Kritik mot terroristexperter och fel om Allmänna säkerhetstjänsten när Fridolin var samtalsledare

Rebecca Weidmo Uvell har surfat runt på nätet och ställt sig frågan hur mycket kunskaper MP-språkröret Gustav Fridolin har om Mehmet Kaplans och Yasri Khans idévärld.

Genom gårdagens inlägg blev vi påminda att Fridolin har en fil kand i Mellanösternkunskap och borde veta en del. Ska jag vara petig är jag nog oklar om det stämmer som Weidmo Uvell skriver att Fridolin ägnat tre år på heltid åt Mellanöstern. Rimligen bör man kolla hans Ladok-utdrag först, då det är möjligt att plocka ihop helt andra kurser för en kand. Gissningsvis har Fridolin läst 1,5 år mellanösternkunskap på heltid. Själv har jag tilldelats en fil kand i historia utan att ha läst så mycket historia, men det är en annan historia.

Men nu var det inte detta som var det intressanta utan att vi påminns om att  Gustav Fridolin och Mehmet Kaplan kommer från samma miljöer. De har båda varit med i Ship to Gaza (2003 resp 2010). I maj 2008 ställde Fridolin upp som samtalsledare på ett möte som Charta 2008, en organisation där Kaplan varit aktiv i många år.

Charta 2008-mötet där Fridolin var samtalsledare är intressant. Gösta Hultén, Matthias Gardell, Janne Flyghed och Amina Said talade.

Janne Flyghed gav t ex ”de s.k. ‘terroristexperterna’ svidande kritik. De yttrar sig alltid omedelbart och tvärsäkert om misstänkta terrorister. Media måste börja granska ‘experterna’ t.ex om de häktade friges, trots att de sagts vara så farliga”, står det att läsa.

Jag känner igen tongångarna, vilket gör att jag tolkar att Flyghed anser att vi journalister måste intervjua ”rätt terroristexperter”, det vill säga de som står Charta 2008-gruppen ideologiskt nära och som poängterar människorättsperspektivet och att en människa ej får ses som skyldig förrän den är dömd.

Under kalla kriget användes ofta argument om att ”ingen har dömts” som bevis för att terrorism, spionage etc ej existerat. Hur kan då sådant se ut i praktiken? Ett bra exempel på det som ses som ”rätt argument” är när vänsterjournalisten Vanna Beckman intervjuades i Nordegren i P1 2009 och fick frågor som berörde Beckmans relationer med Mouna Soudi. Fast Mouna Soudis namn nämndes aldrig i programmet. Vi fick bara Vanna Beckmans anonymiserade människoreättsperspektiv-förklaring av Mouna Soudi:

”Jag kände en kvinna i Beirut som hette … ja som eh är skulptör och hon gjorde en utställning i Stockholm av palestinska barnteckningar. Alltså barn i flyktingläger. Och när hon besökte Stockholm för att göra denna utställningen, då bodde hon hos mig.  Och då stod säkerhetspolisen bil utanför dörrn, eller utanför porten på huset. Det tror jag. Men sen så när jag var… Alltså jag var i Israel 1969 efter att jag egentligen hade flyttat hem och då i samband med det eller under den tiden så greps denna kvinna tillsammans med någon annan palestinier i Köpenhamn och anklagades för att ha velat genomföra nån, jag vet inte vad. Terroraktion. Men de släpptes och frikändes vad jag förstår. Jag har sen aldrig träffat den här kvinnan mera. Men så har jag förstått det.”

För lyssnarna lät ju det här som en stackars oskyldig tjej. Fy så hemskt hon blev behandlad av Säpo!

Mouna Soudi-affären finns utförligt beskriven i Gunnar Ekbergs De ska ju ändå dö… (2009). Hon var en snygg palestinska som 1969 kom till Sverige för att visa palestinska barnteckningar, bland annat på ABF i Stockholm. Aftonbladet kunde 24 mars 1969 berätta att hon lämnat konststudierna i Paris för att arbeta ”inom den palestinska befrielserörelsen”. Vilken organisation hon tillhörde informerades ej om, men det skulle visa sig att hon var hemlig medlem i terroristorganisationen PFLP.

