Turista i Volvograd hos Honecker och Mielke – Waldsiedlung Wandlitz

Var bodde Erich och Margot Honecker? Erich Mielke? För att genomföra en turisttur i SED-regimens lilla gated community i utkanten av Berlin krävs vissa förberedelser på hemmaplan och på internet. Orsaken är enkel: i Tyskland pekar man inte ut fastigheter och platser hur som haver. Det finns tyvärr exempel på familjer som blivit ofredade för att de råkar bo i ett hus som en gång kopplats till nazismen, Stasi eller SED-regimen i övrigt.

Så den som letar efter var SED-regimen bodde och vill koppla ihop detta med dagens verksamhet får lägga ihop pusslet själva. Viktiga sökord är Waldsiedlung Wandlitz och Bernau bei Berlin. Waldsiedlung är alltså själva bostadsområdet där SED-regimen bodde. I dag präglas området i hög grad av Brandenburgkliniken. De berättar inte om områdets forna historia på sin hemsida.

Lena Mielke

Wo bist du Erich? Lena Breitner utanför Stasichefen Erich Mielkes hus på Eichelhäherweg 1. Foto: Gunnar Ekberg

Genom åren har jag besökt Waldsiedlung och ser hur området förändras. Att säga vad som finns just nu i olika hus ska man vara försiktig med. En del av SED-regimens bostäder på Eichelhäherweg, Habichtweg och Bussardweg är numera privatbostäder och om jag inte minns fel var ett hus dagis när jag var där senast. Då stod vissa hus tomma och renovering pågick. Det gällde t ex Erich Mielkes Haus 14, det som i dag är Eichelhäherweg 1.

SED-regimens bostäder anges inte med gatuadress utan med ett nummer. Politbyråmedlemmarna bodde i hus numrerat 1-23. Här har ni en bra karta över husen.

Så då får vi lägga ihop 2 och 2. I SED-regimens Haus 1 bodde regeringschefen Willi Stoph. I dag är detta adressen Bussardweg 1, där det nu finns en enhet för kroniskt sjuka barn. I Haus 11 bodde Erich och Margot Honecker. Adressen är nu Habichtweg 5. 

Hos mig väcks alltid viss munterhet när jag ser T.A. Konzags skylt. Ett av SED-regimens hus är numera mottagning för patienter med psykosomatiska sjukdomar. På Brandenburgklinikens hemsida kan jag läsa vad Konzag har publicerat sig i för ämnen: bland annat ”Stability and loss: the influence of the social system on the fate of patients” (1993). Det är ju passande val av hus att bedriva verksamhet i! Stabilitet var vad SED-regimen sökte då de byggde sitt gated community. De blev helt enkelt rädda för sin befolkning efter folkupproret 1953. De ville skydda sig. Övervakningen och annan galenskap bara eskalerade i DDR tills var 16:e invånare rapporterade till Stasi. 1989 förlorade SED-regimen allt. Kanske borde man dömt dem alla till att bli föremål för forskning om galenskap!

Så gå gärna omkring i området, men tänk på att det faktiskt bor människor där just nu. Området gick i folkmun under beteckningen Volvograd. SED-regimen kunde ju inte åka med inhemska bilmärken. Således importerades Citroën och Volvo. Just på grund av det senare märket gjorde att bostadsområdet fick sitt namn: Volvograd.

En plan över området idag har ni här: Brandenburgplan

Publicerat i DDR

Den lila häxan Margot Honecker är död

Den tidigare politbyråmedlemmen i SED, hustrun till Erich Honecker, Margot Honecker har avlidit. Om henne kan sägas mycket, inklusive att hon kallades för den lila häxan. Hennes hårfärg var onekligen originell.

2012 sände ARD dokumentären Der Sturz – Honeckers Ende. Upprördheten var stor i Tyskland efter att änkan efter Erich Honecker fick tala ut i den 1,5 timme långa dokumentären. Margot Honecker, som levt i exil i tjugo år, fick sitta och berätta att DDR varit hennes liv. Hon tyckte det var tragiskt att DDR inte fanns längre. Hon var (om jag minns rätt) missnöjd med den tyska pensionen.

Hon hade varit ansvarig för ungefär 7 000 tvångsadoptioner. Om detta ville hon inte tala. Eller typ: staten var ju tvungen att ta hand om barnen som övergivits av föräldrarna (läs: satts i fängelse). 

Utöver detta så ångrade hon inget. Hon kände ingen skuld. Varför skulle hon det? Att folk hade skjutits vid muren var ju faktiskt deras eget fel!

I Margot Honneckers förklaringsvärld var det republikflyktingarna som var ”dumma”. Genom att klättra upp på muren hade de ju riskerat sitt liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern.”

Jag tyckte det var bra att ARD gjorde dokumentären. Att Margot Honecker fick tala ut. Hon visade med all tydlighet vem hon var och förblev.

Publicerat i DDR, Journalistik | 5 kommentarer

Vad har Danuta Danielsson och Tess Asplund gemensamt?

I söndags, den 1 maj, höll nazistiska Nordiska motståndsrörelsen en demonstration i Borlänge. En bild från demonstrationen kablades sedan via sociala medier ut i Sverige och världen. En kvinna möter nazisterna ensam med en knuten näve. Fotografen är David Lagerlöf, som bevakade demonstrationen för Stiftelsen Expo. Kvinnan på bild heter Tess Asplund.

Mängder av människor har gjort jämförelser mellan Lagerlöfs bild och århundradets bild, den som Hans Runesson tog för Dagens Nyheters räkning under demonstrationer och upplopp i Växjö 13 april 1985. Bilden som ofta går under benämningen ”Tanten med väskan” och föreställer Danuta Danielsson som dänger sin handväska mot en demonstrant för Nordiska rikspartiet. Även om det ser ut som om det blir fullträff ska väskan ej ha träffat sitt mål.

Går det att jämföra de två bilderna? En knuten näve och en handväska; Tess och Danuta? Svaret är: inte om man kan sin historia.

När Tess Asplund får frågan av SVT om vad hon tycker om att bli jämförd med väskbilden från 80-talet svarar hon så här: 

”Där blir det genant. Hon är en ikon som jag ser upp till. Samtidigt känner jag att om jag nått fram till några som tänker om så har jag lyckats. Det värmer mig”, citerar SVT Dalarna henne.

Det är ganska uppenbart att Tess Asplund vet ungefär nada om Danuta Danielsson som människa. Eller rättare sagt: Det är uppenbart att Tess Asplund gillar mytbilden om Danuta Danielsson. Den som lever sitt eget liv och har omformat Danuta Danielsson till något hon faktiskt inte var.

Låt oss göra några enkla jämförelser mellan Tess och Danuta så ni förstår.

Av medias rapportering framgår att Tess Asplund i många år varit aktivist. Hon är vice ordförande i organisationen Fokus afrofobi och är dessutom deras talesperson. Tittar man på vad hon väljer att dela på sociala medier eller gillar så kan man enkelt säga att hon är en politiskt mycket intresserad person som  ”gillar” och förmedlar sådant som har med antirasism, Ship to Gaza, Göran Greider, Dror Feiler m m att göra.

Den knutna näven hon håller upp på bild säger hon är en hyllning till Nelson Mandela, som hade den som en fredssymbol.

Så här i efterhand kanske alla tänker på ANC och Mandela som något fredligt. Men så var det inte från början. Vad man kanske bör nämna i sammanhanget är att Mandelas parti ANC var kommunistiskt och att denna organisation under Apartheidtiden styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Den fruktade säkerhetstjänsten Stasis utrikesavdelning H VA utbildade många afrikaner i förhörsteknik (läs: tortyr) och terrorism. Av de som fått terrorträning var medlemmar från ANC i majoritet. En av de som fick utbildning var ANC-medlemmen och MK-terroristen Siphiwe Nyanda, som var kommunikationsminister i Sydafrika 2009-2010.

Murens och kommunismens fall var proppen som gick ur runtom i världen. Stormakterna fick annat att göra än att leka på andras bakgårdar. Mandela släpptes. Apartheid föll. Mandela och Sydafrika valde försoning. De kunde välja försoning då de sluppit det sovjet-kommunistiska oket över sig.

Den knutna näven är i modern tid intimt förknippad med den kommunistiska kampen. Den svarta knutna näven (black fist) är också främst förknippad med De svarta pantrarna, en marxistisk organisation.

Tess Asplund är en politiskt aktiv och politiskt intresserad person, som själv valt att bli en offentlig person. Hon har inga problem med att vara med på bild och uttala sig om saker. Hon använder sig av en kommunistisk hälsning. Hon är kort och gott Danuta Danielssons fullständiga motsats. 

Hur många gånger ska det behöva upprepas av människor som kände Danuta Danielsson att mytbilden inte stämmer överens med verkligheten? I en ömsint P4-dokumentär vid namn Tanten med väskan upprepas det gång på gång: Danuta Danielsson var inte politiskt intresserad.

”Var hon politiskt medveten?” undrar reportern.
”Nej, inte det minsta”, säger journalisten Bengt Larsson som faktiskt var den som indirekt sammanförde Danuta Danielsson och hennes svenske man.

Bengt Larsson är inte den enda i programmet som beskriver det politiska ointresset från Danuta Danielssons sida. En anonym familjemedlem ger samman beskrivning i programmet.

En annan röst i programmet är journalisten Lisa Syrén, som talar insiktsfullt om myten om Danuta Danielsson som odlats genom åren. Bilden av en stark kvinna som ”tar ställning” mot nazismen stämmer inte.

Lisa Syrén beskriver ömsint och försiktigt Danuta Danielsson i P4 Dokumentär. Syrén kände inte Danuta Danielsson, men jobbade däremot med hennes man Björn Danielsson. Syrén fick insikter i de ”bekymmer” som familjen hade. Lisa Syrén berättar om sina erfarenheter. De stämmer överens med det jag som Växjöbo fått höra så många gånger:

”Och så mötte jag mer än en gång Danuta när hon med demoner i sin blick skrek obefogat och hotfullt åt människor i affären eller på gatan. Så min bild av Danuta var inte alls en liten tuff tant som kan göras gällande på vissa håll i debatten i dag. Utan det som jag såg var en själsligt trasig människa som dessutom bara var 38 år när allt det här hände”, förklarar Lisa Syrén.

