Göring-skrubborna och Hitler-soppan

Vet du vad en Göring-skrubba är för något? Eller en Hitler-soppa? Antagligen inte. Begreppen är väldigt okända. Du kommer inte att hitta något om du söker på nätet. Jag har nämligen försökt. Men jag vet att begreppen har existerat. Jag gissar att begreppen utgick ur det gängse språkbruket då de inte längre anses som comme-il-faut.

Hitler-soppan eller Hitler-Suppe har jag undrat över länge.

1954 hade min mamma fått anställning som hembiträde hos ett känt skådespelarpar i Danderyd. Frun i huset hade precis haft en tysk barnflicka, som lagat en så god soppa. Den kända skådespelerskan undrade nu om min tjugoåriga mamma, som också kom från Tyskland, kunde laga Hitler-soppa hon också. Det kunde inte min mamma. Hon visste inte ens vad Hitler-soppa var för något.

Mat hade min mamma lärt sig laga då hon som 16-åring fick en svensk kokbok i handen när hon fick arbete hos Maiken Persson i Bromma. Året innan hade mamma kommit som flykting till Sverige i en roddbåt. Kokboken måste ha blivit ett av många sätt att lära sig svenska språket.

När Hitler-soppan kommit på tal i dag skrattar mamma till. Hon har undrat länge vad det var för något. Jag har gissat på något vegetariskt, spartanskt och enkelt. Det var väl lite av en image för han med mustaschen att det skulle vara så. Och så var det ju krig.

Patriotiska uppmaningar från brittiska staten.

Brittisk propagandaaffisch under andra världskriget.

Nyligen var jag i London och botaniserade i andra världskriget. På Bletchley Park och Imperial War Museum fick jag se många krigsaffischer som handlade om mat.

Till följd av kriget och ransoneringen kom brittiska mat-departementet med ständiga uppmaningar att odla själv, att äta vegetariskt ty det var så hälsosamt samt att man inte skulle slösa och slänga mat.

Propaganda riktades även till små barn. Doctor Carrot skulle få barn att med glädje äta kokta morötter. ”Victory is in the kitchen” löd en annan propaganda-affisch. Kända kockar togs in för att ge tips om hur man lyckas i köket trots livsmedelsbrist.

 

Min uppfattning om den vegetariskt spartanska ”man tager vad man haver”-Hitlersoppan stärktes ytterligare. Tyska mat-departemetet måste ha agerat ungefär som dess brittiska motsvarighet.

Barn skulle med glädje sätta i sig kokta morötter.

2017 var året då Hitler-soppans gåta löstes. För någon vecka sedan arrangerade vi en kulturdag i Köpenhamn. Vid bordet på Hansens Gamle Familiehave utbytte vi många historiska erfarenheter. Då vi befann oss i stadsdelen Frederiksberg fick höra historien om Göring-skrubborna.

Min eminente bordskavaljer, med tyska rötter, löste Hitler-soppans gåta.

Det måste vara Eintopf! sa Peter.

Mycket riktigt. På tyska Wikipedia låg hela förklaringen. Eintopf kommer främst från de nordtyska bondeköken och är egentligen ett långkok över öppen eld på ingredienser man råkar ha. Vegetariskt eller med kött alltså. Långkok-soppan eller långkok-grytan som ännu inte fått sitt namn introducerades inom tyska armén på 1870-talet. Under första världskriget, då Hitler ju som bekant var soldat, kallades fältköken både Erbsendroschke (ärtdroska) och Gulaschkanone (Gulasch-kanon).

Men ordet Eintopf fanns ännu inte. Duden tar upp det i språkbruket 1934, wiki hänvisar också till en annan källa om 1933. Oavsett är det nationalsocialisterna som populariserar och ideologiserar den lantliga soppan. Bondelivet sågs ju som som något fint och att komma tillbaka till sina rötter (folkgemenskapen).

1934 införs dessutom Eintopfsonntag eller Offersöndagen (Opfersonntag) där befolkningen av Hitler och Goebbels uppmanades att varje söndag äta en enkel måltid och skänka de överblivna pengar till Winterhilfswerk des Deutschen Volkes (Vinterhjälpen för fattiga tyskar).

Hur var det nu med Göring-skrubban då? Jo, eftersom vi satt och dinerade i stadsdelen Frederiksberg fick jag höra om denna ty Hermann Görings Göring-skrubba kommer härifrån. Historien går inte heller att hitta på nätet och jag förstår varför.

Just för att den är så otrolig lät jag göra en undersökning på Twitter. Vad tror ni att Göringskrubba är för något? undrade jag.

  1. fiskefilet utan remoulade
  2. ett dubbelvikt wienerbröd
  3. en skurborste

Gissa vad som vann? En skurborste, tätt följd av fiskefilet utan remoulade. Det är rätt intressant att alla valde något som var spartanskt eller mindre smickrande. Få trodde att det var en sötsak. Men det är det.

Göring-skrubban uppfanns nämligen inte under ockupationsåren av Danmark utan under mellankrigstiden då Hermann Göring glassade runt i en lyxyacht längs den danska kusten.

Exakt vilket år det var vet jag inte, men jag hittade en artikel här om att han reste runt med Carin II som generalfältmarskalk 1938. Oavsett hade Göring inte ägnat allt tid åt åt att vara på sjön. Han provade landbacken också och hamnade i Frederiksberg där han gick på teater eller vad det nu var.

Under vistelsen i Frederiksberg hann generalfältmarskalken med några danska wienerbröd, som han blev så förtjust i att hans chaufför i princip var dag skickades till konditoriet i huvudstaden för att införskaffa precis just den här sortens dubbelvikta wienerbröd. Då Göring befann sig på sjön fick leveranserna öknamnet ”Göring-skrubbor”.

Som av en händelse verkar alltså både Hitler-soppan och Göring-skrubborna ha försvunnit ur språkbruket. Hitler-soppan var väl ett minne för alla de som tvingats äta patriotiskt på söndagarna. Konditoriet på Frederiksberg slutade gissningsvis använda begreppet Göring-skrubbor den 9 april 1940. Tror jag. Historien om Göring-skrubborna ska enligt uppgift finnas i Björn Fontanders Flykten över Kölen, som jag dock ej hunnit läsa än.

Publicerat i Danmark, ej und/säk men intressant ändå, Tyskland | 2 kommentarer

GW-effekten på dagens terrorismbevakning – men mindre begåvat om Akilov

Har Leif GW Persson haft en påverkan på dagens svenska mediebevakning av våldsbejakande islamism och terrorism? Jag är fullständigt övertygad om detta.

Nu kanske ni skrattar. GW är väl varken islamistexpert eller terroristexpert? Det där uttalandet i går i Expressen var ju inte så begåvat. Den om att åtalet mot Rakhmat Akilov borde vara klart till sommaren visar att GW borde läsa sin första terror-fup och göra lite research på ämnet.

(fup=förundersökningsprotokoll)

Om åklagaren bara vill åtala Akilov för mord borde detta kunna vara kirrat innan vi reser majstången, men nu är det ju terrorbrott genom mord som är misstankegraden och detta komplicerar tillvaron.

Jag är övertygad om att Akilov kan dömas tekniskt sett för mord på nolltid. Vi vet att han har fått aceton på sig och blött i lastbilen, lämnat blodspår efter sig under flykten samt fastnat på kamerabilder. Han har chattat före och efter dådet om vad han gjort, vilket betyder att hans mobil har talat med diverse master före och efter attentatet. Han är tekniskt positionerad på platsen för brottet och han har tidigt haft insikter om detaljer. Har han blåst lite dna i alkolåset innan han började köra så är ju åtalet som en snitslad bana.

Akilovs erkännande framstår ur detta perspektiv nästan som en bisak, vilket väl är ungefär vad som står skrivet med stora bokstäver på i princip varje presskonferens.

Men nu är ju åklagarens mål åtal för terrorismbrott genom mord, och det är en annan och mer komplex sak att bevisa.

Det räcker alltså inte att debattörer på vänsterkanten skrikit sig hesa om att Peter Mangs borde dömts för terroristbrott. Minns ni upprördheten efter meddelandet om att Anton Lundin Petterssons dåd i Trollhättan inte var ett terrorbrott? Definitionen för terrorismbrott måste vara såväl uppfylld som bevisad.

I förra veckan avslutades en terroristrättegång i Malmö. Fupen om över 2 000 sidor visade vilken mängd experter som måste ha varit indragna i arbetet. Enskilda ord och uttryck på arabiska i chattkonversationer förklarades. Baserat på detta måste man inse att Akilov-utredningen måste gå i samma spår. Tekniker ska se till att kommunikation kan sammanställas till utredningen. Allt från språkvetare på uzbekiska uttryck till centralasiatiska terroristexperter ska sedan bidra till en analys som ska ge svaret om åklagare kan åtala för terrorism. Detta jobb är alltså inte klart till innevarande midsommar.

Nu har jag alltså sågat GW och ändå håller jag fast vid att han påverkat medias terrorismbevakning. Hur kan detta komma sig? För det första ska ni betänka att Veckans Brott de senaste åren fört in terrorism, terrorismbekämpning och våldsbejakande islamism som en naturlig del av deras kriminalbevakning.

I mitt förra inlägg ”Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik” visade jag några exempel på hur enskilda aktörer på vänsterkanten via kulturredaktioner, tyckarspalter samt svenska universitet och högskolor försökt att kapa ämnena våldsbejakande islamism, terrorism men även hederskultur. Enskilda forskare, debattörer och journalister som har fört fram alternativa bedömningar och tolkningar har råkat ut för diverse personangrepp och svartmålningar, vilket t ex Rosengårdsrapporten 2009 är ett bra exempel på. Metodiken att misskreditera en person som inte ideologiskt sett står på samma sida samt att urskulda terrorister och förminska deras gärningar existerade redan under kalla kriget

Det ideologiska rastret i svensk medierapportering kring våldsbejakande islamism har varit massivt sedan 11 september 2001 men sedan 2010 har det gradvis tunnats ut. GW och Veckans Brott har inte varit en obetydlig påverkansfaktor. 

I mitt förra inlägg tog jag upp två viktiga saker vad gäller mediebevakningen. Självmordsbombningen på Bryggargatan i december 2010 blev ett redaktionellt uppvaknande. Men lägg till en viktig sak. I januari 2011 sände Medierna i P1 ett någon för svensk media förnedrande inslag.

Jyllands Postens utrikeskorre hade nämligen i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan i december 2010. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier, bland annat bloggaren Per Gudmundson.

Vad som hände var att flera svenska redaktioner byggde upp en islamistisk terrorristkompetens efter detta. Hur var det då med Veckans Brott? Några kreativa sökningar i Svensk Mediedatabas med kombinationer som GW+terror eller GW+terrorism eller för all del Veckans brott+terrorism ger följande historik:

Veckans Brott startade i oktober 2010. Första gången terrorism var på tapeten enligt programtablån var 2 november 2011 då man tog upp det historiska fallet med kapardramat på Bulltofta 1972.

Jag noterar att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på Bryggargatan den 11 december 2010, alltså två månader efter att Veckans Brott startat. Terrorism är inte på programtablån veckan efter. Dådet på Bryggargatan tar ett år innan det kommer upp i tablån för Veckans Brott.

