Ovanligt mesiga invektiv i Guillous försvarsvokabulär – från Sancho Panza till Viggo Skjold Hansen

Jan Guillou har i veckan suttit i tv-soffan hos SVT och berättat om sin nya bok och sagt att vi i Sverige inte kände till förintelsen förrän 1945. Ilskan lät inte vänta på sig. Det började på sociala medier, t ex här ett inlägg på facebook av Ola Larsmo och Henrik Arnstad har gjort ett inlägg här.

I går publicerade fyra forskare och författare vid namn Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmo, Helene Lööw och Elisabeth Åsbrink ett inlägg på DN Debatt där de anklagade Jan Guillou för historieförfalskning, bland annat då han påstod att det var i maj 1945 som amerikanska soldater kom in i det första förintelselägret.

”Då kommer sanningen. Då vet man”, säger Jan Guillou i SVT.

Skribenterna påminner om att det första soldatintåget i Auschwitz var i januari 1945. Det var sovjetiska soldater som tågade in.

Det viktigaste är dock att svenskarna påstås inte ha känt till förintelsen. Guillou hävdar att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visar att folk inte kände till förintelsen eftersom det inte stod i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel.

I Expressen kommenterar Jan Guillou de fyras anklagelser om historieförfalskning.

”Jag måste säga att det förefaller omoget och överdrivet”, säger Guillou till Expressen om anklagelserna.

Han börjar hänvisa till att de fyra debattörerna inte läst hans bok. Men det var ju inte boken de protesterade mot utan mot vad Jan Guillou sa i SVT om vad svenskarna visste och inte visste. I SVT i morse fick jag höra att Jan Guillou justerat påståendet till att det visst fanns notiser på sidan 8 under kriget, vilket enligt Guillou betyder att folk i alla fall inte kände till förintelsen eftersom inte alla läste notiserna på sidan 8. Han fick sakligt mothugg av bl a Karin Kvist-Geverts, om vad som slagits upp stort och inte blivit notiser. Guillou avfärdade det hela med att de ägnar sig åt ”nördforskning”.

Jan Guillous ordval är intressant. Han hugger tillbaka med klassisk härskarteknik, fast enligt min mening är han ovanligt kraftlös. 

Ordvalet omoget, överdrivet och nördforskning är faktiskt inte alls starka ord om man jämför med vad han tidigare använt sig av. 

När Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel 2009 gick i offentligt polemik mot Jan Guillou då han i sina s k memoarer skrivit att hennes far, som varit kopplad till FIB/Kulturfront 1973, begått mened i samband med IB-rättegången. Jan Guillous svar i DN blev:

”Det är obestridliga fakta, det finns inte minsta utrymme för ett försvar av denna mened”, sa han här.

Hans teknik att göra ner Cissi Elwin Frenkel är intressant. Det riktigt lyser mellan raderna att Jan Guillous tilltal av en f d journalistkollega och vd är av ”lilla gumman”-typen. Han förklarar att han är ledsen för vad hon har gjort. Hon borde ha kontaktat honom istället för att ta det här i offentligheten. Hon har ju ”missuppfattat de juridiska turerna kring rättegången”, säger mannen som själv har ganska blygsamma juridiska meriter från svenska universitetsväsendet.

(Fullbordad mened begår man enligt NE inför avslutad berättelse i domstol. Enligt min snabba koll blandar Jan Guillou ihop förhör före rättegången med vad som sker på själva rättegången där Elwin vittnar, se not 1 nedan för överintresserade)

Jan Guillous användning av olika invektiv mot så kallade motståndare nådde troligen hausse under åren 2000-2010.

År 2000 hoppade han i en krönikaäventyraren Göran Kropp och några andra äventyrare som varit på Nordpolen och i självförsvar skjutit en isbjörn. Jag noterar många intressanta val av ord i denna lilla krönika. Kropp & Co är ”kriminella tjuvjägare”, tillhör en ”skandinavisk förbrytarliga”, det är en ”brottsserie”, ”tjuvjakt” och någon är ”tjuvskytt”.

