Stasi kidnappade minst 400 personer i Väst och Jan Guillou har fortfarande fel om Markus Wolf

Uppdrag: Människorov! Auftrag: Menschenraub. Så heter en ny forskningsrapport som släppts via Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. Bakom rapporten står historikern Susanne Muhle, vetenskaplig medarbetare vid Stiftelsen Berliner Mauer.

Det är känt sedan tidigare att den fruktade säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi lät kidnappa människor i Väst, oftast DDR-flyktingar som SED-regimen fann misshagliga. Även mord ska ha utförts.

Det som är nytt med Susanne Muhles forskning är att man nu har försökt räkna antalet fall. Susanne Muhle har kommit fram till att ungefär 400 personer blev bortrövade av Stasi på 1950- och 1960-talet. Och det är vad hon har hittat. Troligen rör det sig om många fler.

Det är dock inte alltid lätt att bevisa de olika fallen. I Stasidokumenten står inte alltid uttryckligen vad som planeras. Flera av de som kidnappades drogades när de bjöds på drinkar, och det man kan se i Stasiakterna är att personerna strax innan kidnappningen har kartlagts just för sina dryckesvanor. Här har tidningen Focus gett exempel på hur det kunde gå till.

I Sächsische Zeitung hittar jag ett intressant fall som berör Karl Wilhelm Fricke, som 1949 hade flytt till Väst. Som journalist kom han att skriva kritiska artiklar om DDR, vilket ej behagades av SED-regimen. Den 1 april 1955 ska han ha besökt en bekants våning. De satt och pratade och drack en konjak. Några timmar senare vaknar Karl Wilkhelm Fricke i Östberlin, närmre bestämt på Stasis rannsakningshäkte Hohenschönhausen. Han dömdes senare till ”bojkotts- och krigshets” och släpptes först fyra år senare. Han fortsatte sedan att jobba som journalist i Väst.

Typiskt för kidnappningsoffren är att de kartläggs i sin privata sfär och att de närmas av Stasiagenter i något som upplevs vara en oftast ny men trevlig person i bekantskapskretsen.

Jag skrev att de här kidnappningarna inte är en nyhet. Vi vet att de skedde, men inte omfattningen.

Redan 1955 offentliggjordes vid en presskonfererens kidnappningar av två sekreterare vid U.S. High Commission for Germany (HICOG) i Berlin. Den ena hette Elizabeth Erdmann och kidnappades den 12 april och fördes till Potsdam där Stasi försökte pressa henne att skriva på som agent för HV A, Hauptverwaltung Aufklärung, Stasis civila utrikesspionage. Hon vägrade och släpptes.

Den 16 juni lurades Christa Trapp in i en affärsmans bil. Via en granne hade Trapp blivit informerad om att mannen ville ta engelskalektioner, och Trapp hade gått med på att följa med ut och äta under förutsättning att hennes mamma också kom med. När affärsmannen körde in i sovjetiska ockupationszonen fattade Trapp vad som hänt, puttade ut sin mamma ur bilen och försökte fly. Mamman och dottern tvingades kvar under vapenhot. Trapp kördes sedan till en bostad där hon utsattes för påtryckningar för att bli värvad som agent. Hon valde att spela med och låtsades att hon ville spionera åt Stasi. Hon fick en mindre summa pengar, skrev på ett kvitto och tilläts sedan återvända till Väst. Hon informerade genast sin chef om vad som hänt. En kort tid efter presskonferensen valde Christa Trapp och hennes mamma att emigrera till USA, och om hon fortfarande lever är det under falskt namn. Stasi hade varit ytterst påträngande även efter offentliggörandet av vad som hänt.

Varför väljer jag att berätta just om Trapp och Erdmann? Därför att det har med Markus Wolf och Jan Guillou att göra, två personer som har lurat i många svenskar en massa snömos om att Markus Wolf var en jättefin och ädel man som absolut inte ägnade sig åt förtryck av människor.

I november förra året publicerades en artikel av mig i Svenska Dagbladet. Den hette Spionen som tappade ansiktet och handlade om vad Markus Wolf, chef för Stasis utrikesspionage HV A, var för en typ – egentligen. Kortfattat kan man säga att Markus Wolf var väldigt skicklig på att sprida myten om att han var en ädel man, och att han inte alls sysslat med sådant där annat hemskt som Stasi gjorde, typ förtryckte människor och bröt mot de mänskliga rättigheterna och så.

En person som bistod i detta image-byggande var Jan Guillou, som skrivit förordet till det svenska versionen av Markus Wolfs memoarer Mannen utan ansikte – en mästerspions memoarer. I förordet fullkomligt hamrar Guillou in den Wolfska imagen i det svenska folket. Guillou skriver i förordet att Wolf är ”högt bildad, humanist ut i fingerspetsarna”, Ulbricht och Honecker är ”busar” – HV A var ”fint”, här ”sysslade man inte med förtryck av den egna befolkningen” och inte heller med ”mordkommandon”, Wolf är en ”i alla intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”.

Jo, Jan Guillou nämner faktiskt kidnappningen av Christa Trapp i förordet. Fast han skriver ”kidnappning” med citationstecken, vilket jag uppfattar som en antydan till läsaren om att det där väl knappast var kidnappning. Guillou noterar i alla fall att Wolf dömts till två års villkorlig fängelse för (citat:) ”kidnappning” i två fall.

”Ett något futtigt rättsligt facit för världens främste spionchef kan tyckas”, skriver Jan Guillou.

Jag måste säga att jag har lite svårt att förstå vad han menar. Skulle alltså ett tecken på framgång hos spionchefer vara hur många människor de kidnappat och hur många brott de själva kan åtalas för, teoretiskt sett? Min uppfattning är att hög kvalitet på inhämtad information, bra analyser och framgångsrika agents-in-place är måttstocken på en framgångsrik spionchef. Inte hur många brott mot de mänskliga rättigheterna de har begått. Jag har dessutom alltid lärt mig att det var fältagenten som tog riskerna – och att underrättelseofficerare som Wolf & co i princip aldrig riskerade straff.

Men nu var det ju så att man efter murens fall 1989 hade tillgång på handlingar i Stasiarkivet, bland annat de som rörde kidnappningen, affärsmannen ”Henry Gerlach”, affärsmannens chaufför (som var Stasiofficer) m m.

Via Stasiarkivets dokument har man kunnat bevisa att Markus Wolf skriftligen godkände kidnappningen av Christa Trapp den 30 mars 1955, själva handlingen såväl som hur själva kidnappningen skulle gå till.

En kvinna och hennes mamma, uppenbarligen offer för en diktatur, kidnappades och fick sedan emigrera och anta nya identiteter. Är det att beteckna som futtigt?

Efter murens fall tilläts HV A att förstöra alla sina handlingar. Då är det helt naturligt att det tyska rättsväsendet hade svårt att döma Wolf. Det kan aldrig kallas ”futtigt” att officerarna uppenbarligen missade att köra kidnappningsordern på Christa Trapp i pappersstrimlaren. Det kan bara kallas en himla tur att någon rättvisa kunde skipas.

För Markus Wolf var ingen ädel man. Han var en chef för en diktaturs underrättelsetjänst, som intimt samarbetade med de inrikes avdelningarna som ägnade sig sitt huvudsakliga arbete åt att begå brott mot de mänskliga rättigheterna i DDR. Wolfs HV A ägnade sig bland annat åt att utbilda utvecklingsländer i förfinade förhörsmetoder, dvs tortyr.  

Under lång tid har Jan Guillou fått vara utsedd ”expert” på underrättelse- och säkerhetstjänster och har via böcker och media påverkat många svenskars bild av hur saker och ting är egentligen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser Guillous förord till Wolfs memoarer. För det är så mycket tåssigheter och snömos. Förutom att han har fel om Wolf, som inte alls var en ädel man, slår det mig är att han inte verkar förstå skillnaden mellan agent och underrättelseofficer. Ungefär som att säga sig vara fotbollsexpert och därefter inte kunna peka ut vare sig målvakt eller domare.

”Markus Wolf torde ha ansvarat för mellan 4 000 och 5 000 agenter i Västtyskland – ett svindlande stort antal spioner”, skriver Jan Guillou.

Jag blev så förbryllad av siffran. Rätt svar är ju 1 929 år 1989, och då talar vi både inrikes och utrikes agenter. Wolf hade kanske 800 agenter i Västtyskland 1989. Varifrån kommer då siffran 4 000-5 000 som Guillou skryter om då? Jo, siffran överensstämmer ganska väl med den fast anställda personalen, underrättelseofficerarna. Den fast anställda personalen, varav de flesta tryggt kunde ägna sig åt att vända papper hemma i DDR.

Publicerat i DDR, Jan Guillou, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland

P4 Dokumentär stärker bild av tant med väska som ett kommunismens offer

Äntligen! Efter nästan trettio års tystnad görs en dokumentär om vem Danuta Danielsson var. P4 Dokumentär ska ha en stor eloge för ett ömsint och respektfullt reportage om henne. Så vitt jag vet är det första gången en nära anhörig uttalar sig i media.

Dokumentären heter visserligen Tanten med handväskan och ger kanske intrycket av att bara handla om henne, men faktum är att det mesta av dokumentären handlar om vad som hände i Växjö den 13 april 1985. Många talar bara om den nynazistiska demonstrationen och glömmer bort den polisiära fadäsen att bevilja demonstrationsrätt till två till varandra motstående sidor på i princip samma plats och tid. Den dåvarande polischefen beskriver här situationen, där han pekar ut en tredje falang som huvudsakligt bidragande till lynchmobben. Vänsterpartiet kommunisterna, VPK, ska i huvudsak ha respekterat demonstrationsrätten, även om dåvarande kommunalråd Lennart Värmby i dokumentären låter som om han är för våld, lite grand i alla fall.

Med tanke på hur förvirrad diskussionerna har varit i riksmedia de senaste veckorna så bara måste ni höra på dokumentären.

