Mord med familjekänsla och nästa generation som kommer förfasa sig över dig

I går satt jag på ett tidningsarkiv och skulle plocka fram några gamla artiklar. Jag tittade på 1974, året då spionrättegången i IB-affären var i full gång.

Som vanligt kan jag inte låta bli att läsa en massa andra artiklar, och inte minst ta kopior på det som jag kallar ”små pärlor”. Sådant som är tidsdokument och som får mig att hajja till därför att vi aldrig i livet skulle uttrycka oss på det sättet i dag.

Jag tänker till exempel på rubriken från 1974 som jag hittade att ”MKB stoppar zigenarfest”. Under lång tid har det verkats för att använda ordet rom istället, men sedan mars 2015 då SAOL gick ut med varningar för kränkande ord, däribland zigenare, så kan den som använder just detta ord få löpa gatlopp. Miljöministern, vice statsministern och MP:s språkrör Åsa Romson råkade använda ordet i maj 2015. Två gånger dessutom. Det blev en stor affär, trots att SAOL faktiskt inte förbjudit ordet utan faktiskt bara infört en ”använd hellre”-formulering. Jag noterar att gatloppet inträffade två månader efter att varningstexten införts.

För mig säger just denna Åsa Romson-affär något om hur snabbt språkliga ”förbud” kan införas i Sverige i dag. Faktum är att jag redan på 90-talet som lexikonredaktör började notera en språklig ängslan i vårt land, en ängslan som har ökat med åren.

De informella förbuden i vår språkanvändning har blivit fler. Uppfinningsrikedomen för att hitta nya ord som inte ska kränka tar ibland ofattbara proportioner. Föryngringsyta är ett bra exempel. Det låter ju positivt för den som inte riktigt vet vad man menar, medan synonymen kalhygge är både brutalt och mer begripligt.  

Idag hade tidningar inte satt rubriken ”MKB stoppar zigenarfest”, som jag hittade i en tidning från 1974, men jag tror att vi idag skulle kunna ha använt ”MKB portar romer” eller något liknande.

Just denna tidsmässiga nyansskillnad i språkanvändningen fascinerar mig. I mitten på 90-talet satt jag på en anställningsintervju med chefredaktören Doe Mena Berlin på Bra Böckers Lexikon 2000. Vi talade om man kunde vara ”neutral” i språket. Doe sa att det kunde man inte. Kommande generationer kommer alltid att förfasa sig över något vi skrivit eller hur vi skriver. Det har jag burit med mig sedan dess. Det bör vi alla ha med oss. 

Jag fick jobbet som lexikonredaktör och några månader senare skulle jag hålla föredrag för koncernen om vårt arbete på ett lexikon. Jag tog uppslagsordet KYSS och började läsa ur Nordisk familjeordbok från tidigt 1900-tal. Folk fnissade lite grand åt beskrivningar av tungrotsrörelser och känslouttryck.

Sedan stelnade hela åhörarskaran till när jag läste ur Nordisk familjeordbok att kyssar var något som ”arier och semiter” ägnade sig åt, inte ”japaner och kineser”.

Jag hade fått precis den effekt jag önskade, varpå jag pedagogiskt frågade vad vi skrivit i det nytryckta K-bandet av Bra Böckers lexikon Nationalencyklopedin. Jag läste högt:

”Kyssen är inte en allmänmänsklig företeelse; sålunda har den inte praktiserats bland en del östasiatiska folk”, står det i NE.

Det här var det pedagogiska i föreläsningen. Att vi egentligen ofta har samma förklaringar, men att vi språkligt sett presenterar det på ett annat sätt som är okey för vår samtid.

Jag glömmer aldrig när en kollega på Lexikon 2000 kom in med en gammal artikel om Lenin, som låg i vår databas och som troligen hade sitt ursprung i A-serien av Bra Böckers gröna lexikon, dvs tidigt 1970-tal.

”Vad tycker du?” undrade Margita.

Jag läste och rynkade pannan. Vi kom överens om att den kanske inte var fel i form av sakfel, men att artikeln nu så här i mitten på 90-talet smakade ganska unket och ofräscht. Det slutade med att min kollega beslutade att inte lappa och laga i den befintliga artikeln, utan bad vår expert skriva en helt ny.

FamiljekanslaEtt annat ”tidsdokument” jag hittade i går på tidningsarkivet var i SDS från 1974. Det handlade om ett mord på en man i Trelleborg. Rubriken kan få vem som helst att hajja till. ”Familjekänsla bakom mordet i Trelleborg” hade aldrig tryckts i dag och löptexten hade redigerats om kraftigt. ”Den 62-årige jugoslaven i Trelleborg” hade definitivt gjorts om till en 62-årig Trelleborgare.

Bakgrunden till mordet ska ha varit att 62-åringens dotter, som växt upp i Sverige, hade gift sig med en man från pappans forna hemland. När paret flyttade till Jugoslavien och levde med mannens föräldrar blev det snabbt konflikt då kvinnan inte accepterade den undergivna ställning hon förväntades ha. Av någon anledning återvände kvinnan till Sverige. Hennes pappa vill uppenbarligen inte att hon skulle återvända till Jugoslavien. I detta relationsdrama ska kvinnans svärfar ha kommit till Sverige och skjutit ihjäl 62-årigen.

En del hävdar att vi i media ”censurerar”. Jag säger att vi i ett sådant här fall troligen skulle skriva ganska mycket, men på ett annat sätt. Den starkaste reaktionen jag får mot texten är faktiskt rubriken och löptextens användning av ”familjekänsla”, just för att ordet för mig har en positiv klang. Jag är övertygad om att vi inte hade benämnt 62-åringen för ”jugoslav”. Om hans dotter växt upp i Sverige bör han ha levt i vårt land väldigt länge. Således bör han kallas svensk. Eller en 62-årig trelleborgare.

Det finns en dimension av dagens anonymiseringar i media som jag upplever att man inte tagit upp, och det handlar om den svenska öppenheten. I dagens internetvärld innebär en ”62-årig jugoslav i Trelleborg” att vem som helst kan gå in på Ratsit och plocka fram alla 62-åringa män i Trelleborg samt ta bort alla med svenskklingande namn. Om den aktuelle 62-åringen har hemlig identitet är risken stor att fel person med slaviskt namn blir utpekad på sociala medier.

Förr i tiden, typ i mitten på 1900-talet, kunde media skriva att en 35-årig österrikare från Örebro solochvårat sju amerikanskor och tre tyskor (jo, jag har hittat en sådan artikel). Man kunde också skriva att En Kämpingebo har voltat i Arrie. (Gissa om alla i Kämpinge visste vem det var?) Jag har till och med hittat ett cyklande hembiträde som dödats i en bilolycka nämns med namn medan föraren, gärningsmannen, är anonym. Fokus i artikeln är plåtskadorna samt att hembiträdets tidigare arbetsgivare intervjuat, där artikelförfattaren avslutar med att inget ofördelaktigt fanns att berätta om kvinnan.

Nej, det var inte bättre förr. Men man ska heller inte glömma att nästa generation obönhörligt kommer att förfasa sig över hur vi uttrycker oss i dag. Det tål att tänka på. Vad tror ni man kommer att förfasa sig över?

Publicerat i ej und/säk men intressant ändå, Journalistik | 2 kommentarer

Det är inte okey Stefan och Åsa! En kärleksförklaring till Öresundsbron och Citytunneln

När jag flyttade till Skåne 1992 fanns det ingen bro mellan Danmark och Sverige. Då var det färja som gällde och jag klagade inte. Jag kände ju inte till något annat, och dessutom var det så mycket bättre kommunikationer i Skåne jämfört med landsortshålan i Småland som jag kom från.

De som eventuellt klagade var pendlarna eller en och annan flygresenärer som strandat i Nyhavn natten till måndagen då sista färjan gått. Enligt en kollega kunde man rädda sig genom att ta en flera timmar lång barrunda tills första morgonfärjan gick.

Var pendlarna kinkiga som klagade ibland? Inte alls. Som jag minns det gick det en färja i timmen och 45-50 minuters resa slet på många, inklusive på deras plånböcker.

I november i år infördes id-kontroller (inre gränskontroll) inne i Malmö. Oavsett om folk kom från Danmark eller bara hade varit på Malmö Arena eller ville gå ner på Hyllies perrong fick de visa legitimation. Det fick mig att börja fundera på om jag någonsin tidigare i livet hade visat pass eller id-kort när jag passerat svensk-danska gränsen. Jag kunde inte påminna mig om att jag någonsin gjort det. Jag frågade vänner och kollegor. Till slut hittade jag en som sa sig ha visat ett pass en gång i sitt liv.

Att jag inte visat pass tidigare är helt naturligt. Det har nämligen varit passfrihet i Norden i hela mitt liv. Det infördes 1952-67. Hur många oräkneliga gånger före Bron har jag passerat in i Sverige? Ibland stod någon tullare och stoppade en eller annan förbipasserande. Många gånger var det tomt och alla bara gick förbi.

Det här är det som har varit min vardag. Det som jag ser som naturligt. Att våra gränser varit öppna i hela mitt liv.

I början på 1990-talet beslutades att vi skulle bygga en bro. Den stod klar år 2000 och stoltheten var stor. Bron var en världsnyhet redan innan den stod klar. Idén om en region, där studenter och folk som jobbade skulle kunna röra sig ännu friare än vad de gjort tidigare.

1998 blev jag Citytunnelns förste informationschef. De enorma infrastruktursatsningarna som genomfördes och skulle genomföras blev min vardag. Kostnader, avtal, finansieringslösningar, resandeströmmar, trafikprognoser – ja allt det här djupdök jag ner i. Därför att det här var mitt jobb och därför att jag älskade själva idén.

Jag ska berätta något för er: Allt det här genomfördes för att vi skulle få bättre turtäthet, snabbare förbindelser, fler avgångar och fler människor som skulle välja att ställa bilen till förmån för mer miljövänligt sätt att resa.

Vi skulle bygga en region där människor skulle kunna bo kvar även om de blivit av med jobbet just för att Öresundsbron, Citytunneln och andra nya tåglinjer skulle göra arbetsmarknadsregionen så mycket större. Det skulle finnas fler jobb att välja mellan.