Varför Jan Guillou tog i från tårna förstår jag inte, eftersom Jan Guillou själv bara några månader tidigare skrivit en krönika om att han skjutit isbjörn och att detta skulle ses som en ”solidaritetshandling”. Den betalda turistjakten på isbjörn sändes på TV4. 

Det här säger något om det mediefenomen som Jan Guillou var vid den här tiden. Vem annars hade kommit undan med att både håna några som skjutit isbjörn i självförsvar och själv vara på tv skjutandes isbjörn nästan samtidigt? Kanske var det den här isbjörnen som ligger i skrivarstugan som sköts i TV4?

Att Kropp förlorade den senare förtalsrättegången förvånar inte mig, eftersom Guillou är väl bevandrad i sådana här ärenden då han dels bevakade tryckfrihetsmålet Göran Rosenberg vs Svante Winqvist på 70-talet i egenskap av journalist och dels var en så kallad part i målet om vad som hänt eller inte hänt innan oskyldiga turister skjutits ihjäl på Lod Airport. Winqvist vann förresten.

År 2009 kom Expressens Guillou-avslöjande där Jan Guillou berättade att han utfört uppdrag för KGB, vilket ledde till att Guillou kallades KGB-agent av Expressen.

2010 kom så pocketupplagan med ett utlovat förklarande tilläggskapitel. Den som hade hoppats på förklaringar kring KGB torde ha blivit besviken. Istället staplades invektiven på varandra kring en mängd personer m m.

Restaurangen där Guillou träffat Expressenjournalisten Micke Ölander ”hade oförtjänst gott rykte”, Jan beställde ”överdrivet billigt rödvin” och i efterhand funderar Jan Guillou över Expressensjournalistens ”egendomliga journalistiska beteende” och varför Ölander senare ägnar sig åt ”efterhandskonstruktioner”. Jan Guillou påstår vidare att Ölander ska ha drabbats av panik. ”Därav den annars svårförklarliga minnesluckan över vad jag svarade”, skriver han. Expressen har ägnat sig åt en ”kampanj” och en person som arbetat för IB som ej nämns vid namn men som uttalat sig i media ska enligt Guillou vara en ”mytoman” (personen det syftas på är Donald Forsberg)

Journalisten Arne Lemberg ska ha lämnat en ”angivarrapport” om Jan Guillou till Säpo medan Jan Guillou beskriver sina mellanhavanden med KGB-officeren som en situation där Guillou styr och har full kontroll på relationen och där Guillou vet hur det går till när man spelar med en KGB-officer (läs: Guillou skildrar sig själv som professionell)

Det framkommer att Jan är ledsen då han blivit sviken av sin vän Lemberg, som gått till Säpo, men råkar också by the way nämna att Lemberg ”hade ett inte obetydligt straffregister” för att sedan räkna upp vad det var. Jan Guillou är förresten dömd för medhjälp till olaga intrång 1973 och till tio månaders fängelse för spionage 1974. Lemberg når inte upp till Guillous straffrättsliga ”verkshöjd”.

Lembergs berättelse påstås vidare vara fylld av ”självmotsägelser”, ord som ”förskönat” och ”förtigit” förekommer också i Guillous beskrivning. Jag avhåller mig från vidare påståenden kring en avliden.

Donald Forsberg kan inte enligt Guillou ha spionerat på Jan Guillou på Tennstopet eftersom Forsberg varit 19 år vid tillfället ”vilket är väldigt ungt för en IB-agent” (Tja, min man var 19 år när han utförde sitt första uppdrag för IB, så argumentet föll ganska platt). Guillou beskriver att Donald Forsberg i media berättar ”livfullt” och ”fabulerar” om att sovjetagenter raggade på Tennstopet och bjöd journalister på öl.