”Camilla Kvartoft har återvänt till brottsplatsen tillsammans med Anders Thornberg, biträdande chef vid Säkerhetspolisen som för första gången berättar hela historien om händelserna på Bryggargatan och Olof Palmes gata”, står det i programtablån för den 13 december 2011.

Nu tror jag att det finns naturliga förklaringar till att det tog så lång tid innan Veckans Brott tog upp ämnet terrorism. Eftersom det var ett nytt program hade de nog ganska mycket färdigproducerat material. Dessutom tror jag att såväl GW som andra behövde jobba upp kompetensen för att kunna ge kloka kommentarer. Lägg till att det dessutom var mycket locket på kring förundersökningen kring Bryggargatan. Det fanns så mycket mer att säga ett år efteråt.

Men det är alltså först åren 2014-2017 som det börjar bli tunga inslag i Veckans Brott om terrorism. Som exempel kan jag nämna att Säpochefen Anders Thornberg varit inbjuden 2014 för att bland annat kommentera samarbetet med danska PET i samband med gripandet av terrorsvenskarna som 2010 skulle attackera Jyllands-Posten.

(notera: det tog fyra år innan terrorsvenskarna i fallet Jyllands Posten hamnade i programtablån i Veckans Brott)

Den 26 november 2015 inleddes Veckans Brott med ”Leif GW Persson kommenterar den gångna veckans terroristjakt”. Det handlade om den misstänkte terroristen i Boliden, som sen tydligen inte alls var någon terrorist. GW kommenterade en fadäs helt enkelt.

Och så har vi ju naturligtvis den 13 januari 2017:

”Camilla Kvartoft följde med när polisen genomförde flera olika övningar på temat terrorism”, vilket faktiskt visar sig vara ett väldigt förutseende tv-inslag med tanke på det som hände på Drottninggatan knappt tre månader senare.

I förra inlägget argumenterade jag för att terrorism och våldsbejakande islamism alltför mycket behandlats av debattörer, typ Jan Guillou, som i krönikor och på kultursidor velat tona ned hotet från den våldsbejakande islamismen men att bevakningen gradvis efter självmordsbombningen på Bryggargatan 2010 tagits över av kriminalreportrar, krigskorrespondenter och grävande journalister med specialintresse för våldsbejakande islamism och terrorism.

Att så är fallet ses även i tablån hos Veckans Brott, ett program som alltså ses av i snitt 1,5 miljoner svenskar per program. Terrorism har helt enkelt blivit en del av den normala svenska kriminalrapporteringen, vilket är bra.

Jag ser alltså inte Leif GW Persson som någon islamistexpert men noterade även med intresse att han inför bokmässan 2015 lanserade bokenBombmannen och hans kvinna”. Boken blev rejält sågad på kultursidorna men jag läste den med stort intresse och insåg att GW researchat rejält om somalisk terrorism och klansystemets uppbyggnad. Han tar med läsaren in i känslan av att jobba på Säpo, det vill säga en oftast ganska ospännande tillvaro där medarbetare känner till existerande hot men ej får lätta sitt hjärta för nära och kära. GW tar med oss till en fantastisk släktforskningsanalys kring somaliska familjemedlemmars namn och hur man placerar dem i klanstrukturen. Vem är det som egentligen bestämmer över den misstänkte blivande terroristen?

När jag nu återvänder till recensionerna av hans bok noterar jag intressanta benämningar på kultursidorna som behandlar GW:s somaliska självmordsbombarstory:

en ny typ av kriminalitet som det är omöjligt att helt skydda sig mot” (Ingeborg Ahlander Nynäshamnstidningen)

Nåja, så ny är den väl inte. Men låt gå. Det är ju en kultursida.

GW ”tar sig an ett brott som ännu inte har inträffat” där Säpos sökarljus faller på en familj om 17 personer bördiga från Somalia och bosatta i Eskilstuna. ”Kollegorna på MI6 i London påstår att äldste sonen, Abdullah, planerar ett självmordsdåd i Sverige, regisserat av al-Shabaab, varefter Lisa Mattei, operativ chef på Säpo, får ärendet på sitt bord. Våldsbenägna islamister av ondaste sort. Inte att leka med, varken i verkligheten eller litterärt. (Fredrik Sjöberg SvD)

DN:s Lotta Olsson har fått för sig att GW skrivit en spionroman och menar att ”Professor Persson resonerar fram och tillbaka, han berättar och förklarar om terror och svenska spioner, och glömmer bort det viktigaste: att berätta en bra historia.”

GW lyckas i alla fall få henne att förstå att jobb på Säpo med bevakning av misstänkta terrorister ”verkar i alla fall vara rätt trist” ty ”det noggrant utlagda bevakningsnät runt bombmakaren Abbdo Khalid och hans stora somaliska familj” består mest av att sitta och glo på ett hus.

Ärligt talat. Tycker inte ni att GW faktiskt har gjort rätt mycket för att förändra den svenska synen på våldsbejakande islamism och terrorism? Numera är det en del av den normal kriminalbevakningen. Han har ju till och med fått kultursidorna att fatta en hel del. 

Publicerat i Journalistik, Sverige, terrorism | 4 kommentarer

Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik

I går kom danska Weekendavisen i brevlådan. Det är alltid lika intressant att läsa om Sverige i denna gedigna tidning. Naturligtvis behandlar de terrordådet i Stockholm.

Weekendavisen kopplar ihop händelserna på Bryggargatan 2010 med fredagens attentat på Drottninggatan. Den 11 december 2010 sprängde sig den irakiskfödde Taimour Abdulwahab till döds strax efter att en bilbomb exploderat på Olof Palmes gata. Gissningsvis smet 28-åringen in på Bryggargatan för att rätta till något på sitt bombbälte då bomben briserade. Det enda dödsoffret blev han själv.

Weekendavisen konstaterar att det svenska samhället reagerade olika efter Bryggargatan och efter fredagens lastbilsattack.

”I 2010 hørte man fremtraedende debattører som Jan Guillou nedtone alvoren”, säger journalisten och författaren till böcker om jihadism i Sverige Magnus Sandelin. ”Guillou skrev ligefrem, at Taimour Abdulwahab bare var en stakkels klodsmajor – ikke nogen riktig terrorist.”

Sandelin påpekar att vi haft jihadistiska miljöer i Sverige i 25-30 år och att vi borde ha vaknat redan 2010. Problemet var att vi hade framträdande debattörer som ville förminska händelsen. Så har det varit. Den som velat diskutera våldsbejakande islamism har mötts av motstånd om att de företrädde islamofoba och rasistiska krafter.

Gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater

Jan Guillou har varit en av många framträdande debattförnekare och historiskt går denna ”yrkeskategori” långt tillbaka i tiden. Den som studerar pressarkiven över kalla kriget kan slås av mångfalden av gråterskor, förnekare och självutnämnda försvarsadvokater som antingen ges plats i media eller själva låtsas vara oberoende journalister när de tar fram en offerversion när NN har gripits eller YY ska utvisas. Så här i efterhand när många gamla Öst- och Väst-arkiv är öppna och forskare skrivit böcker står det klart att både NN och YY simmat runt i rejält grumliga vatten.

Med facit i hand är det fascinerande hur skickligt gråterskorna, förnekarna och de självutnämnda försvarsadvokaterna har agerat, till exempel hur snabbt de hoppat fram i offentligheten. Ibland skulle man kunna tro att de fördelat sina gracerna enligt någon form av jourtjänstgöringsprincip!

Till de mera nutida förnekarna hör bland annat några akademiska vänsterkrafter, däribland Leif Stenberg, som 2009 attackerade den så kallade Rosengårdsrapporten. Fler borde sett igenom de grumliga argumenten om intresse för akademisk kvalitet som främst gick ut på att förmå forskarna att avslöja namnen på de källorna som utlovats källskydd och som var verksamma i Rosengård.

En annan filur att studera är Ulf Bjereld, som i parti och minut av media i många år benämnts ”oberoende forskare” trots att inget pekade på att så var fallet. I slutet på 90-talet utsågs han till ”expert” (oklart på vad) till den av regeringen tillsatta Säkerhetstjänstkommissionen där han kom att granska Säpos övervakning av den sk Palestinarörelsen. Bjereld själv var före detta r-are som nu gått över till (S). Det var således hans gamla kamrater Säpo hade övervakat. Som av en händelse kom Bjereld i sin rapport till regeringen att förminska enskilda individers göranden och låtanden. Bland annat fick han en svensk kvinnlig läkare, som var en del av terrororganisationen PFLP, att framstå som en fullständigt oskyldig sjuksköterska. Det bör tilläggas att hon förutom eget agerande varit gift i 16 år med en av PFLP:s terrorledare som satt i PFLP:s politbyrå.

När Ulf Bjereld efter mordet på Anna Lindh gick ut i SvD:s brännpunkt och kritiserade Säpo titulerades han förvånansvärt nog varken ”s-märkt” eller ”fd r-are”. Han var blott ”professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet”. I dag är det legio att beteckna Bjereld som ”s-märkt professor”. Förändringen tror jag kom efter PM Nilssons ledarartikel ”Vem är Ulf Bjereld?” 2006 där man bland annat pekade på rollen som ledamot i Broderskapsrörelsen samt inte minst hans sk revolutionära förflutna.

Hanteringen av dessa debattförnekare, gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater har förbättrats genom sociala medier. Reaktionerna på Twitter när i synnerhet Public Service ”glömt bort” att varudeklarera dem kan bli ganska massiv, som när Agenda glömde berätta att Jan Guillou är spiondömd och konstaterad fd KGB-agent när han skulle kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.  

Guillou och ”knäppgöken” Abdulwahab

Låt oss då titta på hur Guillou uttryckt sig om Bryggargatan 2010. Två dagar efter att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds publicerades Guillous krönika ”Antidemokratin är den största terroristfaran”.  

”Återigen har en knäppgök försökt sig på islamistiskt motiverad terrorism i Sverige”, skriver Jan Guillou. (Notera: ingen terrorist, utan en knäppgök)

Läs hela krönikan och begrunda hur Jan Guillou uttryckte sig för knappt sju år sedan. Notera hur han vill misskreditera de experter på terrorism som han ogillar. Notera att han kallar dem ”terroristexperterna” med ironiska citationstecken och att de ”släpps fram i sådana här sammanhang” där de alltid uppges hålla med ”eller rentav höjer budet”. Budskapet är att vi inte ska tro på ”den bland journalister alltid lika populäre Magnus Ranstorp” som dagen innan ”försäkrade att det låg en välorganiserad terrorliga bakom självsprängaren i Stockholm”.

Därtill ska vi förstå att det finns ”särskilt utvalda medier” som går i säkerhetstjänsternas ledband och

”…hotar hela tiden den egna befolkningen med starkt överdrivna terrorrapporter. Politikerna hänger på och stiftar antidemokratiska lagar som diskriminerar muslimer”, skriver Jan Guillou.

Tesen Jan Guillou drev 2010 är att svensk diskriminering av muslimer leder till att en ”vildhjärna, knäppgök eller självutnämnd martyrhjälte” kan komma att försöka slå tillbaka. Läs: de är inte terrorister. Vårt förtryck och vår diskriminering av muslimer är alltså orsaken för det som hänt och om det händer igen.

