Vad var det för granskningskommission av Säpo som Kaplan ville ha?

I måndags avgick miljöpartisten Mehmet Kaplan ur Sveriges regering. Vad han gjort som bostadsminister sedan 2014 känns lite oklart. Redan 2014 läste jag, som jobbat i byggbranschen, med stort intresse den borgerlige debattören Rebecca Weidmo Uvells inlägg om ministerns första tid vid bostadsrodret. Han verkade resa mycket till Turkiet, oklart varför.

I går skrev Widmo Uvell på SVT Opionion. Hennes sammanfattning av bostadsministerns gärning under 1,5 år är intressant. Det tycks inte som om bostäder i Sverige varit något bostadsministern ägnat särskilt mycket energi åt.

Men nu handlade inte avgången om avsaknad av intresse för bostadspolitik utan snarare om kontroversiella uttalanden om israelers påstådda likhet med nazister samt att Kaplan ätit middag med representanter för högerextrema och islamistiska turkiska organisationer. Senare har det visat sig att han haft täta kontakter med en person som står den turkiska regimen nära.

Ändå kvarstår den intressanta frågan: hur mycket bostadsminister var Kaplan egentligen och hur mycket tid hann han ägna åt den andra agendan, den som var orsaken till avgången? Partikollegan i Skärholmen Rebwar Hassan gjorde det obehagliga konstaterandet att Kaplan ”fått fungera som en parallell utrikesminister.”

Själv har jag haft koll på Mehmet Kaplan ett tag, bland annat för hans utspel på DN Debatt tillsammans med partikollegan Yvonne Rwaida år 2007 gällande Säkerhetspolisen och ett påstått behov av att granska denna organisation.

För nio år sedan, i april 2007, var Mehmed Kaplan riksdagsledamot och Yvonne Ruwaida oppositionsborgarråd i Stockholm. Deras debattartikel fick rubriken ”Säpo trakasserar muslimer och underblåser islamofobi”, vilket väl sammanfattar deras ståndpunkt. Säpo påstås i åratal ha letat efter terrorister bland muslimer och bland annat tagit kommunala bostadsbolag i Göteborg till hjälp.

”Signalen är att muslimer i grupp är farliga, och för att finna terroristerna är det bland muslimerna i miljonprogramsområdena som vi ska leta”, skrev Kaplan och Rwaida 2007.

Idag vet vi att rekrytering till radikala islamistiska miljöer gått via allt från källarmoskéer till caféer som ofta legat i landets miljonprogramsområden. Göteborg är en av de platser i Sverige som sticker ut på grund av antal rekryterade till IS.

Hur argumenterade då Kaplan och Rwadia? Jo, de mänskliga rättigheterna för muslimer kränks i Sverige. Som exempel på kränkning av mänskliga rättigheter och rättslöshet nämns en göteborgare, som enligt Per Gudmundson har finansierat en terrorstämplad organisation i Malmö. Mannen riskerade utvisning.

Bilden av vad Kaplan och Rwaida tycker är ganska tydlig: Säpo underblåser islamofobi. De jagar urskiljningslöst muslimer för att de är muslimer. Säpo påstås samarbeta inte bara med kommunala bostadsbolag utan med skolor, vilket framförs som om detta vore suspekt.

Är det inte bra att Säpo har kontakt med civilsamhället och att de faktiskt förutseende nog verkade ha etablerade kontakter i Göteborgs miljonprogramsområden redan 2007?

Uppenbarligen inte, enligt Kaplan och Rwaida, som krävde en granskningskommission om Säpos bevakning av muslimer.

”Denna kommission borde arbeta på samma sätt som Säkerhetstjänstkommissionen som tillsattes för att granska IB och säkerhetstjänstens övervakning av vänstergrupper”, skrev Kaplan och Rwaida 2007. 

Det var obehagliga krav för den som vet VAD Säkerhetstjänstkommissionen var, och HUR den jobbade. Kaplan och Rwaida tycks använda Mall 1A, för det som hände FÖRE Säkerhetstjänstkommissionen tillsättning.