Lisa Syrén får frågan hur hon tror att Växjöborna såg på Danuta Danielsson. Hon tror att de flesta nog delade hennes bild av den själsligt trasiga människan. En del var kanske till och med rädda för Danuta Danielsson på grund av hennes utbrott mot allmänheten.

Jag är från Växjö och har genom åren talat med människor som haft med Danuta Danielsson eller hennes man, journalisten Björn Danielsson, att göra. Jag har ännu inte mött någon med insikt i historien som tror att Danuta Danielsson gjorde ett politiskt ställningstagande den där dagen i april 1985. Tvärtom är bilden att det lika gärna kunde varit du eller jag som fått handväskan dängd mot oss.

Mitt intryck då jag lyssnat på P4-dokumentären och lägger ihop detta med andra vittnesmål ger ett enhälligt intryck: Danuta Danielsson är en politiskt undvikande person. För mig är det väldigt naturligt att hon är det om man kan sin historia.

Danuta Danielsson var relativt nyligen invandrad till Sverige. Hon hade uppehållstillstånd och inget medborgarskap. Vid den här tiden var det vanligt att kvinnor bakom järnridån gifte sig med västerländska män.

Visst fanns kärleken där många gånger, men mängden äktenskap gör att vi måste inse att kvinnor också indirekt gjorde ett val: Danuta Danielsson och hennes gelikar ville slippa den kommunistiska diktaturen och bristsamhället. De såg en framtid i Väst och i kapitalismen.

Bengt Larssons beskrivning i P4 Dokumentär och arkivdokument tyder på att Danuta och Björn Danielsson i princip knappt kände varandra när de gifte sig. Visst kan hon ha varit kär i sin man, men första mötet och äktenskapet ligger så tätt inpå varandra att det inte går att bortse från kalla krigets realism. Situationen i Polen påverkade.

Varför uppfattar jag att det är naturligt att Danuta Danielsson är politiskt undvikande? Mycket enkelt. Hon är uppväxt i en diktatur. Och hon har fortfarande relationer med människor i Polen när hon flyttat till Sverige. 

I de kommunistiska diktaturerna valde många människor att bli grå möss.

Politiskt undvikande är en strategi för att överleva. Genom att inte dra uppmärksamhet till sig räknade man med att få så lite problem som möjligt med myndigheter.

Många av våra latinamerikanska invandrare som kom på 70-talet gick snabbt ut på gator och torg och demonstrerade. Men människor som kom från länder bakom järnridån profilerade sig inte alls på detta sätt. Tvärtom. Por que? Helt enkelt för att många hade släkt och vänner kvar bakom järnridån. De var tvungna att förhålla sig till detta.

Alla visste att brev till släkt och vänner kunde läsas av diktaturens säkerhetstjänster. Chockade kunde våra nya svenskar sedan sitta på förhör i forna hemlandet och inse att säkerhetstjänsten visste allt! Våra nya svenskar kunde bli brutalt uppvaktade av diktaturens säkerhets- eller underrättelsetjänst. De kunde få ”an offer they could not refuse”, som till exempel det här som en svensk-tjeckisk man fick: ”när du ska åka hem kan ju du få problem vid gränsen – skriv på här!” Jo, han skrev på men gick också till Säpo och berättade allt – och blev dubbelagent. Men alla vågade inte gå till Säpo. En del gick in i samarbeten eftersom de inte ville att deras släktingar, som befann sig i gisslanliknande situationer, skulle råka illa ut.

Det är det här vi måste förstå när vi betraktar Danuta Danielsson 1985. Hon har inte svenskt medborgarskap, bara uppehållstillstånd. Hon blir tydligen polisanmäld efter händelsen. Vandel är något som bedöms vid ansökan om medborgarskap. Det är klart att detta skapar oro. Hon har släktingar kvar i Polen, som hon besöker regelbundet. Hon är gift med en journalist (en av flera yrkeskategorier de kommunistiska säkerhetstjänsterna intresserade sig för).

Bilden på henne där hon dänger handväskan mot nazisten kablas ut i Sverige och världen. Den uppmärksamhet Danuta Danielsson nu får är precis det som en person med hennes bakgrund och i hennes livssituation absolut inte vill ha. 

Sammantaget är det obegripligt hur personer på vänsterkanten under lång tid tillåtits göra Danuta Danielsson till ”sin” symbol. Det kanske bara var jag som insåg det absurda när en vänsterpartistisk marxist som gått på partiskola i Moskva för ett år sedan gick ut på twitter och ansåg det ”Helt rätt!” att Danuta skulle stå staty i Lund. Tess Asplunds knutna näve är symbolen för den kommunism Danuta Danielsson faktiskt valde bort.

Så vad är likheterna mellan Danuta Danielsson och Tess Asplund? Båda har gått in i en nazistisk demonstration. Båda har hamnat på bild. Punkt.

Publicerat i Journalistik, Polen, Sverige | 5 kommentarer

Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar

ÄNTLIGEN! För över två år sedan, i mars 2014, stämde den f d skånske godsägaren Claes-Ebbe Alwén svenska staten och FMW på 50 miljoner kronor. I går hölls förhandlingen. Två förhandlingar i november förra året och i januari i år har ställts in då ett av vittnena, en rysk tolk vid namn Mariana, inte dök upp. Men i går, den 28 april kom hon och förhandlingen kunde hållas. Dom faller den 19 maj.

Claes-Ebbe Alwén hade i många år agerat hemlig bulvan i Ryssland. Det började med hemligt införskaffande av en flygradar i mitten på 90-talet. Det var den tidigare byråchefen för FMV:s avdelning för flygmateriel Jerk Fehling inblandad i. Han har inte gjort någon hemlighet över att han anställde Alwén som konsult för FMV för att få tag på godbitar från rysk flygindustri. Det utlovade han att han skulle berätta om i rätten när jag intervjuade honom förra året.

I och med Sovjetunionens kollaps öppnades möjligheter att införskaffa sovjetiskt materiel, berättade han för mig i en artikel i Skånskan.

Högst uppe på min önskelista var flygradarn, berättade aerodynamikern vidare. Han ville veta hur den fungerade.

Införskaffandet av radarn har skapat konkurrensfördelar för JAS Gripen, menar han. I artiklarna Godsägaren strider för sina spionpengar och Sprack till följd av en hemlig robotaffär redogör jag för hemliga affärer från Sovjetunionens fall och fram till en robotaffär som sprack i början på 2000-talet. (Tänk dock på när ni läser artikeln att jag trodde att förhandlingen ska hållas samma dag som artiklarna publicerades).

Den 15 augusti 2001 bröt sig FMV in i Alwéns företagslokaler i Malmö. Därefter gick företaget i konkurs. Nu vill alltså Alwén ha tillbaka sina pengar, dels sådant han lagt ut, dels för förlorade pengar för konkursen som han menar att svenska staten orsakat.

S­­­ka vi tro på godsägarens planer? Hans skånska motorbåt hemmahörande i Skillinge skulle bege sig till Volga och få robotdelar (som skulle ligga på botten av floden) ingjutna i skrovet. Efter vidare färd till Kaspiska havet skulle robotdelarna tas bort och med regeringsplan flygas hem till Sverige. Det var denna affär som alltså sprack. Hade ens Hollywood kunnat snickra ihop ett sådant manus?

Skånskan intervjuade Claes-Ebbe Alwén efter gårdagens förhandling. Han vågar inte sia om utgången:

Det går inte att skriva staten på näsan, de har en förmåga att hålla ihop, tingsrätten är ju också statlig, säger han. Men vi har gjort en hyfsad dag med vittnen som var klara och koncisa och den andra sidan svävade mer ut i det blå. Vi får se vad rätten tycker.

Den som lever får se hur det går. Håll utkik den 19 maj!

 

Publicerat i FMV, Ryssland, Sverige

Kritik mot terroristexperter och fel om Allmänna säkerhetstjänsten när Fridolin var samtalsledare

Rebecca Weidmo Uvell har surfat runt på nätet och ställt sig frågan hur mycket kunskaper MP-språkröret Gustav Fridolin har om Mehmet Kaplans och Yasri Khans idévärld.

Genom gårdagens inlägg blev vi påminda att Fridolin har en fil kand i Mellanösternkunskap och borde veta en del. Ska jag vara petig är jag nog oklar om det stämmer som Weidmo Uvell skriver att Fridolin ägnat tre år på heltid åt Mellanöstern. Rimligen bör man kolla hans Ladok-utdrag först, då det är möjligt att plocka ihop helt andra kurser för en kand. Gissningsvis har Fridolin läst 1,5 år mellanösternkunskap på heltid. Själv har jag tilldelats en fil kand i historia utan att ha läst så mycket historia, men det är en annan historia.

Men nu var det inte detta som var det intressanta utan att vi påminns om att  Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan kommer från samma miljöer. De har båda varit med i Ship to Gaza (2003 resp 2010). I maj 2008 ställde Fridolin upp som samtalsledare på ett möte som Charta 2008, en organisation där Kaplan varit aktiv i många år.

Charta 2008-mötet där Fridolin var samtalsledare är intressant. Gösta Hultén, Matthias Gardell, Janne Flyghed och Amina Said talade.

Janne Flyghed gav t ex ”de s.k. ‘terroristexperterna’ svidande kritik. De yttrar sig alltid omedelbart och tvärsäkert om misstänkta terrorister. Media måste börja granska ‘experterna’ t.ex om de häktade friges, trots att de sagts vara så farliga”, står det att läsa.

Jag känner igen tongångarna, vilket gör att jag tolkar att Flyghed anser att vi journalister måste intervjua ”rätt terroristexperter”, det vill säga de som står Charta 2008-gruppen ideologiskt nära och som poängterar människorättsperspektivet och att en människa ej får ses som skyldig förrän den är dömd.

Under kalla kriget användes ofta argument om att ”ingen har dömts” som bevis för att terrorism, spionage etc ej existerat. Hur kan då sådant se ut i praktiken? Ett bra exempel på det som ses som ”rätt argument” är när vänsterjournalisten Vanna Beckman intervjuades i Nordegren i P1 2009 och fick frågor som berörde Beckmans relationer med Mouna Soudi. Fast Mouna Soudis namn nämndes aldrig i programmet. Vi fick bara Vanna Beckmans anonymiserade människoreättsperspektiv-förklaring av Mouna Soudi:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

För lyssnarna lät ju det här som en stackars oskyldig tjej. Fy så hemskt hon blev behandlad av Säpo!