Det är fantastiskt att höra samtida röster, men också höra de personer som på olika sätt hade träffat eller kände Danuta Danielsson eller hennes man. Mig veterligen är det första gången en släkting uttalar sig. Länk har ni här! 

Dock har jag några kommentarer till dokumentären. Så har jag ju alltid.

För det första har nog minnet spelat journalisten Bengt Larsson ett spratt. I dokumentären berättar han om hur journalisten och jazzskribenten Björn ”Beson” Danielsson åkte till jazzfestival i Polen i december 1981 och blev störtkär, att den kvinna han träffat åkte för att hälsa på honom snabbt efteråt i samma månad, att undantagstillstånd inträffade den 13 december och att Danuta och Björn Danielsson gifte sig snabbt efter detta för att hon skulle slippa åka tillbaka.

Det är korrekt att undantagstillstånd inträffade i Polen den 13 december 1981 när diktaturen försökte slå ner demokratiseringsrörelsen Solidaritet. Men Danutas och Björn Danielssons giftermål har inget med detta att göra, eftersom de gifte sig den 21 november 1981, dvs tre veckor före undantagstillståndet. Lägg till hindersprövning så har ni ytterligare några dagar före då de två bestämde sig. 

Jag är ingen Polenexpert, men det här var en tid då omgivningen satte förhoppning till den kommunistiska diktaturens liberalisering och då Solidaritet blivit en massrörelse. Som jag minns det kom undantagstillståndet i december som en chock. För mig blir det inte alls lika tydlig att det snabba giftermålet ska kopplas ihop med en hårdnande utveckling i Polen. Danuta Danielsson kanske bara blev störtkär och ville komma till ett land där det var bättre och friare?

Den andra saken som jag saknar är återigen kopplingen till den kommunistiska diktaturen.

Danuta Danielssons mamma kan visst ha suttit i nazistiskt koncentrationsläger, men vad man glömmer bort att fråga sig är vad den kommunistiska diktaturen betytt för Danuta Danielsson och hennes familj.

Vi får bara höra ett namn på en stad, men inte dess historia. Staden Danuta Danielsson kom från hette först Neu-Landsberg eller Landisberch Nova och var alltså fram till 1945 en väldigt tysk stad (Brandenburgsk och Preussisk). Den har regelbundet drabbats av krig och härjningar sedan den grundades 1257. Vi svenskar har varit där, Böhmen har attackerat dem, fransmännen under Napoleon. Ryssarna har varit där i omgångar.

Tiden strax före första världskriget beskrivs av staden själv som den lugnaste i dess historia medan den värsta i stadens historia påstås vara andra världskriget.Men notera att man beskriver den i sitt sammanhang: tysk ockupation som går över i sovjetisk ockupation där sovjetiska trupper brände den gamla staden.

Sovjet tar över den preussiska staden Landsberg an der Warthe den 30 jan 1945 och döper om den till Gorzow, eller Gorzów Wielkopolski, som den också heter. Den tyska epoken är över strax före Danuta Danielssons födelse. 

I början på 1900-talet visar religiösa byggnader att tre trosinriktningar samsas i staden. Den tyska evangeliska trosinriktningen dominerar med två kyrkor. Det finns en katolsk och en judisk byggnad.

Vi svenskar är tyvärr ganska Hitlerfixerade. Det är jättebra att ständigt påminna om nazismens brott, men vi glömmer ofta bort vad som hände på östfronten och efter andra världskriget. Visst rensade nazisterna ut judar i Polen, men de satte också många polacker i koncentrationsläger och andra typer av arbetsläger då polacker sågs som mindre värda.

Men hur var det med Sovjet?

”Stalin lät likvidera en stor del av den polska eliten och deportera 1,5 miljoner polacker till det inre av Sovjetunionen. En miljon tyskar tvingades lämna sina hemtrakter i de baltiska staterna, östra Polen och Rumänien och återvända till Tyskland – ”Heim ins Reich”, som Hitler kallade det”, skriver Barbro Eberan i en mycket läsvärd understreckare.

Röda arméns ankomst till den tyska staden Landsberg an der Warthe i januari 1945 sågs väl knappast som en befrielse. En enorm flyktingvåg vällde västerut för att undkomma trupperna. Miljoner kvinnor våldtogs, i synnerhet i de tyska städerna. Trots att de som var kvar i Landsberg an der Warthe gav sig frivilligt brände Röda Armén i princip ner den gamla staden, vilket flera historiska hemsidor vittnar om, här är en. Här är en annan berättelse om staden under andra världskriget.

Många glömmer bort att Potsdamöverenskommelsen och den sovjetiska invasionen ritar upp nya gränser för Polen. Det innebär fortsatt etnisk rensning och enorma folkomflyttningar. Jag minns en universitetskurs där begreppet Polen – landet på hjul etsade sig fast och min lärare som berättade om en äldre polsk kvinna som för henne beskrivit om hur familjen lämnat sitt hem i öster för att flytta in i någon annans hem i västra Polen; lakanen låg kvar stärkta i linneskåpen med vackra linneband runt sig. Familjen som bott här hade lämnat sitt hem i all hast. Det är en spöklik och obehaglig beskrivning. Jag tror att människor i generationer påverkades av dessa fördrivningar. Jag har sett såren så många gånger.

I slutet av 40-talet är alltså etnisk rensning genomförd av först nazisterna och sedan av stalinister i den stad Danuta Danielsson kommer från.

Även om Danuta Danielsson föds efter andra världskriget så skapas frågor om hennes bakgrund. Kom hennes familj från staden, eller tillhörde den gruppen som fick lämna allt och som fördrivits? Var hon ens född i staden? Enligt den här privata hemsidan, som är mycket välgjord, ska utrensningarna i staden ha pågått t o m 1949.

Vi vill ofta utmejsla nazismen och koncentrationslägren som en enskild händelse, men ser man kontinentens historia går mycket elände in i varandra. Katrine Kielos höll ett minnesvärt sommarprogram för något år sedan där hon konstaterade att det tar hundra år för en familj att glömma krig. I så fall hade Danuta Danielsson ett kollektivt minne från 1888 och fram till 1988 i kroppen när hon dog. Det är tänkvärt för fredsskadade svenskar.

En tredje sak som jag tycker är lite otydligt är Danuta Danielssons ånger kring attacken mot nynazisten. Jag ser den kanske på ett annat sätt, eftersom jag har släktforskat på personer som kommit från andra sidan järnridån. Just vid den här tiden fylls medborgarskapsansökningar av intyg om hur flitig, duktig och arbetsam just den här sökanden är. Notera att det under långt tid var arbetsmarknadsmyndigheter som höll uppenhållstillstånd och medborgarskapsansökningar. Minsta lilla vandel gås igenom av svensk myndighet, allt från att ha cyklat två på en cykel, glömt anmäla sig till polisen då man haft främlingspass till att faktiskt (hör och häpna) gå igenom vilka brott familjen har utsatts för och den eventuella skuld familjen haft i att någon i familjen utsatts för brott!

För mig är det uppenbart att människor som kom från de kommunistiska diktaturerna bakom järnridån hade ett naturligt obehag av att få uppmärksamhet av eller vara i ”konflikt med” myndigheter, svenska såväl som hemlandets.

Danuta Danielssons obehag av uppmärksamhet och rädsla för att misstänkas för brott i samband med demonstrationen är därför helt naturlig. Hon är nämligen inte svensk medborgare 1985. Hon har tydligen släkt kvar i diktaturen. 

Naturligtvis är det ju intressant att reflektera över att Danuta Danielsson några få år före händelsen 1985 uppenbarligen i samband med en snabb förälskelse hade gift sig i all hast för att slippa återvända till det kommunistiska Polen och att hon beskrivs som politiskt ganska ointresserad. Jag får till och med intrycket av ett politiskt undvikande.

Den 13 april 1985 var det ju två organisationer som demonstrerade i Växjö. En nynazistisk och en kommunistisk. Danuta Danielsson kanske insåg att hon inte ville ha med någon av dem att göra?

Det är tänkvärt för gamla kommunister och marxister, varav minst en har gått på partiskola i Moskva, som nu har kampanjat för en statyn över Danuta Danielsson som om hon tillhörde dem. Själv tvivlar jag.

Publicerat i Journalistik, Uncategorized

Granska Säkerhetstjänsterna – fast på rätt sätt, skriver jag på Frivärld Magasin

För några dagar sedan publicerades ett inlägg av mig om kommissioner som ska granska säkerhetstjänsterna. Jag tycker att det är intressant att jämföra tre nordiska: PET-kommissionen i Danmark, den norska Lundkommisjonen samt den svenska Säkerhetstjänstkommissionen. 

Så här i efterhand kan man säga att PET-kommissionen har blivit ett starkt varumärke, just på grund av dess djup, bredd och kommissionens integritet. Det kan jag inte påstå gäller för de andra två kommissionerna. Läser du mitt inlägg på Frivärld Magasin börjar du kanske ana varför. Du har länken här. 

Inlägget ger också intressanta aspekter för oss journalister. Ibland intervjuar vi folk som jobbat på olika säkerhetstjänster som ivrigt förnekar saker som någon annan f d medarbetare påstår har hänt (eller inte hänt).

Den förvirring som kan uppstå i media kan ha sin helt logiska förklaring, vilket Jörn Bros berättelse om PET och fallet Gordievskij är ett utmärkt exempel på. Trevlig läsning! 

Jag har även haft ett inlägg på SvD-bloggen Säkerhetsrådet, men då om terrorhistoria i Köpenhamn. Länk har du här. 

Publicerat i Danmark, Kalla kriget, Norge, PET, Säpo, Sverige, terrorism

Spiken i kistan på statydebatten – och en gravsten som kan försvinna

I eftermiddags beslutade kulturnämnden i Växjö att det inte skulle bli någon staty över en tant svingandes handväska i Växjö. Det var väntat sedan flera veckor, men beslutet blev enhälligt efter att en anhörig i förra veckan hört av sig och sagt att han såg statyn som olämplig. 

