Lilla spionguiden: Underrättelseofficerens budord och skillnaden mellan underrättelseofficer, agent och spion

Kunskaperna om spionage och annan typ av underrättelseverksamhet är ibland lite skral i Sverige. Jag märker att man ofta blandar ihop vad som är vad och vem som gör vad. Ta bara min artikel i Svenska Dagbladet i höstas om den tidigare spionchefen Markus Wolf. När hans memoarer kom ut på engelska var han spionchef, vilket han även fick vara i den helt omgjorda boken på tyska. Men när memoarerna kom ut på svenska hade Markus Wolf själv blivit spion. Mästerlig dessutom. Titeln var nämligen ”Mannen utan ansikte – En mästerspions memoarer”. 

Den tidigare chefen för Säpos s k ryssrotel, Tore Forsberg, redde enkelt ut begreppen i sitt sommarprogram 2003, som finns att ladda ner här. I mitt spår 19, ungefär i mitten av programmet, berättar han om det strängt förbjudna som alla länder sysslar med, om att alla underrättelse- och säkerhetsorganisationer strävar efter att värva agenter och få tillgång till kunskap som motståndaren har.

Tore Forsberg pekar ut två aktörer i spionvärlden, nämligen underrättelseofficeren och hans (eller möjligen hennes) agenter.

”Officeren är den som kan hantverket, leder operationerna och värvar agenterna. Han kan konsten att mentalt förföra de människor som har tillgång till den information han själv vill komma över och det gör han genom att utnyttja sina förföriska och försåtliga budord:

han prisar, lockar, lovar, motiverar och trakterar, ofta med sprit och god mat. Hans mål är att åstadkomma lite yrsel genom att stimulera spänning, girighet och få den aningslöse tilltänkte agentens omdöme och kritiska sinnelag upphöra att fungera.”

Forsberg poängterar att det är agenterna som tar alla risker, eftersom underrättelseofficerarna oftast har diplomatisk immunitet och således inte kan straffas i det land de verkar, utan möjligen bara utvisas. Underrättelseagenten däremot är den som tar alla risker, och kan åka fast och i vissa länder till och med straffas med döden.

Skillnaden mellan spion och agent då? Ja, här råder också ofta begreppsförvirring i Sverige. Chefsåklagare Tomas Lindstrand vid åklagarkammaren för säkerhetsmål användes av PO vid frågan om Expressen gjort rätt eller fel när de kallat Jan Guillou KGB-agent år 2009. Lindstrand har lång erfarenhet av att driva förundersökningar i spionerimål och gjorde ett skriftligt utlåtande om den stora skillnaden mellan begreppen ”agent” och ”spion”:

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerade Expressen ur Tomas Lindstrands utlåtande år 2010.

Åklagaren konstaterade i sitt utlåtande att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB som han lämnat till Expressen, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent”. 

Spion är således en person som bryter mot ett lands lagar och är alltså ett ord som man bör använda med viss försiktighet. Men samtidigt är ju ordet också historiskt. Spion var man för tvåtusen år sedan om man var spejare, och vilka länders lagar som man då bröt mot kan man ju ängsligt fråga sig. 

Verbet ”spionera” kan vi använda lite mera frikostigt. Om någon smyger efter dig för att se vem du träffar, eller kikar in genom ditt sovrumsfönster har du all rätt att påstå att personen ”spionerar” på dig. Men det är alltså inte liktydigt med att personen arbetar för främmande makt och begår brott enligt 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. Det kan ju lika gärna vara en inbrottstjuv eller en svartsjuk f d partner.

P.S. På engelska och tyska tycker jag mig se en språklig mångfald som bättre kan definiera personer, organisationer och händelser inom underrättelsevärlden. Det är en njutning att ta del av böcker och journalisters artiklar på dessa språk. Medan jag här kan läsa om Agent, Spion, spy, spitzel, informant, Geheime Mitarbeiter, Inofizieller Mitarbeiter, Intelligence network, Spy Master, head of intelligence och spy ring för att bara nämna några exempel så upplever jag svenska spionspråket som torftig. Vi skulle kunna översätta mycket. Varför görs det inte? Ibland känns det som om man drar till med spion och spionage på svenska om det mesta, bara för att göra det lite mer spännande.