Den tidigare chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, uppges av Guillou varit ”knappast framstående” som författare, snarare att han ägnat sig åt en ”hobbyverksamhet” efter sin pensionering. Tore Forsberg ska ha varit ”lika konspirativt lagd” som Expressens Mikael Hylin och f d IB-agenten Donald Forsberg. Tore Forsberg ska ha ägnat sig åt ”sladder” och denna berättelse ”kryddad av fantasi” ska sedan ha hamnat hos min man Gunnar Ekberg som ”på nästan varje punkt lyckats missförstå den av sprit marinerade berättelse från Tore Forsberg”.

Vid Tore Forsbergs begravning ska ”gamla spioner, privatspanare och mytomaner” från ”kamratföreningen” Sveriges öga och öra ha paraderat vid hans bår.

Jag har varit med och grundat föreningen och var med på begravningen. Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Jag är varken gammal eller ny spion, privatspanare och/eller mytoman.

Vidare kallas den av PM Nilsson (i dag politisk ledarskribent på DI) grundade debattsajten Newsmill för ”skvaller- och förtalssajten” där bland annat frilansjournalisten Tonchi Perchan gör ett inlägg och där han uppges inte veta bättre. Perchan borde kollat med Jan instället för att använda sin ”fantasi som enda källa”.  Vidare ”ljuger Tonchi Percan fast sig”, enligt Jan.  

Den f d justitieministern Thomas Bodström ska ha framfört saker ”i en både ilsken och virrig blogg”. Var och vad framgår ej.

Detta som exempel på mångfalden i de Guillouska invektiven år 2000-2010. Överintresserade kan läsa mer om invektivens utveckling i Not 2, men det här räcker för att konstatera att Jan Guillous ton i krönikor och debatt har förändrats genom åren. 2010 framstår han som en Don Quijote som fäktas mot väderkvarnar! 

Ur detta perspektiv är dagens och gårdagens bemötande av Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmos, Helene Lööws och Elisabeth Åsbrinks inlägg på DN Debatt att betrakta som en personlighetsförändring nästan i paritet med den som Viggo Skjold Hansen genomgår i tv-serien Matador. 

Fast det finns en skillnad. Under ockupationen av Danmark hade Skjold Hansen samarbetat med tyskarna och vid befrielsen var han på väg till sin avrättning, men räddas. Sen blev han snäll som ett lamm, riktigt beskedlig. Den Guillouska förändringen tycker jag mig ha sett över en femårsperiod. Den började alltså inte med att han satte skägget i brevlådan gällande nazismens och förintelsen sensommaren 2014. Jag tror vändpunkten kom 2009 med Expressens KGB-avslöjande.

KGB-gate har skakat Guillou, det har han medgivit själv, men det är också något annat. Jag ser honom inte längre i ”expert-soffor” om spionage, terrorism o dyl. Under lång tid har han hoppat på folk till höger och vänster, men 2010 går han utan tvekan för långt. 

Förutom mängden invektiv per boksida känns det inte så smakligt när flera som råkar ut för hans attacker är döda och inte kan försvara sig.

Guillou hade vunnit på ett mer sakligt och faktainriktat språkval, och dessutom var det nog allt bra korkat att direkt eller indirekt hoppa på så många journalister på en gång.

I januari i år formligen mosade Jan Guillou Paul Frigyes i SVT:s tv-soffa. Sett så här i efterhand visade det sig att Frigyes bok innehöll några fel, men det gör faktiskt i princip alla böcker. Det där med om Guillou haft stora A i biologi var alltså ett påstående i Frigyes bok om att Jan sagt att han alltid haft det, varpå Frigyes gått igenom flera slutbetyg och inte hittat något A alls i biologi. Fru Skarp hade visserligen haft marinblått på vigseln och inte svart, det var fel i Frigyes bok, liksom att Jan Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg när han lämnade Solbacka (där ett A i biologi påträffades).

