Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikel i DN 2003

I januari 2002 kom Säkerhetstjänstkommissionens rapport från trycket. Ett år senare inleds en debatt i DN mellan dels de fd IB-agenterna Gunnar Ekberg och Svante Winqvist och dels den tidigare så kallade ”experten” Ulf Bjereld. Enligt vad jag förstår inleddes det med en debattartikel den 2/1 av Ulf Bjereld. Varken den eller Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists svar den 9/1 ligger på nätet. Det gör däremot slutrepliken från Ulf Bjereld, vilket känns lite konstigt. Allmänheten får således bara en tredjedel till dels. För att råda bot på något av skevheten publicerar jag svarsartikeln här:

DN DEBATT
2003-01-09

DN:s ingress:
Tack vare min infiltration i den palestinska organisationen PFLP hann några hundra människor evakueras från ett fartyg som den skulle spränga i Beirut. Genom att fartyget offrades kunde min roll maskeras och mitt liv behövde inte äventyras. Möjligheten att rädda några hundra liv stod mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar, skriver förre IB-agenten Gunnar Ekberg. Tillsammans med Svante Winqvist, också med IB-anknytning, försvarar han underrättelsetjänstens verksamhet.

Text av GUNNAR EKBERG och SVANTE WINQVIST:

Ulf Bjereld är forskare knuten till Säkerhetstjänstkommissionen (Säko) och skrev rapporten ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”. Som ena stunden ”objektiv” vetenskapsman övergår han på DN Debatt 2/1 till att bli partsfördömande debattör. Ett bemötande är därför på sin plats.

Ulf Bjereld påstår att Gunnar Ekberg i sin rapportering sagt: ”Guillou och journalisten Göran Rosenberg skulle vidare för Palestinska frihetsrörelsens räkning ha mätt avstånden mellan vissa pelare på en storflygplats i Israel som förberedelse till terrorangrepp.”

Bjereld förvränger här rapporteringen, som inte avsåg vad motiven för mätningen skulle vara. Han döljer vidare att källan till uppgiften är Jan Guillou själv. (Undertecknad Svante Winqvist skrev i en bok 1974 om saken, som har behandlats i en tryckfrihetsrättegång – Rosenberg mot Winqvist – där Winqvist frikändes. Vid rättegången uppgav Winqvist Jan Guillou som källa och denne fanns i rättssalen. Rosenberg inkallade då inte Guillou för att som vittne dementera sin roll som källa.) Det bör med tanke på dåtidens hotbilder tilläggas att Waddi Haddad, operationschef i PFLP, planerade en attack på civila, som råkade genomföras på samma flygplats i maj 1972 av japanska Röda armén med resultatet 28 döda.

Ulf Bjereld hävdar att Gunnar Ekberg ”levererade skrönor om Jan Guillou som aktiv terrorist”.

Ulf Bjereld skall som professor objektivt utreda förhållanden inom en underrättelsetjänst. Man borde kunna kräva att en statlig utredare fattar rapporteringspolicyn och inte gör rapportören personligt ansvarig för alla de rykten, lösryckta idéer och ”snack”som seglade runt i de organisationer som Jan Guillou med flera stod i intim kontakt med (bland annat PFLP:s representanter i Mellanöstern och kfml i Sverige, båda marxistiska organisationer med våld som uttalat politiskt medel).

Att vi skulle ha betecknat Jan Guillou som aktiv terrorist är Bjerelds slutsats. Själva trodde vi honom inte kapabel till det, men däremot hade han ett utvecklat kontaktnät med palestinskt underrättelsefolk, vilket faktiskt indirekt kom till nytta.

Ulf Bjereld kritiserar Gunnar Ekberg för två bombhot, ett mot El Al och ett mot Middle East Airlines. Två frågor är centrala: Vem tog initiativet? Var det över huvud lämpligt eller lagligt för Gunnar Ekberg att utföra hoten, vilket Bjereld anser att det inte var?