I efterdyningarna av murens fall dök på 90-talet upp argument i flera skandinaviska länder om att extremvänsterns mänskliga rättigheter konsekvent hade kränkts. De hade jagats blott för sina åsikter. Påstådda offer dök regelbundet upp i svenska medier och fick okritiskt gråta ut över att de inte fått se sin akt hos Säkerhetspolisen.

Sällan eller aldrig informerades om fakta: att Säpo har lagstöd för att varken bekräfta eller dementera om du eller jag har en akt hos dem. Att i stort sett alla som begär ut uppgifter från Säpo faktiskt inte förekommer över huvud taget. Vi får mumbojumbosvar av Säpo för att de ”fula fiskarna” inte ska kunna sätta i system att kartlägga vad Säpo vet och inte vet.

Således har media i årtionden byggt upp en enorm övertro till VAD som finns i Säpos arkiv och HUR MÅNGA som har ”blivit övervakade”.

Kampanjmakarna för en granskning av Säpo fick på 90-talet okritiskt breda ut sig i framställningar som gav sken av att t ex Säpo, med ca 900 anställda, varit i klass med Stasi, som 1988 hade 91 000 anställda. Hur skulle de kunna när det gick 101 Stasianställda på varje Säpotjänsteman?

Vi talar om David mot Goliat. Stasi, en diktaturs sköld och svärd, jämfördes med en säkerhetstjänst satt att vakta demokratin. Den fd Stasichefen Markus Wolf fick turnera i Skandinavien och hyllades av personer som Jan Guillou som påstod att Wolf varit en i ”intellektuella avseenden förfinad och aristokratisk person”. Att Wolf i högsta grad deltagit i massförtryck av mänskliga rättigheter framgår av min artikel i SvD från 2014. Om detta talade inte Guillou och hans gelikar. I flera västländer kombinerades skickligt regisserade vänsterkampanjer för granskningar av säkerhetstjänster med att ta emot och okritiskt hylla Wolf som en hjälte. Norsk, svensk och dansk säkerhetstjänst var förtryckare.

Säkerhetstjänstkommissioner bildades i flera länder. Den norska Lundkommisjonen var först ut och rekryterade genast en diskrimineringsombudsman samt en historiker vid namn Berge Furre, där den senare själv utretts av den norska säkerhetspolisen för sitt flitiga resande i öst, främst till DDR. Furre, som grundat ett Natokritiskt parti och suttit i Stortinget på 70-talet, ska ha medgett nära kontakter med en KGB-officer under åren 1979-83. Märkligt nog presenterades mannen alltid i kommisionssammang blott som ”forskare”  (inte som fd politiker eller före detta säkerhetsutredd).

När representanter för svenska Säkerhetstjänstkommissionen träffade Furre och de fd kollegorna i den norska kommissionen noterade de svenska representanterna att historikern/fd politikern/fd säkerhetstjänstutredde ”var mycket viktig i kommissionen eftersom han själv varit aktiv inom vänsterrörelsen och därigenom ’kände varenda vänsteraktivist’. De personerna var ju av mycket stort intresse för kommissionen”.

Av Säkerhetstjänstkommissionens noteringar framgår att det var Furre som rekryterade historiker till kommissionen. Det underströks att de som rekryterades inte skulle ha ägnat sig åt säkerhetstjänstfrågor tidigare, då sådana ansågs som suspekta. De skulle vara lekmän och inte ha för avsikt att fortsätta inom ämnesområdet.

Den svenska Säkerhetskommissionen 1999-2002 fick uppenbara likheter med sin norska motsvarighet. För den som skrapar på ytan framträder inte alls den kommission och de ledamöter som oberoende, vilket media har hamrat in i den svenska befolkningen. Jäv och partiskhet var regel. Politiseringen av kommissionen pinsamt uppenbar. De fagra ord om ”forskning” som bedrivits borde få forskarvärlden att rodna av skam. 

Säkerhetstjänstkommissionen döptes snabbt om till Sanningskommissionen (av bland annat journalister). Inget tyder på att sanning var något huvudsyfte. 

