Ideell insamling för att Jan Guillous morfar ej ska bli fattig bonde ej trovärdig

I helgen är det gratis att söka i vissa nordiska databaser på Ancestry. Slog i morse på skoj på Jan Guillous morfar. Det var inte helt lätt, för sökmotorn var inte optimal, för att inte säga undermålig. Trots att jag hade exakta födelseuppgifter och använde mig av korrekta namn krävdes det många kreativa och varierande sökningar innan jag fick mina träffar.

Uppgifterna jag har är att Jan Guillous morfar Oscar Eilert Botolfsen enligt den svenska folkbokföringen föddes i Norge den 12 oktober 1877. Han avled den 27 februari 1953. Sista folkbokföringsadressen var Källvägen 19 i Saltsjöbaden. Han hade gift sig den 26 februari 1925. Notera att detta är det andra äktenskapet, tidigare äktenskap med juridiska tvister har jag beskrivit här.

Efter flera kreativa sökningar fick jag alltså träff. Oscar Eilert föddes som ”Oscar Eilert Bottolfsen” den 12 oktober 1877 i stadsdelen Grönland i Oslo, Norge. Fader angavs vara Hans Christian Bottolfsen och moder Mariane Eilertsen.

Några kreativa knapptryckningar senare hittar jag att Hans Christian och Mariane gifte sig den 29 dec 1868 på ”Gronland Menighet, Oslo, Akershus, Norway” Hon uppgavs då vara 18 år och han 32 (obs han född CIRKA 1836). Hennes fader var Lauritz Sonderby och hans fader Botolf Christophersen.

Grönlands menighet och Akershus kan inte annat än betyda stadsdelen Grönland och Grönlands församling. Jag börjar småle. Det är centrala Oslo. Till Akershus hör Gamle Aker kirke. Det är nog här paret har gift sig. Kyrkan ligger på Akersbakken 26 – i centrala Oslo.

Hur kan det komma sig att jag ler? Därför att jag fått intrycket av Jan Guillou att hans släkt är från de stora norska vidderna. I hans memoarer På jakt efter historien beskriver Jan att morfadern och hans bröder ”kom från enkla jordbruksförhållanden i östra Norge” Bröderna skulle ”normalt ha blivit jordbrukare som alla andra. Gården finns kvar och heter Vestre Braathe. Prästen och läraren i byn upptäckte emellertid att de tre bröderna var sällsynt begåvade och övertalade bönderna i trakten att samla ihop till högre utbildning”.

Som släktforskare och lantbrukardotter får jag inte ihop det naturliga i att barn ska bli lantbrukare om deras föräldrar gifter sig och föder barn i centrala huvudstaden. Jans morfar Oscar Botolfsen tycks inte ges anlag för att bli lantbrukare då han enligt mina gratissökningar på Ancestry både föds och döps i Grönlands församling i Oslo nio år efter att hans föräldrar gift sig i Grönlands församling i Oslo. 

I mitt tidigare inlägg har jag skrivit om en arvstvist och stora skulder mellan å ena sidan Jan Guillous morfar, å andra sidan bland annat en Lauritz Botolfsen och en Sverre Botolfsen. Tvister börjar uppkomma i arkiven strax före morfaderns död 1953 och avgörs genom upprättad bouppteckning. Vad jag inte har kunnat belägga är om Lauritz och Sverre varit bröder till Jan Guillous morfar, även om indikationerna varit väldigt starka. Läs mer här.

Kan vi hitta dessa bevis nu i helgen när Ancestry ger gratis åtgång till vissa nordiska arkiv? Vi kommer närmre i alla fall!

I svenska dödboken har jag identifierat den trolige brodern till Lauritz Sönderbye Botolfsen, född 1881-07-01 i Norge, Orla. Han avlider 31 januari 1966 och bor då på Norr Mälarstrand 78 i Stockholm. Det är han som lämnar in en stämningsansökan mot Jan Guillous morfar i december 1952. Det rör sig om en arvstvist från 1881 (obs! året då Lauritz föddes) mer info här.

I utvalda dopböcker i Norge hittar jag en annan stavning för Lauritz Botolfsen, nämligen Laurits Sonderby Betelfsen, som döps i Oslo den 3 oktober 1881. Fader uppges vara Hans Kristian Betelfsen och modern Mariane Eilertsen. Att Lauritz Sönderbye Botolfsen och Laurits Sonderby Betelfsen är samma personer är inte 100-procentigt fastslaget, men så gott som i min värld.

Några sökningar senare och jag hittar Einar Sverre Bettelsen, som döps 10 augusti 1879 i Oslo. Fader är Hans Christian Bettelsen och moder är Mariane Eilertsen.

Inte heller här har vi 100-procentigt bevis om broderskap, men på gratisnivån nöjer jag mig här. Jag har ganska starka indikationer på att jag hittat bröderna. Dessutom har jag funnit att familjen Hans Christian Botolfsen inte alls verkar vara av den lantliga karaktär, så som jag getts intryck i Jan Guillous memoarer.  

Förutom träffar för giftermål i Oslo 1868 och barn födda eller döpta i staden Oslo 1877, 1879 och 1881 så får jag träffar på ytterligare två storstadsdöpta barn till Hans Kristian Botolfsen och Mariane Eilertsen Sónderby: Borghild Elfi Botolfsen döps 27 okt 1889 i Oslo. En Hans Lauritz Christiansen får uppenbarligen ett nöddop i Gronland församling i Oslo den 8 mars 1869. Han uppges nämligen dö samma dag.

Vidare finner jag med mina gratissökningar flera begravda Hans Christian Botolfsen. Den enda som platsar som den döde anfadern till Jan Guillou är en Hans Christian Botolfsen vars pappa hette Botolf Christophersen (BINGO!) och född 1 januari 1837 (att jämföra med född ca 1836). Jag tror därmed att jag hittat Jan Guillous morfars farfar, som uppges ha begrats sommaren 1899 på ”Oslo Hospital Oslo”, vilket ej bör uttalas på engelska utan på ren skandinaviska. Oslo hospital är nämligen detsamma som Gamlebyen, dvs en församling/stadsdel i centrala Oslo.

Så nu kanske ni förstår varför jag småler. Jag har hittat två starka indikationer med nio års mellanrum och ytterligare fem indikationer med 31 års mellanrum, 1868-1899, som tyder på att familjen Hans Christian Botolfsen är stadsbor, till och med bosatta huvudstaden. Att sönerna ”normalt” skulle ha blivit jordbrukare, som Jan Guillou beskriver i sina memoarer, förefaller inte trovärdigt.

Den som tycks komma från landet är alltså inte Jan Guillous morfar. Det verkar som om Jan Guillou, som sägs vara så duktig på reseach, har tagit fel på generationerna i släkten. Stämmer det med de enkla Ancestry-sökningarna gifter sig Botolf Christopherson och Helene Hansdr (sic!) den 4 april 1835 i Hobol Ostfold, Norge. Den 1 januari 1837 eller därikring föds alltså sonen Hans Christian Botolfsen i Hobol Ostfold. Hans Christian, Jan Guillous morfars far, tycks ej vara åt det lantliga hållet. Han gifter sig i stan vid 32 års ålder och tycks där förbli till sin död.

Jag har fått ganska bra träff på dessa gratissökningar. Hobol Ostfold stämmer alldeles utmärkt med det ”östra Norge (Østfold, närmsta stad Moss…) … Gården finns kvar och heter Vestre Braathe”, som Jan Guillou anger i sina memoarer (se sid 6 här) eller för all del här.

Förutom att Jan Guillou verkat ha tagit fel på generationerna så får jag inte längre ihop beskrivningen i memoarerna. Enligt Jan Guillou ska läraren och prästen i byn (Østfold antar jag) ha övertalat bönderna i byn att samla in pengar till de begåvade bröderna (Oscar, Sverre och Lauritz).

”Det skulle ha varit synd och skam, menade de två boksynta, om dessa pojkar skulle bli fattiga bönder som alla andra”, skriver Jan Guillou i memoarerna och menar att pengarna senare användes till studierna till diplomingenjör i Dresden.

Som släktforskare måste jag säga att beskrivningen inte känns så trovärdig. Det förefaller ej troligt att en barnaskara som verkar ha växt upp i huvudstan har tankar åt lantliga yrkesval. Varför en präst och en lärare ska ha lyckats övertala bönder på barns faders födelseort att samla in pengar för de begåvade barnen begriper jag inte. På 1800-talet hade de flesta fullt upp med att ta hand om sitt egna och de sina. Jag har aldrig hört talas om svenska bönder som skänkt pengar så att fattiga och obemedlade gossar fick åka till Dresden och läsa till ingenjörer. Kan de norska bönderna ha varit mer givmilda?

Viktigare, som släktforskare, hade nog varit att belägga antalet barn, se om det fanns fler barn samt hitta vad fadern försörjde sig som i Oslo. Det är också viktigt att titta på vad som hände vid det som ser ut som faderns dödsfall 1899. Jan Guillous morfar är då 22 år. Hans två bröder är 17 och 19 år. Den lilla flickan Borghild Elifi, om hon fortfarande lever, är då tio år. Jag hittar ej med sökningarna om mamman är i livet.

