25 år sedan de sista liken efter DDR-flyktingar hittades – om den osynliga muren vi sällan tänker på

I dag berättar twitterkontot @mauerfall89 att man för exakt 25 år sedan hittade DDR-flyktingen Frank Bethmann drunkad. Han och två andra män, Uwe Petras och Dietmar Pommer som hittas två veckor senare, ska enligt Der Spiegel ha varit de sista DDR-medborgare som miste livet i ett flyktförsök.

Chris Gueffroy är ett namn som nämns som sista offret, men han är Berlinmurens sista offer. Han dog i februari för 25 år sedan. Människor fortsatte att drunkna i Östersjön.

Det läggs mycket fokus på Berlinmuren. Det fanns många vittnen till händelserna, och vi har bilder och filmmaterial från tragedierna men också de lyckade flyktförsöken. Allt fokus på Berlin gör att vi gärna missar att det fanns andra sätt att fly på. Hela den tysk-tyska gränsen var hårt bevakad och även här finns allt från tragedier till lyckad flykt.

Folk försökte fly vattenvägen också. Under perioden 1961-89 dog faktiskt fler människor drunkningsdöden i Östersjön än vad som dog vid Berlinmuren. Människor försökte ro, paddla, simma från en diktatur. Om detta och lite mer skriver jag om i senaste numret av Magasinet Neo. 

Publicerat i DDR, Stasi, Uncategorized

Den Hitlerfixerade svensken som blev lurad i skolan. Varför det är så svårt att förstå kalla kriget

Tänk dig ett område stort som halva Sverige. Och att just här bor 39 miljoner människor, och inte som i dag ett par futtiga miljoner. Nej, vi har 39 miljoner invånare och plötsligt blir vi invaderade av människor från resten av Sverige. Norrmännen flyr de också till oss. Hela 10 miljoner människor ”tränga sig på och slår sig ner i det redan tättbefolkade området utan ägodelar, utan arbete, utan ens en bostad.” 

Vad i hela fridens namn skriver jag om? Tysk flyktingsituation efter andra världskriget. Stockholmstidningen försökte i början på 50-talet beskriva situationen i Västtyskland. De mellansvenska och norrländska svenskarna som flyr är naturligtvis östtyskarna, som Stockholmstidningen beskriver som ”den mest oberäkneliga och svårbemästrade delen” av flyktingskaran. Den största andelen flyktingar var dock en konsekvens av Potsdamkonferensen. Vi talar om enorma folkomflyttningar, människor som flytt som inte kunnat återvända, kartor som ritats om, länder som flyttades som om de var på hjul. Detta fick enorma konsekvenser för enskilda individer.

Min mamma och hennes familj flydde sommaren 1949 från sovjetiska ockupationszonen av Tyskland, det som skulle bli DDR några månader senare. När jag nämner det för svenskar är det väldigt vanligt att de ser frågande ut och undrar varför i hela fridens namn någon skulle fly efter kriget. 1949? Andra världskriget var ju slut. De hade inte fattat att nästa krig redan hade börjat.

En annan motfråga jag brukar få är ”Var de judar?” Jag brukar svara att jag faktiskt inte har en susning, men jag tror inte det. Men fullt och fast kan jag inte svära på den punkten eftersom morfar tidigt blev föräldralös och växte upp på barnhem och hans rötter är något oklara. Motfrågan jag då i princip alltid får är ”Var de nazister”. Jag tar mig för pannan varje gång.

Svenskarna är sannerligen ett Hitlerfixerat folk. Svensken kan jättemycket om andra världskriget och ”vet” tvärsäkert att alla tyskar var nazister, förutom dom som var judar. Några har dock sett en film från Hollywood där Tom Cruise har lapp för ögat och försöker mörda Hitler, men trots detta ”vet” många svenskar att alla tyskar var nazister, även efter andra världskriget.

Att människor, oavsett religion eller etnisk härkomst, i miljontal flydde från länderna bakom järnridån, kring andra världskrigets slut men också under flera årtionden efteråt tycks vara svårt att förstå för svensken.

Jag har funderat på varför, men blev klokare bland annat efter att ha läst professor Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… där jag plötsligt fick veta att Stasi engagerat sig i mina tyskaböcker i skolan. Och att människor som gullade med diktaturerna, typ Britta Stenholm och Stellan Arvidson, faktiskt neg, bugade och bockade för just dessa diktaturer.

Stellan Arvidson var socialdemokratisk riksdagsman och kallas för enhetsskolans fader. Han var också ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR 1969-87.

Britta Stenholm var även hon socialdemokrat och engagerad i Vänskapsförbundet Sverige-DDR. Hon ledde dessutom 1973 en lärobokskommitté som skulle granska objektiviteten, sakligheten och allsidigheten i de svenska läromedlen.

Birgitta Almgren konstaterar i sin bok (s 290) att som kommittéledare hade Britta Stenholm visserligen inte hittar några direkta felaktigheter i läroböckerna, men som ledamot i vänskapsförbundet hade hon vid flera tillfällen anmält ”felaktigt och ensidigt vinklade” rapporter och reportage om DDR.

Av Almgrens framställning framgår att Stenholms och Läromedelskommitténs bild av objektiv, saklig och allsidig framställning (läroplanens krav) helt enkelt innebar att DDR:s egen presentation av landet skulle prägla de svenska läromedlen.

Ord som diktatur, bristande demokrati eller brott mot mänskliga rättigheter skulle inte finnas i de svenska läromedlen. Om man skulle vara objektiv, saklig och allsidig fick ej heller kritik mot DDR:s socialistiska samhällssystem finnas. 

Jag blir lika ledsen var gång jag får knäppa frågor om varför min familj flydde 1949 från sovjetisk ockupation, men jag förstår också att jag talar med offer för myten om Sverige som ett ”neutralt” och ”alliansfritt” land. Att dessa människor har indoktrinerats i skolan genom sina läroböcker. De fick lära sig om Hitler och nazismen, men inte om kommunismens brott och att det bara fanns diktaturer bakom järnridån. Det är en konsekvens av att vi haft makthavare som hovsamt bugat för diktaturer.

I senaste numret av Magasinet Neo (5/2014) skriver jag om flyktingarna på Östersjön, om människor som drunknade eller överlevde då de flydde en diktatur, och om de enorma resurser diktaturen lade på att hindra folk att fly. Länk här. 

 

Publicerat i alliansfrihet, andra väldskriget, DDR, Stasi, Sverige, Tyskland

Varför hymla? Finländsk ambassadör sjunger ut om nordiska agenter på finsk mark

För ett år sedan bloggade jag om en intressant dokumentär om kalla kriget som skulle sändas på NRK. Den norske journalisten Morten Jerntoft skulle komma med en ny dokumentär som beskrev norskt engagemang i kalla krigs-konflikten.

Jag refererade även till en spännande dokumentär som Jerntoft och Odd Isungset gjorde redan 1991. Den hette ”Finlandsspionasjen” och handlade om finländare som varit norska agenter under kalla kriget. Eller som programledarens påannonsering summerar: hur ett nordiskt land kränker ett annat.

