Tidningen Scoop, som tydligen kommer ut i morgon torsdag, har listat de största scoopen (eller ”gräven” som man säger på journalistspråk) under de senaste 25 åren.
Tidningen, som drivs av Föreningen Grävande Journalister, har tydligen låtit Medievärlden ta del av artikeln. Således kan man läsa här vilka gräv och grävare som ansetts vara bäst.
Expressens Thomas Mattsson konstaterar att det största scoopet sedan 1988 faktisk är det som DN lagt fram nu i det så kallade ”romgate”. Men han noterar även att man genom att sätta en 25-årsgräns rundat både IB-affären och Geijeraffären som avslöjanden.
Själv hade jag tagit mig för pannan om IB-avslöjandet satts upp som en journalistisk bragd.
Hur lång tid ska det ta innan den egna nutida journalistkåren förstår att Jan Guillou och Peter Bratt inte såg sig själva som journalister när de gjorde avslöjandet? Det är ju bara att läsa IB-åtalet där de förhörs och förklarar sig! IB-affären var en politisk kamp där journalistiken användes som täckmantel.
IB-åtalet kan rekvireras via Föreningen Sveriges öga och öra. Jag och flera andra med mig har jobbat häcken av oss ideellt för att göra denna CD tillgänglig för att Du och många fler ska läsa och fundera på vad IB-avslöjandet egentligen var eftersom myterna är fler än fakta i affären. Du får CD:n hemskickad för 350 SEK, beställ här eller gå till Stockholms Stadsarkiv och läs den gratis, eftersom arkivet är en av våra köpare och som är tacksamma för att vi har gjort detta arbete för att kartlägga och skona ett material som är delvis förstört och väldigt slitet.
Åter till tidningen Scoops lista, som framgår av Medievärldens artikel. Det är onekligen lite tvehågset att utse ”bäst”. För det första för att det är personer ur den egna kåren som utser personer som de säkert känner. För det andra för att man ska akta sig väldigt noga för att bedöma sin egen samtid. Det är onekligen lätt att bli närsynt. Att övervärdera det som hänt de senaste 2-3 åren för att uppfatta det som hänt 25 år tidigare lite suddigare.
SD:s ”järnrörsaffär” avslöjad av Expressen pekas ut som en bubblare. Den var intressant, men jag tror faktiskt inte att den kommer att höjas lika mycket till skyarna om ett par år. Jag tror att den med tiden kommer att förpassas in i en stor hög av en massa andra politiska affärer med notor, tv-licenser och svart arbetskraft som ingredienser.
Nej är det något som står ut i sammanhanget är Hannes Råstam, mannen som genom sin envetenhet grävde han och analyserade och lade tid på saker som knappt någon annan journalist kunde göra. Jag minns hans granskning av Fallet Ulf, där det i efterhand kom fram att Råstam suttit och räknat på allt vad Ulf skulle hunnit med en helg och kom fram till att resa Skåne-Stockholm t o r samt diverse aktiviteter i Stockholm var en tidsmässig omöjlighet. Försvarsadvokat och domstol hade inte reflekterat så som Råstam med sina Exelark eller vad han nu hade. Råstam drog ner brallorna på många.
Ebbe Carlsson-affären är historisk även den och dess effekt i samhället är större än vad många tror. Vi kan tala om många andra affärer (Geijeraffären, Sjukhusaffären m m) och konstatera att Ebbe var där och pillade och drog i tåtarna tillsammans med Hans Holmér.
Ett av kriterierna för Scoops jury var avslöjandets effekt på lång sikt. Själv skulle jag säga att uppgörelsen och effekterna kring Ebbe Carlsson-affären långt ifrån är över. Feltolkningar, ibland politiskt medvetna sådana, gör att vi fortfarande inte riktigt förstår vår samtid. Jag ser det! Gör du?
Och på tal om effekt på lång sikt är det oerhört intressant att Tidningen Scoop inte listat Expressens avslöjande av Jan Guillous samröre med KGB som ett av de 25 senaste årens avslöjande. I sig blir detta mitt bevis för att juryn inte förstår sin samtid. Effekten på KGB-avslöjandet på kort sikt kunde vi se. Det blev ett enormt mediedrev mot Guillou med internationellt intresse. Jan Guillou fick skriva ett tilläggskapitel till sina så kallade yrkesmemoarer. Han nämner fortfarande ofta affären i sina krönikor och den kommer också upp i intervjuer med honom. Han blir på något sätt inte av med den.
Vad hände då på lång sikt med Expressens KGB-avslöjande? Tja, vi är mitt uppe i denna process. Därav att folk har svårt att skönja den. Svensk journalistkår har i årtionden haft IB-avslöjandet som det högsta svenska idealet, ta t ex journalisten Paul Frigyes fullständigt okritiska hyllningsartikel i Tidningen Journalisten 2009. Förutom att artikeln uppenbart är pinsam i dag noterar jag att Frigyes hade aviserat att han höll på med en bok om Jan för Bonniers då, men att denna bok flera år senare aldrig sett dagens ljus. Den verkar inte bli av.
Den största effekten av KGB-avslöjandet är onekligen att det skadat hela den svenska journalistkårens självbild.
Minns du hur jag citerade en f d bankman om vad som hände efter Fermentaaffären och då Refaat El Sayeds falska doktorshatt i ett inlägg här?
”Många sprang mot utgångarna, några pekade till och med finger, syndabockar diskrediterades och anletsdragen justerades efter bästa förmåga”, sa Lars Bertmar till Affärsvärlden i en artikel 2006.
Med Jans KGB-affär går det långsammare. Det märks att flera dragit sig mot utgångarna och redan har justerat anletsdragen. KGB-affären skaver, men har inte fullständigt värkt ut. Samtiden har ännu inte förstått dess effekter.
Jan Guillou försöker få allmänheten att tro att det var fel att dela ut Guldspaden till Expressen för KGB-affären. Jag läser kriterierna:
Priset ska alltså gå till ”de journalister – verksamma i svenska medier – som genom engagerad och kunnig journalistik avslöjat eller skildrat väsentliga förhållanden som allmänheten förut inte kände till. Undersökningen skall vara ett originalarbete, självständigt genomfört”.
I fyrtio år har Jan Guillou bedrivit kampanj för att folk ska tro att han orättfärdigt sattes i fängelse för IB-affären. Han dömdes för spionage fastän han menade att han var journalist.
IB-avslöjandet sades genast ha svärtas av Jans KGB-kopplingar och det är onekligen sant. Det är många som inte längre vågar referera till IB-affären som något journalistiskt ideal. Tror jag det. Och det blir på något sätt inte bättre av att danske Erik Jensen, Demos grundare som hade nära samarbete med Stasis Kurt Vieweg, hjälpte Jan Guillou och Peter Bratt sommaren 1973 genom att skicka den så kallade ”tvåmetersmannen” André till Stockholm för att avlyssna ÖEB-chefen Jan Rydströms sovrum.
Jan Guillou förklarar här den 26 oktober 1973 för Säpo vad avlyssningsförsöket syftade till:
”Det var alltså inte frågan om att skaffa något underlag för ytterligare kunskaper om Sven (fel, ska vara Jan) RYDSTRÖMs intima privatliv eller något sådant. Jag vill här betona att jag har sagt många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av information kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har jag aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt”, säger Jan Guillou och avslutar med ett ”Vi skulle aldrig kunna använda oss av utpressning eller något sådant.”
Avlyssna en underrättelsemans sovrum. Luktar inte det väldigt mycket östunderrättelsetjänster, typ KGB och Stasi?!? Journalistik är det i alla fall bannemej inte.
Tankar om IB 