Jan Guillou ljuger om Blekingegadeligan

Vad är ett kulturbråk i media annat än marknadsföring av den egna personen? Med denna insikt har jag i två veckor avhållit mig från att kommentera Jan Guillous anklagelser om historieförfalskning mot SVT:s dramaserie Vår tid är nu. Det gäller ju också att orka sätta sig om skriva en text, som innehåller intressanta reflektioner om vad Jan Guillou faktiskt skriver och påstår.

Det började alltså den 13 december med att Jan Guillou i Fib/Kulturfront attackerade personerna bakom tv-serien, som nu kommit till det extrema 60-/70-talet. Dottern till en av huvudpersonerna har hamnat i en vänsterextrem sekt. Värst av allt:

Men hjältemodiga insatser från spionorganisationen IB avstyr i sista stund vad som skulle ha blivit inledningen till den svenska vänsterterrorismen”, skriver Jan Guillou.

Att IB framställs som något som faktiskt gjorde något positivt är det röda skynket för Jan Guillou. Det går emot hans personligt utmejslade fejkpropaganda, som han matat den svenska befolkningen med i årtionden. Den om att ingen i hela den svenska extremvänstern, till skillnad från extremvänstern i alla andra europeiska länder, aldrig ens tänkte tanken på att ta till våld som kampmetod.

I Jan Guillous personligt utmejslade fejkpropaganda var svenska försvarsmaktens hemliga avdelning IB de enda ”terroristerna”. Dess personal provocerade, enligt Guillou, och försökte förmå den svenska extremvänstern att bli som extremvänstern i Tyskland (läs: ta till våld och bli terrorister). Som vanligt fixerar sig Jan Guillou vid min man, Gunnar Ekberg, som Jan Guillou menar är den enda som begått brott. Fallet Rolf Svensson nämns också.

” Efter det repade sig aldrig den del av den svenska underrättelsetjänsten som tagit sig an uppgiften att skapa vänsterterrorister. IB-affären kan alltså ses som en akt av självförsvar. Och till skillnad från vänstern i Västtyskland inskränkte sig våra förluster till bara tre man i fängelse, som hämnd för Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande”, skriver Guillou.

Men Jan Guillou faller själv i gropen när Expressen tar upp hans anklagelser mot Vår tid är nu. Manusförfattaren Ulf Kvensler pekar på att de fått inspiration från fler än ett håll till tv-serien. Inte bara från den svenska sekten Rebellerna utan även från danska Blekingegadeligan för att bara nämna något.

Nu går topplocket för Jan Guillou, som försäkrar att Blekingegadeligan inte har någonting med Sverige att göra.

” Är en totalt okänd organisation i Sverige eftersom att den aldrig har varit verksam här och har ingenting med den svenska vänstern att göra. De var bankrånare och åkte fast på 90-talet och det finns ingen anknytning som helst mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan”, citeras han i Expressen.

Att två meningar kan innehålla så mycket lögner! Det är knappt jag vet var jag ska börja. För det första hade Blekingegadeligan hur mycket som helst med Sverige och svenskarna att göra.

Gruppen reste ofta över Öresund, och den svenska extremvänstern åkte ofta över Öresund för att träffa den danska extremvänstern. Gunnar Ekberg, som infiltrerade den svenska vänstern, beskriver i sin bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst hur han träffar medlemmar från KAK och KUF (vars medlemmar blir Blekingegadeligan) både i Mellanöstern och i Köpenhamn. Korrespondens som bevisar kontakten finns publicerat i boken.

Flera av Blekingegadeligans kopplingar till Sverige och svenskarna, som Jan Guillou påstår inte finns, står att finna i Peter Øvig Knudsens böcker om Blekingegadeligan. Gruppen hyrde inledningsvis en sommarstuga i Blekinge där de tränade kampsport. De reste ofta till Lund, där medlemmarna satte sig i ett träd i Botaniska trädgården och spanade in i lägenheten där Jörn Rausing, studenten och miljadärssonsonen, bodde och som de skulle kidnappa och få 25 miljoner dollar för. Och så drog de runt i Sverige och spanade på svenska polisstationer, där de tänkt bryta sig in och sno vapen, därför att en svensk vänster-läkares make hade krävt att de skulle fixa vapen till terroristorganisationen PFLP:s kamp.

Det blev aldrig några inbrott på svenska polisstationer. Däremot drog gruppen till Flen i november 1982 och stal 733,2 kilo pansarskott, handgranater, minor och ammunition.

Blekingegadeligans egen version är att de alltid agerade självständigt som grupp. De hävdar att de utförde all planering för allt de gjorde utan någon utomståendes inblandning. Att det är lögn inser alla som funderar över inbrottet i vapenförrådet utanför Flen 1982. Det är nämligen inte trovärdigt att en grupp danskar bosatta i Köpenhamn plötsligt får en idé att göra ett inbrott i ett svenskt vapenförråd, tar båten över Öresund med lämpliga lastfordon, kör lite på måfå mot Stockholm för att efter 47 mil intuitivt svänga av och in på en skogsväg där de genom egen spaning råkar hitta ett låst vapenförråd som råkar innehålla tonvis med vapen.

Att gruppen dessutom råkar ha med sig alla skärverktyg de behöver, bryter sig in på nolltid och sedan smugglar hem dessa 733,2 kilo vapen till Danmark utan att åka fast i tullkontrollen är ju enastående. Att dessa vapen sedan hittas på olika platser i Europa och dessutom används vid terrordåd låter i mina öron som att gruppen inte alls är särskilt självständigt. De ingår i ett mycket väl utvecklat terrornätverk, där även svenskar måste ingå.

Som löken på laxen kommer ordern om att skaffa vapen till PFLP från den vänsterextrema Lundabon Saima Jönssons make, PFLP:s förbindelseofficer Marwan el-Fahoum, som enligt både danska PET-kommissionen och Blekingagadekommissionen ofta landade på Kastrup, träffade sina PFLP-kontakter och Blekingegadeligan i Köpenhamn innan han drog till Lund för att träffa sin vänsterextrema svenska hustru, som han hade två barn med. Forskning visar att Marwan el Fahoum också hade utvecklade kontakter i Sverige, bland annat i Göteborg.

Känner Jan Guillou Saima Jönsson? Absolut. 1988 fick både Aftonbladet och Expressen ut tidigare hemligstämplade dokument från Justitiedepartementet om Saima Jönssons bakgrund. När Aftonbladets Stefan Borg, numera utrikeskommentator på TV4, konfronterade Saima Jönsson med uppgifter om att hennes namn och adress hittats i ett terroristnäste i Paris, att hon påstods vara militant, att PFLP utnyttjade henne för att infiltrera universitetskretsar i Sverige, att hon påstods ha smugglat sprängämnen i vinflaskor till Paris samt att hon påstods ha förberett ett terroristattentat i Singapore svarade hon inte på frågor utan ställde motfrågor och motpåståenden.

” Stackars mamma. Det är ju hennes hennes adress och telefon som står här”, är ett exempel på ”motpåståenden” Saima Jönsson gav 1988.

Saima Jönsson hade redan i november 1972 hamnat i de demokratiska ländernas underrättelse- och säkerhetstjänsters sökarljus efter att Gunnar Ekberg, som infiltrerade terroristorganisationen PFLP, gått med ett hemligt kurirbrev från terrorledaren Wadie Haddad i Beirut till Saima Jönsson i Malmö. Det hela beskrivs i Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.

Jag kan tänka mig att underrättelse- och säkerhetstjänsterna hoppade till när Saima Jönsson 1976 gifte sig med Marwan el Fahoum, som efter Wadie Haddads död 1978 skulle ta över underrättelse- och terroristattacksansvaret för PFLP, i synnerhet vad gällde Skandinavien. Marwan el Fahoum blev snabbt invald i PFLP:s politbyrå, där han sitter fortfarande om han inte avlidit. 2015 var senaste livstecknet om honom på PFLP:s hemsida.

Från PFLP:s hemsida

Stefan Borg och andra journalister intervjuade alltså (högst troligt ovetande) år 1988 en terroristledares hustru i Lund. Saima Jönsson och Marwan el Fahoum hade varit gifta i tolv och ett halvt år när hon blåljög Stefan Borg rätt i ansiktet genom att säga ”Jag har träffat många men känner inga terrorister”.

