I helgen sänds P3 Dokumentärs program om Blekingegadeligan av journalisterna Rosa Fernandez och Lina E Johansson. Den ska bli spännande att lyssna på. Jag ser verkligen fram emot detta, men har också en naggande undran. Blir det ett gulligt program om idealister som ”gick lite för långt”, eller kommer vi att få en saklig och kritisk skildring av människor som gav sig själva rätten att skada tredje part för ett visst politiskt syfte, själva definitionen för terrorism?
Jag tänker på en av de två danska dokumentärerna jag sett om Blekingegadeligan. I en scen börjar ligamedlemmen Bo Weimann gråta och säger att de inte riktigt förstod att de gjorde människor illa.
Jag tänker också på den 42-årige portvakt som vid rånet på postkontoret på Købmagergade 1988 får ett slag med en påk i bakhuvudet. Ett år senare är det rättegång, men han kan inte vittna. Han har försökt gå tillbaka till sitt arbete, men det går inte. Han förlorar jobbet, börjar dricka, frun lämnar honom. Nu är han förtidspensionär och har enligt sin psykiater problem med minnet.
Den före detta portvakten är bara ett av många offer som är märkta för livet. Jag hoppas att de kommer att få plats i dokumentären.
Påannonseringen till programmet ger mig, som i flera år intresserat mig för ligans härjningar, vissa indikationer att den som skrivit förhandsinformationen inför programmet inte har riktig koll. Jag hoppas att programmakarna lyckas bättre!
Ganska intressant att författaren och den till vänster hörande journalisten Peter Øvig Knudsen, som skrivit böckerna om Blekingegadeligan, citeras för följande:
”Man kan se Blekingegadeligan som Robin Hood eftersom de tog från rika banker i Danmark och gav till fattiga palestinier, men man kan också se dem som terrorister.”
P3 Dokumentär påstår ju i påan dessutom att Blekingegadeligan inte behöll ett öre utan oavkortat skickade alla pengar till befrielserörelser runtom i världen, främst till PFLP.
Peter Øvig Knudsens uttalande att man ”kan se” ligan som någon som tar från rika banker och ger till fattiga palestinier är onekligen ett skickligt försök att ge åhöraren en ädel bild av brottslingarna. Men låt oss då titta på ett av rånen:
Den 9 december 1975 hämtar två anställda vid Specialarbejdernes (SID:s) Arbetsløshetsforsikring ut en halv miljon danska kronor för utbetalning av A-kassa till arbetslösa.
Fackförbundet heter i dag 3F och är Danmarks största fackförbund. Det ursprungliga Specialarbejderforbundet, SiD, ska efter en snabb koll med deras hemsida vid råntillfället 1975 ha representerat industri- och transportarbetare samt offentliganställda.
De två SID-anställda blir rånade av två personer med militärmask och som enda vapen använder sig av tårgas. Rånarna försvinner från platsen med hela bytet. Øvig Knudsen fastslår i sin bok om Blekingegadeligan att det är medlemmar av KAK, dvs kretsen som 1989 ska döpas till Blekingegadeligan, som genomfört rånet.
Således rånas inte en ”rik bank”, utan industri-, transport- och offentliganställdas fackförening, som skulle betala ut ersättning till arbetslösa. Robin Hood lyser således med sin frånvaro!
Vidare rånas alltså mig veterligen aldrig några banker. Däremot postkontor och värdetransporter. Ett varuhus rånas också.
P3 Dokumentär påstår i sin påannonsering att Blekingegadeligan lät sitt rånarbyte oavkortat gå till befrielserörelser, i huvudsak till PFLP. Men det vet väl alla att alla verksamheter har omkostnader, så även Blekingegadeligan.
Ett halvår efter rånet mot den danska A-kassan köpte KAK/KUF-aren och blivande Blekingegadeliganmedlemmen Holger Jensen en villa för 415 000 danska kronor och lät partiledaren i KAK Gotfred Appel, mannen som inledde det mångåriga samarbetet med PFLP, med sambo flytta in och ta över villan. Var kom dessa pengar ifrån?