Kränkta anser sig många människor vara nuförtiden, men en vän av ordningen brukar påminna mig om att det bara är territorier som kan bli det. Oavsett har frågan om finländarna som jobbat för norrmännen (och Nato-sfären) varit en ytterst känslig fråga.

I IB-affären 1973 framkom det att svenska IB-agenter varit verksamma på finsk mark. Finland fick klädsamt spela kränkta.

I Jerntofts och Isungsets dokumentär från 1991, länk här, finns det en och annan norrman som vrider sig som en mask för att man tar upp frågan om vad norrmännen hittat på i Finland. Så oerhört befriande är det då att lyssna på den f d finländske ambassadören i Oslo, Lars Lindemann, som har en helt annan syn på det där med främmande makts agenter på finsk mark:

”Helsingfors vimlade ju av efterrettningsfolk från alla väderstreck, den tiden”, säger Lars Lindemann på sjungande finlandssvenska 13 minuter in i programmet här”Man var över huvud taget i Väster och i Norden mycket intresserad av hur nu Finland skulle klara sig. Skulle vi överleva eller inte överleva? Av den anledningen så var det inte så märkvärdigt vad norrmännen sysslade med.”

Ja, hur svårt kan det vara? Att säga hur det var.

Publicerat i Finland, IB, IB-affären allmänt, Norge, Sverige | 2 kommentarer

Jan Guillous historieförvanskning om Jan Guillou i Babel

På söndagskvällen var Jan Guillou inbjuden till SvT:s litteraturprogram Babel för att prata om sin bok Att inte vilja se. Det blev ett myspysigt inslag med upprepade skrattgurgel från programledaren Jessika Gedin, som sa att hon inte ville gå in på sakfrågan kring vad Jan Guillou sa i SvT:s morgonsoffa i början på september och vad striden sedan handlade om då han fick mothugg från historiker och författare (se 33.30 in i programmet).

Men problemet var ju att Jan Guillou gavs utförliga tillfällen att i Babel utveckla sin version av tvisten. Helt oemotsagd dessutom. Istället för förtydligande frågor från programledaren fick vi istället fniss och skratt.  

I går sa Jan Guillou att frågan som det tvistats om var huruvida man i Sverige visste eller inte visste om vad nazisterna gjorde, men så här sa han faktiskt i SvT:s morgonsoffa i september:

”Ett väldigt vanligt påstående är att jorå särskilt borgerligheten visste minsann exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå: Det är inte sant. Man visste inte”, säger Jan Guillou.

Reportern bad då Jan Guillou förklara.

”I maj 1945, när kriget är slut, så går amerikanska soldater in i det första förintelselägret och då kommer bilderna. Då kommer sanningen. Då vet man”, sa Jan Guillou, som därefter gör utläggningar om skillnaden mellan att vara tyskvänlig och nazist se länk här på SVT.

Det var bland annat detta historiker och journalister reagerade mot. De påminde på DN debatt om att första soldatintåget i ett koncentrationsläger var i januari 1945, inte maj. Det var Auschwitz. Det var sovjetiska soldater, inte amerikanska, som tågade in.

Tvisteämnets epicentrum handlade dock om att Jan Guillou påstått att ”borgerligheten” (de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) inte hade känt till förintelsen förrän efter andra världskriget. Som bevis hävdade Guillou att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visade att ”borgerligheten” inte kände till förintelsen eftersom det inte stått i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel. Därefter ändrade Guillou sig lite grand och sa att det hade stått på sidan åtta i tidningarna (underförstått, där ingen läste), varpå även detta blev ett diskussionsämne för Kultur-Sverige.

Låt oss nu åter bege oss till gårdagens Babel-studio hos SvT, där Jan Guillou av outgrundlig anledning fick svamla på om den så kallade tvisten: 

”Det finns en skola i Uppsala som hävdar någonting. De har fel förstås”, sa Jan Guillou bland annat varpå publiken skrattade. ”De hävdar något helt annat än vad jag hade väntat mig. Eller vad jag tycker föreföll mig rimligt.”

Problemet är att det är få invigda som begriper vad som åsyftas, och av de få som är lite insatta i frågan kan ändå knappt någon begripa vad Jan menar.

För vad är det för ”en skola i Uppsala” som ”hävdar någonting” och ”har fel förstås”?

De som gav sig in i debatten i början på september var alltså först och främst Elisabeth Åsbrink, Ola Larsmo, Helene Lööw, Karin Kvist-Geverts, Henrik Arnstad och Klas Åmark.

  • tre är bosatta i Stockholm, varav en (1) verkar ha koppling till Uppsala genom att vara född där (Arnstad enl Wiki). Av de andra två är en pensionerad professor vid Stockholms universitet och är troligen född och uppvuxen i Stockholm. En är född i Göteborg.
  • Två av kvinnorna som tagit debatten med Guillou är anställda forskare vid Uppsala universitet men folkbokförda i Stockholm.  
  • en av männen bor i Uppsala och är verksam som författare och litteraturkritiker.

Ska Uppsala universitets ledning känna sig kränkt över att Jan Guillou kallat det högre lärosätet för ”skola” i ett kulturprogram? Nja, knappast, eftersom bara 2 av 6 som kanske, möjligen, eventuellt är utpekade är anställda där. Finns det någon specifik teoribildning som uppsalaiter fört fram och som rör sig om stadsbornas (borgerligheten, dvs de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) insikter eller okunskap om förintelsen? Jag tvivlar.

Jan påstår något som låter precist och faktamässigt men som egentligen är något väldigt vagt odefinerbart och framför allt är påståendet svårt att kontrollera. Vem är det som haft fel och om vad? Frågorna blir bara fler. Själv undrar jag vad Jessika Gedin och publiken skrattade åt egentligen? Att de liksom jag inte heller förstod vad Jan Guillou menade kanske? 

Varför tar jag upp det här på min blogg? Därför att jag känner igen Jans teknik. Så här är det mest hela tiden om IB- och KGB-affären, för att inte tala om när han talar om sin egen bakgrund. Det han säger låter kanske ytligt sett bra, men den som börjar granska vad han egentligen har sagt slutar oftast i ett sisofysarbete där frågorna bara tycks föröka sig.

Jessika Gedin säger i en replik att Jan är van vid ”att vara i hetluften” och nämner IB-affären och en ordstrid mot en Hollywoodfru som exempel. Allt serveras som fniss och kul i studion. Men hur kul är IB-affären egentligen? Medan Jessika Fedin kallar IB-afären för ”en offentlig konflikt” är sanningen att den faktiskt handlade om liv och död för vissa.

Jan Guillou blev dömd till fängelse för spioneri 1974. Ja, vad är spioneri egentligen? Jag tar hjälp av Svenska akademins ordbok:

”vid sidan om förräderibrotten (är det) det allvarligaste av brotten mot rikets säkerhet. Utmärkande för spioneribrotten är att de förövas med uppsåt att gå främmande makt tillhanda”, står det att läsa.