Men var allt detta så fruktansvärt att det krävdes så många löpsedlar, artiklar, nyhetsinslag i radio och tv, för att inte tala om en stoppad bok och ett rivet bokkontrakt med Nordstedts? Nej. I synnerhet inte när det fanns journalister, däribland jag, som läst Frigyes bok och uppfattat det som att Frigyes inte alls gjorde ner Guillou. Tvärtom är det uppenbart att han fascineras av honom som mediefenomen.

Även om Guillou vann på poäng där i SVT-studion i januari i år så förlorade han ändå. Därför att det var för brutalt för något som Jan Guillou vid 70 års ålder borde tagit sakligt. 

Åtta månader senare var Guillou där igen. Mysiga soffintervjuer men med uttalanden om svenska folkets insikter om nazismen under andra världskriget som ledde till ramaskrin på ansedda DN Debatt. Undertecknarna var en 56-årig författare, litteraturkritiker, tillika PEN-ordförande, en 53-årig välkänd forskare på nazism och som tidigare varit chef för Forum för levande historia, en 40-årig forskare som specialiserat sig på nazism samt en 49-årig Augustprisad journalist som skrivit om nazismen.

Att kalla dessa fyra personers inlägg för ”omoget och överdrivet” säger snarare något om Jan Guillous omdöme i dag. Det är som om han tappat fotfästet. Det självklara journalistiska mysljus som han i princip alltid blev inbjuden till tidigare borde han ha förvaltat bättre.

__________

NOT 1, ang Elwins PM

Jan Guillou angrep i sina s k memoarer Göran Elwin för att ha begått mened angående vad som hänt på ett möte före första publiceringen i FiB/Kulturfront 1973. Men vittnesmålen om vad som hänt varierar. Vad syftet var, vad som hände, vem som var där etc. Frågan är var sanningen ligger.

Genomläsning av förhören tyder på att det var ett ganska ostrukturerat möte, där folk har olika uppfattning om roller etc. Beslut om publicering ska redan ha fattats, säger någon. Det här mötet handlade om vad som kunde hända sen.

Allt tyder på att Jan Guillou varit den huvudsakligt föredragande och där Jan Guillou pekade ut delar i texterna där de enda juridiska eventuella tveksamheterna enligt Guillou sades gälla tryckfrihetsförordningen som förtal och liknande. Det är med bakgrund av detta som Elwin, som ska ha varit ganska tyst på mötet, ska ha gjort ett PM.

I efterhand kan jag ha full förståelse för att Elwin backar som en skrämd hare när hans PM dras in i förundersökningen. Det är ju uppenbart att de som riskerar åtal försöker göra honom delansvarig.

Värt att notera: Vid den här tiden framkommer det i media att Jan Guillou bland annat försökt förmå den palestinska organisationen DPFLP att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot, samt att Bratt och Guillou försökt att avlyssna en underrättelsetjänstchefs sovrum. Hade Elwin känt till detta hade han knappast skrivit ett PM om tryckfrihetsförordningsparagrafer!

Enligt min mening blandar Jan Guillou i sina memoarer ihop vad som sägs på det första inledande förhöret med Elwin under förundersökningen med vad som händer på själva rättegången.

NOT 2, invektiv

Sedan 1973 har Jan Guillou på olika sätt beskrivit min man. Man kan säga att han börjar med att berömma honom. I Fib/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt honom som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.” Ekberg skildras alltså som skicklig, ”effektiv”, ”betydelsefull”.

Men detta förändras snabbt. När en SvT-reporter i ett inslag som sänds den 16 maj 1973 ställer frågor om att Jan Guillou anklagas för brottsliga gärningar blir svaret att ”Detta är något som militären hittat på.” När SVT:s reporter refererar till att Gunnar Ekberg känner sig hotad säger Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Hoppar vi framåt i tiden till 2009 så skrev Guillou en debattartikel om att ”Ekberg är en hämdgirig mytoman” Förutom detta uppgav Jan Guillou att min man ägnat sig åt lögner och angiveri, ”Ekberg är och förblir den mest väldokumenterade skurken i modern svensk förvaltningshistoria”. Vidare påstod han att Säpo betraktades Ekbergs historier som sällan någon form av sanning, till och med Hans Holmér tog avstånd från hans rapportering. 