Barnafäders dödsfall eller att helt bli föräldralösa var förr i tiden katastrofer på ett djupare plan än vad det är i dag. Det skulle göras arvsskiften och minderåriga skulle försörjas eller kastades ut i arbetslivet. Att Jan Guillous morfar och dennes bröder fick läsa till diplomingenjörer var ju jättebra, men den guillouska förklaringen har för mycket av romantiskt önsketänkande över sig.

Om insamlingen i Østfold har skett är det troligare att det rört sig om ett arvsskifte som måste lösas. Jag noterar att striden mellan Jan Guillous morfar Oskar Eilert Botolfsen och brodern Lauritz Bolofsen år 1952 gäller ett arv som anges i 1881 års penningvärde, dvs Lauritz födelseår. När fadern troligen dör är Lauritz bara 17 år.

Vestre Braathe

Gården i Vestre Braathe i Norge finns med i Jan Guillous morfars bouppteckning. Oscar Botolfsen äger 7/40-delar i den och i en djurbesättning.

När Oskar Botolfsen 1953 dör räknas senare i bouppteckningen upp egendom i form av 7/40-dels fast egendom i Vestre Braathe i Norge och 7/40-dels egendom i djurbesättningen på nämnda gård, och 7/40-dels andel på banken som är kopplad till denna egendom.

Den ideella insamling för att gossarna inte ska bli fattiga bönder, som Jan Guillou ger sken av i sina memoarer, förefaller helt enkelt inte trovärdig.

Publicerat i Jan Guillou | 4 kommentarer

Per Michaelsen – Stasiagent eller bara skicklig journalist?

I veckan kunde dansk media berätta att Politikens tidigare chefredaktör Bo Lidegaard ska betala 100 000 danska kronor i skadestånd till den 73-årige journalisten Per Michaelsen. 

Bakgrunden är att tidningen BT i april 2012 publicerade en intervju med kalla krigsforskaren Thomas Wegener Friis. I artikeln förklarade Wegener Friis att han hittat dokument som visar att en offentligt känd person av allt att döma stått bakom de allvarligaste fallen av omstörtande verksamhet mot Danmark i nutid. Wegener Friis förklarade att han var chockad av det han fått veta.

”Vi kender mange sager med danske fodfolksspioner, der har indsamlet oplysninger, men den her sag er i en helt anden liga, sa han till BT. Det, han har gjort, er grimt og har påvirket det danske samfund i negativ retning. Det gør dybt indtryk på mig. Der er ingen tvivl om, at det er den værste spionsag i Danmark.”

Vem mannen var och vad han i detalj ska ha gjort avslöjade inte Wegener Friis. Men det jag som Stasiforskare kunde utläsa av artikeln i BT var att personen levde och att mannens akt destruerats vid murens fall och att det skulle finnas information om honom hos CIA. Det betyder att personen tillhörde, eller möjligen listats hos, Stasis civila utrikesspionage, HV A, samt att personen fortfarande setts som aktiv hösten 1988.

BT valde rubriken ”Dansk storspion nära att avslöjas”, men något mer än nära har har det ännu inte blivit. Men en dryg månad efter BT-artikeln slog Politiken på stort och pekade ut journalisten Per Michaelsen som varandes den som Thomas Wegener Friis ska ha syftat på. Wegener Friis avböjde att vare sig bekräfta eller dementera Politikens utpekning. Politiken uppgav att deras källor var kollegor till Wegener Friis som med egna öron hört Wegener Friis säga att det var Michaelsen som åsyftades.

Att Bo Lidegaard gjorde ett stort risktagande med utpekandet i sin publicering var uppenbart. Det finns tillräckligt många juridiska och pressetiska utlåtanden internationellt sett som visar att det krävs skriftlig dokumentation alternativt eget erkännande för att klara en publicering där någon utpekas som ”spion”. 

Nu hade inte Politiken påstått att Per Michaelsen varit ”storspion”. De hade ”bara” skrivit att han var den misstänkte storspionen. Inte ens sådana vaga utpekningar håller enligt Köbenhavns byret. Bo Lidegaard blir 100 000 kronor fattigare.

Politikens artikel ligger kvar på nätet, och där kan man läsa något mycket intressant just gällande Per Michaelsen. Per Michaelsen pluggade i Östberlin 1967/68. Mellan åren 1970 och 1974 arbetade han som tysklandskorrespondent för danska tidningen Information, för Danmarks Radio och även för den tyska tv-stationen ZDF. 1979-2003 jobbade han på Extra Bladet. Och så en sak till: Han har gjort sig känd för att skriva om Stasi efter murens fall. 1996 kom hans första bok om Stasi ut, Stasi og Danmark, vilket följdes av ytterligare en bok om Stasis kontakter i Danmark 1999.

Det intressanta med Politikens artikel är att det anges att Thomas Wegener Friis och den tyske Stasiforskaren, tillika världens främsta expert på HV A, Helmut Müller Enbergs, tidigare har framfört intressanta uppgifter om Per Michaelsen. 2009 ska de ha publicerat förvånande kommentarer över att Per Michaelsen kunde offentliggöra namn och täcknamn på danska Stasi-agenter två (2) år före personalen på Stasiarkivet fick »styr på dæknavnene« på agenter i utlandet. Om de då menar 1996 eller 1999 vet jag ej. Men notera att Helmut Müller Enbergs jobbar på Stasi-arkivet, så han bör ha insyn.

”Det er næsten (…) umuligt, at Stasi-arkiverne før 1996 har udleveret informationer om ‘Nelly’ og ‘Gast'”, skrev Wegener Friis och Müller Enbergs i tidskriften Arbejderhistorie där de också ska ha slagit fast att ”Per Michaelsen havde forbindelse til folk fra HV A”. 

Blir man en Stasi-agent av de här påståendena? Knappast. Men jag har mött folk som varit förvånade över Michaelsens kameleontliknande förmåga att inte bara hitta Stasiagenterna utan även ringa upp dess offer, som skyddas av tysk lagstiftning. Dessutom så tidigt efter murens fall att inte ens personalen själv hade koll på de utländska agenterna, gissningsvis då t ex ”Nelly” var kopplade till Rosenholz, som utlämnades till Tyskland 2000-2003.

Fallet Per Michaelsen är underligt, men på vilket sätt det är underligt har jag aldrig riktigt kunnat reda ut. Men jag är övertygad om att svaret är väldigt intressant.

Publicerat i Danmark, DDR, Journalistik

Inte bara döda offer vid folkupproret 17 juni 1953

I dag är det 63 år sedan folkupproret i DDR brutalt slogs ned. Det är en historisk dag för Tyskland, men också en dag för oss i Sverige att minnas. Folkupproret var verkligen ett folkligt uppror. Hur många var dess offer? Ofta anges antalet dödade – ett 50-tal demonstranter.

Men att räknas som ett offer handlar om långt mer än dödade, eller ens fängslade. Konsekvenserna av folkupproret var långt större än så. 

Men låt oss börja med den historiska bakgrunden. Den sovjetiska ockupationszonen hade hösten 1949 utropats som en självständig stat. Det breda internationella erkännandet lät vänta på sig till en bit in på 70-talet. DDR var ett ”icke-land” och mängder av människor flydde till Väst, först och främst de unga och välutbildade. Hela DDR utarmades genom denna flykt.

Inte blev det bättre av att den s k socialismen i praktiken fungerade riktigt illa. DDR var i princip bankrutt under hela sin existens och återuppbyggnaden efter kriget gick långsamt. Det är här grunden till folkupproret kan hittas. Repression och ekonomisk katastrof. Förbundsregeringen beskriver på sin hemsida att det inte fanns någon ström på natten och att livsmedelsköerna växte. En kvinna, vi kan kalla henne ”Erika”, har berättat för mig att det var först på 60-talet när hon kom till Sverige som hon för första gången i sitt liv drack grädde!

SED-regimen fortsatte på den felaktigt inslagna vägen genom att föreslå ännu mer socialism. Mer förstatligande av egendom. Klassikern i socialistiska system var att kvoterna för hur mycket de statliga industrierna skulle producera skrevs upp utan att vare sig tillföra teknisk utveckling eller ens tillräckligt med materiel. Droppen i DDR 1953 var att föreslå arbetstidsförlängning med 10 procent utan mer pengar i plånboken. Folk blev kort och gott förbannade. Strejker och demonstrationer inleddes. Upproret spreds snabbt från Östberlin till omkring 200 orter i DDR. Den 17 juni 1953 infördes undantagstillstånd och sovjetisk pansar rullade in. Upproret slogs brutalt ned och ett 50-tal demonstranter dödades. Flera östtyskar dömdes sedan till döden. Omkring 20 000 personer greps och blev politiska fångar. Stasi, som grundats 1950 under sovjetiskt överinseende, var naturligtvis med och förhörde de politiska fångarna.