Vidare framgår det av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt att Jan Guillou under konspirativa former vid årsskiftet 1972/73 sänt ett hemligt kurirbrev till Beirut till en av ledarna i DPFLP, en till KGB och terrororganisationen PFLP närstående palestinsk organisation. Vad ville Jan Guillou? Jo, att den svenske medborgaren Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot, brevet kan ni läsa här. 

”Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas,” skriver Jan Guillou i brevet till underrättelsechefen i DPFLP, där utförliga instruktioner om hur ”förhöret” ska gå till och vilken information som DPFLP ska få fram åt Jan återfinns.

Det hela avslutas med ett: ”Med kommunistisk hälsning” (I efterhand kallas det här journalistik av många journalister).

För mig är en läsning av Jan Guillous brev till DFPLP ett mycket tydligt bevis på att Jan Guillou ville att DPFLP skulle utsätta Gunnar Ekberg för hot och troligen även tortyr. (De palestinska marxistiska rörelserna var varken kända för att vara demokratiska eller respektera mänskliga rättigheter, därav Gunnar Ekbergs rubrik ”En dödsdom” i boken De ska ju ändå dö). Frågorna Jan Guillou ville att DPDLP skulle ställa till Ekberg var många och kan ej betecknas som något annat än av underrättelsekaraktär. Att vi senare fått veta att det hela föregicks av ett fem år långt intimt umgänge mellan Jan Guillou och KGB gör hela historien än mer solkig.

Är det detta som SvT och Babel anser vara kriteriet för ”att vara i hetluften” och ”i offentlig konflikt”, värt att fnissa och skrattgurgla åt? 

I Babel frågar Jessika Gedin Jan Guillou om hans känslor kring kritikerstormarna mot honom.

”Blir du ledsen när det här händer?”

”Ja, det blir jag nog”, svarar Guillou efter någon sekunds tvekan.

För några år sedan fick jag höra att Jan Guillou gråter när han tittar på Piff och Puff på julafton. Och att han gråter när han skriver på sin skrivmaskin. Han har också berättat att han är ledsen för att Expressen kallade honom ”KGB-agent”, trots att ”avslöjandet” baserades helt och hållet på vad Jan Guillou själv berättat. Och nu får jag alltså höra att Jan blir ledsen om någon ifrågasätter vad han sagt om nazismen.

Numera är alltså Jan Guillou ledsen och sårad för väldigt mycket, trots att han genom åren gjort sig känd för att vara skoningslös mot en mängd människor som han plötsligt vräkt invektiv över: 

”Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan”, sa Jan Guillou t ex till Tidningen Focus 29 augusti 2008.

Denna nya image av den gråtande och missförstådde författaren borde ha fått journalister och programledare att ha en lite avvaktande hållning till Jan Guillou. I Babel såg man i alla fall inte röken av den. Istället får Jan Guillou lägga en ny aktör till listan som han blir ledsen av.

”Att bli uthängd i Dagens Nyheter ett par gånger som.. Han är nog. Ja vi måste fråga oss om varför han stödjer nazisterna så mycket”, säger Jan Guillou och Jessika Gedin sitter bara stumt och lyssnar.

Jan Guillou utvecklar att man i DN automatiskt ”hamnar i underläge därför att det finns så många som upprepar samma saker”.

”Jag vill inte bli kallad nazist”, säger Jan Guillou (ca 35 min in i programmet)

Kunde inte Jessika Gedin bett Jan Guillou att precisera sig. Vem har påstått att han är nazist? Var står detta? Jag skulle gärna vilja veta var detta kan hittas!

Programmet avslutas med att vi får ta del av Jan Guillous revanschlystnad. Han gillar att sitta i arkiven och hitta fakta, för han har ju rätt.

”Om man ska skriva om någonting som är svårt så får man ju först ta reda på hur det ligger till först. Väl där så blir man ju inte någon tvärsäker idiot bara för att andra extremister har en underlig uppfattning om vad  som är nazism och inte nazism och sånt där”, säger han.

Jag har funderat på de här två sista meningarna. Vem är den tvärsäkre idioten? Och vem är extremist förutom de andra extremisterna? Vilka är de andra extremisterna? Gång på gång kommer jag till samma fråga: Varför i hela fridens namn ställer svenska journalister och programledare så sällan följdfrågor till Jan Guillou så man kan förstå vad i hela fridens namn karln menar?

Publicerat i andra väldskriget, Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 2 kommentarer

Vad SOE-agenter som ”Fifi” gjorde var känt redan på 90-talet via BBC

I höst har det släppts tusentals dokument från National Archives som bland annat gett oss en fördjupad bild av arbetet inom SOE, Special Operation Excecutive. En av agenterna som det skrivits mycket om de senaste dagarna är ”Fifi”, vars identitet nu är offentliggjord. Ni kan läsa mer på National Archives blogg om Marie Chilver alias ”Fifi”. länk också här. 

Här har ni flera länkar till BBC, till Telegraph och ännu en artikel med bilder i Telegraph.

Tydligen har det gått mycket rykten om ”Fifi”. Hennes främsta uppdrag var alltså att testa rekryter som SOE skulle skicka in i fiendeland. Frågan var om de kunde hålla tyst? Rykten har gått om att hon testade dem i sänghalmen, men något sådant ska ej finnas bevis för i de brittiska arkiven. Det var enklare än så. ”Fifi” var vacker och charmerande. Hennes cover var att vara den franske journalisten ”Christine Collard”, som behövde lite hjälp.

”She was tasked with charming young trainees and engaging them in conversation over drinks or dinner, gaining their confidence and extracting information from them. The reports she wrote decided whether the trainees could be trusted on foreign assignments, and for some she was their downfall”, står det i artikeln i Telegraph.

Är det här då något nytt? Absolut inte. Redan på 1990-talet ställde SOE-sekreteraren Noreen Riols upp i en BBC-dokumentär och berättade just precis om exakt samma tester.

Riols var drygt fyrtio år senare fortfarande en strålande skönhet, som berättade om ett av sina fall med en dansk blivande motståndsman som låg i slutfasen på sin träning. Plötsligt en dag blev han utbjuden på middag av sin instruktör. Där på ett hotell i Bournemouth dök Riols upp och hon blev genast bjuden att sitta med sällskapet. Då fick befälet ett samtal och återvände en kort stund senare med det beklagande beskedet att han var tvungen att lämna dem en stund, men att han strax skulle komma tillbaka (vilket han naturligtvis inte gjorde).

Riols uppdrag var alltså detsamma som ”Fifis”, att testa agentens försiktighet i vardagliga situationer och få dem att prata. Efter maten gick Riols och den danske blivande motståndsmannen ut på altanen för att titta på havet.

”Jag lät honom hålla min hand och bli sentimental”, berättar Riols.

Hon frågade honom hur länge han skulle stanna i Storbritannien. Den danske blivande motståndsmannen svarade genast att han skulle lämna öarna nästa vecka.

”Åh vart ska du?” frågade hon enligt egen utsago ”storögt”.