Jag ska berätta något för er: Järnväg hänger ihop. Öresundsbron kan inte stå där för sig själv. Man visste redan från början att resandet skulle öka. Därför byggdes landanläggningar. Där ingick ett par hundra miljoner för att göra Kontinentalbanan till ”nästan dubbelspår” som en tillfällig lösning i väntan på det som var tvunget att byggas: Citytunneln. I Citytunnelprojektet ingick anslutningsspår för Ystadstågen och Trelleborgsbanan. Den senare invigdes den 13 december 2015. Vi på Citytunneln var en förutsättning för att Trelleborgarna skulle få pågatåg, eftersom deras stora resandeströmmar gick till sjukhuset, det vill säga till vår station Triangeln. Först när station Triangeln fanns skulle Trelleborgarna få pågatågstrafik. Allt hänger ihop.

Hur mycket har allt det här kostat? Ingen vet egentligen. Ibland nämns siffran 19,6 miljarder för Öresundsbron. Men många glömmer bort att det för det första var i danska kronor. För det andra i 2000 års penningvärde. För det tredje att landanslutningarna om 10,5 miljarder i danska pengar och 2000 års penningvärde också ingår.

Med en snabb omräkning till nutida pengar får jag ihop det att hela Öresundsförbindelsen har kostat drygt 44 miljarder svenska kronor i 2015 års penningvärde. Vem betalar detta? Jo, den som använder sig av bron. Ungefär hälften av biljettpriset på tåget eller med bilen eller lastbilen eller bussen är din avbetalning. Varje gång.

Vi kan räkna statistik. Tågtrafiken måste erlägga 300 miljoner danska årligen för att använda bron (gods och persontrafik). Tre fjärdedelar av tågresenärerna bor i Sverige. Lika stor andel av tågresandet är regional trafik. Att säga att skåningarna och Malmöborna betalar stora delar av kakan är ett understatement. Likadant har vi vad gäller resandet med bil. Det är först och främst skåningarna som reser, eftersom vi bor närmast. Så det är vi som betalar genom våra biljetter.

Men vi betalar också via vår skattsedel. Citytunneln är ett jättebra exempel på detta. Egentligen var det ju inte tänkt att Malmö och regionen skulle betala särskilt mycket, eftersom man enligt riksdagens beslut skulle ha ett fantastiskt amorteringsfritt lån på drygt 1,7 miljarder som skulle försvinna upp i tomma intet 30 år efter Öresundsbrons öppnande. Men det fantastiska amorteringsfria lånet via Svedab som skulle gå upp i rök år 2030 enligt tidigare regerings och riksdags beslut gick om intet, eftersom Svedab numera har i uppdrag att ha avbetalat bron till år 2040. Hela Citytunnelprojektfinansieringen fick omförhandlas.

Malmö kommuns slutnota för Citytunneln har aldrig offentliggjorts, men jag har läst avtalen, kliat mig i huvudet och får ihop det att kommunen ålagts att betala drygt 1,2 miljarder svenska kronor i 2015 års penningvärde till själva ”Citytunnelprojektet”. På samma gång har Region Skåne haft en direktkostnad på cirka 950 miljoner svenska kronor i 2015 års penningvärde.

Vet ni vad? När jag jobbade på Citytunneln började vi utreda vad riksdagen egentligen hade beslutat om, vad som egentligen ingick i ”Citytunnelprojektet”. Vi var osäkra om bänkarna på perrongen ingick i vårt projekt. Detta som en liten vink till att förstå att det finns en mängd kostnadsposter som Malmö kommuns invånare och andra skåningar varit med om att betala utan att det ingår i ”Citytunnelprojektet”. Jag tänker på cykelparkeringar, breddning av broar, bilgarage, hissar, gatubeläggningar etc etc. Kanske inte ens rulltrapporna är med i ”Citytunnelprojektet”.

Genom åren har jag också följt arbetet med att få till stånd forskningsanläggningarna ESS och Max IV. 24 miljarder investeras. Allt såldes in med samma insäljningskoncept som allt annat: De snabba förbindelserna, det enkla resandet från Kastrup. Tillgängligheten, tillgängligheten, tillgängligheten.

Det var med dessa argument som fd finansminister Allan Larsson sålde in varför just vi skulle ha ESS-anläggningen. Han lyckades ju bra. Vi fick den forskningsanläggningen också. Men nu hotas tillgängligheten. 

Vad har allt det här kostat? Ingen aning, men bara Öresundsförbindelsen och Citytunneln är ju uppe i över 50 miljarder. ESS och Max IV 24 miljarder. Lägg till övriga infrastruktursatsningar, inklusive Västkustbanan. 100 miljarder är ju bara förnamnet för att stärka en region.

Jag har gått igenom propositioner och motpropositioner om Öresundsförbindelsen från början av 1990-talet. Inte ett pip från någon som tycker att man bör projektera anläggningen för att klara id-kontroller.

Anläggningen byggdes för rådande situation. För passfrihet. Ingen föreslog gränskontroll uppe på högbron, eller ens vid betalstationen där tullen dimensionerades för stickprover.

Nej, våra politiker oroade sig för genomströmningen, fiskarna som kunde dö, att segelbåtar skulle segla på bropelarna. Vänstern oroade sig för grustillgången i Skåne (skulle den sina?). Vänstern och Centern oroade sig unisont för utvecklingen i forna Östeuropa. Genom de så kallade omvälvningarna skulle ju östeuropéerna komma att få en enorm efterfrågan på varor. Därmed fanns det risk för ökat antal trafikolyckor i norra Europa!

Jag har inte hittat ett pip från någon politiker som var rädd för ökad smuggling av vapen, knark, cigaretter eller för all del flyktingar. Frågan om att eventuellt kunna skapa möjligheten att sätta upp pass/id-kontroller fanns helt enkelt inte på agendan. Under min tid på Citytunneln såg jag inte heller röken av någon sådan frågeställning.

Kort och gott: Vi har aldrig fått någon beställning om att projektera och skapa anläggningar som är gjorda för massiva id-kontroller. Anläggningarna är väldigt nya och har varit enormt kostsamma. De är inte dimensionerade för de krav som regering och riksdag nu lagt fram.

År 2000 åkte jag till London. Det var strax före broöppningen och det blev en pedagogisk resa. Det tog omkring 1,5 timme från Flygbåtarna med ett byte till buss till Kastrup. Jag lade naturligtvis till marginaler för att klara resan. Detta var för mig helt okey, eftersom det var så vi hade haft det under långt tid i Skåne.

När jag kom hem var det något annat. Känslan av att komma ut i ankomsthallen och fråga när tåget gick. Jag fick svaret att det var om typ två minuter. Och nästa tåg? Om 22 minuter. Wow. Det var fantastiskt! Jag var hemma i Malmö på en halvtimme.

På måndag den 4 januari ska id-kontroller införas på Kastrup. Det ska bli slut på direkttåg mellan Malmö och Köpenhamn. Resenärer från Köpenhamn ska stiga av på Kastrup och gå genom säkerhetskontroller, för att sedan gå på ett nytt tåg som tar oss till en ny säkerhetskontroll i Hyllie. Den som vill vidare till Lund ska tydligen byta på Malmö C också.

Nu är det en del människor som tycker att ”man ska förstå” och att ”det är en speciell situation” och att vi visst klarar att öka restiden från en halvtimme till 1,5. Skåningarna får sluta gnälla!

Men vad de inte tänker på är att vi i ett enda slag dras tillbaka till en tids- och bytesmässigt situationen som rådde före brons öppnande. 1999 tyckte jag att det var okey med 1,5 timme och ett byte till Kastrup. Men nu har jag under 15 år vant mig vid att det ska vara tusen gånger enklare och smidigare att resa. Dessutom har jag en mycket stor medvetenhet om att det är jag som Malmöbo och skåning som i högsta grad ska vara med och betala de väldigt många miljarderna som investerats!

Jag förstår att jag måste vara med och betala för bra kollektivtrafik och bra kommunikationer. Men jag kan faktiskt inte acceptera att jag måste ge upp den passfrihet som jag har haft i hela mitt liv. Jag förstår faktiskt inte heller varför jag dessutom måste vara den som i högsta grad är med om att betala för anläggningar som inte kan utnyttjas så som det är tänkt.

För det är precis exakt så det är just nu med tåglinjer som läggs om på polisens anmodan, och värre kommer det att bli med inställda linjer och kortare tåg. Det är helt enkelt inte okey Stefan, Åsa, Anders och allt vad ni heter där borta i Stockholm. Varför är du så tyst Morgan, du som är från Lund?

p.s. Du vet väl vad ett pendlarkort över Öresund kostar? 2000 kronor mellan Malmö och Köpenhamn för allt mellan 13 till 35 minuters resa. Om den beräknade kostnaden för id-kontrollen läggs på pendlarna höjs priset per månad med 777 SEK.

Du vet väl om att ungefär 1100 kronor av de 2000 kronorna är en direkt konsekvens av ett riksdagsbeslut om att bron ska självfinansieras?

Tillägg: För den som vill veta mer om statistik kring pendling, Öresundsbron, avbetalningar etc rekommenderas varmt denna sammanfattning ”Öresundsbron och regionen 15 år” utgiven av Öresundskonsortiet. Här framgår att ”bara” 21 procent av skulden för brodelen är betald, vilket alltså betyder att omräkning till dagens penningvärde är relevant.

Publicerat i ej und/säk men intressant ändå, Uncategorized | 4 kommentarer

Regeringen, id-kontrollerna och avsaknaden av omvärldsanalys och konsekvensbeskrivning

”Vi gör det för att vi måste” och ”Jag tror att id-kontrollerna kommer att få effekt” sa justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.

”Helheten är oerhört tuff och nödvändig”, sa vice statsminister Åsa Romson.

”Det går inte kombinera fri rörlighet i EU med en flykt från ansvar”, sa statsminister Stefan Löfven.

”De som får betala för det här är flyktingarna”, sa oppositionspolitikern Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet.

Bland annat med dessa ord förklarades införandet av id-kontroller i december. Väldigt många människor accepterat att id-kontroller med transportöransvar för tåg, passagerarfartyg och buss skulle införas, eftersom politikerna uttryckt att det var nödvändigt och viktigt. Många trodde på våra politiker.

Just genom att använda ord som ”måste”, ”nödvändigt” och ”går inte att kombinera fri rörlighet” fick det att låta som om regeringen har tänkt. Jag ska vara helt uppriktig: Det finns faktiskt ingenting som tyder på att regeringen har det. Tänkt alltså.

Läs gärna underlaget till riksdagsbeslutet! Här finns inte tillstymmelse till omvärldsanalys som ens är i närheten av ett acceptabelt underlag för att fatta ett så allvarligt beslut som att införa tillfälligt och omfattande transportöransvar för tåg, passagerarfartyg och buss.