Men stannar offren vid detta. Låt oss återvända till ”Erika”. Hon var bara en tonåring 1953 och gick i skolan. Även hon och många klasskamrater hade varit ute på gatorna och demonstrerat. Dagen efter frågade rektorn i aulan vilka som demonstrerat dagen innan.

”Då reste vi oss upp. Vi var väldigt många. ‘Farväl förrädare’, sa rektorn och så fick vi lämna skolan”, berättar hon.

”Erika” förvägrades alltså fullfölja sin utbildning. Det här kom att bli ett ganska vanligt straff i DDR. Många fick ett erbjudande om samarbete med Stasi. Samarbeta och du eller ditt barn får gå på universitetet! Fundera på vilket val DU hade gjort där och då! Om din dotter skulle vilja bli läkare – hade du offrat dig genom att samarbeta med en diktatur? Eller tycker du att hon hellre kan få förbli lågutbildad? Val människor ställdes inför var grymma.

Folkupproret 1953 ledde till flera saker. Bland annat blev SED-regimen så rädd för sin egen befolkning att de byggde ett eget litet gated community i Waldsiedlung Wandlitz. Här skyddades de av beväpnade vakter och stängsel. Repressionen ökade. Flyktingströmmen minskade inte. Således blev folkupproret 1953 – och det brutala avslutet – ett förspel till Berlinmurens uppförande 1961.

Vad har vi med detta oss att göra? Tja, Sverige genomförde många utbyten med DDR 1949-1989, bland annat på det skolpolitiska området. Det fanns en ömsesidig beundran för varandra från administrativt och politiskt håll. Förutom politiskt utbyte var det många svenska företag som var verksamma i DDR – eller köpte produkter från diktaturen.

Var dessa relationer rätt eller fel? Den som tvärsäkert säger ja eller nej har nog ej förstått problematiken. Det är en balansgång på slak lina.

Isolering av en befolkning i en diktatur skadar främst den oskyldiga befolkningen. Historiskt kan vi se att befolkningen i vissa geografiska områden i forna öst som haft utbyten med Väst under kalla kriget har klarat sig bättre – just för att de haft kontakt med Väst och fått influenser genom mänsklig kontakt och/eller genom att ta del av alternativ radio/tv.

Samtidigt finns det alltså något tvehågset med utbyten med diktaturer. Även om det är svårt att bevisa i efterhand så är det inte svårt att komma fram till att SED-regimen kunde klamra sig fast vid makten i sitt bankrutta land genom de politiska och ekonomiska förbindelser man faktiskt fick. Var det rätt eller fel att börja köpa ut politiska fångar så som Västtyskland gjorde? För den enskilde individen var det rätt – eftersom de politiska fångar som ej blev utköpta i dag i hög grad går på socialbidrag och där många har diverse psykiska problem. De som blev utköpta klarade sig bättre. Samtidigt ledde människohandeln till, ja just det, att DDR:s skraltiga ekonomi förbättrades något.

Vi kan inte vara oberörda av DDR:s historia, på grund av att det var vårt grannland. Gjorde våra makthavare rätt eller fel i sina ställningstaganden?

Publicerat i DDR, SED, Sverige

Turista i Volvograd hos Honecker och Mielke – Waldsiedlung Wandlitz

Var bodde Erich och Margot Honecker? Erich Mielke? För att genomföra en turisttur i SED-regimens lilla gated community i utkanten av Berlin krävs vissa förberedelser på hemmaplan och på internet. Orsaken är enkel: i Tyskland pekar man inte ut fastigheter och platser hur som haver. Det finns tyvärr exempel på familjer som blivit ofredade för att de råkar bo i ett hus som en gång kopplats till nazismen, Stasi eller SED-regimen i övrigt.

Så den som letar efter var SED-regimen bodde och vill koppla ihop detta med dagens verksamhet får lägga ihop pusslet själva. Viktiga sökord är Waldsiedlung Wandlitz och Bernau bei Berlin. Waldsiedlung är alltså själva bostadsområdet där SED-regimen bodde. I dag präglas området i hög grad av Brandenburgkliniken. De berättar inte om områdets forna historia på sin hemsida.

Lena Mielke

Wo bist du Erich? Lena Breitner utanför Stasichefen Erich Mielkes hus på Eichelhäherweg 1. Foto: Gunnar Ekberg

Genom åren har jag besökt Waldsiedlung och ser hur området förändras. Att säga vad som finns just nu i olika hus ska man vara försiktig med. En del av SED-regimens bostäder på Eichelhäherweg, Habichtweg och Bussardweg är numera privatbostäder och om jag inte minns fel var ett hus dagis när jag var där senast. Då stod vissa hus tomma och renovering pågick. Det gällde t ex Erich Mielkes Haus 14, det som i dag är Eichelhäherweg 1.

SED-regimens bostäder anges inte med gatuadress utan med ett nummer. Politbyråmedlemmarna bodde i hus numrerat 1-23. Här har ni en bra karta över husen.

Så då får vi lägga ihop 2 och 2. I SED-regimens Haus 1 bodde regeringschefen Willi Stoph. I dag är detta adressen Bussardweg 1, där det nu finns en enhet för kroniskt sjuka barn. I Haus 11 bodde Erich och Margot Honecker. Adressen är nu Habichtweg 5. 

Hos mig väcks alltid viss munterhet när jag ser T.A. Konzags skylt. Ett av SED-regimens hus är numera mottagning för patienter med psykosomatiska sjukdomar. På Brandenburgklinikens hemsida kan jag läsa vad Konzag har publicerat sig i för ämnen: bland annat ”Stability and loss: the influence of the social system on the fate of patients” (1993). Det är ju passande val av hus att bedriva verksamhet i! Stabilitet var vad SED-regimen sökte då de byggde sitt gated community. De blev helt enkelt rädda för sin befolkning efter folkupproret 1953. De ville skydda sig. Övervakningen och annan galenskap bara eskalerade i DDR tills var 16:e invånare rapporterade till Stasi. 1989 förlorade SED-regimen allt. Kanske borde man dömt dem alla till att bli föremål för forskning om galenskap!

Så gå gärna omkring i området, men tänk på att det faktiskt bor människor där just nu. Området gick i folkmun under beteckningen Volvograd. SED-regimen kunde ju inte åka med inhemska bilmärken. Således importerades Citroën och Volvo. Just på grund av det senare märket gjorde att bostadsområdet fick sitt namn: Volvograd.

En plan över området idag har ni här: Brandenburgplan

Publicerat i DDR

Den lila häxan Margot Honecker är död

Den tidigare politbyråmedlemmen i SED, hustrun till Erich Honecker, Margot Honecker har avlidit. Om henne kan sägas mycket, inklusive att hon kallades för den lila häxan. Hennes hårfärg var onekligen originell.

2012 sände ARD dokumentären Der Sturz – Honeckers Ende. Upprördheten var stor i Tyskland efter att änkan efter Erich Honecker fick tala ut i den 1,5 timme långa dokumentären. Margot Honecker, som levt i exil i tjugo år, fick sitta och berätta att DDR varit hennes liv. Hon tyckte det var tragiskt att DDR inte fanns längre. Hon var (om jag minns rätt) missnöjd med den tyska pensionen.

Hon hade varit ansvarig för ungefär 7 000 tvångsadoptioner. Om detta ville hon inte tala. Eller typ: staten var ju tvungen att ta hand om barnen som övergivits av föräldrarna (läs: satts i fängelse). 

Utöver detta så ångrade hon inget. Hon kände ingen skuld. Varför skulle hon det? Att folk hade skjutits vid muren var ju faktiskt deras eget fel!

I Margot Honneckers förklaringsvärld var det republikflyktingarna som var ”dumma”. Genom att klättra upp på muren hade de ju riskerat sitt liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern.”

Jag tyckte det var bra att ARD gjorde dokumentären. Att Margot Honecker fick tala ut. Hon visade med all tydlighet vem hon var och förblev.

Publicerat i DDR, Journalistik | 5 kommentarer

Vad har Danuta Danielsson och Tess Asplund gemensamt?

I söndags, den 1 maj, höll nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Borlänge. En bild från demonstrationen kablades sedan via sociala medier ut i Sverige och världen. En kvinna möter nazisterna ensam med en knuten näve. Fotografen är David Lagerlöf, som bevakade demonstrationen för Stiftelsen Expo. Kvinnan på bild heter Tess Asplund.

Mängder av människor har gjort jämförelser mellan Lagerlöfs bild och århundradets bild, den som Hans Runesson tog för Dagens Nyheters räkning under demonstrationer och upplopp i Växjö 13 april 1985. Bilden som ofta går under benämningen ”Tanten med väskan” och föreställer Danuta Danielsson som dänger sin handväska mot en demonstrant för Nordiska rikspartiet. Även om det ser ut som om det blir fullträff ska väskan ej ha träffat sitt mål.

Går det att jämföra de två bilderna? En knuten näve och en handväska; Tess och Danuta? Svaret är: inte om man kan sin historia.