”Well, I’ll be parachuted back into Denmark”, svarade han.  

Den fortsatta konversationen är ganska pinsam för dansken. Riols behöver tydligen bara säga lite ”Oh” och ”What do you mean?” för att han skulle berätta precis allt och mer därtill. Att det just nu var jättemånga som fälldes över Europa och att de skulle vara spioner i fiendeland och att han ska organisera motståndsrörelser i Danmark som skulle stå beredda vid en allierad invasion. Riols konstaterade att hon inte behövde pressa honom mer eftersom det var meningslöst.

Han hade gått igenom all träning och där i månskenet, en varm sommarkväll, förstörde han alltihop”, berättade Riols.

You didn’t have to go to the pillow. De kvinnliga SOE-agenternas tester var mycket enklare än så.

Publicerat i Danmark, SOE

Stasi kände till libyska terrorplaner sex dagar före attentatet mot La Belle 1986

I sommar lade forskare vid Freie Universität Berlin fram studien ”Feindwärts der Mauer”, som visar att Stasi i förväg kände till de libyska terrorplanerna mot diskoteket La Belle i Västberlin 1986.

La Belle var ett diskotek som ofta besöktes av amerikanska soldater. Natten mellan den 4 och 5 april exploderade en bomb i diskoteket. Tre personer dödades, en turkisk kvinna samt två amerikanska soldater. Över 200 personer skadades varav många blev handikappade.

Libyen och dess ledare Muhammad Khadaffi pekades ut för dådet och det hela ledde till amerikanska bombrepressalier mot Libyen. I sommar har bland annat Die Welt skrivit om att historikerna Klaus Schroeder und Jochen Stadt kunnat visa att Stasi hade information om dådet sex dagar före attentatet. Orsaken var att sprängmedel och kulsprutepistoler hade smugglats via Checkpoint Charlie och placerats hos en palestinsk student i Västberlin vid namn Imad Salim Mahmood. I de dokument som forskarna  har hittat står noteringen ”IM der XXII” vid Mahmoods namn.

”Das ist ein ziemlich eindeutiger Hinweis, dass der Palästinenser, der offiziell an der Technischen Universität im westlichen Bezirk Charlottenburg studierte, als Spitzel der angeblich für ”Terrorabwehr” zuständigen MfS-Hauptabteilung XXII tätig war.

In Wirklichkeit unterstützte diese Abteilung linksextreme und arabisch-nationalistische, jedoch auch rechtsradikale Terroristen bei ihrem Kampf gegen die westlichen Demokratien”, skriver Die Welt. 

Det är alltså ett starkt bevis för att Mahmood var Stasiagent för avdelningen XXII, som ibland kallas kontraterrorismavdelning, men som sysslade med precis det motsatta, nämligen stöd till höger- såväl som vänsterextremism liksom arabisk-nationalistiska kretsar, allt med enda syftet att skada de västliga demokratierna, vilket även framgår här av information från Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. 

2001 dömdes fyra personer, varav två var varit anställda på libyska ambassader, till mångåriga fängelsestraff för dådet, vilket bland annat NY Times kan berätta mer om här.

Publicerat i DDR, Stasi, terrorism, Tyskland | 5 kommentarer

Saima Jönsson Fahoum uppger att hon har svårt att säga nej till uppdrag

Sydnytt har intervjuat vänsterns toppkandidat Saima Jönsson Fahoum till Region Skåne. Hon har angett att hon har ”Svårt att säga nej till uppdrag”, vilket i alla fall får mig att rysa. Själv ser jag henne främst som den mångårigt säkerhetstjänstutredda kvinnan som var gift med terrorledaren Marwan al Fahoum 1976-92, han som via danska Blekingegadeligan skulle kidnappa Jörn Rausing i Lund 1985 och utkräva 25 miljoner dollar av Rausingfamiljen.

Fahoum var Blekingegadeligans förbindelseofficer 1979 och fram till gripandet av ligan efter mordet på en polisman på Købmagergade. Detta går att läsa om i böckerna om Blekingegadeligan.

Saima har ju en alldeles egen historia. Bland annat är ju hon en av de utpekade i Säpos s k Tjörnärende (figurerar i Sjukhusaffären).

Min man Gunnar Ekberg gick ju kurir till henne från terror/PFLP-ledaren Wadie Haddad 1972 (vilket går att läsa om i hans bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst och som kom ut 2009, brevet avfotograferades i oöppnad form av en skicklig polisfotograf i Malmö)

Tittar ni på filmen Carlos the Jackal börjar den ju med ett mord i en lägenhet. Det är Carlos som i juli 1975 dödar två franska DST-tjänstemän och den precis avhoppade PFLP-medarbetaren Michel Moukarbal. Filmen tar ej upp detta, men när man söker igenom Moukarbals tillhörigheter efter morden hittar man bland annat visitkort och adresser till… personer som ingår i den rånarliga som senare döps till Blekingagadeligan samt ”Saima JONSSON, Haganäs, Älmhult”.

I Säporapporterna, som blev utförligt citerade i olika tidningar 1988, påstås hon alltså främst ha varit kurir, men utpekas även för att ha deltagit i planeringen av terroraktionen mot Shell-rafinaderiet i Singapore i januari 1974. Detta terrordåd var ett samarbete mellan PFLP och Japanska Röda Armén, men det misslyckades då terroristerna lyckligtvis var rätt dåliga sjömän, för de körde på grund och sköt mot personal från så långt håll att folk kunde ta skydd och ingen blev skadad. Däremot ska några sjömän ha blivit tagna som gisslan.

Aftonbladets Stefan Borg intervjuar Saima Jönsson 1988. Hon säger att hon tar avstånd från terrorism men Borg skriver att hon har ”viss förståelse för sabotaget mot Shell-raffinaderiet i Singapore”

”Eftersom det var en aktion för det vietnamesiska folket och emot USA:s krig i Vietnam”, citerar Borg henne.

Detta som en liten resumé varför jag har en helt annan bild av innebörden i att ha ”Svårt att säga nej till uppdrag”

Publicerat i Japanska Röda Armén, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sverige

Motsägelsefullt kring Mikael Wiehes pappas motståndsbakgrund

Ikväll har jag sett programmet ”Vem tror du att du är?”, som kan ses här på SVT Play. Som släktforskare gillar jag programidén, även om jag kan ha en och annan synpunkt ibland.

”För att veta vem man är måste man veta sitt ursprung”, heter det i programidén.

Kvällens program handlade om musikern och Malmöbon Mikael Wiehe, som till en del visste var han kom ifrån, men som behövde fylla i en och annan lucka, i synnerhet vad det gällde hans far.

Programidén har alltså sina höjdpunkter varje gång ”kändisen” träffar en släktforskare eller historiker som kan berätta fylligt om olika personligheter i släkten, och om hur de har tolkat arkivhandlingarna. Wiehe har onekligen en spännande dansk släkt mer än två generationer bort, men orsaken till att jag tar upp programmet på min blogg beror på hur fadern skildas. Jag sitter nämligen mest som ett frågetecken.

