Smygpremiär på dokumentär om Aleksander Radler – drygt två år efter erkännandet i DN

Den 26 juli 2012 erkände kyrkoherden i Burträsk och kyrkopolitikern Aleksander Rader att det var sant han arbetat för den fruktade säkerhetstjänsten Stasi i ungefär 25 år. Tidningen där erkännandet gjordes var Dagens Nyheter.

DN:s förstasida 2014.07.26

DN:s förstasida 2014.07.2

Jag hade sålt in artikeln som frilansjournalist till DN och istället för att tillbringa en ledig dag på stranden denna kokheta sommardag satt jag och svettades med tangenterna. DN ville att deras egen reporter skulle hämta in en kommentar från Radler, vilket var helt okey med mig i sommarhettan och med bara en dag ledigt.

Vid halv åtta kvällen innan publiceringen blev jag uppringd av en DN-medarbetare som meddelade det kommit ett medgivande från en familjemedlem att han arbetat för Stasi. Det var ju lite svårt att förhålla sig till, men vid 18-tiden hade uppenbarligen Katarina Lagerwall tydligen fått ett svar av Radler, aningens kryptiskt, men dock ett erkännande och som publicerades i tidningen.

Således hade jag själv inte sett slutprodukten morgonen den 26 juni, eftersom jag informerats om att artikeln jag godkänt i all hast fått skrivas om inför tryckningen. Två artiklar blev en och bådas namn hamnade under.

I morgon håller Tankesmedjan Frivärld ett seminarium där huvudpunkten är en förhandsvisning av dokumentärfilmen, som kommer att visas för allmänheten på SVT den 4 december, med repriser dagarna efter, se tablå här.

Så det är med viss förväntan jag ser fram emot morgondagen, både vad gäller filmen och eventuella reaktioner. Frågan är hur Sverige har mognat inför dessa intressanta men svåra frågor på dessa dryga två år.

Ett mysterium kvarstår. Varför en annan filmare, Peter Savodnik, lade ut en trailer för ett år sedan med en mycket intressant trailer. ”Being Radler” utlovades komma inom kort och Washington Post skrev om den. Men ett år senare har inget hänt. Den trailern har ni här och här:

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Stasichefen Markus Wolfs tappade ansikte – och hur olika han lanserades i Europa i bokform och i media

I söndags hade jag en artikel i Svenska Dagbladets kulturbilaga om den östtyska spionchefen Markus ”Mischa” Wolf. Artikeln, som ni hittar här, har den talande titeln ”Mannen som tappade ansiktet” och handlar om myterna om Markus Wolf. För flera år sedan noterade jag att de memoarer som vi hade i vår bokhylla, den engelska versionen ”Man without a face – The memoirs of a spymaster”, inte alls var samma bok som den tyska versionen.

Sedan lånade jag den svenska versionen, och upptäckte att den prytts med ett förord av Jan Guillou och översatts av Stefan Lindgren. Vilket radarpar! Enligt min bedömning kan översättaren inte vara någon annan än den före detta redaktören för SKP:s partiorgan Gnistan. Förordsskribenten Guillou hade 1974 i två rättsliga svenska instanser dömts för spionage genom IB-affären. Som grädde på moset berättade han 2009 för Expressen att han utfört uppdrag åt KGB i fem år och skrivit artiklar och fått betalt och skrivit på kvitton. 2010 konstaterade chefsåklagare Tomas Lindstrand, som har lång erfarenhet av förundersökningar i spion/säkerhetsärenden, att det varit korrekt av Expressen att kalla Guillou KGB-agent, se här.

Det var intressanta kombinationer av människor som i olika länder varit involverade i Markus Wolfs memoarer. Originalet spöksrevs alltså av en tidigare utrikeskorrespondent i DDR vid namn Anne McElvoy. I Sverige lade man arbetet på en duo som tycks ha haft en koncerngemensam samsyn med Markus Wolf.

De olika versionerna av Wolfs memoarer speglar faktiskt respektive lands behandling av fallet Wolf och hans Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, Stasis civila utrikesspionage.

Vid tidigt 90-tal publiceras kvalificerade artiklar i engelsktalande tidningar av akademiker som inte alls hovsamt bugade för Wolf. Tvärtom kallades han bland annat ”charmerande skojare” 1991 i Herald Tribune. En tung forskare möter Markus Wolf och reflekterar över mötet. Markus Wolf påstås vid murens fall under sin exil i Moskva ha tagit upp till 100 000 dollar för en intervju. Kommunisten hade blivit en riktig kapitalist!

Under sin exil i Moskva påstås Markus Wolf ha skrivit en dagbok, ”fylld av självmedlidande. Medvetet eller omedvetet skrev han om historien. Han övertygade sig själv om att den mystiske spionchefen hela tiden varit en intellektuell oliktänkare”, skriver Walter Laquer, ordförande för International Research Council inom Center for Strategic and International Studies, vars CV ni hittar här. (Wiki här)

Det är giftigt. I Tyskland håller man också en striktare hållning. Wolf intervjuas och kategoriskt publiceras frågor och svar. Initierade frågor ställs om relationen till KGB, till pressfrihet, om Guillaume etc.