När Tess Asplund får frågan av SVT om vad hon tycker om att bli jämförd med väskbilden från 80-talet svarar hon så här: 

”Där blir det genant. Hon är en ikon som jag ser upp till. Samtidigt känner jag att om jag nått fram till några som tänker om så har jag lyckats. Det värmer mig”, citerar SVT Dalarna henne.

Det är ganska uppenbart att Tess Asplund vet ungefär nada om Danuta Danielsson som människa. Eller rättare sagt: Det är uppenbart att Tess Asplund gillar mytbilden om Danuta Danielsson. Den som lever sitt eget liv och har omformat Danuta Danielsson till något hon faktiskt inte var.

Låt oss göra några enkla jämförelser mellan Tess och Danuta så ni förstår.

Av medias rapportering framgår att Tess Asplund i många år varit aktivist. Hon är vice ordförande i organisationen Fokus afrofobi och är dessutom deras talesperson. Tittar man på vad hon väljer att dela på sociala medier eller gillar så kan man enkelt säga att hon är en politiskt mycket intresserad person som  ”gillar” och förmedlar sådant som har med antirasism, Ship to Gaza, Göran Greider, Dror Feiler m m att göra.

Den knutna näven hon håller upp på bild säger hon är en hyllning till Nelson Mandela, som hade den som en fredssymbol.

Så här i efterhand kanske alla tänker på ANC och Mandela som något fredligt. Men så var det inte från början. Vad man kanske bör nämna i sammanhanget är att Mandelas parti ANC var kommunistiskt och att denna organisation under Apartheidtiden styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Den fruktade säkerhetstjänsten Stasis utrikesavdelning H VA utbildade många afrikaner i förhörsteknik (läs: tortyr) och terrorism. Av de som fått terrorträning var medlemmar från ANC i majoritet. En av de som fick utbildning var ANC-medlemmen och MK-terroristen Siphiwe Nyanda, som var kommunikationsminister i Sydafrika 2009-2010.

Murens och kommunismens fall var proppen som gick ur runtom i världen. Stormakterna fick annat att göra än att leka på andras bakgårdar. Mandela släpptes. Apartheid föll. Mandela och Sydafrika valde försoning. De kunde välja försoning då de sluppit det sovjet-kommunistiska oket över sig.

Den knutna näven är i modern tid intimt förknippad med den kommunistiska kampen. Den svarta knutna näven (black fist) är också främst förknippad med De svarta pantrarna, en marxistisk organisation.

Tess Asplund är en politiskt aktiv och politiskt intresserad person, som själv valt att bli en offentlig person. Hon har inga problem med att vara med på bild och uttala sig om saker. Hon använder sig av en kommunistisk hälsning. Hon är kort och gott Danuta Danielssons fullständiga motsats. 

Hur många gånger ska det behöva upprepas av människor som kände Danuta Danielsson att mytbilden inte stämmer överens med verkligheten? I en ömsint P4-dokumentär vid namn Tanten med väskan upprepas det gång på gång: Danuta Danielsson var inte politiskt intresserad.

”Var hon politiskt medveten?” undrar reportern.
”Nej, inte det minsta”, säger journalisten Bengt Larsson som faktiskt var den som indirekt sammanförde Danuta Danielsson och hennes svenske man.

Bengt Larsson är inte den enda i programmet som beskriver det politiska ointresset från Danuta Danielssons sida. En anonym familjemedlem ger samman beskrivning i programmet.

En annan röst i programmet är journalisten Lisa Syrén, som talar insiktsfullt om myten om Danuta Danielsson som odlats genom åren. Bilden av en stark kvinna som ”tar ställning” mot nazismen stämmer inte.

Lisa Syrén beskriver ömsint och försiktigt Danuta Danielsson i P4 Dokumentär. Syrén kände inte Danuta Danielsson, men jobbade däremot med hennes man Björn Danielsson. Syrén fick insikter i de ”bekymmer” som familjen hade. Lisa Syrén berättar om sina erfarenheter. De stämmer överens med det jag som Växjöbo fått höra så många gånger:

”Och så mötte jag mer än en gång Danuta när hon med demoner i sin blick skrek obefogat och hotfullt åt människor i affären eller på gatan. Så min bild av Danuta var inte alls en liten tuff tant som kan göras gällande på vissa håll i debatten i dag. Utan det som jag såg var en själsligt trasig människa som dessutom bara var 38 år när allt det här hände”, förklarar Lisa Syrén.

Lisa Syrén får frågan hur hon tror att Växjöborna såg på Danuta Danielsson. Hon tror att de flesta nog delade hennes bild av den själsligt trasiga människan. En del var kanske till och med rädda för Danuta Danielsson på grund av hennes utbrott mot allmänheten.

Jag är från Växjö och har genom åren talat med människor som haft med Danuta Danielsson eller hennes man, journalisten Björn Danielsson, att göra. Jag har ännu inte mött någon med insikt i historien som tror att Danuta Danielsson gjorde ett politiskt ställningstagande den där dagen i april 1985. Tvärtom är bilden att det lika gärna kunde varit du eller jag som fått handväskan dängd mot oss.

Mitt intryck då jag lyssnat på P4-dokumentären och lägger ihop detta med andra vittnesmål ger ett enhälligt intryck: Danuta Danielsson är en politiskt undvikande person. För mig är det väldigt naturligt att hon är det om man kan sin historia.

Danuta Danielsson var relativt nyligen invandrad till Sverige. Hon hade uppehållstillstånd och inget medborgarskap. Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor bakom järnridån gifte sig med västerländska män.

Visst fanns kärleken där många gånger, men mängden äktenskap gör att vi måste inse att kvinnor också indirekt gjorde ett val: Danuta Danielsson och hennes gelikar ville slippa den kommunistiska diktaturen och bristsamhället. De såg en framtid i Väst och i kapitalismen.

Bengt Larssons beskrivning i P4 Dokumentär och arkivdokument tyder på att Danuta och Björn Danielsson i princip knappt kände varandra när de gifte sig. Visst kan hon ha varit kär i sin man, men första mötet och äktenskapet ligger så tätt inpå varandra att det inte går att bortse från kalla krigets realism. Situationen i Polen påverkade.

Varför uppfattar jag att det är naturligt att Danuta Danielsson är politiskt undvikande? Mycket enkelt. Hon är uppväxt i en diktatur. Och hon har fortfarande relationer med människor i Polen när hon flyttat till Sverige. 

I de kommunistiska diktaturerna valde många människor att bli grå möss.

Politiskt undvikande är en strategi för att överleva. Genom att inte dra uppmärksamhet till sig räknade man med att få så lite problem som möjligt med myndigheter.

Många av våra latinamerikanska invandrare som kom på 70-talet gick snabbt ut på gator och torg och demonstrerade. Men människor som kom från länder bakom järnridån profilerade sig inte alls på detta sätt. Tvärtom. Por que? Helt enkelt för att många hade släkt och vänner kvar bakom järnridån. De var tvungna att förhålla sig till detta.

Alla visste att brev till släkt och vänner kunde läsas av diktaturens säkerhetstjänster. Chockade kunde våra nya svenskar sedan sitta på förhör i forna hemlandet och inse att säkerhetstjänsten visste allt! Våra nya svenskar kunde bli brutalt uppvaktade av diktaturens säkerhets- eller underrättelsetjänst. De kunde få ”an offer they could not refuse”, som till exempel det här som en svensk-tjeckisk man fick: ”när du ska åka hem kan ju du få problem vid gränsen – skriv på här!” Jo, han skrev på men gick också till Säpo och berättade allt – och blev dubbelagent. Men alla vågade inte gå till Säpo. En del gick in i samarbeten eftersom de inte ville att deras släktingar, som befann sig i gisslanliknande situationer, skulle råka illa ut.

Det är det här vi måste förstå när vi betraktar Danuta Danielsson 1985. Hon har inte svenskt medborgarskap, bara uppehållstillstånd. Hon blir tydligen polisanmäld efter händelsen. Vandel är något som bedöms vid ansökan om medborgarskap. Det är klart att detta skapar oro. Hon har släktingar kvar i Polen, som hon besöker regelbundet. Hon är gift med en journalist (en av flera yrkeskategorier de kommunistiska säkerhetstjänsterna intresserade sig för).

Bilden på henne där hon dänger handväskan mot nazisten kablas ut i Sverige och världen. Den uppmärksamhet Danuta Danielsson nu får är precis det som en person med hennes bakgrund och i hennes livssituation absolut inte vill ha. 

Sammantaget är det obegripligt hur personer på vänsterkanten under lång tid tillåtits göra Danuta Danielsson till ”sin” symbol. Det kanske bara var jag som insåg det absurda när en vänsterpartistisk marxist som gått på partiskola i Moskva för ett år sedan gick ut på twitter och ansåg det ”Helt rätt!” att Danuta skulle stå staty i Lund. Tess Asplunds knutna näve är symbolen för den kommunism Danuta Danielsson faktiskt valde bort.