I fråga om initiativet, alltså anstiftan till brottet, tror Ulf Bjereld – vilket framgår av hans rapport till Säko – inte att den aktuelle palestiniern DK stod bakom det hela. Bjereld motiverar irapporten till Säko att han tror mer på den ena möjliga källan, det vill säga DK, än på Gunnar Ekberg och därför hävdar han att det var
den senares eget initiativ.

DK förhördes av Säpo 1975 om händelserna och förnekade då anstiftarrollen. Ulf Bjereld tror alltså att en PLO-representant i Sverige, med breda kontakter i de marxistiska rörelserna DPFLP och PFLP, i en fråga med det massmediala fokus som IB-affären då hade, skulle ha sagt: ”Ja, jag tog initiativet!”. Om man tror det, är man inte lite naiv.

Ulf Bjereld gör det sedan lätt för sig. Han återger inte den skriftliga dokumentation som Säko har om motiven för att genomföra DK:s uppmaningar. IB:s spel för att infiltrera PFLP:s terrorgren nämns inte; att detta dessutom lyckades återkommer vi till nedan. Bjereld nämner inte att Gunnar Ekberg genom detta spel medverkade
dels till att skaffa förstahandsinformation från PFLP:s ledargarnityr, dels att lägga krokben för bland annat ett terrordåd i Beirut. Händelserna dokumenterades 1969 respektive 1970, fem år före förhören med initiativtagaren och utan tanke på framtida granskning av någon ”vetenskapsman”. Bidrar denna form av bristande
källkritik till Ulf Bjerelds trovärdighet som granskare?

Ulf Bjereld säger också, för att motivera sin övertygelse om att Gunnar Ekberg hotat flygplanen på eget initiativ och inte som en del i Palestinarörelsens hemliga verksamhet, att: ”Ingen annan Palestina-aktivist hade vid något enskilt tillfälle utsatts för ett sådant test.” Vad i all världen vet Bjereld om detta? Vem har berättat det för honom? Vilka källor har han? Att läsa vad Bjereld skriver och samtidigt veta hur det gick till i verkligheten ger en obehaglig Kafkakänsla.

Givetvis står det inte uttryckligen i lagen att en underrättelsetjänst får utföra de handlingar vi här diskuterar. Vad lagstiftaren skulle ha sagt om de förutsättningar som gällde i detta fall varit kända vid lagstiftningstillfället, vet varken vi eller Ulf Bjereld.

Här kommer frågan om proportionalitet in i bilden. Eftersom IB hade ett offentligt, om än hemligt, uppdrag och inte var något privat medborgargarde, måste det vara rimligt att resonera utifrån den allmänna rättsteorins proportionalitetsbegrepp. Om man kan avstyra ett stort ont genom ett litet ont gör man en rättsvinst.

I detta fall, och det undertrycker Ulf Bjereld helt, lyckades således infiltrationen. Varför? I motsats till vad som sagts i debatten hade Gunnar Ekberg förtroende bland Palestinaaktivisterna. Detta är verksamhetens ofrånkomliga jesuitiska sida. Genom de uppgifter om Gunnar Ekberg som en handfull individer i Sverige rapporterade till dr Waddi Haddad i PFLP, accepterade denne att värva Ekberg som en av sina medarbetare och lät Ekberg bland annat medverka i planeringen och utbildningen inför ett terrorattentat i Beirut.

Med hjälp av IB:s internationella nätverk kunde attentatsplanerna röjas. Det fartyg som skulle sprängas, ”Sunion”, kunde tömmas på några hundra människor. Genom att själva fartyget offrades, maskerades Gunnar Ekbergs roll och därmed behövde inte heller hans liv äventyras.

Hur står då möjligheten att rädda några hundra liv och få insikt i dåtidens främsta terrororganisation mot den integritetskränkning som infiltrationen innebar? Hur ser den formel ut där detta vägs samman? I den verkliga världen är det denna situation som politiker och säkerhetsorganens chefer måste ta ställning till. I den
teoretiska värld, som Ulf Bjereld representerar, kan man nöja sig med förnumstig efterhandskritik från parkettplats. Inte ens en teoretisk modell för hur sådana avvägningar skall göras har han modet att presentera och stå för.