I Norge rekryterades en diskrimineringsombudsman till ledningen. I Sverige en fd generalsekreterare för svenska Amnesty, som två år tidigare invalts i den första styrelsen för Stiftelsen Olof Palmes minnesfond, som instiftats av Olof Palmes familj och den socialdemokratiska partistyrelsen. 

Den svenska Säkerhettjänstkommissionen leddes av en professor i elektrisk mätteknik med bistånd av en fd SR-journalist samt två historiker, varav en framfört stark kritik mot antikommunismen.

Till de så kallade ”oberoende forskarna” i svenska Säkerhetstjänstkommissionen hittar vi den fd KPML(r)-aren Ulf Bjereld, som på 90-talet gått med i Socialdemokratiska partiet, samt historikern Werner Schmidt, som i alla fall kort efter Säkerhetstjänstkommissionens rapport lagts fram presenterades som medlem i Vänsterpartiet och medlem i den analysgrupp som skulle granska Vänsterpartiets historia (han lämnade dock analysgruppen).

Schmidt lade för Säkerhetstjänstkommissionen fram en rapport där han kunde räkna upp flera hundra svenska kommunister som gått på partiskola i Bad Doberan och visa att kommunistiska tidningen Flammans ledning i hemlighet agerat för att få ekonomiskt stöd av SED-regimen i form av en tryckpress värd flera miljoner i dagens penningvärde. Trots livfull beskrivning om maktkamper inom VPK som utspelas öppet inför de östtyska kamraterna fann ”den oberoende forskaren” inte något som helst skäl till att Säpo skulle haft fog för att bevaka svenska kommunister.

För detta blev Schmidt senare mycket hårt kritiserad av professor Birgitta Almgren, som tagit del av SAMMA material i SED-arkivet i Tyskland:

”Att Rolf Hagel inte tog några steg utan att ha Östberlins stöd framgår klart av det östtyska arkivmaterialet, som även visar det omfattande finansiella stödet till det nybildade APK. Att DDR:s ambassad till och med hjälpte till att förfalska kvitton för att bluffa svenska staten 1978 bidrog säkerligen inte till att stärka APK:s oberoende av främmande makt. Men om just detta tiger rapporten till Säkerhetstjänstkommisionen och också av Statens offentliga utredningar SOU 2002:93”, skriver professor Birgitta Almgren 2009 i Inte bara Stasi….

Genom en lätt faktakontroll inser man snabbt att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen, som miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida 2007 förordade som modell för en ny granskning av Säpo, inte alls var särskilt oberoende. Politisering var mer regel än undantag. Hade normala jävsregler rått hade mer än 50 procent av deltagarna aldrig ens blivit tillsatta.

Vad som är tydligt kring denna påstått ”oberoende” svenska kommission är enskilda individers starka kopplingar till det Socialdemokratiska partiet, till socialdemokratisk idévärld och därom till vänster hörande ideologier.

En annan särprägel är att slutprodukten, själva Säkerhetstjänstkommissionens slutrapport, gav sken av hög akademisk verkshöjd, som inte kan upprätthållas vid en granskning. Istället präglades den svenska kommissionen av lekmän som, likt den norska kommissionen, hade ett markant drag av människorättsperspektiv.

De dominerande rapportförfattarna var inte välmeriterade forskare. 81 procent av de signerade rapportsidorna är skrivna av kommissionens sekreterare: en C-student vid Stockholms universitet samt två doktorander. 

C-studenten var utan tvivel duktig. Han heter Lars-Olof Lampers och hade gjort en uppmärksammad C-uppsats om Sjukhusaffären i Göteborg och blev på så vis rekryterad till Säkerhetstjänstkommissionen.

Ett av Säkerhetstjänstkommissionens paradnummer var alltså en utbyggd C-uppsats, dvs en till stora delar redan offentlig handling. De fagra orden om att stenar skulle vändas och sanningen som skulle fram visade sig inte gälla i slutänden.

Jag uppfattar att Lampers höll sin fana högt i Säkerhetstjänstkommissionen, men vad jag höjde på ögonbrynen för är att Lampers sambo Catharina Espmark utsågs till politisk sakkunnig hos den socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström något år före Säkerhetstjänstkommissionens rapport lades fram. Visst är de att betrakta som självständiga individer, men det känns lite tveksamt när rapportbeställningen låg på justitieministerns bord. Espmark blev förresten 2014 statssekreterare hos Morgan Johansson. Visst är Sverige ett litet land!

