De protesterade mot Aurora 17 i Visby

I går var det demonstration mot Nato och Aurora 17 i Visby. Ett hundratal ska ha deltagit, uppger media. Var gränsen går för vilka som deltagit och vilka som bara stannade till och undrade var det var för något spektakel vet vi ju inte. Av bilderna på Helagotland.se att döma verkar inte engagemanget ha varit så starkt.

Talare vid demonstrationen var två – dels journalisten och krönikören Stina Oscarsson, dels Stefan Lindgren. Den senare är en gammal bekant. Han är gammal redaktör för Gnistan, det vill säga partitidningen för Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna, som senare bytte namn till SKP (Sveriges Kommunistiska Parti).

Stefan Lindgren har översatt många böcker, bland annat om spionage. Han översatte till exempel Marcus Wolfs memoarer från engelska till svenska där Norstedts satte titeln till ”Mannen utan ansikte – En mästerspions memoarer”. Läs mer här. Som lite kuriosa gjorde Jan Guillou förordet. Ja, ni vet han som jobbade på Fib/Kulturfront, fick krypa in i fängelse för IB-avslöjandet och som för ett par år sedan berättade att han utfört uppdrag för KGB.

Stefan Lindgren har också översatt fd KGB-översten Boris Grigorjevs bok Med Säpo i hälarna (Efron & dotter, 2005).

Journalisten och kommunistkramarkritikern Kjell Albin Abrahamson skrev 2015 en artikel i Magasinet Neo kallad Kollaboratörerna. Stefan Lindgren, som han kallade ”den plågade gammelkommunisten”, och hans blogg 8 dagar nämns, läs här.

Enligt svenska Wiki är det Stefan Lindgren som driver bloggen Gnistan.org. Han har i alla fall signerade artiklar på sidan, som är sparsmakad. Det senaste inlägget är osignerat och från september 2017 där det förklaras att det har skrivits och kommer att skrivas spaltkilometer om ”den stora ryska oktoberrevolutionen” men att det mesta ”är undermåligt om inte direkt felaktigt”. Jaja, det gäller att vara allvetande, även om det som ännu inte har skrivits.

Nätgrannar till gnistan.org uppges vara 8 dagar, Flamman, Folket i Bild/Kulturfront,Internationalen, Nyhetsbanken, Offensiv, Proletären, Ryska Posten, SKP samt Svensk-ryska vänskapsföreningen.

Ska vi repetera vilka det var som demonstrerade i Visby i går lördag mot Nato och mot Aurora 17? Det ”ett samarrangemang av Aktionsgruppen Nej till NATO på Gotland, Miljöpartiet på Gotland, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ, Kvinnojouren TROTS, Suderbyns ekoby, Socialistiska partiet, Kommunistiska partiet.

Moderator uppgavs Ulla Pettersson vara. Kan vara denna fd politiske chefredaktör.

Som av en händelse verkade gamle r-aren Charlotte Wiktorsson hålla låg profil. Av henne hördes inte ett pip. Hon kanske inte gillade uppmärksamheten.

Annonser
Publicerat i Ej kalla kriget, Gotland, Jan Guillou, KFML(r), Markus Wolf, SKP, Sverige, USA

Lotta Wiktorsson – från Sjukhusaffären till Aurora 17

På lördag den 16 september ska Aktionsgruppen Nej till Nato demonstrera i Visby, berättar P4 Gotland. Orsaken är försvarsmaktsövningen Aurora 17, som aktionsgruppen är emot.

Talesperson på Gotland är Sten Sandberg, som till radion säger att säkerheten på Gotland inte är betjänt av det som i inslaget kallas för en ”krigsövning”. Själv intresserar jag mig mer för kvinnan som står jämte honom i bild och som också representerar organisationen. P4 Gotland presenterar kvinnan som Lotta Wictorsson, som inte säger något i inslaget.

Lotta Wictorsson är en gammal bekant. Hon är läkare och kvinna, med rötterna i Visby men har förlagt en stor del av sitt yrkesverksamma liv i Göteborg. Att hon förekommer i materialet kring den så kallade Sjukhusaffären i Göteborg är ingen hemlighet. Hon har själv ställt upp i media om just detta. Alternativa stavningar för henne är Charlotte Viktorsson alt Lotta Wiktorsson.

Ställde upp i media gjorde hon t ex när GT 1988 satte den braskande rubriken ”Bevakad av Säpo – Charlotte är läkaren som sjukhusspionen var ute efter”. Journalisten Björn Hultman kunde för läsarna berätta att Säpo bekräftat att Lotta var ”den person som sjukhusspionen Jan Lindkvist var mest intresserad av”. Att hon är medlem i Kpml(r), vilket står för Kommunistiska partiet marxist-leninisterna, revolutionärerna och som i dag heter Kommunistiska Partiet gör hon ingen hemlighet av. Hon säger att hon förstod att hon var övervakad 1972 till följd av ett uttalande från dåvarande Säpochefen Hans Holmér som handlade om att ”kretsarna kring palestinierna” skulle övervakas. Och ja, detta tillhörde Lotta:

”Charlotte är engagerad i Palestina-frågan och arbetade under hela 70-talet aktivt med att rekrytera läkare och sjuksköterskor till den palestinska befrielserörelsen PFLP:s kliniker i Mellanöstern. Hon har själv varit där nere fem gånger”, skriver Björn Hultman.

Av artikeln framgår att Säpo klassat PFLP som terroristorganisation. Åt detta fnyser Lotta Wiktorsson och menar att det är något de får stå för själva. Hon har bara ägnat sig åt humanitärt arbete.

Lotta Wiktorsson ställde upp i GT 1988.

Artikeln i GT är balanserad och bra, men jag hade gärna velat ha ett förtydligande om att USA, Canada, Australien och EU fortfarande klassar PFLP som terroristorganisation. PFLP har sedan grundandet 1967 ägnat sig åt allt från flygplanskapningar och mord på civila till bombattentat. De har samarbetat med Bader Meinhof-ligan, Japanska Röda Armén och sk svenska ”kamrater”. Just det här samarbetet med de svenska kamraterna är det stående inslaget i arkivhandlingarna kring Sjukhusaffären, där alltså Lotta Wiktorsson av GT uppges vara en av huvudpersonerna.

Lotta Wiktorsson intervjuas i SVD 1998, där ungefär samma saker framgår som i GT tio år tidigare. Hon ingår nu i kadern av förespråkare för en så kallad ”Sanningskommission” där Säpos sk förbrytelser (dvs övervakning) måste kartläggas, menar hon. Läs gärna här vad det blev för slags kommission. Precis en sådan r-arna ville ha eftersom den gamle r-aren Ulf Bjereld och även andra kamrater sattes att lägga fram sin version av den sk övervakningen vilket alltså förkläddes till forskning i bilagor till en statlig utredning.

Sjukhusspionens sk lista över misstänka personer rörde r-are som arbetade inom sjukvården i Väst-Sverige (alltså inte bara på Sahlgrenska vilket ofta påstås). Lotta Wiktorsson är en av de vars namn offentliggjorts att hon varit övervakad. Lotta Wiktorsson jobbade bland annat på en läkarstation på Tjörn, som alltså vid den här tiden inte ingick Sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Däremot spelade Tjörn en roll i det sk Tjörnärendet.

Av dokumenten, som vissa personer inom media haft tillgång till i årtionden, framgår att Lotta Viktorsson 1974 ingick i KFML(r)s Internationella Utskott.

”V skall resa till ett Arabland och där träffa företrädarna för PFLP. Hon förses med fullmakt att uttala sig för KFMLr och förklara att denna organiation är beredd att diskutera med PFLP och sända representanter ur Centralkomittén”, står det att läsa.

Året därpå ska hon efter vistelse i Mellanöstern ha fått ”mycket bra material med sig hem. Bl a hade hon fått något som var utgivet av CIA och som var avsett att träna deras folk i arabvärlden”. Även om hon jobbar på Tjörn kommer hon att resa mycket till stan varför hon vill ha en egen nyckel till r-arnas högkvarter Marx-Engelshuset i Göteborg. Informationen om Lotta Viktorsson är alltså väldigt kortfattad i rapporten kring Sjukhusaffären.

Driftcellsinstruktion från KPML(r). Alla politiska åsikter på arbetsplatsen som inte är r-ara ska alltså kartläggas.

Det bör påpekas att r-arna på 80- och 90-talet ofta använde ordet ”åsiktsregistrering” när de talade om vad Säpo sysslat med mot dem. Vad som sällan framkommer är att r-arna själva hade en driftcellsinstruktion som gick ut på att kartlägga alla anställdas politiska åsikter.

Det är alltså detta jag har i bakhuvudet när jag konstaterar att Lotta Wiktorsson, från sommarstugan i centrala Visby klivit upp på barrikaderna igen.

Den 5 september i år infördes debattartikeln ”Slut upp bakom Margot” i Gotlands Allehanda och Helagotland.se. Här skriver ”Charlotte Wiktorsson Medlem i Aktionsgruppen Nej till Nato” om ”krigsövningen Aurora, som drabbar Gotland” där ”marinkårssoldater från USA invaderar ön”. Wiktorsson spekulerar i om amerikanarna kan ha med sig kärnvapen. Inga garantier har ju kunnat ges, får vi veta. Hultqvist haltar, men Margot vet vad hon snackar om. Typ.

Den 11 september kom en artikel om den planerade manifestationen där Sten Sandberg och Charlotte Wiktorsson intervjuas. I artikeln ”De förbereder manifestationen” av journalisten David Skoog får vi veta att Aktionsgruppen mot Nato på Gotland ingår i ett sk nätverk där även Miljöpartiet och Kvinnofronten ingår.

”Olof Palme arbetade för att Östersjön skulle bli ett fredens hav, och till östersjön och Gotland kommer nu krigsspelet Aurora”, citeras Charlotte Wiktorsson från Aktionsgruppen mot Nato på Gotland av David Skoog.

Visst är det spännande att se sambanden och utvecklingen. Charlotte Wiktorsson går således från Marx-Engelshuset i Göteborg till lördagens barrikader i Almedalen i Visby. För Margot. Mot svenskt försvar. Kalla kriget är i högsta grad levande.

Fotnot: Det bör noteras att PFLP fortfarande än i dag klassas som en terroristorganisation. Sedan murens fall och Sovjetunionens sammanbrott har organisationen dock förlorat sin plats på den internationella scenen. På Gaza hade de för ett par år sedan bara 4 procent av rösterna. Läs mer här.

Fotnot 2: SR Gotland har under dagen uppdaterat sin information om vilka som ska vara med i demonstrationen i Visby på lördag. Nu kan man läsa vilka fler organisationer som är med.

”Förutom Aktionsgruppen mot NATO ingår även Miljöpartiet, Feministiskt Initiativ, Vänsterpartiet, Kommunistiska partiet, Kvinnofronten och Ekobyn Suderbys”, står det att läsa.

Jamen, nu känner jag mig helt tillbaka i kalla kriget. Kommunistiska Partiet är ju Lotta Wiktorssons gamla parti, som hette KFML(r) när det begav sig.

Publicerat i Gotland, Japanska Röda Armén, Kalla kriget, KPML(r), Rote Armeefraktion (RAF), Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sjukhusspionaffären, Sverige, tidsanda | 4 kommentarer

Guillou nämner ej Sovjetdiktaturen när han intervjuas om 1968

Jan Guillou har precis kommit ut med en ny bok i sin släktsaga, den sjunde i ordningen. Den som följer honom kan se ett mönster. Likt en presstränad politiker upprepas nu samma budskap i varje intervju. Det är samma berättelse om berättelsen, och samma berättelse om författaren själv och hans familj. Allt känns väl utmejslat.

Jag följer dessa nya press-strategier som tas fram inför varje bok med ett småleende på läpparna. Kommer ni ihåg vad vi alla skulle känna till i samband med lanseringen av första boken av släktsagan 2011? Det upprepades i varje intervju att det var Ann-Marie Skarp som kommit på idén till släktsagan. Det hände i svampskogen, som alltid var frostig. Det berättades att Jan Guillou, efter viss tvekan, kom fram till att han var den ende författaren i hela Sverige som kunde genomföra en sådan mastodontuppdrag.