En gång i tiden jobbade jag på Citytunneln. Miljökonsekvensbeskrivningar och samråd var något som vi genomförde på parti och minut, allt efter riksdagens direktiv, dvs lagen.

Vi skulle informera, lyssna samt inte minst motivera varför just denna jätteinvestering behövdes och varför just sträckningen A var så mycket bättre än B, C och D. Såväl Öresundsförbindelsen som Citytunneln och andra trafikinvesteringar har byggts och föregåtts av beräkningar av rådande resandeströmmar samt prognostiserade effekter av nyinvesteringen.

Ofta återkom de bevingade orden om Öresundsbron alternativt Citytunneln skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma. Det gjordes beräkningar på längden och tvären för att visa både det ena och det andra – allt för att ha de bästa underlagen för att politikerna och myndigheterna skulle kunna ta de bästa och mest förnuftiga besluten.

Finns det något motsvarande krav på regering eller riksdag när de steg för steg beslutat att införa id-kontroller som i högsta grad påverkar oss som lever och verkar vid Öresund? Hur har de motiverat restriktionerna? Skedde detta i så kallat samråd med berörda aktörer? Har regeringen ens en aning om vilken effekt deras beslut kan tänkas få? Har de vänt och vridit på alternativa lösningar som kanske skulle kunna vara mer lämpade och mer effektiva?

Det finns faktiskt inget som tyder på detta. Omvärldsanalysen och konsekvensbeskrivningen saknas.

Jovisst har regeringen i sin prop 2015 16:67 använt sig av ordet konsekvens. Men då heter det så här:

”Vidare är det förenat med svårigheter att i nuläget förutse eller överblicka alla de konsekvenser som lagen kan komma att få”, står det i propositionen.

Regeringen vet alltså att beslutet får en massa konsekvenser. Vad vill de dock ej gå in på. Antingen för att de vet eller för att de inte vet.

”Vidare kommer polisen att få ökad arbetsbörda om åtgärderna leder till ökad brottslighet i något avseende. Sammantaget kommer tillämpningen av den föreslagna lagen att innebära väsentliga konsekvenser för Polismyndigheten. För Migrationsverket kommer regeringens beslut om åtgärder med stöd av lagen som begränsar tillströmningen av asylsökande att innebära en minskad arbetsbörda”, står det i propositionen.

Migrationsverket förväntas få mindre att göra, medan den redan ansträngda situationen för Polismyndigheten tros öka från ett redan ansträngt läge. Den ökade brottsligheten som befaras handlar säkert bland annat om flyktingsmuggling. Då regeringen backade på att kunna stänga Öresundsbron går troligtvis den stora smuggelvägen här.

Detta i sin tur kan komma att leda till att ökade kontroller av bilar och lastbilar på bron än vad som sker i nuläget, vilket i sin tur leder till mycket köer. Detta i sin tur kommer att påverka Öresundsbrokonsortiets ekonomi. Samt inte minst samhällsekonomin och de privata företagens. Men om detta tiger regeringen.

Låt oss nu analysera första steget:

Steg 1: Införande av gränskontroll vid inre gräns 12 november 2015

Regeringen beslutade att införa gränskontroll vid inre gräns från och med den 12 november. Motiveringen var att ”skapa bättre ordning och reda” samt göra det möjligt att tidigare identifiera de personer som ankommer till Sverige. Antalet asylansökningar har sedan gränskontroll vid inre gräns återinfördes också minskat något, men minskningen är inte statistiskt säkerställd (citat ur regeringens prop 2015:16/67)

Vad menas med ”ordning och reda”? Av nyhetsrapporteringen framgår att:

  1. Migrationsverkets logistik var tvungen att förbättras
  2. Polisen ska ha meddelat att det finns någon form av ”hot mot den allmänna ordningen och inre säkerheten”.
  3. MSB har bekräftat att det finns stora påfrestningar på samhällsfunktioner i Sverige

Ingen tycks ha bett politiker och myndigheter att specificera vad de egentligen menade. Det har gjorts mängder av reportage om punkt 3, men punkt 1 och 2 har inte berörts i så stor omfattning, varför jag inriktar mig på dessa och dess effekter.

Under hösten anlände tusentals flyktingar till Malmö C. Centralstationen blev en enda stor samlingsplats för migranter, volontärer, tält, tolkar, personal från kommun och Migrationsverket, polis och väktare – förutom de vanliga resenärerna alltså. Det var minst sagt trångt med alla människor, all packning samt inte minst alla som stod, satt eller låg på golvet. En del försökte sova.

Risken att råka ut för ficktjuvar och annat är alltid större vid resecentrum, men situationen förvärrades nu markant på Malmö C. Forex på Malmö C hade bråda dagar och enligt en källa hade man vissa morgnar extremt långa köer till växlingskontoret. Själv var jag och växlade pengar en dag och noterade hur mycket pengar som var i omlopp. Det är egentligen ganska logiskt. Många hade rest genom Euroland och behövde nu byta valuta.

Vittnesmål och polisanmälningar om att sovande migranter rånats kom snabbt. Effekterna märktes jag också senare på tingsrätten i form av flera åtal mot rånare. Mitt ibland språkförbistringar och annat framkom även påståenden om att minderåriga följt med okända. Malmö kommun gick ut med varningar.

Kort och gott: Malmö C hade blivit en otrygg miljö.

Det här är bland annat innebörden för mig av ”hotet mot den allmänna ordningen” och behoven av att förbättra logistiken för Migrationsverket. Situationen var nämligen såväl otrygg som rörig. Det var uppenbart att man önskade att migranterna inte skulle bli sittande och liggande inne på Malmö C.

För mig som jobbat på Citytunneln 1998-2000 och som var med och planerade anläggningen fanns det också en helt annan aspekt, som många kanske inte tänkt på. Var det något som beställarna och närboende var rädda för på 90-talet så var det rädslan för att i synnerhet station Triangeln men även Malmö C skulle bli ett nytt ”Stockholms-Plattan”. Att hålla rent, snyggt och inte ha några som låg och sov har sedan dess varit A och O. Ni minns väl snacket om de lutande bänkarna på perrongen som vissa inte kunde sitta på? Även uppe på Malmö C Övre syns tydligt dessa ”sov-hinder” på bänkarna. Det ska helt enkelt inte bli en sovplats. Nu hade det blivit det i alla fall.

Tänk också på att Malmö C har många näringsidkare i form av restauranger, varav en del riktigt fina, butiker och annat. Fastighetsägaren är staten och här har man sina kunder att ta hänsyn till på Malmö C.

Nu skedde försök att förbättra logistiken där polisen hämtade asylsökande till ett tillfälligt litet ankomstcenter i form av baracker vid Posthusplatsen. Det blev lugnare och kändes tryggare på Malmö C igen.

Den 22 oktober berättade jag via Skånskan att Migrationsverket planerade ett nytt och stort ankomstcenter med kapacitet för 1500 asylsökande per dag ett stenkast från Malmö C. Ett kontrakt var på väg att tecknas meddelade Migrationsverket och bygglov var på gång enligt kommunala handlingar.

Det enorma ankomstcentret uppgavs öppna i november. Nu är det slutet av december och ankomstcentret verkar ha gått upp i rök. Vad hände med de storslagna planerna om förbättrad logistik vid Malmö C? Jag har faktiskt inte en susning. Kanske blev det inget kontrakt. Eller så blev det inget bygglov.

Istället kom nya direktiv, och då från regeringen om att införa inre gränskontroll.       Innebörden av ”inre gränskontroll” har få utanför Skåne förstått innebörden av:

  1. Det heter att alla som kommer med tåg från Köpenhamn kontrolleras, men i verkligheten är det i princip alla som befinner sig på station Hyllie. Som exempel kan nämnas väninna som bor i Vellinge kommun och parkerar på Hyllie för att ta två stationer in till Malmö C för att jobba. Hon får dagligen visa legitimation, fastän hon ej varit i närheten av en gräns. Ett #CheckpointStefan har alltså infört. Den inre gränskontrollen är också en ”inre stadskontroll”. Väninna 2 bosatt i Blekinge skulle ta emot släkting som kom från Kastrup. För att få gå ner på perrongen inne i staden Malmö var hon tvungen att visa legitimation. Hon hade inte varit i närheten av någon nationsgräns.
  2. Det är en gåta varför många tycks tro att regeringens första steg med id-kontroller skulle lett till minskat antal asylsökande. Alla som anländer till Sverige och vill får söka asyl, oavsett om man har id-handlingar eller inte.
  3. Tåg försenas på grund av kontrollerna.
  4. Tåglinjer har lagts om på grund av kontrollerna. Exempel 1 är tåg från Ystad till Malmö C som i pendlingstrafik istället för att gå via Citytunneln går via Kontinentalbanan. Resenärer till Hyllie och Triangeln måste byta tåg vid Malmö C pga överbelastningen på Hyllie station. Ännu en tåglinje har lagts om på grund av kontrollerna. Exempel 2 är den nyinvigda Trelleborgsbanan. Den 13 december togs den i drift men Skånetrafiken lät bara vartannat tåg gå via Citytunneln i rusningstid. Det betyder att resenärer till Triangeln fick åka till Malmö C för att sedan byta till annat tåg. För mig som jobbat på Citytunneln var insikten sorglig: Det var alltid klart och tydligt uttalat att pågatågstrafik från Trelleborg till Malmö ej var aktuellt förrän Citytunneln var i drift, eftersom den stora arbetspendlingen går till Södervärn/Triangeln. Att ge avkall på trafiken på Trelleborgsbanan i rusningstid är alltså kort och gott att skjuta skåningarna och Skånetrafiken i foten vad gäller investeringar som gjorts för att fler ska åka kollektivt. De prognoser som tagits fram bygger på vissa förutsättningar. Regeringen har kort och gott förändrat dem utan att ta ansvar för konsekvenserna.
  5. Man har i princip helt stoppat tillflödet av migranter till Malmö C, vilket enligt min uppfattning fått ner kriminaliteten till ”normalnivå”. Väktarna har ”normalt” antal personer att köra ut vid stängningsdags.
  6. Hyllie är ett räligt och svinkallt blåshål där ingen vill vare sig övernatta eller ens vila. Däremot klagar poliserna ”Kylan tär på kroppen, det tär på koncentrationsförmågan. Det är ingen bra arbetsmiljö, det här”, säger en polis till SvD den 19 december. Även migranterna som anländer uppges frysa där de får stå och vänta utanför en container.
  7. Oklart om Migrationsverkets logistik har förbättrats. Troligtvis inte.
  8. Uppsving för hotellnäringen i Malmö. Väldigt många poliser måste ha någonstans att övernatta. Vi som bor i Malmö ser alla polisbussarna utanför vissa hotell.
  9. Regeringen börjar tycka att det kostar mycket pengar. Det förstår jag, med alla poliser som ska ha resor, lön och traktamenten för att komma hit och kontrollera att människor som vill får söka asyl.
  10. En annan negativ konsekvens är naturligtvis att polisen måste prioritera. Prioritera betyder att ta bort något. Vad detta är vet vi inte, men jag har förtröstan om att få detta analyserat i media under 2016.
  11. Sedan id-kontrollerna införts visar det sig att alltfler migranter ratar spårburet till förmån för vägburet över bron, rapporterade Expressen 9 december. Varför man nu ska införa transportöransvar på tåg och bygga om Kastrup blir en gåta eftersom migranter alltså redan börjar välja Öresundsbrons vägbana istället.
  12. Under året kom glädjande besked om att allt fler migranter ratade flyktingsmugglare då man kunde skaffa information gratis via sociala medier och ta sig fram. Skärpta id-krav leder troligen till att migranterna återigen i högre grad måste förlita sig på flyktingsmugglare, vilket ju andas i regeringens proposition. Här berättar SvT om antalet fall av flyktingsmuggling till Sverige som ska ha mångdubblats. Jag har läst en del åtal och domar och kan konstatera att det är mycket pengar i omlopp. Flyktingsmuggling är en lukrativ bransch, helt enkelt.