Tro inte att jag inte uppskattar Lampers – för det gör jag! Han gjorde ett riktigt bra jobb för Säkerhetstjänstkommissionen kring Sjukhusaffären. Men vi måste inse att Lampers faktiskt vid tillfället bara var C-student. Han tycks tro på en pressanka från 1988, tycks ej förstå skandinaviska vänsterorganisationers samröre med PFLP-komplexet. Men det är faktiskt ursäktligt för en C-student!

Däremot borde förmågan till klarsynthet ha gällt för den disputerade Ulf Bjereld, som kallades både professor och ”oberoende expert” (oklart på vad dock). Bjereld analyserade vänsterrörelser och Säpos skäl till avlyssning som Fan läser Bibeln.  

Människorättsperspektivet präglade argumenten för att tillsätta säkerhetstjänstkommissioner i Norden. Människorättsperspektivet präglade de svenska och norska kommissionerna, som smakfullt bara hittade påstådda offer, men inga förövare, allt enligt vad jag förstått var gällande instruktion för hur arbetet skulle gå till.

Kommissioner är ”en utflykt i gränsmarkerna mellan politik och juridik”, menade tidigare JK Johan Hirschfeldt.

Hur stod det till i de nordiska säkerhetstjänstkommissionerna vad gäller juridisk närvaro och kompetens? Hur stor andel var jurister i ledningarna?

• Danmark – 60 procent 
• Norge – 33 procent
• Sverige – ynkliga 17 procent

I Danmark var hela kommissionen akademiskt tillsatt och oberoendet definierat som att man ej fick ha haft relationer till de organisationer eller människor som var föremål för utredningen (varken tidigare tillhörighet till politiska partier, departement, PET eller extremrörelser godkändes). Ungefär 50 procent var jurister, ungefär 50 procent historiker. Kommissionsledningen signerar själva 86% av alla band och 91% av alla rapportsidor. Samtliga huvudförfattare var disputerade. 

Den svenska Säkerhetstjänstkommissionen är desto svårare att greppa statistiskt, eftersom en hel del inte tycks lämna alster efter sig. Var de någon form av gisslan? Jag har fått ett intryck av seriösa forskare att deltagande i Säkerhetstjänstkommissionen inte är något man framhäver jättemycket. Det låter ju fint med två kvinnor i ledningen på den svenska kommissionen, men vad uträttar de egentligen? För mig är det en gåta. Kuttersmycken kanske? I Danmark fick 50 procent av kvinnorna signera rapporter!

Jag kan konstatera att den svenska Säkerhetstjänstkommissionen var starkt politiserad åt vänsterhållet, hade anmärkningsvärd brist på juridisk kompetens samt var av justitieminister Laila Freivalds beordrade att ha en sådan där tratt på huvudet som hundar har för att inte slicka på sitt sår.

Med idogt letande med tratten på huvudet fick ledamöterna bara upptäcka svenska medborgare som (orättvist) blivit övervakade.

Som ett lysande exempel har vi Saima Jönsson, i dag politiker i Region Skåne för Vänsterpartiet. Ulf Bjereld granskade 2 (två!) avlyssningar av henne. Han ger ett nja till att hon avlyssnades och kritiserar Säpo för motiveringen till varför. Övervakningen gav inget. Typ.

Om Ulf Bjereld hade tagit av sig tratten han hade på huvudet hade han kunnat berätta att Saima Jönsson vid båda övervakningstillfällena varit gift med Marwan el Fahoum, en av ledarna för terroristorganisationen PFLP, dåtidens Al Qaida.

Vid det ena tillfället bör Marwan el Fahoum dessutom varit i lägenheten vid själva avlyssningen. Saima Jönsson var nämligen höggravid och strax efter födseln av den Förstfödde lämnade hon enligt arkivuppgift landet i sällskap med någon, oklart vem eftersom det är svärtat. Den stolte fadern kanske?  