Mouna Soudi-affären finns utförligt beskriven i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö… (2009). Hon var en snygg palestinska som 1969 kom till Sverige för att visa palestinska barnteckningar, bland annat på ABF i Stockholm. Aftonbladet kunde 24 mars 1969 berätta att hon lämnat konststudierna i Paris för att arbeta ”inom den palestinska befrielserörelsen”. Vilken organisation hon tillhörde informerades ej om, men det skulle visa sig att hon var hemlig medlem i terroristorganisationen PFLP.

En kort tid efter besöket i Sverige greps Mouna Soudi på ett hotell i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson, den senare en trolig infiltratör. På hotellrummet fanns en pistol, en handgranat och ammunition. Trion misstänktes för att ha planerat att mörda den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion.

Den svenska Palestinarörelsen började försvara henne och använde barnteckningarna som bevis för hennes oskuld (se Vanna Beckmans metodik som exempel)

Trion satt häktade i tre veckor innan de utvisades. Mouna Soudi utvisades ur Danmark på livstid, vilket bör säga mer om Mouna Soudi som person än om dansk syn på mänskliga rättigheter.

Året därpå, i september 1970, deltog Mouna Soudi i PFLP:s terroristaktion som går under benämningen flygplanskapningarna på Dawson’s Field. Sammanlagt fyra flygplan med 310 passagerare kapades, men alla landade inte i den jordanska öknen. Soudi klev på ett kapat Pan Am-plan i Beirut och följde med till Kairo. Men flygplanskaperska blev hon i alla fall.

Läs nu om Vanna Beckmans uttalande! Notera att hon undviker att nämna personen vid namn, så att åhöraren ej kan kontrollera fakta. Taktiken är att poängtera att Soudi är kvinna, skulptris, värnar om barn och deras teckningar och Säpo smyger på henne. Oklart varför.

Vanna Beckman ”glömmer bort” att Soudi varit med i en terroristorganisation, kapat ett flygplan, blivit utvisad ur Danmark på livstid samt haft både handgranat och pistol på hotellrummet.  

Åter till referatet av Janne Flygheds inlägg. Här används begreppet ”så kallade terroristexperter” som vi journalister inte bör intervjua. De uttalar sig i media. Tvärsäkert. Men vilka är det egentligen?

Återigen: vi får inga namn. Taktiken känns igen. Som läsare ska vi inte kunna googla vidare och bilda oss en egen uppfattning.

Typiskt för kretsen kring Charta 2008 är att de ogillar fakta och att personer nämns vid namn i media.

Journalisten Per Gudmundson är ett bra exempel på en ”obehaglig typ”, som ägnar sig att göra massor av skärmdumpar från sociala medier som kanske flera år senare kommer till användning när personen NN är gripen misstänkt för inblandning i terroristdåd och när Facebook stängt ner kontot. Hans blogg är en fantastisk databas för den som söker fakta. Länkar till historiska tillbakablickar är många. Vi får veta namn på IS-stridande, deras alias eller nome de guerre som det också kallas, folkbokföringsuppgifter, civiltillstånd, vilka föreningar de varit med om och vad de tidigare varit dömda för.

En annan som kretsen kring Charta 2008 ogillar är terroristforskaren Magnus Ranstorp. Typiskt för honom är att han ofta nämner personer vid namn och kopplar ihop dem med organisationer. Han förklarar sammanhang. Detta ses också som ”obehagligt”.

Det var alltså i dessa vatten som vår skolminister Gustav Fridolin år 2008 simmade runt i när han agerade samtalsledare hos Charta 2008. Om han tog ställning för något, och hur han bemötte felaktiga påståenden vet jag inte. Det hade varit intressant att lyssna på sammankomsten så här i efterhand, vad Fridolin egentligen sa!

Jag noterar att det i den efterföljande diskussion ska ha framförts följande:

Allt fler svenskar ifrågasätter ”terrorist”-jakten, men media och riksdag har inte vänt. 18 juni fattas beslut om FRA (försvarets radioanstalt). Under 2:a världskriget var det några få anti-nazisters brev som öppnades – idag kan alla brev och telefonsamtal kontrolleras.

Jag har ingen bild av att allt fler svenskar tycker att Säpos arbete mot terrorism är fel. Tvärtom. Och så var det ju det där med jämförelsen mellan andra världskrigets och dagens övervakning.

På sin hemsida förmedlar Charta 2008 en bild av att ”alla brev och telefonsamtal” kan kontrolleras i dag. Att ytterst få anti-nazister fick sina brev öppnade under andra världskriget. Finns det belägg för påståendena? Svar: nej.

Alla telefonsamtal kan inte kontrolleras i dag. För det första har vi i Sverige ej resurser till detta. För det andra är det väl känt att såväl kriminella som terrorister använder sig av t ex Skype och Viber, som är svåra att avlyssna då de är krypterade. Kriminella och terrorister byter också ofta telefoner och abonnemang, vilket också försvårar övervakning. Meddelanden kan skickas krypterat via epost. Kriminella och terrorister hittar ständigt nya sätt att undvika övervakning, t ex genom att berörda har koder till samma epostkonto där kommunikation sker genom att läsa det som ligger i utkast-korgen och som aldrig skickas.

I november 2011 berättade statsminister Stefan Löfven att det ofta händer att Säpo, när samtal avlyssnas i terrorutredningar, hör de misstänkta säga ”nu går vi över till Skype” just som de känsligaste uppgifterna ska diskuteras. Så svaret att alla brev och samtal kan kontrolleras i dag är: nej.

Är det då rätt att ytterst få av antinazisterna fick sina brev öppnade under WWII? Nej, inte det heller.

Den Allmänna Säkerhetstjänsten, som utförde telefon-, telegram- och postkontroll under andra världskriget, hade enligt forskaren Leif Björkman kring årsskiftet 1940/41 omkring 5 000 hemliga medarbetare. (Säpo har i dag ca 1000)

Av dessa beräknades omkring 350 personer sitta på de hemliga postkontrollanstalterna, bland annat på Vasagatan i Stockholm. Telefonavlyssningen beräknas ha haft cirka 270 anställda och omkring 100 jobbade med radiokontroll. 

Leif Björkman har ingen redogörelse för antalet brev som lästes, men han beräknar att cirka 1 200 av de 800 000 telefonabonnemangen som fanns avlyssnades varje månad. Det innebar att ungefär en kvarts miljon samtal avlyssnades varje månad under andra världskriget.

En av de som jobbade på postkontrollen var Astrid Lindgren. Den som läser hennes Krigsdagböcker inser att Allmänna Säkerhetstjänsten läste väldigt mycket, oavsett vilken politisk inriktning skribenten hade.

För ett år sedan skrev jag en debattartikel i Expressen som berörde skildringen av Allmänna säkerhetstjänsten och vad Astrid Lindgren egentligen hade gjort där. Tyvärr glöms det ofta bort att Allmänna säkerhetstjänsten tillkom för att först och främst jaga kommunister, som vid krigsutbrottet sågs som det största hotet mot rikets säkerhet.

Men kommunisterna var ofta konspiratoriskt mycket avancerade och jobbade med kodspråk eller undvek telefonsamtal och brev. Så trots att syftet med Allmänna säkerhetstjänsten först och främst var att jaga kommunister var det relativt få som greps och dömdes.

Telefoncensuren men främst brevcensuren bidrog med bevismaterial för att döma, det vittnar arkiven om. Leif Björkmans sammanställning för åren 1939-1942 visar 134 dömda eller utvisade för spionage eller sabotage för de allierade, för kommunistiskt/ryskt 63 personer. Motsvarande siffror för tyskt/nazistiskt spionage och sabotage är 43 personer. 

Även om det inte finns några faktauppgifter om antalet öppnade ”anti-nazistiska brev” så talar proportionerna över antalet anställda och domarna sitt tydliga språk. Allmänna säkerhetstjänsten öppnade enorma mängder av brev – även för anti-nazister.

Min förhoppning är att vår skolminister Gustav Fridolin har sökt sig till mer kunskapsintensiva miljöer sedan 2008.

Publicerat i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Journalistik, Säpo, Sverige, terrorism

Sverige som bas för terrorister – i går och i dag

Den 23 mars tittade jag på den tidiga Rapport-sändningen, där det framgick att SVT låtit genomföra en SIFO-undersökning om svenskarnas rädsla för terrordåd i Sverige. Inslaget går ej längre att se på nätet, men kort visade undersökningen att svenskarna var räddare nu för att en terrorattack skulle hända i Sverige efter Brysselattackerna 2016 än efter attentatet i Paris mot Charlie Hebdo i januari 2015.

När SVT gav sig ut i den så kallade verkligheten begav de sig till Stockholms Central för att fråga folk om de var rädda. Svaren hittar ni här.

Som Malmöbo kändes det konstigt att lyssna på referenser till Paris och Bryssel och ett nedslag på Stockholms C när vi skåningar levt tätt inpå ett historiskt mer långvarigt och mer påtagligt terrorhot inpå knutarna än vad stockholmarna har gjort.

Jag tänker på långt mer än den av terrorister mordhotade karikatyrtecknaren Lars Vilks. Men fallet Vilks är intressant att titta närmre på. Terrorattentaten den 14 februari 2015 i Köpenhamn borde väl snarare vara en mer aktuell referens för SVT att ta upp eftersom det hände så nära inpå oss svenskar? Ett mål ska ha varit Vilks. Två andra människor fick sätta livet till vid Krudttønden och synagogan.

I skånska Nyhamnsläge tömde polisen därefter Lars Vilks hus utan att Lars Vilks fick närvara. Huset plomberades. Gissningsvis inte för att Lars Vilks älskar sitt hus över allt annat på jorden och vill ha det kvar, utan snarare för att det är osäljbart. Det finns tyvärr många exempel på knäppgökar som attackerar personer som flyttat in efter den som knäppgökarna egentligen är ute efter. Påverkas inte Lars Vilks grannar mer av det som hände i Köpenhamn och inpå knutarna än något som hänt i Paris?

Terrorhotet har varit och är mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Malmöbon kan på mellan 13 och 21 minuter nå ett tänkbart mål – Kastrup. Det är väl ganska nära?

I december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig till döds i Stockholm. Ingen annan kom till skada. Men minns ni att det stoppades ett terrorattentat mot Jyllands-Posten strax efteråt? Det var vid jul samma år och dåvarande svenske Säpochefen hastade till Köpenhamn för att sitta på presskonferens och berätta om hur väl man samarbetat med sina danska kollegor.