Så vad är likheterna mellan Danuta Danielsson och Tess Asplund? Båda har gått in i en nazistisk demonstration. Båda har hamnat på bild. Punkt.

Publicerat i Journalistik, Polen, Sverige | 5 kommentarer

Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar

ÄNTLIGEN! För över två år sedan, i mars 2014, stämde den f d skånske godsägaren Claes-Ebbe Alwén svenska staten och FMW på 50 miljoner kronor. I går hölls förhandlingen. Två förhandlingar i november förra året och i januari i år har ställts in då ett av vittnena, en rysk tolk vid namn Mariana, inte dök upp. Men i går, den 28 april kom hon och förhandlingen kunde hållas. Dom faller den 19 maj.

Claes-Ebbe Alwén hade i många år agerat hemlig bulvan i Ryssland. Det började med hemligt införskaffande av en flygradar i mitten på 90-talet. Det var den tidigare byråchefen för FMV:s avdelning för flygmateriel Jerk Fehling inblandad i. Han har inte gjort någon hemlighet över att han anställde Alwén som konsult för FMV för att få tag på godbitar från rysk flygindustri. Det utlovade han att han skulle berätta om i rätten när jag intervjuade honom förra året.

I och med Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheter att införskaffa sovjetiskt materiel, berättade han för mig i en artikel i Skånskan.

Högst uppe på min önskelista var flygradarn, berättade aerodynamikern vidare. Han ville veta hur den fungerade.

Införskaffandet av radarn har skapat konkurrensfördelar för JAS Gripen, menar han. I artiklarna Godsägaren strider för sina spionpengar och Sprack till följd av en hemlig robotaffär redogör jag för hemliga affärer från Sovjetunionens fall och fram till en robotaffär som sprack i början på 2000-talet. (Tänk dock på när ni läser artikeln att jag trodde att förhandlingen ska hållas samma dag som artiklarna publicerades).

Den 15 augusti 2001 bröt sig FMV in i Alwéns företagslokaler i Malmö. Därefter gick företaget i konkurs. Nu vill alltså Alwén ha tillbaka sina pengar, dels sådant han lagt ut, dels för förlorade pengar för konkursen som han menar att svenska staten orsakat.

S­­­ka vi tro på godsägarens planer? Hans skånska motorbåt hemmahörande i Skillinge skulle bege sig till Volga och få robotdelar (som skulle ligga på botten av floden) ingjutna i skrovet. Efter vidare färd till Kaspiska havet skulle robotdelarna tas bort och med regeringsplan flygas hem till Sverige. Det var denna affär som alltså sprack. Hade ens Hollywood kunnat snickra ihop ett sådant manus?

Skånskan intervjuade Claes-Ebbe Alwén efter gårdagens förhandling. Han vågar inte sia om utgången:

Det går inte att skriva staten på näsan, de har en förmåga att hålla ihop, tingsrätten är ju också statlig, säger han. Men vi har gjort en hyfsad dag med vittnen som var klara och koncisa och den andra sidan svävade mer ut i det blå. Vi får se vad rätten tycker.

Den som lever får se hur det går. Håll utkik den 19 maj!

 

Publicerat i FMV, Ryssland, Sverige

Kritik mot terroristexperter och fel om Allmänna säkerhetstjänsten när Fridolin var samtalsledare

Rebecca Weidmo Uvell har surfat runt på nätet och ställt sig frågan hur mycket kunskaper MP-språkröret Gustav Fridolin har om Mehmet Kaplans och Yasri Khans idévärld.

Genom gårdagens inlägg blev vi påminda att Fridolin har en fil kand i Mellanösternkunskap och borde veta en del. Ska jag vara petig är jag nog oklar om det stämmer som Weidmo Uvell skriver att Fridolin ägnat tre år på heltid åt Mellanöstern. Rimligen bör man kolla hans Ladok-utdrag först, då det är möjligt att plocka ihop helt andra kurser för en kand. Gissningsvis har Fridolin läst 1,5 år mellanösternkunskap på heltid. Själv har jag tilldelats en fil kand i historia utan att ha läst så mycket historia, men det är en annan historia.

Men nu var det inte detta som var det intressanta utan att vi påminns om att  Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan kommer från samma miljöer. De har båda varit med i Ship to Gaza (2003 resp 2010). I maj 2008 ställde Fridolin upp som samtalsledare på ett möte som Charta 2008, en organisation där Kaplan varit aktiv i många år.

Charta 2008-mötet där Fridolin var samtalsledare är intressant. Gösta Hultén, Matthias Gardell, Janne Flyghed och Amina Said talade.

Janne Flyghed gav t ex ”de s.k. ‘terroristexperterna’ svidande kritik. De yttrar sig alltid omedelbart och tvärsäkert om misstänkta terrorister. Media måste börja granska ‘experterna’ t.ex om de häktade friges, trots att de sagts vara så farliga”, står det att läsa.

Jag känner igen tongångarna, vilket gör att jag tolkar att Flyghed anser att vi journalister måste intervjua ”rätt terroristexperter”, det vill säga de som står Charta 2008-gruppen ideologiskt nära och som poängterar människorättsperspektivet och att en människa ej får ses som skyldig förrän den är dömd.

Under kalla kriget användes ofta argument om att ”ingen har dömts” som bevis för att terrorism, spionage etc ej existerat. Hur kan då sådant se ut i praktiken? Ett bra exempel på det som ses som ”rätt argument” är när vänsterjournalisten Vanna Beckman intervjuades i Nordegren i P1 2009 och fick frågor som berörde Beckmans relationer med Mouna Soudi. Fast Mouna Soudis namn nämndes aldrig i programmet. Vi fick bara Vanna Beckmans anonymiserade människoreättsperspektiv-förklaring av Mouna Soudi:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

För lyssnarna lät ju det här som en stackars oskyldig tjej. Fy så hemskt hon blev behandlad av Säpo!

Mouna Soudi-affären finns utförligt beskriven i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö… (2009). Hon var en snygg palestinska som 1969 kom till Sverige för att visa palestinska barnteckningar, bland annat på ABF i Stockholm. Aftonbladet kunde 24 mars 1969 berätta att hon lämnat konststudierna i Paris för att arbeta ”inom den palestinska befrielserörelsen”. Vilken organisation hon tillhörde informerades ej om, men det skulle visa sig att hon var hemlig medlem i terroristorganisationen PFLP.

En kort tid efter besöket i Sverige greps Mouna Soudi på ett hotell i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson, den senare en trolig infiltratör. På hotellrummet fanns en pistol, en handgranat och ammunition. Trion misstänktes för att ha planerat att mörda den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion.

Den svenska Palestinarörelsen började försvara henne och använde barnteckningarna som bevis för hennes oskuld (se Vanna Beckmans metodik som exempel)

Trion satt häktade i tre veckor innan de utvisades. Mouna Soudi utvisades ur Danmark på livstid, vilket bör säga mer om Mouna Soudi som person än om dansk syn på mänskliga rättigheter.

Året därpå, i september 1970, deltog Mouna Soudi i PFLP:s terroristaktion som går under benämningen flygplanskapningarna på Dawson’s Field. Sammanlagt fyra flygplan med 310 passagerare kapades, men alla landade inte i den jordanska öknen. Soudi klev på ett kapat Pan Am-plan i Beirut och följde med till Kairo. Men flygplanskaperska blev hon i alla fall.

Läs nu om Vanna Beckmans uttalande! Notera att hon undviker att nämna personen vid namn, så att åhöraren ej kan kontrollera fakta. Taktiken är att poängtera att Soudi är kvinna, skulptris, värnar om barn och deras teckningar och Säpo smyger på henne. Oklart varför.

Vanna Beckman ”glömmer bort” att Soudi varit med i en terroristorganisation, kapat ett flygplan, blivit utvisad ur Danmark på livstid samt haft både handgranat och pistol på hotellrummet.  

Åter till referatet av Janne Flygheds inlägg. Här används begreppet ”så kallade terroristexperter” som vi journalister inte bör intervjua. De uttalar sig i media. Tvärsäkert. Men vilka är det egentligen?

Återigen: vi får inga namn. Taktiken känns igen. Som läsare ska vi inte kunna googla vidare och bilda oss en egen uppfattning.

Typiskt för kretsen kring Charta 2008 är att de ogillar fakta och att personer nämns vid namn i media.

Journalisten Per Gudmundson är ett bra exempel på en ”obehaglig typ”, som ägnar sig att göra massor av skärmdumpar från sociala medier som kanske flera år senare kommer till användning när personen NN är gripen misstänkt för inblandning i terroristdåd och när Facebook stängt ner kontot. Hans blogg är en fantastisk databas för den som söker fakta. Länkar till historiska tillbakablickar är många. Vi får veta namn på IS-stridande, deras alias eller nome de guerre som det också kallas, folkbokföringsuppgifter, civiltillstånd, vilka föreningar de varit med om och vad de tidigare varit dömda för.

