Varför sitter svenska Stasiavslöjanden så långt inne? Om konflikträdsla och illusionen av försoning

I fredags publicerade Tidningen Dagen ett öppet brev från den tidigare Stasiagenten Aleksander Radlers offer, sex studenter från universitetet i Jena som åtalades för brott mot DDR:s lagar då de försökt fly diktaturen. Vad jag inte noterat tidigare var att det även fanns en ledare i ämnet där skribenten Carl-Henric Jaktlund påtalar behovet av försoning och pekar på det sydafrikanska exemplet som ett föredöme. Tanken är inte ny. Ett av Radlers offer, Anders Törnvall, har länge framfört att han vill ha en s k ”Sanningskommission” kring Stasis verksamhet i vårt land. Även jag har till Luleå stifts ledning framfört min åsikt – att försoning aldrig kan nås om man inte tar med båda parterna.

Hit är vi alltså således överens. Men är visionen realistisk? Tyvärr tror jag inte det. 

I mitten på 90-talet intervjuade jag en klok präst från Västerås för Tidningen Lundagård. Carl-Johan Hellberg hade arbetat för Lutherska världsförbundet i Afrika. Hellberg och jag talade mycket om försoning och det var hans uppfattning av vi ”västerlänningar” inte alls hade samma förhållningssätt till detta ord så som de hade i södra Afrika. Människor som suttit som politiska fångar i Sydafrika och i Namibia visade inte bitterhet efter demokratiseringen.

”Det är fantastiskt med dessa människor. Mandela och Toivo (senare gruvminister i Namibia) har accepterat det som varit. Det finns ingen bitterhet alls. De har ju kommit dit de ville. Att stryka ett streck över det förgångna är något vi västerlänningar inte klarar på samma sätt. Försoningstanken står till och med i Namibias konstitution”, påpekade Carl-Johan Hellberg för mig 1995, se här.

En annan vän till Hellberg var Sam Nujama, SWAPO:s grundare och senare Namibias president. Även här fann Hellberg det försonande draget.

”Vi kan inte heller översätta våra västerländska begrepp som demokrati och diktatur till Afrika. SWAPO fick i båda valen egen majoritet, men oppositionen bjöds in att sitta med i regeringen. Man ville ha dem med. Partibunden röstning är främmande, istället diskuterar man sig fram till de bästa lösningarna”, sa Hellberg.

Vi kan således i Sverige ha Mandelas försoningstanke som ett ideal, men vi kanske måste inse att vi inte är av samma skrot och korn. Vi har en annan kulturell bakgrund och ett annat sätt att hantera konflikter, avslöjanden och olika åsikter.

Hur är då den svenska kulturen? Enligt mig präglas vi av en stark konflikträdsla. Vårt sätt att försöka nå konsensus går egentligen ut på att vi inte ska ha någon konflikt över huvud taget. Vi vill ju inte göra någon varken upprörd eller ledsen. Därför undviker vi samtalsämnen som kan vara obehagliga och försöker istället prata om något annat så fort som möjligt. 

Detta sätt att förhålla sig till den så kallade sanningen utnyttjar avslöjade Stasiagenter till fulländning, främst genom att själva spela offer. Utöver detta präglas svenskheten av en långt framskriden naivitet. Vi, då inkluderar jag svenska journalister, vill så gärna tro att de som säger att de aldrig varit vare sig terrorister eller spioner heller aldrig varit det. Låt mig avslöja en hemlighet: ibland ljuger dessa intervjuoffer! 

Aleksander Radler avslöjades som Stasiagent 1994 av teologen och prästen Dietmar Linke. Först arton år efter att Linkes bok kom ut och nått personer inom Lunds universitet och Säpo blev det officiellt och accepterat att Radler varit Stasiagent, men inte för att dokument ur Stasiarkivet offentliggjorts av Expressen i april 2012 utan för att:

  1. Luleå stift i juni 2012 varit i Stasiarkivet i Berlin och tagit del av samma dokument och därefter i media citerades för att de fått klarhet i att Radler varit agent och att de då uttalade sig offentligt i frågan kring vad de fått veta på Stasiarkivet.
  2. Aleksander Radler erkände att han varit Stasiagent i augusti 2012, först i Dagens Nyheter och därefter i Tidningen Dagen.