Minns ni vem som dömdes? Just det: fyra personer bosatta i Sverige varav tre var svenska medborgare. De dömdes till 12 års fängelse. Så vitt jag förstått bodde de alla i Storstockholm.

Min tråd börjar forma sig. Terrorhot har historiskt hittills varit mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Däremot verkar det som om Stockholmsregionen har haft en tendens att husera terrorister, som t ex utför dåd i Köpenhamn.

År 2009 kom Berlingskes journalist Bent Blüdnikow ut med boken Bombeterror i København – trusler og terror 1968-1990. Boken är på över 500 sidor! Jag visste att det hänt en del i min grannstad – men så mycket? För att ta några exempel:

  • Den vänsterextrema BZ-rörelsen, eller BZ-Brigaden som de också kallades, ska den 26 september 1986 ha kapat linje 8:as buss på Prinsessegade. Chaufför och passagerarna flydde i panik. Våldsamma konfrontationer med poliser följde. Den 25 september 1987 kapas två HT-bussar i Köpenhamn. Chaufförer och passagerare flydde även då. Vid de våldsamma konfrontationerna skadades nio polismän. Enligt PET-kommissionen ska totalt 538 aktioner ha genomförts 1981-1994. Mängder av husockupationer genomfördes, men också brandattentat. AEG, Shell och Nato var måltavlor. Även palestinakonflikten engagerade. Konfrontationer med polis var många.
  • I september 1983 anhölls 5 libyska medborgare i Köpenhamn. De misstänktes ha planerat att mörda Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon, som var på besök i staden.
  • Den 22 juni 1985 drabbades Köpenhamn av terrordåd. En bomb detonerade vid det amerikanska flygbolaget Northwest Orient Airline och ytterligare en bomb vid judiska synagogan (som blev mål även 2015). En bomb mot ett israeliskt flygbolag detonerade aldrig. Sammanlagt dödades en person och 27 personer skadades. Terroristerna var från Uppsala. Gärningsmännen Mahmoud Moughrabi, Abo Talb och Marten Imandi åkte sedan tillbaka till Sverige på samma sätt som de kommit: med tåg. Här är alltså ett av flera historiska belägg för att man under 1900-talet kunnat möta terrorister och dess kurirer på Stockholms C. Ibland har de haft sprängämnen med sig, men inte för att använda i Sverige.
  • Blekingegaeligan med bas i Köpenhamn var verksamma på 70- och 80-talet och jag har behandlat dem ingående på denna blogg. En del kan ifrågasätta om de ska kallas terrorister, då de mest ägnade sig åt rån av penningtransporter. Men de verkade för en terrororganisation (PFLP), deltog på PFLP:s träningsläger och ska också ha planerat att kidnappa Jörn Rausing i skånska staden Lund där PFLP-ledaren Marwan el Fahoum ritade upp planen och bestämde priset 25 miljoner dollar. Jag undrade länge varför journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen i sina böcker om Blekingegadeligan så övertydligt underströk att man faktiskt inte visste om kidnappningen hade ägt rum eller inte. Ända tills jag fick förklarat att folk i säkerhetsbranschen är helt övertygade om att kidnappningen faktiskt har ägt rum och att allt lösts i det tysta.
  • Under rubriken Terrorcellen i Uppsala beskriver Blüdnikow ett planerat terrorattentat 1980 i Köpenhamn, som dock avstyrdes. Mycket rykten och felaktigheter spreds inledningsvis om planerna, som t ex uppgavs vara att kidnappa presidentfrun Jihan Sadat från en kvinnokonferens på Bella Center. En av gärningsmännen påstods vara italienare. Men i verkligheten var det en terrorcell från Uppsala som var i farten. Bröderna Alwani, varav en sägs ha grundat det palestinska marxistiska PFLP-GC, samt de två svenskorna Lise-Lotte och Ingela, som hade fått terrorträning i Syrien 1979 och efteråt i förhör förklarat att ”de behandlades som prinsessor”. Terrorcellen ska ha haft planer att spränga israeliska Knesset i luften och de två svenskorna hade i mars 1980 åkt till Israel på fotograferingsresa där bland annat parlamentet avbildades. De skulle också rapporterat om säkerhetsrutiner i Köpenhamn. I förhör berättar Ingela att det var hon, Lise-Lotte och en Kristina som skulle föra in sprängmedlet i Israel. En av tjejerna hade dessutom fått i uppdrag att hitta en El Al-man att ha sex med, så att hon kunde få ur honom hemligheter. Terrorcellen hade nämligen också planer på att mörda El Al-folk i Köpenhamn. Expressens Leif Brännström och Sune Olofson kunde 1980 avslöja att PFLP-GC:s egentlige ledare i Uppsala var Ahmed Omarin, som var terrorist och hade fått utbildning i Sovjetunionen. Via Expressen fick svenska folket veta att det fanns flera hundra personer som hade ingått i hemliga celler och att de hållit regelbundna möten i Svenska Missionsförbundets ungdomslokaler på Linnégatan i Uppsala. När det var tal om att utvisa tolv palestinier och deras familjer gav sig Jan Guillou in i debatten och ifrågasatte det hela, inklusive att Säpo redan 1977 i samband med Kröcheraffären försök få Omarin utvisad. Enligt DN skulle utvisningsförsöket 1977 även ha gällt en annan PFLP-GC-man i Uppsala, men regeringen stoppade det hela. Den senare Uppsalabon vid namn Mohammed Khadra skulle ha planerat ett attentat mot El Al i Köpenhamn. Hur det gick med utvisningarna? Först i januari 1981 greps och utvisades Omarin och Khadra. Två andra som skulle utvisas stod ej att finna. Det tog alltså minst fyra år från begäran till beslut. Lagar och regler skulle gås igenom och mottagarland skulle hittas. Bara 17 procent av utvisningarna kunde verkställas. Detta tål att tänka på när Sveriges regering nu avser att utvisa 80 000 asylsökanden. Lycka till!

2009 publicerade min man Gunnar Ekberg sina memoarer De ska ju ändå dö… där han redogjorde för möten med den marxistiska palestinska terrororganisationen PFLP:s ledare Wadie Haddad, som i början på 1970-talet förklarade att Skandinavien var ett bra basområde för hans terrorverksamhet.

Just det här att Sverige och Skandinavien sågs som en bra plats att bo på för terrorister var egentligen inte någon nyhet. År 2004 berättade Sveriges Radio om en hög terroristchef som bott i Upplands Väsby. Följande stod att läsa i artikeln:

Sverige har i årtionden varit tillhåll för vilande terroristceller. På 90-talet placerade terrororganisationen Abu Nidal sin internationellt efterspanade och näst högste chef i lugn och ro i Upplands Väsby utanför Stockholm”, står det att läsa.

Notera att det här tydliggörs att Sverige varit en bra plats, inte för att utföra terrordåd, utan för att i lugn och ro planera inför de dåd som skulle utföras. Vidare i SR-artikeln berättas att Abu Nidalchefen tog hit terroristkompisar på flykt och att terroristerna grävt ner en omfattande vapengömma i en skog intill Arlanda flygplats. När Säpo slog till mot vapengömman hade de ledande terroristerna flytt landet.

”Sedan dess har utländska säkerhetsanalytiker gång på gång utpekat Sverige för att vara ett relativt lättmanipulerat land att slå sig ner i för vilande terrorceller och grupper som samlar in ekonomiskt stöd för aktiva terrornätverk utomlands”, står det att läsa artikeln, som ligger på nätet och publicerades för 12 (tolv) år sedan. 

Abu Nidals underrättelsechef med säte i Upplands Väsby har gått under många namn. Han uppges av Blüdnikow ha varit efterlyst i världen under minst 15 identiteter, bland annat Samir Mohammed Khadar och Michel Rouphael. Han ska ha varit gift med flera kvinnor (samtidigt), och fick uppehållstillstånd i Sverige 1986 (inte på 90-talet alltså) i och med giftermål med en svensk-finländsk kvinna han träffat i Rom och som enligt Säpo inte skulle haft en aning om makens hemliga liv. 

Blüdnikow med flera pekar ut Khadar som deltagare i terrorattentatet mot Cafe de Paris i Rom 1985 där 38 människor skadades samt attentatet mot Roms flygplats samma år med 13 döda. Attentaten hade planlagts i samarbete med Khadaffis Libyen. I september 1986 hade Abu Nidal kapat ett Pan Am-flyg. En kvinna avrättades och vid en stormning dödades ytterligare 22 personer och 150 sårades. Vår terrorchef i Upplands Väsby utpekades som delaktig i planeringen.

När Säpo gjorde tillslag mot vapengömman vid Arlanda flygplats ska man ha hittat vapen av den typ som användes vid angreppet mot Roms flygplats. Några planerade attacker mot mål i Sverige hade Abu Nidal inte haft kunde DN berätta 13 augusti 1988. Istället handlade det om att Sverige hade varit en bra plats att bo på för terrorister till följd av den liberala flykting- och invandrarpolitiken där man inte var så noga med id-handlingar. Av de 2000 asylsökanden som kommit 1987 hade 80 procent saknat id-handlingar och utav dessa bedömde Säpos Krister Hansén att 20-40 procent av dessa hade kriminell eller terroristisk bakgrund, kunde DN vidare berätta.

Det är just sådant här jag tänker på när statsminister Stefan Löfven i november 2015 höll presskonferens om skärpta åtgärder med anledning av terrorhotet. Reagerade inte ni över att någon på SVT satte följande rubrik:

Löfven: Sverige ska aldrig bli en fristad för terrorister

Nu är det lite oklart om vår statsminister verkligen sa så. Detta klipp innehåller inget sådant uttalande. Aftonbladet hävdar istället att Löfven sa att ”Sverige ska inte vara en fristad för terrorister”, vilket man med eftertankens kranka blekhet ju innerligt kan hålla med om när man kan sin historia.

Jag tycker att den missvisande SVT-rubriken är intressant därför att den belyser att även journalister har haft svårt att ta in att Sverige under årtionden varit en ganska bra plats för terrorister att bo på. Vi får regelbundet uppgifter om att det har varit så, men de fredsskadade svenskarna tycks inte förstå innebörden.