Enligt Mikael Wiehe skulle hans far alltså gått med i motståndsrörelsen 1940, samma år som Danmark ockuperades. Han ska sedan ha suttit i fängelse. 

Det låter ju ädelt, men vilka belägg fick vi i programmet? Att fadern Adam Christian Wiehe har tillhört ”Militaergruppe” och att han suttit i fängelse, men när han kom dit vet man inte. Han släpptes troligen den 5 maj 1945. Han ska ha fängslats för att ha tillverkat falska legitimationer.

Men vad säger detta oss? Har vi ett bevis för ett storartat mod med små resurser, som Mikael Wiehe tolkar in? Faktiskt inte. 

I programmet påstås att Danmark hade en motståndsrörelse på 50 000 man (tja, eller män och kvinnor kanske det ska vara). Men den danska Modstandsdatabasen består av långt mycket fler personer. I dag finns 89 409 namn, varav ungefär 59 000 är sökbara.

2011 arrangerade jag ett studiebesök på Frihedsmuseet, som administrerar databasen. Vi fick en specialguidning av museichefen. Efter guidningen frågade jag om de höga siffrorna på motståndsmännen- och kvinnorna. Man skulle ju kunna tro att det danska motståndet var väl förankrat i folklagren. Två-tre procent av befolkningen ingick ju i motståndsrörelsen! Eller… hur var det nu?!?

Museichefen log lite och sa att det fanns en grundkärna av motståndsmän och att väääldigt många gått med i motståndsrörelsen de sista månaderna.

Aha tänkte jag. Ungefär som att byta fotbollslag man hejjar på när det närmar sig slutspel.

Det här och många andra besök i Danmark har lärt mig mycket om andra världskrigets motståndsrörelser, bland annat att man ska vara försiktig med det där med vilka som varit motståndsmän och inte och vilka som varit hjältar eller inte. Vilka som var ”de riktiga” motståndsmännen och kvinnorna, samt inte minst vilken sida de stått på, för alla var ju inte för demokrati.

”Min far var en starkt engagerad människa som tog ställning med risk för sitt liv”, säger Mikael Wiehe i programmet.

Men på Adam Christian Wiehes blad i motståndsdatabasen framgår bara att han tillhört Militaergruppe och att han fått lön, från den 5-13 maj 1945. Han har alltså fått nio dagars lön efter befrielsen av Danmark. Ytterligare några i gruppen som Adam Christian Wiehe tillhörde, och även några av de på förstasidan i pappren som visas, har också fått lön för exakt samma period, men annars är informationen precis lika knapphändig om hela högen. De har enbart ingått i Militaergruppe. Liksom hos Adam Christan Wiehe finns inga övriga källhänvisningar, ingen litteratur, ingenting.

Kanske det viktigaste av allt. Mannen på Vestre fängelset pekar och visar att den ende i gruppen som var militär i ”Militaergruppe” var befälet. Alla andra var civilister. Jag kollar på nätet kring ”Militaergruppe” och konstaterar att olika källor hänvisar till att dessa grupper inrättades på våren 1944 för att samla lokala motståndsmän och på så sätt säkra lojaliteten till staten och till armén.

Således ges i programmet inga som helst bevis för att Adam Christian Wiehe varit motståndsman i fem år. Ska vi tro Modstandsdatabasen kan han ha varit med allt från några dagar till uppemot ett år.

Jag finner det intressant med den korta lönen. Antingen har gruppen varit i tjänst en kort tid efter befrielse, eller så kan de ha avväpnats snabbt och skickats hem med lön, med hänvisning att de borde hem nu eftersom kriget var slut. För så gick det nämligen till i Danmark vid krigsslutet. Man var helt enkelt rädd för inbördeskrig och strider mellan de olika motståndsgrupperna.

Sett ur detta perspektiv ger jag tummen ner för programmakarna av ”Vem tror du att du är?” Det där var faktiskt riktigt dåligt gjort. Programmet gav tittarna sken av en flera år lång motståndskamp, men av alla arkivhandlingar som lades fram kan den insatte konstatera att det inte alls fanns belägg för detta. Denna upplysning borde ha getts i programmet! 

Så här kan det vara med arkivforskning. Vi har ett påstående som vi försöker finna belägg för. Ibland hittar vi belägg. Ibland hittar vi motbevis. Ibland kan de ta en tio-tjugo år eller så innan vi får ett svar på våra frågor. Ibland vet vi inte vad vi ska tro.

Själv har jag i många år hört uppgifter om min släkt som jag kunnat motbevisa med dokument i svenska och utländska arkiv. Ni anar inte hur många arkivarier eller företrädare för olika organisationer som ägnar mycket tid åt att dementera och klargöra hur det egentligen var. Man ska t ex inte tro på alla Kongoveteranhistorier som media förmedlat. En del av dessa historier är helt enkelt bevisligen inte sanna. För att ta ett exempel.

Med detta alltså inte sagt att Mikael Wiehes pappa inte var en stor hjälte. Jag menar bara på att vi faktiskt inte vet efter att ha sett SVT:s program.

Här är förresten ett kort på en riktig hjälte. En av de sista stora levande. Jörgen Kieler, som fyllde 95 år nyligen.

Publicerat i andra väldskriget, Danmark

Ovanligt mesiga invektiv i Guillous försvarsvokabulär – från Sancho Panza till Viggo Skjold Hansen

Jan Guillou har i veckan suttit i tv-soffan hos SVT och berättat om sin nya bok och sagt att vi i Sverige inte kände till förintelsen förrän 1945. Ilskan lät inte vänta på sig. Det började på sociala medier, t ex här ett inlägg på facebook av Ola Larsmo och Henrik Arnstad har gjort ett inlägg här.

I går publicerade fyra forskare och författare vid namn Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmo, Helene Lööw och Elisabeth Åsbrink ett inlägg på DN Debatt där de anklagade Jan Guillou för historieförfalskning, bland annat då han påstod att det var i maj 1945 som amerikanska soldater kom in i det första förintelselägret.

”Då kommer sanningen. Då vet man”, säger Jan Guillou i SVT.

Skribenterna påminner om att det första soldatintåget i Auschwitz var i januari 1945. Det var sovjetiska soldater som tågade in.

Det viktigaste är dock att svenskarna påstås inte ha känt till förintelsen. Guillou hävdar att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visar att folk inte kände till förintelsen eftersom det inte stod i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel.

I Expressen kommenterar Jan Guillou de fyras anklagelser om historieförfalskning.

”Jag måste säga att det förefaller omoget och överdrivet”, säger Guillou till Expressen om anklagelserna.

Han börjar hänvisa till att de fyra debattörerna inte läst hans bok. Men det var ju inte boken de protesterade mot utan mot vad Jan Guillou sa i SVT om vad svenskarna visste och inte visste. I SVT i morse fick jag höra att Jan Guillou justerat påståendet till att det visst fanns notiser på sidan 8 under kriget, vilket enligt Guillou betyder att folk i alla fall inte kände till förintelsen eftersom inte alla läste notiserna på sidan 8. Han fick sakligt mothugg av bl a Karin Kvist-Geverts, om vad som slagits upp stort och inte blivit notiser. Guillou avfärdade det hela med att de ägnar sig åt ”nördforskning”.