Skandinavien tycks ha en förkärlek för östdiktaturer. När Wolfs memoarer ges ut 1997 hålls mys-pys-möten i flera länder. Markus Wolf kommer till Stockholm och DN:s Tomas Lisinski rapporterar om att han den 14 februari (gissningsvis 1998, artikeln ej årsdaterad) ska delta i ”en filosofisk debatt om orättvisor och visioner” på Lido på Hornsgatan. Den gamle spionchefen ska alltså filosofera om ämnen som ”När helgar ändamålet medlen?”, ”Blir orättvisan större om den drabbar fler?” och ”Medför våld alltid slutet på vackra mål?”. Diskussionspartners är, enligt artikelförfattaren, Gunnar Hökmark (M), Ulf Jonson, jesuitpater, Susanna Popova, chefredaktör Moderna Tider, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi samt Stefan Lindgren ”författare och översättare” (och f d Gnistanredaktör). Jag undrar vad de kom fram till…

Även i Danmark hyllades Markus Wolf, som 1998 fick hålla föredrag på Köpenhamns universitet. Tidigare PET-medaretare ilsknade till och förklarade att världen vänts upp och ner. Vid den här tiden framställdes dansk Säkerhetspolis PET (likt svensk Säkerhetspolis i Sverige) i media som en Stasi-verksamhet medan Markus Wolf enligt souschefen Niels Smidt behandlades nästan som en statsman ”som giver råd og vink om verdenssituationen i forbindelse med de demokratiske beslutningsprocesser.” (Jyllandsposten). Den tidigare souschefen Jørn Bro menade att Markus Wolf borde ha mötts av isande kyla och tystnad.

”Markus Wolf var inte någon som helst mästerspion, utan en man, som hänsynslöst utnyttjade polisstatens metoder för att få  makt över andra människor”, citerar Jyllandsposten honom.

PET-medarbetarna pekar också på det absurda. Hur kunde Danmark skildras som en polisstat med några få hundra anställda på PET medan Markus Wolf haft 100 000 man under sig (officiella antalet anställda vid murens fall var drygt 91 000). I någon annan artikel som jag inte hittar just nu liknar Bro Markus Wolf vid en Gestapo-chef.

Jag ser hur det i andra länder förs fram kvalificerad kritik mot Markus Wolf. Men i de svenska pressklippen är det sparsmakat, till och med frånvarande. I september 1997 väljer Expressens rubriksättare att kalla Markus Wolf för ”Den störste spionen av alla”, vilket i ingressen är nyanserat till ”kanske främste mästerspionen av dem alla”. Det Guillouska förordet återupprepas även (läs min SvD-artikel) i Nya Wermlandstidningen, som skriver att ”Mischa” ”ansågs på goda grunder ha varit en av det internationella spionagets främsta”. 

Det giftigaste jag hittar i Sverige är faktiskt skrivet av Aftonbladets journalist Dieter Strand, som reflekterar över stalinisten som friserar i sina memoarer, se här. Dieter Strand nämns för övrigt i Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi där den före detta ambassadtjänstemannen för DDR, tillika HVA-officeren, Wolfgang Eschka beskriver sitt umgänge med journalisterna Strand och Gunnar Fredriksson som ”öppet respektfullt, åsikts- och informationsutbyte”.

Sverige framstår i sammanhanget som en solitär med en märklig Guillosk enögdhet. Var fanns rösterna från den svenska samtidsforskningen? Var fanns rösterna från tidigare Säpomedarbetare eller den militära underrättelsetjänsten som kunde gett en annan nyans i den annars så enfärgade paletten?

Jag har funderat. Jag tror inte vi vid den här tiden hade några samtidsforskare med kunskap om DDR:s underrättelseverksamhet som kunde uttala sig. Vi har ju extremt tunnsått med det här fortfarande än i dag. Säpo och underrättelsetjänsten har ju dessutom traditionellt sett behandlats med stor skepsis av svensk media och det tuggmotstånd i debatten som finns i Danmark har vi ju inte riktigt här där vi mest ska nå koncensus. Men kanske mest märkbart av allt. Vi tycks inte ta intryck av vår omvärld.

Detta som en liten utvikning till den artikel jag hade i SvD Kultur i söndags. Den tycker jag att ni ska läsa! Länk här. 

Publicerat i DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, Markus Wolf, Stasi, Sverige

Stf Stasichefen för 25 år sedan: Vi övervakar inte folket. Vi är en del av folket. Vi arbetar tillsammans med folket

Det var länge sedan jag skrev om @mauerfall89, detta fantastiska historiska twitterkonto om vad som hände för exakt 25 år sedan i DDR, från picknicken i Sopron till murens fall den 9 november 1989.

Det finns många små godbitar. I dag levereras en i form av en aslång text från diktaturens partiorgan Neues Deutschland (ND), där ställföreträdande chefen Rudi Mittig intervjuas. Eller, tja, intervjuas. På klassiskt kommunistmanér talar och förklarar Mittig i evighet om de två frågor han får, se här.

