Gäckande Svingel på pränt med drottning Silvia

Carl-Gustaf Svingel. Jag försöker komma på när jag hörde hans namn första gången. Det var utan tvekan i DDR-sammanhang. Det måste ha varit via Haus Victoria, Svenska kyrkans församlingshus i Berlin och vars hemliga historia under andra världskriget och kalla kriget fascinerat mig länge.

Nu har det kommit en bok om Carl-Gustaf Svingel, skriven av journalisten och fd Berlinkorrespondenten Ingrid Thörnqvist som svar på Höga Vederbörandes begravning.

De kreativa svenska prästerna i Berlin är alltför förbisedda i svensk historieskrivning. Prästen Heribert Janssons många resor över järnridån får en att småle. I ena riktningen litteratur och tidningar. I andra riktningen flyktingar. Diplomatpasset skyddade ända tills den olycksaliga dagen då bakluckan i Janssons sportbil gick upp. Flyktvägen var avslöjad. Janssons konspirativa resor var till ända.

Det var här Carl-Gustaf Svingel kom in. På något sätt tog han över ruljansen. Blev en del av Freikauf politischer Häftlinge aus der DDR, eller kort och gott människohandeln där Väst köpte ut politiska fångar ur DDR. Ju finare utbildning en politisk fånge hade desto dyrare var han eller hon. Ett lukrativt sätt att förlänga tidsfristen för landet som var bankrutt årtionden innan muren föll.

Men var kom Svingel in i detta? Han hade inget (riktigt) diplomatpass. Ingen egentlig funktion mer än att sköta om Haus Victoria. Svingels roll i kalla krigets Berlin är både skarp i konturerna och svårfångad.

Törnqvists titel på boken är på tok för lång, men sammanfattar också det som gäckat mig. Svingels relation till kungafamiljen har jag aldrig blivit riktigt klok på. Varför fick han ofta sitta nära kungafamiljen?

Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin (Ekerlids) lockar till läsning just för att vår drottning ställt upp på intervjuer. Hur var det nu med hennes familj, som bodde i DDR? Jag har hört att Svingel ska ha hjälpt till så att familjen blev utsläppta ur DDR och kunde komma på bröllopet 1976. Hur mycket sanning låg i detta?

Jag minns när jag i SVD:s arkiv hittade en tecknad bild över bröllopet 1976 och såg att en farbror var med om att viga kungaparet. En systematisk teolog från DDR, Ernst Sommerlath, som vigde en svensk statschef. Stasi måste ha gått bananas ty tyska kyrkan var genominfiltrerat av agenter som intresserade sig för personer som hjälpte folk att fly från öst. Systematiskt teologi tycks ha varit Stasis favoritämne, för här hittar jag även Stasiagenten Aleksander Radler.

Stasis intresse för det svenska kungahuset har det skrivits om tidigare, bland annat i journalisten Christoph Anderssons Operation Norrsken. Genom att krydda och förvränga historien skulle kungahusets kopplingar till nazismen förstärkas så att den svenska neutralitetslögnen avslöjades. När DDR erkändes som självständig nation avblåstes operationen.

2012 blev jag kontaktad av en tysk journalist, som ville ha hjälp att hitta om Svingel var i livet. Jag återkom med beskedet om att Svingel var död, men att Björn Ryman skrivit ett kapitel om Svingel i Svenska Victoriaförsamlingen, Berlin 1903-2003.

Jag minns också en sommarkväll på västkusten då en väninnas mamma berättade om sina minnen av Svingel. Hennes make hade växt upp med barnhemsbarnet Svingel. En annan gång ett möte med en arkivman, som kraftigt reagerade mot mannen som haft kontakt med UD om Raoul Wallenberg. Beskrivningarna jag fick kom mig att tänka på galenpannan och bedragaren Johnny Bode.

Vem var Svingel – egentligen? Törnqvists bok lockar till läsning.

Publicerat i DDR, Stasi, Svenska kyrkan | 2 kommentarer

Del 2: Guillou vill inte kommentera Ondskan och blåmärkena

I kväll sänds andra och sista avsnittet av Den överlägsne journalisten. Programmet som påstås handla om Jan Guillou och som nu i del 2 också verkar handla mer om Guillou än vad del 2 gjorde. Här är en del av min kritik.

Jag reagerade mot del 1 av flera skäl. Förutom att det var en devot och okritisk hyllning av ”journalisten” Jan Guillou tycktes bara journalister komma på fråga att få uttala sig om Jan Guillou. Vi fick korvstoppat hur fantastisk han var och hur professionell han var. Inte ett ljud om att han dömts till fängelse för spionage. Det enda som sades var att han ”kastats i fängelse” och då för ”sina ord”. Det är ett konstigt hanterande av en fängelsekund som uttalat sig om att han är stolt över att ha skadat staten/underrättelsetjänsten, både 1973 och nyligen se här och här.

Har du tänkt på att Guillous favoritord ”förbrytare”, som han använder ofta om andra som han vill desavouera i debatten, passar utmärkt på honom själv!

Den enda som inte vara journalist som uttalade sig i del 1 var halvsystern Pia Hansén, som bidrog med att visa bilder och berätta om att hon hade en snygg bror. I del 2 är hon en av de stora tillgångarna. Jan Guillou markerar tydligt att han inte vill pratat om barndomen och Ondskan. Uppenbarligen är det en akilleshäl han har.

I del 1 fick Marina Stagh och GW okritiskt referera och tycka till om vad Jan Guillou sagt om Nils Hansén för fyrtio-femtio år sedan. Denna hörsägen, som inte kan liknas vid annat än förtal av avliden, får nu en jämnvikt i att Pia Hansén upprepar att hon aldrig sett några blåmärken. Intressant nog flankerad av bilder från filmen Ondskan där en lillasyster som vittne saknas i bild. Guillou avfärdar halvsysterns påstående om att Pia Hansén ägnar sig åt skyddsmekanismer.

Journalisten Staffan Heimerson fyller inte riktigt någon funktion. Snarare att han framstår som en utfyllnad till programmet. Dessutom blir hans öldrickande en sk vampyreffekt. Jag hör knappt vad han säger utan kollar hela tiden in de olika nivåerna i glaset mellan klippen. Hur många glas hinkar Heimerson under intervjun? Eller har de bara klippt lite dumt så att de ger intryck av stort alkoholintag i statstelevisionen?

Oavsett borde ett professionellt team sett till att ta bort ölglaset, på samma sätt som de genast borde upptäckt Guillous logotyp på skjortan för jakt i Afrika (plötsligt är skjortfickan uppvikt så den försvann).

Det fanns en tid då Guillou, GW m fl ständigt limmade löpsedlarna om att de var i bråk med någon. Som bekant finns det inget som säljer så bra som ett författarbråk, vilket Karin Ohlsson förklarar bra i dokumentären Den överlägsne journalisten. Bråket mellan GW och Guillou belyses i dokumentären och GW vinner på poäng.

Expressens kulturchef Karin Ohlsson är den stora tillgången till programmet. Lugnt och sansat ritar hon upp kartan och förklarar för tittarna hur medielogiken fungerar och hur Jan Guillou använder sig av den, samt inte minst hur Jan Guillou behöver ha någon att hata. Han får energi, livsluft. Vi får bland annat veta att medarbetarna på Expressen skojar om att de förlängt Jan Guillous karriär genom att ständigt granska honom.