Information har som sagt var inte saknats, men motkrafterna har varit starkare då de bredvilligt getts plats i politik- och Mediesverige. Så fort någon person pekats ut för spion- och terroristkopplingar, ska utvisas eller då säkerhetshistoriska skeenden i Sverige ska beskrivas träder professionella gråterskor fram, eller så kallar jourhavande politruker som Jan Guillou och Ulf Bjereld in sig själva för tjänstgöring som debattörer, alternativt att de blir inbjudna som experter på nästan vad som helst som de har föga kunskaper om.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Guillou om den svenska palestinarörelse i Nordegren i P1 år 2009.

Han blev inte ifrågasatt då, eller vid tidigare liknande uttalanden. Ofta får han bre ut sig om att Säpo är dumma. Han får medhåll av Ulf Bjereld om den svenska vänsterns oskuld, i Bjerelds fall senast den 23 mars i ett blogginlägg. Bjereld menar att vänstern tog avstånd från terrorism och våld. Han som påstår sig veta så mycket om den svenska Palestinarörelsen. Inte bara för att han var en del av den. Han har ju också suttit i Säkerhetstjänstkommissionen. Men vad vet han om terrorismen i Sverige?

”det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan”,
skriver Bjereld i sitt blogginlägg.

Hans känslomässiga beskrivningar av Gunnar Ekberg är talande. Det är inte mycket till vetenskapsman här inte. Och vad kan Ulf Bjereld om Säpo och terrorism – egentligen? Hans paradnummer för Säkerhetstjänstkommissionen var ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Läs noga rubriken igen! Ser ni vad som är grejen?

På sid 16-17 i SOU 2002:95 kan jag läsa att Bjereld bestämt sig för att avgränsa studien till 1965-1980, på något annat ställe står det 60- och 70-talet. Således har han gissningsvis valt bort att kolla in handlingar på Lise-Lotte och Ingela som skulle vara med och spränga Knesset i luften, eller för all del Abu Nidals verksamhet i Uppsala. I rapporten påstår han att han fått läsa allt han bett om. Ska vi tro honom?

Menar ni att jag ska tro att en fd KPML(r)-are fick fri tillgång till Säpos och Musts arkiv? Tror ni att Mehmet Kaplan skulle få fri tillgång till samma arkiv gällande dagens misstänkta terroristsympatisörer? Skojar ni? 

1988 har media fått tag på tidigare hemligstämplat material om Lundabon Saima Jönsson och hennes kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Den professionella gråterskan trädde fram. Hon som trott på Sverige som ett demokratiskt land börjar nu tvivla, säger hon. Hon ska ringa Jan Guillou. Inte för att hon känner honom, men för att hon litar på honom, kan jag läsa i Aftonbladet.

Jag har träffat många men känner inga terrorister, citerar Aftonbladet henne.

Saima Jönsson är just då både politbyrå- och terroristledarhustru. 1976 gifte hon sig med Marwan el Fahoum, som i slutet på 70-talet blev invald i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå. Mycket talar för att han blev chef för PFLP:s etablering av basområdet Skandinavien efter Wadie Haddads död 1978. Det var Marwan el Fahoum som var beställare av Blekingegadeligans rånarpengar, han som var beställare av kidnappningen på Jörn Rausing, den som vi faktiskt inte vet om den blev av. Känner inte Saima Jönsson några terrorister när hon faktiskt är gift med en?

När Ulf Bjereld skriver för Säkerhetstjänstkommissionen tar han upp fallet Saima Jönsson. Men istället för att upplysa läsaren om att hon vid de två avlyssningarna han granskat faktiskt var gift med en terroristledare (då får man väl nästan skylla sig själv om man blir avlyssnad?) får han det att framstå som att det är grundlösa beskyllningar mot en stackars sjuksköterska.

Ulf Bjereld ljuger i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Saima Jönsson är nämligen läkare.

Visst är det intressant att Ulf Bjereld säger sig ha gått igenom Gunnar Ekbergs rapporter och har fått sådan enorm insyn i arkiven. Ändå missar han att det är Gunnar Ekberg som är kuriren mellan terrorledaren Wadie Haddad och Saima Jönsson år 1972. Det är Gunnar Ekberg som är vittnet till att Saima Jönsson är en PFLP-medarbetare redan då. Istället för att konstatera just detta speglar han Saima Jönsson som en stackars oskyldig sjuksköterska. Inte som den manipulativa läkaren och PFLP-medarbetare som hon var redan fyra år före giftermålet med Marwan el Fahoum.

Publicerat i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säpo, Sverige, terrorism

JO-anmälan mot Ulf Bjereld – for han med osanning i Säkerhetstjänstkommissionen?

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Nyheten om att Ulf Bjereld JO-anmälts. SR, skärmdump.

Den 17 mars 2003 meddelade Sveriges Radio att professor Ulf Bjereld anmälts till Justitieombudsmannen, JO. De tidigare IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist anklagade Bjereld för att ha farit med osanning i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen om den svenska Palestinarörelsen (SOU 2002:95). Därtill kritiserade Ekberg och Winqvist Ulf Bjereld för att han faktiskt inte talat med dem, konsekvent tillmätt personer ur den så kallade palestinarörelsen trovärdighet samtidigt som han i rapporten betecknar Gunnar Ekberg som inte trovärdig. Vad han  baserade dessa slutsatser på var oklart.

Striden mot Ulf Bjereld var inte en nyhet för det svenska folket. I januari 2003 gick Ulf Bjereld ut på DN debatt. Den 9 januari svarade Gunnar Ekberg och Svante Winqvist på DN Debatt och kritiserat hårt Bjereld. Ulf Bjereld läxades minst sagt upp som en ej seriös forskare.

”Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”. Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack” som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod
i intim kontakt med”,
skriver de bland annat.

”Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.”

Vad för slags vetenskapsman var Ulf Bjereld? Var han trovärdig? Vilka källor hade han använt? Men först och främst: Varför i hela fridens namn pratade Ulf Bjereld  aldrig med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist? En seriös vetenskapsman borde väl höra båda sidor?

Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott”, var det isiga konstaterandet på DN Debatt.

Av outgrundlig anledning ligger varken Bjerelds första debattartikel eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar på nätet. Det gör däremot Ulf Bjerelds svar, som kan läsas här. Tesen Ulf Bjereld lade fram var att Ekberg talade i egen sak. Ord som ”suspekt” används om Ekberg, som påstås vara ”hårt trängd” och har fått motta ”kritik”. Bjereld besvarar över huvud taget inte själva kärnfrågan som fanns i debattartikeln: Varför Ulf Bjereld aldrig talade med Gunnar Ekberg och Svante Winqvist.

Ni vet väl att Ulf Bjereld varit KPML(r)-are innan han i mitten på 90-talet gick över till socialdemokratiska partiet? Den så kallade vetenskapsmannen Bjereld gav således för Säkerhetstjänstkommissionen hög trovärdighet till sina (forna) ideologiska själsfränder, men kunde ej höra Ekberg och Winqvist.

”Han var jävig och feg. Han vågade inte gå i kontakt med oss under utredningen”, konstaterar Svante Winqvist när jag talade med honom på telefon i dag.

Varför DN missat att inte ha hela debattsekvensen på nätet vet jag inte, men för att hjälpa till öppenhet publicerar jag härmed Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikeln här. Nu har vi åtminstone 2 av 3 debattinlägg att läsa lätt för alla och envar!

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

JO-anmälan av Ulf Bjerelds rapport om Palestinarörelsen är ett intressant och fördjupande komplement till SÄKO-rapporten, bland annat då personer nämns vid namn och då de internationella kopplingarna berörs på ett initierat sätt.

Ekberg och Winqvist menade i sin 45-sidiga JO-anmälan 2003 (dnr 1132-2003) att Ulf Bjereld såväl förvanskat som förfalskat uppgifter i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ärendet drogs i långbänk. I oktober 2005, alltså över 2,5 år senare, skriver JO Nils-Olof Berggren till Ekberg och Winqvist och ber om ursäkt för den långa handläggningen.

Beslutet blev ett bekräftande att Säkerhetstjänstkommissionen, i egenskap av en statlig förvaltningsmyndighet, stod under JO:s tillsyn. Men det fanns ett problem. Kommissionens arbete avslutades år 2002, varför myndigheten ej längre fanns. Kommissionens ledamöter, sakkunniga och sekretariat hade entledigats ”redan vid tidpunkten för Er anmälan” (2003 alltså).

”Jag gjorde den principiella bedömningen att kommissionen i och för sig fortfarande stod under JO:s tillsyn men att möjligheterna att utreda en anmälan var begränsade med hänsyn till att myndigheten hade upphört. Härtill kommer att JO:s granskning är av rättslig art och främst avser tillämpningen av gällande förfaranderegler samt att klagomålen lämpade sig mindre väl för en prövning av JO”, skrev JO Nils-Olof Berggren. :

En kommission av typen Säkerhetstjänstkommissionen kunde ej kritiseras och granskas av JO av den enkla anledningen att när de väl lagt fram sina rapporter så lades myndigheten ner, och då var de ogranskningsbara!

Själva JO-anmälan bör ses som ett komplement till Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Här finns historiska referenser, källhänvisningar, men också namn på personer som Bjereld och Säkerhetstjänstkommissionen valt att anonymisera. Allt gissningsvis enligt rådande ”trattinstruktion” från justitieminister Laila Freivalds.

Just på grund av bristerna i Ulf Bjerelds rapport till kommissionen så publicerar jag JO-anmälan på min blogg, så får folk själva läsa och bilda sig sin uppfattning. Varsågod! Trevlig läsning!

JO-anmälan mot Ulf Bjereld

 

 

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sverige, Ulf Bjereld

Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikel i DN 2003

I januari 2002 kom Säkerhetstjänstkommissionens rapport från trycket. Ett år senare inleds en debatt i DN mellan dels de fd IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist och dels den tidigare så kallade ”experten” Ulf Bjereld. Enligt vad jag förstår inleddes det med en debattartikel den 2/1 av Ulf Bjereld. Varken den eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar den 9/1 ligger på nätet. Det gör däremot slutrepliken från Ulf Bjereld, vilket känns lite konstigt. Allmänheten får således bara en tredjedel till dels. För att råda bot på något av skevheten publicerar jag svarsartikeln här:

DN DEBATT
2003-01-09

DN:s ingress:
Tack vare min infiltration i den palestinska organisationen PFLP hann några hundra människor evakueras från ett fartyg som den skulle spränga i Beirut. Genom att fartyget offrades kunde min roll maskeras och mitt liv behövde inte äventyras. Möjligheten att rädda några hundra liv stod mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar, skriver förre IB-agenten Gunnar Ekberg. Tillsammans med Svante Winqvist, också med IB-anknytning, försvarar han underrättelsetjänstens verksamhet.