Intressant är att Rudi Mittig förklarar Ministerium für Staatssicherheits, MfS, roll i samhället.

”Als Teil unseres Volkes sind wir dem gemeinsammen Anliegen verplichtet, alles für die gedeihliche Entwicklung und den Schutz unseres sozialistischen Staates zu tun”, står det bland annat.

Skärmdump från @mauerfall89

Skärmdump från @mauerfall89

Var Stasi en del av folket? BStU-forskarna Christian Vooss och Helmut Müller Enbergs har nyligen kommit ut med en bok, Indiskrete Gesellschaft, där de kartlagt den del av Stasis rapportörer som inte var så kallade IM (vard. Stasiagenter). Den officiella siffran som gällt sedan 90-talet om att var 85:e medborgare jobbade för eller rapporterade till Stasi är 2014 nu alltså reviderad. Nu är vi uppe i knappt en miljon människor. Allt från officerare, övriga anställa, IM samt ”representanter” för företag, institutioner och trappuppgångar.

Nu gäller den nya siffran att var 16:e medborgare antingen jobbade för eller rapporterade till Stasi. Så det där att Stasi var ”en del ev folket” är tyvärr ganska sant. 

Detta är dock ej samma sak som att folket frivilligt gick med på att bli rapportörer. Många ställdes inför svåra eller omöjliga val. Vill du ha en lägenhet? Vill du förvägras möjlighet att studera vidare? Vill du skydda dina barn? Vill du träffa dina barn?

Frågan vi måste ställa oss är om folket kände den samhörighet med Stasi som Mittig vill påskina. Den vrede som folket visade i samband med och efter murens fall talar sitt tydliga språk. 

Slutklämmen i Mittigs utläggning är ju också intressant, se bifogad bild. Han intygar att den ”totala övervakningsstaten” inte existerar, förutom i västlig medias fantasi!

”Das Ministerium für Staatssicherheit ‘überwacht’ nicht das Volk, es arbeitet mit dem Bürgern zusammen und im Interesse aller, denen der Sozialismus und das friedliche Leben der Menschen hierzulande am Herzen liegen”, avslutar Mittig.

Grovt översatt säger Mittig att Stasi inte övervakar folket, utan man arbetar tillsammans med medborgarna. Stasi påstås vidare arbeta i allas intresse, det vill säga de vars hjärtan klappar för socialismen och det fridfulla livet.

Det hemska är ju att han egentligen inte ljuger jättemycket. Jo, visst övervakade Stasi och SED-ledningen sin befolkning, men om var 16:e medborgare ”samarbetade” med Stasi så jobbade en stor del av befolkningen otvetydigt tillsammans med Stasi. Att vilja ha det fridfulla livet är ju onekligen en obehaglig omskrivning för att foga sig under bilan.

Neues Deutschland 1989.11.06. Stf Stasichefen Mittigs uttalande.

Neues Deutschland 1989.11.06. Stf Stasichefen Mittigs uttalande.

Neues Deutschland 1989.11.06

Neues Deutschland 1989.11.06

Publicerat i Uncategorized | Märkt ,

25 år sedan de sista liken efter DDR-flyktingar hittades – om den osynliga muren vi sällan tänker på

I dag berättar twitterkontot @mauerfall89 att man för exakt 25 år sedan hittade DDR-flyktingen Frank Bethmann drunkad. Han och två andra män, Uwe Petras och Dietmar Pommer som hittas två veckor senare, ska enligt Der Spiegel ha varit de sista DDR-medborgare som miste livet i ett flyktförsök.

Chris Gueffroy är ett namn som nämns som sista offret, men han är Berlinmurens sista offer. Han dog i februari för 25 år sedan. Människor fortsatte att drunkna i Östersjön.

Det läggs mycket fokus på Berlinmuren. Det fanns många vittnen till händelserna, och vi har bilder och filmmaterial från tragedierna men också de lyckade flyktförsöken. Allt fokus på Berlin gör att vi gärna missar att det fanns andra sätt att fly på. Hela den tysk-tyska gränsen var hårt bevakad och även här finns allt från tragedier till lyckad flykt.

Folk försökte fly vattenvägen också. Under perioden 1961-89 dog faktiskt fler människor drunkningsdöden i Östersjön än vad som dog vid Berlinmuren. Människor försökte ro, paddla, simma från en diktatur. Om detta och lite mer skriver jag om i senaste numret av Magasinet Neo. 

Publicerat i DDR, Stasi, Uncategorized

Den Hitlerfixerade svensken som blev lurad i skolan. Varför det är så svårt att förstå kalla kriget

Tänk dig ett område stort som halva Sverige. Och att just här bor 39 miljoner människor, och inte som i dag ett par futtiga miljoner. Nej, vi har 39 miljoner invånare och plötsligt blir vi invaderade av människor från resten av Sverige. Norrmännen flyr de också till oss. Hela 10 miljoner människor ”tränga sig på och slår sig ner i det redan tättbefolkade området utan ägodelar, utan arbete, utan ens en bostad.” 