Det finns en spänst i belysningen av bråket mellan GW och Guillou. Den jag finner mest trovärdig är GW, som rakt på sak beskriver relationen som tävlande småpojkar om vem som skriver ”finast” och ”säljer mest”. Guillou står definitivt inte på fast mark när han häver ur sig saker om vem GW har som vän och att GW menar att han är som Åsa-Nisse.

Själv har jag länge undrat om inte GW:s ökade intresse för terrorism, som han omsatt i bokväg, också spätt på ovänskapen. GW har lagt an perspektiv som Guillou helt klart inte gillar. Jag tror också att brottet dem emellan kan vara kopplat till jakt. GW har ju markerat att han inte (längre?) dricker före eller under en jakt. Någon (minns ej vem) rekommenderade mig att titta på programmen om Grabbarna på Fagerhult där man kunde studera rosigheten på kinderna, som varierade mellan klippen.

Ett annat intressant klipp handlar om där Guillou får frågan om sin relation till Ann-Marie Skarp. På frågan om deras första möte kommer det ett snabbt att Jan Guillou inte minns. Det hela blir väldigt konstigt. På något sätt förefaller det som om han talar om en affärsrelation och inte en kärleksrelation.

Helt klart sevärd del 2 alltså. Den överlägsne journalisten kan också ses på Svt Play t o m den 2 mars 2021.

Publicerat i Jan Guillou

SVT: Guillous sämsta gren att gräva i sitt förflutna

Klockan åtta i kväll sänds första delen av Den överlägsne journalisten i SVT. Programmet kan redan ses på SVT play. Jag har sett första delen och förundrats över något jag absolut inte begriper. SVT:s hantering av Jan Guillous uppväxt och sanningshalten i Ondskan.

I programmet står det klart och tydligt att Jan Guillou inte vill prata om barndomen och uppväxten. Inte om Ondskan. Inte om relationen till familjen. Inte om styvfadern. För mig blir det en underlig kräftgång som reportern Kristina Hedberg för. Hon tycks kapitulera. Acceptera Guillous regler.

”Hans sämsta gren: att gräva i sitt förflutna. Psykologisera. Han kommer att förakta den här starten, men vi kör ändå. Från början, för 76 år sen, utanför Stockholm”, säger Kristina Hedberg i speakertexten.

Jag är förbluffad. Vi får höra ett påstående, men inte veta varför Kristin Hedberg menar att Jan Guillous sämsta gren är att gräva i sitt förflutna. Allt bara hänger där i en kittlande tråd, men vi får ingen förklaring.

Vi får höra att Jan Guillou har en ”tyngre manteln att bära” men han ”vill inte gräva om den i dag”. Istället får den före detta sambon bli berättare om den mörka uppväxten. Hon berättar om att hon haft en lång relation med Jan Guillou, och att i inledningen fick hon höra om styvfadern och internatskolan och håren reste sig på henne, för han ”är ju så bra på att berätta”.

Även Leif GW Persson används för att berätta om den hemska styvfadern. Inte för att GW hävdar sig ha träffat honom, utan för att han hört Jan Guillou berätta. GW märkte hur dåligt Jan mådde och GW tänkte att det här måste ha rört sig om en sjuk människa.

Visst är det märkligt att två kända personer används i SVT för att belägga bilden om den misshandlande styvfadern. Vad Marina Stagh och Leif GW Persson gör är att berätta andrahandsuppgifter. Hörsägen. Men de vet inte, för de verkar ju helt uppenbart aldrig träffat Nils Hansén.

 När Jan Guillou blir tillfrågad vill han inte prata om det.

”Äsch det var då det. Det är inget kul att få stryk, men det går över. För en del av oss, men inte för alla”, säger han.

Det är för märkligt. Det finns en person med i programmet och det är halvsystern Pia Hansén. Varför låter man inte henne komma till tals? Hennes enda roll tycks vara att visa bilder på sin mamma i brudklänning. Vi får veta att äktenskapet med Charles Guillou blir kort.

Mamman är ifrån en förmögen familj med 17-rumsvilla i Saltsjöbaden och sommarnöje i Sandhamn”, säger Kristina Hedberg.

Inte ett ljud om det jag visat att de bodde på ganska enkla och normala adresser. Inget sus och dus efter att morfadern gått hädan med 90-procentiga skulder år 1953. Bara bilden av en förmögen familj. Det är man väl inte med 90-procentiga skulder?

Vi får veta att Jan Guillou ”imponerar inte minst på sin halvsyster Pia.” Han samlar på fjärilar. Det minns jag från Paul Frigyes bok. Ge mig något nytt! Pia Hansén tyckte att hennes halvbror var snygg som ung. Men ge något nytt!

Jag vet fortfarande inte varför SVT påstår att Jan Guillous sämsta gren är att gräva i det förflutna. Jag vet, och har skrivit på min blogg flera gånger, att han är skitkass på att leverera rätt uppgifter om sig själv och sin familj. Men vad baserar SVT sitt påstående på. Jag kanske får en förklaring i del 2.

Publicerat i Jan Guillou

Den överlägsne journalisten handlar inte om Jan Guillou

I kväll sänds SVT:s program Den överlägsne journalisten. Jag såg den för ett par dagar sedan när den lades ut på svt play. Jag har inte kommenterat på bloggen förrän nu. Jag var jag tvungen att fundera på vad programmet faktiskt handlade om. 

En del tror kanske att de ikväll kan titta på ett program om Jan Guillou. Det är ju så det marknadsförs. Som ett program som handlar om Jan Guillou. Själv tvivlar jag. Jag ser en stafflifigur. En journalistkårsdröm om hur det borde ha varit.

Inledningsvis får dagens Jan Guillou förklara att han är en trofé. Han säger att han är en 18-taggare som är oerhört attraktiv att försöka fälla. Men så uppfattar jag inte alls att han är. Den yngre generationen av dagens journalister som jag känt på pulsen verkar tycka är han en ganska ointressant person. Andra som varit med längre och är initierade konstaterar rätt ut att han sedan KGB-affären 2009 är passé. Vissa rabblar en visa om att det var fel att han sattes i fängelse, men när jag frågar vidare hur de menar är det aldrig någon som kan förklara varför de säger så.

Själv kan jag se statistiken på min blogg. Jan Guillou har varit en person som väldigt många har velat läsa om. Han slutade vara en taggare av något slag någon gång mellan 2009 och 2014.  

Redan i inledningen kantrar alltså SVT-programmet och avslöjar programmakarnas intentioner: att övertyga Dig om att Jan Guillou än i dag är en av journalistkåren beundrad journalist, som andra journalister fortfarande är intresserade av att avslöja. 

Jan Guillou som en journalistisk ikon och journalistiskt föredöme hamras in, bland annat från journalisten Kristina Hedberg, som säger så här i speakertexten: 

”Mästaren av reportage, romaner och rutiner. I över 50 år har Jan Guillou hamrat fram artiklar, levererat historiska avslöjanden. Attackerat makten genom scoop som skakat landet. Han har till och med kastats i fängelse för sina ord. Sånt händer inte i Sverige, men det hände Jan Guillou”, säger hon.