En kort tid efter besöket i Sverige greps Mouna Soudi på ett hotell i Köpenhamn tillsammans med irakiern Suheir Razzak och svensken Rolf Svensson, den senare en trolig infiltratör. På hotellrummet fanns en pistol, en handgranat och ammunition. Trion misstänktes för att ha planerat att mörda den tidigare israeliske premiärministern Ben Gurion.

Den svenska Palestinarörelsen började försvara henne och använde barnteckningarna som bevis för hennes oskuld (se Vanna Beckmans metodik som exempel)

Trion satt häktade i tre veckor innan de utvisades. Mouna Soudi utvisades ur Danmark på livstid, vilket bör säga mer om Mouna Soudi som person än om dansk syn på mänskliga rättigheter.

Året därpå, i september 1970, deltog Mouna Soudi i PFLP:s terroristaktion som går under benämningen flygplanskapningarna på Dawson’s Field. Sammanlagt fyra flygplan med 310 passagerare kapades, men alla landade inte i den jordanska öknen. Soudi klev på ett kapat Pan Am-plan i Beirut och följde med till Kairo. Men flygplanskaperska blev hon i alla fall.

Läs nu om Vanna Beckmans uttalande! Notera att hon undviker att nämna personen vid namn, så att åhöraren ej kan kontrollera fakta. Taktiken är att poängtera att Soudi är kvinna, skulptris, värnar om barn och deras teckningar och Säpo smyger på henne. Oklart varför.

Vanna Beckman ”glömmer bort” att Soudi varit med i en terroristorganisation, kapat ett flygplan, blivit utvisad ur Danmark på livstid samt haft både handgranat och pistol på hotellrummet.  

Åter till referatet av Janne Flygheds inlägg. Här används begreppet ”så kallade terroristexperter” som vi journalister inte bör intervjua. De uttalar sig i media. Tvärsäkert. Men vilka är det egentligen?

Återigen: vi får inga namn. Taktiken känns igen. Som läsare ska vi inte kunna googla vidare och bilda oss en egen uppfattning.

Typiskt för kretsen kring Charta 2008 är att de ogillar fakta och att personer nämns vid namn i media.

Journalisten Per Gudmundson är ett bra exempel på en ”obehaglig typ”, som ägnar sig att göra massor av skärmdumpar från sociala medier som kanske flera år senare kommer till användning när personen NN är gripen misstänkt för inblandning i terroristdåd och när Facebook stängt ner kontot. Hans blogg är en fantastisk databas för den som söker fakta. Länkar till historiska tillbakablickar är många. Vi får veta namn på IS-stridande, deras alias eller nome de guerre som det också kallas, folkbokföringsuppgifter, civiltillstånd, vilka föreningar de varit med om och vad de tidigare varit dömda för.

En annan som kretsen kring Charta 2008 ogillar är terroristforskaren Magnus Ranstorp. Typiskt för honom är att han ofta nämner personer vid namn och kopplar ihop dem med organisationer. Han förklarar sammanhang. Detta ses också som ”obehagligt”.

Det var alltså i dessa vatten som vår skolminister Gustav Fridolin år 2008 simmade runt i när han agerade samtalsledare hos Charta 2008. Om han tog ställning för något, och hur han bemötte felaktiga påståenden vet jag inte. Det hade varit intressant att lyssna på sammankomsten så här i efterhand, vad Fridolin egentligen sa!

Jag noterar att det i den efterföljande diskussion ska ha framförts följande:

Allt fler svenskar ifrågasätter ”terrorist”-jakten, men media och riksdag har inte vänt. 18 juni fattas beslut om FRA (försvarets radioanstalt). Under 2:a världskriget var det några få anti-nazisters brev som öppnades – idag kan alla brev och telefonsamtal kontrolleras.