Vad i hela fridens namn skriver jag om? Tysk flyktingsituation efter andra världskriget. Stockholmstidningen försökte i början på 50-talet beskriva situationen i Västtyskland. De mellansvenska och norrländska svenskarna som flyr är naturligtvis östtyskarna, som Stockholmstidningen beskriver som ”den mest oberäkneliga och svårbemästrade delen” av flyktingskaran. Den största andelen flyktingar var dock en konsekvens av Potsdamkonferensen. Vi talar om enorma folkomflyttningar, människor som flytt som inte kunnat återvända, kartor som ritats om, länder som flyttades som om de var på hjul. Detta fick enorma konsekvenser för enskilda individer.

Min mamma och hennes familj flydde sommaren 1949 från sovjetiska ockupationszonen av Tyskland, det som skulle bli DDR några månader senare. När jag nämner det för svenskar är det väldigt vanligt att de ser frågande ut och undrar varför i hela fridens namn någon skulle fly efter kriget. 1949? Andra världskriget var ju slut. De hade inte fattat att nästa krig redan hade börjat.

En annan motfråga jag brukar få är ”Var de judar?” Jag brukar svara att jag faktiskt inte har en susning, men jag tror inte det. Men fullt och fast kan jag inte svära på den punkten eftersom morfar tidigt blev föräldralös och växte upp på barnhem och hans rötter är något oklara. Motfrågan jag då i princip alltid får är ”Var de nazister”. Jag tar mig för pannan varje gång.

Svenskarna är sannerligen ett Hitlerfixerat folk. Svensken kan jättemycket om andra världskriget och ”vet” tvärsäkert att alla tyskar var nazister, förutom dom som var judar. Några har dock sett en film från Hollywood där Tom Cruise har lapp för ögat och försöker mörda Hitler, men trots detta ”vet” många svenskar att alla tyskar var nazister, även efter andra världskriget.

Att människor, oavsett religion eller etnisk härkomst, i miljontal flydde från länderna bakom järnridån, kring andra världskrigets slut men också under flera årtionden efteråt tycks vara svårt att förstå för svensken.

Jag har funderat på varför, men blev klokare bland annat efter att ha läst professor Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… där jag plötsligt fick veta att Stasi engagerat sig i mina tyskaböcker i skolan. Och att människor som gullade med diktaturerna, typ Britta Stenholm och Stellan Arvidson, faktiskt neg, bugade och bockade för just dessa diktaturer.

Stellan Arvidson var socialdemokratisk riksdagsman och kallas för enhetsskolans fader. Han var också ordförande för Vänskapsförbundet Sverige-DDR 1969-87.

Britta Stenholm var även hon socialdemokrat och engagerad i Vänskapsförbundet Sverige-DDR. Hon ledde dessutom 1973 en lärobokskommitté som skulle granska objektiviteten, sakligheten och allsidigheten i de svenska läromedlen.

Birgitta Almgren konstaterar i sin bok (s 290) att som kommittéledare hade Britta Stenholm visserligen inte hittar några direkta felaktigheter i läroböckerna, men som ledamot i vänskapsförbundet hade hon vid flera tillfällen anmält ”felaktigt och ensidigt vinklade” rapporter och reportage om DDR.

Av Almgrens framställning framgår att Stenholms och Läromedelskommitténs bild av objektiv, saklig och allsidig framställning (läroplanens krav) helt enkelt innebar att DDR:s egen presentation av landet skulle prägla de svenska läromedlen.

Ord som diktatur, bristande demokrati eller brott mot mänskliga rättigheter skulle inte finnas i de svenska läromedlen. Om man skulle vara objektiv, saklig och allsidig fick ej heller kritik mot DDR:s socialistiska samhällssystem finnas. 

Jag blir lika ledsen var gång jag får knäppa frågor om varför min familj flydde 1949 från sovjetisk ockupation, men jag förstår också att jag talar med offer för myten om Sverige som ett ”neutralt” och ”alliansfritt” land. Att dessa människor har indoktrinerats i skolan genom sina läroböcker. De fick lära sig om Hitler och nazismen, men inte om kommunismens brott och att det bara fanns diktaturer bakom järnridån. Det är en konsekvens av att vi haft makthavare som hovsamt bugat för diktaturer.

I senaste numret av Magasinet Neo (5/2014) skriver jag om flyktingarna på Östersjön, om människor som drunknade eller överlevde då de flydde en diktatur, och om de enorma resurser diktaturen lade på att hindra folk att fly. Länk här. 

 

Publicerat i alliansfrihet, andra väldskriget, DDR, Stasi, Sverige, Tyskland

Varför hymla? Finländsk ambassadör sjunger ut om nordiska agenter på finsk mark

För ett år sedan bloggade jag om en intressant dokumentär om kalla kriget som skulle sändas på NRK. Den norske journalisten Morten Jerntoft skulle komma med en ny dokumentär som beskrev norskt engagemang i kalla krigs-konflikten.

Jag refererade även till en spännande dokumentär som Jerntoft och Odd Isungset gjorde redan 1991. Den hette ”Finlandsspionasjen” och handlade om finländare som varit norska agenter under kalla kriget. Eller som programledarens påannonsering summerar: hur ett nordiskt land kränker ett annat.