Visst är det fascinerande att se ett helt program i SVT om Jan Guillous levnad utan att det nämns att Jan Guillou är dömd för spionage? Ordvalen ”kastats i fängelse för sina ord” hör ju diktaturer till.

Jag blir lite ledsen när jag ser klippen på Staffan Heimerson. Han är ju en ansedd gammal journalist, som nu använder ett lingo och påstår saker som visar att han inte alls är den rätta att intervjuas i sakfrågan. Staffan Heimerson förklarar för tittarna att IB-affären är ”det bästa som hänt i journalistisk historia” med motiveringen att en säkerhetstjänst inte ska hemlighållas för parlamentet.

Staffan Heimerson visar här att han inte kan skilja en säkerhetstjänst från en underrättelsetjänst. IB var alltså ingen säkerhetstjänst, utan en underrättelsetjänst som tillhörde militären och inte Säpo. 

Heimersons påstående om att ”säkerhetstjänsten” skulle ha hemlighållits för parlamentet är ju också helt uppåt väggarna. Det är en gammal felciterad skröna som jag har kunnat härleda från en debatt i Sveriges riksdag från maj 1973. Då konstaterade Vänsterpartiet kommunisternas ledare CH Hermanson att ”de flesta” av Sveriges 350 ledamöter i riksdagen varit okunniga om IB:s existens”, vilket VPK-ledaren menade var ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti höll enligt Aftonbladet med Hermansson om detta. 

För att förstå Heimersons fullständiga förvrängning av svensk historia bör påpekas att VPK faktiskt inte fick sitta med i utrikesnämnden förrän år 1994, dvs efter Sovjetunionens fall. Det var alltså ledamöter i ett parti som hade kring fem procent i riksdagen som inte fick kännedom om svensk utrikespolitik och som undanhölls informationer om vad underrättelsetjänsten sysslade med. Alla andra partier hade representanter som var väl invigda både i svensk utrikespolitik och om svensk försvarsmakt ägnade sig åt, en del deltog också i diverse övningar.  

I programmet ges Jan Guillou möjlighet att marknadsföra IB-avslöjandet som varandes i paritet med Watergateavslöjandet. Han påstår att det finns en likhet mellan USA och Sverige. Det pågick en frihetskamp och det påstås att liknande affärer där journalister ställer en viss fråga till sin spets skett i många länder. 

Själva idén om att IB-affären skulle vara Sveriges motsvarighet till Watergate härrör från FIB/Kulturfronts eget påstående i del 2 av IB-avslöjandet daterad våren 1973. Ett snart femtioårigt fake news ska tydligen än en gång hamras in i tittarna. Problemet är att jämförelsen inte bara haltar. Den saknar fullständig trovärdighet. Den som är intresserad kan titta här i jämförelsen av affärerna som jag gjorde 2012.

Watergateskandalen har all rätt att placeras så som en världshistorisk händelse och som ett föredöme journalistiskt sett. IB-affären saknar dessa ingredienser. 

Vad ger det Dig att se SVT:s program Den överlägsne journalisten? För mig ger programmet en bra utbildning i att förstå diskrepansen mellan hur vissa svenska tongivande svenska journalister och historiskt kunnig allmänheten tänker. Det blir så tydligt att många journalister stöpts vid liknande utbildningsinstitutioner där de korvstoppats med samma kurslitteratur där det i klartext står att IB-affären är i paritet med Watergate-affären och att Jan Guillou och Peter Bratt ”kastats” i fängelse för att de var ”journalister” och att det var orätt att de blev inburade.

För att förstärka bilden av den svenska historiskjournalistiska stoltheten har naturligtvis bara gamla journalister som gått samma indoktrineringsutbildningar, eller själva håller i dem, bjudits in att medverka i programmet. Att låta andra röster komma till tals hade varit en frisk fläkt till programmet. Men då hade ju kårandans världsbild krackelerat.

Publicerat i FiB/Kulturfront, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, KGB

Den skicklige spionchefen Jöran Persson

Första gången jag fick höra talas om Jöran Persson var på en militärhistorisk kryssning till Åland 2006. Vi talar alltså om den Jöran Persson, han som avrättades på Brunkebergstorg den 21 september 1568 efter utstuderad och långvarig tortyr. Du kanske hört talas om honom? Han skildras ofta som en skurk.

Det jag fick höra år 2006 på SMB-krysningen handlade om en ytterst kompetent tjänsteman. Lojal och därtill Sveriges första underrättelsechef. Googla på det du! Du hittar inget om underrättelsechefen någon annan stans.

Wikipedia-artikeln om honom är fylld av fördomar. Jöran Persson kallas Erik XIV:s ”gunstling” och hans arbete som åklagare Höga nämnden består i att han har ”förföljelselust” mot adeln och ägnar sig som åklagare åt ”förtal”. Kung Erik XIV påstås känna sig dragen till honom (!?!) då han ägnar sig åt astrologi.

Erik den XIV:s halvbror Johan III fängslades tillsammans med sin hustru Katarina Jagellonica. Med lite kritiskt tänkande bör man inse att det kan ha funnits någon anledning. Bröderna var ju inte sams i vuxen ålder och Johan III tog som bekant makten efter att ha haft ihjäl Erik XIV. Själv tar jag inte ställning för någon. Både Johan III och Jöran Persson är min mans anfäder.

Det är inte bättre i den nyligen publicerad P3 Historia om Katarina Jagellonica. Här ges Jöran Persson enbart negativa epitet, t ex att han är ”beryktad” och ”äregirig karriärist”. Kort och gott förmedlas ett understatement om att Jöran Persson är en genuint ond människa som framställs som att han spärrar in min mans anfader, den blivande kung Johan III, fullständigt utan anledning.

Wikipedia och P3 Dokumentär förmedlar faktiskt högadelns flera hundraåriga nidbilder av den icke högadliga tjänstemannen Jöran Persson.

Varken Wikipediaskrivarna eller P3 Historia har hängt med i de senaste decenniernas forskningsläge. På riksarkivets hemsida ligger en kort biografi över Jöran Persson, skriven av historikern Jerker Rosén, som dog 1976, som tydligt avlivade myten om Jöran Persson som den genuint onde mannen.

I historikern Svante Norrhems avhandling från 1994 Uppkomlingarna – kanslitjänstemännen i 1600-talets Sverige och Europa skildras Jöran Persson som en i raden av kanslitjänstemän som medvetet rekryteras från borgerskapet. Härskaren litade nämligen inte på högadeln. Så mycket bättre att ha någon som var beroende av konungen.

Erik XIV. Den förste kungen av Sverige som lät bygga upp ett underrättelseväsen. Chef för detta blev den lojale tjänstemannen Jöran Persson.

Dessa tankar kring uppkomlingarna har Norrhem utvecklat, till exempel i boken om Christina och Carl Piper, där Carl Pipers öde jämförs med Jöran Perssons och utlänningen Georg Heinrich von Görtz. De var alla hatade därför att de hade upphöjts till ämbeten som den svenska högadeln ansåg de hade företrädesrätt till.

