Frank Baude har lämnat r-arna – och varför ett obetydligt parti kan få sådan uppmärksamhet

Upptäckte i morse att Frank Baude lämnat Kommunistiska Partiet, f d KPML(r), v d KFML(r). Visserligen är jag sent på nyheten, men kan då ta tillfället i akt och konstatera följande:

Det är en förhållandevis stor nyhetsbevakning och ett enormt stort flöde av kommentarer på sociala medier för en f d partiledare för ett pytteparti som aldrig någonsin lockat särskilt många väljare. 

Detta pytteparti fick tydligen 8 000 röster i senaste valet, vilket var 3 000 färre än valet innan. Man har i dag lokala mandat i kommunerna Karlshamn, Lysekil och Gislaved.

På 80-talet hade de ett (1) mandat i Göteborgs kommun. Det satt Frank Baude på. I senaste valet fick Kommunistiska Partiet i Göteborgs kommun 16 (sexton) röster. De hade enligt valmyndigheten inte ens tryckt upp några valsedlar, så de 16 rösterna ska ha varit handskrivna. Övrigt historiskt grävande visar inte några som helst tecken på att det svenska folket vurmat för r-arna.

Så hur i hela fridens namn kan det komma sig att det blir en stor nyhet av ett obetydligt ickeparti?

”Frank Baude lämnar (r). Kan inte smälta det. Ur led är tiden,” skrev socialdemokraten och f d ministern Leif Pagrotsky på twitter i går.

En riktig pärla – Frank Baude anklagar Sveriges Kommunistiska Parti för att hamna i “medelklassträsket””, skrev utrikesminister Carl Bildt (M) tre timmar senare och bifogade Baudes anklagelser mot partiet.

 I GP kan man läsa att Baude kritiserar att partiet anammat feminismen, men inte engagerat sig i trängselskatten. Själv konstaterar jag att Baude är kritisk även till att partiet inte diskuterar frågan om tiggare på svenska gator, vilket Baude benämner ett trasproletariat från samhällets undre lager från det gamla samhället och som bredvilligt kommer att låta sig köpas för reaktionära syften. Men istället för att ta upp denna fråga om rumänska tiggare på svenska gator har alltså partiet anammat feminismen, som enligt Baude är en helt borgerlig idériktning, samt ägnar sig åt frågor som surrogatmödraskap m m. Att Baude inte gillar homosexuella är känt sedan årtionden.

Varför så mycket engagemang kring en före detta partiledare i ett pytteparti? Varför detta engagemang från Pagrotsky, Bildt, GP, Expressen, SvD, Skånskan m fl?

Det är synd att den historiska exposén inte ges läsarna. För även om Baude & Co aldrig någonsin vunnit mark i de genuina svenska folklagren så har såväl personen som partiet onekligen en plats i svensk underrättelse- och säkerhetstjänsthistoria och för all del också i svensk terrorhistoria. 

I sin biografi ”Mot strömmen i svensk politik under 30 år” (2000) beskriver Baude t ex hur han  och Nils Holmberg som företrädare för KFML 1967 tagit emot ekonomiskt bidrag från Kina. Hela 60 000 kronor ska de ha fått och smugglat i kläderna. Värdet i dag ligger på ca en halv miljon kronor och det bör påpekas att KFML via Danielius bokhandel fick mycket mer pengar av kineserna. Men man flörtade också åt andra håll. Baude var också med i en delegation som åkte till Östersjöveckan i DDR, där man även hann med ett besök på Sovjetunionens ambassad, där Baude bland annat ska ha fått ett fint jaktgevär i present (s 99, De ska ju ändå dö; Ekberg, Gunnar).

Vad betyder det här? Att det fanns ett berättigat intresse från svensk underrättelse- och säkerhetstjänst att följa dessa personer och rörelser. Vad hade hänt om Baude och de partier som tagit emot utländskt understöd fått ett starkt politiskt inflytande i Sverige? Vem hade man varit lojal mot – svenska folket eller de diktaturer man tagit emot pengar från? Det är därför det är en kontroversiell fråga med hemliga partibidrag, och yttersta vänstern tog definitivt emot pengar från kalla krigets diktaturer.

Läs gärna t ex Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi… (2009) så har ni flera exempel på dolt partistöd, men också dolt presstöd från en diktatur. Även i böckerna om Blekingegadeligan skymtar det här fram.  

Efter att KFML(r) bildades 1970 med Baude i spetsen upprättades i november 1971 en mera organiserad kontakt mellan r-arna och Staffan Beckman, f d SvD- och SR-reporter, senare ansvarig utgivare för Palestinsk Front som efter terrororganisationen PFLP:s bildande 1967 hade byggt upp kontakterna med den palestinska organisationen. Beckman, som bar täcknamnet ”Abu Stef”, hos PFLP-folk verkar ha varit den som banade vägen för r-arnas kontakter i Mellanöstern.

”Ett viktigt led i Palestinarörelsens arbete, främst under senare delen av 1970-talet samt 1980-talet var att sända ned läkare och annan sjukvårdspersonal till de palestinska flyktinglägren. Palestinarörelsen verkade också genom att samla in och till de palestinska flyktinglägren sända ned mediciner av olika slag”, står det att läsa på sidan 33 i Säkerhetstjänstkommissionens delrapport ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980″

Det intressanta är att precis just denna delrapport som råkar behandla r-arna och Palestinarörelsen väldigt snällt är skriven av den så kallat ”oberoende” forskaren Ulf Bjereld, som i början på 1980-talet själv varit medlem i KPML(r), vilket framgår här. 

Börjar ni nu förstå att Baude och hans gelikar inte är ointressanta? För det är r-arna som hjälper till med att rekrytera och skicka ner sjukvårdspersonal till Mellanöstern. Om de bara hållit sig till vård och omsorg hade det ju varit bra. Men det verkar inte så.

En kvinnlig läkare som förekommer i den så kallade Sjukhusaffären i Göteborg avlyssnades 1974 av Säpo. Hon skulle ta med sig mediciner när hon åkte ”söderut” och hon diskuterar paket i telefon med någon. Dessa paket har kommit bort eftersom det blivit ”lite hastverk” då hon inte hann sätta några adresslappar på paketen. Av avlyssningen framkom att det varit polisrazzia i kvarteret och den kvinnliga läkaren säger att hon trott att det gällt henne. Därför får en partikamrat hämta ‘paketen’ och föra den till Marx-Engelshuset.

”Hade de kommit på dem, så hade jag haft svårt att förklara”, citeras den kvinnliga läkaren av Säpo.

Av Säpos rapporter framgår också att KFML(r) i Stockholm i december 1974 kontaktats av förespråkare för Baader-Meinhofligan, som velat få hjälp med att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation. Av Säpo-pm-et framgår att ligan planerar att ockupera en ambassad i Stockholm, vilket de också skulle göra en kort tid senare med blodig utgång. 

Under julhelgen 1974 hade terrororganisationerna PFLP och Japanska Röda Armén haft möten i Stockholm, Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Paris, Haag, Hamburg, London och Rom.

”Vid sammankomsterna i Sverige och Köpenhamn har representanter för SKP, KFML(r) och RMF deltagit

I sammankomster i Stockholm, Göteborg och London har även representanter för IRA deltagit”, står det i ett Säpo-pm daterat 1975-01-02, som även beskriver att svenska kontaktmän för PFLP deltagit.

Syftet med mötet ska ha varit att diskutera lämpliga aktioner i Europa, där man ska ”föra ut våldet och terrorn till ‘fredliga’ länder i Europa”. På önskelistan för aktioner finns judiska synagogor i Stockholm och Göteborg, oljeplattformar i Nordsjön samt inte minst schlagerfestivalen i Göteborg och Stockholm (uttagning och final). 

I samband med mötet framgick att de så kallade ”tomteaktionerna” i Malmö och Köpenhamn varit framgångsrika. IRA uppgavs vara hjärnan bakom att förstöra kapitalistiska skyltfönster. Frank Baudes KFML(r) uppgavs vilja ”ta åt sig äran av att ha börjat med det aktuella klistret”. 

Av ett annat Säpo-PM från 1975 framgår att KFML(r):s centralkommitté planerar att sända minst fem män till Jordanien för specialuppdrag.

Det som intresserar mig mest är kommentaren att ”Kontakter finns sannolikt med PFLP” liksom att ”resenärerna har stark anknytning till KfML(r):s militärutskott”. Varför ett pytteparti som kallar sig revolutionärer och aldrig någonsin fått särskilt många röster skulle ha ett militärutkott kan man ängsligt fråga sig.

Om resan blev av framgår inte av de handlingar jag har, men namnen på deltagarna finns prydligt uppräknade. En enkel koll visar att en av dem fortfarande har en ledande funktion i dagens Kommunistiska Parti-sfär. En annan avancerade och blev chef inom en kommunal verksamhet, en tredje professor vid ett av landets högre lärosäten.

Nyligen gjorde Jan Guillou i ny variant på sin tes om att vänstern i Sverige varit snäll och gullig, till skillnad från hur det var i andra länder. Den nya tesen i Aftonbladet fick rubriken ”Våld från vänsterhåll förekom aldrig under 1965-1975″.

”På den tiden den utomparlamentariska vänstern i Sverige var stark förekom inget politiskt våld under röd flagg”, lovar Jan Guillou. 

Varför r-arna och andra vänsterrörelser skulle träffa PFLP och Japanska Röda Armén 1974 för att diskutera ”aktioner” där man skulle föra ut våldet till fredliga länder kan man ju då undra.

Själv tänker jag på den utmärkta artikeln av Sydsvenskans journalist Erik Magnusson, som i slutet på 90-talet intervjuat en f d r-are vid namn Stefan. Stefan berättar om terrorträningsläger och hjärntvätt. I Malmö bildas hemliga celler. Han själv leder r-arnas ”Kommandogrupp R” på Kockums i Malmö och berättar om ett attentat mot den orientaliska mattaffären Arhan i Malmö som de utfört. Det står inte något årtal om när detta hände, men jag har talat med personer som minns händelsen och den bör ligga inom det tidsperspektiv som Jan Guillou hävdar var fullständigt utan våld.

Hur gick då attentatet till? Kommandogrupp R såg först till att rensa Stortorget i Malmö från taxibilar (genom att ringa och beställa bilar till olika adresser i stan). Sedan krossade man Arhans skyltfönster och kastade in en rökgranat. Morgonen efter deltog de fyra attentatsmännen i en flygbladsutdelning och deklarerade att KFML(r) öppet stöddeattentatet, som varit riktat mot den turkiska regimen. Ägaren var själv turkisk konsul. Läs mer om fallet här.

Arhan låg på Stortorget i Malmö. Om det är någon som datum för attentatet får ni gärna höra av er! Foto: Lena Breitner

Så det är ur detta perspektiv vi ska se alla kommentarer om Frank Baudes utträde ur Kommunistiska Partiet.

Leif Pagrotsky är från Göteborg, han är socialdemokrat och har suttit i s-regeringar under den tid då Säkerhetstjänstkommissionen tillsattes och lade fram sin ”slutprodukt”. Det är inte obekant att Sjukhusaffären, som behandlas av kommissionen, delvis hade karaktär av facklig maktkamp på göteborgska arbetsplatser mellan socialdemokrati och r-are, med inslag av vurmande för palestinsk kamp och där en del r-are tyckte att vapen och våld var såväl tjusigt som rätt väg att gå.

Att Carl Bildt kommenterar Baude är inte heller konstigt. Hans gebit har varit utrikes- och säkerhetspolitik i många år och han satt som nära medarbetare till Gösta Bohman när Sjukhusaffären blossade upp, så helt obekanta kan ju de historiska sammanhangen inte vara. Årtionden senare kan man konstatera att Bildt som f d statsminister, nuvarande utrikesminister och nära bekant med en f d KSI-chef knappast kan ha blivit mindre oinsatt i sakförhållandena.

Synd bara att svensk medias rapportering aldrig kommer längre än till att Baude lämnat partiet, tycker feminism och homosexualitet är fel och att Leif Pagrotsty och Carl Bild har twittrat om Baudes avgång. Sammanhangen är som bekant mycket intressantare än så.

Dags att avsluta med lite twittrande från idéhistorikern Sven-Eric Liedman: 

”Ulf Ekman lämnade Livets ord, och nu lämnar Frank Baude Kommunistiska partiet, gamla KPML(r). Allt som är fast förflyktigas.”

Publicerat i Blekingegadeligan, Danelius, Jan Guillou, Journalistik, Kalla kriget, KFML, KFML(r), KPM(r), KPML(r), Palestinarörelsen, PFLP, Rote Armeefraktion (RAF), Säpo, Sjukhusaffären, Sjukhusspionaffären, SKP, Socialdemokraterna, Sverige

Stasi-myndigheten kan läggas ner 2019

I helgen har Berliner Zeitung rapporterat om att Myndigheten för Stasiarkivets chef Roland Jahn aviserar ett slut på myndighetens verksamhet. Myndigheten kanske stängs 2019, det vill säga om ungefär fem år.

I en rapport till kulturminister Monika Grütters ska det stå att ”übereinstimmend festgestellt, dass für die historische und politische Aufarbeitung der SED-Diktatur die Fixierung auf das Thema Staatssicherheit nachteilig ist. Im Sinne einer bestmöglichen Aufarbeitung ist deshalb auch für den Bundesbeauftragten eine grundsätzliche Offenheit in Fragen der zukünftigen institutionellen Trägerschaft für die zur Zeit vom Bundesbeauftragten erfüllten Aufgaben wichtige Voraussetzung für jede Strukturdebatte,“ se här eller en sammanfattning av Welt här.

Jahn menar alltså att det är alldeles för mycket fokus på Stasi. Det är en nackdel för uppgörelsen med SED-diktaturen om man fixerar sig vid Stasi hela tiden. En överföring av arkivet till Bundesarchiv ses som rimlig.

Roland Jahn har inte precis gjort sig känd en ledare som ömmat för myndigheten så som t ex Joachim Gauck gjort. Stillsamt undrar jag nu om han kanske t o m tillsattes för att avsluta verksamheten? Eller är han realisten, som ser att det blir allt svårare att få pengar avsatta till att driva verksamheten vidare? Ansökningarna om att ta del av dokument verkar dala, trots viss uppgång efter en lagändring för något år sedan, se här. 

Jag kan inte säga att det är helt fel att föra över Stasiarkivet till Bundesarchiv. Förr eller senare ska det väl göras. Och på sätt och vis har ju Jahn rätt. Stasi har blivit ett så starkt ”varumärke” att allmänhet och tyvärr även många journalister tycks förblindade. Jag stöter ständigt på människor som tycks tro att ”allt” finns där, och att det är blott där man ska titta för att hitta den så kallade sanningen.

Ett bra exempel är Aleksander Radler. I dag vet vi att han var Stasiagent i nästan 25 år. Vi vet också att han rörde sig i geografiska områden och rapporterade med sådan bredd att all information ej kan ha setts som DDR-specifikt intressant information.

Således är det högst troligt att bara delar av hans rapportering finns i Stasiarkivet, och att andra rapporter rimligen bör återfinnas i andra arkiv.

DDR var ju kort och gott ett dotterbolag i en stor koncern, styrd från Moskva. Om vi teoretiskt tänker oss att Radler stötte på t ex tjeckiska flyktingar och rapporterade om dem vore det ju typisk information att vidarebefordra till den part som hade nytta av just precis denna information, och det var inte Stasi.

Ett annat bra exempel för att förstå vad jag menar är fallet Ersson/Möschler, som SvD uppmärksammade för ett par år sedan. Allt fokus lades i media på om det skulle finnas dokument om dem i Stasiarkivet, och när dokument inte hittades om dem tolkades det av svensk press som att det var bevis på oskuld. Ingen tycktes ställa sig den högst relevanta frågan om varför dokument skulle hittas där över huvud taget. Eller vad ohittade dokument ens kunde betyda.

Av professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner (2011) framgår att Säpo inledningsvis hade utrett Möschler för eventuellt samröre med Stasi, men därefter ändrat fokus till frågan om eventuellt samröre GRU. 

GRU råkar vara en militär underrättelsetjänst, till skillnad från Stasi som är en civil säkerhets- och underrättelsetjänst som inte primärt sysslade med militär underrättelseinhämtning (det var en helt annat organisation som gjorde det för DDR) 

Behöver jag påpeka att GRU dessutom var sovjetisk? Förstår ni att löjets skimmer föll över svensk press, som satte allt fokus på ett arkiv där initierade begrep att just precis där var sannolikheten inte hög att hitta några eventuella papper av intresse för klarläggande av frågeställningen om huruvida Möschler jobbat för Sovjetunionen eller ej. 

Stasifixeringen är stor och Stasi var en enorm organisation, men man får aldrig glömma att Stasi inte var allt. Stasi var bara en del av SED-diktaturen, och SED-diktaturen var bara en del i en stor koncern styrd från Moskva. Således är det väldigt många arkiv vi skulle behöva titta i för att förstå den stora helheten.

Genom att ha stor tillgång till Stasis arkiv och mindre tillgång eller ingen tillgång alls till många andra länders underrättelse- och säkerhetstjänsters arkiv skapas en skev bild. Tårtbiten om Stasi har gett oss oändliga kunskaper om denna verksamhet, men vi får inte Stasi-förblindas. Stasi var bara en del av förtryckarapparaten bakom järnridån.

 

Publicerat i DDR, Journalistik, Stasi, Sverige, Tyskland

Guillou säger sig vara för den ryska statskuppen – och jag ser den historiska linjen till KGB

I går tog Jan Guillou emot Leninpriset. Här alt här kan du se videointervju av Hallands Nyheter.

Av intervjun framgår att Guillou anser att Leninpriset är ett väldigt fint pris. ”Finare pris än vad jag någonsin räknat med att få”, säger han. De författare som betytt mest för honom är nämligen Elsa Beskow, August Strindberg och Jan Myrdal (i den tidsmässiga ordningen). Lika lite som han räknat med att få något August-pris har han räknat med något Myrdal-pris, men nu har ju det senare hänt och det anser Guillou vara hedrande.

Reportern ställer en fråga om att ta emot priset i Lenins namn. Vissa har ju vägrat ta emot det på grund av Lenin, men för Guillou är det inget problem. Namnet är ju ”delvis ett skämt, delvis en provokation”, säger Jan Guillou och pekar på att namnet var skickligt valt, eftersom det hela gjort priset så uppmärksammat. Det är ju t ex därför som reportern är där och intervjuar honom, säger han.

Vad gäller Lenin som person har Guillou inte några problem med honom .

”Lenin är inte okomplicerand. Det huvudsakliga med Lenin är att han anförde den ryska revolutionen och den är jag för, så det är inte så konstigt. Och Lenin ska inte förväxlas med Stalintidens gulagsamhälle.”

Jaså inte det. Mig veterligen var han riktigt blodig och  gjorde grundjobbet, som Stalin tog vid.

Det är förresten väldigt många år sedan jag lärde mig att den ryska revolutionen faktiskt inte alls var en revolution utan en statskupp. Det står t ex att läsa om i Nationalencyklopedien, där man konstaterar att RR egentligen var en relativt ”oblodig statskupp” genomförd att ett välorganiserat men numerärt obetydligt parti, som helt enkelt kunde ta över i ett land i krig och under sönderfall.

Jag noterar att Vladimir Lenin vid den här tiden faktiskt är att betrakta som en tysk agent. 

Att Lenin med sällskap fick transittillstånd från Schweiz genom Tyskland våren 1917 var bara ett led i det avtal som han personligen träffat med tysk underrättelsetjänst i september 1915. Tyskland skulle hjälpa bolsjevikerna, bland annat genom finansiering, och Lenin skulle avsluta ett av Tysklands tvåfrontskrig om han lyckades med sin ”revolution”. 

Den brittiske militärhistorikern Terry Crowdy redogör t ex för händelseförloppet i sin bok The Enemy Within: A History of Spies, Spymasters and Espionage (2011). Av denna framgår att Tyskland bekymrade sig över att ha ett tvåfrontskrig. Flera tyska aktörer leker med tanken att en ytterligare destabilisering av Ryssland skulle gynna Tyskland. Det gör t ex tyska utrikesförvaltningen, med statssekreteraren Zimmermann i spetsen. I Stockholm sprider den estländske nationalisten Aleksander Kesküla i egenskap av tysk agent politiska pamfletter till ryska sjömän så att de skulle göra uppror eller desertera. Kesküla och chefen Hans Steinwachs vill använda bolsjevikerna. Således pumpar tyska underrättelsetjänsten in pengar i partiorganisationen. Det är Kesküla som i september 1915 träffar Lenin i Bern och kommer överens om att Lenin ska avsluta kriget med Tyskland, om hans ”revolution” lyckas.

Det är ur detta perspektiv man ska se att Tyskland släpper igenom Vladimir Lenin med sällskap våren 1917. Transittillståndet genom Tyskland gavs ju under förutsättning att avtalet skulle hållas! Lenin anlände till Petrograd den 16 april 1917 lagom till att slutföra den planerade statskuppen. Den 6 mars 1918 undertecknas freden i Brest-Litovsk. Lenin hade fullföljt sitt avtal som tysk agent. 

Lenin hann med en del innan han dog 1924. Han var i högsta grad involverad i att två månader efter den så kallade oktoberrevolutionen skapa en organisation för underrättelse- och säkerhetstjänst, Tjekan, eller Allryska Extraordinära kommissionen mot kontrarevolution och sabotage, som man också översätter den till.

Inrättandet av Tjekan skedde den 20 december 1917 och genom omorganisationer och nya namn fick organisationen namnet KGB 1954. Så här gick det till: 

Tjekan blev 1922 GPU/NKVD, som 1923 blev OGPU, som 1934 blev GUGB/NKVD, som 1941 blev NKGB och sen GUGB/NKVD, som 1943 blev NKGB, som 1946 bytte namn till MGB, som 1954 bytte namn till MVD. 

Samma år, 1954, bytte Tjekans efterföljare MVD namn till KGB! Ja, just precis den organisation som Jan Guillou utfört uppdrag åt, enligt egen utsago i Expressen 2009. 

Lenins tid vid makten blev visserligen kort, men Tjekan, GPU/NKVD och OGPU hann faktiskt med både mord och tortyr under hans tid i livet, på ledningens uppdrag. Skillnaden mellan Lenin och Stalin handlar kanske inte främst om  kvalitet på mord och tortyr, utan om kvantitet.

Jan Guillou, dömd för spionage mot Sverige 1974 och som 2009 erkände samarbete med KGB har alltså inga problem med att ta emot ett pris i Lenins namn. Nä, varför skulle han ha det?

Fotnot: Richard Pipes har också behandlat Kesküla och Lenin, se här. 

Publicerat i Jan Guillou, KGB, Sverige

I väntan på ett nytt Frihetsmuseum kan man underrättelsesurfa på nätet

Jag har inte varit i närheten av Frihedsmuseet i Köpenhamn sedan branden 2013. Nu läser jag på nätet att de sista delarna av den totalförstörda byggnaden håller på att tas bort. Vissa stenar sparas dock för eftervärlden. Donationsstenar med olika motståndsorganisationers namn finns ingraverade. De fick betala per organisation, men också per bokstav.

Ett nytt museum ska uppföras, men hur det ska se ut och vilken inriktning det ska ha är inte klart. Själv har jag ju föreslagit ett större museum som delvis ligger under jord. Ska man berätta om underjordisk verksamhet är det väl pedagogiskt att placera stora delar av museet så dolt som möjligt.

I väntan på ett nytt museum kan kan surfa runt i de digitala samlingarna. Som den underrättelsenörd jag är surfade jag in på avdelningen av bilder på tema ”Efterretningstjensten”, och vad hittar jag väl där? Exempel på dansk-svenska samarbeten.

Här t ex hittade jag en bild på ett hus i Charlottenlund. Bildtexten är

”Efterretningstjensten oprettede en direkte telefonledning til Barsebäck fra Charlottenlund i juli 1944. Forbindelsen kaldtes Pilken og var i funktion til befrielsen. Her ses huset i Strandparken ved Charlottenlund Fort, hvor telefonen var opstillet.” 

Det finns en hel del om relationerna med Sverige, t ex flyktrutterna till Sverige, se här där man bland annat kan se Dansk-svenska flyktingtjänstens båt ”Ellen” här på bild.

Man har en hel avdelning med omkring 200 bilder om ”Sverige och danskar i Sverige”, där jag bl a hittar bilder från flyktingläger i skånska Löderup och en bild på en judisk flykting som ledsagas av en polis till Borgarskolan (vilket måste vara i Malmö). 

Viss försiktig hållning hölls gentemot flyktingarna, som alla förhördes vid ankomsten till Sverige av dansk (yes) polis, se här.

”Formålet var at finde frem til stikkere og nazister, som blev anbragt i særlige lejre uden kontakt med de øvrige flygtninge”, står det att läsa.

Vaksamheten gällande flyktingar kanske får en del att reagera, men det här var verkligheten man hade att arbeta med under kriget. Underrättelse- och säkerhetstjänster har alltid jobbat med infiltration i fiendens läger. En viss hälsosam misstänksamheten kvarstod även efter kriget, då t ex krigsförbrytare försökte komma undan med nya identiteter som flyktingar.

 

Publicerat i andra väldskriget, Danmark, Ej kalla kriget men intressant ändå

Jan Guillou påstår att han är den som allra främst kritiserat avarter inom journalistiken

Norska tv-stationen NRK har gjort en dokumentär om Jan Guillous bokprojekt Brobyggarna. Programmet sändes i mars 2014 och finns med länk här. Här får vi följa med Jan Guillou till Finse, där en av romanerna utspelar sig. Jan Guillou berättar att hans böcker hämtat inspiration från morfadern och hans två bröderna, som sponsrades med utbildning till diplomingenjör i Dresden. Jan Guillou minns hur morfadern brann för tekniken.

Men det är inte en äkta släktsaga. Jan Guillou berättar att han lånar friskt. Om det norska järnvägsbygget får vi veta att källan i princip helt är Sigvard Hebers självbiografi Da Bergensbanen blev till där ”forfatteren forteller om fem års ingeniørliv på høyfjeldet”. Ni hittar boken här. 

Den norska reportern berättar (18 minuter in i programmet) om stormen kring Paul Frigyes bok om Jan Guillou och om Guillous påståenden om faderns bakgrund inom den franska motståndsrörelsen. Jan Guillou beskriver det hela som ”nätskvaller som förvandlats till journalistik”. Reportern konstaterar att det stormar ofta kring Jan Guillou. Hur är det att leva med det här? Svaret är att det går utmärkt med rätt kläder och ett fartyg att lita på.

”Det här bråkandet som jag hamnar i har egentligen ett centrum och det är det enkla förhållandet att jag är så, har alltid varit passionerat intresserad av journalistik. Det innebär också att jag offentligt har kritiserat avarter och fel inom journalistiken mer än vad andra har gjort och den som tar på sig den rollen kommer utan tvekan att bli betraktad som någon som är högfärdig och menar sig vara bättre än ni andra”, säger Jan och hänvisar till att han därmed brutit mot den berömda Jantelagen.

Jag repeterar: Jan Guillou påstår alltså att han kritiserat ”avarter och fel” inom journalistiken, och dessutom mer än vad någon annan har gjort. Jag häpnar.

Jan Guillou dömdes alltså 1974 för spionage mot Sverige för något som han själv i dag försöker förklara som journalistik, det vill säga publiceringarna i Fib/Kulturfront. I förhören med Säpo som jag har läst flera gånger framskymtar över huvud taget inte någon journalistisk passion från Jan Guillous sida. Han lider enligt min mening av fullständig avsaknad av journalistisk identitet. Eller som han själv skriftligen sammanfattar det från fängelsecellen i januari 1974:

”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”.

Kort och gott: Jan Guillou berömmer sig själv för att ha skadat det svenska samhället, vilket gör att han själv lägger fram bevis för att han själv tillhörde denna kategori av journalistisk avart som han nu säger sig vara främst på att kritisera. 

En annan ”journalistisk” metod under IB-avslöjandet var stöld av IB:s post. Guillou visar sig vara väl medveten om att detta var en brottslig handling och berättar i sina så kallade yrkesmemoarer från 2009 (sid 185 pocketversionen) att ”den person som hjälpte mig att stjäla post och stoppa tillbaks den efter avfotografering men före IB-budets ankomst, begick minst två brott och skulle få fängelse förutom sparken i händelse av att vi åkte fast.”

En annan ”journalistiskt” ytterst tveksam metod har jag sammanfattat som outsoursing av förhörsverksamhet till främmande makts underrättelsetjänst. Jag har tidigare på denna blogg behandlat Jan Guillous brev till Abu Leila, chefen för underrättelsetjänsten i den palestinska organisationen DPFLP, vilken, liksom Jan Guillou, hade nära kontakter med sovjets underrättelseorganisation KGB. Brevet gick i grund och botten ut på att Guillou uppmanade palestinierna att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot. Mer om detta kan ni läsa här där ni finner själva brevet, engelsk orginaltext samt RPS/Säks översättning. Här finner ni även förhör med Jan Guillou själv berättar om varför han skrev brevet.

Dessutom försöker sig paret Bratt/Guillou på att försöka genomföra avlyssning av en statlig chefs sovrum. De låter skicka efter en utländsk specialist för att genomföra avlyssningen. Något bevis för att avlyssningen genomfördes har aldrig lagts fram. Mer info här.

I samband med att Jan Guillou konfronterar IB-agenten Gunnar Ekberg i hans hem tar han med sig två personer från FNL-rörelsen, varav en var utbildad på partiskola i Sovjetunionen och DDR. Dessa två ”politiska företrädare” för Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna, KFML, skulle fungera som skydd/eskort för Guillou enligt Guillou. Han förklarar också för SVT 1973 att de var med för att vara ”vittnen” samt att de skulle ”ställa särskilda frågor” under intervjun/konfrontationen, således vara någon form av bisittare.

Låt oss nu titta i tidningsläggen! Vad händer när alla dessa ”arbetsmetoder” kom fram i sin samtid?  

När husrannsakan sker på FiB/Kulturfronts redaktion reagerar journalister, t ex KvP:s journalistklubbs ordförande i KvP. Yttrande- och pressfriheten är i fara och ett hårdnande klimat skönjs, heter det. Men bara två dagar senare, den 28 oktober 1973, blir det annan ljud i skällan. Detaljerad information och alla turer kring avlyssningen mot ÖEB-chefen Rydström liksom den danske avlyssningsexpert som tillkallats blev känd för allmänheten. Nu kommer också reaktionerna. Här har ni några exempel:

Centerns Torbjörn Fälldin, då i opposition, påpekade att brottslighet i skydd av tryckfriheten inte kunde få förekomma (SDS 11 november 1973)

Vestmanlands läns tidning (FP) menar att Journalistförbundet borde kunna ”ta upp en yrkesetisk fråga: skall journalister… verkligen anlita avlyssningsapparater och hemliga mikrofoner”.

”För bestämda politiska syften har (IB-avslöjarna) försökt skapa en grotesk bild av en svensk polisstat där det på regeringens order i fascistisk anda bedrivs klappjakt på vänsterkrafter”, skriver Socialdemokratiska Arbetarbladet och menar att man inte bara ska vara misstänksam mot myndigheter utan även mot de krafter som vill sabotera det demokratiska systemet, vilket bara kan syfta på IB-avslöjarna.   

”Journalistik får inte utföras med spionmetoder. Då förlorar tidningsmännen i anseende hos den allmänhet, de både skall tjäna och bevaka den s k överheten åt”, skriver Folket (S).

Men redan innan detta har tveksamhet kring avslöjandet väckts. IB-avslöjarna har visat sig ha fel om vissa saker.

Sydsvenska Dagbladet pekar den 25 oktober på att de ”sensationellt uppslagna uppgifter” som Fib/Kulturfrontmedarbetarna har fått har ”kommit ur en mycket grumlig källa”, vilket inte kan anspela på någon annan än huvudkällan, den alkoholiserade Håkan Isacson, som fått lämna sin tjänst för statlig hemlig tjänst efter att ha begått oegentligheter.

Det nämns ofta att Författarförbundet ställt upp bakom IB-avslöjarna, men i Sydsvenska Dagbladet den 22 november 1973 kan man läsa att författaren Tore Zetterholm skrivit i Aftonbladet (S) och förklarat att av förbundets 1 500 medlemmar har bara 300 ställt upp för IB-avsljöjarna. Zetterholm och många andra har vägrat delta i sympatiåtgärder då de…

…inte vill solidarisera sig med ”en falang som genom sitt hårda hävdande av klasskamp och proletariatets diktatur är motståndare till demokrati och reformism”, citerar SDS ur Aftonbladet.

Socialdemokratiska tidningen Arbetet tar på ledarsida och i nyhetsmaterial den 23 november upp att man bör ifrågasätta en del inslag och bevakning av IB-affären. Som exempel nämns ett inslag som enligt Arbetet betecknades som ett ”grovt journalistiskt övertramp”. Chefen på Ekoredaktionen har på nyhetssida fått gå ut och pudla kring inslaget som Gunnel Granlid och Karl-Olof Norelius gjort. Vilka är de två journalisterna? Jo, tidigare medarbetare i Fib/Kulturfront som ju var en part i målet. Hon var förresten f d styrelseledamot i VPK och medarbetare i VPK:s tidning Tidssignal.

Den 7 december kan flera dagstidningar, bland annat Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter publicera förhör med Guillou och referat av eller hela tillhörade hemliga kurirbrev till Abu Leila. Rubriken i SvD är:

”Brev till terrororganisation:
GUILLOU-DIREKTIV 
OM ATT EKBERG
SKULLE DÖDSHOTAS”

Expressen publicerar hela brevet till Abu Leila, andra refererar frikostigt ur detta.

I en ledare med rubriken ”Ändamålen helgar medlen?” tar Sydsvenska Dagbladets ledarsida den 10 december 1973 upp frågan om om journalistiska arbetsmetoder för IB-avslöjarna. SDS konstaterar att avslöjarna agerat ”djupt förkastligt” i synnerhet vad gäller avslöjandena om FRA.

Samma ”betygssättning” menar SDS att man kan sätta på ”Guillous uppmärksammade brev till en marxistisk-leninistisk-palestinsk organisation” med instruktion om att Ekberg skulle avpressas upplysningar.

SDS noterar att Guillou i brevet skriver om ”den politiska effekt som skulle kunna utvinnas av ‘avslöjandet’ av Ekberg – allt avrundat med kommunistisk hälsning.” SDS varnar för ”extrema grupper” som försöker uppnå ”politiska effekter” genom devisen ”ändamålen helgar medlen”.

Det är ur detta perspektiv ni måste förstå att jag brast ut i gapskratt när jag fick höra Jan Guillou i norsk tv år 2014 hävda att HAN är den som…

”offentligt har kritiserat avarter och fel inom journalistiken mer än vad andra har gjort”

…och att det är på grund av denna höga moral som han ständigt attackeras och uppfattas som högfärdig.

Jan Guillou och Peter Bratt blev faktiskt rejält hudflängda i media i samband med IB-avslöjandet och det från många olika håll. Visst fanns hyllningskören där, men det tycks som om eftervärlden har glömt arbetsmetoder och de mycket kritiska rösterna som framfördes, och då inte bara på ledarsidorna. 

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige

ÖB Synnergren om att göra om underrättelsetjänsten till en tidning

Hösten 1973 hade den tidigare IB-agenten Håkan Isacson samt Fib/Kulturfronts Jan Guillou och Peter Bratt gripits. I svallvågorna av detta debatterades såväl tryckfrihet som källskydd.

”Om tidningsredaktioner och journalister skulle åtnjuta fullständig immunitet när det gäller skyddandet av uppgiftslämnare skulle jag omedelbart begära att den svenska underrättelsetjänsten gjordes om till en tidning”, ska dåvarande ÖB Stig Synnergren ha sagt.

Kvällsposten föreslog på ledarplats att det nya namnet skulle bli Säkerhets-Posten. Sydsvenska Dagbladet kontrade den 17 november med förslaget IB/Kulturfront. Själv tycker jag nog att Kvällspostens förslag var bäst.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Journalistik, Sverige, underrättelsetjänst

Europeiska människorättskonventionen murbräcka för att få ut Treholt-band

Jag har tidigare skrivit om att man i Norge släppt tidigare hemliga ljudupptagningar från rättegången mot Arne Treholt, som 1985 dömdes för spionage.

Jag noterar att Aftenposten har en artikel om att ljudbanden utlämnades efter att ha överklagats av bland annat NRK. Høyesterett kom helt enkelt till en helt annan slutsats. Banden skulle lämnas ut.

”Høyesterett mener at spionrettssaken mot Arne Treholt har så stor offentlig interesse at det vi stride mot Den europeiske menneskrettskonvensjon (EMK) hvis domstolene nekter pressen å få innsyn i lydbåndopptakene”, skriver Aftenposten.

Vilket ju är ett intressant tips till journalister som vill ha ut hemliga ljudband eller protokoll från spionrättegångar. Finns det ett stort allmänintresse så har ni motiveringen klar, läs mer här.

Publicerat i Journalistik, Norge

Spioner i Strömsbro. Eller stödagenter? Kommentar till Arbetarbladets artikel om Matreco

”Spionerna i Strömsbro” är den braskande rubriken på en artikel som lades ut i helgenArbetarbladets hemsida. Artikeln är skriven av Ulf Ivar Nilsson, som för tidningens räkning verkar ha ett specialtemat som heter ”Ulf Ivars historia”.

Artikeln handlar om den sovjetiska bilfiman Matreco, med verkstad i Gävle. Det är en artikel som har den före detta operationschefen på Säpo Olof Frånstedt som källa. Dels känns många uppgifter igen från sid 82-84 i hans memoarer Spionjägarna (del 1, 2013). Dels är det så att Frånstedt här berättar att det var han som var (hemliga) källan till Dagens Nyheters Leif Dahlins avslöjanden 1971 om Matrecos underrättelseverksamhet. Således är det en gammal historia som är värd att återberättas. Här klipps intressant information ur Arbetarbladets lägg in.

Det är en läsvärd artikel, men jag håller inte helt med Ulf Ivar Nilsson om en sak han skriver om:  

”Enligt honom (Frånstedt) råder det inget tvivel om att den till synes oskyldiga bilfirman ägnade sig åt spioneri i stor skala på uppdrag av den militära sovjetiska underrättelsetjänsten GRU”, skriver Ulf Ivar Nilsson.

Själv noterar jag att Frånstedt i sin bok är väldigt sparsmakad med ordet ”spion” respektive ”spioneri” om Matrecos-anställda. Den enda gången jag hittar att han använder ordet är i en mening om att Matreco bedrev ”en till handelsföretag maskerad spionverksamhet”. I övrigt beskriver Frånstedt att det sker ”aktioner via Matreco”, att det var var en ”GRU-verksamhet” eller en ”verksamhet”. Från huvudkontoret i Stockholm skickade man ut information till bl a sovjetiska flottan om kommande svenska flottövningar och ryssen svarade med ”störningar” (typ att sovjetiska fiskebåtar lade sig i vägen för den svenska marinen). Det låter inte som spionage i mina öron. Därför hade jag istället skrivit det försiktigare:

”Enligt Frånstedt rådde det ingen tvivel om att den till synes oskyldiga bilfirman ingick i en storskalig underrättelseverksamhet”vilket är en helt annan sak.

Är det så stor skillnad då? Absolut. Ju fler underrättelseaffärer och spionhistorier jag hittar desto tydligare är det att media gärna vill upphöja det mesta till mer än vad det är. Ordet agent blandas alltför ofta ihop med ordet spion. Det verkar vara svårt att förstå att underrättelseinhämtning och spionage inte är synonyma begrepp.

Spioneri är olagligt. Underrättelseinhämtning behöver inte vara det.

Spioneri handlar alltså om att någon försöker komma över uppgifter som kan medföra men för rikets säkerhet, eller men för totalförsvaret, och att syftet är att överlämna detta till främmande makt. Att läsa i tidningen att det är storövning här eller där och sedan signalera till en fiskebåt som lägger sig på lagom störande avstånd är mig veterligen inte att betrakta som spioneri i lagens mening.

Jag vill också påpeka att det är väl känt att Östs underrättelseofficerare i princip alltid skyddade sig genom att skaffa sig diplomatisk immunitet. Således var det ambassadpersonal i Stockholm som bedrev underrättelseinhämtning, medan andra personer bedrev stödverksamhet. Det är här jag ser Matrecos insats, eftersom de t ex lät personer sova i lokalerna.   

1974 kom den f d IB-agenten Svante Winqvist ut med boken IB-affären – i vems intresse? Här kan vi läsa om hur Matreco i alla fall enligt en f d IB-agent kunde fungera.

Enligt Winqvist kunde t ex två Sovjetiska diplomater åka till Matreco med sin diplomatskyltade bil. Där lämnades bilen in på ”service” och under tiden hämtade diplomaterna ut en inbytesbil, en bil som de lånade och som av en händelse ännu ej omregistrats i det svenska bilregistret utan stod kvar på den ägare som precis sålt bilen.

Nu tänker vi tanken att diplomaterna egentligen jobbade för militära underrättelsetjänsten och gjorde vissa resor som hade väckt uppmärksamhet om de använt en diplomatskyltad bil.

”Om någon vaksam person trots allt noterat bilnummer och kontrollerar detta upplyser bilregistret om den gamla ägaren och diplomaterna har en viss chans att undgå misstankar”, skriver Winqvist.

I den här beskrivningen är ingen anställd på Matreco ”spion”. Det är inte olagligt att låna ut bilar man precis köpt till kunder som behöver serva bilar, och om ryska diplomater väldigt ofta behövde serva sina bilar är detta heller inte olagligt. Om man hade kommit på de ryska diplomaterna med att bedriva underrättelseinhämtning kunde de inte straffas då de hade diplomatisk immunitet, och inte heller kunde man anklaga Matreco för att ingå i denna kedja i spionverksamheten, för de hade ju bara lånat ut en bil. Det enda som hänt hade varit att diplomaterna hade utvisats ur landet.

Matreco hade uppenbarligen inte bilförsäljning som sin så kallade kärnverksamhet. Enligt Frånstedt ska de 1970 sålt 271 bilar i Sverige och gjort en förlust på 5-6 miljoner kronor. Själv intervjuade jag en person för några år sedan, som yrkesmässigt haft med Matreco att göra på 1980-talet:

”Matreco var av ett annat snitt än dem vi mötte hos de andra bilimportörerna. Jag minns speciellt en som presenterade sig som ’lagerchef’. Han hade skaffat sig ett svenskt efternamn för att smälta in men uttalet hade inte hängt med varför det svenska ordet ’lagerchef’ lät som ett ryskt namn. Som jag minns det var han bulgar och de andra i ledningen hade slaviska namn.”

”Matreco hade kontoret strategiskt placerat med utsikt över Bromma flygplats. De försökte senare flytta hela anläggningen till Boden, men då sa Säpo nej, om jag minns rätt. När mitt företag granskade bolaget var det uppenbart att verksamheten inte bedrevs i vinstsyfte precis, men så länge vi fick betalt var det inga problem för oss.”

Vidare beskriver Svante Winqvist i sin bok att politiska tidningar sällan brukar prunka av annonser. Den socialistiska tidskriften Clarté hade 1965 dock fått in annonser från:

  • Den sovjetiska bilfirman Matreco, som detta inlägg handlar om, vilket enligt Frånstedt tillhörde GRU-sfären (sovjetisk militär underrättelsetjänst)
  • Den sovjetiska nyhetsbyrån APN, även kallad Novosti, erbjöd nyheter från Sovjetunionen samt en handbok om Sovjetunionen. Jag noterar APN:s bidrag till Clarté med intresse då APN var en cover för agentverksamhet. KGB-agenten Igor Jelisevitj Sinitsyn arbetade just precis detta år som Novostikorrespondent med placering på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Sinitsyns bravader ingår förresten i Gunnar Ekbergs och min stadsvandring i kalla krigets Malmö
  • svensk-ungerska föreningen erbjöd prenumerationer på Hungarian Review och Ungarische Rundschau.
  • Ett östtyskt bokförlag i Leipzig. Böckerna de ville sälja var bland annat mongoliskt-tyskt lexikon och lärobok i modern javanesiska, hebreisk grammatik, koptisk grammatik, bok om mandshuspråket m m, allt naturligtvis på tyskaAv annonsen framgår att man kunde beställa en katalog med hela utgivningen från DDR. Eller så kunde man ”nå” böckerna ”genom Er bokhandel”. Det här var gissningsvis vid en tid då sk A-bokhandlar fanns med fullsortiment. 

Det är inte förbjudet att göra dåliga affärer, eller ens att lägga ut pengar på ganska meningslösa annonser där satsat kapital inte kommer tillbaka via framtida försäljning. Hur stort var intresset att köpa Jaltabilar från Matreco bland Clartés läsare? Hur stort intresse var det bland Clartéläsarna att införskaffa mongolisk-tyska lexikon och koptisk grammatik på tyska?

Men intressantast av allt: Hur mycket betalade GRU- och KGB-styrda m fl för sina annonser i Clarté?

Det är frågor jag inte har svar på, men jag noterar med intresse att professor Birgitta Almgren i sin bok Inte bara Stasi konstaterar att Säpo 1964 hade en 64 sidor lång lista med svenska företag som bedrev export och import med DDR. En del av dessa bedrev affärsverksamhet, men en hel del var faktiskt ett ”svårgenomträngligt nät av partiaffärer som försiggick under täckmantel av privat företagsamhet”. Vi talar helt enkelt om ett sätt för diktaturer att i hemlighet slussa pengar till partier på vänsterkanten. 

”Svenska Säkerhetspolisen hade sedan början av 1950-talet misstänkt att Moskva och Östberlin låg bakom finansiellt och materiellt stöd till svenska kommunistiska tidningar, bokförlag och tryckerier. Detta ansågs som hot mot rikets säkerhet”, skriver Almgren och konstaterar att även om detta ansågs hota demokratin hade man då inga klara bevis. (sid 336)

Det var först efter murens fall som bevis kom i dagern. Som exempel nämner Almgren stödköp av tidningar, bidrag till en tryckpress för att inte tala om firma Tell Impex som fick provision på all möbelimport från DDR utan att ens ha haft med saken att göra. Gunnar Ekberg har i sin bok De ska ju ändå dö exempel från andra diktaturer som gav stöd till politisk verksamhet.

Historiker kan i efterhand hitta handlingar och visa på att handeln mellan Sverige och diktaturerna inte alls var så stor som man kunde tro. Att en del var täckbolag vars kärnverksamhet egentligen vara stödverksamhet för spioner och agenter som arbetade ute på fältet och/eller att slussa in pengar till politiska partier.

Det här begrep säkert Olof Frånstedt under hans tid som operationschef för Säpo under kalla kriget. Men hur mycket kunde bevisas? Det var ju självklart att fienden kände till svenska lagar och såg till att befinna sig i en juridisk gråzon där det var oklart om man kunde få till en fällande dom.

Det är ur detta perspektiv vi ska förstå hur Frånstedt beskriver Matreco. 

”Jag ville ha stopp på verksamheten som svällt alldeles för mycket”, skriver Frånstedt i sina memoarer som en förklaring till varför han vände sig till Dagens Nyheter och lät en reporter där avslöja Matrecos verksamhet.

Det låter inte som om åklagare stod på kö för att åtala. Och det förklarar varför Frånstedt är sparsmakad med ordet spion och spionage.

Publicerat i DDR, GRU, KGB, Säpo, Sovjet, Sovjetunionen, Sverige

Operation Gold. Se dokumentären om Berlins underjordiska spioner (t o m 12 april)

I kväll sände Kunskapskanalen en brittisk dokumentär från 2011 som i svensk version fått namnet ”Berlins underjordiska spioner”. Den sändes i höstas på SV2 och kan ses på SVT play t o m 12 april, missa den INTE, länk här. 

”Operation Gold” eller ”Operation Stopwatch” är byggandet av en hemliga tunnel i Berlin för avlyssning. Det hela avslöjades 1956 av ryssarna, som kom ner i tunneln och fotograferade den om de allierades avlyssningsutrustning. Det hela skulle bli en medieskandal där Öst visade på den aggressiva fredsfiendens angrepp på oskyldiga DDR. Men som vanligt i spionaffärer är ej detta hela sanningen. Förutom att Västmedborgare applåderade åt det hela hände annat mellan raderna. Professor em David Stafford gav 2002 ut boken Spies beneath Berlin (ISBN 1-58567-361-7) som är grunden till tv-dokumentären.

Allt handlar alltså om den hemliga operation som MI6 och CIA initierar i början på 1950-talet. Målet var att gräva en tunnel under jord till den sovjetiska zonen för att koppla in sig på telekommunikationslinjen mellan stridsledningscentralen i Zossen-Wünsdorf och Moskva. Amerikanarna gjorde grävarbetet, britterna skulle lyssna. 3 000 ton jord senare fick man ut en halv miljon samtal innan allt avslöjades.

Men britterna hade en mullvad i organisationen, nämligen George Blake, som tjallade för KGB. Problemet var dock klassiskt: KGB kunde inte avslöja att de visste om den hemliga operationen för då skulle de avslöja sin mullvad. Således blev den information som britter och amerikanare fick ej manipulerad, vilket veteranerna från operaitonen som deltar i dokumentären fick veta: Eugene Kovalenko (avlyssning, arméns säkerhetstjänst), översten i amerikanska ingenjörskåren Robert Williamson,  John Quirk från amerikanska signalspaningsstyrkan och Oleg Kalugin, avhoppad KGB-general och tidigare chef för kontraspionagets utrikesavdelning.

Kalugin är intressant. Hans roll förklaras ej så bra i dokumentären, mer än att han ledde Kim Philby, Donald Maclean och George Blake som agenter. Så vi kan väl tänka oss vad han gjorde när de allierade rekryterat honom. Men enligt dokuentären är det en polsk avhoppare som 1961 avslöjar Blake, som döms till 42 års fängelse, men som rymmer efter fem. Gissa vart? Till Moskva!

Men den som inte säger särdeles mycket i dokumentären är den mest intressante, mannen som låg bakom hela idén med tunneln, MI6:s Peter Lunn. Han var en olympisk utförsåkare som i dokumentären vid 96 års ålder (2010) skidar i backarna men som ej kommenterar vare sig operationen eller Blake. Lunn menar att hemlig underrättelsetjänst ska förbli hemlig. Han dog året därpå och tog gissningsvis sina hemligheter med sig i graven. Varför skulle det ha varit något annat? Han tillhör uppenbart den gamla skolan som höll tyst in i graven.

Dokumentären har gjorts möjlig genom att CIA har avhemligat dokument. Jag är lite misstänksam mot detta. Amerikanarna har ett annat sekretess-system än vad vi har och jag har intrycket av att de väljer ut vad de vill offentliggöra.

Med ett sådant system kan man visa det som är ärofyllt och dölja det som är pinsamt. Således resulterar väl denna strategi i en och annan dokumentär och Hollywoodfilm som får amerikanare och andra att tro att amerikanarna är ena hejjare på underrättelse- och säkerhetstjänst.

I Sverige produceras ytterst få dokumentärer och filmer med realism om den här tiden. Sekretesstiderna är längre. Lägg till att vi i vårt land har tydliga personligheter med antipati till Säpo och vår militära underrättelstjänst och genom att deras versioner blir böcker och filmer skapas en bild hos svensken i gemen att vår und/säk inte varit mycket att hänga i julgranen. 

Personligen tror jag att Lunn kunde lagt ett eller annat lager till på hela historien i dokumentären. Men vad det var får vi inte veta eftersom han är död. Surt sa räven även att vi ännu alltför sällan inte kan berätta om vår egen hemliga historia.

Publicerat i Berlin, CIA, DDR, Kalla kriget, MI6, Tyskland

Akademibokhandeln tar ej in Frigyes bok om Guillou – en konspiration eller en sjuk bokbransch?

I går läste jag på twitter en kommentar från det förlag som nu ska ge ut journalisten Paul Frigyes bok om Jan Guillou. Så här skriver Lindelöws bokförlag:

@lindelows ”Akademibokhandeln med 126 butiker runt om i landet har bestämt att inte ta in den den stoppade Boken om Jan Guillou. Man kan undra varför?”

Är det en stor konspiration på gång? Nja, knappast. Det är nog den svenska bokbranschen i sitt nötskal som talar sitt tydliga språk. Det populära ordet ”mångfald” är nämligen inte i högsätet i dagens boksverige, och jag ska förklara varför.

En gång för länge sedan fanns det fasta bokpriser i Sverige. Jag har bestämt för mig att det fanns något som hette A-bokhandel, som skulle ha ett fullsortiment. Det var på den tiden då boklådorna kunde ha böcker i lager. Det har man inte längre. Böcker som gavs ut för ett halvår sedan finns inte längre. Det ges ut väldigt mycket böcker, men de försvinner också snabbt.

De fasta bokpriserna släpptes 1970 och mycket har hänt sedan dess. Något fullsortiment existerar inte längre. 2003 när jag gav ut min bok OmTango köpte de flesta bokhandlare min bok. Bara i ett fall ville en handlare ha boken på kommission, vilket innebar att jag stod med risken. Blev böckerna inte sålda var det jag som riskerade att få tillbaka tummade exemplar. Jag fick regelbundet kontakta handlaren för att höra med dem hur många av mina böcker som var sålda. Omständligt? Ja. Bra för mig? Nej.

I dag har jag intrycket att de flesta bokhandlare har utbredda returrätter och jag har fått förklarat att vissa böcker kan stå på hyllan i ett par veckor innan handlaren returnerar böcker som sedan kommer böckerna tillbaka i mars lagom till bokrean. Böcker tycks ha blivit nomader och där bokberget är något som förflyttas fram och tillbaka på våra svenska vägar. 

På min tid när jag gick på Författarskolan i Lund (2005/07) fick jag lära mig att femtio procent av boklådorna visade röda siffror i bokföringen. Att det blev allt svårare för nya författare att bli utgivna och att marknaden dominerades av några få författare och några få aktörer. 

2007 fick jag lära mig att tre aktörer stod för 83 procent av den svenska förlagsmarknaden. Det var:

  1. Bonnierkoncernen
  2. KF (Nordstedts)
  3. Stiftelsen Natur & Kultur.

Vad den siffran är i dag vet jag inte, men maktkoncentrationen har definitivt ökat. Och det intressanta är ju hur exemplet Paul Frigyes Guilloubok kan appliceras på just maktkoncentrationerna.

Frigyes hade ju först kontrakt med Bonniers. Sedan fick han kontrakt med Norstedts. Efter Guillous mangling av Frigyes i Public Service, dvs SVT:s morgonprogram, drog Nordstedts in boken och sedan drog de även in öronen också. Kontraktet bröts.

Frigyes stod utan förlag. Då kom bokförlaget Lindelöws in på banan. Ett litet bokförlag i Göteborg. Vad säger då Jan Guillou i (Bonnierägda) Dagens Nyheter? Jo:

”Det klart att om Bonniers och Norstedts sagt nej så får man tänka sig att man går till de oberoende förlagen. Och säger de nej hittar man något förlag längst därnere som ger ut boken för att få den publicitet en sådan här bok ger”, citeras Guillou här.

Guillou delar alltså in bokförlagsbranschen i tre nivåer. Först kommer alltså Bonniers och Norstedts. Sedan kommer ”de oberoende”, där jag antar att han räknar in sitt eget Piratförlag. Därefter kommer alltså något ”längst därnere”, ett uttalande som får mig att tänka på de kastlösa i Indien.

Fy skäms Guillou, vad elak du var mot enskilda och små bokförläggare. Många jobbar hårt och är faktiskt värda all respekt!

Låt oss titta lite närmre på maktkoncentrationerna och varför Guillou är så hånfull! Maktkoncentrationerna har nämligen ökat.

2012 publicerade DN en artikel om att de två bokhandelskedjor som redan dominerade marknaden, nämligen Akademibokhandeln och Bokia, fick gå samman. Men vem äger dem, och vilka koncerner ingår de i?

Akademibokhandeln, som tydligen nu inte vill köpa in Frigyes bok, ingår i KF-Media, som ägs av Kooperativa Förbundet. Du kan i dag handla böcker inom många av dess koncernföretag:

  • Obs! Stormarknad
  • Coop
  • Nätbokhandeln Bokus 
  • Akademibokhandeln, som nu alltså gått ihop med Bokia
  • Bokklubbar 

Förutom detta ingår även förlag i koncernen, nämligen

  • Norstedts, som alltså bröt kontraktet med Frigyes,
  • och Rabén & Sjögren. 

Jag går in på Bokus hemsida och tittar på förstasidan. Här frontas åtta nya böcker, varav två är från Norstedts. Bland vårens fyra nyheter på förstasidan är fyra från Norstedts. Jag klandrar ej. Jag hade också gett koncernböcker bra placering om jag varit ägare av denna koncern.

Bonnierkoncernen kritiseras ofta för just dess maktkoncentration. Har du tänkt på dess omfattning? Jag tror inte det. Är det någon länk du verkligen ska klicka på så är det den här. Koncernen är ju enorm! Här ligger bl a 

  • Bonnierförlagen
  • Forum
  • Semic 
  • Månpocket 
  • SF Film
  • Expressen, DN, SDS, TV4 m fl 
  • samt inte minst nätaktören Adlibris, som jämte KF-ägda Bokus är de dominerande på marknaden. 

Stiftelsen Natur & Kultur, den tredje stora aktören i Sverige, äger 11 procent i det sammanslagna Akademibokhandeln/Bokia, läser jag på deras hemsida. Natur & Kultur äger också 40 procent av Förlagssystem, marknadens största distributionsaktör, där det tycks som om Bonnierförlagen och Norstedts också är delägare. Samdistribution, som ägs av Bonnierförlagen, är en annan stor aktör…

Börjar ni bli snurriga? Det har ej varit min mening, men jag hoppas att du förstår att dessa maktkoncentrationer inom svensk bokbransch av de små förlagen upplevs som begränsande, därav att jag tycker att ni ska läsa förläggaren Kristoffer Linds debattartikel här.  

När jag gick på Författarskolan i Lund fick vi lära oss om en bokmarknad som kämpar för att överleva. Många tror att näthandeln konkurrerat ut de fysiska boklådorna, men det är bara en del av sanningen. Genom att böckerna smugit sig in på Ica och Coop, eller för all del Pressbyrån har det blivit allt färre titlar som har marknadens intresse.

Tänk själv! Varför ska du som bokhandlare ha ett brett sortiment och rött i bokföringen när Ica tjänar pengar på några få säkra kort? Böcker som säljs lite varstans har lett till att en handfull svenska författare drar in kosing medan det stora flertalet står med lång näsa.

(2011 gjorde jag en uppskattning av antalet författare i Sverige och på romansidan är de mellan 2 500 och 5 000 enligt min beräkning, se här)

Jag minns en Harry Potterbok som gavs som exempel i min utbildning. Bokhandlarna satte sitt hopp till att vända röda siffror i bokförsäljningen för ungarna köade ju alltid, men när KF köpte in pallvis och sålde böckerna till en krona under F-pris som lockvara till sina livsmedelsbutiker grusades naturligtvis detta. Vi har helt enkelt fått en smalare bokbransch, och det blir inte bättre när de stora aktörerna gör sina inköp centralt där de kan förhandla sig fram till stora rabatter på inköpspriset när de gör sina storinköp.

Jag har hört talas om dessa inköp där varje förlag får ett visst antal minuter att presentera sina böcker på. Ansvaret för bokinköpen till bokhandelskedjorna ligger alltså på några få personer. Det gäller att inte vara krasslig den dagen presentationen sker. Eller att inköparna inte är trötta efter långa dragningar, eller för all del hungriga. 

Jag har ej koll på Akademibokhandelns inköpssystem i dag, men för ett par år sedan fick jag veta att endast det som centralinköptes från Stockholm kunde köpas in till de svenska butikerna i vårt avlånga land. Lokala variationer var ej möjliga i beställningssystemet eftersom man sköter allt via sitt centrallager! 

En författare jag känner  förklarade att om han slagit igenom några år senare skulle han aldrig ha fått in sina böcker hos Akademibokhandeln eftersom han likt många andra författare börjat som en så kallat lokalt känd författare. Har ej Stockholm köpt in hamnar de ej på hyllorna, och det var ju just precis detta som Paul Frigyes förläggare twittrade om: 

”Akademibokhandeln med 126 butiker runt om i landet har bestämt att inte ta in den den stoppade Boken om Jan Guillou. Man kan undra varför?”

Ej centralinköpt så finns den alltså inte! Så enkelt är det. 

Jag ser alltså ingen stor konspiration. Jag kan bara gå tillbaka till Jan Guillous uttalande i DN och undrar om folk verkligen fattar hur hånfullt det är.

Guillou vet att Frigyes förlorade kontrakt med först Bonniers och därefter med Norstedts inte bara är ett bokkontrakt i all sin enkelhet. Det är även ett enormt säljnätverk som gått förlorat. 

Sedan 1970 råder fri prissättning i Sverige, och flera debattörer har fört fram att man borde återinföra fasta priser igen, likt man t ex har i Danmark och Frankrike. Läs Kristian Gidlund här eller författaren Lars Andersson här. De menar att fasta bokpriser skulle leda till ökad kvalitet och större bredd. 

Som konsument tycker jag att du ska reflektera över vad jag skrivit. Strosa in och titta på bokutbudet på Ica, Pressbyrån, Coop, Akademibokhandeln och jämför det med självständiga bokhandelsgruppen JB-gruppen med bland annat min favoritbutik Hamrelius i Malmö. JB-gruppen präglas av lokala handlare som känner av sin marknad och själva väljer utbud och skyltning.

När du någon gång är i t ex Köpenhamn kan du ju titta på hur utbudet är där. Har de verkligen en större bredd och högre kvalitet och i så fall – vad beror det på? Det har ju onekligen en mindre befolkning i Danmark.

Som avslutning konstaterar jag att Lindelöws har bytt titel på Frigyes bok. Den ska nu heta ”Jan Guillou – Utifrån” och uppges komma att ha ”ett nyskrivet kapitel om händelserna runt den första utgivningsdagen i januari 2014, TV-debatten med Guillous framgångsrika motattack och hur denna dramatik stöder bokens bild av fenomenet Jan Guillou”.

Det sista kapitlet kan bli intressant med rätt analys, men frågan är om den som själv drabbats kan ha den rätta distansen till det som hänt. Jag tycker Frigyes borde lagt ut det kapitlet på någon annan. Oavsett har Guillou onekligen spelat ett skickligt spel. Mest nyfiken är jag varför han blev så arg på Frigyes. Jag har mina teorier och det är därför jag ska läsa boken.

Publicerat i ej und/säk men intressant ändå, Jan Guillou