Jan Guillous ordval är intressant. Han hugger tillbaka med klassisk härskarteknik, fast enligt min mening är han ovanligt kraftlös. 

Ordvalet omoget, överdrivet och nördforskning är faktiskt inte alls starka ord om man jämför med vad han tidigare använt sig av. 

När Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel 2009 gick i offentligt polemik mot Jan Guillou då han i sina s k memoarer skrivit att hennes far, som varit kopplad till FIB/Kulturfront 1973, begått mened i samband med IB-rättegången. Jan Guillous svar i DN blev:

”Det är obestridliga fakta, det finns inte minsta utrymme för ett försvar av denna mened”, sa han här.

Hans teknik att göra ner Cissi Elwin Frenkel är intressant. Det riktigt lyser mellan raderna att Jan Guillous tilltal av en f d journalistkollega och vd är av ”lilla gumman”-typen. Han förklarar att han är ledsen för vad hon har gjort. Hon borde ha kontaktat honom istället för att ta det här i offentligheten. Hon har ju ”missuppfattat de juridiska turerna kring rättegången”, säger mannen som själv har ganska blygsamma juridiska meriter från svenska universitetsväsendet.

(Fullbordad mened begår man enligt NE inför avslutad berättelse i domstol. Enligt min snabba koll blandar Jan Guillou ihop förhör före rättegången med vad som sker på själva rättegången där Elwin vittnar, se not 1 nedan för överintresserade)

Jan Guillous användning av olika invektiv mot så kallade motståndare nådde troligen hausse under åren 2000-2010.

År 2000 hoppade han i en krönikaäventyraren Göran Kropp och några andra äventyrare som varit på Nordpolen och i självförsvar skjutit en isbjörn. Jag noterar många intressanta val av ord i denna lilla krönika. Kropp & Co är ”kriminella tjuvjägare”, tillhör en ”skandinavisk förbrytarliga”, det är en ”brottsserie”, ”tjuvjakt” och någon är ”tjuvskytt”.

Varför Jan Guillou tog i från tårna förstår jag inte, eftersom Jan Guillou själv bara några månader tidigare skrivit en krönika om att han skjutit isbjörn och att detta skulle ses som en ”solidaritetshandling”. Den betalda turistjakten på isbjörn sändes på TV4. 

Det här säger något om det mediefenomen som Jan Guillou var vid den här tiden. Vem annars hade kommit undan med att både håna några som skjutit isbjörn i självförsvar och själv vara på tv skjutandes isbjörn nästan samtidigt? Kanske var det den här isbjörnen som ligger i skrivarstugan som sköts i TV4?

Att Kropp förlorade den senare förtalsrättegången förvånar inte mig, eftersom Guillou är väl bevandrad i sådana här ärenden då han dels bevakade tryckfrihetsmålet Göran Rosenberg vs Svante Winqvist på 70-talet i egenskap av journalist och dels var en så kallad part i målet om vad som hänt eller inte hänt innan oskyldiga turister skjutits ihjäl på Lod Airport. Winqvist vann förresten.

År 2009 kom Expressens Guillou-avslöjande där Jan Guillou berättade att han utfört uppdrag för KGB, vilket ledde till att Guillou kallades KGB-agent av Expressen.

2010 kom så pocketupplagan med ett utlovat förklarande tilläggskapitel. Den som hade hoppats på förklaringar kring KGB torde ha blivit besviken. Istället staplades invektiven på varandra kring en mängd personer m m.

Restaurangen där Guillou träffat Expressenjournalisten Micke Ölander ”hade oförtjänst gott rykte”, Jan beställde ”överdrivet billigt rödvin” och i efterhand funderar Jan Guillou över Expressensjournalistens ”egendomliga journalistiska beteende” och varför Ölander senare ägnar sig åt ”efterhandskonstruktioner”. Jan Guillou påstår vidare att Ölander ska ha drabbats av panik. ”Därav den annars svårförklarliga minnesluckan över vad jag svarade”, skriver han. Expressen har ägnat sig åt en ”kampanj” och en person som arbetat för IB som ej nämns vid namn men som uttalat sig i media ska enligt Guillou vara en ”mytoman” (personen det syftas på är Donald Forsberg)

Journalisten Arne Lemberg ska ha lämnat en ”angivarrapport” om Jan Guillou till Säpo medan Jan Guillou beskriver sina mellanhavanden med KGB-officeren som en situation där Guillou styr och har full kontroll på relationen och där Guillou vet hur det går till när man spelar med en KGB-officer (läs: Guillou skildrar sig själv som professionell)

Det framkommer att Jan är ledsen då han blivit sviken av sin vän Lemberg, som gått till Säpo, men råkar också by the way nämna att Lemberg ”hade ett inte obetydligt straffregister” för att sedan räkna upp vad det var. Jan Guillou är förresten dömd för medhjälp till olaga intrång 1973 och till tio månaders fängelse för spionage 1974. Lemberg når inte upp till Guillous straffrättsliga ”verkshöjd”.

Lembergs berättelse påstås vidare vara fylld av ”självmotsägelser”, ord som ”förskönat” och ”förtigit” förekommer också i Guillous beskrivning. Jag avhåller mig från vidare påståenden kring en avliden.

Donald Forsberg kan inte enligt Guillou ha spionerat på Jan Guillou på Tennstopet eftersom Forsberg varit 19 år vid tillfället ”vilket är väldigt ungt för en IB-agent” (Tja, min man var 19 år när han utförde sitt första uppdrag för IB, så argumentet föll ganska platt). Guillou beskriver att Donald Forsberg i media berättar ”livfullt” och ”fabulerar” om att sovjetagenter raggade på Tennstopet och bjöd journalister på öl.

Den tidigare chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, uppges av Guillou varit ”knappast framstående” som författare, snarare att han ägnat sig åt en ”hobbyverksamhet” efter sin pensionering. Tore Forsberg ska ha varit ”lika konspirativt lagd” som Expressens Mikael Hylin och f d IB-agenten Donald Forsberg. Tore Forsberg ska ha ägnat sig åt ”sladder” och denna berättelse ”kryddad av fantasi” ska sedan ha hamnat hos min man Gunnar Ekberg som ”på nästan varje punkt lyckats missförstå den av sprit marinerade berättelse från Tore Forsberg”.

Vid Tore Forsbergs begravning ska ”gamla spioner, privatspanare och mytomaner” från ”kamratföreningen” Sveriges öga och öra ha paraderat vid hans bår.

Jag har varit med och grundat föreningen och var med på begravningen. Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Jag är varken gammal eller ny spion, privatspanare och/eller mytoman.