Högadeln ruvade på sin hämnd. När Karl XII förlorade vid Poltava syddes en historia ihop om att det naturligtvis inte var kungens fel att han gett order om att gå mot ryssen. Det var ju Carl Pipers som övertalat honom! Görtz hade sett till att bygga upp en ny armé åt kungen, men den ledde ju till Karl XII:s död och då måste han ju plikta med sitt liv! När Erik XIV insåg att han höll på att mista kronan tog han sin hand från sin mest lojale medarbetare. Jöran Persson fick en förfärligt och plågsam väg till sin död.

Nidbilden av Jöran Persson har återreproducerats. Den här målningen av von Rosen är från slutet av 1800-talet, alltså 200 år efter de tre personernas död.

”Bilden av Erik XIV:s onda rådgivare rakt igenom falsk”, var rubriken i SvD i våras. Historikern Dick Harison bekräftar det historiker verkar ha varit överens om i årtionden.

Nidbilden förstärks av en målning från 1871 av Georg von Rosen som ständigt används som illustration av Jöran Persson. I målningen är Karin Månsdotter oskuldsfull och vacker, Erik XIV ser trött ut. Bakom dem smyger Jöran Persson lismande och kröker rygg.

Men hur jag än letar bland det som är skrivet så hittar jag faktiskt ingenting om Jöran Persson som spionchef. Så ja, då får ni historien här:

Året var alltså 2006 och Svenskt Militärhistoriskt bibliotek, SMB, hade arrangerat en två dagar lång kryssning till Åland. Den tidigare chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, hade egentligen ett extremt dåligt utgångsläge. Han var sist ut av talarna. I två dagar hade vi suttit på ett bildäck ombyggt till konferenslokal. Det var således många timmar utan dagsljus. Det märktes att folk var lite småtrötta. En och annan skruvade på sig, inklusive jag. Vi funderade på att ta sig till hytten för en stunds vila. Packa det sista. Men alla satt kvar, för upp steg Tore Forsberg på scen. Han älskade sin publik och den älskade alltid honom.

Stora delar av föredraget från 2006 finns inspelat och där kan man höra Tore Forsberg berätta om sitt liv. Fiskardräng, sjöman och sedan polis. Till Säpo kom han 1965. De sista tjugo åren var han chef för den så kallade ryssroteln, som hanterade Sovjet och dess satellitstater i öst. 

Tore Forsberg hade precis kommit ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Bokens tillkomst förklarades aldrig men bör belysas för att man ska förstå dess dignitet. Inför sin pensionering hade Tore Forsberg fått ett specialuppdrag från högre ort inom Säpo. Han skulle skriva Säpos historia. Slutresultatet var tänkt att användas internt, men det slutade det med att Tore Forsberg ”fick” ge ut en bok för allmänheten. Säpo har aldrig erkänt boken som deras officiella version. Däremot vet jag att Tore Forsbergs frus dator hämtades och blåstes ren. Manuset blev en bit kortare.  

Om detta berättar Tore Forsberg inte på SMB-kryssningen 2006. Däremot säger han så här:  

Jag var den ende som var kvar på Säpo som hade kontakt med personer som hade arbetat där under andra världskriget.

Han nämner att han själv gått i arkiv, men att han framför allt fått lära sig av kamrater. De stod naturligtvis under tystnadsplikt, men Tore Forsbergs uppdrag var ju från högre ort. Det var av kamraterna han fick lära sig om att spionorganisationer har långa historiska rötterna. 

Den som byggde upp det här första gången det var Erik XIV, sa Tore Forsberg på Finlandsbåten. Han tog då den mest begåvade man han hade i sin administration och den karln hette Jöran Persson. 

Folk skrattade, för det här var året då Göran Persson för gemene man var HSB i Sverige, Han Som Bestämmer.

Och Jöran Persson blev då kungens spionchef. Han fick tre uppdrag av kungen. För det första att hålla koll på danskarna. Och så ryssarna lite grand. Men framför allt på högadeln. 

Jöran Persson skötte jobbet med att hålla koll på högadeln med bravur, men det slutade med en katastrof i och med Sturemorden i Uppsala 1567 då kungen själv stack kniven i en av Sturarna. Efter många turer såg högadeln till att döma Jöran Person till döden. I den officiella versionen avrättades han efter plågsam tortyr. 

Det mesta tyder på att högadeln slog ihjäl honom på Brunkebergstorg i Stockholm, sa Tore Forsberg.

Han konstaterade att den befattning Jöran Persson haft kom han att tillträda ungefär 500 år senare.

Så snacka om anor, sa Tore Forsberg. 

Därefter räknade Tore Forsberg upp efterföljande spionchefer: Gustav II Adolfs hette Axel Oxenstierna och hade den numerärt största underrättelsetjänst vi någonsin haft i vårt land. En begåvning som ”insåg att det var viktigt att man utspionerade fienden”. Visserligen dog kungen, men Postverket blev kvar.

Gustav III tog även han den mest begåvade person han kunde hitta. Visserligen byggde polismästare Nils-Henric Liljensparre Sverige till en riktigt diktatur. Han utredde mordet på kungen på tio timmar. Tore Forsberg jämförde med Hans Holmér, som även han varit kontraspionagechef men inte lyckats särskilt bra med ett annat mord 192 år senare. 

Karl XIV Johan hade spioner, kanske mest för att han var fransman och inte kunde svenska.

Jag ringer en källa och hör mig för. Hade Tore Forsberg rätt som pekade ut Jöran Persson som Sveriges förste spionchef? Jag får svaret att det var nog alls var så dumt sagt. Fast Säpochef var han ju inte riktigt. På den tiden gjordes inte dessa distinktioner. Så underrättelsechef, Sveriges första, blir bra. En kunskapare. Därtill även han min man Gunnar Ekbergs anfader. Äpplet faller inte långt från trädet.

Tretton generationer bort i min man Gunnar Ekbergs släktträd hittar jag Jöran Persson, Sveriges förste underrättelsechef. Han fick ett plågsamt slut på Brunkebergstorg. Hans mamma anklagades i samma veva för trolldom, men trillade av hästen och bröt nacken. Tack vare hertig Karl skyddades Jöran Perssons hustru och barn. När han blev kung Karl IX togs alla Jöran Perssons sönder Erik, Anders och Nils i hans tjänst. I trädet ses även en annan som blev ett huvud kortare – Charles Emil Lewenhaupt 1728, anklagad för försumlighet inom armén.

Publicerat i Historia allmänt, spionage

SVT-dokumentär om överlägsne Guillou 27 augusti

Den 27 augusti sänds första delen i en ny SVT-dokumentär om Jan Guillou. Titeln Den överlägsne journalisten är intressant dubbelbottnat. Syftar ”överlägsen journalist” på briljant och bäst i klassen eller är det överlägsen i form av brist på hyfs och vett?

Porträttet är gjort av Kristina Hedberg, känd från bl a Min sanning och Debatt i SVT.

Programmet sänds i SVT 1 och SVT 24 kl 20 den 27 augusti.

Uppställningen av medverkande känns inte så spännande. Den före detta sambon Marina Stagh och de före detta kollegorna Staffan Heimerson, Britt-Marie Mattsson, Peter Bratt och Leif GW Persson har väl fått uttala sig i parti och minut om Jan Guillou i årtionden alla redan? Kan det klämmas ut något nytt och intressant ur dessa intervjuoffer? Eller ska vi bara få lyssna på gamma skåpmat?