Den här nya motiveringen är intressant, just därför att ingen tycks ha rapporterat om just denna aspekt tidigare, fastän den har funnits där mitt framför näsan nästan ett år. Fast det kräver ju att man beställer de kommunala handlingarna, vilket ytterst få verkar ha gjort i riks-debatten.

Kulturförvaltningen har alltså sedan förra våren haft i uppdrag att hitta släktingar till den avlidna kvinnan på Hans Runessons bild. I höstas konstaterade de att de inte lyckats.

Det kan tyckas konstigt, men det var alltså först i förra veckan, mitt i den häftiga riksdebatten, som mannen hörde av sig. Beskrivningarna jag fått är att han känt avsky och ansett det ”var olämpligt” med statyn.

Det här bör nog betraktas som spiken i kistan även för andra kommuners ambitioner att sätta upp en staty i storformat av kvinnan på Hans Runessons bild. För de bör också rimligen genomföra upphandlingstävling, allt enligt SKL:s rekommendationer, samt söka släktingens samtycke, kanske även få fotografens klartecken, och den senare verkar ju inte heller längre pigg på en tolkning av hans bild.

Det finns förresten redan ett litet monument över Danuta Danielsson i Växjö. Det är en gravsten på Skogslyckans kyrkogård. Men den kanske inte finns kvar så länge. Sedan 2012 har kyrkogårdsförvaltningen i Växjö skyltat och velat få kontakt med anhöriga därför att gravrätten har gått ut. Gravstenen har inte tagits bort ännu. Först måste en utredning göras. Kanske den nära släktingen, som verkar vara så svår att få tag på för kommunala instanser, inte bryr sig längre. Eller så känner han helt enkelt inte till vad som håller på att ske.

Kanske kulturnämnden i Växjö kan göra en insats och förmedla kontakten, eller avsätta lite pengar för en kvinna som på något sätt, möjligen helt ofrivilligt, blivit en del av Växjös historia.

FOTNOT

Här ett bra tv-inslag där det framgår att den nära anhörige personligen vädjat inte bara till kulturförvaltningen utan även till Socialdemokraternas representant, som drivit frågan, samt även till fotografen Hans Runesson.

Konklusionen är att det är viktigt att det ska bli rätt. Och att respekten för den nära anhöriges vilja väger mycket tungt.

Trots detta hävdar alltså Smålandsposten i inslaget att även Malmö och Sigtuna vill sätta upp kvinnan som staty. De har nog inte tänkt efter riktigt. Tänk om den anhörige kanske t o m bor i deras kommun.

Dessutom rodnar jag eftersom jag först kallat kyrkogården vid fel namn. Jag har ju cyklat och gått förbi där hur många gånger som helst. Först som gymnasist och sedan under ett par år då jag bodde strax intill.

Publicerat i Uncategorized

Skärpning Sveriges Radio m fl som förmedlar felaktig information i Tant-gate

Historien om statyn av ”Tanten som svingar en väska” lever sitt eget liv och journalister, politiker och landets kulturpersonligheter och debattörer utanför Växjö kommun har verkligen inte stuckit ut vad gäller saklighet och faktakontroll.

P4 Jönköping publicerade i går ett inslag med så många felaktigheter att ansvarig utgivare borde rodna av skam.

”Hennes tant-staty i stoppades i Växjö, men i Gislaved får konstnären Susanna Arwin visa upp sin staty”, är inledningen, som dessutom innehåller stavfel.

Tanten som ska ställas ut i Gislaved syns på bild fast i inplastad form. Det är tydligt att det inte är statyn över Danuta Danielsson svingande sin väska över huvudet. För det första har tanten händerna utmed sidorna. För det andra är hon dessutom oerhört lik den tant som sedan 2005 står på Campusområdet i Växjö, se här. 

I Gislaved är det tydligen Susanna Arwins patentskyddade tant som ska ställas ut, och som har ställts ut i många upplagor runtom i Sverige. Och som alltså redan står fast i Växjö-myllan sedan tio år tillbaka. 

Däremot kan jag tipsa om att Susanna Arwins tant med svingande handväska faktiskt ställdes ut i Växjö på Kulturnatten den 31 januari, vilket framgår av programmet Växjö kommun har här. Susanna Arwins utställning skedde på Swedbanks lokaler på Storgatan. I Växjö alltså. Så här står det

”Måleri och skulpturer av gästkonstnär Susanna Arwin. I utställningen visas skulpturen ”Med handväskan som vapen””, står det alltså i programmet som bevisar att tant med svingande handväskor inte alls är förbjudna i Växjö.  

Någon kanske tycker att det blev ett klämkäckt och roligt reportage att Gislaved skulle ha tantutställning, men tyvärr präglas texten av ett unket underliggande budskap om att öppenheten råder i Gislaved medan det ges sken av att det råder någon form censur i Växjö. Det gör det alltså inte. Skäms på er SR!

Dessutom är det ju inte ens sant att Susanna Arwins staty har stoppats, för det har den inte. Mötet är först i morgon. Dessutom kom kulturnämnden i november förra året fram till att det enda sättet att lösa förslaget att uppföra en staty kostnadsberäknad till 1,5  miljoner var genom upphandling. Flera konstnärer, inklusive Susanna Arwin, skulle alltså få lämna in intresseanmälningar om att få göra en tolkning av Hans Runessons upphovsrättsskyddade och berömda fotografi.

Fotografen, som har upphovsrätten till den berömda bilden, skulle enligt gällande instruktion från Växjö kulturnämnd tillfrågas om hur han ställer sig till det hela. Nu har han börjat dra åt sig öronen, vilket framgår här. 

Nu har flera redaktioner gladeligen rapporterat om kommuner som vill ha statyn. En journalistiskt relevant fråga är om Sigtuna eller Lund eller Uddevalla m fl vet vad statyn kostar? Om de ska sätta den i sitt historiska sammanhang måste de rimligen också inhämta samtycke från upphovsrättsinnehavaren Hans Runesson samt också genomföra den där tåssiga ”upphandlingstävlingen” som blir slutsatsen efter SKL:s rekommendation. 

För några dagar sedan publicerades en text av Lars Gustafsson på Expressens kultursida. I artikeln höjdes ett varnande finger för hela Centerpartiet, som alltså ”inte kan tåla ett monument över en modig antifascist”.

Lars Gustafsson måhända vara känd, filosof och författare, men lyckas inte inhämta rätt fakta för att argumentera för sin sak. Förutom att han felstavar konstnärens namn har han inte begripit var i den politiska processen ärendet ligger och har heller inte satt sig in i grundläggande politiska fakta.

Till skillnad från vad Lars Gustafsson påstod i förra veckan har kulturnämnden i Växjö ännu inte rivit upp sitt beslut. AU föreslår inför morgondagens möte att de ska göra det. Det är så det fungerar i politiken.

Lars Gustafsson drar fram fascistkortet och varnar för ett helt parti som ansvarigt för ett statynej, men har missat att det här handlar om lokal demokrati där en självständig nämnd med företrädare för olika partier i samverkan har enats kring ett förslag.

Ska Lars Gustafsson vara konsekvent bör han alltså inte bara hänga ut Centerpartiet utan även ge fascistkortet och varna för Miljöpartiet, Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna. 

Själv tycker jag det är långt intressantare att följa den lokala debatten i Smålandsposten. En kvinna ger i dag sex skäl för att säga nej till staty av kvinna svingandes handväska. Bland argumenten finns upphovsrättsliga aspekter då fotografen Hans Runesson faktiskt ställer sig tveksam till uppförandet. Det är verkshöjd på fotografiet medan skulpturen inte har det. Att det räknats upp många lokalt förankrade författare som använt pennan i sin kamp för demokrati och mot förtryck.

Kanske ett av de mest tänkvärda argumentet är att det bör vara Växjöborna själva som ska bestämma vad de ska ha för statyer på sina torg. Det är tänkvärda tankar för alla amatör- och proffstyckare som bor någon annan stans.  

Publicerat i Journalistik, Sverige, Uncategorized

”Tant” eller kvinna med väska eller Kolla aldrig en bra story. En f d Växjöbos funderingar

En del kanske blir förvånade över att jag tar upp en staty med koppling till Växjö på min blogg. Det kommer att få sina naturliga förklaringar, eftersom jag inriktar mig på forna Östeuropa. Jag har följt väskdebatten ett tag, eller snarare de två väskdebatterna. Vi talar om statyn av damen med den svingande handväskan, ”Med handväskan som vapen”, en tolkning av Hans Runessons fantastiska bild när en kvinna dänger handväskan mot en nazist vid en demonstration i Växjö i april 1985. Konstnären Susanna Arwin, bosatt i Växjö kommun om jag förstått det rätt, har i många år arbetat med Den svenska tanten, en godmodig lite småfrodig kvinna med handväska som numera dessutom är mönsterskyddad hos PRV, läs här. En del svenskar argumenterar häftigt för att ”tanten ska till Växjö”, men hon finns där faktiskt redan. Sedan 2005 står hon på Campusområdet i Växjö, se här. Originaltanten ska stå på Arbetets museum i Norrköping, se här.

Således har alltså Växjö redan en tantstaty, men nu har det skapats en kampanj sprungen från Mälardalen om att Växjö måste ha statytanten,  den här gången hon som svingar handväskan. Sociala medier fylls av uppmaningar och argumenten står härliga till. Från Växjö är det ganska tyst. Tror man i alla fall i Kultur-Sverige, eftersom Gota Medias betalväggar är ett problem.

Det är naturligtvis Gota Medias högst privata beslut att ha betalväggar, men det betyder att det alltså skapats två debatter, en klickningsbar och en som som kräver abonnemang. Växjöborna har sedan förra året kunnat ta del av en, som jag förstått det, livlig debatt med insändare och tyckanden i lokalorganet Smålandsposten. Växjöborna har också kunnat gå och se Arwins staty ”Med handväskan som vapen”, till exempel under Kulturnatten i Växjö den 31 januari i år, se här.

