Tanken med bloggen

1973 inträffade den så kallade IB-affären. Via tidskriften FiB/Kulturfront i artiklar signerade Peter Bratt och Jan Guillou samt via Peter Bratts Bok ”IB och hotet mot vår säkerhet” avslöjades enskilda medarbetare och verksamhet som bedrevs inom en hemlig avdelning inom den svenska underrättelsetjänsten.

Debattvågorna gick höga och på hösten 1973 greps Bratt, Guillou samt deras källa, den tidigare IB-medarbetaren Håkan Isacson. De tre dömdes senare till spioneri om ungefär ett år vardera. Guillou drev frågan vidare till Hovrätten, medan Bratt och Isacson lät domen från tingsrätten kvarstå.

Åren har gått och visst kan en och annan person säkert undra varför i hela fridens namn det ska rotas i IB-affären gång på gång. Ja, varför gör journalister det gång på gång? Kanske för att vi ännu inte vet vad det egentligen handlade om. Gång efter annan kommer nya uppgifter fram som visar att det som tidigare sagts inte riktigt stämmer.

Som student vid Lunds universitet fick jag en gång en kursbok där författaren hävdade att det var fel att göra en brottsmålsrättegång mot Bratt och Guillou. De var ju journalister och därmed borde deras ärende blivit behandlat i en tryckfrihetsrättegång som de, underförstått, skulle ha vunnit.

Det här är en av frågeställningarna jag vill behandla med denna blogg. Var det verkligen så att Jan Guillou och Peter Bratt blev felbehandlade av vårt juridiska system? Vem var förresten Jan Guillou, Peter Bratt och människorna runtikring dem? Vem var deras källor? Deras uppdragsgivare?

Men det räcker inte med detta. Med min blogg vill jag rita kartan vidare. Jag skriver om IB:s samtid, det vill säga om kalla kriget. Hur såg den så kallade verkligheten ut som IB, Säpo och andra hemliga tjänster verkade inom? Hur uppfattade organisationerna händelser i sin samtid och hur hanterar vi vår historia i dag? Kan vi skriva vår nutidshistoria och om svaret är nej – vad hindrar oss från att göra det? 

Vi kan inte komma ifrån att bloggen började med IB-affären. Om man vill förstå denna är det så kallade IB-åtalet en första grund att stå på. Det förvaras på Stadsarkivet i Stockholm och är en gedigen lunta på någonstans mellan 1000 och 1500 sidor (har ej orkat räkna sidorna och ta bort dubletter e dyl). I IB-åtalet ingår de tre numren av FiB/Kulturfront som ingår i IB-avslöjandet samt Peter Bratts bok ”IB och hotet mot vår säkerhet”.

Genom åren har många tagit del av åtalet. Det syns verkligen på det skick originalhandlingen befinner sig i. Efter årtionden av arkivforskning kan jag konstatera att handlingen är i sämre skick än många 1700-talsdokument.

Visst är det intressant att så många fortfarande fascineras av IB-affären. Men samtidigt är det också fascinerande hur vanligt det är med missförstånd och felbedömningar just på grund av att folk inte har läst denna gedigna lunta som kallas IB-åtalet. Eller för all del dess efterföljare då domen överklagades av en av parterna så att ärendet hamnade i Svea hovrätt. Det finns mängder av påståenden som enkelt kan bemötas med att hänvisa till offentligt arkivmaterial. Men hur många är det som tittar? Det är helt enkelt därför jag har startat denna blogg. För att för få söker sig till källorna.

”Så sjunker nu långsamt IB-historien in i den halva glömska där man inte längre minns vad det handlade om, eller vilka fakta som var väsentliga, bara att alltsammans var olustigt och konstigt.”

Orden är P O Enquists och citatet är hämtat ur Expressen den 6 maj 1974, ett år efter att den så kallade IB-affären hade inletts. Om det var många som hade glömt vad det handlade om 1974, hur är det då i dag?

Har vi verkligen förstått allt annat som hände under kalla kriget? Kanske det är dags att rita om kartan och skriva om en del av vår historia! Låt oss inte vänta på att nästa generation journalister och historiker ska skaka på huvudet åt oss och konstatera att vi var alltför färgade av en föreställningsvärld som inte stämde överens med verkligheten. Glöm inte att kalla kriget var ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna, där desinformation och dimridåer tillhörde arbetsmetoderna.

Låt mig ta ett exempel: 1967 hölls demonstrationer i Tyskland mot Shahen av Iran. Mot en diktatur. Under demonstrationerna sköt en polisman ihjäl en av demonstranterna, studenten Benno Ohnesorg. Ett skott i bakhuvudet. Det var som en avrättning. Polismannen hävdade att det var ett misstag och frikändes. 

Detta förlopp tog en extrem del av vänsterrörelsen som intäkt för att peka på att det fascistiska Västtyskland hade visat sitt  rätta ansikte – och så började man själva med våld som politisk metod. Det blev terrororganisationen Rote Armeefraktion, RAF.