Abdulwahab var terrorist och inte ensam

I dag vet vi att Abdulwahab inte var en ensam ”knäppgök” utan en terrorist som befann sig i ett sammanhang. Även om mycket är hemligstämplat kring hans fall vet vi att han radikaliserades i brittiska Luton och att Storbritannien har dömt en man till sju års fängelse för finansiering av Abdulwahabs terrorverksamhet.

De 60 000 kronorna som den dömde Nasserdine Menni överförde till Abdulwahab ska bland annat ha gått till inköp av bilen som sprängdes på Olof Palmes gata.

Guillous terroruppmaning 2010

Jan Guillou uppmanar i krönikan 2010 till stöd för PFLP. Organisationen är fortfarande än i dag terrorstämplad, men just för att Jan Guillou är vit kommer han ej att straffas för sin så kallade terroruppmaning, kan han berätta.

Säpo och polisen har nog haft annat att bekymra sig om. Visserligen var PFLP var under kalla kriget en fruktad terrororganisation vars understöd kom från KGB. En av PFLP:s två grundare, Doktor Wadie Haddad, var KGB-agent (hoppsan, det var ju Jan Guillou också). Efter Sovjets fall lever den terrorstämplade organisationen en ganska tynande tillvaro. I en opinionsundersökning i Gaza 2014 fick PFLP 4,2 procent av sympatierna medan Hamas och Islamiska Jihad tillsammans ”bara” fick ihop 36,8 procent av sympatierna. Guillou uppmanade alltså till stöd för en organisation som sedan länge inte är att räkna med.

Bokmässan i Göteborg 2001

Vidare i den Guillouska floran av uttalanden och markeringar noterar jag bland annat hans vägran att delta i tre tysta minuter på Bokmässan i Göteborg 2001 för offren i 11 september-attackerna. Motivet var att USA skulle ha dödat tre miljoner i Vietnam och två miljoner i Irak och att dessa inte fått några tysta minutrar på någon bokmässa.

Guillou förringar mordet på Fadime

Det var Nalin Pekgul som satte fingret på vad som hänt med Guillou. År 2002 gick hon i polemik mot Guillou som fick en stand in i Liza Marklund, som attackerade Pekgul. Både Guillou och Marklund försökte trivialisera mordet på Fadime Sahindal den 21 januari 2002. Guillou och Marklund förnekade var för sig att det skulle handla om hedersmord. Marklund menade att det handlade om mäns förtryck av kvinnor generellt. Guillou använde inte ens ordet mördad utan ”död” i en ”familjetragedi” som han menade inte hade fått så mycket spaltutrymme om det här hade hänt före den 11 september.

”Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk”, skrev Jan Guillou.

Läs: att tala om att Fadime råkat ut för ett hedersmord var alltså likställt med att gå USA:s och dess allierades ärenden.

Det var Nalin Pekgul som träffsäkert pekade på vad som hade hänt med Guillou. Hon hade grävt i arkiven och hittat en text av Guillou från 1 augusti 1997 där han faktiskt visste vad hedersmord var för något. Hedersmord i Irak gav  mildare straff då det är en ”tradition” som bara ger 3-4 års fängelse.

”För riktigt mord (sic!) stipuleras dödsstraff eller livstids fängelse”, citerar Pekgul Guillou anno 1997.

Liknande lagar som skiljer hedersmord från andra mord finns även i Jordanien, Pakistan och i realiteten även i Turkiet, berättade Pekgul. Men vad är det då som har fått Jan Guillou att få total minnesförlust att han 1997 visste vad ett hedersmord var för något och 2002 glömt bort detta? Enligt Nalin Pekgul var det terrorattackerna den 11 september.

”Efter den 11:e september har Jan Guillou en ‘viktigare’ strid att föra mot USA-imperialismen”, fastslog Pekgul 2002.

Vänstern måste ha något att kämpa mot

Den yttersta vänstern hade famlat sedan murens fall 1989. Vem skulle man nu vara emot? 11 september 2001 kom alltså som en skänk från ovan. Äntligen kunde man väcka kampen mot USA-imperialismen till liv igen. Tal om hedersmord, eller islamistiskt terrorism, har ständigt fått mothugg från Guillou och hans gelikar om att man fiskar i grumliga vatten, att man går USA:s och dess allierades ärenden, att man demoniserar islam etc.

Det talas ofta om att Sverige har många förlorade år där vi inte vågat tala om hotet från den våldsbejakande islamism, och där de som talat om den ständigt utsatts för försök till misskrediteringar och förtal.

Magnus Sandelin menar att uppvaknandet i Sverige kom 2014 när IS utropade sitt kalifat och när IS halshuggningsvideos började spridas följt av flera stora terrordåd i Europa.

”Så förstod pressen og offentligheden, at det er et stort problem, ikke bare islamofobisk hjernespind”, säger Sandelin till Weekendavisen i veckan.

Maktbasen som eroderade

Sandelin har nog rätt i att en förändring kom 2014 även om jag ser det svenska uppvaknandet som en lång process påverkad av flera faktorer.

Om vi enbart tittar på Jan Guillou började han försvinna som medias ”expert på allt och inget” långt före 2014. 2009 kom hans sk yrkesmemoarer som möttes av okritiska hyllningar som fullständigt kom av sig bara veckor efter boklanseringen. Efter Expressens KGB-avslöjande och SvD:s avslöjande där Guillous påstådda källa på Tennstopet förnekade att han varit en källa om IB rätade många till anletsdragen och hoppades att ingen skulle googla fram hur okritiska de varit någon vecka tidigare.

Respekten för Guillou försvann och ersattes av utmaningen att få en fjäder i hatten för att ha avslöjat Guillouska felaktigheter. Paul Frigyes bok om Guillou i januari 2014 var en del. Även om Guillou gick segrande från SVT:s studio förlorade han ändå ty det brutala sättet mot en journalistkollega som fick se sin bok indragen och bokkontraktet med Forum förlorat var inte i proportion till formuleringar om ett betyg i biologi årtionden tidigare eller för all del hur hjältemodiga fadern och farfadern varit under andra världskriget.

Fjäderjakten nådde sin kulmen sommaren 2015 när Guillou  skrev en krönika med så många felaktigheter att Kjell Häglunds faktagranskande facebookinlägg hamnade på kultursidan i Expressen i förkortad version.

Jan Guillou lyckades alldeles själv framstå som en knäppgök som passerat bäst-före-datum.

Lägg till att många av Jan Guillous gamla kompisar i maktposition inte längre är hans kompisar eller har gått i pension. I dag befolkas många redaktioner av unga journalister som visserligen känner till Guillou vid namn men som mest ser honom som en ganska ointressant farbror.

Medierna i P1 påverkade

En som haft stor påverkan på den svenska uppvaknandet menar jag är Medierna i P1 som granskar svensk journalistik. I januari 2011 intervjuade de den ansedda Jyllands-Postens reporter Thomas Heine, som i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier.

En av dem han följde var bloggaren Per Gudmundson, till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

”Att den som är intresserad av att följa vad som händer på den våldsbenägna islamistscenen hänvisas till en blogg istället för till breda nyhetsmedier riskerar att få djupgående följder för våra medievanor, tror Thomas Heine”, stod det i påannonseringen för programmet.

Det var naturligtvis pinsamt för svenska redaktionschefer och chefredaktörer att höra. Efter Bryggargatan 2010 och efter Medierna i P1:s program i januari 2011 noterar jag att många redaktioner byggt upp en kompetens på våldsbejakande islamism. Vändningen kom således redan direkt efter dådet på Bryggargatan men effekten på det svenska samhället kom mera gradvis.

Det som hänt 2010-2017 är att den svenska terrorbevakningen i hög grad förflyttats från kultursidor och Guillouska krönikespalter in i fack där ämnet faktiskt hör hemma. I dag är terrorfrågor en normal del av kriminalreportrars, krigskorrespondenters och specialintresserade grävande reportrars arbete. Typ ungefär så som det ser ut i många andra demokratiska länder.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige, terrorism, tokvänstern | 1 kommentar

Carlos Schakalen: Tredje livstidsdomen och hans högra testikel

För några dagar sedan kom beskedet. Terroristen Carlos Schakalen, alias Ilich Ramírez Sánchez, döms till livstids fängelse för en terroristdåd han begick mot ett apotek i Paris 1974. Två personer dödades och 34 skadades. Formellt sett kanske domen inte betyder så mycket, eftersom Carlos redan är dömd till livstid två gånger tidigare för andra brott.

Den första livstidsdomen fick han i december 1997 för mordet på två franska DST-agenter och den avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal 1975, ett dåd som ska visa sig ha vissa svenska kopplingar. Händelsen återfinns i en rapport till svenska justitiedepartementet  i samband med Sjukhusaffären 1975 men har tyvärr oftast i Sverige beskrivits på ett felaktigt och förvirrat sätt. På den döde PFLP-mannen hittas nämligen kontaktuppgifter till skandinaver, bland annat en svensk kvinnlig läkare (se fotnot 1).

Själva mordet på Moukarbal kan ni se som intro i filmen Carlos the Jackal från 2010. Carlos, som redan då satt bakom lås och bom, blev ytterst förnärmad då hans utveckling till fet och fläskig skildrades. Just hans övervikt ska jag återkomma till då just detta var av största vikt vid gripandet av honom.

Den andra livstidsdomen fick Carlos 2011 för bombattentatet i mars 1982 mot ett tåg mellan Paris och Toulouse. Fem dödades och 77 sårades. Carlos ska också ha gjorts ansvarig för en bilbombsexplosion månaden efter mot en arabisk tidning. En dödades och 63 sårades. Här befanns Carlos skyldig i sin frånvaro i december 1983.

Den andra rättegången mot Carlos visade sig vara intressant, i alla fall när jag läste utländsk press. Carlos gjorde kommunistisk hälsning och förklarade att han var ”professionell revolutionär i den Leninistiska traditionen” (vilket jag förstår innebär att ”ex” dvs expropriation, dvs bankrån och stöld är helt okey). Under rättegången satt åskådare och jublade och Carlos sågs kasta slängkyssar till skådespelaren och den politiske aktivisten Dieudonné M’bala M’bala som redan då var flerfaldigt dömt för antisemitiska uttalanden och som 2015 dömdes för att ha urskuldat terrorattackerna mot Charlie Hebdo på Facebook.

Redan här hade Carlos konverterat till islam, vilket innebar att han genom sitt uttalande berättade att han bekände sig till två religioner ty marxismen är också att betrakta som en religion. 2007 när exfrun Magdalena Kopp lanserade sina memoarer fick vi veta att Carlos hyllade såväl Saddam Hussein som terrorledaren Usama bin Laden, terroristorganisationen PFLP:s grundare George Habash samt inte minst Venezuelas president Hugo Chávez. Slängkyssarna till antisemiten Dieudonné känns på något sätt förklarliga ty Carlos visar sig senare själv bli dömd till böter för antisemitiska uttalanden till en fängelseanställd.   

Den tredje livstidsrättegången verkar ha gått i ungefär samma stil som den andra. Carlos rapporteras ha förklarat sig vara ”professionell revolutionär” sedan tonåren. Han har suttit i en glascell, flankerad av tre poliser, och därifrån haft sin egen lilla show: han har rabblat långa monologer, kastat slängkyssar till media och upprepade gånger kysst sin advokats hand.

