Sverige som bas för terrorister – i går och i dag

Den 23 mars tittade jag på den tidiga Rapport-sändningen, där det framgick att SVT låtit genomföra en SIFO-undersökning om svenskarnas rädsla för terrordåd i Sverige. Inslaget går ej längre att se på nätet, men kort visade undersökningen att svenskarna var räddare nu för att en terrorattack skulle hända i Sverige efter Brysselattackerna 2016 än efter attentatet i Paris mot Charlie Hebdo i januari 2015.

När SVT gav sig ut i den så kallade verkligheten begav de sig till Stockholms Central för att fråga folk om de var rädda. Svaren hittar ni här.

Som Malmöbo kändes det konstigt att lyssna på referenser till Paris och Bryssel och ett nedslag på Stockholms C när vi skåningar levt tätt inpå ett historiskt mer långvarigt och mer påtagligt terrorhot inpå knutarna än vad stockholmarna har gjort.

Jag tänker på långt mer än den av terrorister mordhotade karikatyrtecknaren Lars Vilks. Men fallet Vilks är intressant att titta närmre på. Terrorattentaten den 14 februari 2015 i Köpenhamn borde väl snarare vara en mer aktuell referens för SVT att ta upp eftersom det hände så nära inpå oss svenskar? Ett mål ska ha varit Vilks. Två andra människor fick sätta livet till vid Krudttønden och synagogan.

I skånska Nyhamnsläge tömde polisen därefter Lars Vilks hus utan att Lars Vilks fick närvara. Huset plomberades. Gissningsvis inte för att Lars Vilks älskar sitt hus över allt annat på jorden och vill ha det kvar, utan snarare för att det är osäljbart. Det finns tyvärr många exempel på knäppgökar som attackerar personer som flyttat in efter den som knäppgökarna egentligen är ute efter. Påverkas inte Lars Vilks grannar mer av det som hände i Köpenhamn och inpå knutarna än något som hänt i Paris?

Terrorhotet har varit och är mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Malmöbon kan på mellan 13 och 21 minuter nå ett tänkbart mål – Kastrup. Det är väl ganska nära?

I december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig till döds i Stockholm. Ingen annan kom till skada. Men minns ni att det stoppades ett terrorattentat mot Jyllands-Posten strax efteråt? Det var vid jul samma år och dåvarande svenske Säpochefen hastade till Köpenhamn för att sitta på presskonferens och berätta om hur väl man samarbetat med sina danska kollegor.

Minns ni vem som dömdes? Just det: fyra personer bosatta i Sverige varav tre var svenska medborgare. De dömdes till 12 års fängelse. Så vitt jag förstått bodde de alla i Storstockholm.

Min tråd börjar forma sig. Terrorhot har historiskt hittills varit mer påtagligt mot Köpenhamn än mot Stockholm. Däremot verkar det som om Stockholmsregionen har haft en tendens att husera terrorister, som t ex utför dåd i Köpenhamn.

År 2009 kom Berlingskes journalist Bent Blüdnikow ut med boken Bombeterror i København – trusler og terror 1968-1990. Boken är på över 500 sidor! Jag visste att det hänt en del i min grannstad – men så mycket? För att ta några exempel:

  • Den vänsterextrema BZ-rörelsen, eller BZ-Brigaden som de också kallades, ska den 26 september 1986 ha kapat linje 8:as buss på Prinsessegade. Chaufför och passagerarna flydde i panik. Våldsamma konfrontationer med poliser följde. Den 25 september 1987 kapas två HT-bussar i Köpenhamn. Chaufförer och passagerare flydde även då. Vid de våldsamma konfrontationerna skadades nio polismän. Enligt PET-kommissionen ska totalt 538 aktioner ha genomförts 1981-1994. Mängder av husockupationer genomfördes, men också brandattentat. AEG, Shell och Nato var måltavlor. Även palestinakonflikten engagerade. Konfrontationer med polis var många.
  • I september 1983 anhölls 5 libyska medborgare i Köpenhamn. De misstänktes ha planerat att mörda Israels tidigare försvarsminister Ariel Sharon, som var på besök i staden.
  • Den 22 juni 1985 drabbades Köpenhamn av terrordåd. En bomb detonerade vid det amerikanska flygbolaget Northwest Orient Airline och ytterligare en bomb vid judiska synagogan (som blev mål även 2015). En bomb mot ett israeliskt flygbolag detonerade aldrig. Sammanlagt dödades en person och 27 personer skadades. Terroristerna var från Uppsala. Gärningsmännen Mahmoud Moughrabi, Abo Talb och Marten Imandi åkte sedan tillbaka till Sverige på samma sätt som de kommit: med tåg. Här är alltså ett av flera historiska belägg för att man under 1900-talet kunnat möta terrorister och dess kurirer på Stockholms C. Ibland har de haft sprängämnen med sig, men inte för att använda i Sverige.
  • Blekingegaeligan med bas i Köpenhamn var verksamma på 70- och 80-talet och jag har behandlat dem ingående på denna blogg. En del kan ifrågasätta om de ska kallas terrorister, då de mest ägnade sig åt rån av penningtransporter. Men de verkade för en terrororganisation (PFLP), deltog på PFLP:s träningsläger och ska också ha planerat att kidnappa Jörn Rausing i skånska staden Lund där PFLP-ledaren Marwan el Fahoum ritade upp planen och bestämde priset 25 miljoner dollar. Jag undrade länge varför journalisten och författaren Peter Øvig Knudsen i sina böcker om Blekingegadeligan så övertydligt underströk att man faktiskt inte visste om kidnappningen hade ägt rum eller inte. Ända tills jag fick förklarat att folk i säkerhetsbranschen är helt övertygade om att kidnappningen faktiskt har ägt rum och att allt lösts i det tysta.
  • Under rubriken Terrorcellen i Uppsala beskriver Blüdnikow ett planerat terrorattentat 1980 i Köpenhamn, som dock avstyrdes. Mycket rykten och felaktigheter spreds inledningsvis om planerna, som t ex uppgavs vara att kidnappa presidentfrun Jihan Sadat från en kvinnokonferens på Bella Center. En av gärningsmännen påstods vara italienare. Men i verkligheten var det en terrorcell från Uppsala som var i farten. Bröderna Alwani, varav en sägs ha grundat det palestinska marxistiska PFLP-GC, samt de två svenskorna Lise-Lotte och Ingela, som hade fått terrorträning i Syrien 1979 och efteråt i förhör förklarat att ”de behandlades som prinsessor”. Terrorcellen ska ha haft planer att spränga israeliska Knesset i luften och de två svenskorna hade i mars 1980 åkt till Israel på fotograferingsresa där bland annat parlamentet avbildades. De skulle också rapporterat om säkerhetsrutiner i Köpenhamn. I förhör berättar Ingela att det var hon, Lise-Lotte och en Kristina som skulle föra in sprängmedlet i Israel. En av tjejerna hade dessutom fått i uppdrag att hitta en El Al-man att ha sex med, så att hon kunde få ur honom hemligheter. Terrorcellen hade nämligen också planer på att mörda El Al-folk i Köpenhamn. Expressens Leif Brännström och Sune Olofson kunde 1980 avslöja att PFLP-GC:s egentlige ledare i Uppsala var Ahmed Omarin, som var terrorist och hade fått utbildning i Sovjetunionen. Via Expressen fick svenska folket veta att det fanns flera hundra personer som hade ingått i hemliga celler och att de hållit regelbundna möten i Svenska Missionsförbundets ungdomslokaler på Linnégatan i Uppsala. När det var tal om att utvisa tolv palestinier och deras familjer gav sig Jan Guillou in i debatten och ifrågasatte det hela, inklusive att Säpo redan 1977 i samband med Kröcheraffären försök få Omarin utvisad. Enligt DN skulle utvisningsförsöket 1977 även ha gällt en annan PFLP-GC-man i Uppsala, men regeringen stoppade det hela. Den senare Uppsalabon vid namn Mohammed Khadra skulle ha planerat ett attentat mot El Al i Köpenhamn. Hur det gick med utvisningarna? Först i januari 1981 greps och utvisades Omarin och Khadra. Två andra som skulle utvisas stod ej att finna. Det tog alltså minst fyra år från begäran till beslut. Lagar och regler skulle gås igenom och mottagarland skulle hittas. Bara 17 procent av utvisningarna kunde verkställas. Detta tål att tänka på när Sveriges regering nu avser att utvisa 80 000 asylsökanden. Lycka till!

2009 publicerade min man Gunnar Ekberg sina memoarer De ska ju ändå dö… där han redogjorde för möten med den marxistiska palestinska terrororganisationen PFLP:s ledare Wadie Haddad, som i början på 1970-talet förklarade att Skandinavien var ett bra basområde för hans terrorverksamhet.