Jag kan inte glömma detta av två skäl. För det första tyckte jag det lät konstigt att ingen annan författare i hela Sverige kunde göra en släktsaga, vilket resulterade i ett läsvärt inlägg. För det andra hörde en fd arbetskollega av sig från Bokmässan 2011. Han hade suttit längst fram på ett författarframträdande med Jan Guillou. Per sms meddelades jag att den fd kollegan hört Ann-Marie Skarp efter framträdande väsa till sin make att han glömt nämna att det faktiskt var hon som kommit på idén till släktsagan!

Så vad är då budskapet som ska hamras in när den sjunde boken i serien vid namn 1968 ges ut?

”Det speciella med 1968 var att världen var så enkel att betrakta. Den var uppdelad på ett alldeles tydligt sätt i gott och ont. Det finns ju inte i dag. Fanns kanske inte så tydligt dessförinnan heller”, sa han för två dagar sedan hos Lotta Bromé.

I SVT:s God Morgon Sveriges näst sista program torsdagen den 24 augusti intervjuar journalisten Kattis Ahlström. Likt hos Lotta Bromé redogörs för hur världen ser ut. Det förklaras att allt var så enkelt. Kattis Ahlström frågar Jan Guillou om det varit lättare att vara aktiv politiskt och ta ställning 1968? Det hävdar Jan Guillou:

”Världen var svart-vit. Ja, det var väldigt enkelt,” säger Jan Guillou i en intervju som börjar ca 1,10 in i programmet som kan ses 1 dag till på svtplay.

Han upprepar påståendet om att världen var svart-vit för Kattis Ahlström. Det är intressant att nu jämföra hur Jan Guillou förklarar denna svart-vita värld.

”Alla vettiga människor var ju vänster ur mitt perspektiv, det vill säga universitetslivet och överheten var så kolossalt korkad, hade så fruktansvärt fel så att det var så uppenbart att vi hade rätt. Vi är emot den portugisiska fascismen. Ja,  vi är mot de portugisiska kolonialkrigen. Framför allt är vi emot Vietnamkriget och vi är emot apartheid i Sydafrika. Vi är för den grekiska oppositionen när nu Grekland också har blivit en fascistisk militärdiktatur. Allt det där är självklart och då säger överheten nä, då är man ju kommunist”, heter det i SVT-soffan hos Kattis Ahlström.

”Då var det lätt att se att Sydafrika, apartheid var ont. Att de fascistiska diktaturerna i Europa – vi hade tre stycken: Grekland, Portugal och Spanien – var onda. Och vi som var unga var emot det där och då sa överheten till oss att i så fall då är ni ju kommunister, säger han till Lotta Bromé.

Noterar ni att det är vissa länder som pekas ut, men USA nämns bara i SVT:

”USA var ont, vietnameserna var goda. Det var väldigt enkelt. Och sen kommer Tage Erlander och för att inte tala om borgerligheten men också den traditionella socialdemokratin och menar att vi hade fel. Det är så uppenbart vansinnigt så att… Man kunde aldrig senare i livet känna en sådan politisk självsäkerhet som vi kunde känna då.”

Börjar ni inse vad jag ser och hör? Tre diktaturer nämns i Europa, men bara de som Jan Guillou kallar ”fascistiska”. Jan Guillou hoppar så att säga över alla andra diktaturer som ligger under hans egen hammare och skära.

Visst är det fascinerande att varken Kattis Ahlström eller Lotta Bromé reagerar över avsaknaden av en av parterna i öst-västkonflikten? Jag menar – det är ju grunden för alla som vill lära sig något om kalla kriget, inklusive alla skolbarn!

Det är både sorgligt och intressant att Jan Guillou kan komma undan med att kalla sig kommunist samtidigt som han inte får några frågor om var Jan Guillou placerar in Sovjetunionen (inklusive det ockuperade Baltikum), Polen, DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien eller Jugoslavien på denna svart-vita skala. Vilka av diktatorerna är onda och vilka är goda i allt detta som är enkelt att förstå?

Frånvaron av Sovjetunionen dånar i intervjuerna. Men det är ju klart. Vi kan ju Jan Guillous historia.

År 2009 medgav Jan Guillou för Expressen att han 1967 träffat KGB-officeren Jevgenij Gergel. Jan Guillou uppgav att han fått i uppdrag att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Han skrev på ett kvitto åt Gergel. Eller om det var flera, ty Guillou använder pluralformen. Alla initierade vet i alla fall att det var en rutinåtgärd för alla handläggare vid de kommunistiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Kvittot var inte till för någon bokföring, utan arkiverades ”to have for a rainy day”, om kontakten så att säga ville dra sig ur samarbetet. Det finns många exempel i kalla krigets arkiv där handledarna använder lock och pock, eller pressar sina offer genom kniven mot strupen.

En signatur på ett kvitto och medgivandet av uppdrag måste ha varit det som gjorde att ansvarig utgivare 2009 gav sitt okey till löpsedeln ”Guillou hemlig Sovjetagent – tog emot pengar av KGB”. En annan underrubrik löd ”Guillou erkänner KGB-uppdrag: ”Jag fick betalt och fick skriva på kvitton”. Allt granskades av PON, pressens opinionsnämnd, som friade Expressen efter att ha konsulterat en spionåklagare. Jan Guillou hade varit att betrakta som åtminstone en tillfällig agent.

Jag kan inte småle längre. Jag är faktiskt uppriktigt sagt ledsen över denna avsaknad av reflektion från intervjuarna år 2017. Jan Guillou hävdar att han avslutade relationen med KGB-officeren 1972. Det är åtminstone fem års tvivelaktigt samröre där året 1968 faktiskt ingår!

Jan Guillou är just nu ute och marknadsför sig själv och sin bok. Han passar också på att marknadsföra bilden av vem han vill att vi ska tro att han var 1968. Det är en gullig bild av Jan Guillou och vänstern 1968 som ges. Visst såg extremvänstern världen som svart och vit. De delade in allt i ont och gott. Men i dag vet vi så mycket mer.

Exempel 1: Benno Ohnesorg, RAF och Stasi

När studenten Benno Ohnesorg brutalt dödades av en polisman under en demonstration i Berlin 1967 tolkade vänstern det hela som att den tyska polisen visat sitt rätta fascistiska ansikte. Extremvänstern i Tyskland tog till våld. De blev terroristerna i Rote Armee Fraktion. Många trodde på påståendet om den brutala (väst)tyska statsmakten. Ända tills år 2009 då forskare vid Stasiarkivet i Berlin kunde bevisa att den polisman som skjutit hade varit medlem i SED, östtyska kommunistpartiet, samt även Stasiagent – det vill säga i hemlighet under kodnamnet „Otto Bohl“ ha arbetat som informatör för det kommunistiska DDR. Han hade faktiskt till och med enligt arkivakten erbjudit sig att använda puffran i den så kallade kampen!

Exempel 2: Sydafrika, apartheid, ANC, KGB och Stasi

Inte ens Sydafrika och apartheid visade sig vara enkelt. Visst tyckte de flesta att apartheid var inkrökt och fel, men i dag vet vi att det fanns en större komplexitet för att lösa upp knuten. ANC var med rätta klassad som en terroristorganisation. De hade en militär gren som kallades MK. En av dem som ingick här var Siphiwe Nyanda som under kort tid blev kommunikationsminister efter frigörelsen. Han var en av de 1 500 afrikaner som fått terroristträning av Stasi, varav huvuddelen var från ANC. ANC var kommunistiskt men DDR höll sig undan från sydafrikansk mark. Orsaken var att ANC styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Läs mer här.

ANC i Sydafrika var därmed betraktat som sovjetunionens revir.

Lösningen på knuten, att göra Sydafrika till ett fritt land, var alltså inte att ta ställning utan att muren föll och Sovjetunionen brakade samman. Moskvas ledare hade nämligen då fått så fullt upp med annat att lydstat och efter lydstat föll, lydorganisationer försvagades i sin koppling till Moskva eftersom stödet försvann. Sydafrika fick nu skapa sin egen framtid.

Jan Guillou vill att vi ska tro att 1968 var en tid, till skillnad från nu, då det var lätt att ta ställning. Att det var lätt att peka ut vad som var ont och vad som var gott. Men enkelheten beror på vem man är. 1968 var det lika enkelt för en kommunist att dela in världen i ont och gott som det är idag för en IS-terrorist. Det är trosinriktningen som är skillnaden, den absoluta sanningen det gemensamma.

För övrigt anser jag att någon journalist med ryggrad borde be Jan Guillou placera in kommunistdiktaturerna i sin beskrivning av året 1968.

Varför talar du inte om Sovjet, Jan Guillou? Vem var du 1968 i förhållande till Moskva och Jevgenij Gergel? Hade det varit ett så lätt val, det du gjorde?

Publicerat i ANC, DDR, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Stasi, Sverige, Sydafrika

Jan Guillou – vän med Saddam Husseins regim

”Irak var ett av de mest slutna länder för västerländska journalister. Bara vänner till regimen kom in, som Jan Guillou och hans förra hustru arabisten Marina Stagh. De tillbringade åtta månader i Irak, väl omhändertagna av regimen.”

Så skriver journalisten Herman Lindqvist i sina memoarer Mitt i allt (Bonniers 2012). Anledningen till att han tar upp Jan Guillou och Marina Stagh är han själv till sin förvåning fått inresetillstånd i det slutna Irak 1970. Han ska få bevaka den så kallade avspänningen i irakiska Kurdistan. Situationen är som följande: den drygt 30-årige Saddam Hussein har efter en statskupp i praktiken tagit makten, trots att han ”bara” är vicepresident. Med oljepengar hade han nu inlett en ekonomisk och social förnyelse i landet ”som Jan Guillou beskriver så positivt i sin bok”, skriver Herman Lindqvist. Nu ska han själv i alla fall få bevaka den så kallade avspänningen i irakiska delen av av Kurdistan, som Saddam Hussein vill visa upp.

Boken Jan Guillou och Marina Stagh skrev heter Irak – det nya Arabien (PAN förlag 1977). De tillbringade åtta månader i landet. Lindqvist konstaterar att de fick låna en bil (en Fiat står det i boken) som de alltså fritt kunde resa kors och tvär med i landet. 10 000 kilometer ska de ha avverkat. Vistelsen resulterade i en hyllning till diktaturen, delvis finansierad av Författarförbundet.

Herman Lindqvist har uppenbarligen läst Jan Guillous och Marina Staghs bok. Han konstaterar i memoarerna att Irak – det nya Arabien är ”en bok Jan sällan nämner nu för tiden.”

Jag förstår varför, ty att hylla Saddams Husseins diktatur passar sig liksom inte riktigt så här i eftertankens kranka blekhet. Numera är ju Saddam Hussein en otvetydig skurk, även i de vänligaste vänsterkretsar. Men där och då, på 70-talet, var det tydligen annorlunda. Den som läser Irak – det nya Arabien kan av Jan Guillou och Marina Stagh få lära sig att den irakiska regimen vandrar längs en gyllene medelväg mellan Västs och Östblockets system. Målet är tydligen någon slags social rättvisa för Folket. Det styrande Baath-partiets mål om social rättvisa är ungefär som den Socialdemokratiska partiet har i Sverige (oklart här om det finns en ironi ty Guillou utvecklade ju i samband med IB-affären ett inte obekant agg till Palme).

Svenska bibliotek borde ta fram Jan Guillous och Marina Staghs bok från arkivgömmorna, ty det är lärorik och stundtals  underhållande läsning. Jan Guillou och Marina Stagh gör ett studiebesök på Journalisthögskolan i Bagdad under tiden som journalistinstitutet i DDR höll en föreläsningsserie.

”… det var ingen tvekan om att undervisningen var tekniskt kvalificerad och lade stor tonvikt just vid möjligheterna att kompromissa mellan det östeuropeiska officiösa skrivsättet och västerländska modeller”, står det att läsa på sid 223.