Advokaten kallas ofta hans fru och heter Isabelle Coutant-Peyre, som i SVT:s Kobra våren 2011 okritiskt fick framföra att hennes ”man” är intelligent, exceptionell, belevad, oerhört bildad och elegant. Själv tror jag att hon drabbats av en försenad tonårsrevolt och finner det spännande att vara ”gift” med en man som vad jag förstår bara flyktigt kan vidröra henne i polisers eller fängelsevakters närvaro.

Fästman är ett bättre ord på relationen eftersom den muslimska ceremoni som hölls i fängelse 2001 inte är juridiskt giltig i Frankrike. Coutant-Peyre var separerad men inte skild från sin man. Carlos å sin sida var fortfarande gift med palestinska Lana Jarrar, som numera är försvunnen eller möjligen död.

Coutant-Peyre hänvisar till att han är skild enligt islamsk traditioner och att deras giftermål erkänns i den muslimska världen. De ska gifta sig juridiskt när Carlos släpps, sa hon för över tio år sedan. Redan vid andra livstidsdomen kändes detta som ett löfte utan innehåll. Nu är Carlos fyllda 67 och har fått en tredje livstidsdom.

Hur gick det då till när Carlos greps? 2015 var jag på historisk terroristkonferens utanför Warszawa och där bland forskare, journalister och fd hemliga agenter kom vi att ha intressanta informationsutbyten där Carlos fetma, fåfänga och högra testikel diskuterades.

Carlos Jackalen greps av franska DST-agenter i Khartoum i Sudan söndagen den 14 augusti 1994. Vid den här tiden var Carlos överviktig och hade gjort åtminstone en fettsugning för att så att säga komma i form. (Ni minns väl hur ytterst förnärmad han blev när han skildrades som en fläskig före detting i Carlos the Jackal 2010?)

Nåja, det räckte inte med fettsugning, för Carlos ville ha barn med Lana Jarrar och det gick inte så bra. Efter läkarundersökning visade det sig att hans fetma med påföljande åderbråck på i synnerhet högra testikeln ansågs påverka hans spermaproduktion. En operation var alltså att rekommendera, något som genomfördes på Ibn Khaldoun-kliniken i Kharthoum lördagen den 13 augusti, alltså dagen före gripandet.

Sjukhusbesök och kirurgiska är något säkerhets- och underrättelsetjänster intresserar sig för. Jag vill minnas att Mohammad Ghaddafi var livrädd för att bli störtad. Därför opererades han bara med lokalbedövning och mängder av säkerhetsåtgärder. Han delade för övrigt plastikkirurg med Berlusconi. Jag gissar att just denna plastikkirurg var föremål för fler än en främmande makts intresse…

Frankrike har ju en tradition av att ta emot diktatorer som behöver vård på lyxsjukhus. Jag har svårt att tro att säkerhets- och underrättelsetjänsterna passivt tittade på. Nej, om inte annat såg de väl till att ta reda på diktatorns statistiska överlevnadsprognos.

Detta sagt så att ni förstår att Carlos Schakalens små ingrepp som fettsugning och testikeloperation var riskabla moment för honom. Operationerna var kringgärdade med mängder av säkerhetsaspekter, men inte hjälpte väl det. Sudaneserna ville bli av med Carlos och dagen efter testikeloperationen fick franska DST-agenter, efter samarbete med CIA och sudanesiska säkerhetstjänsten, ta över den svage och drogade mannen, som sövdes ner och fördes till ett plan som lyfte med destination Frankrike.

DST-agenterna hade dock bestämt sig för att skoja lite med Carlos och talade bara engelska sinsemellan. Carlos var livrädd för Mossad och trodde att det var israelerna som hade tagit honom. Enligt min källa ska DST-agenterna gått så långt så att de sjöng den israeliska Hava Nagila när Carlos vaknade upp på planet.

FOTNOT 1:
Ur rapporten till justitiedepartementet ang mordet på Moukarbal:

”Bland hans tillhörigheter påträffades bl a namnet Saima Jonsson, Haganäs, Älmhult (Sverige – 0476/12918). Hon är identisk med Saima Viveka Jönsson 430116. Hon är läkare och driver ett privat sjukhus i Älmhult. Det är bl a känt för säkerhetsavdelningen att Saima Jönsson sedan 1972 fungerat som kurir för PFLP och uppgifter finns bl a att hon forslat sprängämnen till Paris och att hon svarat för förberedelsearbetet vid PFLP:s och Japanska Röda arméns terrorattack mot Shell-raffinaderiet i Singapore i januari 1974”, står det bland annat i den tresidiga personbilagan som blev offentlig handling 1988.

Publicerat i Carlos Schakalen, FRAnkrike, PFLP, Saima Jönsson, terrorism

Ärtor och agenter: Gunnar Ekberg i museimonter

Sorterade bland mina bilder och upptäckte en bild från 2014 på Gunnar Ekbergs ransoneringskort från andra världskriget. Jag minns varför jag fotograferade av ransoneringskortet. Vi skulle precis lämna iväg det till Ystads militärmuseum, som skulle sätta upp en utställning om andra världskriget och beredskapstiden och tänkte det var bäst att dokumentera den historiska handlingen. Tydligen har vi inte fått tillbaka ransoneringskortet. Utställningen pågår alltså fortfarande!

I samband med utställningen bjöds Gunnar Ekberg också in för att hålla föredrag om sin tid inom svenska militära underrättelsetjänsten. Under temat ”Ärtor & agenter” hölls två föredrag hösten 2014. Det blev artiklar i Ystads Allehanda varav en här (betala 1 krona så får ni läsa den om ni ej är prenumeranter) samt en artikel i Lokaltidningen.

GunnarPaMuseum

Ransoneringskort för bebisen Gunnar Ekberg, som naturligtvis inte gjort namnteckningen.

Ransoneringskortet utställt av Malmö stads kristidsnämnd är en fantastiskt handling. Ransonering skedde under andra världskriget och ända fram till 1950, enligt vad jag hittar på nätet. Notera att Gunnar Ekberg föddes 4 januari 1945 och att det finns en prydlig namnteckning för ”Gunnar Ekberg” på ransoneringskortet. Antingen var Gunnar Ekberg en särdeles begåvad bebis som kunde skriva redan i barnvagnen – eller så var Malmö stads kristidsnämnd inte så kitsliga med namnförfalskningar om de var utfärdade av småbarnsföräldrar!

Baksidan på bebisen Gunnar Ekbergs ransoneringskort.

Jag kan inte se när kupongerna hämtats ut men handlingen är först utställd på adressen Krokviksgatan 1 på Gullvik. Det var alltså där Gunnar Ekberg tillbringade sin första tid som bebis och han minns hur det susade i träden när han låg i barnvagnen. Flytten gick sedan till Kronborgsvägen 20a (vid Pildammsparken), vilket alltså bör ha skett före fem års ålder.

Ystads militärmuseum är just nu stängt, men öppnar till midsommar. Det går dock att få visningar för bokade grupper, mer info här. Det är ett litet trevligt och charmigt museum där den stora attraktionen är den stora Dragontavlan.

 

Publicerat i andra väldskriget, Gunnar Ekberg, Kalla kriget, museum, Sverige | 1 kommentar

GRN bryr sig inte om att Agenda ”glömde” Guillous KGB-bakgrund

Strax innan jul lämnade min man Gunnar Ekberg och jag in en anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden. Nu har ett avgörande kommit i ärendet.

Granskningsnämnden ursäktar sig med att de måste prioritera sina resurser. De har inte tid. Eller möjligen att de inte har lust. Ärendet är nedlagt.

Jag noterar att DN nyligen ilsknade till då Granskningsnämnden börjat granska dagstidningarnas webb-sändningar – på eget initiativ! DN fälldes på senaste decembermötet där bara Granskningsnämndens egeninitiativärenden behandlades, enligt tidningen Journalisten.

Det intressanta är att två av ledamöterna, kommunikatören och tidigare journalisten Staffan Dopping samt förre DN-medarbetaren Clas Barkman ifrågasatte hela granskningen och undrade varför i hela fridens namn Granskningsnämnden börjat utvidga sitt verksamhetsområde.

”Enligt radio- och TV-lagen ska sådana inslag inte omfattas av tillsyn från Granskningsnämnden”, citerar Journalisten Clas Barkman.

DN:s redaktionschef Caspar Opitz ifrågasätter varför de ska granskas av ytterligare en instans. Allmänhetens Pressom­buds­man (PO) Ola Sigvardsson, som är en av de instanser som redan kan granska DN, anser att det är olyckligt att TV-inslag på tidningarnas hemsidor nu ska granskas av två olika instanser – PO och Granskningsnämnden.

Jag tycker mig ana en maktkamp i frågan. Tidningen Journalisten rapporterar i samma artikel att PO och Utgivarna var för sig driver frågan om en gemensam me­dieombudsman (MO). Frågan ligger på Kulturdepartementet. Går det igenom läggs Granskningsnämnden ner. Eller tar över den nya MO-kostymen. Vilken tupp som ska bli tupp på den nya hönsgården är ju antagligen väldigt viktigt.

Granskningsnämnden är en instans ur takt med tiden.

2014 friade de en SR-dokumentär med så allvarliga brister att journalistkåren unisont borde rodna. GRN krånglade sig ur det ”obehagliga ärendet” där etik och sanning satts åt sidan, bland annat genom att hävda att de inte kunde inkludera SR:s textmaterial på hemsidan i granskningen, endast det som gått ut i etern.

Utvecklingen har gått mot att SVT, TV4 och Sveriges Radio ständigt hänvisar till extramaterial på hemsidan, som också läggs ut som nyhetstexter. Dagstidningarna direktsänder tv och lägger ut bandade intervjuer. Man konkurrerar med varandra och går in på varandras planhalvor.

Läs: SVT och SR använder licenspengarna åt att alltmer konkurrera med privatägda dagstidningar.

För nyhetskonsumenten och för den som råkat ut för ett övertramp är det ytterst förvirrande med de många instanserna att välja mellan. Att granskningsinstanserna börjar konkurrera med varandra samtidigt som vissa principiellt viktiga frågor förbises visar att Granskningsnämnden i sin kamp för överlevnad bortser från sitt egentliga uppdrag.

Vad gäller vårt ärende påstår Granskningsnämnden nu att de inte har tid, eller möjligen inte lust, att granska frågan om det var sakligt att SVT Agenda ”glömde bort” att nämna att Jan Guillou inte bara är spionförfattare och debattör, utan att han även är dömd för spionage mot Sverige och själv har erkänt att han arbetat för KGB i fem år. De har tydligen en viktigare kamp att ägna sig åt. Sin egen överlevnad. 

Vad var det då vi anmälde? Enkelt sammanfattat anmälde vi redaktionens presentation av Jan Guillou i sändningen 11 december 2016. Jan Guillou hade kallats in som kommentator till att det ryska spionaget mot Sverige hade ökat.

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat”, var den olyckliga presentationen i SVT:s Agenda.

Granskningsnämnden har alltså att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Det var just detta vi valde att anmäla. Vi menade att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund hade utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts. Vi begärde att Granskningsnämnden skulle pröva det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Läs hela anmälan här.