Arwin och hennes staty var ett stort ämne under denna Kulturnatt. Den som studerar programmet kan tycka att det var Arwinstatyn på längden och tvären.

Lokalorganet Smålandsposten hade till och med ordnat en debatt om den offentliga konsten i stan, med Eva Johansson, kulturnämnden, chefen för konsthallen Nicolas Hansson, konstnären själv samt Mats Bergström, jurist med kulturengagemang.

Referatet om vad som sades här i debatten hamnade bakom en betalvägg. Såldes kunde inte folk på Södermalm, i Jämtland, i Malmö och i Simrishamn ta del av detta. Om de inte betalade 1 krona i ett provabonnemang vill säga. Men vem orkar genomföra ett fem minuter långt köp för 1 krona när man kan klicka och dela snabbt och enkelt av annat som är gratis?

Eftersom det var val förra året betyder årsskiftet att nya nämnder tillträder. Så också i Växjö. Den förra kulturnämnden hade om jag förstått det rätt tagits lite på sängen när en journalist från Dagens Nyheter ringde upp och frågade om statyn, som ställts ut i miniformat i Sollentuna och väckt stor uppmärksamhet i hufvudstaden, skulle bli staty på Växjö torg? Nu ett par månader senare hade en ny nämnd tillträtt och som tyckt att det gått lite väl snabbt.

Själv uppfattar jag förslaget som ett Stockholmspåfund som aldrig riktigt hann få fast förankring i staden Växjö.

(inse att Stockholmspekpinnar inte är en framgångsfaktor i Småland. Det blir liksom inte bättre när t ex Lars Gustafsson, bosatt på Södermalm, eller Ola Larsmo, bosatt i Uppsala, via Expressen och DN skanderar ut historier som inte riktigt stämmer men där budskapet är tydligt. Vi i Kultur-Sverige begriper, det gör inte lantisarna i Växjö, som ju dessutom leds av rasister)

Vad Mälardalseliten har missat är att det faktiskt har förts en debatt i Växjö och att den har haft en annan djup och bredd än den på Hufvudstadens kultursidor. Vad kommer en tolkning av Runessons fotografi att förmedla? Klotter/attentatsaspekter har stötts och blötts. Vilka statyer ska vi ha i Växjö? Och varför i hela fridens namn har vi inte Kristina Nilsson som staty på Stortorget istället?

För er som behöver lite historisk info: Kristina Nilsson, f 1843, i min hemby Vederslöv i Växjö kommun. Fattig torparunge, som blev statarunge eftersom pappan var tvungen att sälja torpet, upptäcktes för sin vackra röst, hamnade i Paris, debuterade och slog igenom, blev jämte en italienska den tidens främsta sopran, turnerade i USA och Ryssland, fick smycken av tsarfamiljen, ska ha hälsat på presidenten i USA (italienskan fick inte det eftersom hon var frånskild), gifte sig och blev grevinna.

Kristina Nilsson har stått modell för Christine Daaé i Fantomen på Operan. Hon nämns vid två tillfällen i Leo Tolstojs Anna Karenina. Och så har vi ju katastrofen 1885 utanför Grand Hotel i Stockholm. Flera döda och skadade.

Kristina Nilsson är en världsberömd historisk person. Hon hade en stark relation till sin hembygd. Hon köpte tillbaks det Snugge familjen förlorat, utsmyckade vår kyrka i Vederslöv och tillbringade sin sista tid på Stadshotellet i Växjö, med utsikt mot det Stortorg där Danuta dängde väskan i en nazist drygt sextio år senare. Står denna världsberömda kvinna staty i Växjö? Nej, men däremot i Ljungby, en av de orter som slåss om att ”det var där Kristina Nilsson upptäcktes”.

När beskedet kom i måndags att kulturnämnden bytt fot (vilket bör ses som allmänt känt fr o m slutet av januari) kom en liten slutkläm i Smålandsposten, som Kultur-Sverige alltså inte noterade i sin upprördhet.

”Det finns många andra som skulle kunna stå staty på Stortorget. En staty som vi kan stå för och som har anknytning till Småland. Till exempel Elin Wägner, Blenda eller Christina Nilsson – gärna en kvinna”, säger Eva Johansson (C) till SMP.

Att Växjö kommun tagit ett stort steg genom att lyfta frågan om att uppmärksamma sina historiska kvinnor borde ju faktiskt lett till vågen från Kultur-Sverige och alla feminister. Men så icke. Istället för att hylla att Kristina Nilsson som tant kanske skulle bli staty har fascist-kortet dragits fram, t ex av Lars Gustafsson i Expressen och diverse personer på sociala medier.

Backar man bandet om tumultet kring tanten som staty i Växjö ser man att väldigt mycket är missförstånd där riksmedia spelat en högst framträdande roll.

Läser man Smålandsposten hade kulturnämnden i full enighet i april 2014 beslutat om att utreda om man skulle ha någon staty av damen med handväskan. I november skanderade SVT:s kulturnyheterna att Arwins staty ska bli offentlig konst i Växjö” samtidigt som de som läste ända till slutet av artikeln (vilket alltför få gör) kunde läsa att det fanns komplikationer. Något beslut var definitivt inte taget i Växjö, statyn var kostnadsberäknad till 1,5 mille och hade därmed passerat upphandlingsgränsen, LOU. Således kom man fram till att kanske göra en tävling där olika konstnärer skulle få lägga anbud på tolkningen av Hans Runessons bild.

Någonstans här kände jag som f d Växjöbo att idén om det offentliga konstverket hade spårat ut totalt. Tävla om att tolka ett fotografi när det egentligen är fotografiet som är själva grejen?    

Den som verkligen läser texten från SVT ser att man faktiskt ännu INTE beslutat att det skulle bli en staty. Jag är dessutom säker på ett den planerade nu nedlagda upphandlingen år 2016 skulle ha innehållit förbehållet att inte sätta upp någon staty. Dum är man ju annars. Upphandlingsprocesser är strikta juridiska företeelser och det kan ju inträffa att alla förslag uppfattas som kattskit utan verkshöjd. Åter till den 31 januari och kulturnatten. Då säger alltså den nytillträdde ordföranden för kultur- och fritidsnämnden, Eva Johansson (C):

”Jag tycker att det ärendet gick lite för snabbt och det är därför jag har lyft upp det igen. Vi måste diskutera det här mer”

”Att göra en staty har jag svårt att tänka mig.” 

Den som läser SMP-referatet ser att man i debatten vänt och vridit på projektet. Var ”tanten” en symbol för civilkurage eller skulle hon riskera att bli kapad av den andra sidan och bli en symbol för hur de (nynazisterna) blev angripna av en en mobb när en laglig demonstration genomfördes? Den ensamma lilla tanten hade blivit en ikon för motstånd mot ”de stora starka nazisterna”.

”Men det var inte så”, sa Hans Bergström.

Och det är liksom här ett problem finns. Därför att Växjöbor har många historiska minnen från den här tiden och den där dagen i april 1985. En bild som inte riktigt stämmer överens med vad Kultur-Sverige med epicentrum på Södermalm har. Här har ni en redogörelse från den ansvarige från polisen som var på plats den aktuella dagen för demonstrationen. ”Det var inga fridsamma aktivister” är den talande rubriken. 

”Problemet är att fotot har fått ett eget liv och många har vant sig att känna varmt för den ensamma modiga människa, som de tror sig se. Och det är trist att förlora en illusion”, skriver till exempel Hans Bergström på SMP. 

Jag var i Växjö den aktuella dagen 1985 och minns att jag mötte någon som tyckte att jag borde gå till Stortorget, för där skulle det hända grejer. Det hade ju stått så mycket i tidningen om att det skulle bli bråk, typ. Jag gick aldrig till Stortorget, men såg på tv på kvällen hur en ganska gles folkmobb jagade nazister. Jag noterade att många sprang efter och de flesta skrattade och verkade hänga på för att se så mycket som möjligt. Det kändes kort och gott ganska primitivt.

För mig som gammal Växjöbo är skinnskallarna ett obehagligt minne. Det måste ha varit samma år som två långa drular tog sig in i den lägenhet jag under gymnasietiden delade med två tjejer. Det var fest och jag hittade dem i hallen. Någon hade lämnat dörren olåst. De hade väl hört något rykte på stan att det var fest och bara gått in. En av drularna stod vid ytterdörren, den andre låg på golvet och höll på att strypa en killkompis. Jag minns att alla andra verkade stå som förlamade. Min vän hade en konstig färg i ansiktet. Jag hörde rosslingarna och kampen för att få luft. Jag minns att jag tänkte en tanke. Man slår inte en tjej. Och så gick jag på dem. Jag rörde dem aldrig, minns ej vad jag sa, mer än att ord bara kom ur min mun och handen var där tydligt pekande, förbi dem. De skulle ut ur mitt hem. Jag skällde faktiskt ut drularna ur mitt hem. Känslan är bäst sammanfattad med att jag hade kunnat lyfta en lastbil. Efteråt, när jag låste dörren kom tankarna. Tänk om de hade haft en kniv? I efterhand känns allt surrealistisk. De gav sig på en man med våld, men en rasande kvinna kunde de inte hantera.

Skulle jag nu alltså vilja ha ett monument över den här tiden? Med Danuta ensam svingande sin handväska? Nej, därför att det känns så fel. 

För det första är det Hans Runessons pressbild som i min värld är själva konstverket. Sätt gärna upp bilden (med klottersaneringskydd) i någon form vid Rådhushörnet där det hände. Men glöm för sjutton inte bort att berätta vad som hände och hur fotot blev århundradets bild. 