Politrukerna från DDR är trevliga ända tills det svenska paret förklarar att de är utsända av Fib Kulturfront (tidningen som publicerade hemligheter om svensk underrättelsetjänst, red anm). Plötsligt åker Guillou och Stagh ut med huvudet före, får vi veta. Motiveringen är att (vänstertidskriften) Fib/K ju var ”fiende till socialism och fred”, förklaras i boken. Själv är min bild, efter att ha tagit del av diverse fd underrättelse- och säkerhetstarkiv från Warszawapakten, att allt Fib/K offentliggjorde om svensk underrättelsetjänst var sådant som de med största intresse kopierade och distribuerade inom organisationerna.

Guillou och Stagh berättar om censur och att man inte får skriva illa om regimens ledare. Journalistiken är i sin linda och har en del att önska, medger de.

”Vad gäller exempelvis kriminaljournalistiken är den redan nu bättre än den svenska”, står det att läsa boken som getts ut 1977.

Orsaken är att irakiska journalister inte ägnar så mycket tid åt våldsbrott utan fokuserat på ”ekonomiska brott och kvalificerade tjänstefel”. Detta har varit så betydelsefullt så att korruptionen alltså helt har utrotats, förklaras bland annat i boken på sid 115 och 224. Varför skriver man inte om våldsbrott då?

”Stöld är ett skamligt brott, därför så få stölder. Mord är, om det begås under vissa förmildrande omständigheter, inte ett skamligt brott utan ofta en tvingande social nödvändighet”, skriver Jan Guillou och Marina Stagh.

Jag noterar att Jan Guillou anno 1977 har mycket initierade beskrivningar av hederskultur. 99 procent av alla omkring 1 500 mord som årligen begås i Irak är sådana som begås under ”särskilda förmildrande omständigheter och därför utdöms i regel bara ett straff på mellan 3 och 5 års fängelse”, står det att läsa. Resterande 1 procent får 20 år eller dödsstraff. Vad är då förmildrande omständigheter?

”Svaret är att nästan alla mord har samband med en sexuell situation eller blodshämnd. Man dödar för familjehederns skull”, skriver Jan Guillou och Marina Stagh.

Värt att notera att den dåvarande riksdagledamoten Nalin Pekgul år 2002, efter mordet på Fadime, anklagade Jan Guillou för att efter 11 september 2001 och terrorattackerna i USA ha ”glömt bort” vad hedersmord är för någonting. Hon hade hittat att han visst kände till hedersmord via en krönika i Aftonbladet 1997. Detta redogörs för här. Hade Nalin Pekgul läst Irak – det nya Arabien hade hon fått en ännu mer initierad beskrivning av det fenomen som Jan Guillou efter 11 september inte längre vill kännas vid.

Något av det mest underhållande i Irak – det nya Arabien är ju besöket på Abu Ghraib, Iraks största fängelse. Guillou/Stagh är imponerande. Här finns knappt några vakter. Alfabetiseringskampanj pågår. Här saknas isoleringsceller, vilket Guillou/Stagh ser som positivt. Visserligen är maskinhallen där fångarna jobbar arbetsmiljömässigt undermåligt.

”Förläggningarna föreföll något trångbodda, men var i gengäld försedda med luftkonditionering, TV och radio. Den som föredrog kunde sova ute på gården”, skriver de.

Fångarna har massor av fritid för bordtennis, basket, boxning och annat. Ja, fångarna har det så bra så att Jan Guillou drar till med jämförelser från sin egen fängelsetid. Han dömdes ju 1974 i hovrätten till 10 månaders fängelse för IB-affären.

”Om man har sett exempelvis det svenska statsfängelset Österåker från insidan är det ingen som helst tvivel om att förhållandena på Abu Ghraib utanför Bagdad är överlägset bättre. Ingen som helst tvivel. Och det är nu knappast så att det går att tillfälligt frisera en jätteanläggning som Abu Ghraib inför ett litet journalistbesök. I all synnerhet inte för en journalist med god egen erfarenhet av fängelse”.

Lite senare får vi veta att den hårda avdelningen på Abu Ghraib ”i vart fall inte var hårdare i yttre avseende än Kumla och Österåker. Tvärtom.”

”Det sammanlagda intrycket är alltså, för att göra en absolut rättvis jämförelse, att förhållandena på Abu Ghraib var bättre än de är på svenska fängelser. Ändå är det Irak som i världen framstår som en av de värsta fängelseregimerna som finns och Sverige som framstår som det humanaste fångvårdslandet i världen. Detta är fullkomligt absurt”, skriver Jan Guillou/Stagh.

Paret föreslår faktiskt i sin bok att svensk kriminalvård borde göra studiebesök på irakiska fängelser – för att lära sig något!

Många saker är så positiva. Irak är på väg mot industrialisering. Visst kan ”politiska och ekonomiska komplikationer” försena saker och ting men på 80-talet bör utvecklingen bedömas med precision, fastställs det.

”Det skulle förvåna oss om utvecklingen inte går så att Irak före år 2000 har börjat passera europeiska länder i levnadsstandard”, skriver de tvärsäkert.

Nåja. Det kom ett anfall mot Iran emellan. Redan i september 1980. Och en invasion av Kuwait. Och… Say no more. Är det detta som gör att Jan Guillou sällan nämner den här boken? Håll i er. Det finns mer. Jan Guillou och Marina Stagh ser mer av den positiva utvecklingen i Irak.

Det gäller att läsa boken väl och lägga ihop information från både här och där. Jan Guillou och Marina Stagh får betala hyran själv, men får en Fiat så att de kan resa fritt själva. De får besöka allt möjligt, även militäranläggningar och Iraks största fängelse som nämnts ovan. Det låter ju bra, men på sid 117 hittar jag att de i princip alltid har en medhavd tjänsteman från informationsministeriet varpå intervjuerna blir mera ”officiella” till sin prägel. De känner inga irakier, för västerlänningar ses som fiender och den som har kontakt med dem kan stämplas av säkerhetstjänsten (sid 114).

Jag har själv aldrig fått någon bild av att Jan Guillou kan arabiska i nämnvärd omfattning. Deras kontakter är begränsade i det irakiska samhället. Säkerhetstjänsten är överallt. Hur de ändå kan veta att korruptionen är puts väck blir för mig ett mysterium.

Vid besöket på Iraks största fängelse Abu Ghraib får vi på ett ställe veta att de tas emot ”med den högtidlighet som omgav oss i egenskap av den första journalistdelegation som någonsin besökt Abu Ghraib” (sid 248). Vi får veta att svenskarna får fotografera fritt och prata med alla de vill. Bland bordtennisbord och luftkonditionering bara vet de att ”de sedvanliga skräckskildringarna” av de irakiska fängelsena är en ”myt” (sid 250). Här kan man absolut inte ha friserat situationen inför deras besök, kan jag läsa.

Det låter ju bra. Om man inte korsläser boken. På ett ställe får jag veta att det tog fyra veckor från begäran till att besöket genomfördes. På sidan 118 får jag vidden av högtidligheten vid besöket på Abu Ghraib:

”när man besöker ett irakiskt fängelse som ‘delegation’, dvs. med en brigadgeneral, två överstar och fyra majorer och en hel svärm lägre officerare i sällskap två meter bakom en själv så inbjuder situationen inte precis till att ställa kontroversiella frågor till fångarna”, står det att läsa.

Å ena sidan ges en bild av journalistisk frihet att kunna resa fritt i landet. Fängelserna är bättre än i Sverige. Kriminaljournalistiken likaså. Å andra sidan får jag inte intrycket av några kontakter med befolkningen på grund av stor övervakning. En politruk är med på i princip alla intervjuer. När de besöker Abu Ghraib är det flera veckor efter begäran och den medhavda kortegen av politruker når ofantliga proportioner. För en normalt funtad journalist borde alla varningssignaler om risk för Potemkinkulisser blinka rött.

Det bör också påpekas att det i Mats Ekmans bok ”På uppdrag från Bagdad – Saddam Husseins underrättelsetjänst på svensk mark” (Sekel bokförlag 2012) framgår att irakiska ambassaden gjorde stödköp av Jan Guillous och Marina Staghs bok.

Enligt Mats Ekman ska förstesekreteraren på irakiska ambassaden i Stockholm, Basil Taka, ha skrivit ut en check på 42 000 kronor till Jan Guillou för betalning av 600 exemplar av ovannämnda bok, vilket är lite över 200 000 kronor i dagens penningvärde. Det är inte lite pengar.

Inom den egna yrkeskåren har Jan Guillou förbluffande nog ofta hyllats. För hans grävande förmåga. För hans avslöjande av IB (som egentligen var tjallaren Håkan Isacsons verk, tre fick fängelse, inklusive Guillou, för spioneri). Ja, Guillou blev ju till och med ordförande för Publicistklubben i Stockholm i början på 2000-talet. Hur i hela fridens namn har så många svenska journalister kunnat se Jan Guillou som en journalist att se upp till? Fler än Herman Lindqvist borde ha läst Irak – det nya Arabien. Funderat över analyserna och ordvalen. Samt inte minst funderat över det där stödköpet från irakiska ambassaden.

Publicerat i Irak, Jan Guillou, Journalistik

Tänk om TS-gate var som en spionroman

Det är så mycket som är konstigt i TS-gate. Så många frågor man kan ställa sig. Vad hände så att säga – egentligen? Vad är det vi inte har fått reda på? Vad är det vi aldrig kommer att få reda på? Hur stor skada har Sverige åsamkats – egentligen? Hur uppfattar våra samarbetsländers säkerhetsorganisationer oss efter det här – egentligen?

Problemet är att vi aldrig kommer att få svar på de här frågorna. När jag satt och tänkte på det här fick jag plötsligt en idé. Tänk om det här är som en spionroman. Tänk om det här inte bara är värre än vad vi tror – utan att vi till och med blivit snuvade på en rafflande story. Tänk om TS-gate är mer spännande än vad många tror…

Häng med. Intrigen skulle se ut ungefär så här:

Två äldre män och en yngre man sitter och pratar i ett hus i centrala Moskva. De talar ryska, men de två äldre tycks vara mycket språkbegåvade. Under samtalet använder de sig av engelska och svenska ord med perfekt uttal.
– Minns du 1963? säger en av de äldre till sin jämnårige kollega.
– Minns du 1973? blir svaret.
– Ja det var också riktigt lyckat.
– Vadå? säger den yngre.
– Vilket?
– Vad hände -63 och -73?
En av de äldre lutar sig fram med ett leende.
– 1963 var britternas Profumoaffär.
– Jaså den. 1973 då?
– Det var en affär i Sverige. Den kallades IB-affären.
– Var vi inblandade?
Den äldre ler.

Hela kalla kriget var ju en tid då vi kunde använda oss av journalister och journalistik på ett väldigt enkelt sätt. Vänner och nyttiga idioter. Det var tider det.

– Poff, säger hans kollega. Minns du hur svensk underrättelsetjänsts hemliga avdelning fullkomligt förlamades. Det undergrävde förtroendet i Nato-alliansen. Precis så som vi fixade till det i Profumoaffären.
– Lord Denning som utredde affären var inte dum. Han fattade vår nya taktik.
Den yngre reser sig och hämtar en bok i bokhyllan. Han bläddrar fram en av de första sidorna. Han börjar läsa högt.

Man har antytt för mig att Ivanov företrädde en ny rysk taktikteknik, som gick ut på att med hjälp av allehanda skumma medel söka splittra det brittiska väldet och Förenta Staterna.

Om t ex ministrar eller annat folk i hög grad skulle komprometteras eller utsättas för farlig ryktesspridning, skulle detta måhända medverka till att USA:s förtroende till vårt lands integritet och pålitlighet minskades. Därför skulle en man som kapten Ivanov ta alla chanser att bli bekant med ministrar och andra prominenta personer, inte så mycket för att på den vägen få fram värdefulla upplysningar, ehuru sådana givetvis skulle betraktas som viktiga biprodukter av hans arbete, utan fastmer för att söka undergräva förtroendet för dessa personer.

Om detta var kapten Ivanovs – med Stephen Ward som verktyg – mål, så nådde han det tyvärr alltför lätt.

Christine Keeler.

Den yngre tittar upp från boken.
– Var det så vi hade tänkt? undrade han.
– Klockrent, svarar den ene av de äldre.
– Keeler hade inte kunnat få ur Profumo någonting av värde, säger de andre. Hon var ju ett våp. Nästan ett barn. Ivanov behövde inte ens ligga med henne. Han bara umgicks väldigt mycket med henne. Middagar. Bilfärder. Han var vänlig och skapade en förtrolig relation. Det och Profumos lögner var tillräckligt för att smutsa ner den brittiska regeringen. Vi nådde vårt syfte.
– Den där affären i Sverige då? Var det samma sak?
– Den låg på ett annat plan men i grunden hade vi samma målsättning. Vi ogillade Sveriges nära och hemliga samarbete med Natoalliansen. Vi behövde slå hål på det.
Den äldre mannen tänder en cigarett. Sen fortsätter han.

Tänk att en liten tidskrift kunde ställa till så mycket. Med hjälp av en alkoholiserad sparkad agent samlade de så kallade journalisterna in uppgifter om en ytterst hemlig avdelning inom underrättelsetjänsten. Sedan publicerade de all personal med namn och bild. Allt från sekreterare till höga chefer hängdes ut med svenska personnummer, vilket bilmärke de hade, registreringsnummer, årsinkomst, bostadsadress. Ja rubbet offentliggjordes via media.

Intresset för fordonsregister inget nytt under solen. 1973 publicerade Fib/K underrättelseanställdas bilmärken och regnummer. Till och med sekreterares bilar hängdes ut.

– Deras kartläggning av täckbolag och deras inbördes koppling användes senare av flera av våra underrättelse- och säkerhetstjänster i utbildningssyfte, fyllde den andre äldre mannen i.
– Sedan skyllde journalisterna på att de var tvungna att offentliggöra så mycket detaljerad information för annars skulle ingen ha trott dem. Tryckfrihet och sånt skit som de hyllar så mycket i Väst. De tre fick krypa in i fängelse, men det blev ganska kort tid.
– Varför då? undrade den yngre.
– Nu kommer vi till det roliga, säger den rökande äldre mannen. Här har du ett intressant dilemma för de västliga demokratierna. Deras rättegångar är ju offentliga, så deras överbefälhavare kunde ju inte säga hur mycket skada som egentligen åsamkats. Fortfarande än i dag, fyrtio år efteråt, är detta en väl förborgad hemlighet.
Hans kollega skrockar och tar sedan till orda.
– Vi kunde bara tacka för insatsen. Svensk underrättelsetjänst förlamades under lång tid. Nato drog åt sig öronen. Svenskarna var tvungna att omorganisera och nyanställa och vi lyckades avslöja och gripa två agenter som var i Sovjet när det hände. Varken den svenska regeringen eller Nato kunde protestera eftersom Sverige ju officiellt var alliansfritt.
– Vad hände med dem?
– En dog i fängelse, men den andre utlämnades vid en hemlig utväxling i slutet på 80-talet.
De tre satt tysta en stund. Cigaretter tänds.
– Skulle man kunna göra om den där Profumo-strategin en gång till? Eller den där svenska varianten? frågar den yngre.
– Går och går, säger en av de äldre. Den där med journalister tror jag är svår.
– För att våra nyttiga idioter fick fängelse? säger den yngre.

Nä, det är en annan verklighet idag. Förr i tiden kunde allt döljas på ett annat sätt. Lön i brunt kuvert. Många agenter reste med sina egna namn. Alla underrättelseofficerare och annan personal låg ju helt öppna i den svenska folkbokföringen. Svårigheten var ju att knäcka vilka de var och det fick vi ju fantastisk hjälp med.

Namn, bild, bostadsadress, årsinkomst, bilmärke, regnummer. Fib/K 1973

– Och nu då?
– Sverige är stolta över sin öppenhet, men den är fläckvis öppen. Det mest skyddsvärda håller de tätt med.
– Inte statsledningens sjukjournaler. Där är vi helt uppdaterade, säger den äldre kollegan.
– Ja, det var ju intressant läsning. Men nu tänker jag inte på Stockholms läns landstings bristande IT-skydd utan på något helt annat. Staten har täppt till rejält med något som kallas kvalificerade skyddsidentiteter och det irriterar mig. Det skulle vara mumma att knäcka några av deras fältagenter, få identiteterna på deras piloter samt inte minst att punktera kontraspionaget och underrättelsetjänsten.
– Ja Andersson är ju inte Andersson längre. De dubbla identiteterna är en nöt att knäcka.
– Men vänta! Jag kom på något, utropar en av de äldre.
Ivrigt reser han sig upp och börjar gå runt i rummet.
– Vadå?
– Körkorten.
– Körkorten?
– Ja, svenskar vi är intresserade av har säkert körkort. Någon måste ju utfärda dem. Det måste finnas en särskild rutin för de falska identiteterna inom flera svenska myndigheter. Genom att komma åt databasen för körkorten…
– Du är inte klok. Hur fan ska vi komma åt hela databasen?
– Genom idioter.
– Idioter?
– Ja, rätt personer behöver bara driva en idé. En fantastisk idé om hur man kan spara väldigt mycket pengar. Hundratals miljoner. Svenskarna är så tekniktroende, men säkerhetsmässigt är de undermåliga. Det står ju till och med i Säpos årsredovisning och ingen reagerar för det.
– Hur hade du tänkt?
– Outsourcing. Nån jävla idiot måste driva frågan om att det är lösningen på en massa problem. Privata företag klarar teknikutvecklingen bättre. Myndigheten kommer att spara pengar. Någon tar fram ett undermåligt förfrågningsunderlag där man råkat glömma bort kraven kring det skyddsvärda. Eventuella kritiker tystas genom att man kallar dem bakåtsträvare. Se till att man har lite ruljans på chefsposterna så undermineras många kritiker. Ingen hand ska veta vad den andre gör.
– Du är inte klok, skrattar hans äldre kollega.
– Det här kan gå. Det gäller bara att ingen förstår konsekvenserna förrän vinnaren av upphandlingen är utsedd. Tänk vilka skadestånd det kan bli om man efter att upphandlingen är klar frångår hela förfrågningsunderlaget. Det är sådana små saker som kan få makthavarna att dra öronen åt sig. Försöka sopa allt under mattan. Riggar vi bara det här på ett bra sätt och hittar våra nyckelpersoner kommer allt att fixa sig. Det blir som ett självspelande piano.
– Så målet kommer inte att vara att komma åt informationen? säger den yngre.
– Det kan bli en biprodukt, precis så som lord Denning konstaterade 1963. Nej, målet är att underminera förtroendet mellan Natoalliansen och Sverige. Ett ytterligare närmande vill vi ju undvika.
(C) Lena Breitner

_________________________

Naturligtvis är ju allt det här hittepå. Eller ett tankeexperiment, som Jan Guillou brukar kalla det. Förutom citatet i Lord Dennings rapport, för det är korrekt. Förutom det där med alla personnummer och bilnummer, för de publicerades ju faktiskt i Fib/K 1973 med motiveringen att offentligheten behövdes för att annars skulle ingen tro dem. Förutom det där att Håkan Isacson var alkoholiserad, för det är ingen hemlighet. Men allt annat är hittepå, för vi vet ju faktiskt inte om några fältagenter greps och/eller miste livet till följd av IB-avslöjandet, precis så som vi faktiskt inte vet om något liknande skulle ha hänt i samband med TS-gate (även om det finns spekulationer). Visst är det intressant att vi fyrtio år efter IB-avslöjandet faktiskt inte alls har en klar bild av IB-avslöjandet. Det största som hänt sedan 1974 är ju att Jan Guillou gav oss ännu mer frågetecken år 2009 när han berättade att han jobbat som hemlig agent för KGB, med tillägget att han avslutade det hela 1972 när han började jobba med IB-avslöjandet för Fib/Kulturfront. Någon faktakontroll med KGB och dess efterföljare låter sig inte göras.

Tankeexperimentet är en liten lärdom för att förstå att vi nog aldrig riktigt kommer att förstå vad TS-gate egentligen var. Fullt ut alltså. Det kanske är spännande som en spionroman. Eller så är hela affären enbart pinsam och självförvållad. Eller så är det något mittemellan. Vilken version föredrar du?

Publicerat i Fiction | 6 kommentarer

Adeln var inte alls så nazistisk som många trott – tvärtom

Det har länge funnits ett understatement i Danmark, men också i Sverige, om att adeln och godsägarna var bruna i kanterna under andra världskriget. Sedan länge har jag ifrågasatt denna bild ty ständigt stöter jag på indikationer om det motsatta – att adeln var djupt involverade på den andra sidan.

Jag tänker till exempel på C-byråns Helmuth Ternberg, vars familj umgicks med Olof Palmes familj. Det gemensamma mellan familjerna var att mammorna var balttyskar i exil och så kallat fint folk. Teddy Ternbergs mamma var född Limberg på godset Marienhof i Livland, pappan var svensk militär. Teddy Ternberg var en komplex man med många kvinnliga förbindelser, dock ej alltid sexuella. Däremot är det ett faktum att han på pappret från krigets början och fram till sin död 1971 var gift med en exilbaltisk flykting som från 1942 var anställd i Stockholm hos OSS, föregångaren till CIA. Det är också ett faktum att Teddy Ternberg under kriget och efterkrigstiden under många år kilade stadigt med ryttmästare Ridderstads hustru, född Pauli, som var mycket förmögen. Hon hjälpte honom ibland med pengar.

I Sverige har extremvänstern ständigt framhävt människor i den svenska militära underrättelsetjänsten eller i föregångaren till Säpo, Allmänna säkerhetstjänsten, som ”bruna i kanterna”. Det är ganska typiskt att om t ex Ternberg, som återfanns i C-byrån, T-kontoret och efterföljaren IB, säga att han var ”utpräglat tyskvänlig” vilket naturligtvis ska utläsas att han varit brun i kanterna. 

Själv ser jag att det är den militära bakgrunden och språkkunskaper som ger honom hans specialområden: han talar ryska och tyska flytande. Han skickas ständigt till Baltikum och till Tyskland. Det är för att han reser till Tyskland som vänstern pekar ut honom som ”tyskvänlig”. Aldrig hör jag vänstern påpeka att det var Ternberg som rekryterade motståndskvinnan Erika Schwarze (Erika Wendt), sekreterare vid tyska Abwehr i Stockholm, och som med risk för sitt liv rapporterar om Nazityskland till svenskarna.

Ternberg var en charmerande person som kunde få vem som helst att utföra uppdrag för honom. Han var således en skicklig underrättelseman som rörde sig bland såväl vänner som fiender. Ungefär som en underrättelseman ska göra.

När Ternberg bodde i Stockholm under kriget höll han till i en villa på Lidingö som tillhörde C-byrån. Under ockupationsåren blev villan en fristad för ledande motståndsmän och -kvinnor. En av dem som kom att bo i villan var danska Jutta Graae, som jobbade på underrättelsetjänsten vid danska ambassaden i Stockholm 1943-44. Hennes täcknamn var Storhertuginden (Storhertiginnan). Jutta pep över till London 1944 och rekryterades till brittiska SOE, Churchills motståndsrörelse som ska utläsas Special Operations Executive.

Efter andra världskriget gifte sig Jutta Graae med godsägare Flemming Juncker, ägare till Overgaard som är ett av Danmarks största gods. Flemming Juncker var en av danskarnas största motståndsmän och bara hans många täcknamn indikerar att han hade många strängar på sin lyra. Elefanten, Mandarinen och Lillefar är tre av dem. 

Godsägaren flydde till London via Sverige och kom att bli en av ledarna för SOE i slutet av kriget. Om just detta ska jag komma tillbaka till.

I boken Kodnamn Onkel av och om Erika Schwarze hittar jag en bild på en grupp människor. Bildtexten lyder:

”Ledningarna för de danska, norska och svenska underrättelsetjänsterna fortsatte att träffas efter kriget. Här i slutet på 40-talet på Hellmuth Ternbergs Bodalen på Fångö i Gryts skärgård”.

En av dem som finns på bild är godsägarinnan och fd SOE-agenten Jutta Graae!

Vid ett par tillfällen har jag träffat Jørgen Kiehler, en av de främsta överlevande motståndsmännen som jobbade för Holger Danske. Han levde när 70-årsfirandet av befrielsen firades och jag fick se statsminister respektfullt hälsa på honom. Denne Dannebrogdsridddare av 1:a graden bör kanske nämnas vid sitt fulla namn: Jørgen von Führen Kieler.

Där på Ryvangen på 70-årsjubileet 2015 närvarade drottning Margrethe, statsministern och veteraner i rullstolar och med rollatorer. Plötsligt fick jag se ett bekant ansikte. Lite upphöjd i folkmassan satt Kjeld Hillingsø och kommenterade live i dansk tv.

Kjeld Hillingsø är pensionerad generallöjtnant, har varit rådgivare åt flera regeringar och varit toppchef inom Nato. Han kommenterar ofta i media. 2013 skrev jag om honom då en hemlig vapensamling donerats anonymt till Frihedsmuseet. Vapensamlingen troddes komma från Stay Behind, även det något som vänstern ofta vill klassa som ”brunt i kanterna”.

Kjeld Hillingsø berättade 2013 att han gärna velat gå med i Stay Behind, men att han inte fick. Orsaken var att flera i hans familj var känt motståndsfolk. Hillingsøs far hade varit chef inom militærgruppe i Århus.

Svärfadern var ingen annan än godsägaren på Juelsbergs slott utanför Nyborg, Gregers Juel af Hverringe til Juelsberg, tillika kammarherre vid danska hovet. I danska motståndsarkiv är Gregers Juel klassad som militærgruppe samt att han ”betalte penge til efterretningstjenesten”, vilket betyder finansierat motståndsrörelsen.

Värt att notera på skvallerfronten är att Kjeld Hillingsøs fru Birgitta är bästa väninna med drottning Margerethe och att deras dotter Ellen inte bara är skådespelare från Mifune, Broen och Anna Pihl, utan även kompis med danska kronprinsparet. I Danmark tycks adel+hovet+hemliga tjänster gå hand i hand.

2012 kom filmen Hvidsten Gruppen, som handlar om en motståndsgrupp på Jylland ledd av krogägaren på anrika Hvidsten kro, Marius Fiil.

Hvidstengruppen spelar en historiskt viktig roll under ockupationsåren. I princip alla i gruppen greps 1944. När det blivit känt att åtta av männen avrättats på Ryvangen den 29 juni 1944 utbröt det generalstrejk kallad Folkestrejken. Omkring 100 människor satte livet till. Strejkerna avblåstes när ockupationsmakten via Werner Best drog bort Schalburgskorpset (dansk nazistisk frikår och därmed landsförrädare) från gatorna.

Om man kollar på Wiki så ser man att Hvidstengruppen består av en krogägare, en veterinär, en mekaniker, servitriser (krogägarens döttrar) samt inte minst en chaufför. Inget fint folk direkt. Men om ni ser filmen får ni se att krogägaren Marius Fiil rekryteras av en godsägare, nämligen Flemming Juncker som jag precis berättat om!

Det är Flemming Juncker som rekryterar Marius Fiil för att starta en motståndsgrupp som ska ta emot vapenleveranser och motståndsmän som britterna ska släppa över Flemming Junckers enorma ägor. Flemming Juncker säger att han inte vill vara med i motståndsgruppen. Han kan inte. Men på hans mark får de vara.

Nu skulle man ju kunna tro att godsägaren var en feging som inte själv vågade vara med. Sanningen är en annan. Godsägaren har för många strängar på sin lyra. Han ledde nämligen motståndsarbetet på Jylland och ville inte ha fingrarna i fler syltburkar. Godsägaren flyr till Sverige och klarar därmed livhanken i samband att Hvidstengruppen arresteras. Det är därför godsägaren hamnar i London och fortsätter leda motståndsarbetet för SOE därifrån.

I DVD:ns tillhörande dokumentär får vi se min favorit, Jørgen von Führen Kieler, som nyss nämnts. Kieler har 1944 precis skjutits i halsen och sitter nu fängslad på samma plats som Hvidstengruppen. Kieler tror att även han ska avrättas, men så sker inte. Han menar att det är folkestrejken som gör att tyskarna inte vågar. Istället skickas han till ett koncentrationsläger. 

Adeln och godsägarna är ett stående inslag i den danska motståndsrörelsen. Att just godsägarna var viktiga för motståndsrörelsen borde ju vara klart som korvspad för alla som tänker efter.

En viktigt arbete för danska motståndsrörelsen var att ta emot vapen och förnödenheter från britterna. Hemliga agenter, tränade av SOE, skickades till sina hemländer för att stötta motståndskampen.

I princip allt kom från luften och för att leveranserna skulle bli så säkra som möjligt behövdes stora markområden att landa på. Godsägarna fick en självklar roll i detta arbete. Många av godsägarna var dessutom militärer. Deras anställda hade ofta jobbat i generationer hos dem och var så att säga att lita på.

Nu kanske ni tycker att jag bara har hittat enstaka exempel för en teori. Det är lätt att hitta adliga danska nazister eller adel som villigt ställde upp som värdar för nazistiska sommarläger eller för andra nazistiska fina besök. Länsgrevarna Heinrich Carl Schimmelmann och Fredrik Marcus Knuth eller Jørgen Sehestedt Broholm är tre exempel.

Samtidigt kan man hitta motsatsen. Jag har nämnt Gregers Juel af Hverringe til Juelsberg som en viktig motståndsman. Godsägarinnan Monica Wichfeld blev den första dödsdömda kvinnliga motståndskvinnan i Danmark. Hon tillhörde Fritt Danmark och SOE, benådades och skickades till tukthus i Tyskland där hon dog en kort tid senare. Monica Wichfeld var född in i den brittiska högadeln. Hennes man var godsägare och även han motståndsman. Dottern Varinka var motståndskvinna och tillhörde SOE.

En annan greve som var motståndsman hette Lennart Ahlefeldt-Laurvig-Lehn och avrättades på Ryvangen 28 mars 1945.

Var kommer då bilden av adeln och godsägarna med de bruna kanterna ifrån? I danska Weekendavisen kan jag läsa om ny forskning som ställt gamla nidbilder på ända. Det var den kommunistiska illegala pressen som flitigt spred satirer över adliga nazister. En roman som tydligen ”alla” danskar sedan början av 60-talet läst i gymnasieskolan är Frydenholm av författaren och kommunisten Hans Scherfig. I boken återges bilden av den danska bruna adeln under ockupationen.

Även i Sverige har bilden av den bruna adeln och de tyskvänliga besuttna spridits – av vänstern och via klichéer i filmer. Nu finns så vitt jag vet ej någon bra statistik över Sverige, men i Danmark har alltså två forskare gått till botten med frågan. Hur var det nu – egentligen? Historikerna vid Syddansk universitet Maria Groth Rasmussen och René Ask Rasmussen har gått igenom medlemslistorna i danska nazistpartiet DNSAP och motståndsdatabasen (där det i dag haft tillgång till ca 61 000 av de 91 000 namn på motståndsmän och -kvinnor som finns i databasen). De har kommit fram till följande resultat:

3,6 procent av den danska manliga adeln var medlemmar i danska nazistpartiet DNSAP. Motsvarande siffra för den manliga danska befolkningen är 1,33 procent.

Det som sticker ut är den manliga danska adeln som var med i motståndsrörelsen. Här har vi 14 procent. Snittet för hela befolkningen (män+kvinnor) är sex procent.

Nu var ju många adliga varken grevar eller hade gods. Kiehler som jag redan nämnt var läkarson och studerade själv till läkare.

De två forskarna valde att ta bort mängder av adlelsnamn ur sin statistik och behöll bara de som innehade adelstitlar, ägde ett gods eller slott eller var tätt knutna till det danska hovet. Då blev siffran ännu högre. Här var 19 procent av de manliga adelsmännen medlemmar i motståndsrörelsen!

Detta leder till den intressanta slutsatsen att två grupper dominerar den danska motståndsrörelsen. Det ena var kommunisterna. Det andra var adeln och i synnerhet de som hade stora egendomar och fina titlar.

Medan resten av motståndsrörelsen bestod av enstaka individer präglades såväl motståndskommunisterna som motståndsadeln av deras släktband. Hos kommunisterna var ofta hela familjen med i motståndsrörelsen. För de finaste ur adeln gick rekryteringen via deras ingifta nätverk. De visste så att säga vem de kunde lita på och vem som inte gick att lita på.

Många svenskar betraktar nog den danska motståndsrörelsen som homogen. Men de två dominerande grupperna i de olika motståndsrörelserna var verkligen inte eniga. Kommunisterna höll första ockupationsåret även på Nazityskland, dels då nationalsocialismen faktisk också är en socialistisk rörelse, dels då Hitler hade en pakt med Stalin. Först sommaren 1941 när Tyskland anföll Sovjet vände sympatierna till avsky bland de danska kommunisterna. Som bekant står ju kommunisterna också ideologiskt i motsatt förhållande till adel, godsägare och kapitalet.

De två grupperna samarbetade under ockupationen. Bland annat levererades vapen som landat på godsägarnas marker till BOPA, de borgerliga partisanerna grundade av kommunister och spanienfrivilliga. Men militärerna och godsägaradeln höll också koll på kommunisterna. Det första man gjorde vid befrielsen var att så snabbt som möjligt avväpna kommunisterna, eftersom de sågs som en fara för demokratin om de hade vapen i sina händer.

Kampen om det historiska arvet efter andra världskriget pågår fortfarande. Tänk på det när du ser en svensk skildring från andra världskriget där adeln eller kapitalet visas upp med bruna i kanterna. Det är en medveten propagandabild som ges och som nu gradvis håller på att luckras upp.

Författarinnan Lise Nørgaard, som precis fyllt 100 år, ger en verklighetstrogen bild av Danmark under ockupation i succéserien Matador. De flesta i Korsbaek är inte alls med i vare sig det ena eller andra. Bankdirektörens fru har dock en bror som är nazist och en syster som är motståndskvinna. Själv kör hon en judisk man till en flyktingbåt. Stadens läkare är med i motståndsrörelsen, liksom en uppkomling till bankdirektör. Grishandlaren och hans hustru gömmer flyktingar, oavsett politisk färg. De flesta som är med i motståndsrörelsen är ogifta och har inga barn. Någon blir dödad av nazisterna i en skottlossning. Och så har vi då godsägaren, baron Carl von Rydtger som på sina stora ägor gömmer både motståndsmän och vapen. Precis så som det var i verkligheten.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Danmark, Sverige

Göring-skrubborna och Hitler-soppan

Vet du vad en Göring-skrubba är för något? Eller en Hitler-soppa? Antagligen inte. Begreppen är väldigt okända. Du kommer inte att hitta något om du söker på nätet. Jag har nämligen försökt. Men jag vet att begreppen har existerat. Jag gissar att begreppen utgick ur det gängse språkbruket då de inte längre anses som comme-il-faut.

Hitler-soppan eller Hitler-Suppe har jag undrat över länge.

1954 hade min mamma fått anställning som hembiträde hos ett känt skådespelarpar i Danderyd. Frun i huset hade precis haft en tysk barnflicka, som lagat en så god soppa. Den kända skådespelerskan undrade nu om min tjugoåriga mamma, som också kom från Tyskland, kunde laga Hitler-soppa hon också. Det kunde inte min mamma. Hon visste inte ens vad Hitler-soppa var för något.

Mat hade min mamma lärt sig laga då hon som 16-åring fick en svensk kokbok i handen när hon fick arbete hos Maiken Persson i Bromma. Året innan hade mamma kommit som flykting till Sverige i en roddbåt. Kokboken måste ha blivit ett av många sätt att lära sig svenska språket.

När Hitler-soppan kommit på tal i dag skrattar mamma till. Hon har undrat länge vad det var för något. Jag har gissat på något vegetariskt, spartanskt och enkelt. Det var väl lite av en image för han med mustaschen att det skulle vara så. Och så var det ju krig.

Patriotiska uppmaningar från brittiska staten.

Brittisk propagandaaffisch under andra världskriget.

Nyligen var jag i London och botaniserade i andra världskriget. På Bletchley Park och Imperial War Museum fick jag se många krigsaffischer som handlade om mat.

Till följd av kriget och ransoneringen kom brittiska mat-departementet med ständiga uppmaningar att odla själv, att äta vegetariskt ty det var så hälsosamt samt att man inte skulle slösa och slänga mat.