Frågan är varför det skulle ta 18 år för ett solklart avslöjande till att det officiellt var sant – även i Sverige? Lars Haikola, i dag universitetskansler och som 1994 hanterade frågan om Radlers Stasibakgrund, har uttryckt sin förvåning. Inte att Radlers bakgrund blev avslöjad, utan för att det tog så väldigt lång tid. Vad hände då mellan åren 1994 och 2012? Radler förnekade sina Stasikopplingar inför såväl Säpo som Lunds universitets ledning 1994. Efter detta har han uppenbarligen försökt misskreditera Dietmar Linke som person. 2011 hettade det till igen. Då nekade Radler inför såväl biskopen i Luleå stift som inför media. 2012 ställde han upp i Expressen på en lång intervju.

Jag tycker att ni ska studera Expressens videointervju från april 2012, för här har ni faktiskt ett lysande exempel på hur en Stasiagent kan agera. Radler räds inte att ställa upp i media. Han förnekar med emfas alla påståenden. Vi kan använda honom som ett studieobjekt. Vi kan se hur han ljuger.

Radler uppger t ex att han inte kände de sex studenterna från Jena, vilket motsägs av senare intervju i Expressen där de fyra överlevande studenterna vittnar att de, till skillnad från Aleksander Radler, kände Aleksander Radler 1968. För den andra uppger de att de anförtrott Radler brev, som de ville att Radler skulle posta i Väst. Eftersom Radler var Västmedborgare och kunde röra sig fritt över gränsen och då breven innehöll detaljer om flyktplaner, ett brott i DDR, kunde studenterna undgå diktaturens postkontroll genom att breven postades av Radler i Väst. För det tredje visade det sig att Aleksander Radlers akt bekräftade vad de fyra studenterna säger, att Radler inte postat breven utan lämnat dem till sin Stasihandläggare. Studenternas brev återfinns också i Aleksander Radlers Stasiakt. 

Notera att Aleksander Radler säger sig känna den sjunde personen, Christine H.

Hon får vi senare via Expressen veta planerade att fly med de andra sex. Hon greps med de andra sex men Stasi såg till att föra henne till en annan plats och sammanföra henne med hennes pappa, som påverkade henne till att erkänna. Således tvingades Christine H bli ett vittne mot de andra sex och detta ångrar hon än i dag. Det är fruktansvärt att se Christine H i videon. Hon är bruten kvinna som slapp fängelse men som ändå straffats fram till våra dagar. Denna Christine H. finns inte med i brevet som i fredags publicerades i Dagen.

Det finns ingen som helst tvekan om att Stasi cyniskt utnyttjade Christine H för att skydda sin egen källa: Aleksander Radler. Det är ur detta perspektiv ni ska gå tillbaka och se Expressens intervju med Radler från april 2012! Där beskriver Radler att han inte känner de sex studenterna, men han säger att han var i samma bibelgrupp som Christine H. Radler beskriver Christine H som ”en underbar flicka” som blev kronvittne i rättegången och att hon sedan ”fick en utmärkelse”. Här råkar Radler avslöja sitt verkliga jag. Han ser Christine H som en ”duktig” flicka. Så att ni förstår: Hon har ju angett de andra enligt DDR:s lagar. Hon har ju de facto skyddat Aleksander Radler från att själv bli utpekad. 

Aleksander Rader ställer mer retoriska frågor än svarar på journalistens frågor. Hur skulle han ha hunnit att vara agent? Han som studerade! Vilken student skulle ha hunnit med två möten i veckan med en Stasihandläggare? Vi får höra att Radler läste svåra ämnen och hade bra betyg. Det förstår ju vem som helst att det är en konspiration mot honom! Den där Christine var ju ett kronvittne och fick en utmärkelse. Slutligen insinuerar Radler att det uppenbara offret Christine H i egenskap av kronvittne och sedan utmärkeslebelönad behövde skyddas av Stasi.

Notera att Radler på ett intrikat sätt faktiskt insinuerar att detta Stasis offer vid namn Christine H, en bevisligen helt oskyldig person, har varit Stasiagent och att han (Radler) är själva offret!