Vidare kallas den av PM Nilsson (i dag politisk ledarskribent på DI) grundade debattsajten Newsmill för ”skvaller- och förtalssajten” där bland annat frilansjournalisten Tonchi Perchan gör ett inlägg och där han uppges inte veta bättre. Perchan borde kollat med Jan instället för att använda sin ”fantasi som enda källa”.  Vidare ”ljuger Tonchi Percan fast sig”, enligt Jan.  

Den f d justitieministern Thomas Bodström ska ha framfört saker ”i en både ilsken och virrig blogg”. Var och vad framgår ej.

Detta som exempel på mångfalden i de Guillouska invektiven år 2000-2010. Överintresserade kan läsa mer om invektivens utveckling i Not 2, men det här räcker för att konstatera att Jan Guillous ton i krönikor och debatt har förändrats genom åren. 2010 framstår han som en Don Quijote som fäktas mot väderkvarnar! 

Ur detta perspektiv är dagens och gårdagens bemötande av Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmos, Helene Lööws och Elisabeth Åsbrinks inlägg på DN Debatt att betrakta som en personlighetsförändring nästan i paritet med den som Viggo Skjold Hansen genomgår i tv-serien Matador. 

Fast det finns en skillnad. Under ockupationen av Danmark hade Skjold Hansen samarbetat med tyskarna och vid befrielsen var han på väg till sin avrättning, men räddas. Sen blev han snäll som ett lamm, riktigt beskedlig. Den Guillouska förändringen tycker jag mig ha sett över en femårsperiod. Den började alltså inte med att han satte skägget i brevlådan gällande nazismens och förintelsen sensommaren 2014. Jag tror vändpunkten kom 2009 med Expressens KGB-avslöjande.

KGB-gate har skakat Guillou, det har han medgivit själv, men det är också något annat. Jag ser honom inte längre i ”expert-soffor” om spionage, terrorism o dyl. Under lång tid har han hoppat på folk till höger och vänster, men 2010 går han utan tvekan för långt. 

Förutom mängden invektiv per boksida känns det inte så smakligt när flera som råkar ut för hans attacker är döda och inte kan försvara sig.

Guillou hade vunnit på ett mer sakligt och faktainriktat språkval, och dessutom var det nog allt bra korkat att direkt eller indirekt hoppa på så många journalister på en gång.

I januari i år formligen mosade Jan Guillou Paul Frigyes i SVT:s tv-soffa. Sett så här i efterhand visade det sig att Frigyes bok innehöll några fel, men det gör faktiskt i princip alla böcker. Det där med om Guillou haft stora A i biologi var alltså ett påstående i Frigyes bok om att Jan sagt att han alltid haft det, varpå Frigyes gått igenom flera slutbetyg och inte hittat något A alls i biologi. Fru Skarp hade visserligen haft marinblått på vigseln och inte svart, det var fel i Frigyes bok, liksom att Jan Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg när han lämnade Solbacka (där ett A i biologi påträffades).

Men var allt detta så fruktansvärt att det krävdes så många löpsedlar, artiklar, nyhetsinslag i radio och tv, för att inte tala om en stoppad bok och ett rivet bokkontrakt med Nordstedts? Nej. I synnerhet inte när det fanns journalister, däribland jag, som läst Frigyes bok och uppfattat det som att Frigyes inte alls gjorde ner Guillou. Tvärtom är det uppenbart att han fascineras av honom som mediefenomen.

Även om Guillou vann på poäng där i SVT-studion i januari i år så förlorade han ändå. Därför att det var för brutalt för något som Jan Guillou vid 70 års ålder borde tagit sakligt. 

Åtta månader senare var Guillou där igen. Mysiga soffintervjuer men med uttalanden om svenska folkets insikter om nazismen under andra världskriget som ledde till ramaskrin på ansedda DN Debatt. Undertecknarna var en 56-årig författare, litteraturkritiker, tillika PEN-ordförande, en 53-årig välkänd forskare på nazism och som tidigare varit chef för Forum för levande historia, en 40-årig forskare som specialiserat sig på nazism samt en 49-årig Augustprisad journalist som skrivit om nazismen.

Att kalla dessa fyra personers inlägg för ”omoget och överdrivet” säger snarare något om Jan Guillous omdöme i dag. Det är som om han tappat fotfästet. Det självklara journalistiska mysljus som han i princip alltid blev inbjuden till tidigare borde han ha förvaltat bättre.

__________

NOT 1, ang Elwins PM

Jan Guillou angrep i sina s k memoarer Göran Elwin för att ha begått mened angående vad som hänt på ett möte före första publiceringen i FiB/Kulturfront 1973. Men vittnesmålen om vad som hänt varierar. Vad syftet var, vad som hände, vem som var där etc. Frågan är var sanningen ligger.

Genomläsning av förhören tyder på att det var ett ganska ostrukturerat möte, där folk har olika uppfattning om roller etc. Beslut om publicering ska redan ha fattats, säger någon. Det här mötet handlade om vad som kunde hända sen.

Allt tyder på att Jan Guillou varit den huvudsakligt föredragande och där Jan Guillou pekade ut delar i texterna där de enda juridiska eventuella tveksamheterna enligt Guillou sades gälla tryckfrihetsförordningen som förtal och liknande. Det är med bakgrund av detta som Elwin, som ska ha varit ganska tyst på mötet, ska ha gjort ett PM.

I efterhand kan jag ha full förståelse för att Elwin backar som en skrämd hare när hans PM dras in i förundersökningen. Det är ju uppenbart att de som riskerar åtal försöker göra honom delansvarig.

Värt att notera: Vid den här tiden framkommer det i media att Jan Guillou bland annat försökt förmå den palestinska organisationen DPFLP att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot, samt att Bratt och Guillou försökt att avlyssna en underrättelsetjänstchefs sovrum. Hade Elwin känt till detta hade han knappast skrivit ett PM om tryckfrihetsförordningsparagrafer!

Enligt min mening blandar Jan Guillou i sina memoarer ihop vad som sägs på det första inledande förhöret med Elwin under förundersökningen med vad som händer på själva rättegången.

NOT 2, invektiv

Sedan 1973 har Jan Guillou på olika sätt beskrivit min man. Man kan säga att han börjar med att berömma honom. I Fib/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt honom som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.” Ekberg skildras alltså som skicklig, ”effektiv”, ”betydelsefull”.

Men detta förändras snabbt. När en SvT-reporter i ett inslag som sänds den 16 maj 1973 ställer frågor om att Jan Guillou anklagas för brottsliga gärningar blir svaret att ”Detta är något som militären hittat på.” När SVT:s reporter refererar till att Gunnar Ekberg känner sig hotad säger Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Hoppar vi framåt i tiden till 2009 så skrev Guillou en debattartikel om att ”Ekberg är en hämdgirig mytoman” Förutom detta uppgav Jan Guillou att min man ägnat sig åt lögner och angiveri, ”Ekberg är och förblir den mest väldokumenterade skurken i modern svensk förvaltningshistoria”. Vidare påstod han att Säpo betraktades Ekbergs historier som sällan någon form av sanning, till och med Hans Holmér tog avstånd från hans rapportering. 