Jag har ingen bild av att allt fler svenskar tycker att Säpos arbete mot terrorism är fel. Tvärtom. Och så var det ju det där med jämförelsen mellan andra världskrigets och dagens övervakning.

På sin hemsida förmedlar Charta 2008 en bild av att ”alla brev och telefonsamtal” kan kontrolleras i dag. Att ytterst få anti-nazister fick sina brev öppnade under andra världskriget. Finns det belägg för påståendena? Svar: nej.

Alla telefonsamtal kan inte kontrolleras i dag. För det första har vi i Sverige ej resurser till detta. För det andra är det väl känt att såväl kriminella som terrorister använder sig av t ex Skype och Viber, som är svåra att avlyssna då de är krypterade. Kriminella och terrorister byter också ofta telefoner och abonnemang, vilket också försvårar övervakning. Meddelanden kan skickas krypterat via epost. Kriminella och terrorister hittar ständigt nya sätt att undvika övervakning, t ex genom att berörda har koder till samma epostkonto där kommunikation sker genom att läsa det som ligger i utkast-korgen och som aldrig skickas.

I november 2011 berättade statsminister Stefan Löfven att det ofta händer att Säpo, när samtal avlyssnas i terrorutredningar, hör de misstänkta säga ”nu går vi över till Skype” just som de känsligaste uppgifterna ska diskuteras. Så svaret att alla brev och samtal kan kontrolleras i dag är: nej.

Är det då rätt att ytterst få av antinazisterna fick sina brev öppnade under WWII? Nej, inte det heller.

Den Allmänna Säkerhetstjänsten, som utförde telefon-, telegram- och postkontroll under andra världskriget, hade enligt forskaren Leif Björkman kring årsskiftet 1940/41 omkring 5 000 hemliga medarbetare. (Säpo har i dag ca 1000)

Av dessa beräknades omkring 350 personer sitta på de hemliga postkontrollanstalterna, bland annat på Vasagatan i Stockholm. Telefonavlyssningen beräknas ha haft cirka 270 anställda och omkring 100 jobbade med radiokontroll. 

Leif Björkman har ingen redogörelse för antalet brev som lästes, men han beräknar att cirka 1 200 av de 800 000 telefonabonnemangen som fanns avlyssnades varje månad. Det innebar att ungefär en kvarts miljon samtal avlyssnades varje månad under andra världskriget.

En av de som jobbade på postkontrollen var Astrid Lindgren. Den som läser hennes Krigsdagböcker inser att Allmänna Säkerhetstjänsten läste väldigt mycket, oavsett vilken politisk inriktning skribenten hade.

För ett år sedan skrev jag en debattartikel i Expressen som berörde skildringen av Allmänna säkerhetstjänsten och vad Astrid Lindgren egentligen hade gjort där. Tyvärr glöms det ofta bort att Allmänna säkerhetstjänsten tillkom för att först och främst jaga kommunister, som vid krigsutbrottet sågs som det största hotet mot rikets säkerhet.

Men kommunisterna var ofta konspiratoriskt mycket avancerade och jobbade med kodspråk eller undvek telefonsamtal och brev. Så trots att syftet med Allmänna säkerhetstjänsten först och främst var att jaga kommunister var det relativt få som greps och dömdes.

Telefoncensuren men främst brevcensuren bidrog med bevismaterial för att döma, det vittnar arkiven om. Leif Björkmans sammanställning för åren 1939-1942 visar 134 dömda eller utvisade för spionage eller sabotage för de allierade, för kommunistiskt/ryskt 63 personer. Motsvarande siffror för tyskt/nazistiskt spionage och sabotage är 43 personer. 

Även om det inte finns några faktauppgifter om antalet öppnade ”anti-nazistiska brev” så talar proportionerna över antalet anställda och domarna sitt tydliga språk. Allmänna säkerhetstjänsten öppnade enorma mängder av brev – även för anti-nazister.

Min förhoppning är att vår skolminister Gustav Fridolin har sökt sig till mer kunskapsintensiva miljöer sedan 2008.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Journalistik, Säpo, Sverige, terrorism. Bokmärk permalänken.