Det är tyvärr inte första gången jag ser en utpekad Östagent eller för all del terroristutpekad person ta på sig martyrkappan för att gömma sig bakom oskyldiga människor. Det är faktiskt legio att göra så. Det är som en väl utvecklad pressträning innan ordet pressträning nog ens var uppfunnet. Ibland när jag lyssnat på personer som jag vet varit skyldiga har jag undrat om en lögndetektor ens hade gett utslag. Varför skulle det ge utslag? Dessa personer jag tänker på har tränats i många år att leva sitt dubbelliv. Att ljuga så att ingen ens noterar vari lögnen ligger.

Aleksander Radler rekryterades till Stasi 1965, vid 21 års ålder. Han sade aldrig upp sig själv, han blev heller aldrig uppsagd. Hans avslut som Stasiagent skedde genom historiens vingslag då Stasi den 8 februari 1990 (på sin egen fyrtioårsdag) lades ner.  Nästan ett kvarts sekels samarbete med en fruktad säkerhetstjänst är ingen kortvarig relation. Radler rapporterade flitigt, även om sådant han inte var ombedd att rapportera om. Hans ”skvaller” ledde onekligen till att människor hamnade i fängelse.

Radler hade således levt med en livslögn i 29 år när Säpo och Lunds universitet konfronterade honom 1994. Han var då 50 år gammal och hade i halva sitt liv arbetat för Stasi. När Radler fick frågan om han varit Stasiagent av biskop Stiglund i Luleå stift hade det gått ytterligare 17 år. Radler ska ha nekat med emfas. När Expressen intervjuade honom i april 2012 var han 68 år och hade i mer än hälften av sitt vuxna liv varit hemlig agent för en diktatur. Han nekade då också. Allt var en konspiration! Det är ur detta perspektiv som jag vänder mig mot en sak i Jaktlunds opionionsartikel i Tidningen Dagen. Han skriver så här:

”I Radlers fall skulle det exempelvis gå att hänvisa till hans ungdom och att omgivningen inte lika självklart såg Östtyskland i samma ljus som nu.”

Nej, det går inte att i Radlers fall skylla på ungdom och okunskap om hur det var i DDR. Radler arbetade för Stasi fram till det år han fyllde 46 år. Han hade sedan länge passerat ”ungdomsförsyndelsernas” bäst-före-datum. Under sina nästan 25 år som Stasiagent var han hela tiden en Väst-medborgare. Han bodde tre år i DDR av denna tid och reste då fram och tillbaka mellan Öst- och Västberlin och sökte medvetet upp personer som flytt Öst och/eller som förmodades vilja hjälpa folk som ville fly DDR. Från 1968 bodde han i Sverige och under 23 års tid i vårt land visade han ett stort intresse för allt vad opposition till diktaturer i Öst hette. Han reste också regelbundet till DDR.

Att baserat på detta urskulda Radler med att ”omgivningen” inte lika självklart såg DDR i samma ljus som den gör nu handlar ju egentligen inte om Radler utan om det svenska samhället som levt i någon form av ungdomlig oskuld där det fortfarande finns människor som inte begriper att Radler otvetydigt var en del av det DDR som aningslösa svenskar fortfarande inte vill tro att DDR de facto var. 

Åter till försoningstanken, den som jag gillar men tvivlar på. En del av tvivlet grundar sig på medias förhållningssätt. Titta bara på avslöjandet av Stasiagenten ”König”! Han avslöjades under flera dagar i tidningen Aftonbladet år 2000. Det fanns ingen tvekan om att journalisten Björn Jensen, som då ej nämndes vid namn, hade arbetat för Stasi. Förutom att journalisten Asbjörn Svarstad hade all nödvändig dokumentation för att kunna påstå att ”König” varit Stasiagent så erkände ”König” själv i tidningen att han jobbat för Stasi, fast han menade då att han bara rapporterat till Stasi om västtysk socialdemokrati fastän Svarstad kunde visa att han lämnat rapporter även om svensk socialdemokrati.