Kränkta anser sig många människor vara nuförtiden, men en vän av ordningen brukar påminna mig om att det bara är territorier som kan bli det. Oavsett har frågan om finländarna som jobbat för norrmännen (och Nato-sfären) varit en ytterst känslig fråga.

I IB-affären 1973 framkom det att svenska IB-agenter varit verksamma på finsk mark. Finland fick klädsamt spela kränkta.

I Jerntofts och Isungsets dokumentär från 1991, länk här, finns det en och annan norrman som vrider sig som en mask för att man tar upp frågan om vad norrmännen hittat på i Finland. Så oerhört befriande är det då att lyssna på den f d finländske ambassadören i Oslo, Lars Lindemann, som har en helt annan syn på det där med främmande makts agenter på finsk mark:

”Helsingfors vimlade ju av efterrettningsfolk från alla väderstreck, den tiden”, säger Lars Lindemann på sjungande finlandssvenska 13 minuter in i programmet här”Man var över huvud taget i Väster och i Norden mycket intresserad av hur nu Finland skulle klara sig. Skulle vi överleva eller inte överleva? Av den anledningen så var det inte så märkvärdigt vad norrmännen sysslade med.”

Ja, hur svårt kan det vara? Att säga hur det var.

Publicerat i Finland, IB, IB-affären allmänt, Norge, Sverige | 2 kommentarer

Jan Guillous historieförvanskning om Jan Guillou i Babel

På söndagskvällen var Jan Guillou inbjuden till SvT:s litteraturprogram Babel för att prata om sin bok Att inte vilja se. Det blev ett myspysigt inslag med upprepade skrattgurgel från programledaren Jessika Gedin, som sa att hon inte ville gå in på sakfrågan kring vad Jan Guillou sa i SvT:s morgonsoffa i början på september och vad striden sedan handlade om då han fick mothugg från historiker och författare (se 33.30 in i programmet).

Men problemet var ju att Jan Guillou gavs utförliga tillfällen att i Babel utveckla sin version av tvisten. Helt oemotsagd dessutom. Istället för förtydligande frågor från programledaren fick vi istället fniss och skratt.  

I går sa Jan Guillou att frågan som det tvistats om var huruvida man i Sverige visste eller inte visste om vad nazisterna gjorde, men så här sa han faktiskt i SvT:s morgonsoffa i september:

”Ett väldigt vanligt påstående är att jorå särskilt borgerligheten visste minsann exakt vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå: Det är inte sant. Man visste inte”, säger Jan Guillou.

Reportern bad då Jan Guillou förklara.

”I maj 1945, när kriget är slut, så går amerikanska soldater in i det första förintelselägret och då kommer bilderna. Då kommer sanningen. Då vet man”, sa Jan Guillou, som därefter gör utläggningar om skillnaden mellan att vara tyskvänlig och nazist se länk här på SVT.

Det var bland annat detta historiker och journalister reagerade mot. De påminde på DN debatt om att första soldatintåget i ett koncentrationsläger var i januari 1945, inte maj. Det var Auschwitz. Det var sovjetiska soldater, inte amerikanska, som tågade in.

Tvisteämnets epicentrum handlade dock om att Jan Guillou påstått att ”borgerligheten” (de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) inte hade känt till förintelsen förrän efter andra världskriget. Som bevis hävdade Guillou att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visade att ”borgerligheten” inte kände till förintelsen eftersom det inte stått i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel. Därefter ändrade Guillou sig lite grand och sa att det hade stått på sidan åtta i tidningarna (underförstått, där ingen läste), varpå även detta blev ett diskussionsämne för Kultur-Sverige.

Låt oss nu åter bege oss till gårdagens Babel-studio hos SvT, där Jan Guillou av outgrundlig anledning fick svamla på om den så kallade tvisten: 

”Det finns en skola i Uppsala som hävdar någonting. De har fel förstås”, sa Jan Guillou bland annat varpå publiken skrattade. ”De hävdar något helt annat än vad jag hade väntat mig. Eller vad jag tycker föreföll mig rimligt.”

Problemet är att det är få invigda som begriper vad som åsyftas, och av de få som är lite insatta i frågan kan ändå knappt någon begripa vad Jan menar.

För vad är det för ”en skola i Uppsala” som ”hävdar någonting” och ”har fel förstås”?

De som gav sig in i debatten i början på september var alltså först och främst Elisabeth Åsbrink, Ola Larsmo, Helene Lööw, Karin Kvist-Geverts, Henrik Arnstad och Klas Åmark.

  • tre är bosatta i Stockholm, varav en (1) verkar ha koppling till Uppsala genom att vara född där (Arnstad enl Wiki). Av de andra två är en pensionerad professor vid Stockholms universitet och är troligen född och uppvuxen i Stockholm. En är född i Göteborg.
  • Två av kvinnorna som tagit debatten med Guillou är anställda forskare vid Uppsala universitet men folkbokförda i Stockholm.  
  • en av männen bor i Uppsala och är verksam som författare och litteraturkritiker.