Propaganda riktades även till små barn. Doctor Carrot skulle få barn att med glädje äta kokta morötter. ”Victory is in the kitchen” löd en annan propaganda-affisch. Kända kockar togs in för att ge tips om hur man lyckas i köket trots livsmedelsbrist.

 

Min uppfattning om den vegetariskt spartanska ”man tager vad man haver”-Hitlersoppan stärktes ytterligare. Tyska mat-departemetet måste ha agerat ungefär som dess brittiska motsvarighet.

Barn skulle med glädje sätta i sig kokta morötter.

2017 var året då Hitler-soppans gåta löstes. För någon vecka sedan arrangerade vi en kulturdag i Köpenhamn. Vid bordet på Hansens Gamle Familiehave utbytte vi många historiska erfarenheter. Då vi befann oss i stadsdelen Frederiksberg fick höra historien om Göring-skrubborna.

Min eminente bordskavaljer, med tyska rötter, löste Hitler-soppans gåta.

Det måste vara Eintopf! sa Peter.

Mycket riktigt. På tyska Wikipedia låg hela förklaringen. Eintopf kommer främst från de nordtyska bondeköken och är egentligen ett långkok över öppen eld på ingredienser man råkar ha. Vegetariskt eller med kött alltså. Långkok-soppan eller långkok-grytan som ännu inte fått sitt namn introducerades inom tyska armén på 1870-talet. Under första världskriget, då Hitler ju som bekant var soldat, kallades fältköken både Erbsendroschke (ärtdroska) och Gulaschkanone (Gulasch-kanon).

Men ordet Eintopf fanns ännu inte. Duden tar upp det i språkbruket 1934, wiki hänvisar också till en annan källa om 1933. Oavsett är det nationalsocialisterna som populariserar och ideologiserar den lantliga soppan. Bondelivet sågs ju som som något fint och att komma tillbaka till sina rötter (folkgemenskapen).

1934 införs dessutom Eintopfsonntag eller Offersöndagen (Opfersonntag) där befolkningen av Hitler och Goebbels uppmanades att varje söndag äta en enkel måltid och skänka de överblivna pengar till Winterhilfswerk des Deutschen Volkes (Vinterhjälpen för fattiga tyskar).

Hur var det nu med Göring-skrubban då? Jo, eftersom vi satt och dinerade i stadsdelen Frederiksberg fick jag höra om denna ty Hermann Görings Göring-skrubba kommer härifrån. Historien går inte heller att hitta på nätet och jag förstår varför.

Just för att den är så otrolig lät jag göra en undersökning på Twitter. Vad tror ni att Göringskrubba är för något? undrade jag.

  1. fiskefilet utan remoulade
  2. ett dubbelvikt wienerbröd
  3. en skurborste

Gissa vad som vann? En skurborste, tätt följd av fiskefilet utan remoulade. Det är rätt intressant att alla valde något som var spartanskt eller mindre smickrande. Få trodde att det var en sötsak. Men det är det.

Göring-skrubban uppfanns nämligen inte under ockupationsåren av Danmark utan under mellankrigstiden då Hermann Göring glassade runt i en lyxyacht längs den danska kusten.

Exakt vilket år det var vet jag inte, men jag hittade en artikel här om att han reste runt med Carin II som generalfältmarskalk 1938. Oavsett hade Göring inte ägnat allt tid åt åt att vara på sjön. Han provade landbacken också och hamnade i Frederiksberg där han gick på teater eller vad det nu var.

Under vistelsen i Frederiksberg hann generalfältmarskalken med några danska wienerbröd, som han blev så förtjust i att hans chaufför i princip var dag skickades till konditoriet i huvudstaden för att införskaffa precis just den här sortens dubbelvikta wienerbröd. Då Göring befann sig på sjön fick leveranserna öknamnet ”Göring-skrubbor”.

Som av en händelse verkar alltså både Hitler-soppan och Göring-skrubborna ha försvunnit ur språkbruket. Hitler-soppan var väl ett minne för alla de som tvingats äta patriotiskt på söndagarna. Konditoriet på Frederiksberg slutade gissningsvis använda begreppet Göring-skrubbor den 9 april 1940. Tror jag. Historien om Göring-skrubborna ska enligt uppgift finnas i Björn Fontanders Flykten över Kölen, som jag dock ej hunnit läsa än.

Publicerat i Danmark, ej und/säk men intressant ändå, Tyskland | 2 kommentarer

GW-effekten på dagens terrorismbevakning – men mindre begåvat om Akilov

Har Leif GW Persson haft en påverkan på dagens svenska mediebevakning av våldsbejakande islamism och terrorism? Jag är fullständigt övertygad om detta.

Nu kanske ni skrattar. GW är väl varken islamistexpert eller terroristexpert? Det där uttalandet i går i Expressen var ju inte så begåvat. Den om att åtalet mot Rakhmat Akilov borde vara klart till sommaren visar att GW borde läsa sin första terror-fup och göra lite research på ämnet.

(fup=förundersökningsprotokoll)

Om åklagaren bara vill åtala Akilov för mord borde detta kunna vara kirrat innan vi reser majstången, men nu är det ju terrorbrott genom mord som är misstankegraden och detta komplicerar tillvaron.

Jag är övertygad om att Akilov kan dömas tekniskt sett för mord på nolltid. Vi vet att han har fått aceton på sig och blött i lastbilen, lämnat blodspår efter sig under flykten samt fastnat på kamerabilder. Han har chattat före och efter dådet om vad han gjort, vilket betyder att hans mobil har talat med diverse master före och efter attentatet. Han är tekniskt positionerad på platsen för brottet och han har tidigt haft insikter om detaljer. Har han blåst lite dna i alkolåset innan han började köra så är ju åtalet som en snitslad bana.

Akilovs erkännande framstår ur detta perspektiv nästan som en bisak, vilket väl är ungefär vad som står skrivet med stora bokstäver på i princip varje presskonferens.

Men nu är ju åklagarens mål åtal för terrorismbrott genom mord, och det är en annan och mer komplex sak att bevisa.

Det räcker alltså inte att debattörer på vänsterkanten skrikit sig hesa om att Peter Mangs borde dömts för terroristbrott. Minns ni upprördheten efter meddelandet om att Anton Lundin Petterssons dåd i Trollhättan inte var ett terrorbrott? Definitionen för terrorismbrott måste vara såväl uppfylld som bevisad.

I förra veckan avslutades en terroristrättegång i Malmö. Fupen om över 2 000 sidor visade vilken mängd experter som måste ha varit indragna i arbetet. Enskilda ord och uttryck på arabiska i chattkonversationer förklarades. Baserat på detta måste man inse att Akilov-utredningen måste gå i samma spår. Tekniker ska se till att kommunikation kan sammanställas till utredningen. Allt från språkvetare på uzbekiska uttryck till centralasiatiska terroristexperter ska sedan bidra till en analys som ska ge svaret om åklagare kan åtala för terrorism. Detta jobb är alltså inte klart till innevarande midsommar.

Nu har jag alltså sågat GW och ändå håller jag fast vid att han påverkat medias terrorismbevakning. Hur kan detta komma sig? För det första ska ni betänka att Veckans Brott de senaste åren fört in terrorism, terrorismbekämpning och våldsbejakande islamism som en naturlig del av deras kriminalbevakning.

I mitt förra inlägg ”Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik” visade jag några exempel på hur enskilda aktörer på vänsterkanten via kulturredaktioner, tyckarspalter samt svenska universitet och högskolor försökt att kapa ämnena våldsbejakande islamism, terrorism men även hederskultur. Enskilda forskare, debattörer och journalister som har fört fram alternativa bedömningar och tolkningar har råkat ut för diverse personangrepp och svartmålningar, vilket t ex Rosengårdsrapporten 2009 är ett bra exempel på. Metodiken att misskreditera en person som inte ideologiskt sett står på samma sida samt att urskulda terrorister och förminska deras gärningar existerade redan under kalla kriget

Det ideologiska rastret i svensk medierapportering kring våldsbejakande islamism har varit massivt sedan 11 september 2001 men sedan 2010 har det gradvis tunnats ut. GW och Veckans Brott har inte varit en obetydlig påverkansfaktor. 

I mitt förra inlägg tog jag upp två viktiga saker vad gäller mediebevakningen. Självmordsbombningen på Bryggargatan i december 2010 blev ett redaktionellt uppvaknande. Men lägg till en viktig sak. I januari 2011 sände Medierna i P1 ett någon för svensk media förnedrande inslag.

Jyllands Postens utrikeskorre hade nämligen i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan i december 2010. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier, bland annat bloggaren Per Gudmundson.

Vad som hände var att flera svenska redaktioner byggde upp en islamistisk terrorristkompetens efter detta. Hur var det då med Veckans Brott? Några kreativa sökningar i Svensk Mediedatabas med kombinationer som GW+terror eller GW+terrorism eller för all del Veckans brott+terrorism ger följande historik:

Veckans Brott startade i oktober 2010. Första gången terrorism var på tapeten enligt programtablån var 2 november 2011 då man tog upp det historiska fallet med kapardramat på Bulltofta 1972.

Jag noterar att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på Bryggargatan den 11 december 2010, alltså två månader efter att Veckans Brott startat. Terrorism är inte på programtablån veckan efter. Dådet på Bryggargatan tar ett år innan det kommer upp i tablån för Veckans Brott.

”Camilla Kvartoft har återvänt till brottsplatsen tillsammans med Anders Thornberg, biträdande chef vid Säkerhetspolisen som för första gången berättar hela historien om händelserna på Bryggargatan och Olof Palmes gata”, står det i programtablån för den 13 december 2011.

Nu tror jag att det finns naturliga förklaringar till att det tog så lång tid innan Veckans Brott tog upp ämnet terrorism. Eftersom det var ett nytt program hade de nog ganska mycket färdigproducerat material. Dessutom tror jag att såväl GW som andra behövde jobba upp kompetensen för att kunna ge kloka kommentarer. Lägg till att det dessutom var mycket locket på kring förundersökningen kring Bryggargatan. Det fanns så mycket mer att säga ett år efteråt.

Men det är alltså först åren 2014-2017 som det börjar bli tunga inslag i Veckans Brott om terrorism. Som exempel kan jag nämna att Säpochefen Anders Thornberg varit inbjuden 2014 för att bland annat kommentera samarbetet med danska PET i samband med gripandet av terrorsvenskarna som 2010 skulle attackera Jyllands-Posten.

(notera: det tog fyra år innan terrorsvenskarna i fallet Jyllands Posten hamnade i programtablån i Veckans Brott)

Den 26 november 2015 inleddes Veckans Brott med ”Leif GW Persson kommenterar den gångna veckans terroristjakt”. Det handlade om den misstänkte terroristen i Boliden, som sen tydligen inte alls var någon terrorist. GW kommenterade en fadäs helt enkelt.

Och så har vi ju naturligtvis den 13 januari 2017:

”Camilla Kvartoft följde med när polisen genomförde flera olika övningar på temat terrorism”, vilket faktiskt visar sig vara ett väldigt förutseende tv-inslag med tanke på det som hände på Drottninggatan knappt tre månader senare.

I förra inlägget argumenterade jag för att terrorism och våldsbejakande islamism alltför mycket behandlats av debattörer, typ Jan Guillou, som i krönikor och på kultursidor velat tona ned hotet från den våldsbejakande islamismen men att bevakningen gradvis efter självmordsbombningen på Bryggargatan 2010 tagits över av kriminalreportrar, krigskorrespondenter och grävande journalister med specialintresse för våldsbejakande islamism och terrorism.

Att så är fallet ses även i tablån hos Veckans Brott, ett program som alltså ses av i snitt 1,5 miljoner svenskar per program. Terrorism har helt enkelt blivit en del av den normala svenska kriminalrapporteringen, vilket är bra.

Jag ser alltså inte Leif GW Persson som någon islamistexpert men noterade även med intresse att han inför bokmässan 2015 lanserade bokenBombmannen och hans kvinna”. Boken blev rejält sågad på kultursidorna men jag läste den med stort intresse och insåg att GW researchat rejält om somalisk terrorism och klansystemets uppbyggnad. Han tar med läsaren in i känslan av att jobba på Säpo, det vill säga en oftast ganska ospännande tillvaro där medarbetare känner till existerande hot men ej får lätta sitt hjärta för nära och kära. GW tar med oss till en fantastisk släktforskningsanalys kring somaliska familjemedlemmars namn och hur man placerar dem i klanstrukturen. Vem är det som egentligen bestämmer över den misstänkte blivande terroristen?