Text av GUNNAR EKBERG och SVANTE WINQVIST:

Ulf Bjereld är forskare knuten till Säkerhetstjänstkommissionen (Säko) och skrev rapporten ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Som ena stunden ”objektiv” vetenskapsman övergår han på DN Debatt 2/1 till att bli partsfördömande debattör. Ett bemötande är därför på sin plats.

Ulf Bjereld påstår att Gunnar Ekberg i sin rapportering sagt: ”Guillou och journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp.”

Bjereld förvränger här rapporteringen, som inte avsåg vad motiven för mätningen skulle vara. Han döljer vidare att källan till uppgiften är Jan Guillou själv. (Undertecknad Svante Winqvist skrev i en bok 1974 om saken, som har behandlats i en tryckfrihetsrättegång – Rosenberg mot Winqvist – där Winqvist frikändes. Vid rättegången uppgav Winqvist Jan Guillou som källa och denne fanns i rättssalen. Rosenberg inkallade då inte Guillou för att som vittne dementera sin roll som källa.) Det bör med tanke på dåtidens hotbilder tilläggas att Waddi Haddad, operationschef i PFLP, planerade en attack på civila, som råkade genomföras på samma flygplats i maj 1972 av japanska Röda armén med resultatet 28 döda.

Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”.

Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack”som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod i intim kontakt med (bland annat PFLP:s representanter i Mellanöstern och kfml i Sverige, båda marxistiska organisationer med våld som uttalat politiskt medel).

Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.

Ulf Bjereld kritiserar Gunnar Ekberg för två bombhot, ett mot El Al och ett mot Middle East Airlines. Två frågor är centrala: Vem tog initiativet? Var det över huvud lämpligt eller lagligt för Gunnar Ekberg att utföra hoten, vilket Bjereld anser att det inte var?

I fråga om initiativet, alltså anstiftan till brottet, tror Ulf Bjereld – vilket framgår av hans rapport till Säko – inte att den aktuelle palestiniern DK stod bakom det hela. Bjereld motiverar irapporten till Säko att han tror mer på den ena möjliga källan, det vill säga DK, än på Gunnar Ekberg och därför hävdar han att det var
den senares eget initiativ.

DK förhördes av Säpo 1975 om händelserna och förnekade då anstiftarrollen. Ulf Bjereld tror alltså att en PLO-representant i Sverige, med breda kontakter i de marxistiska rörelserna DPFLP och PFLP, i en fråga med det massmediala fokus som IB-affären då hade, skulle ha sagt: ”Ja, jag tog initiativet!”. Om man tror det, är man inte lite naiv.

Ulf Bjereld gör det sedan lätt för sig. Han återger inte den skriftliga dokumentation som Säko har om motiven för att genomföra DK:s uppmaningar. IB:s spel för att infiltrera PFLP:s terrorgren nämns inte; att detta dessutom lyckades återkommer vi till nedan. Bjereld nämner inte att Gunnar Ekberg genom detta spel medverkade
dels till att skaffa förstahandsinformation från PFLP:s ledargarnityr, dels att lägga krokben för bland annat ett terrordåd i Beirut. Händelserna dokumenterades 1969 respektive 1970, fem år före förhören med initiativtagaren och utan tanke på framtida granskning av någon ”vetenskapsman”. Bidrar denna form av bristande
källkritik till Ulf Bjerelds trovärdighet som granskare?

Ulf Bjereld säger också, för att motivera sin övertygelse om att Gunnar Ekberg hotat flygplanen på eget initiativ och inte som en del i Palestinarörelsens hemliga verksamhet, att: ”Ingen annan Palestina-aktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett sådant test.” Vad i all världen vet Bjereld om detta? Vem har berättat det för honom? Vilka källor har han? Att läsa vad Bjereld skriver och samtidigt veta hur det gick till i verkligheten ger en obehaglig Kafkakänsla.

Givetvis står det inte uttryckligen i lagen att en underrättelsetjänst får utföra de handlingar vi här diskuterar. Vad lagstiftaren skulle ha sagt om de förutsättningar som gällde i detta fall varit kända vid lagstiftningstillfället, vet varken vi eller Ulf Bjereld.

Här kommer frågan om proportionalitet in i bilden. Eftersom IB hade ett offentligt, om än hemligt, uppdrag och inte var något privat medborgargarde, måste det vara rimligt att resonera utifrån den allmänna rättsteorins proportionalitetsbegrepp. Om man kan avstyra ett stort ont genom ett litet ont gör man en rättsvinst.

I detta fall, och det undertrycker Ulf Bjereld helt, lyckades således infiltrationen. Varför? I motsats till vad som sagts i debatten hade Gunnar Ekberg förtroende bland Palestinaaktivisterna. Detta är verksamhetens ofrånkomliga jesuitiska sida. Genom de uppgifter om Gunnar Ekberg som en handfull individer i Sverige rapporterade till dr Waddi Haddad i PFLP, accepterade denne att värva Ekberg som en av sina medarbetare och lät Ekberg bland annat medverka i planeringen och utbildningen inför ett terrorattentat i Beirut.

Med hjälp av IB:s internationella nätverk kunde attentatsplanerna röjas. Det fartyg som skulle sprängas, ”Sunion”, kunde tömmas på några hundra människor. Genom att själva fartyget offrades, maskerades Gunnar Ekbergs roll och därmed behövde inte heller hans liv äventyras.

Hur står då möjligheten att rädda några hundra liv och få insikt i dåtidens främsta terrororganisation mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar? Hur ser den formel ut där detta vägs samman? I den verkliga världen är det denna situation som politiker och säkerhetsorganens chefer måste ta ställning till. I den
teoretiska värld, som Ulf Bjereld representerar, kan man nöja sig med förnumstig efterhandskritik från parkettplats. Inte ens en teoretisk modell för hur sådana avvägningar skall göras har han modet att presentera och stå för.

Ulf Bjereld har haft att belysa en verksamhet som bedömts som en av de mest kontroversiella i Säkerhetstjänstkommissionens utredning och där laglighet ifrågasätts. Det kräver juridisk stringens, men:

  • Ulf Bjereld låtsas inte begripa verksamhetens rapportprinciper, att agenten inte skall börja med bedömningen. Agenten skall varken vara ett bagatelliserande eller alarmistiskt filter.
  • Bjereld förvanskar innebörden av en rapports innehåll och tar den förvanskade versionen till utgångspunkt för braskande och mediefjäskig kritik och undertrycker därtill uppgift om källan, som är väsentlig för att förstå sammanhanget.
  • Bjereld undanhåller medvetet IB:s egna argument och redovisar inte heller den dokumentation som styrker IB:s position.
  • Bjereld undanhåller att IB lyckades med det infiltrationsmål som uppsattes och att rättsvinster därigenom uppkommit.
  • Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott.

Vi är emellertid överens med Ulf Bjereld om vikten av demokratisk kontroll av underrättelsetjänsten, att vakta väktarna. Det är inte detta som är problemet.

Om man saknar kunskap om eller är ointresserad av verkligheten bakom den hotbild som råder, kan man inte heller definiera en meningsfull kontroll av en underättelse- och säkerhetstjänst, än mindre vilket befogenhetsutrymme ansvariga politiker måste ha i styrningen av dessa. Att vakta de som ska vakta väktarna, som Bjereld vill, är vi emellertid tveksamma till. Inställningen i frågor av detta slag blir säkerligen helt annorlunda hos dem som likt Gunnar Ekberg i sin verksamhet upplevt föraktet för rättsstatens principer i terrororganisationer, marxistiska organisationer och Sovjetstödd underrättelsetjänst samt hos de skrivbords-teoretiker, som enögt värnar om samma gruppers rättigheter på gränsen till ”rätten att göra revolution”.

Eftersom både kommunistiska och nazistiska diktaturer präglats av förtryck som haft stöd av anhängare utanför de egna regimerna, tror vi att den unga generationen vill veta mer om detta.

Vi skulle med glädje se forskningsinsatser för att belysa verkligheten bakom de hotbilder som fanns under det kalla kriget och fram till murens fall 1989. Många arkiv har ju öppnats. Exempel: Vems uppgifter bidrog till Kirunasvenskarnas öde i Sovjet? Hur påverkade Sovjet skp/vpk? Hur beslöts folkmorden i Sovjet och vad
visste skp och andra svenskar? Hur såg Sovjets krigsplaner ut – vad fattades för verkställande av dem? Vilka underrättelseförberedelser gjorde man? Hur omfattande var underrättelseverksamheten och hur stor andel blev ”fall” i domstol? Hur såg egentligen KGB:s källor ut – hur många var ideologiskt motiverade, girighetsmotiverade, utpressningsoffer, illegalister? I vilken omfattning förekom
medveten infiltration av personer i försvaret, andra partier och organisationer än vpk? Det krävs en ärlig vilja för att hela sanningen skall fram. Har alla undersökande journalister gått i ide?

Med de grunda kunskaper som finns om dessa frågor är det beklämmande att höra alla tvärsäkra debattörer yttra sig om att IB-verksamheten ledde till fel balans mellan samhällets säkerhetskrav och skyddet för individens integritet.

Gunnar Ekberg
Svante Winqvist

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Japanska Röda Armén, Säkerhetstjänstkommissionen, Ulf Bjereld | 1 kommentar

Vad var det för granskningskommission av Säpo som Kaplan ville ha?

I måndags avgick miljöpartisten Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Vad han gjort som bostadsminister sedan 2014 känns lite oklart. Redan 2014 läste jag, som jobbat i byggbranschen, med stort intresse den borgerlige debattören Rebecca Weidmo Uvells inlägg om ministerns första tid vid bostadsrodret. Han verkade resa mycket till Turkiet, oklart varför.

I går skrev Widmo Uvell på SVT Opionion. Hennes sammanfattning av bostadsministerns gärning under 1,5 år är intressant. Det tycks inte som om bostäder i Sverige varit något bostadsministern ägnat särskilt mycket energi åt.