Färjorna då – tänker kanske någon. Hur var det med dem? Tja, en jag talat med fattar inte ens vad man menar med att ”införa” id-kontroll från Tyskland eftersom bolaget vederbörande jobbar för genomför två id-kontroller på samma resa (en vid incheckning och en vid uthämtning av nyckel till hytten). Att det ett tag uppenbarligen dök upp många id-lösa med färja i Trelleborg är för mig en gåta, eftersom rederiet av säkerhetsskäl måste ha en passagerarlista.

Vari problemet har legat är oklart, men sedan id-kontroller infördes den 12 november har den historiska flyktvägen över Östersjön till Trelleborg i princip mattats av. Men beror det på att poliser kontrollerar avstigande i Trelleborg, eller för att rederiet kontrollerar bättre? Enligt en nyhetsrapportering jag tagit del av skulle förändringen i Sverige av rätt till asyl och familjeåterförening ha lett till att det var attraktivare för syrier att söka asyl i Tyskland istället.

Vi vet alltså inte vilken eller vilka påverkansfaktorer som varit avgörande för att flyktingströmmen över Östersjön i princip tycks ha avstannat. Är det kontrollerna eller ayslreglerna? Eller är det bara en schimär vi ser? Eller har strömmen avstannat till följd av att det är vinter? Vi vet inte.

Med denna summering konstaterar jag att det är oklart vad det första steget med id-kontroller har lett till, förutom att minska stöket och kriminaliteten på Malmö C samt genom att krångla till det för väldigt många resenärer inom och kring Malmö. Vi har också lärt oss att flyktingströmmarna snabbt kan ändra riktning. När en väg försvåras hittar människor nya. Nöden är som sagt var alla uppfinningars moder.

Sverige är inte hermetiskt tillslutet och kommer inte heller att bli så den 4 januari, då transportöransvar införs för tåg, passagerarfartyg och buss. Öresundsbrons vägbana kommer att vara i princip vidöppen. Det kommer inte att vara olagligt för taxichaufförer att mot betalning ta flyktingar över bron.

Varför man ska krångla till det för resenärerna förefaller mest vara en gåta om man betraktar situationen ur ett inrikesperspektiv. Men låt oss därför höja blicken till ett EU-perspektiv, för att förstå vad som händer.

Dublinförordningen och asylrätten nämns ofta av politiker, men jag tror att många behöver få lite siffror och fakta för att förstå vidden av situationen.

Dublinförordningen antogs 1990 och innebär att det förstaland inom EU som en asylsökande kommer till är det land som ska hantera asylansökan. Det här var något som funkade på 1900-talet.

I Studio Ett nyligen beskrev Liberalernas Cecilia Wickström, som varit med och förhandlat om senaste uppgraderingen, Dublinförordningen som en gigantisk schweizerost som rasar samman när hålen blir för många. Den talande rubriken på reportaget var Dublinförordningen – laga eller skrota?

Hur kan jag säga att Dublinförordningen inte funkar? I Sverige får vi veta att vårt land inte klarar av det antal som kommit i år, vilket väl slutar på cirka 160 000.

Notera då att Grekland, som är förstaland för många migranter, i november månad tog emot hela 110 000 flyktingar. Jo, ni läste rätt. Förra året uppges 3/4-delar av alla flyktingar ha anlänt till Italien.

Det stora ankomstlandet i år är Grekland. Om vi uppger oss ha svårt att ta hand om 160 000 på ett år har jag faktiskt full förståelse för att det grekiska mottagningssystemet kollapsat med 110 000 på en enda månad. 

Det inser väl vem som helst att det är orimligt för både Grekland och Italien att ta emot, ta om hand och pröva en sådan enorm mängd flyktingar. Lika orimligt med rådande situation är att 90 procent av de asylsökande istället tas om hand av Tyskland, Österrike och Sverige, vilket också sägs i Studio Ett-reportaget.

I svensk debatt sägs ofta att ”danskarna är dumma” för att inte tala om vissa andra länder som också pekas ut för att vara ”dumma” i flyktingfrågan. Rasistkortet dras gärna fram. Pendlarna vid Öresund rasar.

Men vad är det egentligen vi ser när land efter land intar märkligt agerande och absurda reserestriktioner? Alla tycks skälla på något annat land. Min uppfattning är att alla länder, inklusive Sverige, nu har hamnat i en situation där de agerar politiskt så att Dublinförordningen rasar samman. Det som sker nu är positioneringar och försök att tvinga till förhandlingsbordet.

Reserestriktioner och transportöransvar, övergivandet av passfriheten, förefaller snarare ur detta perspektiv inte vara målet, utan medlet. För detta får främst skåningar och Malmöbor betala ett högt pris. Det är detta pris som regeringen inte analyserat. Konsekvensanalysen av att offra en region i ett förhandlingsspel saknas. Skånska kommuner, Region Skåne och staten har under några få år avtalat om investeringar på utan tvekan över 100 miljarder i dagens penningvärde för bättre infrastruktur och bättre arbetsmarknad i Öresundsregionen.

Den som analyserar avtalen kring Öresundsförbindelsen och dessa landanslutningar, där även Citytunneln ingår, inser snabbt att staten varit skicklig i att ta så lite ansvar som möjligt. Det som borde göra skåningarna riktigt förbannade är att de inte bara ska återgå till reseförhållanden som rådde på 1900-talet. De ska betala för det också. I dubbel bemärkelse.

Publicerat i ej und/säk men intressant ändå, Uncategorized

Flyktinghistoria ur Stasiarkivet och regeringens förslag om id-kontroller

Just nu debatteras regeringens förslag om att införa id-kontroller och transportöransvar på ”tåg, buss och passagerarfartyg.” Jag sitter och lyssnar och tar mig ofta för pannan.

I dag har jag en krönika i Trelleborgs Allehanda och Ystads Allehanda, där jag gör en flyktinghistorisk exposé över kalla kriget. Hur flydde man? Svaret är att det beror på vem du var.

Var du östtysk fick du ta enorma risker, och du kunde dö vilket framgår i krönikan. En man anlände till Sverige i en frystransport. Läs krönikan!

Var du däremot turkbulgar, somalier, etiopier eller irakier kunde du resa bakom järnridån för att sedan kliva på en färja mot Trelleborg.

På 80-talet kunde flera hundra flyktingar anlända med bara en enda färja. Vittnesuppgifter berättar om havande kvinnor som körs direkt till BB, människor som var sjuka.

SED-regimen var selektiv. Andra länders flyktingar ville man inte ha. De egna medborgarna fängslades bara om de planerade att fly. Många dog.

Stasiarkivet är en flyktinghistorisk källa som kan lära oss något om den kreativitet som finns för den som vill ta sig fram. Den som kan sin flyktinghistoria och bor i Skåne kan inte annat än att bli häpen över att höra det som sägs i Sveriges riksdag. Som när Johan Hedin (C) pratar om risken för att vi får se rangliga flyktingbåtar över Öresund.

Som Stockholmare tänker han säkert på att han läst i tidningen och sett på tv att folk drunknar på Medelhavet. Men varför i hela fridens namn skulle folk drunkna här?

Samtliga i riksdagen tycks ha fullständigt missat att transportöransvaret ej föreslås för taxi. Öresundsbrons vägbana är öppen att resa på. Det finns många bolag som har fastpris från Kastrup. Taxi Skåne tar 777 SEK till Malmö för fyra personer och väl vid ankomsten kan alla som vill söka asyl. 

Läs min krönika här och här!

Publicerat i DDR, flyktingar, Stasi, Sverige | 2 kommentarer

God Jul! Mamma och jag är SvD:s Lucka 2 – och en dum dansk gör inte ett folk

Vaknade upp i dag och insåg att SvD:s ledarredaktion har gjort mamma och mig till Lucka 2 i deras julkalender. Tidigare NEO-vdn Andreas Ericson minns en artikel i Magasinet Neo som jag skrivit om flyktingar på Östersjön under kalla kriget.

DN har precis fått ut en hemligstämplad rapport som visar att flyktingrörelser och människosmuggling finner nya vägar efter att gränskontroller införts i Sverige. Fem flyktingar i gummibåt ska ha tagit sig iland i Skillinge i östra Skåne. SVT Skåne ska ha fått tag i en fiskare, som såg gummibåten anlända den 23 november.

”De kan inte ha tagit sig över Östersjön med den båten. De måste ha släppts av från ett större fartyg”, säger fiskaren till SVT Skåne.

Jag håller med. Inte för att jag är en särskilt erfaren seglare, utan för att jag intervjuat folk och diskuterat min morfars flykt med sin familj i en roddbåt år 1949. Flykten från den sovjetiska ockupationszonen av Tyskland bara några månader före att DDR bildades. Min morfar och hans familj flydde ockupation och förtryck. Vad var farligast vid den här tiden? Att lämna en ockupationszon eller att ge sig ut i en gammal båt med omgjord motorcykelmotor på ett hav som kan vara ganska elakt, som en seglare uttryckte sig.