Ska Uppsala universitets ledning känna sig kränkt över att Jan Guillou kallat det högre lärosätet för ”skola” i ett kulturprogram? Nja, knappast, eftersom bara 2 av 6 som kanske, möjligen, eventuellt är utpekade är anställda där. Finns det någon specifik teoribildning som uppsalaiter fört fram och som rör sig om stadsbornas (borgerligheten, dvs de som ej är adel, präster, bönder eller arbetare) insikter eller okunskap om förintelsen? Jag tvivlar.

Jan påstår något som låter precist och faktamässigt men som egentligen är något väldigt vagt odefinerbart och framför allt är påståendet svårt att kontrollera. Vem är det som haft fel och om vad? Frågorna blir bara fler. Själv undrar jag vad Jessika Gedin och publiken skrattade åt egentligen? Att de liksom jag inte heller förstod vad Jan Guillou menade kanske? 

Varför tar jag upp det här på min blogg? Därför att jag känner igen Jans teknik. Så här är det mest hela tiden om IB- och KGB-affären, för att inte tala om när han talar om sin egen bakgrund. Det han säger låter kanske ytligt sett bra, men den som börjar granska vad han egentligen har sagt slutar oftast i ett sisofysarbete där frågorna bara tycks föröka sig.

Jessika Gedin säger i en replik att Jan är van vid ”att vara i hetluften” och nämner IB-affären och en ordstrid mot en Hollywoodfru som exempel. Allt serveras som fniss och kul i studion. Men hur kul är IB-affären egentligen? Medan Jessika Fedin kallar IB-afären för ”en offentlig konflikt” är sanningen att den faktiskt handlade om liv och död för vissa.

Jan Guillou blev dömd till fängelse för spioneri 1974. Ja, vad är spioneri egentligen? Jag tar hjälp av Svenska akademins ordbok:

”vid sidan om förräderibrotten (är det) det allvarligaste av brotten mot rikets säkerhet. Utmärkande för spioneribrotten är att de förövas med uppsåt att gå främmande makt tillhanda”, står det att läsa.

Vidare framgår det av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt att Jan Guillou under konspirativa former vid årsskiftet 1972/73 sänt ett hemligt kurirbrev till Beirut till en av ledarna i DPFLP, en till KGB och terrororganisationen PFLP närstående palestinsk organisation. Vad ville Jan Guillou? Jo, att den svenske medborgaren Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot, brevet kan ni läsa här. 

”Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas,” skriver Jan Guillou i brevet till underrättelsechefen i DPFLP, där utförliga instruktioner om hur ”förhöret” ska gå till och vilken information som DPFLP ska få fram åt Jan återfinns.

Det hela avslutas med ett: ”Med kommunistisk hälsning” (I efterhand kallas det här journalistik av många journalister).

För mig är en läsning av Jan Guillous brev till DFPLP ett mycket tydligt bevis på att Jan Guillou ville att DPFLP skulle utsätta Gunnar Ekberg för hot och troligen även tortyr. (De palestinska marxistiska rörelserna var varken kända för att vara demokratiska eller respektera mänskliga rättigheter, därav Gunnar Ekbergs rubrik ”En dödsdom” i boken De ska ju ändå dö). Frågorna Jan Guillou ville att DPDLP skulle ställa till Ekberg var många och kan ej betecknas som något annat än av underrättelsekaraktär. Att vi senare fått veta att det hela föregicks av ett fem år långt intimt umgänge mellan Jan Guillou och KGB gör hela historien än mer solkig.

Är det detta som SvT och Babel anser vara kriteriet för ”att vara i hetluften” och ”i offentlig konflikt”, värt att fnissa och skrattgurgla åt? 

I Babel frågar Jessika Gedin Jan Guillou om hans känslor kring kritikerstormarna mot honom.

”Blir du ledsen när det här händer?”

”Ja, det blir jag nog”, svarar Guillou efter någon sekunds tvekan.

För några år sedan fick jag höra att Jan Guillou gråter när han tittar på Piff och Puff på julafton. Och att han gråter när han skriver på sin skrivmaskin. Han har också berättat att han är ledsen för att Expressen kallade honom ”KGB-agent”, trots att ”avslöjandet” baserades helt och hållet på vad Jan Guillou själv berättat. Och nu får jag alltså höra att Jan blir ledsen om någon ifrågasätter vad han sagt om nazismen.

Numera är alltså Jan Guillou ledsen och sårad för väldigt mycket, trots att han genom åren gjort sig känd för att vara skoningslös mot en mängd människor som han plötsligt vräkt invektiv över: 

”Jag brukar vinna debatter, för där är det brutalitet, snabbhet och hänsynslöshet som gäller, snarare än ett förhållande till sakfrågan”, sa Jan Guillou t ex till Tidningen Focus 29 augusti 2008.

Denna nya image av den gråtande och missförstådde författaren borde ha fått journalister och programledare att ha en lite avvaktande hållning till Jan Guillou. I Babel såg man i alla fall inte röken av den. Istället får Jan Guillou lägga en ny aktör till listan som han blir ledsen av.