Vad kom då Granskningsnämnden fram till? De tackade mig för min anmälan, informerade mig om att en ordförande i granskningsnämnden har läst anmälan och beslutat att den inte ska leda till en granskning. Skälen var:

”Anmälningar och synpunkter från allmänheten är viktiga som underlag för nämndens tillsynsarbete. Enligt Myndigheten för press, radio och tv:s instruktion ska nämndens granskning främst avse de anmälningar vars prövning bidrar till effektiv kontroll och en god efterlevnad av gällande regler.

Frågor av principiell betydelse eller som berör en enskilds personliga intressen eller liknande intressen för företag ska dock alltid prövas.

För att effektivt utnyttja myndighetens och gransknings­nämndens resurser behöver nämnden prioritera vissa anmälningar. Detta innebär att alla anmälningar inte kan prövas.

Kort och gott:

Granskningsnämnden skulle kunna pröva ärendet, men har inte lust. Eller möjligen: De har inte tid för de har så begränsade resurser. Nu kanske ni förstår varför jag med intresse noterar DN:s och PO:s kritik mot en instans som uppenbarligen har tid att försöka utöka sitt verksamhetsområde!

En seger i alla fall!

maandi

Reaktionerna på twitter mot Agendas val av kommentator till ryskt spionage var ofta kvalificerade.

Är det då hela världen att Granskningsnämnden lagt ner vårt fall? Inte alls. Jag får gratulera dem till att ha tagit ännu ett spadtag till sin egen grav.

Dessutom är det upplyftande att ha kartlagt sociala mediers reaktion på Guillous närvaro i SVT Agenda som kommentator till både sovjetiskt och ryskt spionage, från kalla kriget till idag.

I efterhand skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet och hävdade att hans yttrandefrihet hade ifrågasatts av tre borgerliga kvinnor. Han menade att han var en kvalificerad vänsterman i ämnet.

Denna utmaning kunde jag ej motstå. Jag räknade ihop reaktionerna på twitter och kom fram till att bara en på twitter tyckt att Jan Guillou varit kvalificerad. Unisont dånade ifrågasättandet av Jan Guillous närvaro i programmet.

Etta på tweet-toppen var människor, ofta ganska tunga i försvarsdebatten, som ifrågasatte varför en person med KGB-bakgrund och som själv var dömd för spionage mot Sverige skulle få kommentera det ryska spionaget.

berg

Många tyckte det var höjden av humor att Jan Guillou kallats in för att kommentera ryskt spionage.

Högt upp på listan hamnade också människor som i största allmänhet undrade varför Jan Guillou hamnat i rutan just där och då.

En tydligt trend var humor. Den ena efter den andra tweetade raljerade över att Jan Guillou kallats in som kommentator som komplement till Must-chefen Gunnar Karlssons uttalanden om ökat antal IT-angrepp, ökat antal påverkansoperationer och det extremt tydliga utpekandet av Ryssland som det land som dominerar attacker och insatser mot Sverige.

SVT Agendas redaktion kan inte ha varit oberörda av att så kraftigt ha bli häcklade på twitter för valet av Jan Guillou som spionkommentator.

lundgrenSedan KGB-affären 2009 har Jan Guillou allt oftare hamnat i blåsväder där journalistkåren inte längre varit särdeles hovsam.

Från att ha plockats in på parti och minut som spionkommentator hittar jag de senaste åren i princip bara ett underhållande inhopp av honom som kommentator i P4 Radio Sjuhärad, där han spekulerar i om radiomasten attackerats av ”Småkillar, eller halvstora killar”. Jag minns också en webb-sändning från Aftonbladet till fotbolls-EM i Polen och Ukraina där Jan Guillou togs in som expert på fransk fotbollshistoria. Till och med jag, som är sportointresserad, hörde hur pinsamt det var. Eller komiskt, om man vill se det så.

SVT Agenda gjorde sig kort och gott till åtlöje den 11 december 2016. Att bli offentligt häcklade biter bättre än ett utslag i Granskningsnämnden. Således är min min man och jag nöjda med slutresultatet.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Uncategorized | 1 kommentar

Läs vår anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden

Här publiceras anmälan till Granskningsnämnden. Adresser, telefon, mejl har utelämnats av utrymmesskäl. Bilagorna finns hos myndigheten.

Anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv
Presentationen av Jan Guillou i Agenda
Bristande saklighet, vilseledande genom utelämnande av sakuppgifter

Program: Agenda
Kanal: SVT2
Datum: söndagen den 11 december 2016
Tid: klockan 21.15
Anmälare: Lena Breitner Ekberg, Gunnar Ekberg

Ärendet

Söndagen den 11 december sände SVT 2 Agenda. I programmet medverkade Gunnar Karlsson, som presenterades som ”chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST”. Han intervjuades först om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker. I intervjun framkom att främmande makt agerar mot Sverige. Den klart utpekade parten är Ryssland.

Programmet övergick sedan till att behandla så kallat traditionellt spionage, det vill säga manuell inhämtning. Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det är nu vi får höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomas in i bild samtidigt som en speaker säger:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter sker utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Notera att Guillou berör medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämner Ryssland och Sovjet i sitt uttalande. Hans utlåtanden berör alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou ska ha ”följt” under många år.

Granskningsnämnden har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts. Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Bakgrund och källor

Det finns många arkivdokument att fördjupa sig i för att hitta fakta om Jan Guillous bakgrund. Här är några exempel:

    B 653/73. Dom i Stockholms tingsrätt 4 januari 1974 (bilaga 1) där Jan Guillou fick ett års fängelse. Domen fastställdes i hovrätten samma år (B195/74). Skillnaden mellan domarna är att Guillou i den ena hävdar sig ha gjort lika mycket som Bratt för IB-avslöjandet, medan han i den andra hävdar att han inte alls varit med och skrivit Peter Bratts bok. För detta fick Jan Guillou straffrabatt på två månader.

Av förundersökningarna framgår med önskvärd tydlighet att Jan Guillou, delvis tillsammans med de också dömda Peter Bratt och Håkan Isacson, agerar dels för att skada Sverige, dels så som åklagaren hävdat, för att direkt eller indirekt gå främmande makt tillhanda. Av förundersökningsmaterialet framgår att Jan Guillou på flera plan agerat konspirativt och dessutom samverkat med åtminstone en utländsk underrättelseofficer (Abu Leila i palestinska DPFLP, en organisation som hade täta samarbeten med KGB).

När Jan Guillou avtjänar sitt straff för spioneri skrev han i ett brev daterat Långholmen 19 januari 1974 ”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”. I brevet, som beslagtogs och som återfinns i B175/74 (bilaga 8), ger Jan Guillou sig själv och sina kumpaner alltså högsta betyg för att ha skadat Sverige.

Detta för oss över till försvarsmaktens så kallade menbedömning, som Guillou behandlar i sitt brev (se bilaga 12) vilket i sin tur bör jämföras med att Jan Guillou, enligt egen utsago, redan 1971 var väl medveten om att avslöjanden om svensk underrättelsetjänst var en straffbar handling (se bilaga 3). Se även bilaga 7 där Jan Guillou medger inblandning i poststöld.

Av förundersökningarna framgår även att Jan Guillou och Peter Bratt tillsammans och under konspirativa former tar hjälp av en dansk ”kamrat” vid namn Erik Jensen, som var kommunist, hade gått på partiskola i Moskva och som ledde anti-Nato-organisationen DEMOS. Denna grupp drev en egen underrättelseverksamhet och bidrog med information till IB-avslöjandet (bilaga 9 och 10).

Erik Jensen skickade sommaren 1973 en dansk anonym ”tvåmetersman” till Stockholm för att hjälpa till att försöka avlyssna en svensk underrättelsechefs sovrum på Drakens gränd. Själva åtgärden, att försöka avlyssna ett sovrum och importera ”konsulthjälp” från annat nordiskt land, känns underlig då underrättelsechefen bodde i en stor lägenhet och vars arbetsplats låg några meter från ytterdörren (se bilaga 11). Det är inte logiskt att en man ur hans generation bjuder in kollegor i sovrummet för jobbsamtal. Åtgärden blir dock logisk när man har fakta: att den svenske underrättelsechefen, som levde separerat i Stockholm från fru och barn, råkade vara homosexuell/bisexuell.

I förhör den 26 oktober 1973 förklarade Jan Guillou avlyssningen med att underrättelsechefen skulle ha hemliga yrkesmässiga samtal i sitt sovrum med chefer inom underrättelsetjänsten. Guillou uppgav att han ville ha reda på vilken taktik och vilka motaktioner som diskuterades inom underrättelsetjänsten gällande Fib/Kulturs avslöjanden. I sovrummet alltså!

”Jag vill härmed betona att jag har sagt det ganska många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av informationer kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har vi aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt… Vi skulle aldrig kunna använda oss utav utpressning eller något liknande”, citeras Jan Guillou i förhör 26 oktober 1973 (B653/73).

Vi kan konstatera att detta absolut inte har med journalistik att göra. Vi kan också konstatera att de östliga underrättelsetjänsterna hade viss förkärlek för att inhämta information av känsligt slag, till exempel om otrohet och sexuella läggningar utanför heteronormativiteten för att kunna använda detta i rekryterings- och utpressningssyfte.

Att Säpo reagerar kraftigt över Guillous/Bratts agerande är således fullständigt förståeligt. Att man inte går till åtal i ärendet har sin förklaring: parterna hävdar att de inte lyckats med avlyssningen. Den homosexuelle/bisexuelle mannen, som numera är avliden, önskade gissningsvis inte publicitet i frågan. Som bekant var homosexualitet fram till 1979 klassad som en psykisk sjukdom.

Andra källor är öppnade kalla krigsarkiv. Åklagaren menar att trion med sitt IB-avslöjande haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda. Fib/Kulturfronts artiklar och diverse kampanjmaterial rörande IB-avslöjandet har återfunnits översatta i fd Warszawapaktsarkiv, till exempel tyska, polska och tjeckiska. I ett av arkiven har återfunnits ett organisationsschema över IB-strukturen (som publicerats i Fib/Kulturfront) så exakt att det inte finns någon som helst tvivel om var uppgifterna hämtats (de streckade respektive heldragna linjerna stämmer exakt).

Angående Jan Guillous KGB-förflutna berättade han öppet inför Expressens kamera år 2009 att han mottagit pengar från KGB för vissa tjänster. Han hade också konspirativa och hemliga möten med sin KGB-officer och fick utbildning i spionteknik. Han berättade för Expressen om hur han ritade kritstreck i en telefonkiosk för att avtala möten. Detta fick Expressen att sätta en löpsedel om ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”.

Ärendet prövades av PON (se bilaga 2) och kom att handla om bedömning av formuleringar. Guillou hävdade att han anklagats för att vara spion, Expressen att de bara benämnt honom som agent. Av referat framgår att spionåklagare Tomas Lindstrand ombads göra utlåtande inför bedömningen. Det skulle visa sig att Guillou blandat ihop begreppen i sin anmälan.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerar Expressen Tomas Lindstrand som konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent.”

Den 1 juni 2010 friades Expressen av PON, som inte fann skäl för pressetiskt klander av Expressen. Därmed kan vi konstatera att PON avgjort att Jan Guillou bör betraktas som ”en åtminstone tillfällig agent” för KGB.