När jag nu återvänder till recensionerna av hans bok noterar jag intressanta benämningar på kultursidorna som behandlar GW:s somaliska självmordsbombarstory:

en ny typ av kriminalitet som det är omöjligt att helt skydda sig mot” (Ingeborg Ahlander Nynäshamnstidningen)

Nåja, så ny är den väl inte. Men låt gå. Det är ju en kultursida.

GW ”tar sig an ett brott som ännu inte har inträffat” där Säpos sökarljus faller på en familj om 17 personer bördiga från Somalia och bosatta i Eskilstuna. ”Kollegorna på MI6 i London påstår att äldste sonen, Abdullah, planerar ett självmordsdåd i Sverige, regisserat av al-Shabaab, varefter Lisa Mattei, operativ chef på Säpo, får ärendet på sitt bord. Våldsbenägna islamister av ondaste sort. Inte att leka med, varken i verkligheten eller litterärt. (Fredrik Sjöberg SvD)

DN:s Lotta Olsson har fått för sig att GW skrivit en spionroman och menar att ”Professor Persson resonerar fram och tillbaka, han berättar och förklarar om terror och svenska spioner, och glömmer bort det viktigaste: att berätta en bra historia.”

GW lyckas i alla fall få henne att förstå att jobb på Säpo med bevakning av misstänkta terrorister ”verkar i alla fall vara rätt trist” ty ”det noggrant utlagda bevakningsnät runt bombmakaren Abbdo Khalid och hans stora somaliska familj” består mest av att sitta och glo på ett hus.

Ärligt talat. Tycker inte ni att GW faktiskt har gjort rätt mycket för att förändra den svenska synen på våldsbejakande islamism och terrorism? Numera är det en del av den normal kriminalbevakningen. Han har ju till och med fått kultursidorna att fatta en hel del. 

Publicerat i Journalistik, Sverige, terrorism | 4 kommentarer

Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik

I går kom danska Weekendavisen i brevlådan. Det är alltid lika intressant att läsa om Sverige i denna gedigna tidning. Naturligtvis behandlar de terrordådet i Stockholm.

Weekendavisen kopplar ihop händelserna på Bryggargatan 2010 med fredagens attentat på Drottninggatan. Den 11 december 2010 sprängde sig den irakiskfödde Taimour Abdulwahab till döds strax efter att en bilbomb exploderat på Olof Palmes gata. Gissningsvis smet 28-åringen in på Bryggargatan för att rätta till något på sitt bombbälte då bomben briserade. Det enda dödsoffret blev han själv.

Weekendavisen konstaterar att det svenska samhället reagerade olika efter Bryggargatan och efter fredagens lastbilsattack.

”I 2010 hørte man fremtraedende debattører som Jan Guillou nedtone alvoren”, säger journalisten och författaren till böcker om jihadism i Sverige Magnus Sandelin. ”Guillou skrev ligefrem, at Taimour Abdulwahab bare var en stakkels klodsmajor – ikke nogen riktig terrorist.”

Sandelin påpekar att vi haft jihadistiska miljöer i Sverige i 25-30 år och att vi borde ha vaknat redan 2010. Problemet var att vi hade framträdande debattörer som ville förminska händelsen. Så har det varit. Den som velat diskutera våldsbejakande islamism har mötts av motstånd om att de företrädde islamofoba och rasistiska krafter.

Gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater

Jan Guillou har varit en av många framträdande debattförnekare och historiskt går denna ”yrkeskategori” långt tillbaka i tiden. Den som studerar pressarkiven över kalla kriget kan slås av mångfalden av gråterskor, förnekare och självutnämnda försvarsadvokater som antingen ges plats i media eller själva låtsas vara oberoende journalister när de tar fram en offerversion när NN har gripits eller YY ska utvisas. Så här i efterhand när många gamla Öst- och Väst-arkiv är öppna och forskare skrivit böcker står det klart att både NN och YY simmat runt i rejält grumliga vatten.

Med facit i hand är det fascinerande hur skickligt gråterskorna, förnekarna och de självutnämnda försvarsadvokaterna har agerat, till exempel hur snabbt de hoppat fram i offentligheten. Ibland skulle man kunna tro att de fördelat sina gracerna enligt någon form av jourtjänstgöringsprincip!

Till de mera nutida förnekarna hör bland annat några akademiska vänsterkrafter, däribland Leif Stenberg, som 2009 attackerade den så kallade Rosengårdsrapporten. Fler borde sett igenom de grumliga argumenten om intresse för akademisk kvalitet som främst gick ut på att förmå forskarna att avslöja namnen på de källorna som utlovats källskydd och som var verksamma i Rosengård.

En annan filur att studera är Ulf Bjereld, som i parti och minut av media i många år benämnts ”oberoende forskare” trots att inget pekade på att så var fallet. I slutet på 90-talet utsågs han till ”expert” (oklart på vad) till den av regeringen tillsatta Säkerhetstjänstkommissionen där han kom att granska Säpos övervakning av den sk Palestinarörelsen. Bjereld själv var före detta r-are som nu gått över till (S). Det var således hans gamla kamrater Säpo hade övervakat. Som av en händelse kom Bjereld i sin rapport till regeringen att förminska enskilda individers göranden och låtanden. Bland annat fick han en svensk kvinnlig läkare, som var en del av terrororganisationen PFLP, att framstå som en fullständigt oskyldig sjuksköterska. Det bör tilläggas att hon förutom eget agerande varit gift i 16 år med en av PFLP:s terrorledare som satt i PFLP:s politbyrå.

När Ulf Bjereld efter mordet på Anna Lindh gick ut i SvD:s brännpunkt och kritiserade Säpo titulerades han förvånansvärt nog varken ”s-märkt” eller ”fd r-are”. Han var blott ”professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet”. I dag är det legio att beteckna Bjereld som ”s-märkt professor”. Förändringen tror jag kom efter PM Nilssons ledarartikel ”Vem är Ulf Bjereld?” 2006 där man bland annat pekade på rollen som ledamot i Broderskapsrörelsen samt inte minst hans sk revolutionära förflutna.

Hanteringen av dessa debattförnekare, gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater har förbättrats genom sociala medier. Reaktionerna på Twitter när i synnerhet Public Service ”glömt bort” att varudeklarera dem kan bli ganska massiv, som när Agenda glömde berätta att Jan Guillou är spiondömd och konstaterad fd KGB-agent när han skulle kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.  

Guillou och ”knäppgöken” Abdulwahab

Låt oss då titta på hur Guillou uttryckt sig om Bryggargatan 2010. Två dagar efter att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds publicerades Guillous krönika ”Antidemokratin är den största terroristfaran”.  

”Återigen har en knäppgök försökt sig på islamistiskt motiverad terrorism i Sverige”, skriver Jan Guillou. (Notera: ingen terrorist, utan en knäppgök)

Läs hela krönikan och begrunda hur Jan Guillou uttryckte sig för knappt sju år sedan. Notera hur han vill misskreditera de experter på terrorism som han ogillar. Notera att han kallar dem ”terroristexperterna” med ironiska citationstecken och att de ”släpps fram i sådana här sammanhang” där de alltid uppges hålla med ”eller rentav höjer budet”. Budskapet är att vi inte ska tro på ”den bland journalister alltid lika populäre Magnus Ranstorp” som dagen innan ”försäkrade att det låg en välorganiserad terrorliga bakom självsprängaren i Stockholm”.

Därtill ska vi förstå att det finns ”särskilt utvalda medier” som går i säkerhetstjänsternas ledband och

”…hotar hela tiden den egna befolkningen med starkt överdrivna terrorrapporter. Politikerna hänger på och stiftar antidemokratiska lagar som diskriminerar muslimer”, skriver Jan Guillou.

Tesen Jan Guillou drev 2010 är att svensk diskriminering av muslimer leder till att en ”vildhjärna, knäppgök eller självutnämnd martyrhjälte” kan komma att försöka slå tillbaka. Läs: de är inte terrorister. Vårt förtryck och vår diskriminering av muslimer är alltså orsaken för det som hänt och om det händer igen.

Abdulwahab var terrorist och inte ensam

I dag vet vi att Abdulwahab inte var en ensam ”knäppgök” utan en terrorist som befann sig i ett sammanhang. Även om mycket är hemligstämplat kring hans fall vet vi att han radikaliserades i brittiska Luton och att Storbritannien har dömt en man till sju års fängelse för finansiering av Abdulwahabs terrorverksamhet.

De 60 000 kronorna som den dömde Nasserdine Menni överförde till Abdulwahab ska bland annat ha gått till inköp av bilen som sprängdes på Olof Palmes gata.

Guillous terroruppmaning 2010

Jan Guillou uppmanar i krönikan 2010 till stöd för PFLP. Organisationen är fortfarande än i dag terrorstämplad, men just för att Jan Guillou är vit kommer han ej att straffas för sin så kallade terroruppmaning, kan han berätta.

Säpo och polisen har nog haft annat att bekymra sig om. Visserligen var PFLP var under kalla kriget en fruktad terrororganisation vars understöd kom från KGB. En av PFLP:s två grundare, Doktor Wadie Haddad, var KGB-agent (hoppsan, det var ju Jan Guillou också). Efter Sovjets fall lever den terrorstämplade organisationen en ganska tynande tillvaro. I en opinionsundersökning i Gaza 2014 fick PFLP 4,2 procent av sympatierna medan Hamas och Islamiska Jihad tillsammans ”bara” fick ihop 36,8 procent av sympatierna. Guillou uppmanade alltså till stöd för en organisation som sedan länge inte är att räkna med.

Bokmässan i Göteborg 2001

Vidare i den Guillouska floran av uttalanden och markeringar noterar jag bland annat hans vägran att delta i tre tysta minuter på Bokmässan i Göteborg 2001 för offren i 11 september-attackerna. Motivet var att USA skulle ha dödat tre miljoner i Vietnam och två miljoner i Irak och att dessa inte fått några tysta minutrar på någon bokmässa.

Guillou förringar mordet på Fadime

Det var Nalin Pekgul som satte fingret på vad som hänt med Guillou. År 2002 gick hon i polemik mot Guillou som fick en stand in i Liza Marklund, som attackerade Pekgul. Både Guillou och Marklund försökte trivialisera mordet på Fadime Sahindal den 21 januari 2002. Guillou och Marklund förnekade var för sig att det skulle handla om hedersmord. Marklund menade att det handlade om mäns förtryck av kvinnor generellt. Guillou använde inte ens ordet mördad utan ”död” i en ”familjetragedi” som han menade inte hade fått så mycket spaltutrymme om det här hade hänt före den 11 september.

”Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk”, skrev Jan Guillou.

Läs: att tala om att Fadime råkat ut för ett hedersmord var alltså likställt med att gå USA:s och dess allierades ärenden.

Det var Nalin Pekgul som träffsäkert pekade på vad som hade hänt med Guillou. Hon hade grävt i arkiven och hittat en text av Guillou från 1 augusti 1997 där han faktiskt visste vad hedersmord var för något. Hedersmord i Irak gav  mildare straff då det är en ”tradition” som bara ger 3-4 års fängelse.

”För riktigt mord (sic!) stipuleras dödsstraff eller livstids fängelse”, citerar Pekgul Guillou anno 1997.

Liknande lagar som skiljer hedersmord från andra mord finns även i Jordanien, Pakistan och i realiteten även i Turkiet, berättade Pekgul. Men vad är det då som har fått Jan Guillou att få total minnesförlust att han 1997 visste vad ett hedersmord var för något och 2002 glömt bort detta? Enligt Nalin Pekgul var det terrorattackerna den 11 september.

”Efter den 11:e september har Jan Guillou en ‘viktigare’ strid att föra mot USA-imperialismen”, fastslog Pekgul 2002.

