Björn Gillberg, Refaat El-Sayeds doktorshatt och Armand Hammer som låg i koma

Någon gång har jag tidigare nämnt att jag ser Jan Guillou som Sveriges journalistkårs motsvarighet till Refaat El-Sayed. De flesta förstår inte vad jag menar när jag säger det. Låt oss därför börja med lite El-Sayed-kunskap.

I slutet på 90-talet arbetade jag på Citytunneln. Där hade vi en så kallat oberoende miljöcontroller vid namn Björn Gillberg. Han hade någon form av konsultavtal och hade som uppgift att granska att vi skötte oss på miljöfronten. Han kom och gick på vårt kontor. En dag, jag tror klockan var halv tolv, mötte jag honom i korridoren och stoppade honom för att fråga hur det var med den där doktorshatten som varit 1×2-fråga i en av söndagens tidningar. Gillberg berättade så initierat och länge att jag missade hela min lunch.

Det intressantaste av allt var själva året som Refaat El-Sayed hade tagit sin doktorshatt (1972) och att han dessutom i olika medier varierade var han tagit denna grad (Berkley eller Uppsala).

Björn Gillberg hade alltså själv jobbat i Uppsala och detta magiska år 1972 haft en labbassistent som hette Refaat El-Sayed. Enligt Gillberg hade ledningen förbarmat sig över den unge studenten som inte lyckats ta sina tentor och anställt honom som labbassistent, men tyvärr var han så oskicklig med kemikalierna att han blivit ett ärende i fakultetsledningen. Åren gick och plötsligt hamnade Fermenta i rampljuset, och kanske ännu mer dess grundare Refaat El-Sayed, som påstod sig ha doktorerat i microbiologi. När detta påstående dök upp första gången vet jag inte, men enligt Gillberg framgick det ständigt i svensk media att El-Sayed tagit sin doktorsgrad 1972 vid Berkley i USA.

”Men det visste ju jag att han inte hade gjort, för då hade han stått i mitt labb i Uppsala”, sa Gillberg med sin lite knarriga röst.

Jag minns detta samtal som om det var i går. Gillberg hävdade att han inte ville lägga sig i till en början, men han noterade vid en atlantflygning då han satt och läste en engelskspråkig tidning att Refaat El-Seyed för en engelskspråkig publik hävdade att han tagit samma doktorsgrad i Uppsala 1972.

Utöver detta ska El-Sayed vid något tillfälle ha hävdat att Armand Hammer lämnat bud på hans bolag. Enligt Gillberg steg de svenska börskurserna så det stod härliga till. Själv uppgav Gillberg för mig att han ringt till en kompis på Wall Street och då fått veta att Armand Hammer sedan flera månader tillbaka låg på sjukhus och inte var kontaktbar med omvärlden. Han skulle ha leget i koma.

Själv har jag inte kontrollerat uppgifterna, varken om det påstådda budet från Hammer eller hans hälsotillstånd på 80-talet. Däremot vet jag att Hammer genom en spökskrivare 1984-86 skrev sina läsvärda memoarer ”Hammer – vittne till historien” (Forum 1989). Minns ni hur västvärldens experter flögs in för att hjälpa till att ta hand om Tjernobylkatastrofens offer? Det var Armand Hammer som inte bara betalade för kalaset utan även tinade upp den ryska misstron mot västvärlden i samband med katastrofen. Sovjet hade nämligen vägrat bistånd från USA. Hammer, som varit rådgivare till USA:s presidenter sedan Roosevelts dagar, hade träffat alla sovjetiska ledare från Lenin och framåt. Han köpte Fabergéägg och ikoner på 1920-talet och drev oljebolaget Occidental. Han gjorde affärer med Sovjetunionen, Iran, Libyen och Kina, åt middag med Deng (Xiaoping) och träffade alltid de ryska ledarna på generalsekreterarkontoret i Kreml. Och så träffade Hammer flera av de sovjetiska ledarnas läkare också. Onekligen intressant. Hammer måste ha varit som en officiell underrättelseagent. Under Brezjnevs tid vid makten tecknar Hammer och Occidental det hittills största oljeutvinningskontrakt Sovjet tecknat med ett västbolag, värt på den tiden ungefär tjugo miljarder dollar.

Det är ungefär detta jag tänkte på när Gillberg sa att El-Sayed sagt att Hammer lagt bud på något inom hans sfär. Skulle Hammer varit intresserad av något inom Fermentasfären, som ägnade sig åt penicillintillverkning och annat inom bioteknik? Jag har lite svårt att tro det, men jag kan ju ha fel. 

Oavsett hävdade Gillberg att han faktiskt försökt få journalister att fatta att det där med doktorshatten och annat inte var sant. Det hela hade blivit aktuellt när hans Miljöcentrum i mitten på 80-talet började granska Fermentas utsläpp i Mälaren vid Strängnäs. Gillberg hade började granska årsredovisningar, miljöutsläpp, produktion och ekonomi. Ingen ville ta i frågan inom media, menade Gillberg. Så då hamnade det i hans egen tidning Miljö & Framtid. 