Flera av ligans medlemmar hade visserligen fasta jobb, men vem tror att alla kostnaderna för deras täcklägenheter, hus de hyrt i Oslo och Blekinge, inköp av avancerad teknik som avlyssnings- och kommunikationsutrustning finansierats med deras egna löner?
Bara för omkostnaderna för kidnappningen av Jörn Rausing får Blekingegadeligan 63 000 D-Mark, vilket motsvarades av 220 000 danska kronor, av sin uppdragsgivare, PFLP-ledaren Marwan El-Fahoum.
Utöver detta åkte ligan kors och tvärs över Europa och ner till Mellanöstern, antingen för träningsläger eller för att träffa sin PFLP-beställare. De åker till Stockholm, Lund, Blekinge, Tyskland och Oslo för att reka på rika människor, träna eller inreda kidnappningsrum. Holger Jensen beger sig tydligen till USA.
Var kom alla dessa pengar ifrån om allt de rånade ihop oavkortat gick till fattiga palestinier?
En av medlemmarna hade under sent 70-tal tagit flygcertifikat och när ligan greps 1989 insåg polisen att just denna medlem sedan 1978 möjligen skulle kunna ha flugit fram och tillbaka på illegala uppdrag (s 387, dansk pocketversion, bok II). Vem betalade utbildning, plan, bensin m m?
Det är korrekt att den totala brottssumman ligger på drygt 30 miljoner danska kronor, men det finns faktiskt inga bevis som lagts fram i offentligheten om vart pengarna tagit vägen. Vi har bara ett påstående från ligans medlemmar att de levde spartanskt och att de ädelt skänkte alla pengar. Varför utgå från att brottslingarna talar sanning?
Det vi vet är att palestinierna Mohamed Toman och Ghazi Massoud, som reste med falska diplomatpass från Sydyemen, greps den 26 mars 1983 på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Med sig hade de sex (6) inte helt oviktiga miljoner danska kronor.
Den 2 mars 1983 hade en penningtransport rånats i danska Lyngby och utredaren i Lyngby lade ihop två och två och ville granska om pengarna i Paris hörde ihop med rånet. Tyvärr sjabblade både danska justitiedepartementet och fransmännen till det hela. Det framgår ej tydligt i Øvig Knudsens böcker, men det här var ju en tid då politiker inte ville ställa terrorister inför rätta i det egna landet, eftersom det brukade leda till vedergällningsaktioner mot den egna landet och civilbefolkningen. Således genomfördes aldrig tekniska undersökningar av pengarna och palestinierna utvisades.
Däremot kan vi konstatera att rånsumman i Lyngby var 8,3 miljoner kronor. Om 6 miljoner skulle ner till Mellanöstern är det alltså 2,3 miljoner danska kronor som hamnade någon annan stans. Frågan är – var då?
Peter Øvig Knudsen skildrar Blekingegadeligans penning- och vapenbeställare, politbyråmedlemmen i PFLP Marwan El-Fahoum, som en man ur överklassen. Han är alltid elegant och bär kostymer av västerländskt snitt, reser fram och tillbaka runt om i Europa och är än på det ena hotellet och än på det andra hotellet. Vem finansierade honom och hans aktiviteter? Han själv via en privat förmögenhet? KGB likt de hade gjort med PFLP-grundaren och Fahoums företrädare som förbindelseofficer till Blekingegadeligan, Wadie Haddad? Eller kanske levde han på danska rånarpengar?
Gick de 2,3 miljoner kronorna från Lyngby till PFLP:s verksamhet i Skandinavien? Eller i någons privata ficka?
Korruption finns i alla länder och det är ingen hemlighet att det palestinska samhället tyvärr präglas av en långtgående historisk tradition av korruption. Det är möjligt att några fattiga palestinier fått någon liten del av kakan, men jag är i alla fall inte så naiv att jag tror att allt gått till dem, inte ens en huvuddel av rånarpengarna.
Om det är något som saknas i Peter Øvig Knudsens böcker så är det de kritiska frågorna bortom rånarligans egna påståenden om sin egen idealism och uppoffringar. Vart tog alla pengar vägen – egentligen?
Tankar om IB 