”Att bli uthängd i Dagens Nyheter ett par gånger som.. Han är nog. Ja vi måste fråga oss om varför han stödjer nazisterna så mycket”, säger Jan Guillou och Jessika Gedin sitter bara stumt och lyssnar.

Jan Guillou utvecklar att man i DN automatiskt ”hamnar i underläge därför att det finns så många som upprepar samma saker”.

”Jag vill inte bli kallad nazist”, säger Jan Guillou (ca 35 min in i programmet)

Kunde inte Jessika Gedin bett Jan Guillou att precisera sig. Vem har påstått att han är nazist? Var står detta? Jag skulle gärna vilja veta var detta kan hittas!

Programmet avslutas med att vi får ta del av Jan Guillous revanschlystnad. Han gillar att sitta i arkiven och hitta fakta, för han har ju rätt.

”Om man ska skriva om någonting som är svårt så får man ju först ta reda på hur det ligger till först. Väl där så blir man ju inte någon tvärsäker idiot bara för att andra extremister har en underlig uppfattning om vad  som är nazism och inte nazism och sånt där”, säger han.

Jag har funderat på de här två sista meningarna. Vem är den tvärsäkre idioten? Och vem är extremist förutom de andra extremisterna? Vilka är de andra extremisterna? Gång på gång kommer jag till samma fråga: Varför i hela fridens namn ställer svenska journalister och programledare så sällan följdfrågor till Jan Guillou så man kan förstå vad i hela fridens namn karln menar?

Publicerat i andra väldskriget, Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 2 kommentarer

Vad SOE-agenter som ”Fifi” gjorde var känt redan på 90-talet via BBC

I höst har det släppts tusentals dokument från National Archives som bland annat gett oss en fördjupad bild av arbetet inom SOE, Special Operation Excecutive. En av agenterna som det skrivits mycket om de senaste dagarna är ”Fifi”, vars identitet nu är offentliggjord. Ni kan läsa mer på National Archives blogg om Marie Chilver alias ”Fifi”. länk också här. 

Här har ni flera länkar till BBC, till Telegraph och ännu en artikel med bilder i Telegraph.

Tydligen har det gått mycket rykten om ”Fifi”. Hennes främsta uppdrag var alltså att testa rekryter som SOE skulle skicka in i fiendeland. Frågan var om de kunde hålla tyst? Rykten har gått om att hon testade dem i sänghalmen, men något sådant ska ej finnas bevis för i de brittiska arkiven. Det var enklare än så. ”Fifi” var vacker och charmerande. Hennes cover var att vara den franske journalisten ”Christine Collard”, som behövde lite hjälp.

”She was tasked with charming young trainees and engaging them in conversation over drinks or dinner, gaining their confidence and extracting information from them. The reports she wrote decided whether the trainees could be trusted on foreign assignments, and for some she was their downfall”, står det i artikeln i Telegraph.

Är det här då något nytt? Absolut inte. Redan på 1990-talet ställde SOE-sekreteraren Noreen Riols upp i en BBC-dokumentär och berättade just precis om exakt samma tester.

Riols var drygt fyrtio år senare fortfarande en strålande skönhet, som berättade om ett av sina fall med en dansk blivande motståndsman som låg i slutfasen på sin träning. Plötsligt en dag blev han utbjuden på middag av sin instruktör. Där på ett hotell i Bournemouth dök Riols upp och hon blev genast bjuden att sitta med sällskapet. Då fick befälet ett samtal och återvände en kort stund senare med det beklagande beskedet att han var tvungen att lämna dem en stund, men att han strax skulle komma tillbaka (vilket han naturligtvis inte gjorde).

Riols uppdrag var alltså detsamma som ”Fifis”, att testa agentens försiktighet i vardagliga situationer och få dem att prata. Efter maten gick Riols och den danske blivande motståndsmannen ut på altanen för att titta på havet.

”Jag lät honom hålla min hand och bli sentimental”, berättar Riols.

Hon frågade honom hur länge han skulle stanna i Storbritannien. Den danske blivande motståndsmannen svarade genast att han skulle lämna öarna nästa vecka.

”Åh vart ska du?” frågade hon enligt egen utsago ”storögt”.

”Well, I’ll be parachuted back into Denmark”, svarade han.  

Den fortsatta konversationen är ganska pinsam för dansken. Riols behöver tydligen bara säga lite ”Oh” och ”What do you mean?” för att han skulle berätta precis allt och mer därtill. Att det just nu var jättemånga som fälldes över Europa och att de skulle vara spioner i fiendeland och att han ska organisera motståndsrörelser i Danmark som skulle stå beredda vid en allierad invasion. Riols konstaterade att hon inte behövde pressa honom mer eftersom det var meningslöst.

Han hade gått igenom all träning och där i månskenet, en varm sommarkväll, förstörde han alltihop”, berättade Riols.

You didn’t have to go to the pillow. De kvinnliga SOE-agenternas tester var mycket enklare än så.

Publicerat i Danmark, SOE

Stasi kände till libyska terrorplaner sex dagar före attentatet mot La Belle 1986

I sommar lade forskare vid Freie Universität Berlin fram studien ”Feindwärts der Mauer”, som visar att Stasi i förväg kände till de libyska terrorplanerna mot diskoteket La Belle i Västberlin 1986.