”Den 12 februari 1986 riktade vi i en artikel i Miljö o Framtid kraftig kritik mot Fermenta och dess ägare för Fermentas mångåriga miljöbrott. Vi avslöjade också att ägaren, Refaat El-Sayed, ljugit om innehav av doktorsgrad, patent och kompetens. Kritiken följdes upp genom en artikel i DN den 15 februari. Där påpekades också, att Fermenta var ett mediokert och kraftigt övervärderat företag. I radio och TV tog vi sedan upp att aktierna högst var värda några tiotal kronor, trots att de på börsen noterades i ca. 300 kr”, skriver Gillberg själv på Miljöcentrums hemsida, se här. 

Till mig sa Gillberg att han efter publiceringen i Miljö & Framtid blivit attackerad av någon ekonomijournalist för att ha gjort en bedömning av Fermentaaktiens värde. Han var ju inte ekonom! Jag minns fortfarande hans triumferande kommentar om att Fermentas aktie faktiskt föll till det belopp han skrivit om i sin tidning.

Hur mycket Gillberg skarvat i sin berättelse vet jag inte, men det är ett faktum att många bländades av Refaat El-Sayed som person, även många journalister. Han var en karismatisk entreprenör som bland annat utsågs till årets svensk 1985. Affärsvärlden mindes skandalen i en artikel 2006 och påminner här om de personer som fanns i hans närhet och där flera onekligen brände sig på kuppen.

Lars Bertmar, som då hade jobbat för Handelsbanken, uttalade sig för Affärsvärden om skillnaden mellan uppgångs- och nedgångsfasen.

Först var det ”väldigt trångt kring ”guldkalven”. Efter ”hatten” däremot, var det glest i leden. Många sprang mot utgångarna, några pekade till och med finger, syndabockar diskrediterades och anletsdragen justerades efter bästa förmåga”, står det i Affärsvärlden.

Det är onekligen en mustig beskrivning. När bluffen om hatten avslöjades visade det sig enligt NE att vinstprognoser varit felaktiga och att man ägnat sig åt skenförsäljningar för att puffa upp siffrorna. Refaat El-Sayed dömdes våren 1989 till sex års fängelse för bland annat bokföringsbrott och brott mot insiderlagstiftningen.

”Fallet Fermenta visade också hur svårt det kan vara att se det som är i det som synes vara, om det finns ett uppsåt hos aktörer att vilseleda”, citeras Lars Bertmar av Affärsvärlden. ”Vi vill ju alla utgå ifrån att kommunikation mellan människor följer vissa spelregler och koder, så att vi känner oss rimligt säkra i tolkningen av vad de förmedlar.”

Om jag får omformulera: Vi vill tro människor om gott. Vi vill tro att människor talar sanning. I synnerhet om de är välkammade och ser trevliga ut och är väldigt charmiga. Många har beskrivit den före detta Stasiagenten Aleksander Radler som väldigt charmig. Onekligen har många lurats att ge honom information som de uppenbarligen i efterhand inte borde gett honom. Människor har hamnat i fängelse.

En annan person jag tagit upp flera gånger på denna blogg är Jan Guillou. Hur ofta visar det sig inte att hans ”sanning” varierar? I många år har han berättat om sin första IB-källa på Tennstopet, men 2009 klädde SvD:s Mikael Holmström av myten, se här. Jan har sedan 2003 hävdat att boken ”Ondskan” är sann och att han kom hem från Solbacka och pryglade upp styvfadern så att styvfadern fick åka ambulans. Problemet är bara det att den av Jan utpekat brutale styvfadern flyttade från Jans mamma 1957 när Jan var 13 år. Solbacka började Jan på först när han var 15. Således kan Jan inte vid 16 års ålder ha kommit hem från Solbacka och pryglat styvfadern, som flyttar från familjens lägenhet på Kungsholmen tre år tidigare.

I mars 2011 startade denna blogg med ett inlägg där jag jämförde Jans olika versioner av sin egen bakgrund. Där konstaterade jag att jag vet att Jan talar sanning. Problemet är att jag inte vet när. Förstår ni nu varför jag tagit med historien om Refaat El-Sayed på denna blogg? Det är onekligen ett problem att svenska journalister ständigt gör Jan Guillou till förste- och oftast endeuttolkare av såväl IB-affären som andra affärer. Jag vet att han talar sanning. Problemet är att jag inte vet när.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Björn Gillberg, Refaat El-Sayeds doktorshatt och Armand Hammer som låg i koma

  1. orpyding skriver:

    Lars Bertmar, tror jag är rätt, Annars bra som vanligt! Bästa hälsningarJan G:son EkmanSandgatan 38SE-745 31 ENKÖPING,  Trouville 1, 130 39 SANDHAMN070 328 07 20

Kommentarsfältet är stängt.