Det enda intressanta i programpresentationen är halvsystern Pia Hansén, som mig veterligen bara ställt upp en enda gång på en intervju tidigare och det var i Expressen 2003.

SVT tycks ha drabbats av en Guillou-vurm. Tre tv-dokumentärer där Guillou har en central roll sedan mellandagarna 2019. De första två programmen hade många aber.

Först ut var SVT i mellandagarna genom att släppa en miniserie om kvinnliga agenter. Jan Guillou fick den fullständigt obegripliga rollen som ciceron.

Obegriplig menar jag av flera skäl och har redogjort för det här. Det främsta är att Jan Guillou inte fyllde någon som helst funktion i tv-serien. Experterna som skrivit böcker om de kvinnliga agenterna och som hade gått i arkiv fick vara med i rutan. En ciceron fanns redan med i form av en kvinnlig speaker.

Guillous kommentarer var inte bara ytliga. Det visade att han faktiskt inte var den som hade kunskap, så som de andra i programmet hade. Det märkliga var att programmet gjorts av dokumentärmakaren Lars-Olof Lampers. Han rekryterades till Säkerhetstjänstkommissionen för över tjugo år sedan och skrev initierat om Sjukhusspionaffären. Han har fått lyssna på många hemligheter och kan gå i arkiv. Efter Säkerhetstjänstkommissionen rekryterades han till SVT:s Veckans brott där han jobbade i många år.

Om någon kan något om underrättelse- och säkerhetstjänster så är det Lampers. Varför då sätta in en okunnig ciceron som helt uppenbarligen inte hade något med bakgrundsarbetet att göra? För mig liknar det här närmast att någon tar åt sig äran som inte gjort jobbet.

I februari 2020 släpptes dokumentären IB – hemligare än Säpo, som var en minst sagt okritisk hyllning av Fib/Kulturfrontsidan. Av de tiotal personer som ställde upp i dokumentären var alla från Fib/Kulturfront eller närmast sörjande. Inte ett ord nämndes om Guillous KGB-affär.

Min man blev tillfrågad om att vara med men tackade nej när han insåg att programmakaren Håkan Pienowski jobbat för Fib/Kulturfront 1973. Den tidigare IB-medarbetaren Svante Winqvist anmälde programmet till PON för bland annat ensidighet, varav en del av argumentationen var att han själv märkligt nog inte blivit tillfrågad. I anmälan liknade Winqvist SVT-dokumentären vid en återföreningsträff för före detta Fib/Kulturfrontmedarbetare.

Tre program med Guillou, varav två är om IB, varav Guillou och Stagh får vara med i båda. SVT tycks inte ha ansträngt sig för att höra IB-sidan.

Ambitionen att höra båda sidor om IB och IB-affären tycks saknas på SVT. Tack och lov att det finns andra kanaler som präglas av mer kvalitativa ambitioner.

Publicerat i Jan Guillou, SVT

Guillous rika onkel och överklassbakgrund

Har du hört talas om Jan Guillous rika onkel? Den som han fick ärva 4 000 kronor av våren 1967? Det motsvaras av 36 500 kronor i dagens penningvärde.

Historien om den rika onkeln återfinns i Säpos förhör med journalisten Arne Lemberg. Han som visste att Guillou fått 600 kronor, 5 500 kronor i dagens penningvärde, av en sovjetisk diplomat. Enligt Guillou själv skrev han bland annat en artikel åt diplomaten om svensk socialdemokratis förhållande till Vietnam. 

Expressens löpsedel 2009. Ärendet blev ett fall för Pressens opinionsnämnd, PON, där formuleringarna friades. Det var helt korrekt att benämna Jan Guillou som en hemlig sovjetisk agent. Han hade ju själv berättat om att han tagit emot pengar från KGB, själva kriteriet för att benämnas hemlig agent åt främmande makt. Foto: Lena Breitner

Någon kanske tycker att det låter oskyldigt, men uppdraget var hemligt och diplomaten KGB-officer. Bland underrättelseforskare och åklagare i Sverige och andra länder är öststatsmakternas vurm för hemliga undertecknade kvitton ett av de grundläggande bevisen för att vara hemlig agent för främmande makt. 

Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton, erkände Guillou för journalisten Micke Ölander 2009 och saken var biff. 

Expressen fick sitt avslöjande om att Guillou varit KGB-agent baserat på Guillous egen utsago. Han berättade i Expressen utförligt om sina mångåriga relationer. Men allt penetrerades inte i detalj. 

Lemberg berättar för Säpo att Guillou våren 1967 sagt att han sålt aktier och fått 4 000 kronor. Sen byter Guillou version. Nu har han fått ärva en onkel, som dött ett år tidigare. Lemberg fick intrycket att onkeln antagligen bott i Stockholm. Lemberg vittnar om att han senare sett insättningen på 4 000 kronor på Guillous bankbok. Han trodde inte på Guillous versioner av hur han fått pengarna. Skämtsamt sa han att Guillou måste ha fått pengarna av ryssen. Guillou vidhöll sin version om arvet från onkeln. 

Koldragare Karl Johan Karlsson i Fredriksberg i Dalarna. Jan Guillous mormors far, född oäkta av Anna Stina Andersdotter från Finnbyn Frösaråsen. Källa: Riksarkivet

Vän av ordning undrar om det fanns någon rik onkel att uppbringa? Guillou är ju så mån om att övertyga allmänheten och journalister om att han kommer från överklassen. 

Vi kom från exakt samma miljö, sa han t ex om Olof Palme i en SVT-dokumentär 2013.

Rika onklar borde det ju då ha funnits gott om. Eller? 

Det är just det som är det grundläggande problemet. Jag hittar via släktforskningen inte några anfäder från exakt samma miljö som Palme. Inga nobla och stadda vid kassa, ens bland syskonen. Eller för att förtydliga: Jag hittar en adelsdam vid namn Stael von Holstein, men hon är Guillous mormors nya svågers efter en skilsmässa före detta hustru. Familjerelationerna känns inte så nära om man säger så. Jag hittar också en godsägardotter, men det är bara Guillous morfars andra hustru Gunni Langenberg som efter skilsmässan 1924 får ett fett skadestånd och garanteras livslång månatlig försörjning då Guillous morfar varit otrogen och blivit far till Guillous mamma Marianne 1922.

Ingen av de två kvinnorna har Guillou blodsband med. Otroheten mot Gunni Langenberg är dessutom det som sätter Guillous morfar på pottkanten. När han dör har han 90-procentiga skulder.  

Förutom detta saknas det lämpliga onklar att ärva. De måste dö på 60-talet och dels vara naturligt att få ett arv av, typ att man haft nära relation och att helst fru och barn inte ska vara i livet. Jag hittar inte lämpliga onklar ens när jag söker på föräldragenerationens onklar, inklusive ingifta. 

Enkel databassökning och släktforskning visar att Jan Guillou verkar vara mer förankrad i Dalarna än i Frankrike. Han är en kvarts dalmas och delar av hans uppväxt är tillbringad där.