Vänstern måste ha något att kämpa mot

Den yttersta vänstern hade famlat sedan murens fall 1989. Vem skulle man nu vara emot? 11 september 2001 kom alltså som en skänk från ovan. Äntligen kunde man väcka kampen mot USA-imperialismen till liv igen. Tal om hedersmord, eller islamistiskt terrorism, har ständigt fått mothugg från Guillou och hans gelikar om att man fiskar i grumliga vatten, att man går USA:s och dess allierades ärenden, att man demoniserar islam etc.

Det talas ofta om att Sverige har många förlorade år där vi inte vågat tala om hotet från den våldsbejakande islamism, och där de som talat om den ständigt utsatts för försök till misskrediteringar och förtal.

Magnus Sandelin menar att uppvaknandet i Sverige kom 2014 när IS utropade sitt kalifat och när IS halshuggningsvideos började spridas följt av flera stora terrordåd i Europa.

”Så förstod pressen og offentligheden, at det er et stort problem, ikke bare islamofobisk hjernespind”, säger Sandelin till Weekendavisen i veckan.

Maktbasen som eroderade

Sandelin har nog rätt i att en förändring kom 2014 även om jag ser det svenska uppvaknandet som en lång process påverkad av flera faktorer.

Om vi enbart tittar på Jan Guillou började han försvinna som medias ”expert på allt och inget” långt före 2014. 2009 kom hans sk yrkesmemoarer som möttes av okritiska hyllningar som fullständigt kom av sig bara veckor efter boklanseringen. Efter Expressens KGB-avslöjande och SvD:s avslöjande där Guillous påstådda källa på Tennstopet förnekade att han varit en källa om IB rätade många till anletsdragen och hoppades att ingen skulle googla fram hur okritiska de varit någon vecka tidigare.

Respekten för Guillou försvann och ersattes av utmaningen att få en fjäder i hatten för att ha avslöjat Guillouska felaktigheter. Paul Frigyes bok om Guillou i januari 2014 var en del. Även om Guillou gick segrande från SVT:s studio förlorade han ändå ty det brutala sättet mot en journalistkollega som fick se sin bok indragen och bokkontraktet med Forum förlorat var inte i proportion till formuleringar om ett betyg i biologi årtionden tidigare eller för all del hur hjältemodiga fadern och farfadern varit under andra världskriget.

Fjäderjakten nådde sin kulmen sommaren 2015 när Guillou  skrev en krönika med så många felaktigheter att Kjell Häglunds faktagranskande facebookinlägg hamnade på kultursidan i Expressen i förkortad version.

Jan Guillou lyckades alldeles själv framstå som en knäppgök som passerat bäst-före-datum.

Lägg till att många av Jan Guillous gamla kompisar i maktposition inte längre är hans kompisar eller har gått i pension. I dag befolkas många redaktioner av unga journalister som visserligen känner till Guillou vid namn men som mest ser honom som en ganska ointressant farbror.

Medierna i P1 påverkade

En som haft stor påverkan på den svenska uppvaknandet menar jag är Medierna i P1 som granskar svensk journalistik. I januari 2011 intervjuade de den ansedda Jyllands-Postens reporter Thomas Heine, som i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier.

En av dem han följde var bloggaren Per Gudmundson, till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

”Att den som är intresserad av att följa vad som händer på den våldsbenägna islamistscenen hänvisas till en blogg istället för till breda nyhetsmedier riskerar att få djupgående följder för våra medievanor, tror Thomas Heine”, stod det i påannonseringen för programmet.

Det var naturligtvis pinsamt för svenska redaktionschefer och chefredaktörer att höra. Efter Bryggargatan 2010 och efter Medierna i P1:s program i januari 2011 noterar jag att många redaktioner byggt upp en kompetens på våldsbejakande islamism. Vändningen kom således redan direkt efter dådet på Bryggargatan men effekten på det svenska samhället kom mera gradvis.

Det som hänt 2010-2017 är att den svenska terrorbevakningen i hög grad förflyttats från kultursidor och Guillouska krönikespalter in i fack där ämnet faktiskt hör hemma. I dag är terrorfrågor en normal del av kriminalreportrars, krigskorrespondenters och specialintresserade grävande reportrars arbete. Typ ungefär så som det ser ut i många andra demokratiska länder.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige, terrorism, tokvänstern | 1 kommentar

Carlos Schakalen: Tredje livstidsdomen och hans högra testikel

För några dagar sedan kom beskedet. Terroristen Carlos Schakalen, alias Ilich Ramírez Sánchez, döms till livstids fängelse för en terroristdåd han begick mot ett apotek i Paris 1974. Två personer dödades och 34 skadades. Formellt sett kanske domen inte betyder så mycket, eftersom Carlos redan är dömd till livstid två gånger tidigare för andra brott.

Den första livstidsdomen fick han i december 1997 för mordet på två franska DST-agenter och den avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal 1975, ett dåd som ska visa sig ha vissa svenska kopplingar. Händelsen återfinns i en rapport till svenska justitiedepartementet  i samband med Sjukhusaffären 1975 men har tyvärr oftast i Sverige beskrivits på ett felaktigt och förvirrat sätt. På den döde PFLP-mannen hittas nämligen kontaktuppgifter till skandinaver, bland annat en svensk kvinnlig läkare (se fotnot 1).

Själva mordet på Moukarbal kan ni se som intro i filmen Carlos the Jackal från 2010. Carlos, som redan då satt bakom lås och bom, blev ytterst förnärmad då hans utveckling till fet och fläskig skildrades. Just hans övervikt ska jag återkomma till då just detta var av största vikt vid gripandet av honom.

Den andra livstidsdomen fick Carlos 2011 för bombattentatet i mars 1982 mot ett tåg mellan Paris och Toulouse. Fem dödades och 77 sårades. Carlos ska också ha gjorts ansvarig för en bilbombsexplosion månaden efter mot en arabisk tidning. En dödades och 63 sårades. Här befanns Carlos skyldig i sin frånvaro i december 1983.

Den andra rättegången mot Carlos visade sig vara intressant, i alla fall när jag läste utländsk press. Carlos gjorde kommunistisk hälsning och förklarade att han var ”professionell revolutionär i den Leninistiska traditionen” (vilket jag förstår innebär att ”ex” dvs expropriation, dvs bankrån och stöld är helt okey). Under rättegången satt åskådare och jublade och Carlos sågs kasta slängkyssar till skådespelaren och den politiske aktivisten Dieudonné M’bala M’bala som redan då var flerfaldigt dömt för antisemitiska uttalanden och som 2015 dömdes för att ha urskuldat terrorattackerna mot Charlie Hebdo på Facebook.

Redan här hade Carlos konverterat till islam, vilket innebar att han genom sitt uttalande berättade att han bekände sig till två religioner ty marxismen är också att betrakta som en religion. 2007 när exfrun Magdalena Kopp lanserade sina memoarer fick vi veta att Carlos hyllade såväl Saddam Hussein som terrorledaren Usama bin Laden, terroristorganisationen PFLP:s grundare George Habash samt inte minst Venezuelas president Hugo Chávez. Slängkyssarna till antisemiten Dieudonné känns på något sätt förklarliga ty Carlos visar sig senare själv bli dömd till böter för antisemitiska uttalanden till en fängelseanställd.   

Den tredje livstidsrättegången verkar ha gått i ungefär samma stil som den andra. Carlos rapporteras ha förklarat sig vara ”professionell revolutionär” sedan tonåren. Han har suttit i en glascell, flankerad av tre poliser, och därifrån haft sin egen lilla show: han har rabblat långa monologer, kastat slängkyssar till media och upprepade gånger kysst sin advokats hand.

Advokaten kallas ofta hans fru och heter Isabelle Coutant-Peyre, som i SVT:s Kobra våren 2011 okritiskt fick framföra att hennes ”man” är intelligent, exceptionell, belevad, oerhört bildad och elegant. Själv tror jag att hon drabbats av en försenad tonårsrevolt och finner det spännande att vara ”gift” med en man som vad jag förstår bara flyktigt kan vidröra henne i polisers eller fängelsevakters närvaro.

Fästman är ett bättre ord på relationen eftersom den muslimska ceremoni som hölls i fängelse 2001 inte är juridiskt giltig i Frankrike. Coutant-Peyre var separerad men inte skild från sin man. Carlos å sin sida var fortfarande gift med palestinska Lana Jarrar, som numera är försvunnen eller möjligen död.

Coutant-Peyre hänvisar till att han är skild enligt islamsk traditioner och att deras giftermål erkänns i den muslimska världen. De ska gifta sig juridiskt när Carlos släpps, sa hon för över tio år sedan. Redan vid andra livstidsdomen kändes detta som ett löfte utan innehåll. Nu är Carlos fyllda 67 och har fått en tredje livstidsdom.

Hur gick det då till när Carlos greps? 2015 var jag på historisk terroristkonferens utanför Warszawa och där bland forskare, journalister och fd hemliga agenter kom vi att ha intressanta informationsutbyten där Carlos fetma, fåfänga och högra testikel diskuterades.

Carlos Jackalen greps av franska DST-agenter i Khartoum i Sudan söndagen den 14 augusti 1994. Vid den här tiden var Carlos överviktig och hade gjort åtminstone en fettsugning för att så att säga komma i form. (Ni minns väl hur ytterst förnärmad han blev när han skildrades som en fläskig före detting i Carlos the Jackal 2010?)

Nåja, det räckte inte med fettsugning, för Carlos ville ha barn med Lana Jarrar och det gick inte så bra. Efter läkarundersökning visade det sig att hans fetma med påföljande åderbråck på i synnerhet högra testikeln ansågs påverka hans spermaproduktion. En operation var alltså att rekommendera, något som genomfördes på Ibn Khaldoun-kliniken i Kharthoum lördagen den 13 augusti, alltså dagen före gripandet.

Sjukhusbesök och i synnerhet kirurgiska ingrepp är något säkerhets- och underrättelsetjänster intresserar sig för. Jag vill minnas att Mohammad Ghaddafi var livrädd för att bli störtad. Därför opererades han bara med lokalbedövning och mängder av säkerhetsåtgärder. Han delade för övrigt plastikkirurg med Berlusconi. Jag gissar att just denna plastikkirurg var föremål för fler än en främmande makts intresse…

Frankrike har ju en tradition av att ta emot diktatorer som behöver vård på lyxsjukhus. Jag har svårt att tro att säkerhets- och underrättelsetjänsterna passivt tittade på. Nej, om inte annat såg de väl till att ta reda på diktatorns statistiska överlevnadsprognos.

Detta sagt så att ni förstår att Carlos Schakalens små ingrepp som fettsugning och testikeloperation var riskabla moment för honom. Operationerna var kringgärdade med mängder av säkerhetsaspekter, men inte hjälpte väl det. Sudaneserna ville bli av med Carlos och dagen efter testikeloperationen fick franska DST-agenter, efter samarbete med CIA och sudanesiska säkerhetstjänsten, ta över den svage och drogade terroristen, som sövdes ner och fördes till ett plan som lyfte med destination Frankrike.

DST-agenterna hade dock bestämt sig för att skoja lite med Carlos och talade därför bara engelska sinsemellan. Carlos var livrädd för Mossad och trodde att det var israelerna som hade tagit honom. Enligt min källa ska DST-agenterna gått så långt så att de sjöng den israeliska Hava Nagila när Carlos vaknade upp på planet.

FOTNOT 1:
Ur rapporten till justitiedepartementet ang mordet på Moukarbal:

”Bland hans tillhörigheter påträffades bl a namnet Saima Jonsson, Haganäs, Älmhult (Sverige – 0476/12918). Hon är identisk med Saima Viveka Jönsson 430116. Hon är läkare och driver ett privat sjukhus i Älmhult. Det är bl a känt för säkerhetsavdelningen att Saima Jönsson sedan 1972 fungerat som kurir för PFLP och uppgifter finns bl a att hon forslat sprängämnen till Paris och att hon svarat för förberedelsearbetet vid PFLP:s och Japanska Röda arméns terrorattack mot Shell-raffinaderiet i Singapore i januari 1974”, står det bland annat i den tresidiga personbilagan som blev offentlig handling 1988.

Publicerat i Carlos Schakalen, FRAnkrike, PFLP, Saima Jönsson, terrorism