En annan som kretsen kring Charta 2008 ogillar är terroristforskaren Magnus Ranstorp. Typiskt för honom är att han ofta nämner personer vid namn och kopplar ihop dem med organisationer. Han förklarar sammanhang. Detta ses också som ”obehagligt”.

Det var alltså i dessa vatten som vår skolminister Gustav Fridolin år 2008 simmade runt i när han agerade samtalsledare hos Charta 2008. Om han tog ställning för något, och hur han bemötte felaktiga påståenden vet jag inte. Det hade varit intressant att lyssna på sammankomsten så här i efterhand, vad Fridolin egentligen sa!

Jag noterar att det i den efterföljande diskussion ska ha framförts följande:

Allt fler svenskar ifrågasätter ”terrorist”-jakten, men media och riksdag har inte vänt. 18 juni fattas beslut om FRA (försvarets radioanstalt). Under 2:a världskriget var det några få anti-nazisters brev som öppnades – idag kan alla brev och telefonsamtal kontrolleras.

Jag har ingen bild av att allt fler svenskar tycker att Säpos arbete mot terrorism är fel. Tvärtom. Och så var det ju det där med jämförelsen mellan andra världskrigets och dagens övervakning.

På sin hemsida förmedlar Charta 2008 en bild av att ”alla brev och telefonsamtal” kan kontrolleras i dag. Att ytterst få anti-nazister fick sina brev öppnade under andra världskriget. Finns det belägg för påståendena? Svar: nej.

Alla telefonsamtal kan inte kontrolleras i dag. För det första har vi i Sverige ej resurser till detta. För det andra är det väl känt att såväl kriminella som terrorister använder sig av t ex Skype och Viber, som är svåra att avlyssna då de är krypterade. Kriminella och terrorister byter också ofta telefoner och abonnemang, vilket också försvårar övervakning. Meddelanden kan skickas krypterat via epost. Kriminella och terrorister hittar ständigt nya sätt att undvika övervakning, t ex genom att berörda har koder till samma epostkonto där kommunikation sker genom att läsa det som ligger i utkast-korgen och som aldrig skickas.

I november 2011 berättade statsminister Stefan Löfven att det ofta händer att Säpo, när samtal avlyssnas i terrorutredningar, hör de misstänkta säga ”nu går vi över till Skype” just som de känsligaste uppgifterna ska diskuteras. Så svaret att alla brev och samtal kan kontrolleras i dag är: nej.

Är det då rätt att ytterst få av antinazisterna fick sina brev öppnade under WWII? Nej, inte det heller.

Den Allmänna Säkerhetstjänsten, som utförde telefon-, telegram- och postkontroll under andra världskriget, hade enligt forskaren Leif Björkman kring årsskiftet 1940/41 omkring 5 000 hemliga medarbetare. (Säpo har i dag ca 1000)

Av dessa beräknades omkring 350 personer sitta på de hemliga postkontrollanstalterna, bland annat på Vasagatan i Stockholm. Telefonavlyssningen beräknas ha haft cirka 270 anställda och omkring 100 jobbade med radiokontroll. 

Leif Björkman har ingen redogörelse för antalet brev som lästes, men han beräknar att cirka 1 200 av de 800 000 telefonabonnemangen som fanns avlyssnades varje månad. Det innebar att ungefär en kvarts miljon samtal avlyssnades varje månad under andra världskriget.

En av de som jobbade på postkontrollen var Astrid Lindgren. Den som läser hennes Krigsdagböcker inser att Allmänna Säkerhetstjänsten läste väldigt mycket, oavsett vilken politisk inriktning skribenten hade.

För ett år sedan skrev jag en debattartikel i Expressen som berörde skildringen av Allmänna säkerhetstjänsten och vad Astrid Lindgren egentligen hade gjort där. Tyvärr glöms det ofta bort att Allmänna säkerhetstjänsten tillkom för att först och främst jaga kommunister, som vid krigsutbrottet sågs som det största hotet mot rikets säkerhet.

Men kommunisterna var ofta konspiratoriskt mycket avancerade och jobbade med kodspråk eller undvek telefonsamtal och brev. Så trots att syftet med Allmänna säkerhetstjänsten först och främst var att jaga kommunister var det relativt få som greps och dömdes.

Telefoncensuren men främst brevcensuren bidrog med bevismaterial för att döma, det vittnar arkiven om. Leif Björkmans sammanställning för åren 1939-1942 visar 134 dömda eller utvisade för spionage eller sabotage för de allierade, för kommunistiskt/ryskt 63 personer. Motsvarande siffror för tyskt/nazistiskt spionage och sabotage är 43 personer. 

Även om det inte finns några faktauppgifter om antalet öppnade ”anti-nazistiska brev” så talar proportionerna över antalet anställda och domarna sitt tydliga språk. Allmänna säkerhetstjänsten öppnade enorma mängder av brev – även för anti-nazister.

Min förhoppning är att vår skolminister Gustav Fridolin har sökt sig till mer kunskapsintensiva miljöer sedan 2008.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Journalistik, Säpo, Sverige, terrorism

Sverige som bas för terrorister – i går och i dag

Den 23 mars tittade jag på den tidiga Rapport-sändningen, där det framgick att SVT låtit genomföra en SIFO-undersökning om svenskarnas rädsla för terrordåd i Sverige. Inslaget går ej längre att se på nätet, men kort visade undersökningen att svenskarna var räddare nu för att en terrorattack skulle hända i Sverige efter Brysselattackerna 2016 än efter attentatet i Paris mot Charlie Hebdo i januari 2015.

När SVT gav sig ut i den så kallade verkligheten begav de sig till Stockholms Central för att fråga folk om de var rädda. Svaren hittar ni här.

Som Malmöbo kändes det konstigt att lyssna på referenser till Paris och Bryssel och ett nedslag på Stockholms C när vi skåningar levt tätt inpå ett historiskt mer långvarigt och mer påtagligt terrorhot inpå knutarna än vad stockholmarna har gjort.

Jag tänker på långt mer än den av terrorister mordhotade karikatyrtecknaren Lars Vilks. Men fallet Vilks är intressant att titta närmre på. Terrorattentaten den 14 februari 2015 i Köpenhamn borde väl snarare vara en mer aktuell referens för SVT att ta upp eftersom det hände så nära inpå oss svenskar? Ett mål ska ha varit Vilks. Två andra människor fick sätta livet till vid Krudttønden och synagogan.

I skånska Nyhamnsläge tömde polisen därefter Lars Vilks hus utan att Lars Vilks fick närvara. Huset plomberades. Gissningsvis inte för att Lars Vilks älskar sitt hus över allt annat på jorden och vill ha det kvar, utan snarare för att det är osäljbart. Det finns tyvärr många exempel på knäppgökar som attackerar personer som flyttat in efter den som knäppgökarna egentligen är ute efter. Påverkas inte Lars Vilks grannar mer av det som hände i Köpenhamn och inpå knutarna än något som hänt i Paris?

Terrorhotet har varit och är mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Malmöbon kan på mellan 13 och 21 minuter nå ett tänkbart mål – Kastrup. Det är väl ganska nära?

I december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig till döds i Stockholm. Ingen annan kom till skada. Men minns ni att det stoppades ett terrorattentat mot Jyllands-Posten strax efteråt? Det var vid jul samma år och dåvarande svenske Säpochefen hastade till Köpenhamn för att sitta på presskonferens och berätta om hur väl man samarbetat med sina danska kollegor.

Minns ni vem som dömdes? Just det: fyra personer bosatta i Sverige varav tre var svenska medborgare. De dömdes till 12 års fängelse. Så vitt jag förstått bodde de alla i Storstockholm.

Min tråd börjar forma sig. Terrorhot har historiskt hittills varit mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Däremot verkar det som om Stockholmsregionen har haft en tendens att husera terrorister, som t ex utför dåd i Köpenhamn.