42 år efter skottet i Västberlin avslöjade plötsligt forskare vid Myndigheten för Stasiarkivet att skytten, polismannen Karl-Heinz Kurras, vid tidpunkten för skottet arbetat i hemlighet för DDR. Han var nämligen kontrasterad Stasiagent.

Uppgiften förändrar markant historieskrivningen. Det som så självklart hade setts som en ökad våldsspiral från Västtysk polis sida blev plötsligt kullkastad. Det är väl känt att RAF:s medlemmar tidvis fick stöd och skydd av tjänsterna bakom Järnridån. Var Öst engagemang för en radikalisering av vänsterkretsarna långt större än man hittills vetat? Oavsett blir Kurras agerande vid demonstrationen 1967 satt under nytt ljus. Påståenden om att ett skott gått av av misstag känns onekligen inte så säkert längre, i alla fall inte för den som följer tysk mediebevakning i ärendet.

Förstår vi nu att vi antagligen väldigt ofta måste kullkasta väl inarbetade ”sanningar”? Vi måste rensa ut våra förutfattade meningar om hur det var och mera öppet ta del av bakomliggande fakta på nytt.

I Sverige stöter man många gånger på patrull på grund av hårda svenska sekretessregler. Men det finns hopp. Vi kan höja blicken och titta på annat än svenska källor. Blicken måste vidgas för att förstå. Det är faktiskt genom att se utanför vår svenska horisont som de största aha-upplevelserna har kommit för mig. 

p.s. Jag har tidigare skrivit om kommentarer på denna blogg och får väl ta upp det igen. Minimikrav är att hålla sig till ämnet och vara saklig, helst ge ett mervärde till läsarna, hålla en hyfsad ton och avhålla sig från personangrepp samt (inte minst) hålla dig kort och koncist. Den som skriver långa uppsatser kan förslagsvis starta en egen blogg. d.s.

4 kommentarer till Tanken med bloggen

  1. TonyMalmqvist skriver:

    Ser mycket fram emot att nu och hädanefter följa din blogg.

  2. Dan Ljungstam skriver:

    IB-affären är två saker att intressera sig för. Dels kan man IB-affären med fokus på 1973 och personerna som avslöjade IB. Vilka de var och vilken samtidshistoria som finns i de spåren. Den andra sidan av IB-affären IB:s historia från 50-talet och fram till idag men nu under annat namn. Du skriver att IB-affären finns dokumenterad i ca 1500 sidor på stadsarkivet, som folk i gemen inte har läst och saknar verklig inblick i. Den andra sidan av IB-affären är grundligt utredd på över 2300 sidor i Statens Offentliga publikationer, SOU 2002: nr 89-92. Dessa digra SOU publikationer har få läst svenskar läst och är ovetande om den enorma bevakning av främst vänsteranhängare som skett i Sverige i modern tid.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Dan!
      IB-avslöjandet handlade faktiskt inte särskilt mycket om övervakning av vänsteranhängare.

      Istället handlar det till stora delar om att avslöja människor som arbetade för IB – allt från vanliga sekreterare till chefer som fick ståta i tidningen med foto, namn, personnummer, gatuadress, bilnummer, inkomst m m. Utöver detta kartlades underrättelsetjänstens organisatoriska uppbyggnad med täckföretag och täckadresser. Vidare redogjordes för operationsområden i utlandet, metoder och kontkter. Guillou och Bratt redogjorde för hur förbindelserna med vänligt sinnade utländska underrättelsetjänster var uppbyggda. Listan kan göras mycket lång med sådana uppgifter som avslöjades och som bara kunde intressera en part, nämligen Östsidans underrättelsetjänster med KGB i spetsen.

      Vad gäller den så kallade ”åsiktsregistreringen” är det alldeles riktigt att man kartlade grupper på den yttersta vänster- och högerkanten, nämligen grupper med det uttalade målet att ersätta vårt författningsenliga demokratiska styrelseskick med diktatur av höger- eller vänstersnitt. Detta kan betraktas som en god sak efter IB-affären, att den ledde till en effektivare säkerhetstjänst med tydligare målsättningar och regler. Säkerhetspolisen har som bekant fortsatt detta arbete, som nu ligger under avdelningen författningsskydd.

      Vad gäller Statens offentliga utredning om IB behandlar den tyvärr bara inrikes frågor. Därmed blir utredningen inte komplett. Därför missas viktiga sammanhang mellan inrikes och utrikes verksamhet, vilket gör utredningen och dess slutsatser rumphuggna.

      Det finns mycket att säga om IB och IB-affären som sådan och det kommer jag att återkomma till efterhand. Frågan om hur register förs och vilka som ska eller inte ska övervakas är något som ständigt förs upp till diskussion. Jag är inte säker på att man alltid blivit så mycket klokare av att ensidigt titta på en fråga ur ett enda perspektiv. Jag är övertygad om att vi historiskt sett kommer att bli mycket klokare om vi vågar titta på IB och IB-affären utifrån olika perspektiv och utan politiska skygglappar.

      Med vänliga hälsningar
      Lena Breitner

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s