Således skulle man kunna tro att frågan om Björn Jensen varit Stasiagent var avklarad år 2000. Så har det inte alls varit. Jensen har i media behandlats likt grisen Särimner, som återupplivats gång på gång där ett otal journalister fått det att framstå som att det inte riktigt var säkert att han var agent, fastän det stod klart för 13 år sedan. 

Det mest absurda var år 2011 när en journalist på Aftonbladet ringde mig och frågade om jag kände till riktiga namn på de som varit Stasiagenter i professor Almgrens bok ”Inte bara spioner…”

”Vet du vem den där König är?” 

På stående fot sa jag att det bara var att titta i det egna textarkivet på juli 2000, en eller två dagar efter att Öresundsbron invigts.

”Slå på K-O-E-N-I-G”, instruerade jag. ”Aftonbladet använde sig av datortranslittreringen från Siradatabasen.”

Hör och häpna. När artikeln sedan publicerades nämnde inte AB med ett ord att de själva avslöjat König som Stasiagent 11 år tidigare. Istället pekades professor Birgitta Almgren ut för att ha pekat ut ”König” som Stasiagent i sin bok. Av artikeln framgick att ”König” sa sig skratta åt Almgrens uppgifter och att han därtill vägrade läsa hennes bok:

”Den äran tänker jag inte bevisa den stolliga gamla tanten. Jag skrattar tillsammans med Säpo åt henne. Hon får gärna fara ut hur mycket hon vill men det hjälper inte en enda människa”, citerade journalisten Mattias Svensson IM König och fick därmed onekligen König att framstå som en stackars utpekad person.  

Fortfarande vrider och vänder sig en del journalister likt maskar och vet inte riktigt vad de ska kalla Björn Jensen. Ett av de grundläggande problemen är den journalistiska skolningen att en icke dömd person är att betrakta som oskyldig. Problemet är att detta förhållningssätt inte funkar på spioner. Ett av skälen till detta är att vi i Sverige har haft en svag lagstiftning inom området. Således sattes Friedrich Cremer i fängelse i Tyskland för att ha gjort ungefär detsamma som Björn Jensen gjort i Sverige och som vi mig veterligen inte hade lagar nog att leda till rättegång eller fällande dom. Spionage ska ju ha med rikets säkerhet att göra och rapporter om vad partiledningen i Sverige talade om kunde inte juridiskt sett skruvas till något sådant i fredstid. Då borde man väl se Björn Jensen som en oskyldig man kanske ni tycker? Men allting handlar ju inte om att döma folk i domstol!

Björn Jensen jobbade som journalist parallellt med sin jobb som Stasiagent. En av tidningarna var Arbetarbladet, som mig veterligen aldrig rört ett finger för att utreda om förtroendet för deras tidning skadats av det faktum att de haft en Stasiagent i boet.

Jag har under lång tid noterat att tidningen i alla fall på nätet är väldigt duktiga på att hålla en rätt låg nivå på Stasirapportering. De tar i princip bara TT-material. Någon kommentar på ledarsidan har jag inte sett röken av och Björn Jensen nämner de så vitt jag vet inte.

Samma tystnad verkar råda inom det Socialdemokratiska partiet. Jag har inte hört ett dyft om att (S) sedan första avslöjandet av Jensen år 2000 skulle ha gjort minsta försök för att utreda om deras partimedlem Jensen eventuellt borde uteslutas ur partiet baserat på att han uppenbarligen rapporterat till en diktaturs säkerhetstjänst om (S)-partiledningen göranden och låtanden. Nej, istället har Jensen för journalisten Christoph Andersson nyligen visat fram kallelser till socialdemokratiska årsmöten som ”bevis” för att ingen inom (S) anser att han gjort något fel.

Jag vill på intet vis häckla ett enskilt parti eller en enskild tidning. I sann svensk sopa-under-mattan-anda valde Lunds universitet 1994 att ge Radler ett ultimatum. Antingen lämnade han sin tjänst eller så skulle saker och ting offentliggöras. Radler stack och så var det problemet ur världen. Eftersom många teologer även är präster bör det rimligen vara så att kunskap om Radler även fanns inom den Svenska kyrkan, men någon åtgärd ska mig veterligen aldrig ha skett. Jag får mest intrycket av att Lund drog en suck av lättnad när Radler schappade till Burträsk.

Svenska UD fick år 2000 information om att Sverige skulle kunna begära viss aktinsikt i Stasiarkivet om förundersökning bedrevs, men såväl Aftonbladet år 2000 som professor Birgitta Almgren år 2011 visar att någon sådan begäran från Sverige via Säpo och åklagare aldrig lagts fram, trots att Säpo och åklagare utredde ett 60-tal personer åren 2000/01. 

Umeå universitet hade Radler anställd 2011 när Västerbottens-Kuriren avslöjade att de hade en utpekad Stasiagent anställd hos sig och valde att med all kraft avvakta stiftets utredning. Vid årsskiftet 2011/12 ställdes man inför frågan om Radlers tjänst på universitetet skulle förlängas och kom fram till att så inte var fallet. Så var de av med det problemet. Kristdemokraterna valde att kraftfullt ta avstånd från Radler i samband med DN:s avslöjande i augusti 2012, men tog å andra sidan faktiskt aldrig chansen att själva ta reda på fakta under de många månader som Radler inte namngavs i media men då en vidare offentlighet ändå visste vem han var. Luleå stift gjorde ingenting under lång tid. De lade ner en utredning i domkapitlet hösten 2011 med motiveringen att det var svårt att få information, trots att professor Helmut Müller Enbergs på Stasiarkivet stått och väntat i veckor på att de skulle höra av sig, vilket de inte gjorde förrän de året därpå ställdes inför ”an offer they couldn’t refuse” och pallrade sig till Berlin. Väl där upptäckte kyrkan att Radler varit som en orm i Edens lustgård, ljugit biskopen rakt i ansiktet och därtill i egenskap av Stasiagent sett till att människor hamnat i fängelse. När Luleå stifts representanter förstod detta blev kommunikationen i media en helt annan. Stiftsrepresentanten Anna Wernqvist blev nu klarare än kristall och blev på ingen tid alls ett föredöme för alla andra parter som gjort nada i Stasiärenden under såväl 1900- som 2000-talet.

Således konstaterar jag att detta inte handlar om vare sig partipolitisk inriktning eller om vi tror på en Gud eller inte. I sann svensk anda tar vi ogärna i obehagliga spion- och terroristavslöjanden om vi inte tvingas till det i offentligheten. Konsensus sammanfaller således med sopkvasten och mattan och ursäkterna om att ingen är dömd sammanfaller med journalisternas egen uppfostran från journalistutbildningarna. 

Det är bra att inte peka ut personer som brottslingar till höger och vänster. Det ska man inte göra, men den konsensus som finns om att i media inte peka ut icke dömda personer (i alla fall inte i onödan) bör användas med ett lite annat förhållningssätt vad gäller underrättelse- och säkerhetstjänster.

Det finns nämligen många historiska exempel där underrättelse- och säkerhetstjänster vetat om och haft otvetydiga bevis på att en person varit en landsförrädare, men man har ändå inte gått till åtal.

Ta till exempel den brittiske adelsmannen Sempill, som på 1920-talet började lämna ut information till Japan och där brittisk underrättelsetjänst genom avlyssning och övervakning redan på 1920-talet lyckats få fram information om att Sempill var en landsförrädare. De förhörde honom och hade långt före såväl invasionen av brittiska Malaya som attacken på Pearl Harbour bevis på att Sempill var en landsförrädare. Blev han någonsin åtalad? Svar: nej. Brittisk underrättelsetjänst lät skyddet av källor och know-how gå före ett åtal. Inte ens när Pearl Harbour och invasionen i Malaya var ett faktum ville man ställa Sempill inför rätta. Skyddet av kodknäckarna i Bletchley Park gick före. Lord Sempill var ju också en del av det brittiska etablisemanget. Churchill kände honom och visste att Sempill var en landsförrädare men valde att åtal inte skulle ske. Således var det ett politiskt beslut med motivering att inte skada stridsmoralen under pågående krig. Men inte ens efter kriget valde man åtal för Sempill. Han var ju en känd adelsman och politiker med kontakter med brittiska kungahuset. Honom kunde man ju inte åtala!

Genom dokument som offentliggjorts i nutid kan ingen göra fel genom att säga att lord Sempill var spion och landsförrädare, trots att han aldrig varken åtalades eller dömdes. Det fanns tillräckligt mycket bevis publicerat år 2000 för att kalla König för Stasiagent och år 2011 för att kalla Radler dito. Trots detta vred sig alltså journalistkåren som maskar och hittade på konstiga formuleringar av typen ”den av professor Almgren utpekade”. 

Detta förhållningssätt grundar sig alltså dels på en journalistisk fostran om att en icke dömd person per definition ska betraktas som oskyldig, dels på okunskap om hur underrättelsematerial ska tolkas parat med en genuin oförståelse för att spionvärlden spelar med helt andra regler.

Detta ska inte tolkas som att alla ej för spionage (eller för terrorism) dömda svenskar eller i Sverige boende utländska personer är att betrakta som potentiella spioner (eller terrorister). Så är icke fallet. Men som journalist gör man ett kardinalfel om man tvärsäkert förmedlar till den så kallade allmänheten att en person är oskyldig bara för att en åklagare har lagt ner ett åtal.

Det finns åtskilliga exempel där svensk journalistkår trampat fel. Ett av de mest förfärliga exemplet under kalla kriget var när Aftonbladets Stefan Borg 1988 träffade den till den marxistiska terrororganisationen PFLP kopplade Lundabon Saima Jönsson, som vid tillfället för intervjun sedan 12 år tillbaka var gift med terrorledaren och medlemmen i PFLP:s politbyrå Marwan El-Fahoum, som by the way var beställare av Blekingegadeligans rån och som på beställning av just denna Fahoum några år tidigare hade planerat och varit väldigt nära att kidnappa Tetrapak-miljardärsmedlemmen Jörn Rausing i Lund för att få ut 25 miljoner dollar till den så kallade kampen. Till Borgs försvar ska dock sägas att han inte kände till allt detta. Vad han visste var att Expressen och Aftonbladet fått ut hemliga Säpodokument som pekade ut Saima Jönsson som en medarbetare till PFLP.

I detta läge valde Saima Jönsson strategin närstrid samt operation ”spela oskyldig”. Detta, att gärna ställa upp i media och utan tvekan ställa upp på förhör e dyl är alltså ett genomgående drag för att förstå såväl spionage som terrorism. Lord Sempill sökte närkontakt när han fick kunskap om att han misstänktes för spionage. Aleksander Radler gick nära såväl biskopen i Luleå som Expressen m fl. Saima Jönsson ställde upp i flera tidningar 1988. Att ställa upp i media och verka oskyldig är således inget som helst bevis på oskuld! 

Saimas spelade 1988 på att hon var kvinna och läkare. Hur skulle hon ha hunnit göra allt det där som stod i Säpos papper eftersom hon varit tvungen att ta hand om gamla, sjuka, barn, kvinnor m m? Saima citerades av Stefan Borg för ett ”Stackars mamma” då det står klart att Säpo har uppgifter om att man på en PFLP-man i Paris (avhoppad och mördad av terroristen Carlos Schakalen) har hittat Saimas namn samt adress och telefonnummer till Haganäshemmet i Älmhult. Stefan Borg verkar inte känna till att adressen inte bara är Saimas mammas folkbokföringsadress. Det är också adressen till det privata sjukvårdsföretag som marxisten Saima Jönsson är delägare i.

Kardinalfelet som Stefan Borg gör är att utgå från att Saima Jönsson är fullständigt oskyldig. Det är otvetydigt så att Stefan Borg i sin beskrivning av Saima Jönsson tar av sig journalist-kostymen och istället ikläder sig rollen av oavlönad försvarsadvokat. 

I AB-artikeln berättar Borg att han sitter i Saimas hem med hennes barn och ”en väninna som hjälper till att skona Saima från den värsta uppståndelsen från massmedia och andra som ringer. Frågor om hon borde kontakta en jurist eller hur hon ska bli trodd på sitt ord dyker upp.”

Vidare står det i löptexten, dvs Stefan Borgs egna tolkningar att ”Alla de kränkande uppgifterna finns i en två A4-sidor lång Säpo-PM som inleds med…” 

Genom ordvalen i löptexten; ”skona” och ”kränkande uppgifter” m m, insinuerar Borg att Säpo hittat på och att Jönsson är vit som snö. Den som läst böckerna om Blekingegadeligan vet att det bara en kort tid kvar till Blekingegadeligans sista rån, som slutar med mord på en polisman. I rånet deltar Saima Jönssons mans närmaste PFLP-medarbetare Marc Rudin. Av böckerna framgår att planeringen för rånet pågår på svensk mark.

Utöver detta offentliggjorde min man, Gunnar Ekberg, genom sin bok ”De ska ju ändå dö” år 2009 att han såsom infiltratör i PFLP och svensk underrättelseagent gått kurir mellan den moderne terrorismens fader, PFLP-ledaren Wadie Haddad, och Saima Jönsson år 1972. Ekberg berättar i boken att Wadie Haddad beskrev Saima Jönsson som en viktig medarbetare till PFLP. Således blev det 2009 offentligt att en (1) av källorna till uppgifterna som Stefan Borg 1988 kallar ”kränkande” kommer från svensk underrättelsetjänst. Att Saima Jönssons namn och adress återfinns på en PFLP-man i Paris 1975 känns faktiskt inte heller så konstigt. Året därpå gifter hon sig ju när hon är gravid med den man som ska ta över många av Wadie Haddads uppgifter.

Kan vi se en gemensam nämnare mellan Saima Jönsson, lord Sempill och Aleksander Radler? Absolut! Alla tre väljer operation ”närstrid” och förnekar på ett för omgivningen trovärdigt sätt. Saima gråter ut i media och får uppenbarligen sympati. Lord Sempill får höra rykten och söker kontakt för att få klarhet, varpå han hörs av MI5 (som inte är lika lättlurade).

Aleksander Radler har med emfas under lång tid förnekat att han jobbat för Stasi. 1994 för Säpo och Lunds universitets företrädare. 2011 för biskopen i Luleå stift, liksom media, t ex Västerbottens-Kuriren. 2012 satte han sig till och med i en lång videointervju med Expressen där han förklarade att det hela var en konspiration. 2012 erkände han så för Dagens Nyheter när överväldigande bevis fanns framför näsan.  

I fallet Sempill vet vi att bevis fanns för att åtala, men att man valde att inte göra det. Vi vet faktiskt inte om svensk underrättelsetjänst haft bevis nog för att åtala Saima Jönsson eller Aleksander Radler, eller för all del de av Säpo utredda Marianne Ersson eller Freimut Möschler. Vi vet att förundersökningar är nedlagda i minst tre fall gällande dessa personer. Om det rört sig om politiska beslut eller sakliga argument har vi faktiskt ingen aning om. Det kommer säkert tiden att utvisa, men troligen först om ca 70 år när de flesta av oss som läser detta är döda.

Aleksander Radler har så vitt jag vet aldrig dömts för något i domstol. Han var bevisligen en agent för Stasi och lämnade information till Stasi enligt DDR:s lagstiftning. När han förrådde studenterna i Jena var han österrikisk medborgare och just detta var nog inget brott enligt österrikisk lagstiftning heller. Han spionerade på och rapporterade på minst en person bosatt i Sverige som deltog i nätverk som organiserade flyktlinjer ut ur DDR. Det är möjligt att detta skulle kunna vara ett brott enligt svensk lagstiftning, men det krävde nog allt att man grep och bevisade detta i nära anslutning till händelsen. Att avslöjandet kommer ett trettiotal år efter själva händelsen gör att eventuella brott säkerligen är preskriberade för länge sedan.

Aleksander Rader var en spion, men har aldrig dömts i domstol för detta. Handlingarna är dock gjorda och nu kommer frågan om försoning kan nås i ärendet. Frågan är då vem det är som ska försonas. Det är egentligen det som är kärnfrågan. 

Jag vet att det är människor i Burträsk och inom KD som uttryckt att de förlåter Radler eftersom han ju sagt att han ångrat sig. Problemet är att Radler ännu inte uttryckt detta för sina offer. Brevet, som publicerades i tidningen Dagen för ett år sedan, är på svenska. Något brev till Radlers offer i DDR (på tyska) har uppenbarligen inte nått dem. Således kan man konstatera att Radlers brev, författat på svenska av en man som har tyska som modersmål, nog inte alls var adresserats till de tysktalande offren, utan var riktat till svensk publik, allt från svensk journalistkår till den så kallade allmänheten.