Jag har läst Jesper Clemmensens bok om Flyktrutt Östersjön och börjat ana hur många som drunknade under sin flykt under kalla kriget. Alla som försökte simma från DDR. Många av de som försökte ta sig med kanot eller kajak. Så nej, på grund av vad det är för båt, årstid, temperatur i vattnet och annat så är det fullständigt osannolikt att någon tagit sig på detta sätt från ett annat land och sedan landat i Skånska Skillinge.

Vad är skillnaden mellan nu och i dag? Under kalla kriget blev de uppfiskade liken oftast bara notiser i tidningarna, eller inte omskrivna över huvud taget. 

Det är en fin text av den tidigare vd:n på Neo, för den handlar om människors längtan efter liv och lycka och den oändliga kraft som vi kan uppbåda för att just få ett annat liv. Det var med risk för sitt och sin familjs liv min morfar gav sig iväg. Det finns många som riskerar mycket i dag när de flyr, inklusive sina liv.

Det är bra att Andreas Ericsson stannar vid jämförelsen här. Jag har sett så många fler som tar ut svängarna i jämförelser där både skygglappar och historiska skohorn används.

Judarnas farofyllda fykt 1943 över Öresund kan inte jämföras med att åka segelbåt i solsken och sen ställa upp i media. De påhittade Karl-Oskar och Kristina kan inte jämföras med verklighetens flyktingar från Syrien idag just för att fiktion är fiktion och verklighet är verklighet. Någon västfront att kolonisera finns inte i Europa i dag och andelen lantbrukarinvandrare, ”Karl-Oskars”, är mig veterligen något begränsad.

Under kalla kriget var problemet bakom Järnridån absolut inte att komma till Väst. Flyktingarna var välkomna. Problemet var att komma ut ur diktaturens välbevakade så kallade fascistiska skyddsvall. Skyddsvallen uppgavs alltså vara ett skydd mot oss. Vi i Sverige levde i det kapitalistiska, det vill säga fascistiska, utlandet, enligt DDR-terminologi. Vi var fienden och hotet. 

Vi ska inte bara räkna dödade vid muren eller drunknade i Östersjön. De är en försvinnande liten del. Den största mängden DDR-offer är de som sattes i fängelse. Tusentals och åter tusentals. Av de som överlevt beräknas 13 procent i Tyskland i dag leva på socialbidrag och 20 procent under existensminimum.

Granskar vi historien kan vi se att flykt- och migrationsrörelser tycks ha det gemensamt att de alla är unika i sitt slag, och att de kan ta fram såväl det bästa som det absolut värsta hos människan. Det vittnar arkiven om.

p.s. Jag lät i dag publicera två skånska tidningsnotiser på twitter från 1949. Båda är TT-referat om min morfars familjs flykt där den ena har en alldeles förfärlig rubrik.

Danmark kör ut flyktingar, vi får dem, skrev rubriksättaren på SkD.

Som arkivforskare är jag ganska luttrad av alla felaktigheter man kan hitta i en tidning, men rubriken behöver en kommentar. Vi bör ha i åtanke att tyskar ej var jättepoppis i Danmark åren efter andra världskrigets slut. När min morfar steg i land i Haarbölle hade en dansk smaklösheten att hota honom med att de kunde bli tillbakaskickade till ryss-zonen. Min morfar var beredd att skjuta sin familj och sedan sig själv, hellre än att återvända.

Men hur var det med de andra danskarna? Mamma minns att de fick mat och vatten. Tidningen rapporterar om att lokalbefolkningen samlar ihop mat. Morfar ville vidare till Sverige, så utkörd ur Danmark blev han inte. Snarare skjutsad av kustbevakningen, som skulle släppa dem vid danska gränsen, men som enligt uppgift ska ha kört ända till svenska gränsen.

I min värld får jag ihop en dum dansk och en mängd andra snälla danskar. En dum dansk gör inte ett helt folk.

 

Not 9 december 2015: Senare har det visat sig att det inte verkar finnas belägg för att flyktingar anlänt till Österlen i gummibåt, vare sig i november eller december. En fiskare har sett en båt, men vet inte vilka som satt i. I ett annat fall har elever på överlevnadskurs hittats. Nej. Sannolikheten att flyktingar anländer i gummibåt på vintern till Österlen är faktiskt ganska liten. Varför gå över ån efter vatten då man snabbt och enkelt kan åka bil eller lastbil över Öresundsbron? Här finns ingen 100-procentig kontroll. Enligt rapporter jag fått verkar identitetskontroll inte fungera 100-procentigt Helsingör-Helsingborg heller för den delen.

Publicerat i DDR, flyktingar, Sverige

Gick Löfvens köttbudskap hem? Hur beslutsfattare borde tänka istället.

Förlåt om jag drar in ett lite udda ämne på min blogg. Mina följare förväntar sig inlägg om underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia, men jag kan faktiskt inte låta bli att med liv och lust reflektera över svenska politiska klimat- och köttbudskap. Stefan Löfvens uttalande till exempel.

Jag tänker till exempel på gårdagens artikel i Aftonbladet där man i en undersökning kommit fram till att 55 procent av svenskarna som deltagit i Inizios webundersökning Sverige Tycker kunde tänka sig att minska sitt köttintag för att minska utsläppen.

”Nästan lika många kan dra ned på sitt flygresande av samma orsak. Mest positiva till att ändra sina liv är kvinnor”, skriver AB.

Så läser ju inte jag statistiken. 40 procent som kan tänka sig att dra ner på sitt flygresande är i min värld inte alls ”nästan lika många” som 55 procent. I synnerhet inte när det var hela 44 procent som sa ett rungande nej till att minska sitt flygresande och 16 procent som svarade vet ej. Det förefaller som om väldigt många svenskar inte alls är benägna att förändra sitt resande.

Mitt i alltihop ombads uppenbarligen statsminister Stefan Löfven kommentera undersökningen:

”Jag har också minskat mitt köttätande, jag tycker det är viktigt att bidra i detta.”

Stefan Löfven säger att han minskat sitt köttätande och påstår att detta är ett viktigt för klimatfrågan. Ska vi tro honom? Är han trovärdig? Drar han ens sitt strå till stacken?

För det första är en statsminister inte särskilt klimatvänlig. Statsministern åker regeringsplan, gissningsvis ganska ofta. Statsministern åker fram och tillbaka och hit och dit, utomlands och i Sverige. Åker han bil har han en hel hop med bilar med sig, varav en del är polisbilar. Under statsministern finns regeringsmedlemmar som också åker hit och dit och under dem så finns departement som producerar ofantliga mängder av papper som få och ibland ingen kommer att läsa.

Detta är ingen kritik mot Stefan Löfven som person. Vad jag försöker säga är att det blir ett problem när en nutida statsminister försöker låta klimatpräktig.

Stefan Löfvens köttpåstående är för den initierade väldigt vagt i kanterna. Han säger att han äter mindre kött. Till förmån för vad? Har han ersatt närproducerat kött med norsk fisk, som fraktats till Kina för styckning och som sedan flygs till Sverige? Griskött mot – ja vadå? Chips?

Vad jag försöker säga: Vår statsminister signalerade inte på något sätt att han gjort ett medvetet miljöval. Det enda han berättade var att han tagit bort något. Han fick det för en och annan att låta som om det var av ädla skäl.

Ärligt talat. Jag hade trott på Stefan Löfven om han hade sagt så här på frågan om sina köttvanor:

Vet du vad? Min läkare tittade på mig en dag och sa till mig att jag faktiskt är 58 år. Mina kolesterolvärden är för höga. Blodtrycket kunde varit bättre. Jag borde stressa mindre, men det är inte lätt när man som jag är statsminister. Jag borde gå ner lite i vikt, men det är inte lätt med oregelbundna arbetstider och oftast för lite sömn. Vad jag har gjort är att ändra mina kostvanor. Det viktigaste av allt är att jag äter mindre och bättre mat. Jag äter oftare fisk och har ökat andelen frukt och grönsaker. Jag försöker välja närproducerat.

Vet du vad som är roligast av allt? Det som är bra för mig har visat sig vara bra för miljön!

Negativa politiska budskap eller negativa politiska beslut har enligt min mening svårt att implementeras. Köttfri måndag är ett utmärkt exempel på detta. Förslag på köttskatt ett annat. Ärligt talat – är det någon som får positiva vibbar av det här? Straff och pekpinnar är sällan vägen till framgång.

Jag är varken kock eller någon annan typ av matexpert. Jag är en helt vanlig svensk. Köket var mammas domän. Hemkunskapen lämnade inga märkbara avtryck. Däremot har jag upptäckt hur roligt det är att laga mat och utmanats av vänner som inte tål allt i vanliga recept i en kokbok.

Genom åren har jag alltmer förundrats över att folk i gemen faktiskt inte kan laga mat. Jodå, jag har många vänner som kan laga mat, och själv lär jag mig mer och mer. Men ännu har jag inte mött någon som protesterat när jag hävdar att haken med att vi i Sverige äter så mycket kött faktiskt är att folk i gemen inte kan laga mat.

Många har fantastiska proffskök, jättemånga fina och dyra knivar men vet på rak arm inte hur man skapar en rätt utanför kokbokens millimeteranvisning. Hur blir såsen brun, förresten?

Vi vet i dag att vi bör öka vår konsumtion av fisk, men jag möter ständigt människor som säger att de lagar fisk så sällan eftersom de har misslyckats förut och nu undviker det.

Målet att öka intag av fisk har ett annat problem. Jag minns tidigare i år när jag var ute på jobb på annan ort. Snabbt skulle jag ha en lunch och gick in på en restaurang som såg ut att för orten hålla hög klass. Trosvisst valde jag torskrätten, med den inre motiveringen att jag bör äta mer fisk. Det visade sig inte vara restaurangens bästa dag. Ut fick jag något som vart torrt och småbränt på ytan och rått inuti. På grund av köer hann jag inte begära in annan rätt. Jag åt lite av potatisen och svor på att aldrig, aldrig någonsin mer beställa en fiskrätt på en okänd restaurang. Alternativet jag kunde valt var köttbullar, och det vet jag att det är svårt att misslyckas med så där i denna stund svor jag dessutom på att i fortsättningen alltid välja detta alternativ. Jag tror inte att jag är unik i denna konklusion.

En bekant till mig jobbade på en förskola där man hade beslut om köttfri dag. Hon log lite beklagande och sa att den som lagade maten på arbetsplatsen alltid lyckades misslyckas när det var den köttfria dagen. Vad ger detta för signaler till barnen om att äta fisk när de vuxna upplever att maten smakar örk?