Notera dock att uppgiften om att relationen avslutades 1972 kommer från Jan Guillou, med motiveringen att han höll på med IB-avslöjandet. Huruvida det är med sanning överensstämmande eller inte har vi ingen aning om då vi ej har tillgång till KGB:s arkiv.

Det bör dock påpekas att Jan Guillou fortsatte att ha kontakt med en KGB-styrd organisation (DPFLP) även under IB-avslöjandet. Vid årsskiftet 1972/73 skickade han ett hemligt kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila med instruktion att gripa och förhöra en av detta ärendes anmälare, den svenska underrättelseagenten Gunnar Ekberg, under dödshot (se bilaga 4, 5, 6). I brevet berättar Guillou om vad det planerade avslöjandet i Fib/Kulturfront kommer att innehålla. Instruktionen till Abu Leila kan inte ses som något annat än ett underrättelseuppdrag riktat mot den svenska underrättelsetjänsten. Guillou ser det hela som ett samarbete där han önskar en kopia på det bandade förhöret (brevet och erkännande återfinns i mål B 653/73). Hade DPFLP valt att agera enligt instruktion hade Gunnar Ekberg, en av anmälarna, troligen gått en mycket plågsam död till mötes.

Betraktaren eller aktören?

Jan Guillou medgav 2009 för Expressen att han utfört uppdrag för KGB. Det hela skulle, enligt egen utsago, handla om att han fått 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal.

Ska vi tro på detta? Naturligtvis ska vi hålla oss skeptiska till Guillous egna utsagor om underrättelsevärlden. Vi sitter nämligen inte med KGB:s analyser och rapporter om Jan Guillou som person, och vet inte heller om det finns fler kvitton som signerats. Erfarenhet av kalla krigsarkiven visar att summan av pengarna inte är viktig, utan snarare det faktum att diktaturernas säkerhets- och underrättelsetjänster ständigt samlade in kvitton för att genom signaturen binda sina agenter till sig.

Kvittona syfte var ”to have for a rainy day”, det vill säga att de skulle kunna plockas fram den dag agenten vill avbryta kontakten, eller då man vill ha hjälp med något som för agenten kan bli känsligt och farligt. Eller som Guillou själv summerade det i Expressen 2009:

”Det där är uppgifter som kan förstöra en människas liv.” (Expressen 24 oktober 2009).

Mot bakgrund av ovanstående är det anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår inte i inslaget.

Det är ett ödets ironi att Agenda lägger sådan vikt vid att diskutera agent- och spionverksamhet mot Sverige och därefter bjuder in en person som enligt arkiv och egen utsago under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt. Jan Guillous uppmaning att tittarna ska betrakta en del av rapporteringen om det ryska spionaget som ”överdriven” är rimligen exakt vad Ryssland önskar. Det var ju som bekant bara någon vecka tidigare som den ryske ambassadören stod i tv och talade om att alla påståenden om Ryssland var överdrivna och att Ryssland inte alls har några dolda avsikter gällande Sverige.

Malmö den 18 december 2016
Lena Breitner Ekberg                                                                 
Gunnar Ekberg

 

Bilagor med kommentarer:

  • Bilaga 1. Dom B 653/73. Källa: Stockholms tingsrätt (27 sidor)
  • Bilaga 2. Beslut Pressens opinionsnämnd ang KGB-affären, beslut 2010-06-01, dnr 52/2010 (16 sidor)
  • Bilaga 3. Utdrag ur Jan Guillous bok Om kriget kommer från 1971. Av sid 170 framgår att Jan Guillou 1971 känner till att det är olagligt att avslöja Sveriges spionage. (2 sidor)
  • Bilaga 4. Det hemliga kurirbrevet från ”Abu Iad” alias Jan Guillou till den palestinska underrättelsechefen Abu Leila, DPFLP, där Leila ges instruktion om att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot nästa gång han besöker Beirut. Brevet kan betraktas som ett underrättelseuppdrag från Jan Guillou till DPFLP. I bilagan finns också RPS/Säks översättning 1973 av brevet. Källa: Stockholms tingsrätt B 653/73. Då handlingarna är svårlästa kan ni även ladda ner brevet från nätet där sidorna är i bästa kvalitet som Stockholms stadsarkiv kunnat leverera: https://tankaromib.files.wordpress.com/2013/02/ib_abuiad.pdf
  • Bilaga 5. Förhör med Jan Guillou den 7 november 1973 där han berättar om att det är han som skrivit brevet till Abu Leila samt beskriver syfte och samarbete med den KGB-styrda organisationen DPFLP.
  • Bilaga 6. Förhör med Gunnar Ekberg 23 november 1973 där han berättar om den skuggning han utsattes för när han reste till Beirut i februari 1973 för att träffa terroristledaren Wadie Haddad. Notera samstämmigheten om förloppet mellan Jan Guillous förhör 7 november 1973 (bilaga 5) och Ekbergs beskrivning. Här beskrivs även att Jan Guillou tar med sig en man, som gått på partiskola i Moskva och är ledande person inom KFML, när han besöker och under hotfulla former för Fib/Kulturfronts räkning förhör/konfronterar Gunnar Ekberg i Göteborg i april 1973.
  • Bilaga 7. Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, pocketversion 2010, sid 230. Medgivande om poststöld. Jämför sid 11 i dom B 653/73.
  • Bilaga 8. Beslagtaget brev skrivet av Jan Guillou daterat Långholmen 19 januari 1974 till Nordal Åkerman. Källa: Hovrättens akt B 195/74
  • Bilaga 9. Förhör 26 oktober 1973 med Jan Guillou ang avlyssningen av ÖEB-chefen Rydströms sovrum. Källa: Stockholms tingsrätt, B 653/73
  • Bilaga 10. Brevet från ”Erik” till ”Kaere Peter” där tvåmetersmannen och konspirativt beteende beskrivs. Kontaktpersoner på ÖEB:s motsvarighet i Danmark lämnas över. Källa: B 653/73
  • Bilaga 11. Beslagtagen skiss över ÖEB-chefen Jan Rydströms våning samt våningens belägenhet till ÖEB:s kontor. Källa: B 653/73
  • Bilaga 12. Den tidigare hemliga bilaga J, Försvarsmaktens menbedömning av IB-avslöjandet. Detaljer rangordnas. Notera att försvarsmakten konstaterar att publiceringarna inneburit skada för Sverige och försvarsmakten och att detta blivit en delgivning till främmande makt (läs Warszawapakten). Jämför det beslagtagna brevet i bilaga 3 där Guillou berömmer sig själv för denna menbedömning.

Tillägg bilagor med kommentarer daterade 2016-12-19
Med anledning av att visa anknytning mellan Guillou och Demos.

  • Bilaga 13. Protokoll husrannsakan hos Peter Bratt 22.10.1973. Brev funnet till Erik JENSEN (1 sida)
  • Bilaga 14. Protokoll över förhör med Peter Bratt 14 november 1973. Brev skrivet av Peter Bratt till Erik JENSEN, Ballerup, tas upp. (2 sidor)
  • Bilaga 15. Protokoll över förhör med Peter Bratt 5 november 1973. Här refereras till förhör med fd IB-medarbetaren Håkan ISACSON ang avslöjanden om danska motsvarigheten till ÖEB. ISACSON talar om ett ”Folkets Informationsbyrå” (Ett folkets IB alltså) som insamlar information om dansk underrättelsetjänstpersonalen. Här bekräftas att Guillou också har kontakter med danskarna. (2 sidor)
Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Sverige | 1 kommentar

GRN bör pröva Jan Guillous dolda agenda i Agenda

den 12 januari postade jag ett inlägg, som råkade få fel permalänk. Därav att det fanns problem med sökbarheten. Jag publicerar om exakt samma artikel för att testa sökbarheten.

Söndagen den 11 december 2016 medverkade Must-chefen Gunnar Karlssons i SVT Agenda. Han intervjuades om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker.

Den nation som pekades ut som främst ansvarig för ständiga attacker mot Sverige var Ryssland.

Det blev en stor nyhet, se t ex artiklarna Must-chefen pekar ut Ryssland som it-hot i SVT, Must-chefen: Ryssland bakom IT-attacker mot Sverige i DN och Must-chefen: Ständiga attacker från Ryssland i Expressen.

På sociala medier var reaktionerna entydiga: aldrig förr hade Must-chefen varit så tydlig, klar och faktamässig angående hotet mot Sverige.

Under intervjun med Gunnar Karlsson sändes också en inspelad tv-intervju med Jan Guillou, som presenterades som Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år.”

Den ”fråga” som Jan Guillou enligt Agenda följt i många år skulle alltså vara sk traditionellt spionage, dvs att skicka ut spioner och agenter i fält.

Reaktionerna på sociala medier var starka mot att Jan Guillou togs in som kommentator.

”Var inte Guillou på KGBs lönelista? Kommenterar nu ryskt spioneri i #svtagenda”, skrev konsulten och försvarstwittraren Mart Maandi i en tweet.
”Ja! Informatör åt KGB. Skandal att det inte nämns”, svarade ”försvarsvännen” Staffan Eriksson.

”Som att fråga räven om hur hönorna ska skyddas”, skrev MacallanSWE, som av presentationsbilden på twitter nog också bör klassas som försvarsvän. 

Tre anmälningar har hittills kommit in till Granskningsnämnden gällande 11 december-sändningens spionage-del. Två av dem ligger bakom dnr 16/03446 och har snabbt avskrivits. En Natokritisk anmälare var anonym, vilket man ej får vara. Den andre var en privatperson som ifrågasatte att Must-chefen pekat ut Ryssland då han menade att hotet kom från Nato och västmakterna. Gunnar Karlsson fick stå oemotsagd i sina påståenden, menade mannen.

”Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten ställs kraven på saklighet och opartiskhet lägre ifråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande än på programledare, reportrar och andra som företräder programföretaget. Vad du i övrigt tar upp i anmälan ger inte anledning att anta att det har förekommit någon överträdelse av de bestämmelser som gäller för sändningarna”, svarar GRN.

Det betyder alltså att Gunnar Karlsson, i egenskap av Must-chef, får peka ut ett främmande land som hot utan att man blixtinkallar det utpekade landets ambassadör till studion. Tack för det. Vi skulle faktiskt inte kunna sända tv över huvud taget om alla som känner sig manade skulle blixtinkalla sig själva till sändningen i parti och minut.

Nu kvarstår en anmälan som ännu ej är behandlad. Resultatet av den väntar jag med spänning på eftersom det är man, Gunnar Ekberg, och jag, Lena Breitner Ekberg, som lämnat in den.

Vill ni följa fallet med Dnr 16-03446 som inkom 20 december har ni det här.

För att förstå hur vi tänkt skulle jag vilja sätta vår anmälan i relation till den krönika i Aftonbladet av Jan Guillou som publicerades ungefär samtidigt (25/12). Där hängde Jan Guillou ut 1 kvinnlig ledarskribent (Anna Dahlberg) och 2 borgerliga riksdagsledamöter (Caroline Szyber och Maria Weimer) för att, som Guillou påstod, de hade ifrågasatt hans yttrandefrihet och att dessa liberaler/borgerliga politiker ”av rent politiska skäl” ansåg att Guillou inte borde ha fått svara på frågor i Agenda.

