta i radio. Att kriminalutredningar är en pågående process där alla svar inte finns med en gång och där analyser tar tid. Att krig mellan stater gör att man inte alltid offentliggör allt man vet. Det är ju så underrättelsevärlden funkar.

Skripal fick frihet efter en fångutväxling. Ändå dog hans son och hans fru under mystiska omständigheter. Nu är han och hans dotter allvarligt sjuka. I Godmorgon världen! får Guillou frågan om man aldrig kan pensioneras som spion. Kan man aldrig få slappna av?

”Inte om man är en rysk spion”, svarar Jan Guillou.

Det där var däremot insiktsfullt. Guillou har ju själv viss erfarenhet! År 2010 erkände han att han utfört arbete åt KGB, visserligen inte som spion utan som en liten agent. Men ändå. Ärendet försvinner inte från hans CV, och den besvärar honom fortfarande. Det märktes.

 

Publicerat i Argentina, Jan Guillou, Journalistik, Ryssland, Sovjet, Sovjetunionen