Vad har då Jan Guillou med detta att göra? Han är faktiskt med i Stefan Borgs artikel. Under mellanrubriken ”Ringde Guillou” kan vi läsa att Saima Jönsson varit ilsken, bedrövad och orolig över alla påståenden. Hon har trott på Sverige som en demokratisk stat, men nu är allt som ett gungfly. Det var ju kränkande uppgifter som kommit fram om henne. Och ja, då ringde hon Jan Guillou…

Som hon inte känner sen tidigare, men litar på bland annat för hans engagemang i Mellanösternkonflikten”, står det i artikeln.

Saima Jönsson berättar för Anders Borg att hon fått tips och råd av Jan Guillou. Hon kan inte stämma Säpo. Jan Guillou har sagt att alla svenskar som jobbat i de palestinska längre som sjuksköterskor och läkare troligen hade blivit registrerade av Säpo.

Nu läser vi vad Jan Guillou säger till Expressen igen. Han säger att Blekingegadeligan ”är en totalt okänd organisation i Sverige eftersom att den aldrig har varit verksam här och har ingenting med den svenska vänstern att göra. De var bankrånare och åkte fast på 90-talet och det finns ingen anknytning som helst mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan,” citeras han i Expressen.

Själv kan jag konstatera att Jan Guillou blåljuger. Blekingegadeligan har på flera olika sätt varit verksamma i Sverige: genom stöld i militärt vapenförråd, spaning mot polisstationer, träningsläger samt inte minst genom planerna på att kidnappa Jörn Rausing. Kopplingen mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan är mångfacetterade, men den enklaste att förklara för dig som läsare är att peka på den som går via terroristledaren Marwan el Fahoums hustru, som Jan Guillou själv varit personlig rådgivare åt.

För övrigt påstår Jan Guillou felaktigt att Blekingagadeligan var bankrånare. Det skulle jag aldrig kalla dem. De gick aldrig in på en bank och rånade banken. Däremot rånade de varuhus och penningtransporter, mestadels danska postens penningtransporter. Postrånare eller penningstransportrånare samt vapentjuvar är därför det korrekta. I högsta grad verksamma i Sverige med svenska vänsterkontakter.

Publicerat i Blekingegadeligan, Jan Guillou, SVT | 1 kommentar

Guillous närvaro i SVT:s spionserie m m sågas i SvD

I dagens SvD ägnar Claes Arvidsson en hel spalt åt Jan Guillou i sin gästledare. Han ger tre skäl för att SVT borde valt en annan ciceron för serien Agenternas världskrig: Jan Guillou blev dömd för spionage 1974. Jan Guillou erkände 2009 att han varit hemlig agent för KGB under fem års tid. Jan Guillou blev 2015 anklagad för plagiat om kvinnliga agenter.

Arvidsson tar också upp att Guillou skrivit en lång artikel i Fib/Kulturfront där han kritiserar SVT:s dramaserie Vår tid är nu. Guillou, som gärna och i årtionden själv fabulerat oändligt mycket om verkligheten i sina pojkromaner, har satt sig på höga hästar och anklagar serien för att vara historieförfalskning. Tack Arvidsson, för att du tog upp det. Jag har faktiskt inte orkat med Guillous historieförfalskning av den svenska vänsterns historia. Arvidsson konstaterar att Guillous text präglas av nostalgi mer än analys. I Guillous värld var extremvänstern ”hyvens folk”, IB det stora hotet. När någon spelar motsatsen är detta historieförfalskning, menar Jan Guillou, som själv är expert på att historieförvanska.

Publicerat i Jan Guillou, SVT

SVT:s märkliga val: fd KGB-agenten Guillou berättar om kvinnliga spioner

I förrgår upptäckte Johan Lundberg att Jan Guillou kommit upp i SVT:s tablå.

”Ser att Jan Guillou ska hålla i SVT-serien Agenternas världskrig. Är väl bara i Sverige som man kan komma på idén att låta en fd sovjetisk agent hålla i en tv-serie om spioneri”, skrev han på twitter.

Jag tycker också att det är ett märkligt val, av flera skäl, men låt oss börja med presentationerna i tv-tablåerna.

SVT kallar Guillou för ”författare” och ”ciceron”, vilket kan ge intrycket att Guillou har skrivit om SVT-seriens spionfall. Det har han alltså inte. Däremot har han läst andras alster om kvinnliga spioner och ”inspirerats” av dessa i sina pojkromaner. Här har vi ett exempel.

I SVT:s tablå presenteras Jan Guillou som ”författaren” som är ”ciceron”, vilket ger det felaktiga intrycket att Jan Guillou forskat och skrivit om kvinnliga agenter. Det enda jag känner till är att han plankat andras alster om kvinnliga agenter.

Kanske är det hela ett stort jätteskämt. TV.nu har valt att presentera Jan Guillou med de tre inledande titlarna ”Skådespelare, Programledare, Tävlande”. Att hans främsta merit är skådespelare var för mig okänt. Han påstås vara känd från tv-programmen På Spåret och Historieätarna. I den senare fick han väl bara några minuter i ett av avsnitten. I första omgången av På Spåret svarade han mest fel. Andra gången han var med höll han tyst och lät hustrun Ann-Marie Skarp svara.

Skådespelaren, Programledaren och Tävlanden Jan Guillou. Känd från Hamilton 2, På Spåret och Historieätarna. Enligt tv.nu

I tablåerna kan vi läsa att det är en miniserie i två delar som startar i mellandagarna. Den handlar om fyra kvinnor, som alla verkade som hemliga agenter under andra världskriget. De hette Eva, Karin, Jane och Sonja och av personbeskrivningarna är de enkla att dechiffrera.

Eva Kløvstad var född Jørgensen och verksam i norska Hamar, nära svenska gränsen, under andra världskriget. Hon bistod flyktlinjer från 1943, men drogs in i den djupare delen av norsk motståndsrörelse året därpå när hon blev sekreterare åt Milorgs distriktschef i Hamar Christian Juell Sandberg. Ett par veckor efter att hon blivit sekreterare avrättades Sandberg och Kløvstad tog över som distriktschef för Milorg. Hennes kodnamn var ”Jacob”.

När freden kom fick hon inte vara med och defilera framför kungen. Hon var ju kvinna. Deltagarmedalj fick hon först 1988! Här har ni en bra artikel som beskriver åtta ”bortglömda” norska motståndskvinnor, bland annat Kløvstad.

Jane Horney är omskriven och omdebatterad i all oändlighet. Just på grund av detta behöver hon en presentation, för myterna om henne har också gjort att hon är oändligt missförstådd.

Hon var en äventyrlig svenska med rötterna i Skåne och Danmark och som kluddade till sitt liv något alldeles förfärligt. Våren 1944 pekades hon av danska motståndsrörelsen ut för att vara stikker (angivare) och tysk agent. Natten till den 21 januari 1945 steg hon på båten Tärnan i Höganäs. Hon reste frivilligt med en motståndsbåt i (den naiva) tron att hon skulle kliva av i Danmark, träffa motståndsrörelsen och rentvå sig. Istället fick hon ett nackskott, virades in i en kätting och slängdes överbord.

Det ska bli mycket intressant att se om den fd KGB-agenten Guillou kan dra de slutsatser de initierade Horneyforskarna gör i dag: att Jane Horney alltså inte var nazi-tysk agent (som många felaktigt tolkar begreppet ”tysk agent” som) utan mer troligt tysk-sovjetisk agent. Hon beskrivs efter kriget av motståndsrörelsernas ledning som ett naivt redskap för de riktiga spionerna. Ja, typ ungefär den roll som Guillou tilldelades under kalla kriget.

Karin Lannby avslöjades som hemlig agent 2007 av journalisten Anders Thunberg och den norske historikern Tore Pryser. I sin bok om Kvinnliga spioner – agenter i Norden under andra världskriget (Natur & Kultur 2007) beskriver Pryser hur han och Thunberg redan 2004 lyckades nysta upp att Allmänna Säkerhetstjänstens kodnamn ”Annette” var just Karin Lannby.

