Nyhetssvepet efter Växjö Stifts konferens om DDR och Stasi

Förra helgen arrangerades en konferens i Växjö som skulle behandla Svenska kyrkans relationer med DDR. Jag har tidigare behandlat hur man föreslagit att den fortsatta forskningen ska bedrivas, länk här. 

Nyhetssvepet visar tyvärr att frågan uppfattas som lokal: Sydnytt, Radio Kronoberg och Smålandsposten är de enda som jag hittills hittat som bevakat ämnet.

Radio Kronoberg har jag redan tidigare länkat till. En av föredragshållarna, journalisten Christoph Andersson, intervjuades inför konferensen. Hans önskan är öppenhet, kalla kriget angår oss alla. Budskapet är att vår historia mörkas. Länk här. 

SvT:s Smålandsnytt sände i fredags ett inslag där biskopen i Växjö Stift Jan-Olof Johansson samt professorn i kyrkohistoria vid Lunds universitet Anders Jarlert intervjuades. Biskopen berättar att han under några år var ansvarig för utbytet mellan stiftet och kyrkan i DDR, och att han även var sommarpräst på Rügen. Medvetenheten om att det kunde finnas informatörer i deras närhet fanns, säger han i intervjun. Hur ska man då förhålla sig till kyrkor som verkar i totalitära stater? Jarlerts svar är rakt och enkelt: man måste fortsätta, men samtidigt hålla ögon och öron öppna (vilket jag tolkar som ett, var inte hur naiv som helst). Länk har ni här, (där ni även kan se mig på inklippsbilder).

Smålandsposten bevakade symposiet, både från ledarredaktionen och nyhetsredaktionen. Tyvärr finns inte nyhetsmaterialet på nätet. I lördags publicerades två artiklar av journalisten Erik Ottosson. De ger en bra belysning av inställningen till vad som hänt och den fortsatta forskningsinriktningen.

Den andra artikeln tar upp att kyrkomötet faktiskt år 2000 hade uppe en motion om att kartlägga Svenska kyrkans relation till DDR – men att bland annat initiativtagaren till förra helgens konferens, Dag Sandahl, var mot kartläggningen för 13 år sedan. År 2000-motionären Bengt Olof Dike pekade på Sandahls förhållningssätt i dag som en total omvändelse. Sandahl försvarar sig i SMP och pekade på att det är nu det går att forska på området.

Vem har rätt? Jag har läst motionen från 2000, kyrkolivsutskottets betänkande och tillhörande debatt. Jag måste erkänna att jag förstår att det hela inte var en lätt fråga. Jag förstår att en del reagerade mot motionen. Den är skriven på ett sådant sätt så att den påminner om det sätt som den samtida svenska Säkerhetstjänstkommissionen, ibland felaktigt kallad Sanningskommissionen, kom att verka. Inriktningen på den senare var att ”hitta fel”, inte att förklara sin samtid och skapa förståelse. Att bli kallad till en tribunal förtäckt som ”Sanningskommission” leder tyvärr inte till ökad förståelse. Säkerhetstjänstkommissionen misslyckades om uppsåtet varit förståelse. Lyckades om syftet var splittring och misstro. Dikes tanke var god, men motionen presenterades på ett sådant sätt att fokus skulle ligga på enskilda personer, inte på att förstå sammanhang.

Andra saker man måste lägga in i sammanhanget är att det hände mycket i samhället vid den här tiden. Det haglade löften och förhoppningar om ”sanningar” som skulle fram kring år 2000. Säkerhetstjänstkommissionen. Vad Forum för levande historia skulle ägna sig åt. Öppenhet om andra världskriget genom sänkt sekretess, utlovad av statsministern. Avslöjanden om Stasiagenter i alla nordiska länder. Och en sak inte att förglömma: den så kallade skilsmässan, eller bodelningen, mellan stat och kyrka, var väldigt nära. Dikes motion är onekligen en produkt av sin samtid och bör ses som sådan.

Så här i efterhand kan vi nog konstatera att det nog bra att det tog 13 år innan Svenska kyrkan bestämde sig för att riktigt ordentligt fördjupa sig i sin nära historia. Det är 13 år sedan stat och kyrka så kallat ”separerade”. Det är bra med distans. Eftertankens tid är här. Först nu kan man mera på avstånd betrakta hur det var att vara en del av staten under kalla kriget. Dessutom måste vi beakta att prästen Aleksander Radlers erkännande som en produkt av Stasimyndighetens arbete vintern 2011-2012. Det var nämligen då som hans akt fördubblades till dryga 1 000 sidor och där de dokument som precis hade pusslats ihop av sönderrivna dokument kunde berätta väldigt mycket om Radlers tid i Sverige.

Det är värt att beakta, att före vintern 2011 kunde man inte bevisa att Radler varit en flitig agent under nästan ett kvarts sekel. Innan dess hade han kunnat avvisa befintligt material med att han gjort ett och annat misstag i sin ungdom. Uppvaknandets tid kom inte 2000, utan 2012. Det är nu tiden är mogen.

Och med dessa ord hänvisar jag till Matthias Breds artikel på Smålandspostens ledarsida från i lördags. Äntligen har den hamnat på nätet. Dags att vädra ut efter Stasi. Ni har den här. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, Stasi, Svenska kyrkan, Sverige, Uncategorized. Bokmärk permalänken.