År 2009 kom Berlingskes journalist Bent Blüdnikow ut med boken Bombeterror i København – trusler og terror 1968-1990. Boken är på över 500 sidor! Jag visste att det hänt en del i min grannstad – men så mycket? För att ta några exempel:

  • Den vänsterextrema BZ-rörelsen, eller BZ-Brigaden som de också kallades, ska den 26 september 1986 ha kapat linje 8:as buss på Prinsessegade. Chaufför och passagerarna flydde i panik. Våldsamma konfrontationer med poliser följde. Den 25 september 1987 kapas två HT-bussar i Köpenhamn. Chaufförer och passagerare flydde även då. Vid de våldsamma konfrontationerna skadades nio polismän. Enligt PET-kommissionen ska totalt 538 aktioner ha genomförts 1981-1994. Mängder av husockupationer genomfördes, men också brandattentat. AEG, Shell och Nato var måltavlor. Även palestinakonflikten engagerade. Konfrontationer med polis var många.
  • I september 1983 anhölls 5 libyska medborgare i Köpenhamn. De misstänktes ha planerat att mörda Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon, som var på besök i staden.
  • Den 22 juni 1985 drabbades Köpenhamn av terrordåd. En bomb detonerade vid det amerikanska flygbolaget Northwest Orient Airline och ytterligare en bomb vid judiska synagogan (som blev mål även 2015). En bomb mot ett israeliskt flygbolag detonerade aldrig. Sammanlagt dödades en person och 27 personer skadades. Terroristerna var från Uppsala. Gärningsmännen Mahmoud Moughrabi, Abo Talb och Marten Imandi åkte sedan tillbaka till Sverige på samma sätt som de kommit: med tåg. Här är alltså ett av flera historiska belägg för att man under 1900-talet kunnat möta terrorister och dess kurirer på Stockholms C. Ibland har de haft sprängämnen med sig, men inte för att använda i Sverige.
  • Blekingegaeligan med bas i Köpenhamn var verksamma på 70- och 80-talet och jag har behandlat dem ingående på denna blogg. En del kan ifrågasätta om de ska kallas terrorister, då de mest ägnade sig åt rån av penningtransporter. Men de verkade för en terrororganisation (PFLP), deltog på PFLP:s träningsläger och ska också ha planerat att kidnappa Jörn Rausing i skånska staden Lund där PFLP-ledaren Marwan el Fahoum ritade upp planen och bestämde priset 25 miljoner dollar. Jag undrade länge varför journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen i sina böcker om Blekingegadeligan så övertydligt underströk att man faktiskt inte visste om kidnappningen hade ägt rum eller inte. Ända tills jag fick förklarat att folk i säkerhetsbranschen är helt övertygade om att kidnappningen faktiskt har ägt rum och att allt lösts i det tysta.
  • Under rubriken Terrorcellen i Uppsala beskriver Blüdnikow ett planerat terrorattentat 1980 i Köpenhamn, som dock avstyrdes. Mycket rykten och felaktigheter spreds inledningsvis om planerna, som t ex uppgavs vara att kidnappa presidentfrun Jihan Sadat från en kvinnokonferens på Bella Center. En av gärningsmännen påstods vara italienare. Men i verkligheten var det en terrorcell från Uppsala som var i farten. Bröderna Alwani, varav en sägs ha grundat det palestinska marxistiska PFLP-GC, samt de två svenskorna Lise-Lotte och Ingela, som hade fått terrorträning i Syrien 1979 och efteråt i förhör förklarat att ”de behandlades som prinsessor”. Terrorcellen ska ha haft planer att spränga israeliska Knesset i luften och de två svenskorna hade i mars 1980 åkt till Israel på fotograferingsresa där bland annat parlamentet avbildades. De skulle också rapporterat om säkerhetsrutiner i Köpenhamn. I förhör berättar Ingela att det var hon, Lise-Lotte och en Kristina som skulle föra in sprängmedlet i Israel. En av tjejerna hade dessutom fått i uppdrag att hitta en El Al-man att ha sex med, så att hon kunde få ur honom hemligheter. Terrorcellen hade nämligen också planer på att mörda El Al-folk i Köpenhamn. Expressens Leif Brännström och Sune Olofson kunde 1980 avslöja att PFLP-GC:s egentlige ledare i Uppsala var Ahmed Omarin, som var terrorist och hade fått utbildning i Sovjetunionen. Via Expressen fick svenska folket veta att det fanns flera hundra personer som hade ingått i hemliga celler och att de hållit regelbundna möten i Svenska Missionsförbundets ungdomslokaler på Linnégatan i Uppsala. När det var tal om att utvisa tolv palestinier och deras familjer gav sig Jan Guillou in i debatten och ifrågasatte det hela, inklusive att Säpo redan 1977 i samband med Kröcheraffären försök få Omarin utvisad. Enligt DN skulle utvisningsförsöket 1977 även ha gällt en annan PFLP-GC-man i Uppsala, men regeringen stoppade det hela. Den senare Uppsalabon vid namn Mohammed Khadra skulle ha planerat ett attentat mot El Al i Köpenhamn. Hur det gick med utvisningarna? Först i januari 1981 greps och utvisades Omarin och Khadra. Två andra som skulle utvisas stod ej att finna. Det tog alltså minst fyra år från begäran till beslut. Lagar och regler skulle gås igenom och mottagarland skulle hittas. Bara 17 procent av utvisningarna kunde verkställas. Detta tål att tänka på när Sveriges regering nu avser att utvisa 80 000 asylsökanden. Lycka till!

2009 publicerade min man Gunnar Ekberg sina memoarer De ska ju ändå dö… där han redogjorde för möten med den marxistiska palestinska terrororganisationen PFLP:s ledare Wadie Haddad, som i början på 1970-talet förklarade att Skandinavien var ett bra basområde för hans terrorverksamhet.

Just det här att Sverige och Skandinavien sågs som en bra plats att bo på för terrorister var egentligen inte någon nyhet. År 2004 berättade Sveriges Radio om en hög terroristchef som bott i Upplands Väsby. Följande stod att läsa i artikeln:

Sverige har i årtionden varit tillhåll för vilande terroristceller. På 90-talet placerade terrororganisationen Abu Nidal sin internationellt efterspanade och näst högste chef i lugn och ro i Upplands Väsby utanför Stockholm”, står det att läsa.

Notera att det här tydliggörs att Sverige varit en bra plats, inte för att utföra terrordåd, utan för att i lugn och ro planera inför de dåd som skulle utföras. Vidare i SR-artikeln berättas att Abu Nidalchefen tog hit terroristkompisar på flykt och att terroristerna grävt ner en omfattande vapengömma i en skog intill Arlanda flygplats. När Säpo slog till mot vapengömman hade de ledande terroristerna flytt landet.

”Sedan dess har utländska säkerhetsanalytiker gång på gång utpekat Sverige för att vara ett relativt lättmanipulerat land att slå sig ner i för vilande terrorceller och grupper som samlar in ekonomiskt stöd för aktiva terrornätverk utomlands”, står det att läsa artikeln, som ligger på nätet och publicerades för 12 (tolv) år sedan. 

Abu Nidals underrättelsechef med säte i Upplands Väsby har gått under många namn. Han uppges av Blüdnikow ha varit efterlyst i världen under minst 15 identiteter, bland annat Samir Mohammed Khadar och Michel Rouphael. Han ska ha varit gift med flera kvinnor (samtidigt), och fick uppehållstillstånd i Sverige 1986 (inte på 90-talet alltså) i och med giftermål med en svensk-finländsk kvinna han träffat i Rom och som enligt Säpo inte skulle haft en aning om makens hemliga liv. 

Blüdnikow med flera pekar ut Khadar som deltagare i terrorattentatet mot Cafe de Paris i Rom 1985 där 38 människor skadades samt attentatet mot Roms flygplats samma år med 13 döda. Attentaten hade planlagts i samarbete med Khadaffis Libyen. I september 1986 hade Abu Nidal kapat ett Pan Am-flyg. En kvinna avrättades och vid en stormning dödades ytterligare 22 personer och 150 sårades. Vår terrorchef i Upplands Väsby utpekades som delaktig i planeringen.

När Säpo gjorde tillslag mot vapengömman vid Arlanda flygplats ska man ha hittat vapen av den typ som användes vid angreppet mot Roms flygplats. Några planerade attacker mot mål i Sverige hade Abu Nidal inte haft kunde DN berätta 13 augusti 1988. Istället handlade det om att Sverige hade varit en bra plats att bo på för terrorister till följd av den liberala flykting- och invandrarpolitiken där man inte var så noga med id-handlingar. Av de 2000 asylsökanden som kommit 1987 hade 80 procent saknat id-handlingar och utav dessa bedömde Säpos Krister Hansén att 20-40 procent av dessa hade kriminell eller terroristisk bakgrund, kunde DN vidare berätta.

Det är just sådant här jag tänker på när statsminister Stefan Löfven i november 2015 höll presskonferens om skärpta åtgärder med anledning av terrorhotet. Reagerade inte ni över att någon på SVT satte följande rubrik:

Löfven: Sverige ska aldrig bli en fristad för terrorister

Nu är det lite oklart om vår statsminister verkligen sa så. Detta klipp innehåller inget sådant uttalande. Aftonbladet hävdar istället att Löfven sa att ”Sverige ska inte vara en fristad för terrorister”, vilket man med eftertankens kranka blekhet ju innerligt kan hålla med om när man kan sin historia.

Jag tycker att den missvisande SVT-rubriken är intressant därför att den belyser att även journalister har haft svårt att ta in att Sverige under årtionden varit en ganska bra plats för terrorister att bo på. Vi får regelbundet uppgifter om att det har varit så, men de fredsskadade svenskarna tycks inte förstå innebörden.

Information har som sagt var inte saknats, men motkrafterna har varit starkare då de bredvilligt getts plats i politik- och Mediesverige. Så fort någon person pekats ut för spion- och terroristkopplingar, ska utvisas eller då säkerhetshistoriska skeenden i Sverige ska beskrivas träder professionella gråterskor fram, eller så kallar jourhavande politruker som Jan Guillou och Ulf Bjereld in sig själva för tjänstgöring som debattörer, alternativt att de blir inbjudna som experter på nästan vad som helst som de har föga kunskaper om.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Guillou om den svenska palestinarörelse i Nordegren i P1 år 2009.