Ett annat motiv till att vi äter mycket kött handlar om planering. Om du är trött, kommer direkt från jobbet, har ungarna med dig i affären och inte har en plan – vad blir det då? Just det: kött. I princip alla butiker är uppbyggda för att du snabbt och lätt kan plocka ihop köttmenyn för att sedan styra mot kassan. Allt annat kräver kunskap och planering, vilket många inte har.

Att äta mindre kött behöver faktiskt inte handla om köttförbud. Vi kan faktiskt ändra vår köttkonsumtion genom hur vi presenterar maten. I somras gjorde jag matreportage för Skånska Dagbladet i Kävlinge kommun. I ett av reportagen intervjuade jag skolpolitikern i Kävlinge och enhetschefen för skolmåltider i Landskrona Camilla Mårtensen. Vi hade ett fantastiskt samtal om mat. Hon trodde inte heller på köttfria måndagar och talade istället om hur man presenterade maten.

Visst är det galet att salladen ofta kommer sist, oavsett om det är på brickrestaurangen, skolmatsalen eller på en bjudning. Det är ju så få som får plats med salladen om den erbjuds den på slutet. Sätt salladen och det vegetariska alternativet först, så väljer fler detta var Camilla Mårtensen råd.

Hon berättade också om en väninna som varit orolig för att köttet inte skulle räcka på studentfesten. Placera om serveringsfaten så att köttet kommer sist, blev rådet. Tänk på det inför julmiddagen! Vad frontar du med på bordet och vad står lite vid sidan om?

Vi får väl också fråga oss hur maten presenteras. Camilla Mårtensen berättade att hennes barn inte ville äta om hon sa kikärtsbiffar. Men kallar hon det falafel älskade de det. Sådant tål att tänka på även för vuxna.

Det som är bra för dig är säkert också bra för miljön. Henrik Ennart har i SvD sammanfattat det bra i SvD. Som nummer 1 listade han att de flesta av oss ska äta mindre över huvud taget. Det tål att tänka på.

Själv har jag precis avslutat ett antal artiklar där jag intervjuat forskare om vår hälsa och vår livsföring. Det kommer i nästa nummer av Alzheimer Sveriges tidning Minnesvärt. Du vet väl att processen innan en demenssjukdom bryter ut startar 20-30 år innan. Du kan påverka din kognitiva försämring genom din livsföring. Genom att gympa knoppen och kroppen, att ge människor social samvaro och äta allsidigt och inte för mycket.

Kanske inte det största hotet på planeten är klimatet, utan hur vi hanterar oss själva. Om vi lever så att vi vill leva länge och vara friska så är det säkert också bra för miljön. Våra politiker skulle få göra en hel del omvärderingar och omprioriteringar. I positiv mening alltså.

Publicerat i ej und/säk men intressant ändå, Uncategorized | 1 kommentar

Nytt spionmuseum har öppnat i Berlin

Vilken är världens spionhuvudstad? Enligt det nyöppnade The Spy Museum är det Berlin. De lärde må tvista om korrektheten i påståendet. Oavsett har världen fått ännu ett historiskt spionmuseum, för övrigt Tysklands första. Ambitionen är hög och biljetten dyr, så se till att ha flera timmar till ditt besök.

Den 19 september i år öppnade The Spy Museum i Berlin. Timingen var nog väl vald. Just nu råder det ju någon form av Bond-eufori i samband med senaste filmlanseringen.

The Spy Museum är inte sen med att haka på PR-vågen. Den som följer museet på twitter har en dag fått veta att Roger Moore fyller år. En annan dag att just i dag för många år sedan hade den första Bondfilmen premiär. Den som bokar ett särskilt event på museet kan få en martini a la Bond.

Jag förstår hur de tänker när de försöker haka på Bond-trenden, men för den kräsne kan det också vara avskräckande. Hur seriöst är detta museum? Hur mycket försöker man flirta med publiken via filmens värld och hur nära vill man vara en så kallad historisk verklighet? Via sociala medier tar jag del av en bild från presskonferensen och konstaterar att skaparna av museet överlag ser så unga ut att bara en verkar ha erfarenhet av vad kalla kriget var.

The Spy museum uppger på sin hemsida att Berlin är världens spionhuvudstad. Jag frågar min forskarkollega, tillika styrelsemedlemmen i Föreningen Sveriges öga och öra Svante Winqvist vilken stad han anser vara en spionhuvudstad i världen. Det första han namnger är Wien. Gunnar Ekberg, min man och vice ordförande i föreningen, instämmer. Berlin och London kommer på delad tredje plats.

Nu är inte val av spionhuvudstad hugget i sten, däremot kan man ge Berlin elogen att redan före The Spy Museum ha exploaterat spionage, kalla kriget och andra världskriget som en turistattraktion. Det är dit världen åker för att lära av historien och för att uppleva spionernas värld via ett stort antal museer. I Berlin skyggar man inte för den nära och ibland obehagliga historien.

Wien å sin sida tycks ju hopplöst ointresserad av att berätta om något som hänt efter kejsardömets fall. Undertecknad och Gunnar Ekberg var i Wien i våras och blev guidad av en av Sveriges öga och öras medlemmar till ett sovjetiskt minnesmonument. Den enorma kolossen med tillhörande damm och megafontän var inte ens utsatt på turistkartan. När vi var på en slottsguidning i utkanten av Wien fick vi specifikt ställa frågor för att få kommentarer om den sovjetiska ockupationen av just nämnda slott.

Österrikarna, som är nästan lika omedvetna om sin nära historia som svenskarna, borde inse att det finns en turistpotential i den hemliga och nära historien!

Åter till det nya museet i Berlin, som jag personligen ej besök ännu. Men genom att titta på deras hemsida samt läsa presskommenterar och bloggar framgår att det är ett privatfinansierat museum. Det kanske förklarar att priset inte är nådigt – hela18 Euro. Se därmed till att ha flera timmar till godo för att få ut det mesta av besök.

Pedagogiken tycks det inte vara något fel på. Besökaren möts av ett dussintal kameror, varav en del registrerar din ankomst. Du får träda in i det hemliga, som uppges börja med militärspionage i Egypten för 3 500 år sedan och sluta med Edward Snowden. Det utlovas över 200 monitorer samt olika avdelningar, varav en naturligtvis handlar om kalla kriget. Andra världskriget och människor som Dietrich Bonhoffer är en annan avdelning. En av de stora höjdpunkterna tror jag är avdelningen där tidigare agenter och handledare intervjuas. Här bör man lägga en del tid.

Den som känner att blodsockret sjunkit kan gå till restaurangen och få Mata Haris favoriträtt, uppger hemsidan.

Spionmuseet i Berlin stoltserar med Spionkaffe, vad det nu är. Kul grej, men för mig som har suttit på det äkta Café Adler vid Checkpoint Charlie, där många spionhandledare och andra oroligt väntat i låtsad avslappning, så kan artificiell spionkänsla inte bytas ut mot den tid och känsla som en gång var. Men jo, jag kommer att besöka museet vid nästa Berlinbesök.

Under tiden följer jag The Spy Museum på twitter, för de har verkligen koll på stort som smått i agenthistorien. En dag fick vi veta att ”original-Bond” Sidney Reilley avrättades i Ryssland denna dag. En annan dag att verklighetens ”Argo” Ken Taylor har avlidit. De tipsar om filmer och tv-serier. Bland annat Steven Spielbergs nya film Bridge of Spies och en dramadokumentär om Erich Mielke som haft premiär; Meister der Angst.

Bloggaren Jenni Fuchs, som titulerar sig museiolog, som skriver om museum i största allmänhet och som själv älskar spionmuseet i Washington, benämner Berlins nya spionmuseum som ett museum för vuxna.

Kort och gott ser jag fram emot att göra min egen bedömning inom en snar framtid!

The Spy Museum
Leipziger Plats 5
www.spymuseumberlin.com

P.S. För er som undrar varför Wien av Svante Winqvist anses vara världens spionhuvudstad så motiverar han det med att landet haft anmärkningsvärt låga straff för spionage och att många länder, troligen av detta skäl, medvetet placerat sina tredjelandsaktiviteter här. Det bör också påpekas att Wien, precis som Berlin, varit delat av segrarmakterna efter andra världskriget. På så sätt blev det precis som Berlin en naturlig spelplats. D.S.

Publicerat i andra väldskriget, BRD, DDR, Erich Mielke, Kalla kriget, spionage allmänt, Stasi, Tyskland | 5 kommentarer

Sex år sedan Guillous KGB-affär – men vad handlade den om?

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009.

I dag är det på dagen exakt sex år sedan tidningen Expressen avslöjade Jan Guillous KGB-förflutna. Den braskande rubriken löd:

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

Just detta statement, att kalla Jan Guillou för ”agent” för diktaturen Sovjetunionen och dess säkerhetstjänst KGB kom senare att bli ett fall för Allmänhetens Pressombudsman (PO) efter att Jan Guillou hade gjort en anmälan. Många har nog inte fattat vad denna anmälan egentligen handlade om.

För att förstå PO:s friande av Expressen måste vi först se vad av avslöjandet egentligen handlade om, för just detta tycks många ha glömt bort.

De flesta svenska journalister missade nämligen fullständigt de semantiska nyanserna redan dag 1 av affären, se här ett exempel av Aftonbladets Carina Bergfeldt.

Upprinnelsen till KGB-affären var alltså att Expressens journalister Micke Ölander och Mikael Hylin hade fått ut tidigare hemligstämplat material från Säpos avställda akter hos Riksarkivet/Arninge. Materialet gällde:

1. Arne LEMBERG, journalist, f 1941, d 1979, P 7584.
2. Jevgenij Ivanovitj GERGEL,
KGB-officer och 1:e ambassadsekreteraren vid sovjetambassaden, P 7128

Av den lokale KGB-chefens 700-sidiga akt ska ett tjugotal sidor ha berört hans relation med Jan Guillou.

”Dokumenten visar att säkerhetspolisen fick upp ögonen för Jan Guillous relation med KGB-chefen Gergel redan 1967”, skrev Expressen.

Det framgår också att det är journalisten Arne Lemberg som 1967 berättar för Säpo om kollegan Jan Guillous relation med KGB-officeren Gergel. Lemberg ska ha uppgett att Guillou berättat för honom att han fått betalt av Gergel för att göra ett uppdrag. Betalningen var på 600 kronor.