Den som läser Bjerelds rapport kan förledas att tro att Saima Jönsson, som anonymiserats till en sjuksköterska J.S., fastän hon är läkare, blott har blivit avlyssnad 2 (två) gånger av Säpo. Men hon var faktiskt gift med en terroristledare. Är det inte ganska sannolikt att hon avlyssnats fler gånger, i synnerhet när hennes man varit internationellt efterlyst bl a för att ha pekats ut som arkitekten bakom kidnappningsplanerna av miljardärsonsonen Jörn Rausing 1985?

 

Danska PET-kommissionen berättar till skillnad från svenska Säkerhetstjänstkommissionen om kopplingar till terrororganisationen PFLP. Fahoums hustru var läkare och avlyssnades av Säpo. Ulf Bjereld behandlar henne som en stackars oskyldig sjuksköterska.

Ulf Bjereld skriver om sjuksköterskans JS ”påstådda samröre med terrorister” och att hon ”anklagas för” det ena och det andra. Men han bedömer ej sannolikheten i vad som kan vara sant. Har man inte haft ”samröre” med terrorister om man i 16 år år varit gift med en terroristledare? Min man Gunnar Ekberg har ju själv 1972 träffat PFLP-ledaren Wadie Haddad, som då berättade att Saima Jönsson var en viktig medarbetare till PFLP (kan ni läsa om i hans bok De ska ju ändå dö…). Gunnar Ekberg gick sedan kurir från Wadie Haddad till henne. Leveransen fullföljdes i Malmö. Låter inte detta också som någon form av ”samröre”?

Utdrag ur Ulf Bjerelds rapport till Säkerhetstjänstkommissionen. Notera att han kallar läkaren Saima Jönsson för sjuksköterskan J.S. Kontakten med Wadie Haddad verifieras av Gunnar Ekberg, som agerar kurir till Saima Jönsson 1972 (se De ska ju ändå dö…)

Så det var alltså detta Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida ville ha när de 2007 krävde en kommission likt Säkerhetstjänstkommissionen som skulle granska Säpos hantering av personer av muslimsk härkomst:

De ville alltså ha:

• En stark politisering av ledamöter och så kallade forskare. Medlemskap i politiskt parti på vänsterkanten meriterande. Hemskt gärna miljöpartister!
  
• Gärna kvinnor i kommissionen, men låt dem helst ej skriva någonting.
• Gärna en universitetsstudent som flitig skribent av rapporter, som senare kallas forskning.
• Undvik att rekrytera jurister. 
• Rekrytera en journalist till ledningen. Ett smart sätt att slippa ifrågasättanden från journalistkåren. Det är ju deras kompis som sitter där. 
• Beordra till enögdhet. Se bara de som är svenska medborgare och utgå från att de utsatts för kränkning av mänskliga rättigheter. Om du hittar en misstänkt terrorist – anonymisera och förminska deras kopplingar till terroristorganisationer. Få det att framstå som att det är ofattbart att de varit övervakade.
  
• Upptäck inga utländska medborgare eller kopplingar till IS, al-Shabab och liknande terrororganisationer.
• Kom fram till att Säpo varit skurkar. Hitta någon att ge skadestånd till. Framhäv sedan att stenar har vänts för att sanningen ska fram.    

Vet ni om att just detta scenario är riktigt farligt? Kommer ni ihåg att det efter Breiviks attentat i Norge 2011 fördes fram kritik om att norska säkerhetspolisen övervakat för lite? Enligt en pensionerad källa från en säkerhetstjänst som samtalat med utredare efter Breivikattentaten ska Lundkommissjonens häxjakt på norska säkerhetspolisen på 90-talet ha lett till att de faktiskt inte vågade övervaka i så hög grad som innan.

Lundkommissjonens och Säkerhetstjänstkommissionens köttben kanske stillade de politiska krafterna på vänsterkanten, men vi måste inse att de syftade till att skada våra säkerhetstjänster. Det Mehmet Kaplan och Yvonne Rwaida argumenterade för var en häxjakt på Säpo. För att få insyn i en hemlig verksamhet. För att försvaga en organisation satt att vakta demokratin.