Lika lite som jag är den att ”förlåta” en våldtäktsman som våldtagit någon jag inte känner så ska inte heller svenskar som inte varit utsatta för Radlers spionage vara de som förlåter Radler.

Radlers öppna brev i Tidningen Dagen är intressant ur forskningssynpunkt kring trängda agenters tankevärld och strategiska agerande, men så länge han inte söker kontakt med sina utpekade offer talar mycket för att brevet endast ska ses som ett spel för gallerierna.

Det finns en risk att de som nått hit i inlägget ser mig som en oerhört cynisk person. Det är jag inte alls. Men efter att i flera år studerat personer som varit föremål för granskning av underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle jag snarare säga att jag är klarsynt. Underrättelse- och säkerhetsvärlden är på inget sätt vacker. Det är en skitig bransch med väldigt mycket avsaknad av glamour. Det finns olika slags agenter. Förstår man spionernas psykologi förstår man också Aleksander Radler. Det är nämligen stor skillnad på agenter och agenter. Aleksander Radler tillhör den typ av agent som man utnyttjar mer än samarbetar med. Stasi var en diktaturs redskap. Officerare analyserade antagligen den unge Radlers svagheter och möjligheter. Han var österrikare och behövde inte bo i diktaturen. Således kunde han resa fritt. Han saknade en faders- och modersgestalt. Hans handledare kom som en frälsare att fylla rollen som familj och byggde antagligen upp Radlers personlighet och självförtroende. Det är uppenbart att Radler är övertygad om sin intellektuella kapacitet och överlägsenhet, även om han inte visar det för alla. Många beskriver honom som en dubbelpersonlighet. Andra har bara sett den ena av personligheterna. Antingen den trevlige och charmante. Eller den andre. En diktaturs säkerhetstjänsts agenter har inte blivit agenter av en tillfällighet. Stasiofficerarna visste vilka de skulle rekrytera. I åratal har dessa agenter drillats av sina handledare hur de ska svara om de av en händelse åker fast. Detta sitter i ryggmärgen och reaktionen är enligt skolningen: att ta reda på vad avslöjaren vet och inte erkänna mer än vad som kan bevisas. Att om så behövs visa ånger utan att medge faktiska omständigheter eftersom agenten inte riktigt anade innebörden förrän nu när Säpo/journalisten/biskopen i Luleå etc lade fram dokument och fakta på bordet. Detta är ju fruktansvärt! Radlers strategi att nu gömma sig faller in i dessa ramar. Han har spelat någon form av ånger i tidningen Dagen och säger sig ägna sig åt att göra upp med sitt förflutna. Han vill vara själv. Han svarar inte i telefon. Han pratar inte med media. Allt är en genomtänkt strategi för att finns sympati. Han lider ju för det han inte riktigt begripit vad han ägnat sig åt. Sett ur detta perspektiv är Radlers offers frustration inte förvånande. De förefaller rimliga och naturliga. Det svenska samhällets förhållningssättet framstår i samma sammanhang som konsekvent oförstående och undvikande. Så obehagligt. Två sidor som säger att de är offer. Vilket ben ska vi egentligen stå på för att nå konsensus?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Varför sitter svenska Stasiavslöjanden så långt inne? Om konflikträdsla och illusionen av försoning

  1. cuben skriver:

    Att själva Burträsk skulle svika sin egen historia och detta skulle stödjas av KD är en skam för bygden och Bureätten som delvis gav namn till orten. Trakten vanärar sitt eget ursprung genom att inte fördöma en Stasiagent…Hur kan de bara? Har de ingen empati med de tyskar som fick sitta i fängelse och fick sina liv förstörda med Radlers handlingar?

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Bure%C3%A4tten

    Dessutom vanärar man Fale Bure, en av våra frihetshjältar genom historien, legend men kanske verklig också. Jag tänker också på en annan som kämpade för vår frihet, men samma förnamn, Fale Isberg. Burträsk skäms ni inte?

Kommentarsfältet är stängt.