Pryser och Thunberg träffade jag vid den här tiden uppe på Riksarkivet i Arninge. De forskade ihop. Pryser lanserade alltså sin bok 2007. Två år senare kom Anders Thunberg ut med sin bok Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari.

Sonja Wigert var ytterligare en norsk motståndskvinna som bland annat jobbade under kodnamnet ”Bill”. Hon benämns ibland dubbelagent, men hon användes av minst tre tjänster: norska motståndsrörelsen, svenska underrättelsetjänsten och amerikanska OSS. Likt Karin Lannby blev hon anklagad för att ha varit tysk agent (läs: nazistagent). Hon blev slutligt rentvådd efter sin död, bland annat tack vare historikern Tore Pryser som alltså tagit del av Allmänna Säkerhetstjänstens arkiv på Riksarkivet i Arninge. Sonja Wigert finns med i Prysers bok Kvinnliga spioner – agenter i Norden under andra världskriget (Natur & Kultur 2007) som ett kapitel.

Som om det inte räcker har Sonja Wigert blivit en hel bok. 2010 kom den kvinnliga historikern Iselin Theien ut med boken Sonja Wigert. Et dobbeltliv (Cappelen Damm).

Mysteriet med SVT:s val av Jan Guillou som ciceron för en miniserie om kvinnliga spioner tätnar ju mer man sätter sig in i ämnet. Jag kan konstatera att det utan tvekan finns akademisk kompetens rörande ämnet kvinnliga hemliga agenter. Bara för att nämna två exempel så har vi Pryser, som skrivit om åtminstone tre av de fyra fall som finns i SVT:s miniserie. Theien har specialiserat sig på Sonja Wigert.

Guillou, som själv försökt ge sken av att han påbörjat en avhandling i juridik visar sig vid kontroll knappt ha tagit några poäng på universitetet.

Det känns dessutom väldigt märkligt att låta ”journalisten” Jan Guillou presentera nordiska kvinnliga agenter när det finns en riktig journalist vid namn Anders Thunberg som gjort jobbet med Karin Lannby. Även om det ständigt påstås att Guillou är en ”grävande journalist” kan jag bara erinra mig att han ägnat sig åt tyckande i tidningar, varit nyttig idiot för KGB, blivit anklagad för att ha plankat andras alster samt när han skrivit om händelser visat sig haft fel (dvs har inte kollat fakta genom att gå till arkiv).

Kvinnor är ofta bortglömda i de hemliga tjänsternas historia. Och får de medalj erhåller de den årtionden efter att männen fått sina medaljer. Eller så tillerkänns de en roll i historien efter sin död.

Det är bra att uppmärksamma de kvinnliga agenterna. En del som uppmärksammat dem är avlidna. Journalisten Lena Svanberg som skrev Kodnamn Onkel tillsammans med den fd agenten Erika Schwarze. Den tidigare chefen för ryssroteln på Säpo Tore Forberg, höll 2003 ett fantastiskt Sommarprogram där han hyllade kvinnornas insatser. Han hade haft specialtillstånd att få gå i Säpos arkiv och skriva Säpos historia, som resulterade i boken Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarson & Högberg 2003).

Samtidigt finns historiker och journalister i livet som till skillnad från Guillou har gått i arkiv och som publicerat artiklar och böcker om kvinnliga hemliga agenter. Människor som utför arbete och på så sätt skaffar sig kompetens. Varför väljer man då en man som ”ciceron” som i domstol 1974 dömts för att ha spionerat mot Sverige och som 2009 erkände att han under minst fem års tid jobbade för KGB är för mig inte bara en gåta. Det stavas förolämpning.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Danmark, Jan Guillou, Norge

IB-affären till salu för 1,5 miljoner

I morgon tisdag startar Uppsala auktionskammare sin internationella kvalitetsauktion, som pågår till och med den 13 december. Ett av försäljningsobjekten är IB-affären, eller snarare ett av konstnären Öyvind Fahström (1928-1976) signerat silkscreentryck vid namn Column no. 4 (IB-affair), som gavs ut av Die Zeit i Berlin år 1974. Utropspris är 1,5-2 miljoner kronor.

Nu kan man tydligen få billigare versioner av IB-affären. År 2012 såldes en färgserigrafi av samma verk för 15 000 på Bukowskis.

Uppsala auktionsverk slår på stort och gör till och med en presentationsvideo med Knut Knutson, känd konstexpert från antikrundan. Han låter ju trovärdig, men det blir ju lite fel historiskt. Lyssna och se om du också hör felen:

”Året är 1974 och Öyvind Fahlström skildrar det rafflande händelseförloppet kring IB-affären och den politiska oron i världen. Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade en militär underrättelseorganisation, så hemlig att inte ens Sveriges riksdag kände till den. Fahlström, som då bodde i New York, kunde med förfäran följa händelseförloppet kring IB-affären, vilket resulterade i auktionens målning”, säger Knut Knutson i presentationen.

Visst är det lite pinsamt att ha fel årtal med i presentationen. Det var ju 1973 som allting som var rafflande hände.

Fib/Kulturfront gavs ut 1973 där enskilda medarbetare i underrättelsetjänsten offentliggjordes med namn, personnummer, bostadsadress, bilnummer och mycket mer. Det var 1973 som IB ”avslöjades” (eller snarare offentliggjordes). Min man Gunnar Ekberg fick 1973 fly hals över huvud då han hade dödshot över sig från terroristorganisationen PFLP. Flykten skedde efter att han 1973 blivit hotad av Jan Guillou, som kommit hem till honom med två partimedlemmar, som agerade vakter.

Det var också 1973 som Jan Guillou och Peter Bratt greps, det var 1973 åtalet mot dem lades fram och det var 1973 som rättegången hölls.

Vad hände 1974? Jo, då kom domen i Stockholms tingsrätt. Den 4 januari närmre bestämt. Guillou valde att överklaga och fick någon månads straffsänkning. Rafflande? Nej. Inte alls.

Vad mer är fel? Jo, det nu för tiden ständigt återkommande påståendet om att IB var ”så hemlig att inte ens Sveriges riksdag kände till den”. Det är faktiskt kommunisternas partiledare C H Hermansson som är felciterad. I en debatt i riksdagen i maj 1973 konstaterade han nämligen att ”de flesta” av Sveriges 350 ledamöter i riksdagen varit okunniga om IB:s existens. Det är detta som Hermansson menat varit ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti höll enligt Aftonbladet med Hermansson om detta.

Hur många kände då till IB? Vi vet inte, men jag känner IB-folk som haft med politiker från olika partier på olika övningar. Dock ej från kommunisterna, men de fick ju inte ens fick vara med i utrikesutskottet vid den här tiden. Man litade inte på dem helt enkelt.

Hela påståendet att det borde varit någon slags informationsplikt om IB till alla Sveriges 350 riksdagsledamöter visar att folks demokratikunskaper är riktigt dåliga. Alla riksdagsledamöter ägnar sig inte åt försvarsfrågor. Alla riksdagsledamöter ägnar sig inte åt sjukvårdsfrågor eller skolfrågor heller. De delar upp arbetet inom sina partier.

Är det någon verkshöjd på konstverket då? Har Fahlström fångat det fundamentala i sin samtid så som Knutson påstår? Det mest slående är ju hur han fatalt missar att sätta in terroristorganisationer som PFLP och RAF samt dess koppling till stormakten Sovjetunionen som mycket aktiv del av det stormiga politiska läget i världen. Västvärlden och kapitalismen som det onda är faktiskt det genomgående temat i hela konstverket.

Publicerat i FiB/Kulturfront, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Kalla kriget

Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö ges ut i nytryck i maj

I augusti 2009 släpptes Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst på Fischer & Co. I år, alltså tio år efter utgivningen, släppte ägarförlaget Lind & Co memoarerna som ljudbok med Christian Arnet som uppläsare.

Nu har Lind & co beslutat att det är dags för ett nytryck av memoarerna. Pocketupplagan, som gavs ut 2010, är slutsåld sedan länge. I höst har den inbundna utgåvan som trycktes 2009 i princip sålt slut.