Just det här att Sverige och Skandinavien sågs som en bra plats att bo på för terrorister var egentligen inte någon nyhet. År 2004 berättade Sveriges Radio om en hög terroristchef som bott i Upplands Väsby. Följande stod att läsa i artikeln:

Sverige har i årtionden varit tillhåll för vilande terroristceller. På 90-talet placerade terrororganisationen Abu Nidal sin internationellt efterspanade och näst högste chef i lugn och ro i Upplands Väsby utanför Stockholm”, står det att läsa.

Notera att det här tydliggörs att Sverige varit en bra plats, inte för att utföra terrordåd, utan för att i lugn och ro planera inför de dåd som skulle utföras. Vidare i SR-artikeln berättas att Abu Nidalchefen tog hit terroristkompisar på flykt och att terroristerna grävt ner en omfattande vapengömma i en skog intill Arlanda flygplats. När Säpo slog till mot vapengömman hade de ledande terroristerna flytt landet.

”Sedan dess har utländska säkerhetsanalytiker gång på gång utpekat Sverige för att vara ett relativt lättmanipulerat land att slå sig ner i för vilande terrorceller och grupper som samlar in ekonomiskt stöd för aktiva terrornätverk utomlands”, står det att läsa artikeln, som ligger på nätet och publicerades för 12 (tolv) år sedan. 

Abu Nidals underrättelsechef med säte i Upplands Väsby har gått under många namn. Han uppges av Blüdnikow ha varit efterlyst i världen under minst 15 identiteter, bland annat Samir Mohammed Khadar och Michel Rouphael. Han ska ha varit gift med flera kvinnor (samtidigt), och fick uppehållstillstånd i Sverige 1986 (inte på 90-talet alltså) i och med giftermål med en svensk-finländsk kvinna han träffat i Rom och som enligt Säpo inte skulle haft en aning om makens hemliga liv. 

Blüdnikow med flera pekar ut Khadar som deltagare i terrorattentatet mot Cafe de Paris i Rom 1985 där 38 människor skadades samt attentatet mot Roms flygplats samma år med 13 döda. Attentaten hade planlagts i samarbete med Khadaffis Libyen. I september 1986 hade Abu Nidal kapat ett Pan Am-flyg. En kvinna avrättades och vid en stormning dödades ytterligare 22 personer och 150 sårades. Vår terrorchef i Upplands Väsby utpekades som delaktig i planeringen.

När Säpo gjorde tillslag mot vapengömman vid Arlanda flygplats ska man ha hittat vapen av den typ som användes vid angreppet mot Roms flygplats. Några planerade attacker mot mål i Sverige hade Abu Nidal inte haft kunde DN berätta 13 augusti 1988. Istället handlade det om att Sverige hade varit en bra plats att bo på för terrorister till följd av den liberala flykting- och invandrarpolitiken där man inte var så noga med id-handlingar. Av de 2000 asylsökanden som kommit 1987 hade 80 procent saknat id-handlingar och utav dessa bedömde Säpos Krister Hansén att 20-40 procent av dessa hade kriminell eller terroristisk bakgrund, kunde DN vidare berätta.

Det är just sådant här jag tänker på när statsminister Stefan Löfven i november 2015 höll presskonferens om skärpta åtgärder med anledning av terrorhotet. Reagerade inte ni över att någon på SVT satte följande rubrik:

Löfven: Sverige ska aldrig bli en fristad för terrorister

Nu är det lite oklart om vår statsminister verkligen sa så. Detta klipp innehåller inget sådant uttalande. Aftonbladet hävdar istället att Löfven sa att ”Sverige ska inte vara en fristad för terrorister”, vilket man med eftertankens kranka blekhet ju innerligt kan hålla med om när man kan sin historia.

Jag tycker att den missvisande SVT-rubriken är intressant därför att den belyser att även journalister har haft svårt att ta in att Sverige under årtionden varit en ganska bra plats för terrorister att bo på. Vi får regelbundet uppgifter om att det har varit så, men de fredsskadade svenskarna tycks inte förstå innebörden.

Information har som sagt var inte saknats, men motkrafterna har varit starkare då de bredvilligt getts plats i politik- och Mediesverige. Så fort någon person pekats ut för spion- och terroristkopplingar, ska utvisas eller då säkerhetshistoriska skeenden i Sverige ska beskrivas träder professionella gråterskor fram, eller så kallar jourhavande politruker som Jan Guillou och Ulf Bjereld in sig själva för tjänstgöring som debattörer, alternativt att de blir inbjudna som experter på nästan vad som helst som de har föga kunskaper om.