Jag konstaterar: inget av dessa påståenden fanns belägg för i Dahlbergs, Szybers och Weimers texter. Det här vara bara klassiska dimridåer a la Jan Guillou för att så att säga omforma den så kallade sanningen till något som passade hans Agenda.

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” dundrade Guillou och fick det av outgrundlig anledning att framstå som att han ansåg sig kunnig på spionage trots att det entydigt dånat ifrågasättande av just denna kompetens på sociala medier.

Jag vill poängtera att vår anmälan inte alls handlar om Jan Guillous rätt att yttra sig, och inte heller vilken politisk hållning han har.

Nej det är SVT Agendas presentation av honom som vi ifrågasätter. Eller snarare den uteblivna varudeklarationen av Jan Guillous KGB- och spionbakgrund. 

Efter att Ryssland i SVT Agenda 11/12 utpekats som en part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot oss övergick nämligen inslaget till att behandla sk traditionell spionage, dvs manuell inhämtning.

Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs via speakern mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det var nu vi i Agenda fick höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomades in i bild samtidigt som en speaker sa:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter skedde utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Jag noterade att Guillou berörde medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämnde både Ryssland och Sovjet i sitt uttalande.

Hans utlåtanden berörde alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou enligt SVT Agenda ska ha ”följt” under många år.

I vår anmälan till Granskningsnämnden konstaterade vi att SVT har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

”Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts”, skrev vi och fortsatte: 

”Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Vi tycker att det är anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer när han ska kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.

Gunnar Ekberg är ju själv ytterst medveten om vad dessa kontakter och samarbeten kunde leda till. Brevet till underrättelsechefen Abu Iad om att Gunnar Ekberg på Jan Guillous uppmaning skulle gripas och förhöras under dödshot av en terroristorganisations underrättelsetjänst (DPFLP) kan knappast definieras som att ”följa frågan”. Att Guillou dessutom bad om en kopia på det bandade dödshotsförhöret för att använda det inför publiceringen i Fib/Kulturfront förstärker knappast bilden av att ”följa frågan”.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår alltså inte i inslaget.

Låt oss titta på alternativa händelser i SVT Agenda!

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Malmöskytten Peter Mangs för att kommentera Breiviks skjutteknik och presenterar Mangs med orden ”pistolskytten Peter Mangs som följt frågan i många år”? Eller har ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Mangs är dömd för att ha skjutit mot människor och han av domstol gjorts till ansvarig för två mord?

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Nisse Pistol i Gubbligan att kommentera ett värdetransportrån i Åkersberga med presentationen av Nisse Pistol med orden ”följt frågan i många år”? Skulle Nisse Pistol kunna kommentera utlämnandet av Clark Olofsson till Belgien med orden att han ”följt frågan i många år” eller har  ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Nisse Pistol är en kåkfarare som själv begått många rån och som dessutom inledde rånarkarriären med Clark Olofsson?

Tänk er om Adolf Hitler hade överlevt andra världskriget. Hade han kunnat presenteras i SVT Agenda som kommentator till judeförföljelser i Europa med orden ”författaren, debattören och politikern som följt frågan i många år”?

Är det då betydelsefullt med Jan Guillous KGB- och spionkopplingar? Absolut. Jan Guillou blev dömd till fängelse för spionage 1974 mot Sverige. År 2009 berättade han för Expressen att han utfört uppdrag för KGB före IB-avslöjandet. PON har konstaterat att det var okey att Expressen satte rubriken ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”. 

Pengarna Jan Guillou tog emot ska, enligt egen utsago, handlat om 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde, ett rackarns bra svart-arvode) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal, menade Guillou. Enligt Jan Guillou hade han fått skriva på ett kvitto för de 600 kronorna.

Intressant nog har det i dagarna avslöjats att rysk underrättelsetjänst samlat på sig komprometterande material om USA:s blivande president Donald Trump. Sant eller falskt? Vi vet inte.

Själva taktiken, att samla på komprometterande material, till exempel signerade kvitton, fotografier som visar otrohet eller andra dokument som visar på smutsiga affärer uppger Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, är en gammal taktik från kalla kriget och KGB:s dagar. Taktiken kallas för ”kompromat”, står det att läsa i SvD. 

Just det faktum att Jan Guillou är ”kompromatad” gör det direkt olämpligt att intervjua Jan Guillou om vad Ryssland gör i dag eller vad Sovjet gjorde förr i tiden. För alla som är någorlunda insatta i hur den här världen fungerar vet att det finns ett antal tjocka arkivmappar om Jan Guillou hos olika underrättelse- och säkerhetstjänster. Jag vet att en finns avställd till Riksarkivet Arninge som Säpo upprättat. Den är tjock och 100-procentigt hemligstämplad. Must bör ha en akt de också på Jan Guillou. Gissar att USA och Israel också har dokument på honom. Att Ryssland har minst en akt vet vi på grund av ovan nämnda.

Den mest intressanta personfilen över Jan Guillou bör finnas i sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s gamla arkiv. Jag har svårt att tro att det finns gallringsregler som tunnat ut akten genom åren. Nej, Jan Guillous KGB-historia och vad som hände kring IB-avslöjandet kommer att ligga och skava för Jan Guillou för tid och evighet. Han vet ju faktiskt rimligen inte själv vad som står i den.

Yttrandefrihet gäller för Jan Guillou precis som alla andra. Men förutom att han är olämplig att välja som kommentator för vad Ryssland gör i dag och vad Sovjetunionen gjorde i går så gäller faktiskt radio- och tv-lagen. Betydelsefulla uppgifter får inte utelämnas. Det är den frågan som Granskningsnämnden ska ta ställning till efter vår anmälan.

——————————————————

Vill du skicka efter ärendet? Det går alldeles utmärkt då anmälan är offentligt handling. Vi har till Granskningsnämnden bifogat 80 sidor i bilagor med ett och annat matnyttigt från arkiven, bland annat:

  1. spiondomen från 1974 (17 sidor)
  2. Försvarsmaktens menbedömning från 1973 gällande skadorna mot Sverige som trion Brillou-Isacson åsamkat
  3. PON-fallet gällande Expressens beteckning av Guillou som ”sovjetagent”
  4. brevet till Nordal Åkerman från Långholmen där Guillou 1974 ger sig högsta betyg för att ha skadat Sverige
  5. Beviset för att Jan Guillou visste att man inte får avslöja saker om Sveriges försvar.
  6. diverse dokument som kopplar Guillou och Bratt till ”Folkets Informations-byrå”, den danska organisationen DEMOS, som samlade in information om dansk underrättelsepersonal
  7. Dokument som visar på kopplingarna mellan DEMOS och avlyssningen av en svensk underrättelsechefs sovrum. Vem var den hemlige tvåmetersmannen som skulle hjälpa Brillou med avlyssningen – och varför skickades han till Stockholm?
  8. Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till en KGB-anknuten organisation.
  9. Ett förhör med Gunnar Ekberg från 1973 där han berättar om vad som hände i Beirut efter Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till den KGB-knutna organisationen.

Allt detta finns hos Granskningsnämnden. Handlingarna är offentliga. Läs gärna och svara sedan på frågan: Kan Jan Guillou anses som en person som blott ”följt” frågan eller har han varit en personer som enligt arkiv och egen utsago ”under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt”? 


Publicerat i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Ryssland, Sovjetunionen, spionage, spionage allmänt, Stasi, Sverige

Agenda bör pröva Jan Guillous dolda agenda i Agenda

Söndagen den 11 december 2016 medverkade Must-chefen Gunnar Karlssons i SVT Agenda. Han intervjuades om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker.

Den nation som pekades ut som främst ansvarig för ständiga attacker mot Sverige var Ryssland.

Det blev en stor nyhet, se t ex artiklarna Must-chefen pekar ut Ryssland som it-hot i SVT, Must-chefen: Ryssland bakom IT-attacker mot Sverige i DN och Must-chefen: Ständiga attacker från Ryssland i Expressen.

På sociala medier var reaktionerna entydiga: aldrig förr hade Must-chefen varit så tydlig, klar och faktamässig angående hotet mot Sverige.

Under intervjun med Gunnar Karlsson sändes också en inspelad tv-intervju med Jan Guillou, som presenterades som Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år.”

Den ”fråga” som Jan Guillou enligt Agenda följt i många år skulle alltså vara sk traditionellt spionage, dvs att skicka ut spioner och agenter i fält.

Reaktionerna på sociala medier var starka mot att Jan Guillou togs in som kommentator.

”Var inte Guillou på KGBs lönelista? Kommenterar nu ryskt spioneri i #svtagenda”, skrev konsulten och försvarstwittraren Mart Maandi i en tweet.
”Ja! Informatör åt KGB. Skandal att det inte nämns”, svarade ”försvarsvännen” Staffan Eriksson.

”Som att fråga räven om hur hönorna ska skyddas”, skrev MacallanSWE, som av presentationsbilden på twitter nog också bör klassas som försvarsvän. 

Tre anmälningar har hittills kommit in till Granskningsnämnden gällande 11 december-sändningens spionage-del. Två av dem ligger bakom dnr 16/03446 och har snabbt avskrivits. En Natokritisk anmälare var anonym, vilket man ej får vara. Den andre var en privatperson som ifrågasatte att Must-chefen pekat ut Ryssland då han menade att hotet kom från Nato och västmakterna. Gunnar Karlsson fick stå oemotsagd i sina påståenden, menade mannen.

”Med hänsyn till den vidsträckta yttrandefriheten ställs kraven på saklighet och opartiskhet lägre ifråga om intervjuade, debattdeltagare och andra så kallade tillfälliga medverkande än på programledare, reportrar och andra som företräder programföretaget. Vad du i övrigt tar upp i anmälan ger inte anledning att anta att det har förekommit någon överträdelse av de bestämmelser som gäller för sändningarna”, svarar GRN.

Det betyder alltså att Gunnar Karlsson, i egenskap av Must-chef, får peka ut ett främmande land som hot utan att man blixtinkallar det utpekade landets ambassadör till studion. Tack för det. Vi skulle faktiskt inte kunna sända tv över huvud taget om alla som känner sig manade skulle blixtinkalla sig själva till sändningen i parti och minut.

Nu kvarstår en anmälan som ännu ej är behandlad. Resultatet av den väntar jag med spänning på eftersom det är man, Gunnar Ekberg, och jag, Lena Breitner Ekberg, som lämnat in den.

Vill ni följa fallet med Dnr 16-03446 som inkom 20 december har ni det här.

För att förstå hur vi tänkt skulle jag vilja sätta vår anmälan i relation till den krönika i Aftonbladet av Jan Guillou som publicerades ungefär samtidigt (25/12). Där hängde Jan Guillou ut 1 kvinnlig ledarskribent (Anna Dahlberg) och 2 borgerliga riksdagsledamöter (Caroline Szyber och Maria Weimer) för att, som Guillou påstod, de hade ifrågasatt hans yttrandefrihet och att dessa liberaler/borgerliga politiker ”av rent politiska skäl” ansåg att Guillou inte borde ha fått svara på frågor i Agenda.

Jag konstaterar: inget av dessa påståenden fanns belägg för i Dahlbergs, Szybers och Weimers texter. Det här vara bara klassiska dimridåer a la Jan Guillou för att så att säga omforma den så kallade sanningen till något som passade hans Agenda.

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” dundrade Guillou och fick det av outgrundlig anledning att framstå som att han ansåg sig kunnig på spionage trots att det entydigt dånat ifrågasättande av just denna kompetens på sociala medier.

Jag vill poängtera att vår anmälan inte alls handlar om Jan Guillous rätt att yttra sig, och inte heller vilken politisk hållning han har.

Nej det är SVT Agendas presentation av honom som vi ifrågasätter. Eller snarare den uteblivna varudeklarationen av Jan Guillous KGB- och spionbakgrund. 

Efter att Ryssland i SVT Agenda 11/12 utpekats som en part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot oss övergick nämligen inslaget till att behandla sk traditionell spionage, dvs manuell inhämtning.

Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs via speakern mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det var nu vi i Agenda fick höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomades in i bild samtidigt som en speaker sa:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter skedde utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Jag noterade att Guillou berörde medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämnde både Ryssland och Sovjet i sitt uttalande.

Hans utlåtanden berörde alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou enligt SVT Agenda ska ha ”följt” under många år.

I vår anmälan till Granskningsnämnden konstaterade vi att SVT har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

”Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts”, skrev vi och fortsatte: 

”Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Vi tycker att det är anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer när han ska kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.

Gunnar Ekberg är ju själv ytterst medveten om vad dessa kontakter och samarbeten kunde leda till. Brevet till underrättelsechefen Abu Iad om att Gunnar Ekberg på Jan Guillous uppmaning skulle gripas och förhöras under dödshot av en terroristorganisations underrättelsetjänst (DPFLP) kan knappast definieras som att ”följa frågan”. Att Guillou dessutom bad om en kopia på det bandade dödshotsförhöret för att använda det inför publiceringen i Fib/Kulturfront förstärker knappast bilden av att ”följa frågan”.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår alltså inte i inslaget.

Låt oss titta på alternativa händelser i SVT Agenda!

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Malmöskytten Peter Mangs för att kommentera Breiviks skjutteknik och presenterar Mangs med orden ”pistolskytten Peter Mangs som följt frågan i många år”? Eller har ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Mangs är dömd för att ha skjutit mot människor och han av domstol gjorts till ansvarig för två mord?

Skulle det betraktas som sakligt i enlighet med radio- och tv-lagen om SVT Agenda bjöd in Nisse Pistol i Gubbligan att kommentera ett värdetransportrån i Åkersberga med presentationen av Nisse Pistol med orden ”följt frågan i många år”? Skulle Nisse Pistol kunna kommentera utlämnandet av Clark Olofsson till Belgien med orden att han ”följt frågan i många år” eller har  ”betydelsefulla uppgifter utelämnats”, typ att Nisse Pistol är en kåkfarare som själv begått många rån och som dessutom inledde rånarkarriären med Clark Olofsson?

Tänk er om Adolf Hitler hade överlevt andra världskriget. Hade han kunnat presenteras i SVT Agenda som kommentator till judeförföljelser i Europa med orden ”författaren, debattören och politikern som följt frågan i många år”?

Är det då betydelsefullt med Jan Guillous KGB- och spionkopplingar? Absolut. Jan Guillou blev dömd till fängelse för spionage 1974 mot Sverige. År 2009 berättade han för Expressen att han utfört uppdrag för KGB före IB-avslöjandet. PON har konstaterat att det var okey att Expressen satte rubriken ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”. 

Pengarna Jan Guillou tog emot ska, enligt egen utsago, handlat om 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde, ett rackarns bra svart-arvode) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal, menade Guillou. Enligt Jan Guillou hade han fått skriva på ett kvitto för de 600 kronorna.

Intressant nog har det i dagarna avslöjats att rysk underrättelsetjänst samlat på sig komprometterande material om USA:s blivande president Donald Trump. Sant eller falskt? Vi vet inte.

Själva taktiken, att samla på komprometterande material, till exempel signerade kvitton, fotografier som visar otrohet eller andra dokument som visar på smutsiga affärer uppger Lars Nicander, forskare vid Försvarshögskolan, är en gammal taktik från kalla kriget och KGB:s dagar. Taktiken kallas för ”kompromat”, står det att läsa i SvD. 

Just det faktum att Jan Guillou är ”kompromatad” gör det direkt olämpligt att intervjua Jan Guillou om vad Ryssland gör i dag eller vad Sovjet gjorde förr i tiden. För alla som är någorlunda insatta i hur den här världen fungerar vet att det finns ett antal tjocka arkivmappar om Jan Guillou hos olika underrättelse- och säkerhetstjänster. Jag vet att en finns avställd till Riksarkivet Arninge som Säpo upprättat. Den är tjock och 100-procentigt hemligstämplad. Must bör ha en akt de också på Jan Guillou. Gissar att USA och Israel också har dokument på honom. Att Ryssland har minst en akt vet vi på grund av ovan nämnda.

Den mest intressanta personfilen över Jan Guillou bör finnas i sovjetiska säkerhetstjänsten KGB:s gamla arkiv. Jag har svårt att tro att det finns gallringsregler som tunnat ut akten genom åren. Nej, Jan Guillous KGB-historia och vad som hände kring IB-avslöjandet kommer att ligga och skava för Jan Guillou för tid och evighet. Han vet ju faktiskt rimligen inte själv vad som står i den.

Yttrandefrihet gäller för Jan Guillou precis som alla andra. Men förutom att han är olämplig att välja som kommentator för vad Ryssland gör i dag och vad Sovjetunionen gjorde i går så gäller faktiskt radio- och tv-lagen. Betydelsefulla uppgifter får inte utelämnas. Det är den frågan som Granskningsnämnden ska ta ställning till efter vår anmälan.

——————————————————

Vill du skicka efter ärendet? Det går alldeles utmärkt då anmälan är offentligt handling. Vi har till Granskningsnämnden bifogat 80 sidor i bilagor med ett och annat matnyttigt från arkiven, bland annat:

  1. spiondomen från 1974 (17 sidor)
  2. Försvarsmaktens menbedömning från 1973 gällande skadorna mot Sverige som trion Brillou-Isacson åsamkat
  3. PON-fallet gällande Expressens beteckning av Guillou som ”sovjetagent”
  4. brevet till Nordal Åkerman från Långholmen där Guillou 1974 ger sig högsta betyg för att ha skadat Sverige
  5. Beviset för att Jan Guillou visste att man inte får avslöja saker om Sveriges försvar.
  6. diverse dokument som kopplar Guillou och Bratt till ”Folkets Informations-byrå”, den danska organisationen DEMOS, som samlade in information om dansk underrättelsepersonal
  7. Dokument som visar på kopplingarna mellan DEMOS och avlyssningen av en svensk underrättelsechefs sovrum. Vem var den hemlige tvåmetersmannen som skulle hjälpa Brillou med avlyssningen – och varför skickades han till Stockholm?
  8. Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till en KGB-anknuten organisation.
  9. Ett förhör med Gunnar Ekberg från 1973 där han berättar om vad som hände i Beirut efter Jan Guillous hemliga underrättelseuppdrag till den KGB-knutna organisationen.

Allt detta finns hos Granskningsnämnden. Handlingarna är offentliga. Läs gärna och svara sedan på frågan: Kan Jan Guillou anses som en person som blott ”följt” frågan eller har han varit en personer som enligt arkiv och egen utsago ”under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt”? 


Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, MUST, Ryssland, Säpo, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, spionage allmänt, Sverige, Vladimir Putin

Från rattfylla till mord, fallet Lutz Eigendorf

För ett par år sedan skrev jag inlägg om DDR:s främste fotbollsspelare Lutz Eigendorf, som den 20 mars 1979 hoppade av till väst. Stasichefen Erich Mielke blev inte arg. Han blev rosenrasande. Mielke var fotbollstokig. BFC Dynamo var Stasis och ”hans” lag. Att Eigendorf därtill, till skillnad från alla andra som hoppade av, uttalade sig om situationen i DDR i negativa tecken i media var spiken i kistan.

Eigendorfs Stasiakt visar att han och hans familj kom att punktmarkeras av 71 Stasiagenter. Han fick ofta sitta på avbytarbänken. Orsak: Stasi knäckte honom psykiskt.

Jag botaniserar i SVD:s historiska arkiv. Jag får fyra träffar. Två handlar om sport. I april 1982 får Eigendorf sitta på avbytarbänken när FC Kaiserslautern möter IFK Göteborg i UEFA-cupen. SVT direktsänder. Vid returmatchen samma månad får Eigendorf börja på plan som nummer 13.

De två andra träffarna intresserar mig mer. Efter spel i FC Kaiserslautern bytte Lutz Eigendorf till Eintracht Braunschweig, som han tillhörde när han i mars 1983 slutade sitt liv.

Den 14 mars 1983 berättar SVD att Hasse Borg, som spelar i Eintracht Braunschweig, tillsammans med lagkamraterna ska spela en välgörenhetsmatch för Lutz Eigendorfs 21-åriga änka och den fyra veckor gamla sonen. Då Eigendorf visat sig ha alkohol i blodet vid dödskraschen betalas nämligen inga försäkringspengar ut.

Det är en kort notis som inte berättar allt. Omgivningen var förvånad. Förutom att Lutz Eigendorf inte brukade dricka särskilt mycket, och inte så redlöst full som proverna visade, så hade hans kamrater på puben den där kvällen inte sett honom dricka särskilt mycket. Det var saker som inte stämde.

I augusti 1990 var tonläget helt annat i SvD. Rubriken ”Nya avslöjanden om Stasis mord” säger allt. Det som sett ut som en fylleolycka behandlades nu som mord utfört av en fruktad diktaturs fruktade säkerhetstjänst.

Muren hade alltså fallit och trots att Stasiarkivet ännu inte öppnats, det öppnades formellt den 29 december 1991, kunde Die Welt redan rapportera om tre mord som Stasi utfört. Det handlade om Werner Weinhold, Michael Gartenschläger och Lutz Eigendorf. 

Weinhold hade flytt över gränsen och under flykten dödat gränsvakter. Stasi lät avrätta honom som en hämndaktion.

Gartenschläger hade avslöjat att DDR byggt upp självskjutande vapen, som utlöstes med snubbeltråd och fotoceller längs med DDR-gränsen. Information som var viktig för flyktingar att känna till. Gartenschläger hade köpts ut av Väst och lurades av Stasi till gränsen, där en  mordpatrull likviderade honom. Die Welt namngav namnen på den som ingick i mordpatrullen.

Mordet på Lutz Eigendorf uppges ha varit det mest raffinerande. Han ska ha förgiftats innan bilfärden och i omtöcknat tillstånd kört ihjäl sig.

Då misstänktes rattfylleri, i dag vet man bättre, refererar SvD ur Die Welt.

Die Welt vet att berätta att flera handskrivna dokument med order om att mörda Lutz Eigendorf hade återfunnits.

Vill du läsa mer om fallet Lutz Eigendorf, läs gärna mitt inlägg från 2011 där jag bland annat redogör för journalisten Heribert Schwans kartläggning av fallet och hans dokumentär Tod dem Verrätter (2000). Inlägget berättar också om den fotbolls- och hockeytokige Stasichefen med lite boktips.

Här är ytterligare ett inlägg, med länk vidare till digitaliserade DDR-tidningar.

Publicerat i BStU, DDR, idrott, mord, Sport, Stasi, Tyskland