600 kronor var mycket pengar. Drygt 5300 kronor i dagens penningvärde. Motsvarande 160 paket cigaretter, 160 biobiljetter eller två kostymer. Hur man nu vill räkna. Men någon deklarerad inkomst var det väl knappast.

Men vad var det Guillou hade gjort för pengarna? Enligt honom själv

”Jag skrev någon slags politisk artikel om socialdemokratenas förhållande till Vietnam”, citerar Expressen honom.

En artikel? 600 kronor svart, eller 5300 i dagens penningvärde. Det låter som rejält bra betalt. Relationen med KGB ska ha hållit i fram till 1972, då Guillou uppger sig ha brutit kontakten pga arbetet med IB-avslöjandet. Relationen med Gergel ska inte ha varat i fem år, enligt Guillou. En ”yngre förmåga” ska ha tagit över och då ska vederbörande och Guillou bara ha pratat politik. Några kvitton och uppdrag ska det inte ha varit tal om.

Vad som saknas på Expressens hemsida är en video där Jan Guillou år 2009 intervjuas. Jag tycker att det är synd att den är borta. Jag minns fortfarande denna video och min förvåning. Den Guillou som jag lärt känna via medier – tuff, hänsynslös, rapp i käften – var ersatt av ett lamm som välvilligt fyllde i journalisten Micke Ölanders frågor.

Vad extremt få människor har förstått är att förutsättningen för att det skulle bli ett KGB-avslöjande faktiskt var Jan Guillous medgivanden på just denna video. Utan hans vittnesmål där han bekräftade dokumenten och lade mer därtill hade det inte blivit någon löpsedeln om ”hemlig sovjetagent”.

Själv var jag förbluffad och har i efterhand inte främst sett det här som ett ”grävjobb” utan som ett mästerstycke av Ölander i att hantera en människa psykologiskt. Väl påläst är förutsättningen, men för att klara Jan Guillou krävdes något annat än bara dokument. Fredagen den 23 oktober på eftermiddagen när videon spelades in var Jan Guillou bokstavligen talat golvad och travade likt ett beskedligt lamm villigt mot löpsedeln.

Det här måste man förstå, för ett dygn senare är det annat ljud i skällan.

Jag minns morgonen den 24 oktober. Klockan 7 började telefonen ringa och min man, Gunnar Ekberg, var en av många som fick samtal och ombads kommentera något vi inte ens läst. Hela dagen var Guillou frånvarande, ända tills fram på eftermiddagen då uppenbarligen ett antal journalister hittat honom i skrivarlyan.

Jan Guillou var nu mer lik sig som han brukar vara. Stridslysten alltså. Men han passade också allt mer på att dra på sig martyrkappan och började spela kränkt, lidande och orättfärdigt behandlad.

Jag har aldrig varit spion, sa han till Svenska Dagbladets Henrik Ståhl den 24 oktober.

”Jag har aldrig varit spion”, sa han samma dag till Aftonbladets Carina Bergfeldt.

Vad både Ståhl och Bergfeldt uppenbarligen hade missat var att ingen hade anklagat Jan Guillou för att vara spion. Allt handlade ju om att han, baserat på egen utsago, påstods ha varit en agent, vilket är en helt annan sak.

Oförmågan att förstå skillnaden mellan en agent, en spion eller för all del en terrorist är tyvärr typisk för svensk journalistkår under hela kalla kriget och fram tills i dag. Jag beklagar att behöva säga detta, men hela den svenska journalistiska bevakningen av underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia lider av just dessa brister på journalistisk insikt. 

Vad är då skillnaden mellan en agent och en spion? Varför valde Guillou att ”göra om” Expressens påstående om ”agent” till ett ”spion”? Ärendet gick alltså till Allmänhetens Pressombudsman, som 2010 konstaterade att Expressen inte kunde klandras.

Det hela blev en analys av skillnaden mellan agent och spion.

2010 efter PON:s utlåtande.

Expressen 2010 efter PON:s utlåtande.

Jag tycker att ni ska läsa Expressens Christian Holméns kommentar kring att tidningen sommaren 2010 hade friats av Pressens Opinionsnämnd, PON. Av artikeln framgick att Guillou hösten 2009 anmält Expressen för att Expressen påstått att han varit ”spion”. Vi lämnar därhän att Guillou ständigt upprepat att kontakterna med KGB bara var ett misslyckat reportageprojekt. Det är semantiken som ändrats. Expressen använde ordet ”agent”. Guillou påstod att han anklagats för att vara ”spion”.

Skillnaden klargjorde spionåklagare Tomas Lindstrand i PON-utlåtandet. Det är nämligen väldigt stor skillnad mellan begreppen ”agent” och ”spion”.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerar Expressen spionåklagaren.

Expressen hävdade att Jan Guillou varit agent för Sovjet, medan Jan Guillou redan ett dygn efter intervjun förnekade att han varit spion, vilket är en helt annan sak. När PON friar Expressen året därpå är spionåklagare Tomas Lindstrands utlåtande väldigt viktigt.

Åklagaren konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent”, konstaterar Expressen.

Att påstå att någon varit eller är en spion är alltså oerhört stigmatiserande, eftersom det pekar ut en person att ha gjort en straffbar gärning. Att ha varit agent är inte nödvändigtvis straffbart.

Jan Guillous omdefinition av ”agentpåstående” till ”spionpåstående” är således anmärkningsvärd. Han har själv på 70-talet genomgått en rättegång i mer än en instans med spionanklagelser och fällande domar. För honom kan knappast skillnaden mellan agent och spion ha varit en ”nyhet”.  

Själv är jag av den uppfattningen att omdefinitionen var ett taktiskt val för att villa bort okunniga journalister och skapa dimridåer. Och där lyckades Jan ganska väl. Men sex år senare står han som den store förloraren.

Utgivningen av de sk yrkesmemoarerna 2009, Guillous första IB-källa som dementerar i SVD om Tennstopet 2009 och inte minst KGB-affären i Expressen 2009 förändrade väldigt mycket.

I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd journalister som av en händelse plötsligt började ställa kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Den välkomnade jag.

 

 

 

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Säpo, Sverige

Vad Henning Mankell skrev om Thatcher och apartheid

För någon dag sedan publicerade jag ett inlägg om dokumentären ”Palmes hemliga agent”. Jag ifrågasatte dokumentärmakarnas sätt att ytligt skildra Thatchers och Reagans motstånd till sanktioner mot Sydafrika på 1980-talet. Jag menade att man borde ha förklarat varför de var så övertygade motståndare, och hittade information om att Thatcher faktiskt verkade för att Nelson Mandela skulle bli släppt.

Vad jag inte visste var att Henning Mankell faktiskt varit mycket klarsynt i frågan. I samband med att Margaret Thatcher död skrev ett inlägg på SVT Opinion, som fick rubriken ”Få politiker gjorde så mycket mot apartheid som Thatcher”, och där gör han mycket tydligt vad Margaret Thatchers hållning var. Hon trodde inte att sanktioner skulle förändra apartheidsystemet, som hon ansåg var förfärligt. Hon ansåg att Botha var ”omöjlig”.

Jag tycker ni ska läsa vad Henning Mankell skrev om Margaret Thatcher, för det är så fint skrivet. En man som inte alls håller med Thatcher ideologiskt hyllar henne för det hon gjorde i apartheidfrågan.

Nu är Henning Mankell borta. Mattias (Neo)-Svensson konstaterade på twitter i går att detta var en fin nekrolog över Margaret Thatcher, skriven av Henning Mankell och som ”adderar till hans eget intellektuella eftermäle”. Det håller jag med om!

 

 

Publicerat i ANC, apartheid, Sverige, Sydafrika

Ytligt om Sydafrika i dokumentären ”Palmes hemliga agent”

Den 1 oktober sändes den första delen i ”Palmes hemliga agent”, som handlar om Birgitta Karlström Dorph, som under 1980-talet var diplomat i Sydafrika och som i hemlighet arbetade med att slussa okända miljarder till motståndsrörelsen i Sydafrika. Det hela rör sig om ungefär 1,6 miljarder svenska kronor som slussades från Humanberedningen på SIDA, via en advokatfirma och vidare till motståndsrörelsen.

Jag var själv en av de som på 80-talet som tonåring djupt berördes av situationen i Sydafrika. Jag skrev uppsats i grundskolan om Sydafrika och lärde mig att landets gruvindustri var största eller näst största producent av en massa saker som jag instinktivt begrep var värt en väldigt massa pengar. Jag lärde mig vad apartheid var för något och läste allt från NY Timeskorren Joseph Lellyvelds pulitzerbelönade Flytta din skugga till Breyten Breytenbachs Sanna bekännelser av en albinoterrorist. Jag vet inte hur många filmer jag såg vars namn jag just nu glömt som handlade om förtryck och Sydafrika och som fick mig att känna att ”fan också vilket jävla system”.

Ändå blir jag irriterad av dokumentären Palmes hemliga agent. Det är så ensidigt och präktigt på något sätt. Palme var så modig och rakryggad och Sverige hjälpte ju till så mycket. Det framställs lite grand som om det var vi mot stora stygga USA och Storbritannien. Ja, ungefär så som det brukar framställas av Sverige om Sveriges roll i världspolitiken.

Jag är provokativ och undrar – var allt bra det vi gjorde i Sydafrika?

Tro inte för en sekund att jag betvivlar nyttan med att betala försvarsadvokater att få dödsdomar omvandlade till fängelsestraff (till sådant säger jag bara Heja!). Men 1,6 miljarder i hemligt bistånd till Apartheidmotståndet låter i mina öron som jättemycket pengar.

Som vanligt anges inte vilket penningvärde vi talar om, vilket är förfärligt dåligt, för att inte säga urkass.

För att ge ett exempel så att ni förstår ska jag ge er en bild hämtad ur den ledande experten på svensk numismatik Lars O Lagerqvist och hans bok Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar (2011)

1980 kostade ett småhus i Sverige i snitt 33 000 kronor (jo, ni läste rätt) . År 2010 var rikssnittet 2,2 miljoner kronor. Det är ur detta perspektiv jag undrar vilket penningvärde de 1,6 miljarderna som gått till Sydafrika är i.

Pengarna utbetalades mellan 1960 och 1990. 1,6 miljarder 1960 motsvarar 17,4 miljarder år 2010 medan 1,6 miljarder år 1980 är värt 4,8 miljarder i 2010 års penningvärde.