Han blev inte ifrågasatt då, eller vid tidigare liknande uttalanden. Ofta får han bre ut sig om att Säpo är dumma. Han får medhåll av Ulf Bjereld om den svenska vänsterns oskuld, i Bjerelds fall senast den 23 mars i ett blogginlägg. Bjereld menar att vänstern tog avstånd från terrorism och våld. Han som påstår sig veta så mycket om den svenska Palestinarörelsen. Inte bara för att han var en del av den. Han har ju också suttit i Säkerhetstjänstkommissionen. Men vad vet han om terrorismen i Sverige?

”det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan”,
skriver Bjereld i sitt blogginlägg.

Hans känslomässiga beskrivningar av Gunnar Ekberg är talande. Det är inte mycket till vetenskapsman här inte. Och vad kan Ulf Bjereld om Säpo och terrorism – egentligen? Hans paradnummer för Säkerhetstjänstkommissionen var ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Läs noga rubriken igen! Ser ni vad som är grejen?

På sid 16-17 i SOU 2002:95 kan jag läsa att Bjereld bestämt sig för att avgränsa studien till 1965-1980, på något annat ställe står det 60- och 70-talet. Således har han gissningsvis valt bort att kolla in handlingar på Lise-Lotte och Ingela som skulle vara med och spränga Knesset i luften, eller för all del Abu Nidals verksamhet i Uppsala. I rapporten påstår han att han fått läsa allt han bett om. Ska vi tro honom?

Menar ni att jag ska tro att en fd KPML(r)-are fick fri tillgång till Säpos och Musts arkiv? Tror ni att Mehmet Kaplan skulle få fri tillgång till samma arkiv gällande dagens misstänkta terroristsympatisörer? Skojar ni? 

1988 har media fått tag på tidigare hemligstämplat material om Lundabon Saima Jönsson och hennes kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Den professionella gråterskan trädde fram. Hon som trott på Sverige som ett demokratiskt land börjar nu tvivla, säger hon. Hon ska ringa Jan Guillou. Inte för att hon känner honom, men för att hon litar på honom, kan jag läsa i Aftonbladet.

Jag har träffat många men känner inga terrorister, citerar Aftonbladet henne.

Saima Jönsson är just då både politbyrå- och terroristledarhustru. 1976 gifte hon sig med Marwan el Fahoum, som i slutet på 70-talet blev invald i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå. Mycket talar för att han blev chef för PFLP:s etablering av basområdet Skandinavien efter Wadie Haddads död 1978. Det var Marwan el Fahoum som var beställare av Blekingegadeligans rånarpengar, han som var beställare av kidnappningen på Jörn Rausing, den som vi faktiskt inte vet om den blev av. Känner inte Saima Jönsson några terrorister när hon faktiskt är gift med en?

När Ulf Bjereld skriver för Säkerhetstjänstkommissionen tar han upp fallet Saima Jönsson. Men istället för att upplysa läsaren om att hon vid de två avlyssningarna han granskat faktiskt var gift med en terroristledare (då får man väl nästan skylla sig själv om man blir avlyssnad?) får han det att framstå som att det är grundlösa beskyllningar mot en stackars sjuksköterska.

Ulf Bjereld ljuger i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Saima Jönsson är nämligen läkare.

Visst är det intressant att Ulf Bjereld säger sig ha gått igenom Gunnar Ekbergs rapporter och har fått sådan enorm insyn i arkiven. Ändå missar han att det är Gunnar Ekberg som är kuriren mellan terrorledaren Wadie Haddad och Saima Jönsson år 1972. Det är Gunnar Ekberg som är vittnet till att Saima Jönsson är en PFLP-medarbetare redan då. Istället för att konstatera just detta speglar han Saima Jönsson som en stackars oskyldig sjuksköterska. Inte som den manipulativa läkaren och PFLP-medarbetare som hon var redan fyra år före giftermålet med Marwan el Fahoum.

Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säpo, Sverige, terrorism

JO-anmälan mot Ulf Bjereld – for han med osanning i Säkerhetstjänstkommissionen?

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Den 17 mars 2003 meddelade Sveriges Radio att professor Ulf Bjereld anmälts till Justitieombudsmannen, JO. De tidigare IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist anklagade Bjereld för att ha farit med osanning i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen om den svenska Palestinarörelsen (SOU 2002:95). Därtill kritiserade Ekberg och Winqvist Ulf Bjereld för att han faktiskt inte talat med dem, konsekvent tillmätt personer ur den så kallade palestinarörelsen trovärdighet samtidigt som han i rapporten betecknar Gunnar Ekberg som inte trovärdig. Vad han  baserade dessa slutsatser på var oklart.

Striden mot Ulf Bjereld var inte en nyhet för det svenska folket. I januari 2003 gick Ulf Bjereld ut på DN debatt. Den 9 januari svarade Gunnar Ekberg och Svante Winqvist på DN Debatt och kritiserat hårt Bjereld. Ulf Bjereld läxades minst sagt upp som en ej seriös forskare.

”Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”. Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack” som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod
i intim kontakt med”,
skriver de bland annat.

”Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.”

Vad för slags vetenskapsman var Ulf Bjereld? Var han trovärdig? Vilka källor hade han använt? Men först och främst: Varför i hela fridens namn pratade Ulf Bjereld  aldrig med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist? En seriös vetenskapsman borde väl höra båda sidor?

Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott”, var det isiga konstaterandet på DN Debatt.

Av outgrundlig anledning ligger varken Bjerelds första debattartikel eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar på nätet. Det gör däremot Ulf Bjerelds svar, som kan läsas här. Tesen Ulf Bjereld lade fram var att Ekberg talade i egen sak. Ord som ”suspekt” används om Ekberg, som påstås vara ”hårt trängd” och har fått motta ”kritik”. Bjereld besvarar över huvud taget inte själva kärnfrågan som fanns i debattartikeln: Varför Ulf Bjereld aldrig talade med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist.

Ni vet väl att Ulf Bjereld varit KPML(r)-are innan han i mitten på 90-talet gick över till socialdemokratiska partiet? Den så kallade vetenskapsmannen Bjereld gav således för Säkerhetstjänstkommissionen hög trovärdighet till sina (forna) ideologiska själsfränder, men kunde ej höra Ekberg och Winqvist.

”Han var jävig och feg. Han vågade inte gå i kontakt med oss under utredningen”, konstaterar Svante Winqvist när jag talade med honom på telefon i dag.

Varför DN missat att inte ha hela debattsekvensen på nätet vet jag inte, men för att hjälpa till öppenhet publicerar jag härmed Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikeln här. Nu har vi åtminstone 2 av 3 debattinlägg att läsa lätt för alla och envar!

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

Ekberg och Winqvist menade i sin 45-sidiga JO-anmälan 2003 (dnr 1132-2003) att Ulf Bjereld såväl förvanskat som förfalskat uppgifter i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ärendet drogs i långbänk. I oktober 2005, alltså över 2,5 år senare, skriver JO Nils-Olof Berggren till Ekberg och Winqvist och ber om ursäkt för den långa handläggningen.

Beslutet blev ett bekräftande att Säkerhetstjänstkommissionen, i egenskap av en statlig förvaltningsmyndighet, stod under JO:s tillsyn. Men det fanns ett problem. Kommissionens arbete avslutades år 2002, varför myndigheten ej längre fanns. Kommissionens ledamöter, sakkunniga och sekretariat hade entledigats ”redan vid tidpunkten för Er anmälan” (2003 alltså).

”Jag gjorde den principiella bedömningen att kommissionen i och för sig fortfarande stod under JO:s tillsyn men att möjligheterna att utreda en anmälan var begränsade med hänsyn till att myndigheten hade upphört. Härtill kommer att JO:s granskning är av rättslig art och främst avser tillämpningen av gällande förfaranderegler samt att klagomålen lämpade sig mindre väl för en prövning av JO”, skrev JO Nils-Olof Berggren. :

En kommission av typen Säkerhetstjänstkommissionen kunde ej kritiseras och granskas av JO av den enkla anledningen att när de väl lagt fram sina rapporter så lades myndigheten ner, och då var de ogranskningsbara!

Själva JO-anmälan bör ses som ett komplement till Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Här finns historiska referenser, källhänvisningar, men också namn på personer som Bjereld och Säkerhetstjänstkommissionen valt att anonymisera. Allt gissningsvis enligt rådande ”trattinstruktion” från justitieminister Laila Freivalds.

Just på grund av bristerna i Ulf Bjerelds rapport till kommissionen så publicerar jag JO-anmälan på min blogg, så får folk själva läsa och bilda sig sin uppfattning. Varsågod! Trevlig läsning!

JO-anmälan mot Ulf Bjereld

 

 

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sverige, Ulf Bjereld