Men nu handlade inte avgången om avsaknad av intresse för bostadspolitik utan snarare om kontroversiella uttalanden om israelers påstådda likhet med nazister samt att Kaplan ätit middag med representanter för högerextrema och islamistiska turkiska organisationer. Senare har det visat sig att han haft täta kontakter med en person som står den turkiska regimen nära.

Ändå kvarstår den intressanta frågan: hur mycket bostadsminister var Kaplan egentligen och hur mycket tid hann han ägna åt den andra agendan, den som var orsaken till avgången? Partikollegan i Skärholmen Rebwar Hassan gjorde det obehagliga konstaterandet att Kaplan ”fått fungera som en parallell utrikesminister.”

Själv har jag haft koll på Mehmet Kaplan ett tag, bland annat för hans utspel på DN Debatt tillsammans med partikollegan Yvonne Rwaida år 2007 gällande Säkerhetspolisen och ett påstått behov av att granska denna organisation.

För nio år sedan, i april 2007, var Mehmed Kaplan riksdagsledamot och Yvonne Ruwaida oppositionsborgarråd i Stockholm. Deras debattartikel fick rubriken ”Säpo trakasserar muslimer och underblåser islamofobi”, vilket väl sammanfattar deras ståndpunkt. Säpo påstås i åratal ha letat efter terrorister bland muslimer och bland annat tagit kommunala bostadsbolag i Göteborg till hjälp.

”Signalen är att muslimer i grupp är farliga, och för att finna terroristerna är det bland muslimerna i miljonprogramsområdena som vi ska leta”, skrev Kaplan och Rwaida 2007.

Idag vet vi att rekrytering till radikala islamistiska miljöer gått via allt från källarmoskéer till caféer som ofta legat i landets miljonprogramsområden. Göteborg är en av de platser i Sverige som sticker ut på grund av antal rekryterade till IS.

DN DebattHur argumenterade då Kaplan och Rwadia? Jo, de mänskliga rättigheterna för muslimer kränks i Sverige. Som exempel på kränkning av mänskliga rättigheter och rättslöshet nämns en göteborgare, som enligt Per Gudmundson har finansierat en terrorstämplad organisation i Malmö. Mannen riskerade utvisning.

Bilden av vad Kaplan och Rwaida tycker är ganska tydlig: Säpo underblåser islamofobi. De jagar urskiljningslöst muslimer för att de är muslimer. Säpo påstås samarbeta inte bara med kommunala bostadsbolag utan med skolor, vilket framförs som om detta vore suspekt.

Är det inte bra att Säpo har kontakt med civilsamhället och att de faktiskt förutseende nog verkade ha etablerade kontakter i Göteborgs miljonprogramsområden redan 2007?

Uppenbarligen inte, enligt Kaplan och Rwaida, som krävde en granskningskommission om Säpos bevakning av muslimer.

”Denna kommission borde arbeta på samma sätt som Säkerhetstjänstkommissionen som tillsattes för att granska IB och säkerhetstjänstens övervakning av vänstergrupper”, skrev Kaplan och Rwaida 2007. 

Det var obehagliga krav för den som vet VAD Säkerhetstjänstkommissionen var, och HUR den jobbade. Kaplan och Rwaida tycks använda Mall 1A, för det som hände FÖRE Säkerhetstjänstkommissionen tillsättning.

I efterdyningarna av murens fall dök på 90-talet upp argument i flera skandinaviska länder om att extremvänsterns mänskliga rättigheter konsekvent hade kränkts. De hade jagats blott för sina åsikter. Påstådda offer dök regelbundet upp i svenska medier och fick okritiskt gråta ut över att de inte fått se sin akt hos Säkerhetspolisen.

Sällan eller aldrig informerades om fakta: att Säpo har lagstöd för att varken bekräfta eller dementera om du eller jag har en akt hos dem. Att i stort sett alla som begär ut uppgifter från Säpo faktiskt inte förekommer över huvud taget. Vi får mumbojumbosvar av Säpo för att de ”fula fiskarna” inte ska kunna sätta i system att kartlägga vad Säpo vet och inte vet.

Således har media i årtionden byggt upp en enorm övertro till VAD som finns i Säpos arkiv och HUR MÅNGA som har ”blivit övervakade”.

Kampanjmakarna för en granskning av Säpo fick på 90-talet okritiskt breda ut sig i framställningar som gav sken av att t ex Säpo, med ca 900 anställda, varit i klass med Stasi, som 1988 hade 91 000 anställda. Hur skulle de kunna när det gick 101 Stasianställda på varje Säpotjänsteman?

Vi talar om David mot Goliat. Stasi, en diktaturs sköld och svärd, jämfördes med en säkerhetstjänst satt att vakta demokratin. Den fd Stasichefen Markus Wolf fick turnera i Skandinavien och hyllades av personer som Jan Guillou som påstod att Wolf varit en i ”intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”. Att Wolf i högsta grad deltagit i massförtryck av mänskliga rättigheter framgår av min artikel i SvD från 2014. Om detta talade inte Guillou och hans gelikar. I flera västländer kombinerades skickligt regisserade vänsterkampanjer för granskningar av säkerhetstjänster med att ta emot och okritiskt hylla Wolf som en hjälte. Norsk, svensk och dansk säkerhetstjänst var förtryckare.

Säkerhetstjänstkommissioner bildades i flera länder. Den norska Lundkommisjonen var först ut och rekryterade genast en diskrimineringsombudsman samt en historiker vid namn Berge Furre, där den senare själv utretts av den norska säkerhetspolisen för sitt flitiga resande i öst, främst till DDR. Furre, som grundat ett Natokritiskt parti och suttit i Stortinget på 70-talet, ska ha medgett nära kontakter med en KGB-officer under åren 1979-83. Märkligt nog presenterades mannen alltid i kommisionssammang blott som ”forskare”  (inte som fd politiker eller före detta säkerhetsutredd).

När representanter för svenska Säkerhetstjänstkommissionen träffade Furre och de fd kollegorna i den norska kommissionen noterade de svenska representanterna att historikern/fd politikern/fd säkerhetstjänstutredde ”var mycket viktig i kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ’kände varenda vänsteraktivist’. De personerna var ju av mycket stort intresse för kommissionen”.

Av Säkerhetstjänstkommissionens noteringar framgår att det var Furre som rekryterade historiker till kommissionen. Det underströks att de som rekryterades inte skulle ha ägnat sig åt säkerhetstjänstfrågor tidigare, då sådana ansågs som suspekta. De skulle vara lekmän och inte ha för avsikt att fortsätta inom ämnesområdet.

Den svenska Säkerhetskommissionen 1999-2002 fick uppenbara likheter med sin norska motsvarighet. För den som skrapar på ytan framträder inte alls den kommission och de ledamöter som oberoende, vilket media har hamrat in i den svenska befolkningen. Jäv och partiskhet var regel. Politiseringen av kommissionen pinsamt uppenbar. De fagra ord om ”forskning” som bedrivits borde få forskarvärlden att rodna av skam. 

Säkerhetstjänstkommissionen döptes snabbt om till Sanningskommissionen (av bland annat journalister). Inget tyder på att sanning var något huvudsyfte. 

I Norge rekryterades en diskrimineringsombudsman till ledningen. I Sverige en fd generalsekreterare för svenska Amnesty, som två år tidigare invalts i den första styrelsen för Stiftelsen Olof Palmes minnesfond, som instiftats av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen. 

Den svenska Säkerhettjänstkommissionen leddes av en professor i elektrisk mätteknik med bistånd av en fd SR-journalist samt två historiker, varav en framfört stark kritik mot antikommunismen.

Till de så kallade ”oberoende forskarna” i svenska Säkerhetstjänstkommissionen hittar vi den fd KPML(r)-aren Ulf Bjereld, som på 90-talet gått med i Socialdemokratiska partiet, samt historikern Werner Schmidt, som i alla fall kort efter Säkerhetstjänstkommissionens rapport lagts fram presenterades som medlem i Vänsterpartiet och medlem i den analysgrupp som skulle granska Vänsterpartiets historia (han lämnade dock analysgruppen).

Schmidt lade för Säkerhetstjänstkommissionen fram en rapport där han kunde räkna upp flera hundra svenska kommunister som gått på partiskola i Bad Doberan och visa att kommunistiska tidningen Flammans ledning i hemlighet agerat för att få ekonomiskt stöd av SED-regimen i form av en tryckpress värd flera miljoner i dagens penningvärde. Trots livfull beskrivning om maktkamper inom VPK som utspelas öppet inför de östtyska kamraterna fann ”den oberoende forskaren” inte något som helst skäl till att Säpo skulle haft fog för att bevaka svenska kommunister.

För detta blev Schmidt senare mycket hårt kritiserad av professor Birgitta Almgren, som tagit del av SAMMA material i SED-arkivet i Tyskland:

”Att Rolf Hagel inte tog några steg utan att ha Östberlins stöd framgår klart av det östtyska arkivmaterialet, som även visar det omfattande finansiella stödet till det nybildade APK. Att DDR:s ambassad till och med hjälpte till att förfalska kvitton för att bluffa svenska staten 1978 bidrog säkerligen inte till att stärka APK:s oberoende av främmande makt. Men om just detta tiger rapporten till Säkerhetstjänstkommisionen och också av Statens offentliga utredningar SOU 2002:93”, skriver professor Birgitta Almgren 2009 i Inte bara Stasi….

Genom en lätt faktakontroll inser man snabbt att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen, som miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida 2007 förordade som modell för en ny granskning av Säpo, inte alls var särskilt oberoende. Politisering var mer regel än undantag. Hade normala jävsregler rått hade mer än 50 procent av deltagarna aldrig ens blivit tillsatta.

Vad som är tydligt kring denna påstått ”oberoende” svenska kommission är enskilda individers starka kopplingar till det Socialdemokratiska partiet, till socialdemokratisk idévärld och därom till vänster hörande ideologier.

En annan särprägel är att slutprodukten, själva Säkerhetstjänstkommissionens slutrapport, gav sken av hög akademisk verkshöjd, som inte kan upprätthållas vid en granskning. Istället präglades den svenska kommissionen av lekmän som, likt den norska kommissionen, hade ett markant drag av människorättsperspektiv.

De dominerande rapportförfattarna var inte välmeriterade forskare. 81 procent av de signerade rapportsidorna är skrivna av kommissionens sekreterare: en C-student vid Stockholms universitet samt två doktorander. 