För det andra hade jag accepterat en av Arwins godmodiga tanter med handväska och ett höttande finger mot en nazist, likt den åldrande Hedwig gör i Vibeke Ohlsons Molnfri bombnatt. Den statyn har ingen bestämd plats i Sverige, men vore ljuvlig. 

För det tredje är bilden av Danuta Danielsson ensam svingandes sin handväska mest tragisk, eftersom hon förefaller mest slåss med sig själv. I verkligheten är det precis vad jag fått intrycket av att hon gjorde. 

Som Växjöbo har jag alltid känt att det finns en oberättad historia om kvinnan med handväskan. I många år har det varit tyst samtidigt som myterna om henne har florerat. Än har hon hetat si, och än har hon hetat så. Och det är just de här blandningarna av fakta och vandringsmyter som varit problemet eftersom de har gått in i Kultur-Sverige-debatten. När Uppsalabon och PEN-ordföranden Ola Larsmo i veckan skrev på DN Kultur berättade han följande:

”Ställ dit Susanne Arwins staty som beslutat

Men så var det ju inte. Det finns inget beslut, och absolut inte om att Arwins staty skulle hamna på Stortorget. Det var ju en tävling man skulle ha.

”Vi har facit. Det hade Danuta Danielsson också – med sina rötter i Polen hade hon enligt uppgift sett sin egen mor fraktas iväg till koncentrationsläger. ”Hon är obestridligen också ett av nazismens verkliga offer – detta är den nedtrampades reaktion på rasistiskt våld”

Här finns ett litet problem. Den som slår i Sveriges dödbok från Riksarkivet hittar Danuta Danielsson.

Där står det att hon var född den 18 mars 1947. Hon kan således inte ha sett sin mamma föras till Auschwitz, eftersom hennes första barndomsminnen måste vara från ett kommunistiskt (men också antisemitiskt) Polen i början på 50-talet. Danuta Danielsson kan alltså inte ha varit ett nazismens offer, som Ola Larsmo skriver. Däremot verkar hon ha tillbringat sin uppväxt och större delen av sitt vuxna liv i en kommunistisk diktatur.

Ytterligare en sak som komplicerar bilden är att fotografen Hans Runesson nu har gått ut och sagt att Danuta Danielsson inte var judinna.

Om man räknar efter var Danuta Danielsson nyss fyllda 38 år när bilden togs. Passar det sig att kalla en ung kvinna för tant? 

Jag granskar bilden och känner att historien om Danuta springer iväg, gör henne till något hon inte var. Men vem var hon? Varför slutade hon sitt liv bara några år efter att bilden togs? Det känns ju så bekvämt att skylla på att det har med Nazityskland och Auschwitz att göra, men om det inte har det? Om det finns en annan historia som är svår att berätta?

En snabb blick på bilden av Danuta Danielsson gör nog att man tror att hon är en äldre kvinna. Men mode förändras och människor kan ibland se yngre ut i dag än vad de gjorde för tjugo-trettio år sedan. Lägg samtidigt till att Danuta Danielsson gissningsvis var rätt nyligen invandrad från ett land bakom järnridån. På något sätt brukade österopéerna sticka ut vad gällde kläder, frisyrer, sätt att sminka sig etc just på grund av den isolering och hinder för utveckling som järnridån skapat.

Danuta Danielsson gifte sig i slutet av november 1981. Enligt sedvanlig praxis, gällande äktenskap mellan svensk man och kvinna från kommunistisk diktatur bakom järnridån, så gifte man sig i hennes hemland och väntade därefter på tillstånd att lämna diktaturen. Jag har ej kontrollerat fakta, men gissar att Danuta Danielsson dök upp i Sverige omkring 1982.

Det är här fler frågor väcks. Hur mycket svenska förstod Danuta Danielsson 1985? Hur stark var hennes politiska medvetenhet? Hur insatt var hon i svensk politik? Det är tydligt för mig som studerat östdiktaturerna hur väl man använde sig av skolväsendet för att indoktrinera sin befolkning. Kommunismen var god. Fascismen fanns i Väst och var liktydig med kapitalismen. Steget från ett land bakom järnridån till Väst var ofta större än vad många anar.

Med vilka ögon såg Danuta Danielsson på Sverige? På svenskarna? Nu har hon gjorts om till en stark kvinna som företräder ”vår” kamp mot det onda. Men var det så? 

Jag tror att många har förträngt vilka fördomar som kvinnor från Östblocket mötte när de gifte sig med svenska män och flyttade hit. De sågs som lättfotade och som lycksökare. Det fanns mängder av män och kvinnor som blev kära i varandra, men som ifrågasattes för sin kärlek. Det fanns också kvinnor som lurades hit på falska premisser. Som en kvinna från Östblocket berättade för mig om när hon skulle skrivas in i den lokala svenska församlingen. Prästen sa någonting och hon frågade sin man vad det var. Maken upplyste henne då att prästen sagt att ”de som kommer från Öst bara gifte sig för att lämna landet”. Kvinnan beskriver upplevelsen som oerhört kränkande. Hon hade ju gift sig för att hon var förälskad i mannen. En kort tid innan hade hon anlänt till Sverige. Hon hade knappt fått ta med sig en pryl, diktaturen hade dessutom sett till att förstöra några av hennes få ägodelar innan de släppte henne. Väl på svensk mark när hon satt där i bilen hade hon frågat sin man.

”Älskar du mig?”  ”Nej”, blev det chockerande svaret.

För mig förefaller Danuta Danielsson vara en del av svensk kvinnohistoria och kalla krigshistoria. Under i synnerhet den senare delen av kalla kriget kom kvinnor som hon att ha en låg status i Sverige. De kom ju från Öst och sådana gifte sig ju bara med svenska män för att komma till Sverige, det ”visste ju alla”. Omvänt var det ju en och annan man som åkte och ”hämtade hem” en fru vid den här tiden. Många gifte sig av äkta kärlek, men misstroddes av omgivningen.

”I den väskan ligger en samlad ilska för det hon hade varit med om, att hennes släktingar blivit avrättad i Auschwitz. Den är så harmlös i sammanhanget, den här handväskan”, citerar Metro konstnären Susanna Arwin. 

Övertygelsen är så stark att allt har med nazismen och Auschwitz att göra. Men kommer vi någonsin att få veta sanningen om varför Danuta så ilsket svingade sin väska 1985 och varför hon tre och ett halvt år senare miste livet? Kanske var mötet med Sverige och svenskarna mer betydelsefullt än vad vi tror.

 

Fotonot

Någon har lagt en kommentar, fast på fel ställe. Så här kommer kommentaren här istället. Jag tackar för informationen.

Hej
Debatten på Smålandsposten under kulturnatten ligger inte bakom betalväggen. Vi sände den live på webben och den går att se i sin helhet i repris.
http://www.smp.se/tv/owf994xs/

Publicerat i Journalistik, Uncategorized | 5 kommentarer

Jan Guillou version 3.0. Deltog inte i undervisningen sista terminen på Solbacka och franska motståndsrörelsen

Författaren och journalisten Paul Frigyes, vars bok om Jan Guillou så snöpligt för ett drygt år sedan drogs tillbaka från Nordstedts förlag, har nu kommit ut med en tredje version av sin bok. Den här gången i pocket.

För er som inte riktigt är med. Version 1 hette Höjd över varje misstanke” och skulle ha getts ut på Nordstedts, men den drogs tillbaka snabbare än kvickt i januari 2014 efter att Jan Guillou påstått att det fanns 100-tals fel i boken och då hr Guillou sågat Frigyes i SVT:s morgonprogram. Nordstedts bröt då kontraktet. Antalet personer som har version 1 i sin ägo är ytterst begränsad.

Version 2 fick inte bara en ny titel, Jan Guillou – utifrån, utan också ett nytt bokförlag, Lindelöws, som alltså gav ut boken på riktigt i maj 2014. Boken är en omarbetad variant där det bland annat korrigerats att Jan Guillou visst fick ett (termins)betyg när han lämnade Solbacka. Här finns också ett tilläggskapitel om vad som hände i tv-studion när Frigyes blev sågad jäms med fotknölarna.

Nu kommer alltså version 3 ut, och här utlovas tydligen ytterligare nyheter. Boken, som alltså är en utökad bok av den utökade boken, har fyndigt nog döpts till Guilloutinen, och precis kommit ut i pocket. Enligt ett inlägg på bloggen Biografier.nu, som drivs av Kersti Bergold f d kulturredaktör i Västerås och numera frilansande kulturskribent, samt Staffan Bjerstedt  journalist på Vestmanlands Läns Tidning, ska förlaget i sin presentation av boken hävda att det finns nya uppgifter, som Frigyes grävt fram.

”Det visar sig då att Guillous far och farfar inte alls var med i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. När det gäller diskussionen om internatskolan så deltog inte Guillou i undervisningen under sin sista termin på Solbacka,” citerar bloggaren förlaget.

Bloggaren skrev den 21 januari att det nu var upplagt för nya rubriker. Jag har inte sett röken av några ännu. Fel på nyhetsvärderingen eller ses nyheter om Jan Guillou som passé? Eller är det helt enkelt bara tajmingen det är fel på?

Jag försökte mig på en travesti på P O Enquists uttalande om IB-affären den 6 maj 1974 för att fånga hur jag menar:

”Så sjunker nu långsamt striden mellan Frigyes och Guillou in i den halva glömska där man inte längre minns vad det handlade om, eller vilka fakta som var väsentliga, bara att alltsammans var olustigt och konstigt.”

Publicerat i Jan Guillou

Förintelsens minnesdag, komikern som tjänar pengar på antisemitiska skämt och homovigseln med Dieudonné och terroristen Carlos som vittnen

I går var det Förintelsens minnesdag, 70 år sedan Auschwitz och Birkenaus befrielse. Det uppmärksammades på många platser i världen, även i Sverige. DN hade en mycket lång och intressant artikel av journalisten Niklas Orrenius om judehatet i Frankrike. Det är en historisk exposé över Vichyregimens ställningstaganden och bristande uppgörelse med denna mörka del av fransk historia, men Orrenius tar avstamp och fokuserar på dagens verklighet och den minst sagt kontroversielle komikern Dieudonné M’Bala M’Balas framträdanden på scen, på Facebook och i rättssalen. Artikeln har fått den träffande rubriken ”Judehatet drar storpublik”.

Och det verkar det göra. Den tidigare antirasisten bytte nisch och drar nu judeskämt på en teater. Salongen fylls och det blir uppenbarligen klirr i kassan. Jag läste med stort intresse Orrenius beskrivning av Dieudonné M’Bala M’Bala. Men jag reagerade över en sak:

”Alla skämt handlar inte om judar. Dieudonné – motståndare till samkönade äktenskap – har även en tydlig udd mot gayrörelsen”, står det.  

Är det så? Är Dieudonné verkligen emot homovigslar? Eller vad ska man tro?

2013 rapporterade fransk och engelskspråkig press om att Dieudonné och den fängslade terroristen Carlos Schakalen, alias Ilich Ramirez Sanchez, varit vittne vid en av de första homovigslarna i Frankrike, den första vigseln bakom lås och bom. De lyckliga tu var två mördare, varav en var styckmördare. Trots att Dieudonné bara var vittne klädde han sig i brudvit klänning och lade ut bilden på Twitter med kommentaren ”äktenskap mellan två sköldpaddor”. Innan vigselceremonin ska han ha uttalat sig om att homolagstiftningen var ett sionistprojekt. 

Dieudonné & Carlos Schakalen? Går detta ens ihop i tankevärlden, tänker du kanske. De verkar känna varandra rätt väl. 2011 skrev jag om Dieudonné och Carlos, fast den här gången i ett terroristsammanhang.

2011 satt terroristen Illich Ramirez Sanchez, alias Carlos Schakalen, sedan en tid tillbaka i fängelse. Men nu var det alltså dags för ännu en terroristrättegång mot honom. 

I svensk media, t ex i DN, fanns bara något ynkligt och tanigt från TT om rättegången. Carlos kallades pinsamt nog för terroristledare, fastän det är tveksamt om han någonsin haft någon ledarfunktion någonstans. Jag uppfattar honom mest som en sprätt som PFLP kunde utnyttja massmedialt. Visserligen ska Carlos 1976 ha grundat organisationen Internationella revolutionärer, vars uppgift är är att ”mobilisera revolutionärer i världen för befrielsen av Palestina och mot imperialister och sionistiska krafter var de än är”. Telegraph rapporterade från rättegången att Carlos fått en fråga om varför denna organisation aldrig tycktes ha utfört någon militär operation och fick svaret att medlemmarna bara ”träffades på Sorbonnes café för att prata och röka hash”. Man må kalla Carlos Schakalen för terrorist, men terroristledare? Upp till bevis varför i så fall!

Carlos Schakalen beskrevs 2011 av TT som en kulmagad man som knöt näven i rätten och vinkade till sina anhängare som slutit upp till rättegången. Det var en hel del som svenskarna inte fick veta.

TT upplyste inte om att den knutna näven är en marxistisk symbol. TT citerade Carlos för att för rätten ha presenterat sig som ”professionell revolutionär”, men glömde bort bisatsen ”enligt den leninistiska traditionen”. TT berättade om vinkningar till ”anhängare” men glömde bort att särskilt en man också fick slängkyssar tillbaka. Den som fick slängkyssarna av terroristen var… Ja, just det: ”the controversial French comedian, actor and political activist Dieudonné, who has been condemned by the courts more than once for his antisemitic outbursts”, som Guardian skrev. 

Tänk om svenska läsare hade kunnat få sådana upplysningar 2011! Det hade satt lite annan färg på rapporteringen om Carlos Schakalens rättegång.

Vem är Dieudonné? Vem är Carlos Schakalen? Låt oss börja med den senare.

Carlos är döpt efter Lenin och pappan var marxist. Carlos skickades till sovjetiska Lumumbauniversitetet, men blev utslängd eftersom han bara söp och jagade brudar. Han anslöt sig till PFLP, men det visade sig vara mycket snack och lite hockey. Terrorledaren Wadie Haddad ville slänga ut honom eftersom han inte skötte sitt terrorisjobb särskilt bra. Men då började media skriva om honom som en jättefarlig man och då insåg Haddad att han fick bli kvar, som en del av terror-skräcks-PR-maskineriet. Carlos konverterade till islam 1975. Hans exfru Magdalena Kopp beskrev i sina memoarer som gavs ut för ett par år sedan (Die Terrorjahre. Mein Leben an der Seite der Carlos) vilka Carlos ”nya” idoler var, nämligen Saddam Hussein, Usama bin Laden, PFLP:s grundare George Habash samt diktatorn Hugo Chávez. Jag noterar att de alla gått hädan.

Carlos har gift sig med sin advokat Isabelle Coutant-Peyre, men bara symboliskt eftersom han fortfarande är gift med fru nummer två, Lana Jarrar, som tydligen är försvunnen. Coutant-Peyre var tydligen inte ens skild när de gifte sig i fängelset, men nu är hon skild och uppges vänta på att få gifta sig med sin Carlos i en civil vigsel när (eller om) han blir utsläppt. Under tiden ger hon intervjuer om sin kärlek till Carlos, bland annat i SVT Kobra, där jag konstaterade att hon föreföll ha drabbats av ett försenat tonårsuppror. Hon har gett ut en bok om deras kärlek och publicerar Carlos dikter (typ  ”Jag är svartsjuk på solen som bränner din hud”).

I Kobra beskriver Isabelle Coutant-Peyre sin make som intelligent, exceptionell, belevad, oerhört bildad och elegant. Här får också filmregissören till Carlos the Jackal berätta om Carlos. Enligt Olivier Assayas är Carlos politiska åsikter varken intressanta eller välformulerade. Han är ingen teoretiker, ingen ledartyp och har aldrig varit självständig.

Med Isabelle Coutant-Peyre ska han inte ha haft sex. Det har han däremot haft med fru nummer ett, Magdalena Kopp, som beskriver deras första sexuella umgänge så här:

‘Carlos simply took me. He laid his pistol next to me on the bedside table and slept with me. It was a sexual act without any emotion, practically a rape. It was always like that.’ citerar Daily Mail.

Vidare beskriver Magdalena Kopp att den man hon varit gift med i 13 år hade en förmåga att övertyga kvinnor att just de var den andra halvan av den kommande revolutionen. Är det detta som Isabelle Coutant-Peyre drabbats av? Eller är det bara spänningen som kittlar, att vara omskriven, fotograferad och att vara i konflikt med staten på grund av giftermålet? Kittlar den platoniska relationen med en man under sträng vaktövervakning och som nog bäst kan beskrivas i psykologiska termer?

Jag kan inte så mycket om Dieudonné M’bala M’bala. Däremot börjar jag förstå Carlos Schakalen. Är han muslim och marxist i själ och hjärta? Jag tror mest att han har tråkigt i sin cell. Jag tror Isabelle Coutant-Peyre har tråkigt hon också. Jag tror Dieudonné M’bala M’bala behöver Carlos för att bli mer spännande, och att Carlos Schakalen behöver Dieudonné M’bala M’bala för att få lite mindre tråkigt. Jag tror Dieudonné M’bala M’bala boostar Carlos Schakalens ego.

Vad de tror på? Mest på sig själva, tror jag. Deras ideologi är väl det som för dagen ger bäst utdelning.

Publicerat i PFLP, terrorism

Rysslands agerande i Ukraina har utan tvekan påverkat Litvinenkofallet. 2013 var man beredd att sopa fallet under mattan

Brittiska Telegraph hävdar i dag att amerikanska NSA ska ha haft bevis för att den avhoppade KGB-officeren Aleksander Litvinenko mördades av Ryssland och att dessa bevis överlämnades till brittiska myndigheter. Detta ska ha varit bakgrunden till att britterna med sådan säkerhet har pekat ut Ryssland som ansvarig och krävt att Ryssland ska lämna ut en utpekat ansvarig.

Aleksander Litvinenko avled den 23 november 2006 efter att några veckor tidigare ha blivit förgiftad med Polonium-210 då han drack te på Millenium hotel på Grosvenor Square i London. Litvinenko hade varit KGB-officer men ska enligt uppgift ha värvats av brittiska MI6, som alltså i så fall formellt sett var ansvariga för hans säkerhet.

Jag skrev om fallet i maj 2013 på min reseblogg då jag varit i London och spionturistat. Vi åkte till Highgate cemetery utan att ha några spioner som mål, men råkade av en händelse passera förbi Litvinenkos gravsten.

”To the world you are one person but to one person you are the world”, står det på gravstenen, som alltid ska ha färska blommor då graven ofta besöks av änkan.

Det är när jag läser vad jag skrev 2013 som jag inser att något har hänt, och i min analys kan det inte vara något annat än Ukraina som spökar. Efter Litvinenkos död var tonen hård mellan Storbritannien och Ryssland, i synnerhet sedan britterna så tvärsäkert pekade ut den ryska staten (läs: Putin) som ansvarig. Men 2013 hade tonläget ändrats. Då såg det ut som om britterna ville sopa hela fallet under mattan. BBC och The Guardian rapporterade då att utredningen var på väg att kollapsa. Vad som pågick egentligen var svårt att säga, men det antyddes att de brittiska handelsrelationerna med Ryssland påverkats negativt av utredningen och att man nu vill ”normalisera relationerna”, dvs glömma bort Litvinenkofallet. Änkan var av naturliga skäl kritisk till detta.

Och nu ska det på tisdag bli hearing, och lagom till detta släpps i media uppgifter om vad för slags bevis britterna sitter på om att Ryssland (läs Putin) låg bakom mordet. Telegraph har publicerat ett band där Litvinenko vittnar om en tidigare KGB-officer som påstås ha både kopplingar till Al-Qaida och tjetjenska rebeller, och som påstås fortfarande samarbeta med SVR och FSB. Se här.

Vad har hänt mellan 2013 och i dag? I juli sköts Malaysian Airlines flight 17 ner över Ukraina. Här noterar förresten Telegraph att offentliggörandet att det skulle bli en hearing om Litvinenkofallet kom fem dagar efter att det malaysiska planet skjutits ner, men vi bör nog alltså titta lite längre bak i backspegeln för att förstå varför britterna tycks ha svängt i Litvinenkofallet. I februari 2014 utbröt den så kallade Krimkrisen. I mars kastades Ryssland ut ur G8. Efter uttalandet om att det skulle bli en hearing inleddes den så kallade Ukrainakrisen.

Inte för att jag har koll på de brittiska handelsrelationerna med Ryssland för närvarande, men jag tror inte att de är på topp. Tvärtom. Således väger inte dessa tungt i vågskålen när det ska bli hearing om Litvinenkofallet. Tvärtom, tros hearingen användas för att pressa Ryssland och Putin.

Visst är det förresten intressant att det släpps en video där Litvinenko pekar ut FSB- och SVR-kopplingar till tjetjenska rebeller och al Qaida efter den senaste tidens terrordåd och terrorhot i Europa, för vissa av gripandena har ju haft tjetjenska kopplingar. Inte för att jag är någon expert på ämnet, men vid en intervju med Magnus Ranstorp fick jag veta att det finns tjetjenska grupperingar inom IS, Islamiska staten, och att de ska vara de hårdaste.

Jag läser och försöker förstå. Det känns som ett gytter med kriminella, terrorister, vapenhandel och oheliga allianser. Orden på Litvinenkos gravsten bränner. To the world you are one person but to one person you are the world. Litvinenko tycks ha blivit en spelpjäs som åter tagits i bruk i det storpolitiska spelet.

Publicerat i MI5, Ryssland, Storbritannien, terrorism

FAQ om Stasiarkivet m m (med anledning av alla missförstånd)

Med anledning av att jag får många frågor om hur man söker i Stasiarkivet och möts av missuppfattningar har jag gjort en liten lista med frågor och svar. Detta inlägg kan komma att kompletteras efterhand som det dyker upp nya frågor. Jag noterar då detta med datum.

1. Är Stasiarkivet öppet för allmänheten?

Här råder mycket missförstå bland svenskar, så jag väljer att svara nja på gränsen till nej. En enskild individ ur den så kallade kategorin ”allmänheten” kommer högst troligt inte kan få ut ett enda papper ur Stasiarkivet om de frågar efter det eftersom de är just det: ”allmänhet”.

Med anledning av att missuppfattningen ofta återkommer kring hur öppet Stasiarkivet är vill jag ge ett råd: utgå inte från att den svenska offentlighetprincipen gäller i andra länder. Det gör den inte. Även om många politiker har försökt att få svenskar att tro att vi beundras i andra länder för vår öppenhet så är det faktiskt inte så.

I Tyskland t ex vore det fullständigt främmande att lämna ut allehanda information om enskilda individer till kreti och pleti. Vi svenskar kan ringa Skattemyndigheten och få ut grannens personnummer, vem grannen varit gift med, hur många barn grannen har och vem som är grannens föräldrar. Denna slags öppenhet råder ej i Tyskland. Jag minns inte vem i min bekantskapskrets som försökte få ut någon form av släktinformation hos en tysk myndighet, och fick ett svar som lät ungefär så här:

”Vi har haft andra världskriget och lärde oss något av det.”

Så glöm det där med att Stasiarkivet är jätteöppet. Lagen om Stasidokumenten, StUG, är först och främst till för att Stasiregimens offer ska ges tillgång till att se akter om sig själva samt ta del av vem som har rapporterat om dem. 

2. Ligger någon del sökbar på nätet eller måste jag själv fysiskt sett besöka arkivet? 

Nej, det inget är inget arkiv som är sökbart på nätet. Som allmänhet har du ej tillträde. Däremot lägger Myndigheten för Stasiarkivet, BStU, regelbundet ut information och dokument på nätet för att belysa Stasis verksamhet ur ett historiskt perspektiv. Man låter även ge ut forskningsrapporter. Se www.bstu.bund.de, klicka t ex på Aktenfund eller publikationer.

3. Vilka kan ansöka om att få se material ur Stasiarkivet och under vilka förutsättningar?    

Generellt sett kan man säga att det finns tre kategorier

  1. Privatpersoner (offer och Stasiagenter samt anhöriga) 
  2. Forskning och medier
  3. Offentliga och icke-offentliga institutioner 

Första kategorin är att du vill se din egen akt. Du bör motivera varför du tror att du varit övervakad, nämn namn, platser, datum och andra detaljer som kan hjälpa arkivpersonalen i deras sökande. Det tar ett par år innan du får svar, är gratis och eventuella papper skickas hem till dig. Har du varit Stasiagent kan du få se begränsat antal papper. Stasiagenter har inte så mycket förmåner enligt StUG. Mer information här. Se även fråga 4 om du vill ta del av information om släkting, är du anställd eller f d anställd inom underrättelse- eller säkerhetstjänst, se även fråga 5.

Andra kategorin är forskning och medier. Forskare och journalister ges möjlighet att ta del av information men offer skyddas generellt. Ett godtagbart skäl till sökningen skall anges och syftet skall vara att på något sätt bearbeta DDR:s och Stasis historia. Du får således inte ”forska” för din privata nyfikenhets skull utan måste alltså ha avsikten att offentliggöra din forskning. De papper du tar del av tar du del av enligt tysk lagstiftning, och du bör läsa igenom vad som gäller. Du kan få problem om du bryter mot den tyska lagstiftningen. Bland annat får du som forskare eller journalist ej lämna vidare enskilda dokument, varken till privatpersoner eller till svensk åklagare, Säpo eller Must/KSI. Ja, typ det här som en forskare säger att han ska göra får han alltså inte göra, däremot kan han skicka den bok han publicerat till polisen. Om svensk åklagare vill ta del av material om Palmemordet ur Stasiarkivet måste de själva gå den formella vägen och försöka hämta ut handlingarna, vilket inte är säkert att de får. Läs mer här om förutsättningar för forskning och medier. 

Den tredje och sista kategorin är offentliga och icke-offentliga institutioner. Häri ryms ett flertal möjligheter att ta del av information men generellt bör man också understryka att förutsättningarna är mycket stränga. Ett godtagbart skäl ska anges varför man vill ta del av informationen. Det kan röra disciplinärenden, som t ex gällde när Domkyrkan i Luleå fick ta del av prästen Aleksander Radlers Stasiakt. I Tyskland har det varit vanligt med att arbetsgivare inom högre utbildning och kyrkan tillsätter kommissioner för att utreda en anställds eventuella Stasibakgrund. Präster har blivit av med pensioner och universitetsantällda har tvingats lämna sina arbeten då man i Tyskland anser att Stasiagenter ej ska utbilda unga människor. Ett annat skäl kan vara historiskt klargörande som t ex i fallet IKEA där möbelkoncernen utpekades för att ha sålt möbler tillverkade i DDR av politiska fångar. En kommission tillsattes och enligt gängse praxis offentliggjordes resultatet, i det här specifika fallet med ett pressmeddelande och en presskonferens i Tyskland. Oavsett om det är ett privat företag eller om det är en offentlig institution som vill ta del av material så skall resultatet alltså alltid offentliggöras. Här har du ett exempel på offentliggörande av präst som varit Stasiagent och som blir av med pension.

Notera att varken polis, åklagare, Säpo eller Must/KSI nämns som en part som har rättighet att ta del av material ur Stasiarkivet. Se fråga 6 och fråga 11. 

4. Min pappa avled förra året. Han arbetade mycket i DDR och jag skulle vilja ta del av information om honom i Stasiarkivet. Går det? 

Ja, men du får antagligen vänta 15-30 år innan du får ut eventuella papper. Du kan söka på person som du är släkt med i rakt nedstigande led, men du kan bara få ut information om personen om du

  • antingen har ett stämplat personbevis och ett skriftligt medgivande från din släkting om denna är i livet.
  • eller att släktingen är avliden.

För avliden släkting i rakt nedstigande led har i många år en spärr om 30 år gällt efter dödsfallet, men 1 januari 2012 infördes förändring som innebär att du kan begära en individuell prövning enligt §15 StUG. Mitt intryck är att minst halva sekretesstiden bör ha gått innan du kan begära dispens. Tips är i alla fall att söka flera gånger för att se om fler dokument kan lämnas ut, läs mer här.

5. Jag har arbetat inom svensk underrättelse- och säkerhetstjänst. Kan jag få ut information om mig ur Stasiarkivet? 

Ja och nej. Alla människor på detta jordklot har rätt att få se sin eventuella Stasiakt, men vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänsterna råder lite andra förhållanden.

För det första har det civila utrikesspionagets arkiv (HV A, Hauptverwaltung Aufklärung) totalförstörts, och är det någonstans den här typen av information bör ha funnits så är det faktiskt här. Så det som inte finns kan ju inte lämnas ut. Eller hur?

För det andra ska Stasi ha gjort kartläggningar på underrättelse- och säkerhetstjänsters personal, men just precis denna del av Stasiarkivet är sekretessbelagd för all tid och evighet, även för den som berörs.

För det tredje, om det rör sig om underrättelsetjänstpersonal, är det nog troligare att den militära underrättelsetjänsten, Verwaltung Aufklärung, kan ha haft papper på dig, men så vitt jag vet existerar VA:s arkiv inte. I alla fall inte officiellt.

Således är det högst troligt att en ansökan till Stasiarkivet endast resulterar i ett svar av typen ”inom ramen för din ansökan enligt paragraf si och så har dokument ej kunnat ställas till ditt förfogande”, vilket inte är detsamma som att papper ej finns/har funnits i arkivet.