Det intressanta med Gunnar Ekbergs memoarer är att boken konstant i över tio år legat på topplistorna i sin genre på nätbokhandlarna. Intresset för att få ett signerat exemplar tycks aldrig sina.

Nytrycket släpps i maj 2020.

Publicerat i Uncategorized

Grattis! I dag är det 10 år sedan Guillous KGB-affär

I dag är en historisk dag. Det är tio år sedan Expressen publicerade Jan Guillous erkännande om att han varit KGB-agent. Tio år. Så länge sedan och ändå så nära i tid.

Vi väcktes av att telefonerna ringde klockan sju. Den braskande rubriken …

”EXPRESSEN AVSLÖJAR
GUILLOU HEMLIG SOVJETAGENT
Tog emot pengar av KGB”

… hade fått alla redaktioner på tå. Nu skulle ”alla” ha en kommentar. Vad betydde Jan Guillous erkännande – egentligen? Min man, Gunnar Ekberg, var en av många journalisterna sökte. 

Expressens löpsedel lördagen den 24 oktober 2009 så som den hänger på vår kontorsdörr sedan dess.

I augusti hade Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst (Fischer & co) släppts. Samtidigt släpptes Guillous så kallade yrkesmemoarer. Just här, i augusti-september möttes Guillous alster av hyllningar, medan recensenterna företrädesvis var tveksamma till min mans bok, i huvudsak med förbehållet att man ju faktiskt inte kunde veta vad som faktiskt var sant eller inte.

Jan Guillous KGB-kontakter omnämns på sidan 390-391 i Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.


Två grävande journalister kan ha läst Gunnar Ekbergs memoarer. Eller så var de redan KGB-scoopet på spåret. Om Micke Ölander och Mikael Hylin kom till sidorna 390-391 hade de i alla fall kunnat läsa att Gunnar Ekberg efter IB-affären blivit uppringd av journalisten Arne Lemberg. De träffades på en krog på Adelgatan i Malmö och där berättade Lemberg och att Jan Guillou haft möten med en man som hette Jevgenij Gergel på Tennstopet på 1960-talet. Gunnar Ekberg visste mycket väl vem Gergel var – en KGB-agent!

I Gunnar Ekbergs bok stod vad faktiskt var känt i vissa kretsar. Att Säpo spanat mot Gergel, att Säpo spanat mot Gergel när han haft möte med Jan Guillou och Arne Lemberg, att Arne Lemberg visste att Jan Guillou utfört hemliga uppdrag åt ryssen samt inte minst att Gunnar Ekberg slussat Arne Lemberg vidare så att han både träffat Firman (IB) och Säpo som också fick höra vad Arne Lemberg visste om Jan Guillou och Gergel.

Expressenjournalisterna vände sig i alla fall till Riksarkivet, som relativt nyligen fått ofantliga mängder avställda Säpoakter i sitt knä. Detta hör till historien, för att man ska förstå den. Statsminister Göran Persson hade ett par år tidigare fått för sig att man absolut måste avhemliga saker som hänt under andra världskriget. Vips över en natt gick vi från upp till 70 års sekretess till sisådär 50 års sekretess. Säpo dumpade så mycket de kunde på Riksarkivet, som därefter vadade i ansökningar.

Detta bör man ha med sig, för just detta år lämnades material ut från Riksarkivet som aldrig, enligt lag, skulle ha lämnats ut vid den här tidpunkten. TV4 fick alldeles för mycket om Ströberg. Expressen fick ut alldeles för mycket om Arne Lemberg, Gergel med flera. Jag är tacksam för detta utlämnade, men det blev tyvärr konsekvenser för tjänstemannen och för den fortsatta sekretessgranskningen. Själv nekades jag efter Ströberg och Guillous KGB-affär se dokument med motiveringen att jag skulle överklaga så Riksarkivet fick prejudicerande fall.

De sötebrödsdagar journalister och forskare haft under några år var över. Tjänstemäns rädsla för att göra fel tog absurda former vid sekretessgranskning. Till och med pressmeddelanden som bevisligen hamnat på redaktioners bord på 1960-talet ströks över med tjock svart penna före utlämnanden.

Expressenjournalisterna hade i alla fall tur. De satt nu med mängder av sidor som berörde KGB-agenten Gergel och Jan Guillou. Men det räckte inte för en publicering. De behövde Jan Guillous kommentarer till det hela. Den som skickades fram var kriminalreportern Micke Ölander, som lade fram valda delar från Riksarkivet.

På dagen för tio år sedan satt jag och häpnade, för videosekvenser från konfrontationen var närmast chockerande. Den annars så självsäkre och offensive Jan Guillou var som förbytt. Min första tanke var att han var som ett lamm på väg till slakten. Jan Guillou babblade som bara den. Berättade om kritmarkeringar han gjort i en telefonkiosk på Sveavägen. Det var en hemlig signal när han ville träffa Gergel. Jan Guillou berättade att han gjort uppdrag åt Gergel och fått pengar för det och hade skrivit på ett kvitto.

Det där kvittot är inte oviktigt. Tvärtom. Vi som forskar på underrättelse- och säkerhetstjänsterna är alltid intressserade av östs kvittenser. Kvittot är ett bevis som håller i domstol för att kunna påstå att någon varit hemlig agent för den ena eller andra östtjänsten.

Senare skulle Jan Guillou göra en anmälan till Allmänhetens Pressombudsman (PO) där han felaktigt påstod att Expressen kallat honom ”spion”. I verkligheten var Expressen strikt och använde bara ordet ”agent”, vilket gjorde att de friades. Micke Ölander och Mikael Hylin fick Guldspaden för sitt gräv utan mera ett ytterst skickligt hanterande psykologiskt. Utan Jan Guillous pladdrande och erkännande hade det inte blivit någon KGB-affär.

Jan Guillous KGB-affär är historiskt mycket viktig. Före KGB-affären hade han en stark plattform i media där han basunerade ut att Säpo var dumma därför att de jagade kollektivet palestinier alternativt kollektivet muslimer, som var oskyldiga. De som hade en annan uppfattning om hur Säpo jobbade, till exempel terrorforskaren Magnus Ranstorp, hoppade han ständigt på.

Denna kader av anti-Säpo-aktivister från vänsterkanten var vid den här tiden inte obetydliga. Samma år som KGB-affären hade den numera berömda Rosengårdsrapporten lagts fram, närmre bestämt i januari 2009. Rapporten berättade om islamistisk radikalisering på Rosengård, något som i dag inte är ifrågasatt. Men där och då i januari 2009 möttes rapporten av just denna anti-Säpo-aktivits-falang som attackerade författarna. Enskilda journalister stod bakom attackerna, men främst attackerades den från aktivisthåll inom forskningen.

Snabbt spreds bilden av att Rosengårdsrapporten inte gick att lita på. I dag står det klart att det kunde man visst det. Det talas öppet om de tio förlorade åren då vi i Sverige inte gjorde någonting för den utveckling som rapporten varnade om – radikaliseringen i ett av många mångmiljonprogram.

Avslöjandet att Jan Guillou haft ett KGB-förflutet är historiskt och viktigt. I ett enda slag gick Jan Guillou från att vara den som i media ständigt och jämnt fick uttala sig som expert på allt och inget och i synnerhet om svensk politik och underrättelse- och säkerhetstjänstfrågor till att aldrig ens få en fråga. Han gick från mängder av intervjuer med välvilligt nickande svenska journalister till att plötsligt möta en mängd kritiska frågor. Plötsligt blev det okey att granska vad Jan Guillou hade sagt. Den Guillouska maktsfären var bruten. Det välkomnade jag.

Den aktivistiska kadern som vill begränsa Säpos uppdrag att skydda demokratin finns fortfarande. Men de har blivit allt tystare, tack vare KGB-affären. Bit för bit har den luft de fått under vingarna begränsats allt mer. KGB-affären var inte bara en milstolpe som lockade till fler grävanden om Jan Guillou. Den var början till slutet för aktivisternas kampanjer om att Säpo jagade muslimer som grupp i mångmiljonprogrammen.