Ulf Bjereld har haft att belysa en verksamhet som bedömts som en av de mest kontroversiella i Säkerhetstjänstkommissionens utredning och där laglighet ifrågasätts. Det kräver juridisk stringens, men:

  • Ulf Bjereld låtsas inte begripa verksamhetens rapportprinciper, att agenten inte skall börja med bedömningen. Agenten skall varken vara ett bagatelliserande eller alarmistiskt filter.
  • Bjereld förvanskar innebörden av en rapports innehåll och tar den förvanskade versionen till utgångspunkt för braskande och mediefjäskig kritik och undertrycker därtill uppgift om källan, som är väsentlig för att förstå sammanhanget.
  • Bjereld undanhåller medvetet IB:s egna argument och redovisar inte heller den dokumentation som styrker IB:s position.
  • Bjereld undanhåller att IB lyckades med det infiltrationsmål som uppsattes och att rättsvinster därigenom uppkommit.
  • Bjereld har besparat kommissionen utgifter om 29 öre genom att inte kosta på ens ett lokalsamtal till Svante Winqvist, eller några kronor för ett rikssamtal till Gunnar Ekberg, för att muntligen skaffa sig förstahandskunskap från dem han klankar på i frågor som handlar om brott.

Vi är emellertid överens med Ulf Bjereld om vikten av demokratisk kontroll av underrättelsetjänsten, att vakta väktarna. Det är inte detta som är problemet.

Om man saknar kunskap om eller är ointresserad av verkligheten bakom den hotbild som råder, kan man inte heller definiera en meningsfull kontroll av en underättelse- och säkerhetstjänst, än mindre vilket befogenhetsutrymme ansvariga politiker måste ha i styrningen av dessa. Att vakta de som ska vakta väktarna, som Bjereld vill, är vi emellertid tveksamma till. Inställningen i frågor av detta slag blir säkerligen helt annorlunda hos dem som likt Gunnar Ekberg i sin verksamhet upplevt föraktet för rättsstatens principer i terrororganisationer, marxistiska organisationer och Sovjetstödd underrättelsetjänst samt hos de skrivbords-teoretiker, som enögt värnar om samma gruppers rättigheter på gränsen till ”rätten att göra revolution”.

Eftersom både kommunistiska och nazistiska diktaturer präglats av förtryck som haft stöd av anhängare utanför de egna regimerna, tror vi att den unga generationen vill veta mer om detta.

Vi skulle med glädje se forskningsinsatser för att belysa verkligheten bakom de hotbilder som fanns under det kalla kriget och fram till murens fall 1989. Många arkiv har ju öppnats. Exempel: Vems uppgifter bidrog till Kirunasvenskarnas öde i Sovjet? Hur påverkade Sovjet skp/vpk? Hur beslöts folkmorden i Sovjet och vad
visste skp och andra svenskar? Hur såg Sovjets krigsplaner ut – vad fattades för verkställande av dem? Vilka underrättelseförberedelser gjorde man? Hur omfattande var underrättelseverksamheten och hur stor andel blev ”fall” i domstol? Hur såg egentligen KGB:s källor ut – hur många var ideologiskt motiverade, girighetsmotiverade, utpressningsoffer, illegalister? I vilken omfattning förekom
medveten infiltration av personer i försvaret, andra partier och organisationer än vpk? Det krävs en ärlig vilja för att hela sanningen skall fram. Har alla undersökande journalister gått i ide?

Med de grunda kunskaper som finns om dessa frågor är det beklämmande att höra alla tvärsäkra debattörer yttra sig om att IB-verksamheten ledde till fel balans mellan samhällets säkerhetskrav och skyddet för individens integritet.

Gunnar Ekberg
Svante Winqvist

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Japanska Röda Armén, Säkerhetstjänstkommissionen, Ulf Bjereld. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Gunnar Ekbergs och Svante Winqvists debattartikel i DN 2003

  1. Ping: JO-anmälan mot Ulf Bjereld – for han med osanning i Säkerhetstjänstkommissionen? | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.