Jag vet att det här låter jättetråkigt, för jag förstår om und/säkpersonal kan vara lite nyfikna på vad f d fienden har haft om dem. Klart att en och annan på ålderns höst skulle vilja ha en liten personlig bekräftelse på om de lyckades lura fienden. Men sannolikheten att de får ut något som bekräftar egot är faktiskt ytterst liten.

6. Borde inte Säpo tittat i Stasiarkivet i Tyskland efter agenter? 

Problemet är att de inte får. Lagen om Stasidokumenten, StUG, utesluter i princip helt tillgång till dokument för andra säkerhets- och underrättelsetjänster. En begränsad tillgång finns för utländska säkerhetstjänster till skydd för dess säkerhetstjänst och dess medarbetare, men det gäller bara för NATO-länder.

Således är vår alliansfrihet ett hinder för att Säpo ska kunna ha fått en ytterst begränsad tillgång till arkivet.

(Detta är svenska regeringen, UD och Säpo informerade om sedan länge. Det är bara journalister, ledarskribenter och allmänheten som inte har förstått innebörden ännu).

7. Har Säpo ett Stasiarkiv? 

Absolut inte! Snälla, påstå aldrig någonsin att Säpo har ett Stasiarkiv. Det har de inte och har aldrig haft. Det förvillar bara diskussionen om du påstår något sådan.

Säpo har upprättat handlingar kring människor som misstänks eller har misstänkts arbeta för främmande makt. Det är inte alltid klart över vem de måhända tjänar/har tjänat. Ibland misstänks en person tjäna mer än en und/säktjänst. Ibland misstänks en person ha gått över från en tjänst till en annan.

Sett ur detta perspektiv vore det utbota korkat att ha ett rum för ”Stasi”, ett för ”KGB”, ett för ”Rote Armeefraktion” och ett för ”PFLP”. Nej, Säpo har bara ett arkiv. Säpoarkivet. Gamla akter ställer de av hos Riksarkivet, Arninge. Som allmänhet kan du ansöka om att få ut papper hos båda. Om du får ut något är en annan sak.

8. Men har inte CIA ett Stasiarkiv då?

Nej, nej, nej. Däremot har de en samling mikrofilmade kartotekskort som fått namnet Rosenholz, vilket inte är ett arkiv. CIA kom över kartotekssamlingen någon gång strax efter murens fall. Kartoteken härstammar från Stasis civila utrikesspionage och var ett hjälpmedel för att hitta i arkivet.

Vi som är lite äldre minns kanske hur det var när man gick till biblioteket förr i tiden. För att veta om en bok fanns i bibliotekets bestånd gick man till kartoteket, där man kunde hitta ett kort som tillhörde just denna bok. Där kunde vi se hur många gånger boken lånats ut och när den skulle återlämnas.

CIA:s Rosenholz är alltså bara en kartotekssamling, och främst över offer (troligen ca 90 procent av totalen).

9. Jag skulle vilja veta om en person är med i Stasiarkivet? Får jag det? 

Det är inget nyfikenhetsarkiv, så tillhör du allmänheten är det kalla handen. Generellt sett är det bara journalister eller forskare som kan få ut sådant här material, och då generellt sett bara om personen varit Stasiagent. Eftersom huvuddelen av arkivet består av akter över offer är det väldigt mycket som journalister och forskare inte får se.

Av de dokument om Stasiagenter som journalister och forskare får se maskas många uppgifter som berör offren, t ex deras namn om de inte är offentliga personer.

10. Vad finns om Antje Jackelen i Stasiarkivet? Har någon sökt på ärkebiskopen i Stasiarkivet?  

Denna typ av nättrollsfrågor är jag innerligt trött på, men samtidigt tycker jag att frågorna är pedagogiskt intressanta att besvara.

För det första är Stasiarkivet inget nyfikenhetsarkiv där kleti och pleti har rätt att ta reda på saker om alla och en var.

För det andra ligger Stasiarkivet i Tyskland och där råder tyska lagar. I svenska arkiv kan du ta reda på om någon har sökt på NN eller YY genom att gå igenom diariet, men nu är det ju så att den svenska offentlighetsprincipen inte är en stor exportvara och har ej anammats av Myndigheten för Stasiarkivet. Frågan om vem som har ställt frågor om vem och vad är en ensak mellan den som frågat och myndigheten.

För det tredje kan forskare och journalister generellt sett få ut material ur Stasiarkivet om Stasiagenter, medan offer skyddas.

Om Antje Jackelén på något sätt varit övervakad av Stasi är det hennes ensak. Om hon hade varit Stasiagent är jag ganska övertygad om att vi hade fått reda på det för länge sedan.

(orsaken till nättrollsfrågorna som surrat runt lär alltså vara att hon besvarat Expressens fråga om hon träffat Stasiagenten Aleksander Radler någon gång, och svaret var att hon tagit en tenta för honom vid Lunds universitetet. Så vitt jag förstår var detta efter murens fall. Således är kopplingen mellan henne och Stasiarkivet ganska vag, om man säger så)

11. Kan svensk polis och åklagare få ta del av material ur Stasiarkivet? 

Nej. Det enda skäl som skulle kunna få Myndigheten för Stasiarkivet att ge viss aktinsikt är om det bedrivs en förundersökning och om Sverige i så fall åberopar 1959 års konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Mig veterligen har Sverige aldrig tagit den chansen och i skrivande stund anno 2015 känns det lite sent att börja fundera i dessa termer. Det enda som inte är preskriberat är väl Palmemordet, så vitt jag vet.

12. Jag har med spänning följt Den fjärde mannen på tv, filmatiseringen efter Leif GW Perssons roman En annan tid, ett annat liv. Är skildringen av Stasiarkivet och anspelningen till CIA:s Rosenholzarkiv rimlig? 

Oj, det här skulle kräva en hel uppsats. Men nej, det är väldigt mycket som är orimligt, även om tanken om nyhittat Stasimaterial är en intressant och spännande tanke.

Om du har läst hela inlägget har du säkert redan klurat ut att Säpochefen Hans Martin Johansson inte kan skicka sin kollega att kolla i Stasiarkivet om han själv är med. Det får han ansöka om själv. Att det tar tid, som sägs i filmen, är helt korrekt, men se även fråga 5, där det framgår att Hans Martin Johansson faktiskt aldrig kommer att få veta om han är med i Stasiarkivet eller inte om han har haft någon form av underrättelse- och säkerhetspolisiär funktion tidigare.

Vidare är det helt orimligt att påstå att tyska Bundesnachrichtendienst, BND, gått kurir mellan CIA och Sverige gällande material som härstammar från Stasiarkivet (del 2, bland annat 31 min in i programmet) eftersom alla tyska myndigheter enligt tysk lagstiftning måste lämna över allt Stasimaterial de har till Myndigheten för Stasiarkivet samt då det är strängt förbjudet att delge Stasimaterial till främmande makts underrättelse- eller säkerhetstjänster. Enligt mina källor skulle tyska underrättelse- och säkerhetstjänster inte våga ha pappersbit kvar i sin ägo, än mindre gå kurir mellan CIA och Säpo då de skulle begå ett allvarligt brott genom sådan befattning med handlingar.

”Tell your boss to ignore the clicks”, 50 minuter in i programmer del 2 är ju en  riktig ”filmreplik”. Det vet väl alla att det bara är på film som det klickar vid avlyssning. Enligt en källa jag har ska denna uppfattning om klickanden vid avlyssning satt så djupa spår i den svenska folksjälen att ett politiskt ungdomsparti under kalla kriget faktisk i media berättat om att de hört dessa klickanden, som alltså inte existerar vid avlyssning.

I del 2, 31 min in i programmet sitter någon militär och påstår att amerikanarna lagt ner mycket tid på de data de fått in i samband med att tyskarna fick tillgång till Stasiarkivet (1990 alltså). Detta är alltså en helt missvisande replik eftersom Myndigheten för Stasiarkivet är förbjuden att samarbeta med främmande makts underrättelse- och säkerhetstjänster. Att påstå att amerikanarna lagt ner mycket tid på analys av materialet är säkert sant, men ger intrycket av att amerikanarna haft kompetens att analysera materialet, vilket är ytterst tveksamt att de hade eller möjligen har.

Grunden är att det hela är en anspelning på Rosenholz och SIRA. Sanningen är att Bundesamt für Verfassungsschutz (BfV), och inte BND som nämns i filmen, är den som under flera år reser till Langley och CIA:s arkiv för att hämta information. Amerikanarna har så vitt jag vet haft föga kunskap om vad de egentligen satt på för kap, och behövde hjälp för att fatta vad alla kartotekskort betydde egentligen. Det bör alltså rimligen varit BfV som lär amerikanarna hur de ska analysera och tänka. Samtidigt måste vi även fråga oss vad BfV egentligen hade för kunskap. Poletterna trillade ner när Myndigheten för Stasiarkivet i slutet på 90-talet återskapade rapportdatabasen SIRA, en nyckel som CIA behövde för att förstå sitt eget material, Rosenholz. Efter en förhandling mellan Tyskland och USA bestämde man att utbyta information med varandra. Amerikanarna fick kopia på SIRA och Tyskland fick Rosenholzkort över tyska medborgare. Under flera år år reste BfV-personal (och säkert även personal från Stasiarkivet) till Langley för att gå igenom materialet och för att säkerställa att utlämningen 1999-2003 skedde på korrekt sätt, dvs att Tyskland fick ut Rosenholzkort på tyska medborgare. Eftersom myndigheten för Stasiarkivet har tagit hjälp av gamla Stasiofficerare för att förstå arkivet fick gissningsvis amerikanarna ännu mer kunskap. Sammantaget är det i min skolbok tyska myndigheter och tyska forskare som stått för den främsta insatsen att lägga mycket tid, analysera och förstå Rosenholz, inte amerikanarna.

Publicerat i DDR, Säpo, Stasi, Sverige | 2 kommentarer