Publicerat i spionage, Tore Forsberg, underrättelsetjänst

Jan Guillous har fel om politiskt spionage och KGB

De senaste dagarna har Aftonbladets Joachim Kerpner skrivit flera intressanta artiklar om vad han fått fram ur Mitrokhin-arkivet (Mitrochin-arkivet). Det har varit känt länge att arkivet skulle öppna och journalister från flera länder bör rimligen ha stått och köat vid arkivporten när materialet släpptes för fem månader sedan. Internationellt har det duggat med nyheter månader och nu var det alltså dags för lite svenska nyheter ur detta spännande arkiv. Superbra!!!

Jag tittar på ett webb-inslag från Aftonbladet där avslöjandet presenterades. Joachim Kerpner är lugn, tydlig och förklarande. Han skapar förståelse för ett mycket bra avslöjande. Men vad i hela fridens namn gör Jan Guillou i sammanhanget? Guillou hinner ju knappt öppna munnen förrän det blir fel.

2.25 in i programmet får Guillou frågan om vad det har för betydelse att det här arkivet har blivit offentligt. Jan Guillou säger då:

”Det är svårt att säga eftersom det vi har sett i Aftonbladet är exempel på politiskt spionage, någonting som andra länder inte sysslar med utan det var en specialitet för Sovjetunionen och KGB. Mycket stor andel av deras resurser gick till att ta reda på vad som har stått i tidningen skulle man enkelt kunna säga”, varpå Guillou hillar in sig i en diskussion om vad som är lagligt och olagligt i Sverige.

Jag tar mig för pannan. Varför ta in Jan Guillou som någon form av expert när han ofta snurrar till det?

  • Genom att definiera vad politiskt spionage är inser man att Guillou inte vet vad han snackar om. Politiskt spionage är nämligen allt från att infiltrera politiska partier och statlig förvaltning genom att sända in agenter i verksamheterna till att avlyssna eller försöka påverka annat lands politiker eller tjänstemän till exempel inför en internationell förhandling. Länder har i århundraden ägnat sig åt politiskt spionage. Titta bara på Sir Walsingham, som på 1500-talet med stor skicklighet skickade lutaspelare m fl in i de europeiska hoven för att ta reda på vem som skulle gifta sig med vem, vem som umgicks med vem eller hur det stod till med den kungliga spanska plånboken. Titta bara på dagens skandaler kring avlyssningar inför internationella förhandlingar. Allt detta är politiskt spionage, ibland i gränslandet till ekonomiskt och militärt spionage. Att säga att politiskt spionage bara var något som Sovjet och KGB sysslat med som specialitet är alltså bara trams, liksom att politiskt spiongage bara skulle handla om att äta middagar och berätta vad som stått i tidningen, vilket Jan Guillou berättar. Den som inte tror mig kan klicka här på länk till danska säkerhetspolisen PET för att konstatera att politiskt spionage även är en del av dagens verklighet. 
  • Om vi övergår till kalla kriget kan vi konstatera att politiskt spionage inte alls var något som ”bara” Sovjet sysslade med. SPD-politikern Friedrich Cremer dömdes 1980 (efter ett Säpoövervakat besök i Stockholm 1978) i Västtyskland till fängelse för att ha lämnat uppgifter om sitt parti till Stasis civila utrikesspionage Hauptverwaltung Aufklärung. Han dömdes alltså för politiskt spionage.
  • Östtyska Stasi ägnade sig under kalla kriget åt att konstant avlyssna västtyska kommunistpartiets centrala och lokala partihögkvarter. Vad kan detta kallas annat än… politiskt spionage? (Källa: Svante Winqvist, se hans forskningsrapport om sabotageutbildning av västtyska kommunister (DKPMO) i DDR, som kan rekvireras via honom själv eller Sveriges öga och öra. 
  • Analyser som Stasiforskaren Helmut Müller Enbergs gjort visar att Stasi vid murens fall hade 78 agenter infiltrerade i västtyska SPD (socialdemokraterna), 31 agenter i CDU (Kristdemokraterna), 19 agenter i SCU (liberalerna), 8 agenter i De gröna (motsv miljöpartiet) samt 6 agenter i CSU (Kristdemokraterna i Bayern). Om ni inte tror mig kan ni ju kolla in Der Spiegels graf här. Ärligt talat: med 122 agenter i västtyska politiska partier år 1988 samt konstant avlyssning av kommunisternas lokaler… vad kan detta kallas annat än politiskt spionage och en ”specialitet” för Stasi?
  • År 2000 avslöjade förresten Aftonbladet (Guillous arbetsgivare) att Stasi haft en agent vid kodnamn ”König” som rapporterat om både västtyska och svenska socialdemokrater. Kan det ha kallats politiskt spionage kanske?
  • Birgitta Almgren har i sin bok Inte bara Stasi från 2011 inte bara behandlat Stasiagenten ”König”, alias journalisten Björn Jensen, utan även Stasiagenten ”Imme” alias Dieter Schwarz chef för Rostock Zoo och som under tjugo års tid rapporterade om svenska socialdemokrater då han blivit polare med en svensk zoo-chef, som också var socialdemokrat. Politiskt spionage kanske?
  • Statistiken från Stasis civila utrikesspionage Hauptverwaltung Aufklärung är talande: 1988 stod agentinformation gällande forskning och vetenskap för 39 procent, politik och statsförvaltning för 38 procent och militär information enbart 13 procent. Källa: Helmut Müller Enbergs och länk här. Skulle man inte kunna säga att politiskt spionage var en HVA-specialitet?