C-studenten var utan tvivel duktig. Han heter Lars-Olof Lampers och hade gjort en uppmärksammad C-uppsats om Sjukhusaffären i Göteborg och blev på så vis rekryterad till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett av Säkerhetstjänstkommissionens paradnummer var alltså en utbyggd C-uppsats, dvs en till stora delar redan offentlig handling. De fagra orden om att stenar skulle vändas och sanningen som skulle fram visade sig inte gälla i slutänden.

Jag uppfattar att Lampers höll sin fana högt i Säkerhetstjänstkommissionen, men vad jag höjde på ögonbrynen för är att Lampers sambo Catharina Espmark utsågs till politisk sakkunnig hos den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström något år före Säkerhetstjänstkommissionens rapport lades fram. Visst är de att betrakta som självständiga individer, men det känns lite tveksamt när rapportbeställningen låg på justitieministerns bord. Espmark blev förresten 2014 statssekreterare hos Morgan Johansson. Visst är Sverige ett litet land!

Tro inte att jag inte uppskattar Lampers – för det gör jag! Han gjorde ett riktigt bra jobb för Säkerhetstjänstkommissionen kring Sjukhusaffären. Men vi måste inse att Lampers faktiskt vid tillfället bara var C-student. Han tycks tro på en pressanka från 1988, tycks ej förstå skandinaviska vänsterorganisationers samröre med PFLP-komplexet. Men det är faktiskt ursäktligt för en C-student!

Däremot borde förmågan till klarsynthet ha gällt för den disputerade Ulf Bjereld, som kallades både professor och ”oberoende expert” (oklart på vad dock). Bjereld analyserade vänsterrörelser och Säpos skäl till avlyssning som Fan läser Bibeln.  

Människorättsperspektivet präglade argumenten för att tillsätta säkerhetstjänstkommissioner i Norden. Människorättsperspektivet präglade de svenska och norska kommissionerna, som smakfullt bara hittade påstådda offer, men inga förövare, allt enligt vad jag förstått var gällande instruktion för hur arbetet skulle gå till.

Kommissioner är ”en utflykt i gränsmarkerna mellan politik och juridik”, menade tidigare JK Johan Hirschfeldt.

Hur stod det till i de nordiska säkerhetstjänstkommissionerna vad gäller juridisk närvaro och kompetens? Hur stor andel var jurister i ledningarna?

  • Danmark – 60 procent 
  • Norge – 33 procent
  • Sverige – ynkliga 17 procent

I Danmark var hela kommissionen akademiskt tillsatt och oberoendet definierat som att man ej fick ha haft relationer till de organisationer eller människor som var föremål för utredningen (varken tidigare tillhörighet till politiska partier, departement, PET eller extremrörelser godkändes). Ungefär 50 procent var jurister, ungefär 50 procent historiker. Kommissionsledningen signerar själva 86% av alla band och 91% av alla rapportsidor. Samtliga huvudförfattare var disputerade. 

Den svenska Säkerhetstjänstkommissionen är desto svårare att greppa statistiskt, eftersom en hel del inte tycks lämna alster efter sig. Var de någon form av gisslan? Jag har fått ett intryck av seriösa forskare att deltagande i Säkerhetstjänstkommissionen inte är något man framhäver jättemycket. Det låter ju fint med två kvinnor i ledningen på den svenska kommissionen, men vad uträttar de egentligen? För mig är det en gåta. Kuttersmycken kanske? I Danmark fick 50 procent av kvinnorna signera rapporter!

Jag kan konstatera att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen var starkt politiserad åt vänsterhållet, hade anmärkningsvärd brist på juridisk kompetens samt var av justitieminister Laila Freivalds beordrade att ha en sådan där tratt på huvudet som hundar har för att inte slicka på sitt sår.

Med idogt letande med tratten på huvudet fick ledamöterna bara upptäcka svenska medborgare som (orättvist) blivit övervakade.

Som ett lysande exempel har vi Saima Jönsson, i dag politiker i Region Skåne för Vänsterpartiet. Ulf Bjereld granskade 2 (två!) avlyssningar av henne. Han ger ett nja till att hon avlyssnades och kritiserar Säpo för motiveringen till varför. Övervakningen gav inget. Typ.

Om Ulf Bjereld hade tagit av sig tratten han hade på huvudet hade han kunnat berätta att Saima Jönsson vid båda övervakningstillfällena varit gift med Marwan el Fahoum, en av ledarna för terroristorganisationen PFLP, dåtidens Al Qaida.

Vid det ena tillfället bör Marwan el Fahoum dessutom varit i lägenheten vid själva avlyssningen. Saima Jönsson var nämligen höggravid och strax efter födseln av den Förstfödde lämnade hon enligt arkivuppgift landet i sällskap med någon, oklart vem eftersom det är svärtat. Den stolte fadern kanske?  

Den som läser Bjerelds rapport kan förledas att tro att Saima Jönsson, som anonymiserats till en sjuksköterska J.S., fastän hon är läkare, blott har blivit avlyssnad 2 (två) gånger av Säpo. Men hon var faktiskt gift med en terroristledare. Är det inte ganska sannolikt att hon avlyssnats fler gånger, i synnerhet när hennes man varit internationellt efterlyst bl a för att ha pekats ut som arkitekten bakom kidnappningsplanerna av miljardärsonsonen Jörn Rausing 1985?

 

PET-kommissionen

Danska PET-kommissionen berättar till skillnad från svenska Säkerhetstjänstkommissionen om kopplingar till terrororganisationen PFLP. Fahoums hustru var läkare och avlyssnades av Säpo. Ulf Bjereld behandlar henne som en stackars oskyldig sjuksköterska.

Ulf Bjereld skriver om sjuksköterskans JS ”påstådda samröre med terrorister” och att hon ”anklagas för” det ena och det andra. Men han bedömer ej sannolikheten i vad som kan vara sant. Har man inte haft ”samröre” med terrorister om man i 16 år år varit gift med en terroristledare? Min man Gunnar Ekberg har ju själv 1972 träffat PFLP-ledaren Wadie Haddad, som då berättade att Saima Jönsson var en viktig medarbetare till PFLP (kan ni läsa om i hans bok De ska ju ändå dö…). Gunnar Ekberg gick sedan kurir från Wadie Haddad till henne. Leveransen fullföljdes i Malmö. Låter inte detta också som någon form av ”samröre”?

SAKO

Utdrag ur Ulf Bjerelds rapport till Säkerhetstjänstkommissionen. Notera att han kallar läkaren Saima Jönsson för sjuksköterskan J.S. Kontakten med Wadie Haddad verifieras av Gunnar Ekberg, som agerar kurir till Saima Jönsson 1972 (se De ska ju ändå dö…)

Så det var alltså detta Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida ville ha när de 2007 krävde en kommission likt Säkerhetstjänstkommissionen som skulle granska Säpos hantering av personer av muslimsk härkomst:

De ville alltså ha:

  • En stark politisering av ledamöter och så kallade forskare. Medlemskap i politiskt parti på vänsterkanten meriterande. Hemskt gärna miljöpartister!
  • Gärna kvinnor i kommissionen, men låt dem helst ej skriva någonting.
  • Gärna en universitetsstudent som flitig skribent av rapporter, som senare kallas forskning.
  • Undvik att rekrytera jurister. 
  • Rekrytera en journalist till ledningen. Ett smart sätt att slippa ifrågasättanden från journalistkåren. Det är ju deras kompis som sitter där. 
  • Beordra till enögdhet. Se bara de som är svenska medborgare och utgå från att de utsatts för kränkning av mänskliga rättigheter. Om du hittar en misstänkt terrorist – anonymisera och förminska deras kopplingar till terroristorganisationer. Få det att framstå som att det är ofattbart att de varit övervakade.
  • Upptäck inga utländska medborgare eller kopplingar till IS, al-Shabab och liknande terrororganisationer.
  • Kom fram till att Säpo varit skurkar. Hitta någon att ge skadestånd till. Framhäv sedan att stenar har vänts för att sanningen ska fram.    

Vet ni om att just detta scenario är riktigt farligt? Kommer ni ihåg att det efter Breiviks attentat i Norge 2011 fördes fram kritik om att norska säkerhetspolisen övervakat för lite? Enligt en pensionerad källa från en säkerhetstjänst som samtalat med utredare efter Breivikattentaten ska Lundkommissjonens häxjakt på norska säkerhetspolisen på 90-talet ha lett till att de faktiskt inte vågade övervaka i så hög grad som innan.

Lundkommissjonens och Säkerhetstjänstkommissionens köttben kanske stillade de politiska krafterna på vänsterkanten, men vi måste inse att de syftade till att skada våra säkerhetstjänster. Det Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida argumenterade för var en häxjakt på Säpo. För att få insyn i en hemlig verksamhet. För att försvaga en organisation satt att vakta demokratin.

Publicerat i Blekingegadeligan, DDR, Jan Guillou, Journalistik, Lundkommisjonen, PET, PET-kommissionen, PFLP, Säkerhetstjänstkommissionen, Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, Stasi, Sverige, Sveriges Radio | 5 kommentarer

Christoph Andersson har gjort det Växjö stift borde ha gjort

Växjö stift höll en stor och ambitiös Stasi-konferens i november 2013. Svante Winqvist, Gunnar Ekberg och jag var där och lyssnade på föredrag och pejlade in stämningen.

En av föredragshållarna var journalisten Christoph Andersson. Han tycker uppenbarligen att Växjö stift borde ha gått vidare med den information som lades fram på konferensen. Det gjorde de inte. Nu har Christoph Andersson gjort deras jobb. Han har hittat fyra IM med kodnamn Doktorn, Ingolf, Hiller och Orion, vars uppdrag går ut på att rapportera om Växjö stift eller andra vänstift i väst skulle börja stödja regimkritiker i DDR. Så här blev artikeln i tidningen Dagen.

De aktuella agenterna var
IM ”Hiller” alias Siegfried Plath, präst värvad av Stasi 1960 och verksam som superintendent vid Greifswalds stift.
IM ”Orion” var den östtyske biskopen Horst Gienke i Greifswald.
– Bakom IM ”Ingolf” döljer sig Christoph Ehricht, en präst var en av föredragshållarna på symposiet i Växjö 2013.
IM ”Doktorn” ska enligt Christoph Andersson vara stiftssekreteraren i Greifswald, Hans-Martin Harder.

Utöver detta nämns också Aleksander Radler, IM ”Thomas”

Läs artikeln!

Publicerat i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige