Ett intressant föredrag om svenska spioner av Föreningen Sveriges öga och öras ordförande Christer Olsén

Ni måste bara se ett föredrag som sänts på UR Samtiden. Den heter ”Hemliga agenter under andra världskriget”, men är egentligen ett föredrag om agenter i Sverige över huvud taget, främst från sådana som var verksamma under hela 1900-talet och mest under kalla kriget. Hör Föreningen Sveriges öga och öras ordförande Christer Olsén berätta om Göran Persson (förste ”Säpochefen”), Stig Berling, Hans Melin m fl. Och om vad tavelförsäljarna egentligen gjorde här i Sverige.

Programmet är tillgängligt t o m 1 juni 2014. Länk här.

60 år sedan 17 juni-upproret i DDR. Och den svenskanknytna efterföljaren: Volvograd

I morgon är det 60 år sedan folkupproret den 17 juni i DDR. Över en miljon människor ska på olika platser i DDR ha deltagit i protester för frihet och demokrati. Demonstrationerna och strejkerna slogs visserligen ner, men mycket har blivit kvar till eftervärlden. En sak är minnet av att östtyskarna inte såg med helt blida ögon på diktaturen. En annan de politiska makthavarnas rädsla för nya folkuppror, som fick märkbara effekter. Volvograd (Volvo-staden) är ett exempel.

Tysklands president Joachim Gauck påminde i ett långt tal i förbundsdagen den 14 juni om följande:

”Dass das Wissen über den 17. Juni in der DDR zum Allgemeingut aller Deutschen wird und dieser Tag damit jene Anerkennung erfährt, die ihm als Volksaufstand gebührt.”

Entrén till ”Volvograd”. Numera utan beväpnade vakter. Foto: Lena Breitner

Han har ju rätt. Han menar att 17 Juni är en gemensam historia för alla tyskar. Det fanns de som levde i diktaturen och som protesterade. I väst förfasade man sig över händelserna. RIAS, västradion, var en viktig nyhetskälla för människor som levde i diktaturen. Fem dagar efter folkupprorets uppbrott beslutade Berlins senat att en gata skulle döpas till 17 juni-gatan och i hela Västtyskland blev 17 juni en helgdag. Öst och Väst hade fortfarande djupa band.

”Schon fünf Tage nach Ausbruch des Volksaufstands benannte der Berliner Senat die Straße zwischen dem Brandenburger Tor und der Siegessäule in Straße des 17. Juni um. Und schon im August 1953 erklärte die westdeutsche Regierung den 17. Juni zum „Tag der deutschen Einheit“ und zum gesetzlichen Feiertag der Bundesrepublik Deutschland. Ost und West waren damals noch tief verbunden”, förklarade Gauck.

Folkupproret i DDR 1953 följdes av oroligheter i Polen och Ungern 1956, Pragvåren 1968 och Solidaritetsrörelsen i Polen 1980. Den 17 Juni 1953 glömdes bort, menar Gauck, men förblev ett kollektivt trauma.

Karta över dagens område. Foto: Lena Breitner

Diktaturen i DDR svarade med massarresteringar, domar och till och med avrättningar. När återföreningen av Tyskland skedde så avskaffades helgdagen 17 juni. Joachim Gauck vill att vi ska minnas dagen som en del i tysk frihetskamp. Vi ska minnas namn som Wolfgang Röhling, en femtonåring som dog då han ville bada i Spandauerkanalen, och en 24-årig låssmed som ställdes inför en militärtribunal och dömdes till döden då han haft ”kontrarevolutionära avsikter”. Namnet raderades ut på dokument, men 1993 fick han en gata uppkallad efter sig i Jena: Alfred Diener.

Joachim Gaucks tal är starkt och läsvärt för den som kan tyska. Ni har det i sin helhet här: GedenkstundeBundestag14Juni

Behandling av psykomatiska sjukdomar kan ju passa bra i gammal SED-politruk-bostad. Foto: Lena Breitner

Själv noterar jag att Stasi bara fick mer och mer resurser. Makthavarna i diktaturen var livrädda för ett nytt folkuppror. 17 juni 1953 levde kvar i SED-ledningens minne. Som en konsekvens av folkupproret byggdes ett alldeles eget ”gated community” för partitoppen och höga Stasitjänstemän i Berlins utkanter. Bostadsområdet heter Waldsiedlung Wandlitz och är väl värt ett besök. Området har ingen turistinformation så man får läsa på inför ett besök. I dag är det privat verksamhet som finns på området, bland annat verksamhet för personer med psykosomatiska sjukdomar, vilket onekligen har en viss poäng då en paranoid diktaturs ledarskikt huserat här.

Waldsiedlung Wandlitz. Foto: Lena Breitner

I folkmun fick Waldsiedlung Wandlitz beteckningen ”Volvograd”, (Volvo-staden). SED-diktaturen kunde inte ju inte åka plastigt inhemskt bilmärke. Därför importerades Citroën och Volvo, som byggdes om till limousiner. Därav namnet. Så där fick ni svenskkopplingen till 17 juni-upproret. Bilderna bifogade till detta inlägg ger en bild av området. Rätt grått och trist.

Ska du besöka området har du en karta här. Klicka här för att se var Erich Honecker, Erich Mielke och Günther Schabovski bodde 1989. Här är en annan karta.

Tyska Wikipedia har en bra karta och beskrivning över vem som bodde var. Länkar här och här.

Mer om Joachim Gaucks tal hittar du här och här och här. Vill du veta mer om 17 juni 1953-föreningen läs här. Där finner du också en lista på de som offrade sina liv, se här. 

Staffan Heimerson hyllar Håkan Isacson som wistleblower – men passar han in i hjältekostymen?

Journalisten Staffan Heimerson har skrivit en krönika i Aftonbladet som är rubriksatt till ”Visselblåsare ska hyllas”, vilket gör att man skulle kunna tro att den mest handlar om visselblåsare, eller så kallade wistleblowers som det heter på engelska. Det tycker jag egentligen inte att den gör. Huvuddelen av artikeln handlar om överste Ulf Henricssons problem på Balkan i början på 90-talet. Problemet kallade Henricsson för ”filttofflor”, vilket syftade på de svenska politikerna och byråkraterna som inte förstod att om man sagt A får man säga B (läs: om man skickar ner soldater till ett konfliktområde måste man ge dem förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Typ ge ansvar, befogenheter, resurser m m).

Det är ingen statshemlighet att Henricsson både blev hyllad och sedd som obekväm. Han kallades för ”Sheriffen i Vares” efter att han, som jag minns det, tänjde något på sina befogenheter och hotade skjutglada bråkstakare med samma mynt och eftersom skjutglada bråkstakare brukar förstå smärta samt insåg att Henricsson uppenbarligen tycktes mena allvar så kom de på att de inte alls skulle bråka just precis här och nu eller någon annan gång då Henricsson och hans manskap var i närheten. Ulf Henricsson skapade ordning och reda, men filttofflorna (politikerna och byråkraterna som borde stöttat honom) satte honom i efterhand i karantän då han ansetts för frispråkig.

Bilden som målas upp i Heimersons resumé visar att politikerna och byråkraterna först var oinsatta och fega. Sedan, när Henricsson hyllas för sin insats, blir de uppenbarligen sura då de själva inte kunde ta åt sig äran i hyllningsovationerna.

Hoppsan! Hur kom jag som av en händelse att tänka på den svenska avundsjukan?!?

Skulle Ulf Henricsson vara en visselblåsare? Jag konsulterar Nationalencyklopedien:

”benämning på person som säger ifrån, ofta till massmedier eller kontrollorgan, om den upptäcker oegentligheter (sådant som är olagligt, oetiskt eller olämpligt) i myndigheter, företag eller samhället i övrigt.”

Vidare står det att visselblåsare ofta är i en utsatt position och att de ofta utsätts för repressalier.

Det känns inte riktigt som om Ulf Henricsson är en visselblåsare. Det påstår inte Heimerson heller. Visselblåsare kommer på tal först när Heimerson går in på SvD-avslöjandena om de ryska ”övningsanfallen” mot Sverige.

”Försvaret har via Säpo gjort det till ett JK-fall i syfte att finna läckan (rimligtvis en officer) och sätta dit Svenskan för tryckfrihetsbrott”, skriver Heimerson.

Det är fullt möjligt att reportern Mikael Holmström haft en hemlig källa, eller för all del flera, men man kan inte läsa av att Holmström haft det baserat på vad han publicerat. Ord har säkerligen vägts på guldvåg och jag noterar att Holmström nyligen var med i Medierna och påpekade att det första budordet för en journalist är att skydda sina källor, hör här.

Vad Heimerson menar är alltså att vi eventuellt har en eller flera wistleblowers att hylla som sett till att ytterligare klargöra att Sverige inte har så mycket till försvar. Dessa sanningssägare borde hyllas, menar han. Uppgifterna som de fört fram borde leda till en politisk diskussion om sakförhållandena istället för att politiker tvingar fram ännu en förundersökning för att efterforska (eventuella) källor.

Det är så uppenbart att detta inte är första gången som förundersökningar inleds för att efterforska källor och skrämma till tystnad. Vi har t ex förundersökningen kring misstänkt brott mot tystnadsplikten i Ekot/Saudiaffären. Här hade man ett dokument att gå på. Vi får heller inte glömma att allt tyder på att förundersökningen mot professor Birgitta Almgren egentligen handlade om att efterforska Expressens troliga källa/källor, läs t ex här.

Egentligen är det väl inte konstigt om anställda av Försvarsmakten läcker till media ibland? Det gör ju sjukvårdspersonal och lärare och andra yrkeskårer också. Men jag menar att raden av förundersökningar måste ses i sin historiska kontext.

Det som har hänt (tror jag) är att försvarsmaktsanställda läcker oftare nu än tidigare. Om arbetsgivaren inte längre kan garantera trygga anställningar och goda karriärmöjligheterna är det fullt logiskt att en del av lojaliteten tappas. Lägg till att politiker målar upp Potemkinkulisser, att allt är bra och att svensk beredskap är god. När skillnaden mellan den verklighet enskilda anställda ser och den bild politikerna målar upp blir allt större har jag full förståelse för att allt fler tycker att sanningen borde komma fram.

Således är jag fullt överens med Staffan Heimerson ända hit. Istället för att jaga budbäraren borde man diskutera sakfrågan. Hur ser vårt försvar ut – egentligen? Det är det som kommer sedan som jag vänder mig mot.

Heimerson räknar upp det som han menar är svenska visselblåsare. Ingvar Bratt (Boforsaffären), Leif GW Persson (Bordellaffären) och Håkan Isacson (IB-affären).

Ingvar Bratt och GW som visselblåsare har jag inget att invända mot. De är solklara fall. Men Håkan Isacson? Avslöjade han oegentligheter och/eller missförhållanden på IB? Svaret är: nej.

För eftervärlden hävdas att IB skulle varit ”olaglig” och ”grundlagsstridig” och att riksdagen inte hade känt till denna. Dessutom påstods det råda missförhållanden/oegentligheter inom organisationen.

Låt oss vända oss till ”det obönhörliga arkivet” som IB-avslöjaren Jan Guillou kallar det!

Vad ansåg den onekligen röda Aftonbladet mitt under IB-affären? Den 3 maj 1973 stod följande att läsa på ledarsidan om Fib/Kulturfronts avslöjande:

”Avslöjandet att det existerar en svensk spionorganisation är inte särskilt märkvärdigt. Alla stater har s k hemliga spionorganisationer, och de samarbetar ibland med varandra.”

Således har Guillous och Heimersons egen tidning hävdat att hemliga spionorganisationer inte är något konstigt. Det är legio. Vidare framgår av Aftonbladet den 5 maj att det är kommunistledaren C H Hermansson som sagt att riksdagen anslagit pengar till IB, men att ”de flesta” ledamöter varit okunniga om IB:s existens. Det är detta som Hermansson menar är ”grundlagsstridigt”. Inget annat parti håller enligt Aftonbladet med Hermansson om detta.

Således är det ett enskilt partis åsikt att IB var grundlagsstridig. I efterhand har allt omformulerats till att ”riksdagen” inte kände till IB, men av AB:s text samt sv annat jag hört framgår det att det fanns ledamöter som kände till IB:s existens, dock ej kommunistledaren C H Hermansson.

Det framförs ofta kritiska röster kring infiltrationen i Palestinarörelsen, främst då Gunnar Ekbergs verksamhet. Justitieminister Lennart Geijer klargjorde för TT i maj 1973 att det inte var något brott att infiltrera organisationer, ”även om vi inte vill ha en sådan verksamhet.”

Vidare hittar jag ett brev som IB-avslöjaren Jan Guillou skrev från fängelsecellen. Det är daterat Långholmen 19 januari 1974:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”, skriver Jan Guillou.

Således anser inte Guillou att det är ”sanning” eller ”missförhållanden” som ska fram utan syftet tycks vara att skada det svenska försvaret. Höll källan Håkan Isacson med om detta? Jag vet inte. Det jag vet är att han hade stora alkoholproblem och det framgår klart och tydligt av IB-åtalet att han sparkades från sitt jobb då han förfalskar handlingar. I samband med att han lämnade sitt jobb tvingades han skriva på att han ska betala tillbaka ersättningar som han oskäligt fått ut.

Således är det en arbetslös och bitter man som är Bratts och Guillous källa. Flera av hans uppgifter visar sig senare vara felaktiga. Isacson har fått saker om bakfoten. Han har helt enkelt inte fulla kunskaper om saker och ting. 

Ett slående drag i avslöjandet är att Isacson skyddar vissa och hänger ut andra. Den röda tråden jag ser är att Isacson på olika sätt fått agg till eller känt sig trampad på tårna av de personer som han hänger ut.

Några oegentligheter lyckas man mig veterligen aldrig bevisa från IB:s sida. Året därpå inrättas IB som en officiellt hemlig del av försvarsmakten.

Däremot skulle jag välkomna en granskning av arbetsplatsövervakningen. Såväl SAP KPML(r) ägnade sig ju att kartlägga varandra på arbetsplatserna.

Jag har svårt att se Isacsson som den hjältemodiga visselblåsaren. Jag ser bara en bitter man som vill hämnas på sådana som han känt sig trampad på tårna av. Det är detta som paret Guillou/Bratt utnyttjar. Hjältemod kan jag icke skönja.

Fotnot: Jag råkade i första versionen skriva fel ”Bratt har fått saker om bakfoten”. Rätt ska vara ”Isacson har fått saker om bakfoten. Han har helt enkelt inte fulla kunskaper om saker och ting.”
T

Christoph Andersson om Stasiforskningen i Sverige – och hur ser forskning om kalla kriget ut i Sverige?

Den 15 maj hölls ett riksdagsseminarium om Stasi, Stasiforskning och kalla kriget. Samma dag som riksdagsseminariet hölls publicerade en av deltagarna, journalisten Christoph Andersson, en debattartikel på Expressen (här). I princip är han inne på samma linje som jag är. Det vore vällovligt om Sverige lättar på sekretessreglerna och blir lite öppnare så att våra politikers skryt om den svenska öppenheten stämmer överens med verkligheten. Men till syvende och sist: vem i hela fridens namn är det som ska forska?

”Problemet är bara att det knappast finns någon vetenskaplig Stasi-forskning i Sverige, förutom Birgitta Almgrens. Frågan är om svenska forskare ens vågar ta sig an ämnet efter att ha sett hur staten försökt både bakbinda och munkavla Birgitta Almgren”, skriver Christoph Andersson.

I december 2012 skrev jag om att Växjö stifts AU var positiva till ett forskningsprojekt om Stasi och DDR. Jättebra, men vem ska forska? undrade jag. Vem har kompetensen i Sverige? En av initiativtagarna gick i taket på sin blogg över mitt inlägg, men frågorna kvarstod i all sin enkelhet.

Genom regeringsrättens sekretesskrav fick visserligen Almgren tillgång till material, men restriktionerna har låst henne från fortsatt forskning i ämnet. 

Av någon outgrundlig anledning beslutade år 2010 Regeringsrättens ledamöter Susanne Billum, Marianne Eliason, Nils Dexe, Annika Brickman och Henrik Jermsten på föredragande regeringsrättssekreteraren Kristina Jonssons inrådan om krav som var omöjliga att följa. Ett krav var att ingen skulle kunna känna igen någon som Almgren beskrev ur Säpos handlingar, inte ens den som berördes.

Hur en person inte ska kunna känna igen sig själv om denne beskrivs i Stasi/DDR-sammanhang är onekligen ett intressant krav! I synnerhet när minst ett tiotal av Säpo utredda redan var kända i en vidare offentlighet då personerna ställt upp i dagstidningar, kvällstidningar, tidskrifter och/eller behandlats med namns nämnande i andra tryckta skrifter i både Sverige och Tyskland. Visst material om dem går också att få ut som offentliga handlingar ur svenska arkiv.

Almgren fick se Säpos material, men hon kan inte diskutera sin forskning med forskarkollegor och fick inte heller kontakta berörda för att be om deras synpunkter. Hon får heller inte gå i svaromål om någon attackerar henne, något som hänt ett otal gånger.

Sammanfattningsvis kan man säga att Regeringsrättens ledamöter skapade de allra bästa förutsättningarna för att en enskild forskares forskarinsatser om Stasi i Sverige skulle avslutas.

Dessutom skapade man de allra bästa förutsättningarna för att kränka enskilda individer, något som inte är värdigt en demokrati.

Vi får inte glömma att det utan tvekan bland de 60-talet utredda finns de som har arbetat för den fruktade säkerhetstjänsten Stasi. Men det finns också de som hamnat i Stasis sökarljus, men som aldrig ens fått frågan om de ville samarbeta. De kanske var potentiella rekryteringsobjekt, objekt som Stasi ville övervaka eller informationsbärare som man endast genom att vara trevlig kunde få att säga något intressant om nästa års budget, regeringens planer eller vad det nu var. Möjligen att en och annan varit naiv, men det är mig veterligen inget brott enligt svensk lag.

Tyvärr är det så att en del av dessa troligen helt oskyldiga uppfattas som ”agenter” i dagens debatt och i synnerhet på sociala medier. Inte för att Almgren har påstått något sådant, utan för att glada amatörer (okunniga journalister och allmänhet) gör sin högst privata tolkning efter att ha läst Almgrens bok eller ännu värre och troligen vanligast: ger sken av att ha läst hennes bok fastän de egentligen grundar sin uppfattning på en rubrik i en tidning eller en artikel som påstår sig citera Almgren korrekt.

Almgren har ingen rätt enligt Regeringsrätten att gå in i diskussionen och påpeka alla sakfel som florerat i media. 

Allt detta, inklusive den över halvårslånga förundersökningen mot Almgren skrämmer onekligen bort andra svenska forskare, de som eventuellt funderar på att forska på Stasi. Det är väl möjligen det som var meningen. 

Jag har stött på tillräckligt många från forskarvärlden för att förstå att svensk sekretesslagstiftning, men faktiskt också rena politiska påtryckningar, skrämmer bort forskare från ämnet kalla kriget. Tendensen är solklar: I Sverige finns en entydig tradition att forskare inte tar i ämnet eller flyr bort från ämnet efter att ha ”provat på”.

Kanske du tycker att jag har fel och hänvisar till att vi visst forskar om kalla kriget. Jodå, vi forskar på kalla kriget, men bara inom vissa områden.

Vi forskar på kalla kriget ur utrikesnämndens perspektiv, den socialdemokratiska Europapolitiken under kalla kriget, Sveriges Natoförbindelser under kalla kriget, armén under kalla kriget och inte minst minan under kalla kriget.

Men var hittar du forskning om DDR:s, Sovjets, Polens, Tjeckiens m fl underrättelse- och säkerhetstjänsters verksamhet i Sverige? Svaret är att det är riktigt tunnsått i Sverige, att jämföra med Danmark där man för några år sedan till och med gav ut ett 700-sidigt lexikon med uppslagsord som ”KGB:s agentnät i Danmark”, ”Stasis agentnäs i Danmark”, för att inte tala om ”Underrättelsesamarbetet i Norden”.

För att göra ett lexikon med dessa uppslagsord måste det finnas en livaktig forskning och eftersom vi inte har detta i Sverige kan det ju inte heller bli något tjockt lexikon eller ens ett lexikon alls. Däremot kan vi göra hur många böcker som helst om alla hemliga bergrum och vapenförråd vi haft.

I Sverige blir således kalla kriget oftast likställt med bergrum, vapenförråd, minor, stridsvagnar och flygvapen. Den mjuka delen – underrättelse- och säkerhetstjänsterna – finns knappt med i sinnevärlden. 

Almgrens forskning är betydelsefull och banbrytande, men hennes profil bör kompletteras med forskning med en mer strikt historisk underrättelse- och säkerhetstjänstinriktad profil som belyser främmande makts verksamhet och vårt samarbete med vissa av dem. Denna forskning finns mig veterligen inte inom den svenska universitetsvärlden.

Kalla krigets historia kan endast förstås med insikt om hur underrättelse- och säkerhetstjänsterna arbetade. Kalla kriget var nämligen inget annat än ett krig mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Utan svensk forskning inom detta ämne så har vi bara halva vår nutidshistoria. Vi förstår helt enkelt inte vår samtid.  

Naturligtvis kan man inte berätta allt. Men i grannlandet Danmark och i andra länder har man öppnat arkiv för forskare och låtit dem spegla delar av 1900-talet. I kölvattnet på detta har man forskare och institutioner med en inriktning på underrättelse- och säkerhetstjänsternas historia. Ett lysande exempel på detta är den så kallade PET-kommissionen, vars själva existens inte bara gav upplysningar om kalla kriget till allmänheten utan som också visade sig stärka den danska säkerhetstjänsten. De kände ju inte till sin egen historia, så hemliga var de.

I Sverige tillsatte man vid samma tidpunkt en charad vid namn Säkerhetstjänstkommissionen. Det utlovades sanning och kommissionen kallades av många för Sanningskommission. Någon kvalitetssäkring av begreppet gjordes dock aldrig. Kanske för att sammansättning, mandat och uppdrag i sig utgjorde en garanti för att sanningen inte skulle komma fram.

Uppdatering av Sommar i P1 ur ett IB-perspektiv: Fib/Kulturfront 13 program – Säpo-sidan 1 program

En av mina läsare har skickat mig information som betyder att jag måste uppdatera min artikel ”Sommar i P1 – en sorglig spegling av kritiken mot hela Sveriges Radio och IB-affären”.

I artikeln granskade jag listan över alla sommarvärdar sedan 1959 (här) och kom fram till lite statistik över programvärdar ur ett underrättelseperspektiv, vilket visade att dömda för spionage och terror får göra många fler program än sådana som jobbat för Säpo eller underrättelsetjänsten.

Utöver detta tittade jag på hur många som fått vara med ur ett IB-affärsperspektiv. Detta med anledning av att den tidigare IB-agenten Svante Winqvist framfört kritik om att Sveriges Radios bevakning av IB-affären och närliggande ämnen präglats av partiskhet och under de senaste fyrtio åren gynnat den andra sidan. Det var därför jag testade Winqvist-hypotesen på ett till synes ganska harmlöst program: Sommar i P1.

Då jag skrev artikeln konstaterade jag att minst 12 program gick till den s k 

Fib/Kulturfrontsidan, varav 5 gått till en av de dömda. Säpo-sidan har fått 1 program. IB-sidan inga alls.

Nu har en läsare påpekat att den tidigare Fib/Kulturfront-medarbetaren Roger Wallis fått göra ett sommarprogram han också, närmre bestämt 2009.

Wallis är väl i nutid mest känd för att ha varit expertvittne i Pirate Bay-rättegången. Läsaren påpekar att det i den avhoppade CIA-officeren Philip Agees bok ”Dirty work. The CIA in Western Europe”, som han 1978 publicerade tillsammans med Louis Wolf står lite grand om CIA:s verksamhet i Sverige. Källa till detta uppges vara Jan Guillou och Roger Wallis som i Fib/Kulturfront 4-17 mars 1976 publicerat en eller flera artiklar under rubriken ”CIA i Sverige”. 

Min sommarpratslista börjar mer och mer likna en ”Guillou och hans kompisar”-lista. Således blir det 13 program till Fib/Kulturfrontsidan, medan Säpo har fått 1 program och IB-sidan 0 (noll) program. Sveriges Radio borde titta över sina prioriteringar. Samt läsa Radio- och TV-lagens 14 kap 3 § samt 4 kap 1 §.  

Guillou på lista med 49 misstänkta Baader-Meinhof-anhängare

Med anledning av att Säpos tidigare operationschef Olof Frånstedt kommer ut med sina memoarer i höst plockade jag fram en bok av äldre datum, nämligen ”Maktkamp om Säpo” (Corona förlag) från 1989. Den är skriven av Sydsvenska Dagbladets reporter Erik Magnusson. I hans kapitel ”Säpos byteshandel” får man läsa mer om både för- och efterspelet till ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975.

Jag har flera gånger tidigare på denna blogg berört hur Säpo några månader före ockupationen av västtyska ambassaden fick in uppgifter om att anhängare till Baader Meinhof-ligan i Tyskland kontaktat svenska medlemmar i KFML (r) för att få till sympatiåtgärder i samband med ockupationen. Uppgifterna framkommer i ett hemligt telex som den 11 december 1974 skickas från Säpos chef i Göteborg Pehr Synnerman till Säpos operationschef Olof Frånstedt. Så här står det i det hemliga meddelandet:

”G(eno)m en tillförlitlig källa har framkommit att förespråkare för Baader-Meinhofligan troligen den 9.12.1974 kontaktade KFML(r) i Stockholm för att få hjälp med att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation i V-tyskland.”

”Situationen” i Västtyskland handlade om att Baader-Meinhofligans ledare Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin satt fängslade, liksom en mängd andra RAF:are. Det krypterade meddelande fortsätter så här:

”Ligans förespråkare som är från Hamburg ville ha KFML(r):s hjälp att företa en ockupation av en ambassad i Stockholm. KFML(r) vill inte ställa sig i spetsen för en sådan aktion men är villiga att ordna en demonstration eller att ta upp saken i press.

Genom samma källa har också framkommit att tyska förespråkare för ligan den 3 december 1974 haft kontakt med KFML(r) medlemmar i Norrköping och överlämnat informationsmaterial. Källan vet ej om ligan också kontaktat andra extrema v-organisationer.” 

Vill ni se hela PM-et ligger det här på ett inlägg jag gjorde år 2011.

Den 24 april inleds ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm. En fråga jag ställt mig är vad Säpo egentligen gjorde under de drygt fyra månaderna före. Det är detta som framgår av Erik Magnussons bok. Här framgår att Säpos operationschef Olof Frånstedt kontaktar västtyska ambassaden och uppmanar dem att förstärka säkerheten. Efter några veckor kommer västtysk polis till Stockholm för några möten, bl a med Säpo.

Vid sammanträffandena i Stockholm ska den västtyske BKA-officeren Krüger ha överlämnat en lista med 49 misstänkta Baader-Meinhof-anhängare i Sverige. ”Listan innehöll även adresser som västtysk polis fått fram vid utredningar av brott som RAF begått i Västtyskland”, står det att läsa på sid 180 i Erik Magnussons bok.

Bundeskriminalamt var alltså den federala polismyndighet som under många år höll i utredningar kring terrororganisationen RAF. 

Magnusson uppger att listan visade ”att västtyskarna hade god kännedom om de intensiva kontakter som under en tid förts mellan svenska och västtyska organisationer som protesterat mot Baader-Meinhof-gruppens förhållanden i de västtyska fängelserna”.

Av de 49 namnen kan Magnusson räkna upp tre från det västtyska protokollet: straffrättsdocenten och FIB/kulturfronts juridiske rådgivare Göran Elwin, författaren Tobias Berggren samt Fib/Kulturfrontmedarbetaren Jan Guillou, som just precis detta år dömts för spionage i tingsrätten, hovrätten samt nekats prövningstillstånd i högsta instans.

Elwin och Berggren nämns i samband med Krum, riksförbundet för kriminalvårdens humanisering, en svensk organisation som engagerade sig i RAF-medlemmarnas situation i fängelset. Elwin och Berggren ska ha mött RAF-advokaten Siegfried Haag i Stockholm den 6 december 1974. Haag var inbjuden av Krum.

Det bör noteras att Siegfried Haag gick under jorden efter ambassaddramat och senare blev dömd till 15 års fängelse för terrorism av västtysk domstol. Haag var känd som RAF:s advokat under åren 1973-75, men mycket tyder på att han var djupt involverad i planeringen av ockupationen av västtyska ambassaden. I denna Welt-artikel anges t ex att han var med om att skaffa fram vapen till själva ockupationen. 

Således är det väl utan överdrift mer en terrorist än en människorättskämpe som Tobias Berggren och Göran Elwin möter i Stockholm den 6 december 1974.

Samma episod om mötet med Haag beskrivs i journalisten Linda Erikssons artikel i Tidningen Fokus 2010 under rubriken ”Kända svenskar övervakade”. Här återupprepas alltså historien om ockupationen av västtyska ambassaden, men i Erikssons version skildras Säpos kartläggning ur ett helt annat tidsperspektiv.

”Direkt efter att ockupationen avslutades startade Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (Säpo) en utredning för att kartlägga RAF:s eventuella svenska förgreningar”, skriver Eriksson.

Det ena behöver visserligen inte utesluta det andra, men läsarna ges onekligen ett helt annat intryck när Eriksson bara berättar vad som hände efter ockupationen och inte något om vad som hände före.

Läsarna skulle här kunna tro att övervakning av enskilda individer med anknytning till Krum börjar i maj 1975. Erik Magnussons bok säger något helt annat. 

I Erikssons berättelse inleds en övervakning av Göran Elwin i maj 1975. I hennes skildring gör Säpo en lista med 180 namn efter att ambassadockupationen är över. Det är en lång rad kända namn som räknas upp och deras gemensamma nämnare beskrivs vara just Krum. Det är bl a Thomas Nordegren, Fib/Kulturfronts chefredaktör Greta Hofsten, Åsa Moberg och Stig Edling. Göran Elwin är också med på listan, men jag noterar att varken Tobias Berggren eller Jan Guillou är med.

Vilken lista tycker jag är intressant? Den med 180 namn upprättad av Säpo efter ockupationen och som uppenbarligen verkar bygga på en krets av människor som öppet engagerat sig i eller varit med på möten i en förening? Eller den som västysk kriminalpolis vaskat fram i samband med förundersökningar kring brott kopplade till terrororganisationen Rote Armee Fraktion, RAF? Självklart är det den senare.

Typiskt för den här tiden var ju att jobba med frontorganisationer där man senare kunde rada upp mängder av intet ont anande och ”oskyldiga” medlemmar som inte alls förstod kopplingar till terrororganisationer och främmande makts underrättelsetjänster. Således är de öppet aktiva oftast inte de intressanta utan de som smög i kulisserna och inte frontade med sina namn.

Tillbaka till Fokus-artikeln. Här uppges i alla fall Göran Elwin ha deltagit på en presskonferens tillsammans med Siegfried Haag i december 1974.

Men vad intressantare är: Göran Elwin deltar i en ”öppen och fredlig” demonstration utanför västtyska ambassaden i Stockholm tillsammans med ett tiotal andra deltagare den 12 december 1974, det vill säga dagen efter Synnerman skickat sitt hemliga PM till Frånstedt i Stockholm.

Fokus konstaterar att Säpo ”övervakar” demonstrationen. Själv konstaterar jag att det hade varit tjänstefel att inte vara där med tanke på den information Säpo precis fått in.

Bengtsson uppger att ”övervakning” av Elwin inleds i maj 1975. Vad denna övervakning består av framgår ej. Spaning, kanske telefonkontroll eller båda. Men samtidigt reserverar jag mig lite för påståendet. Det kan ge intrycket av att Säpos intresse för Elwin började i maj 1975. Det är inte sant. Elwins namn har poppat upp innan och inte bara under presskonferensen i december 1974. Elwin var nämligen Fib/Kulturfronts juridiske rådgivare i samband med publiceringarna om IB-affären. Således bör Elwin varit i Säpos sökarljus redan 1972, då det var känt för statliga organ att något var på gång gällande IB.

Vad demonstrerar då Elwin & Co om utanför västtyska ambassaden? På en av banderollerna uppger Fokus att det står ”Krav till Förbundsrepubliken Tysklands regering. Upphäv behandlingen och dödandet av 40 hungerstrejkande politiska fångar”. Exakt vilka de 40 fångarna var framgår ej, men på grund av syftningen hungerstrejk så är det nära till att tänka på RAF, som alltså här betecknas som ”politiska fångar”.
Så här i efterhand talar banderollen rätt bra för sig själv. Själv undrar jag vad i hela fridens namn som har gjort att Jan Guillou hamnat på BKA:s heta 49-lista. Det framgår ej av boken.

På något sätt känns det som det i Sverige bara levereras små pusselbitar av vår historia och där många bitar saknas för att få en helhet. Vi behöver verkligen ha vår nutidshistoria skriven ur ett underrättelse- och säkerhetsperspektiv, så som man t ex låtit göra i andra länder.

Sverige har också ett annat slående karaktärsdrag. Under hela kalla kriget och tiden därefter har tolkningen av vad som hände i högsta grad fått domineras av de som själva stod på barrikaderna och som själva uppenbarligen varit i Säpos sökarljus. Det låter som en god förklaring till varför svensken i gemen är okunnig om vad som verkligen hände. Det kallas egenintresse.

Nytt utgivningsdatum för Frånstedts memoarer

Förlaget har meddelat nytt utgivningsdatum för den tidigare chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedts memoarer. ”Spionjägaren – bland agenter, terrorister och affärer” utkommer den 24 september. Tidigare uppgift var den 6 september. Den som väntar på något gott.

Första delen av Frånstedts memoarer kommer ut i september. Spökskrivaren, terrorhotet och Säpos förlorade årtionde

Den tidigare chefen för Säpos kontraspionage, Olof Frånstedt, kommer ut med första delen av sina memoarer till hösten. Jag har gått och väntat på när den ska komma. Redan 2011 ställde Frånstedt upp på en intervju i Tidningen Focus där det framgick att han skrev på sina memoarerna.

Jag har varit nyfiken på när den skulle komma och vem som skulle skriva boken, för jag hade också hört att det var en spökskrivare inblandad.

Boken heter alltså ”Spionjägaren – bland agenter, terrorister och affärer” och kommer att ges ut i två delar. Den första kommer ut den 24 september i år och enligt ICA Bokförlags utgivningsansvarige är del två planerad till våren 2014 (mars-april).

Spökskrivaren är ingen mindre än journalisten Erik Månsson, som förlaget bekräftat är Expressens tidigare chefredaktör samt (intressant för min blogg) samme journalist som för Expressens räkning 1988 bevakat Ebbe Carlsson-rapporten, terrorhoten mot schlagerfestivalen 1975 samt de svenska kopplingarna till terroristorganisationen PFLP och RAF. 

När jag läser om artiklarna från 1988 visar det sig att Erik Månsson tycks vara den ende av alla journalister som skriver i ämnet som tycks läsa noga och reflektera vad som står i Säpos papper och som dessutom konstaterar vad som inte står där.

Tyvärr är det inte Månssons övervägande korrekta slutsatser och faktauppgifter som blir allenarådande för eftervärlden utan Aftonbladets pressanka om att terroristen Carlos Schakalen skulle ha varit en terrorledare (en supernarcissistisk macho utan ledaregenskaper, fniss) och som därtill påstås haft en kontakt(man) på Sahlgrenska (vilket är ännu snurrigare), läs mer här.

Nå. Detta som ett konstaterande om att det nog bådar gott att Frånstedt har en kunnig journalist till sin hjälp. Men det kommer säkerligen att bli en diskussion om hur mycket en i dag 82-årig man kan minnas av det som hände på 60- och 70-talet. Hur mycket var upplevt här och nu? Och hur mycket är efterhandskonstruktioner?

Jag är i all fall nyfiken på hur Frånstedt kommer att belysa följande fakta:

Omkring fyra månader förre ockupationen av Västtyska ambassaden fick Frånstedt som byråchef med ansvar för terrorfrågor personligen sig tillsänt information om att terrororganisationen RAF planerade att ockupera en ambassad i Stockholm. Hur kommer Olof Frånstedt att förklara hur det ändå kunde hända? Tog man inte hotet på allvar? Påverkade striderna inom RPS-ledningen? Hur kan det komma sig att en tidigare biträdande chef inom terroristroteln senare säger sig aldrig ha hört talas om Frånstedts ambassad-PM? 

Vidare ska det bli intressant att se hur Frånstedt förklarar och kommenterar begrepp som ”Maktkamp om Säpo”, ”Polisernas krig” och ”Det förlorade årtiondet”.

I den tidigare chefen för ryssroteln Tore Forsbergs memoarer ”Spioner och spioner som spionerar på spioner” (Hjalmarsson & Högberg 2003) ägnas ett helt kapitel åt att beskriva en maktkamp inom Rikspolisstyrelsens topp och som varade från 60-talets mitt och fram till 1976, av personalen döpt till ”Det förlorade årtiondet”. Även andra har tagit upp detta ämne. Curt Falkenstam i ”Polisernas krig” 1983 och SDS-journalisten Erik Magnusson i ”Maktkamp inom Säpo” 1989.

Oavsett om man läser Forsberg eller Magnusson kan man antingen mellan raderna eller direkt på raderna utläsa att Frånstedt och Carl Persson var som ler och långhalm och att detta skapade vissa problem på Säpo.

Persson och Frånstedt hade tillträtt på sina positioner ungefär samtidigt och försvann ut ur kulisserna ungefär samtidigt. Söpocheferna byttes däremot ut oftare. P.G. Vinge byttes ut mot Hans Holmér (som verkar ha skapat en viss röra) och som sedan byttes ut mot Sven-Åke Hjälmroth. Forsberg och Magnusson är eniga om att Hjälmroth inte hade det lätt, just på grund av Carl Perssons och Frånstedts nära relation.

Forsberg nämner t ex att den operative chefen Frånstedt under de första två åren med Hjälmroth som chef inte vände sig med ”flera viktiga ärenden” till sin överordnade chef Hjälmroth. Frånstedt sidsteppade därmed Hjälmroth och gick istället med sina ärenden direkt till Hjälmroths chef Carl Persson.

Magnusson liksom Forsberg beskriver att Hjälmroth skapar trivsel på avdelningen, men att han först kan ta kontroll på sin egen avdelning när Carl Persson och Frånstedt försvunnit från sina poster.

”Sedan Carl Persson försvunnit till Halmstad (utnämnd t landshövding i Halland 1 december 1977, min anm) var Säpotiden ute också för hans siste allierade inom säkerhetsavdelningen, byråchef Olof Frånstedt, som efter en del omständliga turer under våren 1978 utnämndes till ny länspolischef i Göteborg. Sven-Åke Hjälmroth kunde efter två år som Säpochef äntligen ta kontroll över sin avdelning”, skriver Erik Magnusson (s 87).

Det är ur detta perspektiv som jag nu förstår den lilla ”affär” som blossade upp kring Dag Klackenberg 2008. Klackenberg gick ut i DI Weekend och berättade att han värvats av Säpo i mitten på 1970-talet då han fått kontakt med en ryss, som misstänktes jobba för KGB. Den tidigare chefen för den s k ryssroteln på Säpo, Tore Forsberg, gick ut och kommenterade att Klackenbergs insats haft betydelse för avslöjandet av spionen Stig Bergling. Det är i detta läge som Frånstedt blev kontaktad och han förnekade bestämt att uppgifterna skulle stämma, eftersom han var operativ chef och borde känt till om Klackenberg varit agent. Han skulle till och med ha godkänt det hela.

Därefter har hela historien omformats till en pressanka där Klackenberg påstås ha påstått att hans insats varit avgörande för gripandet av Berling, vilket ingen har påstått. 

I grund och botten måste man inse att Olof Frånstedt 2008 rimligen var kränkt när han fick höra vad Tore Forsberg sagt. Forsberg och Erik Magnusson samt säkerligen även Falkenstam (har ej hunnit läsa den senares bok) har beskrivit Frånstedt som en del i maktkampen på Säpo där Frånstedt inte respekterade sin närmsta chef utan valde att gå informella vägar till en personlig vän. Magnusson använder sig av begrepp som ”svaga chefer” och ”flytande organisation” och skriver att allt blir bättre när Carl Persson och Olof Frånstedt lämnar verksamheten.

Vi kan konstatera att Tore Forsberg verifierat att Dag Klackenbergs utfört uppdrag för ryssroteln. Men hur är det nu med Frånstedts förnekelse? Varför blir Frånstedt så arg? 

Om ryssrotelns chef eller närmaste överordnad inte informerat Frånstedt om kodnamn ”KLO” så kanske detta är här ilskan sitter. Frånstedt har i så fall inte blivit informerad av sina underordnade. Fast å andra sidan är det i så fall ungefär samma agerande mot Frånstedt som han haft mot sin egen närmsta chef Hjälmroth. Det låter i mina öron som jämnt skägg. 

Eller så har Frånstedt faktiskt blivit informerats om ”KLO”, bara det att han inte kommer ihåg det. För varken Klackenberg eller Forsberg har någonsin påstått att Klackenbergs insats skulle haft någon jättestor dignitet. Det beskrivs blott som en av flera pusselbitar i det stora sammanhanget.

Visst är det mänskligt att inte komma ihåg alla operationer drygt trettio år senare utan bara de allra viktigaste? I synnerhet om Frånstedt blivit uppringd av en journalist som refererat till en andrahandskälla (TT-text) etc.

Det är kanske inte en motsättning utan ett missförstånd.

Intressant att notera: Focus-intervjun 2011 med Olof Frånstedt var skriven av journalisten Anders Sundelin, som 1990 var spökskrivare när f d chefen för Rikspolisstyrelsen, Carl Persson, gav ut sina memoarer.

Den som ska på bokmässan i höst har ett seminarium den 29 september om Frånstedts memoarer. Frånstedt själv kommer dock ej att närvara. PM Nilsson kommer att samtala med spökskrivare Månsson, läs mer här. 

Fotonot: I en tidigare version angavs utgivningsdatum 6 september, men förlaget meddelade några dagar senare att utgivning sker 24 september istället. Sådant som händer i förlagsvärlden. 

Veterandagen och frågan om när Sverige var med i ett krig senast – egentligen? Lärdomar från grannlandet Danmark

Jag lyssnade i dag på ett inslag i P1:s Godmorgon, Världen! som handlade om firandet av Veterandagen den 29 maj. Inslaget har fått titeln ”Trevande försök att fira svenska veteraner”, vilket ger en antydan om vi i Sverige är rätt gröngöliga på att ge eloger till våra veteraner. Det framgår också av själva reportaget här där firandet beskrivs som stelt och lite trevande.

I Sverige har vi inte för vana att hylla krigsveteranter och ge dem medaljer. Nu ska det tydligen bli andra bullar, enligt regeringens direktiv. Det var ett krav att Försvarsmakten skulle slå på stort, men man ligger lite efter. De äldsta som fick medalj för några dagar sedan fick det för sin tjänstgöring i Kongo – för över femtio år sedan.

En som propagerat för en veterandag är den tidigare krigskorrespondenten och medlemmen av kungliga krigsvetenskapsakademien, journalisten Johanne Hildebrandt, som påpekar att vi bara i Afghanistan haft 12 svårt skadade och 5 som mist livet. Det är inte oväsentligt. Hildebrandt får frågan varför man inte uppmärksammat det här tidigare.

”Jag vet inte. Svensk mjäkighet”, säger hon. ”Vi är ju ett land som inte varit i krig på 200 år. Man tycker det är så otäckt och konstigt med militärer. De gör så läskiga saker, krigar och så där.” 

I reportaget hörs en kvinna som kommit för att hylla veteranerna. Hon gör det för att svenskarna ”hjälper till”. På något sätt blir det en spegling. I Sverige har vi lite svårt att säga att det är soldater, militärer och människor med vapen i hand som skickas iväg till krigszoner för att upprätthålla ordning. Visst kan man hjälpa till med att ordna rent vatten, men första insatsen i en krigszon eller före detta krigszon är rimligen att skapa trygghet. Det gör man genom att visa vem det är som bestämmer. Har inte våra soldater resurser och befogenheter utsätter vi dem för fara. Så är det bara.

Samtidigt som Hildebrandt fångar på pricken skulle jag också vilja ifrågasätta något hon säger. ”Vi är ju ett land som inte varit i krig på 200 år”, säger hon. Är det sant? På sätt och vis ja, på sätt och vis – absolut inte!

För någon vecka sedan besökte jag Tøjhusmuseet i Köpenhamn. Det var först nu jag hann se deras nya permanenta utställning om danska krig. Det var ett spännande besök. Mellan år 1500 och fram tills i dag presenterade museet 22 krig som Danmark deltagit i varav fyra (4) stycken på 1900-talet och tre (3) stycken på 2000-talet.

Vilka krig har då Danmark varit med i under de två senaste århundradena enligt den svenska motsvarigheten till Armémuseum? Jo, följande:

• Första världskriget 1914-18
• Andra världskriget 1939-45
• Det kalla kriget 1945-1991
• Krigen i Ex-Jugoslavien 1991-1999
• Krigen i Afghanistan 2001ff
• Kriget i Irak 2003-2011
• Bombningarna av Libyen 2011 

Ett av krigen som Töjhusmuseet anser att Danmark varit med i.

Nu kanske någon säger stopp och belägg, Danmark var väl inte med i första och andra världskriget. Och vadå vara med i kalla kriget? Det var väl inget krig? Ex-Jugoslavien var ju fredsbevarande insatser och … Ja, men då är vi där i ett nötskal och definierar ordet krig som något strikt där den politiska ledningen i landet förklarar krig mot annan främmande makt med bevittnade protokoll. Då har vi i Sverige inte haft krig under de senaste 200 åren. Men tänk om man betraktar krig som … krig i dess vidare mening?

Sverige agerade som ett neutralt land under andra världskriget, men vi utbildade flyktingar från våra nordiska grannländer till motståndsmän. Vi upplät svensk mark och drev motståndsbaser. Vi hade svenskar som befann sig på motståndsbaserna och de använde sina vapen när de gjorde raider in i det ockuperade Norge. Hör t ex här.

Krig kan indelas i kallt krig och varmt krig. Det senare är när reguljära styrkor strider mot varandra. Under en stor del av 1900-talet bedrevs dock det andra kriget, som främst präglades av kriget mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Det var det kalla kriget, och jag känner flera svenska veteraner därifrån. Jag är till och med gift med en av dem. Ingen av dem har varit inbjudna till någon veterandag den 29 maj. Någon medaljutdelning till dem har jag inte hört talas om. De räknas liksom inte, för det här är en del av det hemliga Sverige.

I fallet med Libyen deltog Sverige med viktiga spaningsinsatser med flyg, vars resultat innebar att Danmark och Norge (Natoländer) kunde genomföra effektiva bombinsatser.

Handen på hjärtat: Menar Du på fullaste allvar att Sverige inte deltog i ett krig år 2011 bara för att vi använde kameror? 

Jag rekommenderar starkt ett besök på Tøjhusmuseet i Köpenhamn. I synnerhet för fredsskadade svenskar. Åk dit och se specialutställningen om kriget i Afghanistan. De har byggt upp en camp och beskriver det dagliga livet där, men också om verkligheten utanför. Bland annat kan man ingående studera ett fordon som har kört på en mina. Räddningsinsatsen beskrivs ingående.

Utöver detta bör du se utställningen om de danska krigen. Mycket av det är en spegling av vår egen historia. Skåningar, blekingar och hallänningar kan få lite annat perspektiv, för att inte tala om hur stockholmare skulle kunna få det.

Åk och se utställningen om de danska krigen! Det är tänkvärt att stora delar av lokalen är tom. Det finns nämligen möjligheter till utbyggnad av utställningen.

Förutom de tomma ytorna är de tre sista montrarna tomma. Man kan läsa en fråga på skyltarna. Vilket tror du blir nästa krig som Danmark kommer att delta i? Det är både pedagogiskt och tänkvärt. 

Tre tomma montrar. Vilket tror du blir nästa krig som Danmark (eller för all del Sverige) deltar i? Kanske ska vi ha en monter för kriget mot terrorismen?

Sommar i P1 – en sorglig spegling av kritiken mot hela Sveriges Radio och IB-affären

I går presenterades årets sommarvärdar i P1. Reflektionerna har inte låtit vänta på sig. Somliga har hyllat upplägget. Andra har kallat det ett mellanår. Själv upplevde jag det inte som så spännande och började fundera på varför. Jag räknade och fick ihop 12 journalister, 3 forskare, 3 politiker samt 3 personer vars huvudsysselsättning jag uppfattar är att vara författare. Det säger något om urvalet.

Själv undrar jag varför alla dessa journalister alltid måste ges så mycket plats för att tycka och tänka. Räcker det inte med alla tv-soffor och expertkommentatorstolar de ändå får sitta i och som de inte alltid fyller ut? Var är de riktiga experterna? Varför är de så frånvarande i det svenska medielandskapet?

Tack och lov i alla fall för att den här forskaren får vara med i år. Hon verkar ju både kunnig, rolig och intressant.

Visste ni att det finns en lista över alla sommarvärldar sedan 1959? Den ligger här på SR:s hemsida och jag skummade snabbt igenom den och tog fram lite statistik ur ett underrättelseperspektiv.  

• I Sverige dömda för spionage har fått göra 5 (fem) program.
• I Sverige verksamma för Säpo har fått göra 1 (ett) program.
• För Sverige verksamma underrättelseagenter har fått göra 0 (noll) program.
• utöver detta ska i år två för terrorbrott i utlandet dömda personer göra 1 (ett) program.

Ni kanske tänker att det där ju bara är nys, för underrättelseagenter är ju hemliga, så någon jämn avvägning kan det väl aldrig bli. Men si alla är inte hemliga och ingen av de jag känner har ens fått frågan genom årtiondena. Dessutom upplever jag underrättelse- och säkerhetstjänsterna som mycket öppnare i dag så det är väl bara att ställa frågan!

Kanske är det också dags att berätta att det just nu ligger en anmälan inne hos Granskningsnämnden gällande begäran om att pröva ett helt annat program hos Sveriges Radio. Det gäller P3 Dokumentärs program Sjukhusspionen i Göteborg, som ni har 5 dagar på er att lyssna på, länk här.

Jag har tidigare skrivit om den f d IB-agenten Svante Winqvists fyrtioåriga historia med Sveriges Radio, som inte kan betecknas som något annat än en ”vendetta” mot honom som person. Läs gärna om det här. Oavsett är Winqvists nya anmälan en begäran om bl a:

• att nämnden uttalar kritik för partiskhet, bland annat då P3 Dokumentär undertryckt information om kopplingar mellan ett svenskt partis sedan tidigare kända kopplingar till en terrorrörelse.
• att nämnden prövar om programmet genom sin ensidiga framställning och val av källor är ett brott mot åsiktsannonsering enligt Radio- och TV-lagens 14 kap 3 §.
• att nämnden prövar om denna ensidighet till förmån för ett politiskt parti som uttryckt att de ska störta samhället med våld är ett brott mot sändningstillståndets krav enligt Radio- och TV-lagen avseende det demokratiska statsskickets grundvalar 14 kap 1 §.

Winqvist menade redan 1974 (dvs för 39 år sedan) i sin bok ”IB-affären – I vems intresse?” att i synnerhet Sveriges Radio gav väldigt stor plats för den ena parten i IB-affären. Den gynnade parten var Fib/Kulturfrontsidan och det hela har genom åren i synnerhet gynnat journalisten Jan Guillou.

Winqvist visade t ex i sin bok att väldigt många programinslag under perioden maj till december 1973 var gjorda av Guillous kompis Göran Rosenberg eller av andra jobbarkompisar eller medarbetare till redaktör Guillou på det nystartade Fib/Kulturfront. 67 % av inslagen i Tidsspegeln hade t ex gjorts av tidigare kollegor.

Det är med bakgrund av Winqvists erfarenhet och påståenden om att Sveriges Radio generellt missgynnat IB-sidan under fyrtio års tid och gynnat den andra sidan som jag nyfiket testar Winqvist-hypotesen på ett till synes ganska harmlöst program: Sommar i P1.

Dessutom lägger jag till ett Peter Bratt-påstående.

Nyfiket har jag undrat varför han getts så lite plats i media genom åren. Jag har trott att det berott på att han inte gillat att vara i medias sökarljus. Men på Södertörn-seminariet i för någon vecka sedan uttryckte han en intressant ståndpunkt om den inte helt obekanta fiendskapen med Guillou:

”Jag tror han betraktar mig som ett hinder man ska undanröja.”

Min fråga är – följer Sveriges Radios sommarprogram följsamt även Bratt-teorin!  

Låt oss därmed titta på statistiken:

• Jan Guillou, f d medarb i Fib/KuIturfront. IB-avslöjare samt dömd för spionage har fått vara med i Sommar fem (5) gånger, närmre bestämt 1979, 1984, 1991, 1997 samt 2009.
• Jan Myrdal, grundare av Fib/Kulturfront, och tongivande inom föreningen och tidskriften. Officiellt nämns han som redaktionsmedarbetare i förhören i IB-åtalet och som kolumnist på tidskriften av Guillou, som dock menar att Myrdal hade kvar den informella makten även efter att han avgått som ordförande våren 1974. Myrdal har i alla fall gjort Sommar två (2) gånger, närmre bestämt 1999 och 2000. Har ej lyssnat på om han nämnt IB och Fib/Kulturfront, men så som jag känner honom har jag svårt att tro att han inte haft en politisk vinkling i sina program. Diktaturkramare.
• Göran Rosenberg, kompis med Jan Guillou och som tillsammans med Jan besökte Lod airport. Vad som hände (eller inte hände) blev ett tryckfrihetsmål som vanns av fd IB-agenten Svante Winqvist. Rosenberg har varit med i Sommar en (1) gång. Winqvist har inte ens blivit inbjuden.
• Pierre Schori. Av förhören i IB-åtalet B 653/73 uppger Jan Guillou (stolt) att han med socialdemokraten Schori diskuterat publiceringsdatum (?) för avslöjandet om IB:s spionage i Asien. Orsaken till diskussionen uppgav Guillou var att han inte ville störa Sveriges diplomatiska relationer med Nordvietnam. Jag vet ej om Schori någonsin bekräftat eller dementerat påståendet, men är det sant är det underligt. Tänk er om Ekots Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman skulle ha haft diskussioner med utrikesminister Carl Bildt om vilken dag de skulle publicera Saudiavslöjandet med utgångspunkt från att det inte skulle störa de svenska relationerna med Saudiarabien! Oavsett har Castrokramaren Schori i alla fall varit med i Sommar en (1) gång. Jag har ingen aning om han nämnde IB i sitt program.
• I princip hela författar-Sverige tog ställning för Fib/Kulturfrontsidan i IB-affären och fick mycket plats i media. Så listan kan säkert göras längre med författare som stod på barrikaderna. Jag nöjer mig med att nämna en av de mest framträdande, Per Olof Enquist, som fått göra fyra (4) program, närmre bestämt 1987, 1992, 2000 samt 2009. Om han med ett ord nämnd IB-affären i något program vet jag inte.
• Den före detta chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg fick göra ett sommarprogram 2003 efter att han kommit ut med boken Spioner och spioner som spionerar på spioner. Hans underbara och historiskt belysande program var en faktaspäckat och underhållande hyllning till svenska kvinnliga underrättelseagenter väl varvat med musik om hur opera kunde användas i utbildningen av kontraspioner. Jag vet ej om Forsberg var direkt berörd under själva IB-affären, men i programmet nämnder han varför man på Säpo kallade Guillou för ”Pippi”, varför han får vara med i denna uppräkning.

Därmed kan jag konstatera att Fib/Kulturfrontsidan fått minst 12 program, varav 5 gått till en av de dömda. Säpo-sidan har fått 1 program. IB-sidan inga alls. Var Schori står har jag aldrig begripit så honom avhåller jag mig från att definiera.

Vad mer som är intressant är att Jan Guillou vid flera tillfällen i sina program passat på att ge politiska slängar och kritik gällande IB-affären och mot etablisemanget. Han har även gått in på den s k Geijeraffären, där såväl Leif GW Persson som Peter Bratt berörs. Guillou har haft 5 program att utveckla sina åsikter och framföra sin version av vad som hände. GW har haft två 2004 och 2011, och i åtminstone ett av dem minns jag hur han riktade skarp kritik mot Bratt.

Jag letar i listan och hittar inte Bratt som sommarpratare. Jag mejlar en fråga om han blivit tillfrågad. Det finns en stark tendens att Sommar i samband med en bokutgivning bereder en författare möjlighet att få ett sommarprogram. Peter Bratt kom ut med sin bok ”Med rent uppsåt” 2007 på Bonniers. Här ger han sin version av både IB-affären och Geijeraffären. Hade han tackat nej till att vara med i Sommar? Svaret kommer per mejl: han har aldrig någonsin blivit tillfrågad att vara med i Sommar. Han har faktiskt undrat varför.

2009 kom både Jan Guillou och min man Gunnar Ekberg ut med var sina memoarer. Naturligtvis berörde både IB-affären. Naturligt vore ju att bereda båda plats i var sitt program, men istället valde Sommar att låta Jan Guillou göra ännu ett program, som blev det femte, där Guillou ännu en gång oemotsagd fick berätta sin version av hur det gick till egentligen.

Nu skulle man kunna säga att Sommar-redaktionen kanske inte visste i tid att Ekberg skulle komma ut med sina memoarer. Det blev officiellt i maj 2009. Men samtidigt skulle man ju kunna tänka sig att frågan skulle ha kunnat komma upp på redaktionsmötet året därpå. Eller året efter detta eller …

Du kanske tänker att Guillou ju är så mycket annat än IB-affären och Geijeraffären? Ja, men samtidigt är det så att han ofta i sina program tagit upp just dessa affärer med sin version. Hans framställning är utan tvekan med politisk udd att det kanske vore på sin plats att också ge plats för någon annans version i samma ämne. Jag tänker på hans formulering från Sommarprogrammet 1984:

”Jag är alltså i första hand journalist och det betyder att i mitt yrke så är sanningen huvudsaken”, säger mannen som belagts med lögner här, här, här, här och här.

Guillous riddarromantiska drömmar märks redan 1984. Han sätter nämligen in sig själv, Göran Rosenberg och Göran Skytte i Riddarna kring Runda bordet.

Guillou utnämner sig själv till Sir Lancelot med motiveringen att han är ”För ädel för att ljuga”. 

Enligt Guillou håller Guillou sig själv till sanningen medan politiker och andra journalister ljuger.

”Skriva i bok eller i Fib/Kulturfront går nog an. Där ställer sanningen inte till så stor förtret eftersom den där kan förtigas av samfällt disciplinerad journalistkår. Men att säga det som kan stå i bok högt i radio är en annan sak och borde kanske leda till straff”, säger Guillou.

Det bör påpekas att Guillou 1979 fälldes i Radionämnden för att ha påstått att statsminister Per Albin Hansson tagit emot mutor av hans morfar. Detta tar Guillou hämnd på 1984 genom att berätta historien en gång till … men då som ”ett tankeexperiment”, en teknik som jag sett honom upprepa många gånger därefter.

Med detta kan jag konstatera att programmet Sommar i P1 tyvärr passar helt in i mallen för båda testade teorierna. Vad gäller urvalet av sommarpratare ur ett IB-affärs- eller underrättelseperspektiv speglar det tyvärr otvetydigt en partiskhet som är beklagansvärd.

Om det är medvetet eller omedvetet att redaktionen avhållit sig att tillfråga Peter Bratt om att hålla ett program vet jag inte, men beslutet att inte tillfråga Bratt sammanfaller följsamt med Guillous uppenbara önskan om att ha scenen för sig själv.

Tack och lov att Sommar i alla fall gav plats åt den före detta kontraspionagechefen Tore Forsberg 2003. Hans program var något av det bästa om mest spännande som jag har lyssnat på. Han gjorde kontraspionaget och underrättelsevärlden förståelig på ett mänskligt sätt. Till skillnad mot Guillous program var det i avsaknad av polemik. Det var en enda stor hyllning till de svenska kvinnliga spionerna framfört med ett leende på läpparna.

Man kan köpa programmet utan musik från SR. Men bäst är det att höra till den valda musiken. Jag vill så gärna att fler ska höra detta fantastiska program i vinter, så rösta gärna på programmet. Du får fylla i Tore Forsbergs namn själv nederst här.

Låt oss hoppas att fler som verkligen kan något om underrättelse- och säkerhetstjänstens värld får plats i programmet i framtiden, så att den uppenbara skevhet som finns rättas till. Jag hoppas att det bjuds in forskare inom underrättelse- och säkerhetstjänsterna, som professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell och varför inte professor Birgitta Almgren, som i många år forskat på Stasi. Sedan 2011 har vissa personer demoniserat henne som person, fast egentligen är i princip alla vid en närmre granskning själva att betrakta som partsintressen.

Vad gäller frågan om Stasiforskningen har allmänhet, ledarskribenter, journalister och politiker gärna velat beskriva det hela i svart eller vitt. Antingen förövare eller offer. Häng ut alla Stasiagenter! har ropen skallat. Vi som forskar på Stasi vet att det inte är så enkelt. Visst finns det personer som entydigt kan betecknas som moraliska skurkar, men många som är definierade av Stasi som agenter har också själva varit offer då de hamnat i en diktaturs säkerhetstjänsts klor. Ibland har offret följsamt hängt med, ibland har offret varit smart nog att bara lämna intetsägande information tills Stasi släppte greppet om dem.

Det hade varit lovvärt att ge en forskare som Birgitta Almgren tillfälle att beskriva just precis detta, avsaknaden av svart och vitt i Stasiforskningen. Det är de många nyanserna och gripande ödena som verkligen får oss att förstå att det moraliskt riktiga inte är att hänga ut alla och envar.

Hur kan det komma sig att journalisten och f d SR-medarbetaren vid finska redaktionen Johanna Parikka Altenstedt inte fått vara med i Sommar? 2008 kom hon ut med första versionen av Operation Stella Polaris, om den hemliga underrätteseoperationen under andra världskriget då finska signalspaningen smugglades över till Sverige. Läs mer här 

Hur kan det komma sig att den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal aldrig har fått ett program? Så mycket som han kan berätta om det vi inte visste eller trodde, t ex om vad som i hemlighet pågick i Sverige under andra världskriget, läs t ex mer här. 

Enligt lag ska Sveriges Radio se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Även Sommar i P1 bör beakta detta. Våra underrättelse- och säkerhetstjänster är satta att vakta landet och demokratin. De ska självklart kunna kritiseras, men då måste berättelserna om dem speglas av mångfald och inte domineras av ett partsintresse! 

Fotnot: I en tidigare version betecknade jag Jan Myrdal som styrelseledamot i Fib/Kulturfront. Av stadgar som ingår i IB-åtalet anges dock ej vilka som var styrelseledamöter. Den enda som anges är sittande ordförande och ansvarig utgivare, Greta Hofsten. Möjligen att övriga ledamöter som har valts har maskats från protokollet. Även om Myrdal något år tidigare avgått som ordförande och ansvarig utgivare betecknar Guillou honom som en informelle ledare i verksamheten.

Fotnot 2: Ytterligare en Fib/Kulturfrontmedarbetare har fått göra ett Sommarprogram. Läs mer här.