Det som slår mig är att Guillou inte alls är så fransk som han gett sken av. Han är inte halvfransk utan bara kvartsfransk. Tre av fyra mor- och farföräldrar är genuint svenska. I mina ögon är Guillou mer dalmas än fransman. Han är visserligen 25 procent av varje, men relationen till det franska bryts abrupt 1946 när han är två år gammal och återupptas inte förrän efter IB-affären 1973 när han är över 30. Däremot är kopplingarna till Dalarna starka.

Den 19 mars 1947 gifte Guillous mamma om sig med Nils Hansén i Transtrands kyrka i Dalarna. Enligt journalisten Paul Frigyes drev paret Våffelstugan i Transtand 1948. Halvsystern Pia föddes i april 1949 i Sälen och blev folkbokförd i Transtrand. Kopplingarna till Dalarna är alltså starkare, men de framhävs inte av Guillou själv.

Självpresentationen av fransmannen med norska rötter känns mest som en dröm om det han aldrig fick bli en del av eller förlorade vid morfaderns död 1953. 

Det slående med människorna Guillou direkt härstammar från är att de är ganska svenskt bonde- och arbetar-normala. Mormors far var till exempel koldragare i Fredriksberg i Dalarna och född oäkta av en kvinna från Finnbyn Frösaråsen.

Namnet Kruse-Carlsson poppar plötsligt upp i familjebeskrivningen 1953, men får inte belägg vid en närmre granskning. Källa: Stockholmstidningen

Guillou har själv föraktfullt pekat ut mormodern för att ha hittat på ett adelskap för sig själv. Det kan vara helt korrekt då mormodern plötsligt påstås vara född Kruse-Carlsson i den norskättade makens dödsannons 1953. Namnet Kruse finns i familjen, men det är troligen inget blodsband. Mormors mor var född oäkta och 17 år när modern gifte sig med kolaren Lars Kruse. 

Namnet Kruse kommer från kolaren Lars Kruse från Säfsnäs. Han gifte in sig i Jan Guillous släkt när Guillous mormors mor, född oäkta, var 17 år. Att Lars Kruse skulle vara far till Guillous anmoder får därför ses som som mindre troligt. Källa: Sveriges dödbok.

Guillous farmor mor föddes i en bondefamilj i Lista, men fadern som var hemmansägare dog när hon var tio. Farmors mor hamnade i olycka och födde vid femton års ålder i lönndom en dotter i Klara i Stockholm. Året därpå gifte hon sig med den tio år äldre handlaren Constantin Sandberg, verksam på Lista gård. När farmor Amalia Märta föds 1891 är hon det nionde barnet i ordningen och Constantin Sandberg tituleras före detta handlare sedan flera år tillbaka. De bor på Nyboda, som är backstugor tillhörande Lista gård. 

TBC skördar flera offer, bland annat Guillous mormors mor och en av sönerna. Det är tecken på fattigdom och trångboddhet. Mormors far hamnar i obefintlighetsboken men varför har jag inte grävt vidare på. Under det tidiga 1900-talet går det bättre för anfäderna, så som det gjorde för många som tillhörde arbetarklassen i Sverige. Jan Guillous farfar och farmor vigdes borgerligt av socialdemokraten Carl Lindhagen 1921. Farfar är fransk medborgare och banktjänsteman. Jan Guillous farmor som var född i en backstuga i Dalarna och som blev faderlös vid sex års ålder är nu folkskollärarinna.

Varför framhäver inte Jan Guillou sin arbetarklassbakgrund? Han kanske inte känner till den. Eller så vill han inte känna till den. Släktforskning på Guillous familj visar att den som har minst koll på sin familjebakgrund verkar vara Jan Guillou själv. Det är mycket uppåt väggarna som kommit från hans mun och penna. 

Det är fascinerande att denne man, som marknadsfört sig själv som superdupergrävjournalist, ivrigt påhejad av hustrun Skarp om hans ständiga researchöverskott, misslyckas så kapitalt med att få ihop sin egen släkthistoria. Ta bara Guillous påståenden om att hans pappa var diplomat i Wellington och att mamman spelat piano medan han pryglades av styvfadern i boken Ondskan. 

Mormor Hanna Birgitta Kristina Carlsdotter, dotter till arbetaren Karl Johan Karlsson och hustrun Anna Stina Andersdotter. Källa: Riksarkivet

I Ondskan låter Jan Guillou alltså sin mamma Marianne spela piano medan Guillous alter ego blir pryglad. Men mamma Marianne Botolfsen gift Guillou och Hansén säger att hon inte kunde spela piano. 

Halvsystern Pia uppgav 2003 i Expressen att hennes pappa Nils Hansén hade lämnat dem tre år före Jan Guillous slutade på Solbacka. Scenerna som Jan Guillou beskrivit i Ondskan och som han påstått har hänt i verkligheter när han efter att ha slutat på skolan kommer hem och pryglar styvfadern är faktiskt omöjliga.

Nils Hansén lämnade familjen 1957 och flyttade ihop med en annan kvinna. För att få skilsmässa krävde domstol ett års särlevnad. Ansökan om skilsmässa lämnades in 1958 varför det finns vittnen som i domstol intygat att Nils och Marianne Hansén inte levde ihop 1958-59. Jan Guillous slutade på Solbacka 1960. 

Strax innan IB-affären 1973 lämnar Jan Guillou in en medborgarskapsansökan till Statens invandrarverk. Han tror felaktigt att pappan är diplomat född i Paris 1923. I verkligheten är Charles Guillou född 1922 i Stockholm av en svensk kvinna från Dalarna.

I mars 1973 lämnade Jan Guillou in en medborgarskapsansökan, vilket jag skrev om redan 2011. Jan Guillou påstod att pappan Charles Guillou, är bosatt i Wellington och är diplomat. Han vet inte riktigt när pappan är född. 1923 står det med två frågetecken efter. Född i Paris påstås det. I IB-åtalet upprepas detta med tillägget att Jan Guillou har okänt antal halvsyskon i Wellington och att pappan är född i Paris. 

Personakter i åtal bygger på vad den åtalade och närstående berättar. I Jan Guillous personakt i IB-åtalet från 1973 uppges att hans far är diplomat i Wellington, Nya Zealand och att han ett okänt antal halvsyskon där. Jan Guillou har helt enkelt förväxlat sin pappa med sin farfar, som 1949 var diplomat och reste till Wellington med sin nya familj.

Först i trettioårsåldern ska Guillou upptäcka att fadern inte alls är diplomat och inte heller någonsin verkar ha bott på andra sidan jordklotet. Charles Guillou är sportjournalist och utvandrade 1946 till Finland där han fortfarande bodde tills för några år sedan. Han var inte alls född i Paris 1923 utan i Stockholm 1922 av en svensk kvinna, hon som är född i en backstuga i Dalarna. 

Det är intressant att Jan Guillou ibland har rätt fragment, men sätter dem på fel personer, ibland på helt fel generation.

Det är Charles Guillous pappa, Jan Guillous farfar Lucien Henri Napoleon Guillou, som efter en karriär som banktjänsteman omkring 1933 blir sekreterare på franska legationen. Det är han och inte sonen som är född i Frankrike, men inte i Paris utan i Brest i Bretagne.

Amy Sandberg, gift Guillou. Född på Lista gårds ägor i en av backstugorna på Nyboda. Fadern tituleras före detta handlare. Barnen är många.

Under kriget har Allmänna säkerhetstjänsten en kort tid intresserat sig för Lucien Henri Napoleon Guillou, som 1943 uppgavs vara biträdande handelsattaché. Hans resa till Oxelösund intresserar bland annat, men det visar sig vara orsakad av att hans svenska frus syster bor där. Det är inte mamma Marianne Hansén som är en duktig pianist, utan hennes svärmor Amy Guillou, folkskolläraren som på 1920-talet i Svenska Dagbladet noteras vara solist vid flertalet begivenheter i Stockholm. 

Äktenskapet med Jan Guillous svenska farmor Amy som ingicks 1921 är till ända den 12 augusti 1949, då legationssekreteraren får igenom en skilsmässa i rådhusrätten i Helsingfors i Finland. Svea hovrätt fastställer skilsmässan i Sverige först 1952, men det hindrar uppenbarligen inte Lucien Henri Napoleon Guillou från att gifta om sig redan 1949.

Släktforskningsföretaget Ancestry servar oss snällt med dokument från olika digitala databaser och arkiv. Här är beviset på att Jan Guillou förväxlat sin pappa med sin farfar. Det är farfar som flyttar till Wellington som diplomat. Året är 1949 och han har ny fru och ett ettårigt barn på SS Rangitata. Källa: The National Archives, digitaliserad av findmypast.com

Den 23 september 1949 tar ”com attache” Lucien Henri Napoleon Guillou vid Franska ambassaden SS Rangitata från London till Wellington. Med sig har han sin nya fru Terttia E Guillou och den ettåriga dottern Birgitta, båda nu franska medborgare. Rangitata har under färden sju passagerare i första klass. Som ressällskap har diplomatfamiljen Guillou en 81-årig polsk medborgare samt den sovjetiska diplomaten Aleksander Vishlyk med fru Putina och två barn. 

Att Guillou skulle ha ärvt onklar på fädernesidan ser jag som uteslutet. Orsaken är de dubbla familjebrytningarna. Halvsystern Pia berättade i Expressen år 2003 att Charles Guillou fick betalt för att bryta kontakten med familjen Botolfsen. 

Jag tror, om jag ska vara ärlig, att det måste ha varit fruktansvärt för Jan när hans egen far Charles Guillou försvann. Det finns ju papper på att han fick 10 000 kronor för att inte hålla vidare kontakt med familjen, sa Pia Hansén till Expressen.

Det är en enorm summa. Motsvarande över 210 000 kronor. Varför Jan Guillous morfar betalar sin svärson en så stor summa pengar har aldrig förklarats. Men påståendet vinner belägg, dels baserat på Jan Guillous egen berättelse om att han inte visste att pappan bodde i Finland och var sportjournalist förrän han var över trettio år, dels på grund av hans felaktiga uppfattning om sin fars bakgrund som adelsman och diplomat i Wellington. 

Även dokument i arkiv och dödsannonser i tidningarna ger stöd för två familjebrytningar. När Jan Guillous farmor Amy (Amalia Märta) Guillou dör i Stockholm 1954 är Jan Guillou tio år. Men han är inte med på någon begravningsannons. De sörjande är ”Charles och Ami” (versalt), ”syskon, Otto” (gement). Charles är alltså sonen som emigrerat till Finland. Ami måste vara den nya hustrun. Syskonen är två i livet. Otto kan vara ett barnbarn i Finland eller ett syskonbarn. Någon Jan nämns inte, trots att han rimligen borde anses som närstående. 

Intressant nog nämns inte Jan Guillou i dödsannonsen för den svenska farmodern Amalia Märta, kallad Amy, när hon dör 1954. Jan Guillou är då 10 år gammal. Halvsystern Pia Hansén hävdade att Guillous pappa Charles Guillou fått en stor summa pengar för att inte ha kontakt med sin son och familjen Botolfsen. Dödsannonsen ger ytterligare belägg för att det skedde en definitiv brytning mellan familjerna Botolfsen och Guillou. Källa: SvD digitala arkiv 1954.08.22

Hur var det nu med Jan Guillous morfar Oscar Botolfsen? Han var bondson som blev civilingenjör. Trä, betong och byggbranschen är ett del av familjehistorien. Mormor Britta Botulfsen var först gift med en handlare vid namn Ohlsson, som uppges ha varit trävaruhandlare. Själv drev bröderna Botolfsen byggfirma i Stockholm. En syster till Britta Botulfsen blev fint gift med en arkitekt. 

Men säg den lycka som varar. Av bouppteckningen efter Oscar Botolfsen framgår att både hustru och syskon drar honom inför domstol. Gården i Norge verkar styckas upp när småsmulorna efter de 90-procentiga skulderna från 1953 ska delas.  

Det franska och norska, som Guillou genom åren framhävt så starkt, visar sig vara de svagaste länkarna jag hittar. Någon rik onkel att ärva 1967 har jag inte kunnat finna. 

Publicerat i Jan Guillou, KGB, Säpo | 1 kommentar

20 år sedan Stasis infiltration i svenska SAP avslöjades

I dag är det 20 år sedan stringern Asbjørn Svartstad i Aftonbladet avslöjade Stasis infiltration i svensk socialdemokrati. Detta genom avslöjandet av IM König, journalisten Björn Jensen. Aftonbladet publicerade dock inte klarnamnet år 2000. Dessutom råkade de av misstag kalla Björn Jensen för Koenig, vilket troligen förvirrat förståelsen för fallet.

Avslöjandet möjliggjordes genom att delar av CIA:s Rosenholzkartotek överlämnats till Stasiarkivet i Tyskland som en bytesaffär mellan USA och Tyskland. Tyskarna hade nämligen återskapat den så kallade SIRA-databasen där innehållet i agenternas rapporter framgick. Genom utbytet kunde CIA få hjälp att förstå det att Rosenholz var ett underrättelsekap och kunde analysera innehållet. SIRA och Rosenzholz har beskrivits som nyckeln och låset. Utan båda klarar du inte förståelse.

Då bokstaven ö inte fanns i SIRA fick IM König alltså namnet Koenig i databasen. Konsekvensen att använda först Koenig och senare König har gjort att många missat kopplingen.

Tyvärr följdes fallet König inte upp i Sverige förrän 2009 och 2011 då professor Birgitta Almgren tog upp fallet i sina två böcker Inte bara Stasi – relationer Sverige-DDR 1949-1989 (Carlsson 2009) samt Inte bara spioner – Stasiinfiltration i Sverige under kalla kriget (Carlsson 2011).

När förundersökning mot Birgitta Almgren inleddes 2011 pekade media ut Almgren som den som pekat ut Björn Jensen, men det var ju Aftonbladet som hade gjort det elva år tidigare. Visserligen inte med namns nämnande, men namnet var offentliggjort. År 2006 hade Stasiforskaren och historikern Christian Halbrock i tidskriften Horch und Guck skrivit ut klarnamnet i artikeln Die Westarbeit Der HV A im Norden – Das Königreich Schweden im Visier ostdeutscher Spitzel und Agenten. Artikeln från 2006 låg tillgänglig på nätet, men ingen tycktes göra någon koppling.