Spiken i kistan var bland annat avslöjandet att Osama Krayem från mångmiljonprogrammet Rosengård varit inblandad i terrordåden i Bryssel och Paris 2016. Nu blev det onekligen lite svårt att påstå att Rosengårdsrapporten varit ett sammelsurium. Journalister och allmänhet hade redan kunskap om att IS begick förfärliga brott mot människor. De halshögg folk och filmade det. Nu skulle ju dessa ”IS-resenärer” kanske komma hem till Sverige. Terrordåden i Stockholm 2010 (det misslyckade) och 2017 gjorde att många upplevde att hotet kom nära och blev verkligt.

Påståenden om att Säpo urskiljningslöst jagar vissa religiösa grupper eller befolkningsgrupper har för de allra flesta plötsligt blivit fullständigt befängt. Guillou bjäbbar fortfarande om just detta, men få tar honom på allvar.

Publicerat i Jan Guillou, KGB, Säpo

DDR 7 oktober – ett jubileum över en diktatur som föll

I dag är det 70 år sedan DDR grundades. 30 år sedan DDR-diktaturen genomförde sitt allra sista firade. Snart är det jubileum för en mur som föll. Hur kan man förklara detta absurda land?

I lördagens Skånskan hade jag 3 000 tecken på mig. Det var en utmaning. Jag valde två händelser. 1949: Min mamma flyr från Ingenting. 1980: En Stasiofficer skämtar om Titanic.

Jag har i åratal förundrats över svenskars okunskap om vad som hände efter att andra världskrigets slut. När jag sagt att mamma flydde sommaren 1949 med sin familj i en roddbåt från sovjetiska ockupationszonen av Tyskland är den allra vanligaste motfrågan ”Var de judar?”

Ja, redan här kajkar samtalet. När jag försöker svara på just den specifika frågan med ett ”Nja, jag tror inte det, men man vet ju aldrig. Morfar var ju född i dagens Polen och växte upp på ett barnhem så 100-procentigt kan jag inte svara på om vi är judar eller inte” blir den snabba motfrågan i princip alltid ett ”Var de nazister?”

Det är just i sådana här situationer det är läge att hämta andan. Utan att rodna ställer svenskar mig inför förhörsliknande situationer: Min etniska bakgrund måste redogöras! Är jag inte jude måste min familj ha varit nazister!

Detta jag berättar har aldrig hänt i andra länder, eller för all del i samtal med svenska judar. Säger jag att min mamma och hennes familj lämnade ryska ockupationzonen 1949 nickas det, eller så får jag svaret att det är mycket som hänt i natt och dimma, och så övergår samtalet till något annat. Folk som kan sin historia ägnar sig inte åt dumma förhör!

Det var faktiskt nuvarande ärkebiskopen Antje Jackelén som fick mig att reflektera över varför svenskar är så dåligt upplysta om Tysklands historia. När jag och min Stasi-forskarkollega Svante Winqvist träffade henne i egenskap av biskop i Lund efter Aleksander Radler-affären 2102 reflekterade hon över det synnerligen ensidiga utbudet i boklådorna om tysk historia. Alla böcker handlade ju om Hitler. Det fanns ju så mycket mer av tysk historia, menade hon.

Strax därpå var jag i Stockholm och gick in på Wettergrens, som mig veterligen då var Sveriges största boklåda. Jag fick ihop ca 110 titlar tysk historia. Jag tror det var två (2) som inte handlade om Hitler. Antje Jackelén hade haft rätt. Något liknande har jag inte sett i något annat land.

Svensken har alltså Hitler på längden och tvären av näthinnan när man jag säger att min mamma lämnade sovjetiska ockupationszonen av Tyskland 1949. Vad som hände före Hitler eller efter Hitler är för svensken i gemen något synnerligen vagt.

Reportaget i Skånskan började alltså med logiska fakta. Min mamma flydde inte från DDR. Hon har aldrig bott där. Efter andra världskrigets slut upphörde Tyskland att existera. Landet delades upp i fyra ockupationszoner, varav den ryska var den värsta av dem alla. Min mamma och hennes familj hade oturen att hamna i just denna zonen.

I somras var det 70-årsjubileum sedan min mamma kom till Sverige. Det var en två dygn mycket farlig tur från sovjetiska ockupationszonen av Tyskland. De steg iland vid Falsterbohus vid 12-tiden på dagen den 5 juli. Min mamma lämnade alltså inte DDR, då det ännu inte fanns. Hon flydde inte heller landet Tyskland, för det fanns inte heller. Min mamma flydde från Ingenting.

1949 var faktiskt ett toppår för båtflyktingar som kom till Sverige. Alla som kom för egen maskin utreddes som sk illegala flyktingar. De som steg iland på Öland, Blekinge eller Skåne sattes på Citadellet i Landskrona, där de levde isolerat den första tiden. Föregångaren till Säpo, Allmänna Säkerhetstjänsten, bodde med dem under utredningstiden.

Den 7 oktober 1949, alltså tre månader efter min mammas ankomst till Sverige, utropades DDR. Först fick den heta Tyska Demokratiska Republiken, TDR, och det utlovades allmänna val inom ett år. Val hölls regelbundet i diktaturen, men möjligheten att välja var en chimär. DDR blev en enpartistat. En socialistisk enhetsstat. Landet som blev expert på Fake News innan Fake News ens var uppfunnet.

Efter murens fall har det gång på gång avslöjats hur mycket DDR ljög om allting. ständiga nyheter om produktionsmål som överträffade tidigare överträffade produktionsmål var lögner rätt igenom. DDR var efterblivet, tekniskt och ekonomiskt. Det hjälpte inte hur många politiska fångar man än sålde till väst eller hur mycket HV A stal av uppfinningar och forskning. Gapet mellan öst och väst bara växte.

Ofta påstås att det var USA:s president Ronald Reagan som fick muren på fall. Det är helt felaktigt. I min artikel i Skånskan förklarade jag hur det var: Diktaturer som bygger på planekonomi är predestinerade att falla samman av sig självt. Frågan är bara när sammanbrottet kommer.

Sovjetiska ockupationszonen och senare DDR dränerades på unga och välutbildade människor, som flydde till väst. För att hindra fler från att fly byggdes murar, den sista ”proppen” sattes i Berlin 1961. Det officiella Fake News-beskedet var att muren var ett skydd mot fascisterna (dvs kapitalisterna) i väst. Till det roliga hör att den som blev pensionär kunde resa fritt. Förhoppningen var väl att pensionärerna skulle bli kvar i väst så DDR slapp sörja för dem!

Kvar i DDR hade man planekonomi. Det är sedan länge bevisat att det inte funkar att låta staten planera en ekonomi inpå minsta skruv. Det skapades genast brister, och i bristekonomin började den svarta marknaden florera. Människor är rationella. Således började i princip hela befolkningen jobba så lite som möjligt, så att även deras vara blev en bristvara så att de kunde stjäla på jobbet för att sedan fixa sig något annat.

Se där! Nu förstår du varför restaurangpersonalen var så sur. Du åt ju upp den mat de hade tänkt ta med sig hem för att äta upp själv eller för att fixa sig ett par jeans eller något annat!

Ett land där hela befolkningen jobbar för att skapa brister kan bara gå under. Det har inget med Ronald Reagans Stjärnornas krig att göra!

Hur var det nu med skämtet om Titanic? Nio år före murens fall satt en man som jobbade för Stasi och skämtar om en annan kommande ”katastrof”. Herr Bohnsack arbetade  för Stasis utrikesspionage, HV A, Hauptverwaltung Aufklärung, och tog hjälp av Titanic när han inför sina chefer beskriver tillståndet i DDR:

”USA, Sovjet och DDR vill bärga Titanic”, säger han. ”USA vill ha juvelerna som tros finnas i kassaskåpet. Sovjet vill ha den toppmoderna tekniska utrustningen, och DDR … (Bohnsack gör en konstpaus). DDR vill ha orkestern som fortsatte spela fastän fartyget sjönk.”

Berättelsen har jag hämtat ur boken Stasiland av Anna Funder (Forum 2003). Där står det att läsa att Herr Bohnsack utbildade sig i DDR till journalist, men rekryterades till den hemliga avdelning Sektion X, som ägnade sig åt desinformation.