La Belle var ett diskotek som ofta besöktes av amerikanska soldater. Natten mellan den 4 och 5 april exploderade en bomb i diskoteket. Tre personer dödades, en turkisk kvinna samt två amerikanska soldater. Över 200 personer skadades varav många blev handikappade.

Libyen och dess ledare Muhammad Khadaffi pekades ut för dådet och det hela ledde till amerikanska bombrepressalier mot Libyen. I sommar har bland annat Die Welt skrivit om att historikerna Klaus Schroeder und Jochen Stadt kunnat visa att Stasi hade information om dådet sex dagar före attentatet. Orsaken var att sprängmedel och kulsprutepistoler hade smugglats via Checkpoint Charlie och placerats hos en palestinsk student i Västberlin vid namn Imad Salim Mahmood. I de dokument som forskarna  har hittat står noteringen ”IM der XXII” vid Mahmoods namn.

”Das ist ein ziemlich eindeutiger Hinweis, dass der Palästinenser, der offiziell an der Technischen Universität im westlichen Bezirk Charlottenburg studierte, als Spitzel der angeblich für ”Terrorabwehr” zuständigen MfS-Hauptabteilung XXII tätig war.

In Wirklichkeit unterstützte diese Abteilung linksextreme und arabisch-nationalistische, jedoch auch rechtsradikale Terroristen bei ihrem Kampf gegen die westlichen Demokratien”, skriver Die Welt. 

Det är alltså ett starkt bevis för att Mahmood var Stasiagent för avdelningen XXII, som ibland kallas kontraterrorismavdelning, men som sysslade med precis det motsatta, nämligen stöd till höger- såväl som vänsterextremism liksom arabisk-nationalistiska kretsar, allt med enda syftet att skada de västliga demokratierna, vilket även framgår här av information från Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. 

2001 dömdes fyra personer, varav två var varit anställda på libyska ambassader, till mångåriga fängelsestraff för dådet, vilket bland annat NY Times kan berätta mer om här.

Publicerat i DDR, Stasi, terrorism, Tyskland | 5 kommentarer

Saima Jönsson Fahoum uppger att hon har svårt att säga nej till uppdrag

Sydnytt har intervjuat vänsterns toppkandidat Saima Jönsson Fahoum till Region Skåne. Hon har angett att hon har ”Svårt att säga nej till uppdrag”, vilket i alla fall får mig att rysa. Själv ser jag henne främst som den mångårigt säkerhetstjänstutredda kvinnan som var gift med terrorledaren Marwan al Fahoum 1976-92, han som via danska Blekingegadeligan skulle kidnappa Jörn Rausing i Lund 1985 och utkräva 25 miljoner dollar av Rausingfamiljen.

Fahoum var Blekingegadeligans förbindelseofficer 1979 och fram till gripandet av ligan efter mordet på en polisman på Købmagergade. Detta går att läsa om i böckerna om Blekingegadeligan.

Saima har ju en alldeles egen historia. Bland annat är ju hon en av de utpekade i Säpos s k Tjörnärende (figurerar i Sjukhusaffären).

Min man Gunnar Ekberg gick ju kurir till henne från terror/PFLP-ledaren Wadie Haddad 1972 (vilket går att läsa om i hans bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst och som kom ut 2009, brevet avfotograferades i oöppnad form av en skicklig polisfotograf i Malmö)

Tittar ni på filmen Carlos the Jackal börjar den ju med ett mord i en lägenhet. Det är Carlos som i juli 1975 dödar två franska DST-tjänstemän och den precis avhoppade PFLP-medarbetaren Michel Moukarbal. Filmen tar ej upp detta, men när man söker igenom Moukarbals tillhörigheter efter morden hittar man bland annat visitkort och adresser till… personer som ingår i den rånarliga som senare döps till Blekingagadeligan samt ”Saima JONSSON, Haganäs, Älmhult”.

I Säporapporterna, som blev utförligt citerade i olika tidningar 1988, påstås hon alltså främst ha varit kurir, men utpekas även för att ha deltagit i planeringen av terroraktionen mot Shell-rafinaderiet i Singapore i januari 1974. Detta terrordåd var ett samarbete mellan PFLP och Japanska Röda Armén, men det misslyckades då terroristerna lyckligtvis var rätt dåliga sjömän, för de körde på grund och sköt mot personal från så långt håll att folk kunde ta skydd och ingen blev skadad. Däremot ska några sjömän ha blivit tagna som gisslan.

Aftonbladets Stefan Borg intervjuar Saima Jönsson 1988. Hon säger att hon tar avstånd från terrorism men Borg skriver att hon har ”viss förståelse för sabotaget mot Shell-raffinaderiet i Singapore”

”Eftersom det var en aktion för det vietnamesiska folket och emot USA:s krig i Vietnam”, citerar Borg henne.

Detta som en liten resumé varför jag har en helt annan bild av innebörden i att ha ”Svårt att säga nej till uppdrag”

Publicerat i Japanska Röda Armén, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sverige