Hur kan det komma sig att Guillou förändrat beskrivningen av min man så radikalt på fyrtio år? Från att vara superskicklig agent till att vara den största skurken i svensk förvaltningshistoria, en mytoman dessutom? Den enda förklaring jag har, och den gäller generellt alla jag nämnt här ovan, från Cissi Elwin till Donald Forsberg. Så fort svenska journalister ger medias ljus till någon som har en annan version än den guillouskt utmejslade då är han förödande i sina försök att få bort personen ur sökarljuset. Likaså om någon tar den plats i medias ljus som Jan Guillou anser är hans.

Publicerat i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik | 1 kommentar

Vart tog Guillous favoritorganisation DPFLP vägen? Och PFLP-ledaren Fahoum? En opinionsundersökning i Gaza

Denna blogg handlar mycket om historia, närmre bestämt om vad som hände under kalla kriget. Främst om det som hände på 60- och 70-talet.

Ibland kan jag sitta och undra vart folk har tagit vägen, och ibland tar jag reda på det. Jag andas ibland här på bloggen att en del svenska våldsromantiker har gått och blivit sedesamma skattebetalare, egna företagare och professorer. Men hur var det med de utländska ”revolutionära” organisationerna? Och människorna?

Min man Gunnar Ekberg infiltrerade för svenska underrättelsetjänstens räkning den marxistiska terroristorganisationen PFLP och avslöjades 1973 i och med den så kallade IB-affären. Han fick fly hals över huvud just på grund av mordhot från ovan nämnda organisation. Jan Guillou, en av IB-avslöjarna, hade ju innan det så kallat journalistiska uppdraget för FIB Kulturfront haft hemliga och konspirativa kontakter med en av ledarna för PFLP:s systerorganisation DPFLP, dagens DFLP. I brevet till DPFLP-ledaren Abu Leila instruerar Jan Guillou under kodnamnet Abu Iad att Abu Leila ska gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot.

(Kopia på brevet samt förhört med Jan Guillou, som bredvilligt berättar om sina konspirativa kontakter och syftet med dessa har ni här)

PFLP var alltså en marxistisk terroristorganisation som spred skräck i världen genom sina spektakulära flygplanskapningar, som inleddes 1968. De två frontfigurerna och grundarna George Habash och Wadie Haddad var båda barnläkare. Wadie Haddad var förutom chef för terroristaktionerna även KGB-agent, vilket han hade rekryterats till som 1970. Genom att Sovjet periodvis pumpade in pengar och vapen i PFLP kunde Öst således upprätthålla en konflikt i området. Syftet var att ha en vagel i ögat på Väst.

DPFLP var alltså officiellt sett en utbrytarorganisation ur PFLP, men banden var täta. DPFLP hade dessutom en ledare som regelbundet hade möten med KGB-representanten i Beirut. Banden till Warszawapakten fanns således även här.

Terrorledaren Wadie Haddad avled 1978 på ett sjukhus i Östberlin, troligen efter förgiftning och möjligen orsakad av Mossad.   Han efterträddes av Marwan El Fahoum, som 1979 enligt böckerna om den danska Blekingegadeligan tog över som rånarligans formelle uppdragsgivare. Blekingegadeligan utförde sitt sista rån i november 1988 och efter mordet på en polis kunde de gripas och dömas. Fahoum var internationellt efterlyst, men greps aldrig. Däremot blev hans närmaste man Marc Rudin, som Fahoum skickat till Köpenhamn för att delta i rånet 1988 och som möjligen kan vara den som avlossade det dödande skottet, dömd.

Så vad gör alla de här personer och organisationer i dag? Marc Rudin ska enligt Jyllandsposten 2008 leva ett tillbakadraget liv i Zürich. Han undervisar i färglära och kalligrafi på en yrkesskola. Hans ex-flickvän jobbar som journalist i Mellanöstern.

2012MarwanPFLP:s hemsida

 

Marwan El Fahoum företräder fortfarande PFLP och var 2012 på Kuba på officiellt besök. På PFLP:s hemsida noterar jag att han 2009, 2012 och den 7 juli 2014, dvs för en dryg månad sedan, fortfarande presenteras som medlem av PFLP:s politbyrå. 

Men hur lever organisationerna i dag? Som med så mycket annat som var sponsrat av Sovjetunionen rycktes mattan under deras fötter genom murens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott en kort tid efteråt. Möjliga platser att gömma sig på och ha möten minimerades, det blev svårare med att få vård utomlands för partieliten och inte minst uteblev ekonomiskt och utbildningsmässigt stöd från de länder som rasat samman. Efter ett tag började dessutom nya ideoloigiska vindar blåsa.

På nätet berättar Al Monitor om en opinionsundersökning genomförd på Gazaområdet i februari i år. Den ska ha genomförts av Watan Center for Studies and Research på Gazaremsan. Jag känner varken till Al Monitor eller Watan Center sedan tidigare, men finner undersökningen intressant av många skäl, inte minst då jag hört att Hamas ska ha förlorat sympatisörer.

Så vad visar undersökningen? Jo följande:

  • Fatah 32,9 procent
  • Hamas 23,3 procent
  • Islamic Jihad 13,5 procent
  • PFLP 4,2 procent
  • DFLP 1,5 procent
  • No opinion 24,6 procent

Det styrande Hamas har mycket riktig förlorat i popularitet. Jag hittar här att när Hamas vann parlamentsvalet 2006 fick de 76/132 mandat, vilket är 58 procent. Fatah fick 43/132, vilket är 33 procent och ungefär samma sympatier som de hade 2006. Notera också att en fjärdedel av väljarna faktiskt inte håller på någonting alls. Sådant har vi inte i våra svenska opinionsundersökningar. Gruppen ”övrigt” brukar hos oss få något eller några procent och då brukar det finnas något pytteparti som folk väljer.

Men kolla också in vad som hänt med de gamla marxistorganisationerna. 4,2 procent till PFLP och Guillous gamla samarbetspart DPFLP lyckas bara få 1,5 procent i sympatier på Gaza.

Marxism verkar således vara ute. Till och med Carlos Schakalen har ju valt att svänga med i extremisternas opinionsvindar. Visserligen förklarade han under en rättegång 2011 att han var marxist-leninistisk yrkesrevolutionär men 2007 hade hans f d fru Magdalena Kopp, som har barn med honom, gett ut sina memoarer som visade på något annat. Kopp beskrev att Carlos övergivit marxismen för islam, som han konverterat till. Fast själv var Kopp inte övertygad om hans religiösa övertygelse.

Enligt Kopp ser dottern och hon Carlos som först och främst en sydamerikans macho. Han sa sig då beundra allt från Saddam HusseinUsama bin Laden, PFLP:s grundare George Habash samt diktatorn Hugo Chávez.  Tja. Det har inte gått så bra för Carlos idoler. Och inte för honom själv heller för den delen. Han sitter ju kvar bakom lås och bom.

Publicerat i 1500-tal, Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, Danmark, DPFLP, Ej kalla kriget men intressant ändå, Fatah, Jan Guillou, KGB, PFLP