Hur mycket pengar gav Sverige egentligen i hemlighet till olika personer och organisationer utan kvitton? Vi vet faktiskt inte eftersom dokumentären inte preciserat penningvärdet. 

Oavsett kan advokatkostnaderna i Sydafrika rimligen bara ha rört sig om en bråkdel av pengarna. I dokumentären framhävs, om jag minns rätt av Birgitta Karlström Dorph, att det ekonomiska stödet till juridisk hjälp stöttade de demokratiska krafterna.

Sydafrikas stora och allvarliga problemen med korruption nämns inte i dokumentären. Jag har en naggande känsla av att en del av dessa olater definitivt föddes under just denna period där inte bara Sverige ekonomiskt, utbildningsmässigt och materiellt stöttade den så kallade ”kampen”.

Att ge kan skapa mycket gott, men enorma hemliga penningflöden (utan kvitton?) ger också möjligheter för människor att sko sig på vägen. Jag tror att Winnie Mandela är ett utmärkt exempel på detta och jag har inte intrycket att hon är ensam om att ha tagit för sig.

ANC-medlemmen och f d MK-terroristen Siphiwe Nyanda tjänstgjorde som kommunikationsminister under en kort tid 2009-2010. Han döptes av en tidning till ”Minister of luxory” efter att ha avslöjats med att leva i sus och dus på statens bekostnad. Var hade han fått sina olater från? MK var ANC:s militära gren och Nyanda hade fått terroristträning i DDR av Stasi. Måhända finns det ett samband…

Allvarligast av allt i dokumentären är behandlingen av öst-västkonflikten. Det är ytligt, politiskt tillrättalagt och direkt missvisande.

I början av dokumentären får vi se snabba klipp med Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Reagan håller med Thatcher om att sanktioner är fel, varför får vi inte veta. Thatcher får en kort sekvens där hon förklarar varför hon inte stöttar sanktioner mot Sydafrika.

”Inget bevisar att det stoppar apartheid. Det kan rentav få motsatt effekt”, säger hon och klipps sedan in med lösa kommentarer om att ”läget kan förvärras”, det kan bli ”kaos” och ”arbetslöshet”.

Snabba klipp där USA och GBR röstar mot sanktionerna och sedan över till Olof Palme.

Dokumentärfilmarna befäster återigen Sverigebilden av den ensamme hjälten mot världens onda, det vill säga Palme mot USA och Storbritannien.

Just här, genom att inte ens försöka fördjupa sig i vad Thatcher och Reagan menade, att inte ens förstå deras bevekelsegrunder, gör att man förleder tittarna till den historiskt felaktiga slutsatsen att Reagan och Thatcher var ena himla snurriga personer som var bortom allt vett och sans medan Olof Palme var den som var den ende kloke.

Ständigt ser jag svenska beskrivningar som aldrig sätter kalla-krigskonflikten i sitt rätta sammanhang. Sverige var nämligen inte ensam om sitt hemliga bistånd i södra Afrika.

Jag har nämnt Siphiwe Nyanda. Han var en av omkring 1 500 afrikaner som fick träning i DDR i allt från terrorism till spionage och kontraspionage. Huvuddelen av de 1 500 ska ha tillhört ANC, enligt Stasiöversten Rainer Wiegand.

Stasi ska ha haft operativ personal hos befrielserörelserna i Mozambique, Rhodesia, Namibia, Angola och Zimbabwe.Men författaren John O. Koehler, som jag hämtat uppgifterna från, har inte hittat några bevis för att Stasi haft operativ personal hos ANC. Varför det?

John O. Kohler förklarar: Av den enkla anledningen att ANC sågs som Sovjetunionens och KGB:s revir. ANC var kommunistiskt och styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste.

Enligt ett vittnesmål 1982 av den avhoppade Bartholomew Hlapane ska SACP ha tagit kontroll över ANC och styrt alla beslut. Hlapane mördades kort tid efter vittnesmålet.

Som löken på laxen konstaterar jag att Oliver Tambo, som ledde ANC, mottog Leninorden 1980 vid ett besök i Moskva. 

Vem är då denna John O. Kohler, som skrivit den spännande boken Stasi, the Untold Story of the East German Secret Police? En före detta utrikeskorrespondent som verkat 28 år för Associated Press, bland annat som chef i Berlin och Bonn, och som 1987 utnämndes som kommunikationschef hos president Ronald Reagan. John O. Koehlers insikter om hur Väst såg på utvecklingen i södra Afrika är således oerhört viktiga att beakta. Summorna som DDR spenderar på hemliga bistånd i Afrika är enorma och anges av Kohler vara 444,7 miljoner dollar (rättelse: detta är under ett enda år i slutet på 1980-talet).

Jag är inte naiv. Jag är fullt övertygad om att även USA och GBR hade underrättelsefingrarna i den afrikanska syltburken.

Värt att notera är också att Margaret Thatcher 1985 skrev ett hemligt brev till Sydafrikas president PW Botha, där hon bland annat underströk att hon inte trodde på sanktioner men att den absolut viktigaste åtgärden som han borde se till att göra var att frige Nelson Mandela.

Det intressanta brevet av Margaret Thatcher som ni måste läsa har ni här. Det finns också en mycket intressant analys av den tidigare ambassadören Charles Crawford. Den måste ni bara läsa! PW Botha framträder som en tjurskallig bakåtsträvare och Thatcher inser att han inte kommer att släppa Mandela, trots förslaget om frisläppande.

I den svenska dokumentären konstaterar Birgitta Karlström Dorph att det gick snabbare än vad hon hade kunnat ana, vilket väl syftar på allt från frigivningen av Mandela till apartheids avskaffande.

Men i dokumentären får vi aldrig förklarat vad det var som egentligen hände.

För det första var Berlinmurens fall i november 1989 en avgörande faktor. Just denna självklara förklaring berättas sällan, men stormakterna och deras allierade hade i realiteten låst situationen i Sydafrika, precis som de låste situationen på många andra platser i världen.

Charles Crawford ger mig ytterligare en intressant upplysning. P W Botha fick en stroke och lämnade sitt ämbete 1989. Under F W De Klerk kunde helt andra steg tas.

Således sammanfaller två viktiga händelser. En ny politiker vid rodret och en världshistorisk händelse.

Varför förklaras så sällan det självklara? Naturligtvis är det lite hemskt att konstatera att en människas hjärtattack var bra för demokratiseringsprocessen, men dödsfall och sjukdomar kan ha den effekten. Jag har för mig att Lech Wałęsa i en tidningsintervju konstaterat att just 1980-talet gett Polen möjlighet till frihetskamp. Inte för att han begrep det där och då, men Sovjets ständiga byten av ledare försvagade det sovjetiska inflytandet i Polen. Polackerna tog helt enkelt chansen när tillfälle gavs.

På dagen exakt tre månader efter murens fall släpptes Nelson Mandela just på grund av att Sydafrika hade chansen till en demokratiutveckling utan alltför stor inblandning av klåfingriga stormakter.

Som en liten efterhandssensmoral kan jag konstatera att svenska SIDA-insatser hade gjort bättre nytta om vi verkat för en demokratisering i DDR. Ju snabbare muren föll desto snabbare kunde andra länder i världen ha frihet att välja sin egen utveckling.

Men demokratisering i DDR var ju precis det som Sverige inte verkade för. Tvärtom hade vi många politiker som beundrade DDR och ville att vi skulle utveckla handel och utbyte med en diktatur som fängslade och torterade medborgare på parti och minut.

Vi var ett av få länder som kunde handla med både BRD och DDR, konstaterade en vän häromdagen. Således låg det (i så fall) i vårt politiska och ekonomiska intresse att ha kvar ett delat Tyskland och en diktatur vid makten.

Murens fall fick effekten att stormakterna helt eller delvis övergav vissa intressesfärer för att fokusera på andra delar av världen (läs: t ex återföreningen av Tyskland). Murens fall leddes således till att omöjliga knutar plötsligt kunde lösas upp, eftersom främmande makters klåfingrighet mattades av. Terroriststödet i Afrika, Sydamerika, Europa och Mellanöstern till exempel.

Visst är det fascinerande? Palmes oerhört höga svansföring i Sydafrikafrågan och sedan hans till synes totala oförmåga till att se att det fanns diktaturer och förtryck i närområdet. Inte bara i DDR utan även i Lettland, det land där hans mor hade sina rötter.

I dokumentären talas det om Palmes stora mod i Sydafrikafrågan. Men var det några som var modiga var det människor som bodde i Sydafrika och som utsatte sig för stora risker. Som Albie Sachs och andra som ytligt nämns i dokumentären och som varit de som slagits för en demokratisering, fick betala ett högt pris och sedan de facto såg till att införa just demokrati.

Var Palme verkligen modig?

Jag kan fascineras av personen Palme, vilket är lätt att göra med motsägelsefulla personligheter. Det där modet och ädelheten som han ständigt tillskrivs vet jag inte om jag tror på. Jag är mera krass och har genom åren allt mer kommit att luta mig mot min teori att Palme mest jobbade för sin personliga framtida internationella karriär, gärna som FN:s generalsekreterare.

Jag tror att denna personliga ambition mer präglade hans politiska val än ideologisk övertygelse, i synnerhet i slutet av hans liv.

Jag har svårt att tänkta mig att han skulle gjort en ”Göran Persson” efter statsministertiden, dvs dragit sig tillbaka på en stor gård vid en svensk sjö och blivit konsult för näringslivet. Nej, för Palme hägrade det internationella och storpolitiken, men haken med att få en hög post inom FN handlar ju om att flera dominerande länder måste se just denna person som en kompromisskandidat (läs: någon de kan styra). Och Palme hade onekligen spelat ut många kort som nog smulade sönder idén om en hög FN-post.

Dokumentären har uppenbarligen återupplivat idén om det så kallade Sydafrikaspåret, om att Palmes engagemang mot apartheid blivit hans död. Kommer vi någonsin att få svaret på vem eller vilka som dödade honom?

Slutligen framstår det för mig som lite väl naivt i dokumentären när Birgitta Karlström Dorph enbart pekar ut sydafrikanska säkerhetstjänsten som någon som misstänkas hålla koll på henne, och kanske också gör inbrott hos henne. Om Sverige pumpade in hemliga miljarder i ANC-komplexet så var det i högsta grad intrång på Sovjetunionens och Warszawapaktens privata revir.

Om detta upplyses inte i dokumentären, som kan ses här.

Publicerat i ANC, DDR, Olof Palme, Stasi, Sverige, Sydafrika, Uncategorized | 3 kommentarer