Sektionen uppdrag var att läcka falska uppgifter till journalister och som skulle skada personer i Väst. Oftast gällde det politiker, som kunde få sina karriärer förstörda av ihopfogade inspelningar av samtal som aldrig ägt rum, eller ihopkokat ”sprängstoff” om nazistiskt förflutet. Det kunde säkerligen finnas sanningar också, men Sektion X uppdrag var inte att hålla sig till sanningen.

Det är i detta perspektiv som vi ska se herr Bohnsacks uttalande. Han tillhör den yttersta makten i en förtryckande stat. Inför sina chefer skämtar han öppet om undergången för den egna staten, nio år före murens fall. Visserligen varnas han för sin skämtsamhet, men det säger något om tillståndet i DDR anno 1980. Folk visste vart det brakade hän. Frågan var bara när det skulle inträffa.

I dag är det 30 år sedan DDR med pompa och ståt firade sitt 40-årsjubileum. Diktatorn Erich Honecker tog emot en mängd andra diktatorer. Förstod de där och då att alla skulle falla som käglor inom kort?

Publicerat i DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, Stasi | 1 kommentar

Jan Guillou – från Coq Rouge till IS

I helgen publicerade Aftonbladet en krönika av Jan Guillou. Med rubriken ”Gagnar det demokratin att strunta i principen likhet inför lagen?” driver Janne Guillou sin flera årtionden gamla tes, den att Säpo urskillningslöst jagar oskyldiga, i det här fallet muslimer.

I sin krönika hävdar Jan Guillou att imamen Abu Raad ”bott i Sverige i 23 år utan att begå brott”. Guillou imponerar ständigt. Här går han i god för en imams över 200 000 timmars vistelse i Sverige. Tänk att han har sådan koll! Men det är ju klart. Allvetande har Guillou varit länge. 2009 gick han i Sveriges Radio i god för att den svenska vänstern var den enda vänstern i hela Europa som inte ens tänkt i termer av att begå terroristbrott. Därefter har han återupprepat mantrat. Det är liksom meningen att Du ska tro på det här. Det är så en påverkansoperation funkar.

Jan Guillou driver tesen att Säpo hemlighåller bevisen mot Gävleimamen och hans son och ytterligare fyra män. Detta felaktiga påstående har sakligt bemötts av terroristforskaren Magnus Ranstorp i en läsvärd tråd på twitter. Kort och gott menar Säpo sig ha bevis för att personerna är säkerhetsrisker och är tongivande i islamistiska extremistmiljöer (läs: sympatiserar med IS).

I krönikan hamras det in att ”hemliga bevis” är ett ”trick” som Säpo ägnat sig sedan 1970-talet.

Då var det palestinier som drabbades av Säpos nit, eller andra utlänningar som kunde misstänkas för att sympatisera med den palestinska saken, skriver Guillou i Aftonbladet.

Guillou hävdar sig själv vara ett offer för Säpo som utnyttjat kryphål i lagen för att telefonavlyssna Fib/Kulturfront 1973. Genom att Guillou var fransk medborgare kunde ”avlyssningsoperationen” bli ”juridiskt möjlig”.

Själv noterar jag att han i förhören 1973 för Säpo skryter om sina egna ”avlyssningsoperationer”. Dels ska en kvinnlig arbetslös socionom i Tumba avlyssnas, för enligt Jan Guillou är hon medlem i en judisk terroristorganisation (Jewish Defence Leage, en angränsande lägenhet är redan fixad). Dels har Jan Guillou och Peter Bratt låtit skicka efter en till Stasi anknuten ”avlyssningsexpert” från Danmark. Målet är att med danskens hjälp fixa till avlyssningen av en underrättelsechefs sovrum.

Varför just sovrummet på Drakens Gränd var intressant är mystiskt, ty underrättelsemannens kontor mittemot i trapphuset borde vara mer intressant. Tilltaget fick dock sin förklaring när en fd arbetskollega till underrättelsechefen berättade att underrättelsechefen var homosexuell/bisexuell. Då blev Jan Guillous uttalande i förhör den 26 oktober 1973 obehagligt begripligt:

”Jag vill härmed betona att jag har sagt det ganska många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av informationer kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har vi aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt… Vi skulle aldrig kunna använda oss utav utpressning eller något liknande”, citeras Jan Guillou (B 653/73).

Citatet driver oss osökt in på Jan Guillous tes i helgens AB-krönika. Den om att Säpo allt sedan 1970-talet jagar en viss grupp av människor, som enligt Jan Guillou alltid är oskyldiga. Först menar Guillou att det var palestinierna. På 1980-talet var det kurderna. Nu är det muslimerna.

Kort sagt byter Säpo jaktbyte i takt med växlande politiska konjunkturer, skriver Guillou. 

Själv har jag ofta en annan syn på de människor Jan Guillou så enträget försöker oskyldighetsförklara. Vid närmre granskning visar i princip hela högen alltid sig vara hemliga medlemmar i extremistiska våldsbejakande organisationer. Strax efter Guillous försvarstal begår vissa även terrordåd.

Det är intressant att notera hur många kanaler Jan Guillou genom åren har använt för att hamra in i den svenska befolkningen att extremvänstern är vit som snö och att Säpo alltid jagar oskyldiga grupper i samhället.

I romanen Coq Rouge, som kom ut 1986, mejslas teserna fram. Jewish Defence League (Operation Dalet) i Tumba återfinns fast på andra adresser. Säpos urskillningslösa massgripande av palestinier vidrörs livfullt. När Kröcherligan grips ”kopplade man på ett par palestinier på tåget.”

På så sätt märks det ju att firman gör rätt för sig och griper terrorister i massor. (sid 120 pocketversionen)

När Säpo genomför massingripanden skildrar Guillou en polisbrutalitet av sällan skådat slag. När vänsteraktivisten Annelise Rydén släpas ut ur bostaden i Hägersten är hon naken och får dessutom gå baklänges med handfängsel bakom ryggen. Fyrtio (40) poliser har deltagit i operationen. TV får mycket fina sekvenser på den lilla späda aktivisten, som efter att ha fått gå baklänges släpas till väntande polisfordon.

Parallellt med detta deltog ytterligare åttio (80) poliser i Säpos tillslag i Uppsala där sju (7) palestinier greps. Eftersom de var utlänningar kunde de…

tas i ”förvar” på obestämd tid… skriver Guillou.

Börjar ni nu se den röda tråden? Det går ständigt igen i Jan Guillous alster. Det spelar inte någon roll om han gör s k ”expertuttalande” i media, sitter i sitt eget tv-program, skriver en krönika eller använder fiktionens form. Teserna ska hamras in i Dig så att Du till slut tror på dem. Du ska misstro Säpo. Tro att de alltid jagar oskyldiga. Att det är de som är ett hot mot demokratin.

Jan Guillous kritiker menar att han försöker skapa polarisering i samhället och misstro mot de funktioner i samhället som är satta att skydda demokratin, vilket är exakt det Säpo ska göra. Ser man Jan Guillous insatser på olika plattformar som en flera årtionden lång påverkansoperation mot den svenska befolkningen blir allt klart som korvspad.

Publicerat i Uncategorized

Guillous fixering vid Gunnar Ekberg, som visar sig vara Hamiltonättling

Otaliga gånger har det diskuterats om vem den riktige Carl Hamilton kan vara. Den litteräre figuren i Jan Guillous romaner. Han ni vet som är adelsman, underrättelseofficer och attackdykare i flottan.

År 2005 utnämnde Expressen Bertil Lundin, 58, till ”Verklighetens Hamilton”. Det var en felaktig koppling till litterära figurer. Lundin hade varit chef för efterföljaren till IB, som i dag heter KSI, Kontoret för Särskild Inhämtning. I egenskap av chef för en hemlig militär underrättelseavdelning som är efterföljare till IB, kan Lundin bara motsvaras av IB-chefen Birger Elmér, som Guillou aldrig någonsin gjort någon hemlighet har stått modell för ”Den Gamle”.

Gång på gång har min man pekats ut som ”Verklighetens Hamilton”. År 1996 gjorde TV4 en dokumentär som fick titeln ”Verklighetens Hamilton”. Tidningarna basunerade ut ”Reportage om den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton” och att ”Jan Guillous superagent har funnits i verkligheten!”