Hur kan det komma sig att Guillou förändrat beskrivningen av min man så radikalt på fyrtio år? Från att vara superskicklig agent till att vara den största skurken i svensk förvaltningshistoria, en mytoman dessutom? Den enda förklaring jag har, och den gäller generellt alla jag nämnt här ovan, från Cissi Elwin till Donald Forsberg. Så fort svenska journalister ger medias ljus till någon som har en annan version än den guillouskt utmejslade då är han förödande i sina försök att få bort personen ur sökarljuset. Likaså om någon tar den plats i medias ljus som Jan Guillou anser är hans.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ovanligt mesiga invektiv i Guillous försvarsvokabulär – från Sancho Panza till Viggo Skjold Hansen

  1. Agneta Åhrberg skriver:

    Hej!

    Det är på det mer ”feministiska” fältet jag följt JG, så där lite på långt avstånd. Jag minns inte riktigt när jag började ”ifrågasätta” honom. Hemma i mitt eget TV-hörn där jag beundrat honom för att han bevisat att det var ett justitiemord på den där raggaren Cederholm. Det beundrade jag. Sen han jag inte med så mycket mer förrän jag fött mina barn och försökt att få ihop vardagslivet med barn, studier och arbete. Och så dök det här hemska styckningsfallet på da Costa upp. Jag minns inte om jag hade läst ”Ondskan” innan dess och då börjat svaja i min tilltro till honom. Inte så jag kunde förstå vad som intuitivt kändes fel och peka ut det direkt. Men jag läste med intresse vad hans mor och syster sa om hans uppväxt ur deras perspektiv.

    Jag förvånades alltså inte direkt över hans uppdykande i da Costa-fallets periferi. Jag minns inte om han hade blivit ilska på de rabiata feministerna före eller efter det fallet. För det är så mycket som formligen sköljer över ”feministerna” om att överdriva, vantolka och ”hata män”. Hela Kvinnojouren var galen och bara hittade på om oskyldiga män. Männen var ofelbart alltid oskyldiga till misshandel och övergrepp mot barn. Daghemsfröknar över världen var drabbade av en masspsykos som under Häxprocesserna. JG (och LGWP) finns med fortlöpande i Lars Lindebergs bok ”Döden är en man” och lite reviderat även i den reviderade versionen av samma bok. JG smyger runt och han skriver i närliggande ämnen om barn som inte kan minnas och kvinnor och män som är fullständigt totalt hispiga och närmast sanslösa. Hur ond och störd han är fick jag klart för mig när han skrev AB-krönikan om da Costas knarkar-kompis. Hon vittnade, under ed, om sina minnen och sina dagboksnoteringar. JG kallade henne i Aftonbladet där han har en egen krönika, ”menderskan”. Är det en medial uppgifta att utdela sådana anlagelser eller faktiskt döma någon för det brott ‘mened’ faktiskt är?

    En 4-åring fick frågan ”Vad vill du bli när du blir stor?” Gossen svarade ”Då vill jag bli Polis, Domare och Kommun för då kan ingen ta mig om jag gör fel.” De vuxna som hörde detta blev perplexa och försöka mjuka upp det lite ”Men vad vill du göra? Något som är rätt?” Gossen tänkte några sekunder och svarade ”Jag vill köra vägbult för då kan man platta till hela världen.” Men JG är väl inte bara 4 år? Men han har tyckts stannat där i sin moraliska utveckling, vilket den nämnda 4-åringen inte gjorde.

    Ser att JG ska intervjuas i TV ikväll igen. Jag såg honom i morse med välkammat hår och renstruken skjorta. Jag tror det får räcka för idag. Jag delar dina ”Tankar om IB” och vet att det är många som läser dem med stor behållning.

    Hälsning Agneta Åhrberg, Ronneby

Kommentarsfältet är stängt.