Tidningen Journalisten 2009-hyllning av Peter Bratts och Jan Guillous force majeure-journalistik

Hösten 2009 slog Svenska Journalistförbundets tidning Journalisten upp IB-avslöjandet på fyra sidor i tidningen. De två uppslagen har följande rubriker:

  1. IB-turista i Stockholm (karta och tips på ”nya” turiststråk)
  2. Journalistikens nya ideal (Om FiB/K, Guillou och Bratt samt en jämförelse med Watergate)
  3. Ikonbild för unga och arga (om Jan Guillou som släppts ur häktet)

Publiceringen skedde i samband med att Jan Guillous ”yrkesmemoarer” kommit ut. Boken recenseras på annan plats i tidningen, men här på de två uppslagen lanseras IB-avslöjandet med många ordval som utan tvekan kan betecknas som en hyllning till paret Guillous och Bratts yrkesmetoder. De två hyllas minst sagt som hjältar av artikelförfattaren Paul Frigyes. Här är hans ordval:

  1. ”svensk journalistiks mest epokbildande reportage” (ingress, s  20)
  2. ”IB-affären blev därefter en duell mellan å ena sidan en tidningsredaktion och sympatisörer inom medie- och kulturvärlden, och å andra sidan regeringen och rättsväsendet. Två radikala journalister dömdes för spioneri, sattes i fängelse och skapade en ny riddar- och hjältebild för informationssamhället” (brödtext s 20)
  3. ”banbrytande reportage” (s 22, ingress, om de två första delarna av IB-avslöjandet i FiB/Kulturfront)
  4. ”IB blev därmed en ikon för svensk grävande journalistik” (brödtext, s 23)
  5. ”En gammalmodig skylt med texten ‘Centralvakten’ förstärker känslan av att Guillous triumf är hela den unga generationens, och att den samhällsapparat som hållit honom fången var obsolet, ut takt med tiden och färdig för rivning” (om bilden på Guillou när han släpps ur häktet, brödtext s 23)

Det bör påpekas att de här artiklarna publicerades ett par veckor innan Guillou medgav att han arbetat som agent för KGB. Men låt oss backa tillbaka lite längre, för att se vad Frigyes egentligen hyllar.

Sveriges Television har ett utmärkt arkiv. Jag tittar på ett klipp från maj 1974. I slutet av inslaget frågar reportern Jan Guillou följande:

”Hur skulle du beskriva de metoder som tidningen FiB/Kulturfront har använt sig av för att få fram det här materialet?”

Så här svarar Jan Guillou på SvT-reporterns fråga:

”Jag skulle vilja använda den beskrivning som står i tidningen redan. Alltså att vi har använt oss delvis av metoder som skulle vara oss främmande i varje normalt journalistiskt sammanhang. Men det här är ju inget normalt journalistiskt sammanhang.”

Det finns tydligen normala journalistiska sammanhang och icke normala journalistiska sammanhang. Och när det inte är något normalt journalistiskt sammanhang så finns det en force majeur-journalistisk klausul att ta till. Låt mig exemplifiera icke normala journalistiska metoder som Jan Guillou (och i vissa fall även Peter Bratt) använde sig av i och med IB-avlöjandet:

  1. Poststöld. Någon till FiB/Kulturfront och FNL-rörelsen närstående person snor IB:s post på sitt jobb på Kungliga Postverket. Beställningsjobbet beskrivs av Guillou i hans memoarer som en ‘operation’ och det var ”dessutom brottsligt även med journalistiskt uppsåt” (s 185, pocketupplagan). Efter avfotografering av breven levereras de åter till posten och vidare till IB, men kommer alltså fram några dagar för sent, vilket IB upptäcker. (Källa: Guillous memoarer och IB-åtalet)
  2. Avlyssningsförsök av en underrättelsechefs sovrum. Finns bl a beskrivet av Guillou själv här samt i IB-åtalet, dock har jag inte hittat beskrivningen i hans egna memoarer. Något mera som han råkade ‘glömma’? 
  3. Samarbete med palestinsk KGB-styrd underrättelseorganisation för att diskutera publiceringsdatum av artiklar i FiB/Kulturfront (finns beskrivet här och här)
  4. Samarbete med företrädare för Socialdemokratiska partiet för att diskutera publiceringsdatum av artiklar i FiB/Kulturfront. Jan Guillou diskuterar enligt egen utsago publiceringsdatum för avslöjanden om spionage i Asien med Pierre Schori. Motivet är att han inte vill störa Sveriges diplomatiska förbindelser med en diktatur. (Källa: IB-åtalet och Jan Guillous memoarer)
  5. Kontakter med en palestinsk underrättelsechef med uppmaning om att en svensk underrättelseman (Ekberg) skulle gripas och förhöras under dödshot (vilket rimligtvis bör inbegripa tortyr, finns beskrivet här och här)
  6. Medtagande av politiska företrädare som ”bisittare” vid en konfrontation av en person i dennes hem. Vi talar alltså om ”köksbordskonfrontationen” i Gunnar Ekbergs hem i början av 1973. Guillou har tagit med sig två KFML-are hem till Ekberg. De två männen kan definitivt definieras som en motpart till Ekberg. Eftersom Guillou i ett fall har beskrivit två männen som tillhörande ”vårt parti”, så var det alltså tre KFML-are som stod i Ekbergs bostad. Guillou har också vid flera tillfällen använt sig av begreppet ”förhör” om själva situationen. Kort och gott: 3 partiföreträdare, varav en är utbildad på partiskola i DDR och i Sovjetunionen, kommer hem till Ekberg för att förhöra honom. Enligt Ekberg ska Guillou ha hotat honom med åtgärder från Al Fatahs underrättelsetjänst om han inte samarbetade. I efterhand kallar Jan Guillou detta för journalistik. (Källa: IB-åtalet, Guillous memoarer, SvT:s arkiv, Gunnar Ekbergs memoarer samt Riksarkivet.)

Jag kan väl kort och gott säga att inget av ovan nämnda är okey enligt min journalistiska måttstock, vare sig i dag eller för tiden då det begav sig. Och nu kommer vi till den intressanta frågan.

Är tidningen Journalisten och Paul Frigyes aningslösa, okunniga och naiva eller är de fullständigt medvetna om de arbetsmetoder som använts för IB-avslöjandet? 

Jag tror inte att alla journalister känner till vilka smutsiga metoder som paret Guillou och Bratt använde sig av. Samtidigt vet jag att det finns tillräckligt många inom kåren som har kunskaper om metoderna. Jag har stött på ursäkter om att Bratt och Guillou var unga och oerfarna. Därtill har många journalister hävdat att de läst handlingarna på Stadsarkivet i Stockholm. Varför kom ingen motreaktion eller motreflektion när tidningen Journalisten hösten 2009 publicerade sin hyllning till denna tvivelaktiga ‘journalistik’? Varför odlas myten om att IB-avslöjandet var ett journalistiskt hjältedåd vidare?

Hur ska jag tolka denna avsaknad av reflektion? Betyder det att majoriteten av min kår anser att Guillous och Bratts journalistiska force majure-klausul var okey? Vem är det i så fall som beslutar om när vi journalister får använda oss av poststöld, hot, samarbete med främmande makts underrättelsetjänst m m? Är denna regel fortfarande i bruk? 

Syftet med denna blogg är att få fram en mera nyanserad bild av IB-avslöjandet. Min förhoppning är att det bör leda till en reflektion och uppgörelse om svensk journalistiks historia.

IB-avslöjandet var inget hjältedåd. IB-avslöjandet genomfördes med tvivelaktiga journalistiska metoder.  IB-avslöjandet var kort och gott en smutsig politisk operation.    

© Lena Breitner

Fotnot: Paul Frigyes arbetar inte längre på tidningen Journalisten. Han sade upp sig efter en schism med chefredaktören på tidningen. Numera lär Frigyes hålla på med en bok om Jan Guillou (tema: personen, ikonen, yrkesmannen) och som ska komma ut på Albert Bonniers förlag. Frigyes mejlade mig hösten 2010 om att den skulle komma ut till årsskiftet, men förlaget har senare gett mig signaler om att utgivningsdatum ej är satt. Boken är inte med i Albert Bonniers höstkatalog.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Fatah, FiB/Kulturfront, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KFML(r), KGB, Peter Bratt, Sovjet. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tidningen Journalisten 2009-hyllning av Peter Bratts och Jan Guillous force majeure-journalistik

  1. Ping: I dag försvarar Peter Bratt hans och Jan Guillous arbetsmetoderna på Newsmill | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.