Björn Jensen avled 2014.

Publicerat i Hauptverwaltung Aufklärung, Stasi

67 år sedan folkupproret i DDR 17 juni 1953

I dag är det 67 år sedan folkupproret i DDR. Den 17 juni 1953 får inte sammanfattas endast som att ett femtiotal personer dog. Upproret var folkligt och berodde på livsmedelsbrist och uppbyggnaden efter kriget gick alldeles för långsamt. Socialismen fungerade helt enkelt inte.

Den tändande gnistan var när SED-regimen föreslog tio procents arbetstidsförlängning utan mer pengar i plånboken. Folk blev förbannade. Strejker och demonstrationer inleddes. Upproret spreds snabbt från Östberlin till omkring 200 östtyska orter. Den 17 juni 1953 infördes undantagstillstånd och sovjetisk pansar rullade in i DDR. Upproret slogs brutalt ned med ett femtiotal döda som följd. Flera östtyskar dömdes sedan till döden. Omkring 20 000 personer greps och blev politiska fångar.

Stasi, som grundats 1950 under sovjetiskt överinseende, var i sin linda. Ernst Wollweber, vars terroristbakgrund i Skandinavien och Europa före och under andra världskriget Gunnar Ekberg och jag beskriver i vår bok Det hemliga Malmö, sattes snabbt in som ny chef. Han kom att utveckla Stasis till den övervaknings- och terrororganisation som Erich Mielke senare skulle förfina till galenskap.

Jag har tidigare gjort inlägg om folkupproret 1953. År 2016 beskrev jag folkupproret 1953 genom ett barns ögon. Genom att ”Erika” deltog i demonstrationerna miste hon sin utbildningsplats, läs mer här. Det finns ytterligare en text här, som berättar att RIAS (Rundfunk iamerikanischen Sektor) var primära källan, läs mer här.

SED-regimen blev så rädd för sin befolkning att de lät uppföra ett eget litet gated community i Waldsiedlung Wandlitz, som är väl värt ett besök. I folkmun kallades området Volvograd, varför kan ni läsa här.

Värt att notera när jag sökte på min blogg: När SVD digitaliserade hela sitt historiska arkiv fick jag fram att begreppet DDR tillkom först 1954. Innan dess kallade man bara området för ”tyska östzonen”, läs mer här.



Publicerat i DDR, Stasi | 1 kommentar

Ännu en Guilloukompis får göra Sommar i P1

Mottog beskedet om årets sommarvärldar med viss nyfikenhet. Den 14 augusti ska Awad Olwan sommarprata. Han ska prata om Guds hus i Fisksätra och så ska han förklara varför religionen ofta står i vägen för tron. Han presenteras som före detta imam av SR.

Själv skulle jag inte vilja höra om hans roll och politiska engagemang i dag, utan om vad han hittade på under 1970-talet. Då när han tillhörde en annan religion – marxismen – och hade väldigt intressanta kopplingar till terroristorganisationen PFLP.

Min man Gunnar Ekberg träffade Awad Olwan i KFML- och FFAG-sammanhang. I Ekbergs memoarer De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst berättas om att Awad Olwan tog initiativ till en palestinakonferens 1972 i Arabiska klubbens lokaler i Stockholm. Konferensen behandlade Münchenmassakern 1972 och attentatet mot Lod Airport.

”Umeågruppen fick stöd av Awad Olwan som menade att det inte gick att fördöma München och Lod-händelserena på moraliska grunder eftersom de var politiskt korrekta”, skriver Ekberg.

Gunnar Ekberg kom att framgångsrikt infiltrera terroristorganisationen PFLP. Han kom in i kärnan och blev rådgivare åt terrorledaren Wadie Haddad. Det hade aldrig gått om han inte fått ett antal rekommendationsbrev från särskilt betrodda personer. Ett rekommenationsbrev skrevs av Awad Olwan den 6 februari 1973 och finns återgivet i De ska ju ändå dö. Awad Olwan undertecknade då i egenskap av avdelningssekreterare vid Palestinska Arbetarförbundet, Avdelningen i Sverige.

 Av brevet framgår tydligt Olwans politiska inriktning. Ord som ”våra kämpande bröder” och ”kamrater” används och Olwan undertecknar brevet enligt översättningen med ett ”Det är en revolution till seger”, skrev jag i ett blogginlägg från 2012.

Rekommendationsbrev tycks ha varit Awad Olwans specialitet. I Mats Ekmans bok ”På uppdrag från Bagdad – Saddam Husseins underrättelsetjänst på svensk mark” (Sekel förlag 2012) berättas om ett sådant i kapitlet ”Svensk medborgare till dödscellen i Abu Ghraib”. Jag redogör för fallet här.

Kapitlet handlar om den svenske medborgaren Jalil Alneamy, som kom till Sverige 1969 och som sägs ha varit rekryterad av israeliska Mossad. Alneamy ska ha rört sig i kretsarna kring Arabiska klubben i Stockholm som Awad Olwan tillhörde. Även Alneamy ska ha fått rekommendationsbrev av Awad Olwan inför en resa ner till Mellanöstern så att han skulle kunna få träffa Bassam Abu-Sharif, dåvarande presstalesmannen för terrororganisationen PFLP. Den svenske medborgaren Alneamy avrättades senare av irakierna.

Awad Olwan har kopplingar till den för spionage dömde Jan Guillou, som nämner Olwan i sina så kallade yrkesmemoarer Ordets makt och vanmakt (2009). Under Guillous tid i FIB/Kulturfrontsfären och före IB-avslöjandet träffar han Awad Olwan, som beskrivs som en kompis till Dahoud Kaloti, vars namn haft olika stavningar. I den så kallade forskningsrapporten till Säkerhetstjänstkommissionen skriven av den fd KFML(r)-aren och fd Proletären-medarbetaren Ulf Bjereld benämns Bjerelds marxistiska trosfrände som David Kaloti, chef för PLO-kontoret i Stockholm. Gunnar Ekberg pekar ut Kaloti som den som initierar bombhot av flygplan, vilket Ulf Bjereld i den så kallade forskningsrapporten menar inte är sant. Kaloti och Olwan är alltså kompisar från Arabiska klubben.

En annan Guillou-koppling hittade jag 2009 via filmdatabasen imdb.com där det framgick att Awad Olwan haft en roll i filmatiseringen av Guillous Täcknamn Coq Rouge. Nu har mer information om Awad Olwan tillkommit i databasen. Han har även varit översättare till SVT:s tv-serie Kalifat.

Nej. Jag vill inte höra Awad Olwan tala om Guds hus och om förståelse mellan kristendom och islam. Jag vill höra om hans livsresa i ungdomen. Om marxisten som blev skådespelande imam. Han verkar uppenbarligen ha trott på terror som metod en gång i tiden. Sedan han övergick från en religion till en annan (från marxism till islam) har han kunnat frotteras med både fd statsminister Ingvar Carlsson och Antje Jackelén för att tala om fredsdialog och hur dumt det är med terror. Jag är så nyfiken på denne resan. Är det nya engagemanget äkta eller är bara något som passar i en ny verklighet?

Publicerat i FiB/Kulturfront, Fiction, film, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Sveriges Radio | 2 kommentarer