Min man protesterade mot jämförelsen med den litteräre figuren, som han fann föga trovärdig. Profilen före detta Clartémedlem som släppts in på en officersutbildning, som därefter blir rekryterad till underrättelsetjänsten, som springer runt och skjuter vilt omkring sig och som dessutom sympatiserar med terrorister är helt enkelt varken realistiskt eller likt Gunnar Ekberg. 

”I ‘Vendetta’ springer Carl Hamilton omkring med vapen och hämnas, men så arbetar ju inte en spion. Vi vill skildra hur en spion arbetar”, sa TV4-journalisten Roger Magnergård 1996 till Aftonbladet.

Dessutom finns mängder av pinsamma fel i Hamiltonböckerna, bland annat helt tåssiga saker om dykning, som spär på min mans aversion att bli jämförd med något så lågkvalitativt researchmässigt. 

Den militärhistoriske skribenten Lars Gyllenhaal har också analyserat frågan om vem som är ”Verklighetens Hamilton”. Gyllenhaal har i en artikel, som tyvärr inte är daterad, gått igenom svensk militär dykerihistoria och kommit fram till att den mest Carl Hamilton-like militäre dykaren inte heter Carl Hamilton utan Gunnar Ekberg.

Visserligen har Gunnar Ekberg enbart utbildning som röjdykare inom svenska militären, men han fick även hemlig specialutbildning i Sverige i syrgasdykning och fick dessutom vidareutbildning i Haifa av israeliska attackdykare inom Shayetet 13 (trettonde flottiljen).

Gyllenhaal redogör även för de andra kandidaternas bakgrund. De är välmeriterade men ingen annan än Gunnar Ekberg har haft skarpa uppdrag. Detta, just utbildning inom attackdykeri med skarpa uppdrag i CV:n, fäller avgörandet för Gyllenhaal. Gunnar Ekberg är ”Verklighetens Carl Hamilton”. 

Mitt huvudintresse är inte vem ”Verklighetens Hamilton” råkar vara. Mitt intresse ligger på ett annat plan.

Jag har i många år bloggat om vad IB-affären egentligen var för något och hur den säkerhetspolitiska spelplanen såg ut under kalla kriget. Problemet är att jag osökt hela tiden kommer in på Jan Guillous exploatering och förvanskning av Sveriges underrättelse- och terroristhistoria. Systematiskt har han använt media och fiktionens värld för att ständigt skruva till och förändra skeenden som hänt i verkligheten, oftast för att få de skummaste personerna att framstå som vita som snö. 

Har Jan Guillou lyckats med sina påverkansoperationer mot den svenska allmänheten? Själv tycker jag det är så uppenbart att Jan Guillou ofta blandar in fiktion även i sin ”journalistik”. Framställningarna är röriga, vilket möjligen är meningen. 

Jan Guillou verkar inte ha särskilt mycket fantasi. Eller så är han bara väldigt lat. Hans Hamiltonböcker bygger på att han plankat rätt av ur förundersökningsprotokollen till IB-åtalet B 653/73 från Stockholms tingsrätt och som ledde till att han själv, Peter Bratt och den alkoholiserade före detta IB-medarbetaren Håkan Isacson dömdes för spionage. 

Första boken i serien handlar om Jewish Defence League och återfinns i bilaga J i IB-åtalet. Uppgiftslämnaren är ingen mindre än Jan Guillou, som hävdar att en judisk terroristorganisation infiltrerat Palestinagruppen i Stockholm.

På fullaste allvar berättar Jan Guillou i förhören 1973 att han ingår i en grupp som identifierat en nyutexaminerad kvinnlig socionom, som vi kan kalla ”D”. Hon har en lägenhet i Tumba och är just nu utan jobb men har haft ett vikariat, som jag minns det på socialtjänsten i Botkyrka. Via bulvaner har Jan Guillou fått tillträde till en grannlägenhet och nu ska ”D” buggas, skryter Jan Guillou för Säpos förhörsledare. Guillou är övertygad om att ”D” och en man som vi kan kalla ”H” ingår i denna judiska terroristorganisation. Säpos Folke Axman har redan kontaktats. 

I första Hamiltonboken spinner Guillou vidare på Jewish Defence League-historien. Folke Axman blir Axel Folkesson och hittas mördad, Säpo jagar palestinier och griper dem i parti och minut utan saklig grund och för att uppfylla statistiska planmål. Egentligen är det judiska terrorister som är i farten. 

Plankningen fortsätter genom böckerna, inte bara från IB-åtalet utan från händelser kopplade till IB-affären där Jan Guillou ofta har agerat perifert som aktivist, ”journalist” eller journalist-aktivist. 

I Hamiltonböckerna får den vackra palestinska terroristen Mouna Soudi bli palestinsk vacker brigadgeneral och befrielsehjältinna vid namn Mouna al Husseini. Hon är medlem i PLO och kompis med Carl Hamilton. Verklighetens Mouna hade 1969 blivit omskriven i Sverige för de palestinska barnteckningar hon ställt ut i Stockholm och Göteborg. Flera journalister, bland andra Vanna Beckman och Jan Guillou behandlade henne som en hjältinna och befrielsekämpe. Strax därpå greps hon på Hotel Carlton i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson. På rummet fanns en handgranat, en pistol och ammunition. Det nystades upp en plan om att mörda Ben-Gurion och därefter blev Mouna utvisad ur Danmark på livstid.

I september 1970 visade det sig att Mouna Soudi var medlem i terroristorganisationen PFLP då hon deltog i kapningen av fyra passagerarflygplan, varav tre landade på Dawson Airfield där de senare sprängdes.

Det kan konstateras att en mängd människor som berörs i IB-åtalet får passera revy i Jan Guillous böcker. Inte bara i Hamiltonböckerna utan även i andra böcker, krönikor, nyhetsartiklar och annat.  

Istället för att frenetiskt leta efter ”Verklighetens Hamilton” kanske det vore bättre att räkna in de som slipper vara med i Jan Guillous alster? Grattis till er alla! Hur lyckades ni? 

Jan är ju som ett spöke som man blir påmind om var dag”, sa Göran Skytte till mig när jag stötte på honom i parken sommaren 2009.

Tack och lov blir jag inte påmind var dag om Jan Guillou, men tillräckligt många gånger för att just den där känslan ska uppkomma. Hur blir vi av med den där klängiga Jan Guillou? 

Nu producerar Jan Guillou en släktsaga som sedan länge framhävts som plagiat. I 1968 återuppstår hela IB-affären. Fib/Kulturfronts avslöjanden och Mouna Soudi-affären vevas om på exakt samma sätt, fast med en mikomillimeters omvinkling vars enda mål uppenbarligen är att få åtal och dom mot Guillou att uppfattas som helt orimliga.

Jan Guillou formligen exploderar i sin Gunnar Ekberg-fixering. Av utdrag jag fått tillsänt av mina följare tycks min man ha fått dubbla roller i boken.

Alla andra får konstiga namn. Peter Bratt blir Bertil Petri. Håkan Isacson blir Isak Håkansson. Folke Axman blir Axel Folkesson och så vidare. Jan Guillou kallar inte min man Eke Gunnarsson, utan låter Gunnar Ekberg vara Gunnar Ekberg och ”D”.

I 1968 berättas om artiklar i Fib/Kulturfront där Guillou skriver att Gunnar Ekberg ”utpekas som en rätt flitig förbrytare i tjänsten”.

Bara här skruvar ju Jan Guillou sanningen 180 grader, för i verkligheten var han vid den här tiden en mycket stor beundrare av min man. I Fib/Kulturfront 1973 pekade nämligen Jan Guillou ut Gunnar Ekberg som en mycket skicklig, effektiv och betydelsefull agent: 

Ekberg ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste”, skrev Jan Guillou i Fib/Kulturfront 1973. 

(Någon petimer kanske här ifrågasätter mitt påstående. Det här kan ju ha varit Peter Bratts ord, men si det är det inte. Artiklar som i Fib/Kulturfront är signerade ”Peter Bratt och Jan Guillou” är skrivna av Peter Bratt, medan artiklar signerade ”Jan Guillou och Peter Bratt” är skrivna av Jan Guillou. Således är avslöjandet av Gunnar Ekberg i nr 17/73 skrivna av Jan Guillou.)