”Sverige är ju den nation i Europa där terroristtankarna aldrig slog rot”, sa Guillou om den svenska palestinarörelse i Nordegren i P1 år 2009.

Han blev inte ifrågasatt då, eller vid tidigare liknande uttalanden. Ofta får han bre ut sig om att Säpo är dumma. Han får medhåll av Ulf Bjereld om den svenska vänsterns oskuld, i Bjerelds fall senast den 23 mars i ett blogginlägg. Bjereld menar att vänstern tog avstånd från terrorism och våld. Han som påstår sig veta så mycket om den svenska Palestinarörelsen. Inte bara för att han var en del av den. Han har ju också suttit i Säkerhetstjänstkommissionen. Men vad vet han om terrorismen i Sverige?

”det är noterbart att de enda gånger den svenska Palestinarörelsen blev en del av den internationella terrorismen var när provokatören och IB-agenten Gunnar Ekberg på eget bevåg ringde in bombhot mot flygplan”,
skriver Bjereld i sitt blogginlägg.

Hans känslomässiga beskrivningar av Gunnar Ekberg är talande. Det är inte mycket till vetenskapsman här inte. Och vad kan Ulf Bjereld om Säpo och terrorism – egentligen? Hans paradnummer för Säkerhetstjänstkommissionen var ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Läs noga rubriken igen! Ser ni vad som är grejen?

På sid 16-17 i SOU 2002:95 kan jag läsa att Bjereld bestämt sig för att avgränsa studien till 1965-1980, på något annat ställe står det 60- och 70-talet. Således har han gissningsvis valt bort att kolla in handlingar på Lise-Lotte och Ingela som skulle vara med och spränga Knesset i luften, eller för all del Abu Nidals verksamhet i Uppsala. I rapporten påstår han att han fått läsa allt han bett om. Ska vi tro honom?

Menar ni att jag ska tro att en fd KPML(r)-are fick fri tillgång till Säpos och Musts arkiv? Tror ni att Mehmet Kaplan skulle få fri tillgång till samma arkiv gällande dagens misstänkta terroristsympatisörer? Skojar ni? 

1988 har media fått tag på tidigare hemligstämplat material om Lundabon Saima Jönsson och hennes kopplingar till terroristorganisationen PFLP. Den professionella gråterskan trädde fram. Hon som trott på Sverige som ett demokratiskt land börjar nu tvivla, säger hon. Hon ska ringa Jan Guillou. Inte för att hon känner honom, men för att hon litar på honom, kan jag läsa i Aftonbladet.

Jag har träffat många men känner inga terrorister, citerar Aftonbladet henne.

Saima Jönsson är just då både politbyrå- och terroristledarhustru. 1976 gifte hon sig med Marwan el Fahoum, som i slutet på 70-talet blev invald i terroristorganisationen PFLP:s politbyrå. Mycket talar för att han blev chef för PFLP:s etablering av basområdet Skandinavien efter Wadie Haddads död 1978. Det var Marwan el Fahoum som var beställare av Blekingegadeligans rånarpengar, han som var beställare av kidnappningen på Jörn Rausing, den som vi faktiskt inte vet om den blev av. Känner inte Saima Jönsson några terrorister när hon faktiskt är gift med en?

När Ulf Bjereld skriver för Säkerhetstjänstkommissionen tar han upp fallet Saima Jönsson. Men istället för att upplysa läsaren om att hon vid de två avlyssningarna han granskat faktiskt var gift med en terroristledare (då får man väl nästan skylla sig själv om man blir avlyssnad?) får han det att framstå som att det är grundlösa beskyllningar mot en stackars sjuksköterska.

Ulf Bjereld ljuger i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. Saima Jönsson är nämligen läkare.

Visst är det intressant att Ulf Bjereld säger sig ha gått igenom Gunnar Ekbergs rapporter och har fått sådan enorm insyn i arkiven. Ändå missar han att det är Gunnar Ekberg som är kuriren mellan terrorledaren Wadie Haddad och Saima Jönsson år 1972. Det är Gunnar Ekberg som är vittnet till att Saima Jönsson är en PFLP-medarbetare redan då. Istället för att konstatera just detta speglar han Saima Jönsson som en stackars oskyldig sjuksköterska. Inte som den manipulativa läkaren och PFLP-medarbetare som hon var redan fyra år före giftermålet med Marwan el Fahoum.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.
Detta inlägg publicerades i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Säpo, Sverige, terrorism. Bokmärk permalänken.