Det här var faktiskt inte enda gången Jan Guillou visar sin beundran för min man. 2013 skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbadet där Gunnar Ekberg framställdes som en attraktiv och mycket anlitade föredragshållare. Läs och bedöm själva! Så mycket smicker har Gunnar Ekberg inte fått av Jan Guillou sedan 1973! 

”Och den statlige angivaren Gunnar Ekberg, som begick terrorbrott för att kunna rapportera om terrorbrott, anlitas i dag som seriös föreläsare, som om han alls icke var den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia”, står det här.  

I senaste boken 1968 verkar Jan Guillou inte ens skämmas över sina plagieringar och skönmålningar av sanningen. Åtalet IB II mot Eric Ponti, Bertil Petri och Isak Håkansson läggs ner eftersom Eric och Bertil är ”undersökande journalister”. I verkligheten fick Jan Guillou, Peter Bratt och landsförrädaren Håkan Isacson fängelsedomar för spioneri. Av IB-åtalet framgår att varken Jan Guillou eller Peter Bratt ser sig som journalister.  

När 1968 kom ut gick jag in på Gleerups i Lund och slog upp en valfri sida. Det första jag fick upp var en plagiering av Gunnar Ekbergs liv och egna beskrivning av sitt hem i Göteborg, som återfinns i memoarerna ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst”.

I Jan Guillous 1968 skriver han om ”D” som lever dubbelliv och jobbar extra och säljer dykutrusning. Hans lägenhet har två skepnader. En anpassad för en medlem av KFML och palestinagruppen i form av lämpliga affischer, bakom dessa en ”normal” variant med tavlor på väggarna.

Allt är direkt plankat från Gunnar Ekbergs memoarer, förutom vissa nyanser. Firman hette till exempel Aquasport (dagens Poseidon) och Gunnar Ekberg sålde inte dykutrustning utan skötte reklam och information, samt utvecklade Unisuit. De dubba upphängningarna på väggarna var Gunnar Ekbergs verklighet.

Jan Guillous relation till min man är kluven. Den fasad av avsky han målar upp är genomskinlig. I verkligheten är det uppenbart att Jan Guillou både beundrar och är avundsjuk på min man. En gång i tiden umgicks de i Palestinarörelsen. Gunnar Ekberg gavs inträde i det värsta av det värsta – terroristorganisationen PFLP. Dess ledare Wadie Haddad lät inte Jan Guillou få samma inträdesbiljett. Han litade inte på Guillou och kallade honom ”den där fransmannen”.  

Jan Guillou fick inte vara med de riktigt farliga grabbarna och leka. Gunnar Ekberg gjorde skarpa uppdrag och räddade liv. Jan Guillou själv har knappt gjort lumpen och det närmast ”farliga” han gjort är att ha varit i ett träningsläger i Mellanöstern och fotograferats med granatsplitter i handen. När han sitter i förhör 1973 försöker han ständigt imponera på förhörsledarna genom att skrävla om det underrättelsearbete han ägnar sig åt inom Palestinarörelsen.

Jan Guillous överdrivna intresse för Gunnar Ekberg speglas också i många årtionden av krönikor som han ägnat åt min man. Antalet gånger Gunnar Ekberg får vara med i Jan Guillous alster är häpnadsväckande. 

Ju mer jag studerar Jan Guillou desto mer slående är det. Jan Guillou har en snart femtio år lång Gunnar Ekberg-fixering. Om det inte vore för att jag uppfattar Jan Guillou som homofob skulle jag tro att han är tänd på min man. 

För övrigt har min man alltid hävdat att han absolut inte kan likställas med den litteräre Carl Hamilton eftersom han varken kommer från adeln eller överklassen. För ett år sedan tog jag tag i hans släktforskning och kompletterade det med DNA-test på FTDNA och Ancestry.

De adliga träffarna rätt in i Riddarhuset med kopplingar till flera skånska slott var så starka att de inte gick att ignorera. Detta gör inte Gunnar Ekberg till adlig, men däremot till adelsättad.

Efter intensiv släktforskning kunde det kartläggas. Gunnar Ekbers farfars morfars farmor var Ulrika Christina Hamilton af Hageby född 1748 i Stockholm. Så Hamiltonättad är han. Efter IB-avslöjandet levde Gunnar Ekberg under dödshot och gömde sig på de brittiska öarna, vilket han berättar om i sina memoarer. Han lärde sig älska Skottland, Irland och whiskypremiären gjorde han med Laphroaig, som i dag är huswhiskyn. Han är glad över alla skotska och irländska rötter jag kan hitta!

Hugo Johan Hamilton, som stred vid Poltava, är Gunnar Ekbergs anfader.

I helgen var vi och tittade på hus som den mäktiga skotska familjen Leyell ägt i Helsingör. Sander Leyel (Alexander Lyle från klanen Lyle) är också en direkt anfader. Visst är det kul att ha Öresundstullare och vinimportörer i släkten!

Det visar sig att Karl XII:s ”Lille Vauban” också är en direkt anfader. Så roligt att hitta en kunskapare i släkten. Vi talar alltså om Axel Gyllenkrok, som av kungen beskrivs att han ”känner vägen”.

Kunskaparen Axel Gyllenkrok är också Gunnar Ekbergs anfader.


I slutet på augusti kommer Gunnar Ekberg och hans släkt på fädernet med i ett praktverk på 9 kilo och cirka 3 264 sidor. Geneaologen Per Andersson har sammanställt 275 000 ättlingar till Gustav Vasa, varav omkring 200 000 lever i dag. Läs här eller gå in på Vasasidan här.

Dagen före midsommar hörde jag av mig till Per Andersson om min mans kopplingar till Gustav Vasas andra och tredje hustru, som jag hittat. Per Andersson returnerade snabbt att Gunnar Ekberg i så fall var direkt bördig efter Gustav Vasa via hans son Johan III och frillan Karin Hansdotter. Kunde jag återkomma med en släktredogörelse? Den tog fem timmar att göra på midsommarafton och många mejlväxlingar och faktakollar senare ska nu drygt tio sidor av Gunnar Ekbergs släkt vara med i boken. 

Frillodottern Sofia Johansdotter är anmoder till Gunnar Ekberg.

Just det där med Gunnar Ekbergs adliga släktgrenar tycker jag är väldigt kul av flera skäl. Som släktforskare är det stimulerande att få variation och förutom bönder, torpare och statare ibland hitta smeder, soldater, världsberömda operasångerskor och skotska handelsmän.

Jan Guillou har ju i alla år försökt att få svenska folket att tro att det är han som har en väldigt fin bakgrund. Han trodde ju själv att han var adelsättad när han var barn! 

”Jan måste ha känt sig förtvivlad, för han trodde ju att hans egen far var en fransk greve”, berättade hans syster för Expressen 2003.

Med enkel släktforskning går det att se att Jan Guillou målat upp en Potemkinkuliss om sig själv, vilket jag visat i ett inlägg som är det mest lästa på min blogg. Jan Guillous morfar var som en kombination mellan Percy Nilsson och Refat el Sayed (byggentreprenör vars imperium byggdes upp snabbt och rasade som ett korthus). På Jan Guillous möderne hittade jag bara enkel arbetarbakgrund, bland annat en koboltsarbetare i Falu koppargruva vid namn Kruse.

Johan Kruse. Fd kolare. Anfader till Jan Guillou.

Jan Guillous fixering vid min man kommer att fortsätta. Eller så lägger han av till sist. Jag hoppas på det senare. 

Publicerat i Gunnar Ekberg, Historia allmänt, Jan Guillou, underrättelsetjänst | 2 kommentarer

I dag släpps Gunnar Ekbergs memoarer som ljudbok

År 2009 kom Gunnar Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst ut på Fischer & Co. Tio år senare släpps de i dag som ljudbok på Storytel. Inläsare är Christian Arnet. Nytt omslag togs fram eftersom det gamla inte fungerade i mobilformat. Länk till Storytel har ni här.

Publicerat i Uncategorized