Ärligt talat. Det är ingen nyhet att ”politiskt spionage” var en av Stasis specialiteter. Det är väl känt. Att sedan hilla in sig i vad som är lagligt och olagligt ser jag bara som ett sätt att urskulda sitt eget historiska handlande. Gränsen mellan lagligt och olagligt är alltid hårfin inom underrättelsevärlden, och underrättelsechefer (precis som knarkhandlare och andra kriminella) är ofta väl insatta i var de juridiska gränserna går.

På tal om vad som är lagligt och olagligt. Vi hade naturligtvis kunnat döma fler agenter under kalla kriget om vi haft full axess till sovjetiska, östtyska, tjeckiska, polska eller för all del brittiska och amerikanska hemliga arkiv i realtid. Men eftersom vi av naturliga skäl inte haft det så har många agenters olagligheter hunnit bli preskriberade när bevisen långt senare kommer fram.

Men är det alltid viktigt att fokusera på vad som är lagligt eller olagligt? Ibland är det så, men inte alltid. I årtionden har svenska journalister klamrat sig fast vid just detta, vad som är lagligt eller olagligt, men det finns andra aspekter också. Det handlar om vilken förtroendeposition man har haft och hur den har utnyttjats av främmande makt.

Björn Jensen var journalist och agent för Stasi. Vi måste ställa oss frågan om man kan förena dessa två roller? Vilken arbetsgivare klappar hjärtat främst för? Hur har hans roll som Stasiagent påverkat hans yrkesroll som journalist? Förtroendet för journalistiken? För tidningarna han arbetat för? Vad har detta fått för konsekvenser för läsarna?

Jan Guillou ska tydligen inte ha rapporterat till någon chef om sina relationer med KGB-officeren Gergel. Vad får detta för konsekvenser för hur vi ser på ”journalisten” Jan Guillous eftermäle? Hur har detta påverkat hans trovärdighet som journalist?

Det finns ingen tvekan om att Aleksander Radler varit Stasiagent. Men den främsta frågan handlar inte om vad som var olagligt, utan om moraliska aspekter kring hans handlande, om hur han använde sin roll som teolog, präst och politiker i sitt arbete får att få fram information som han sedan gav till Stasi.

Jan Guillou svänger sig i programmet med procentsatser som om han är någon form av forskare. Hur vet han att 90% av allt politiskt spionage som KGB ägnat sig åt var trams? Att det bara är 5% av de agenter vi (vilka är vi?) känner till som har åkt fast? Det låter mest som om han försöker låta vetenskaplig och kunnig.

p.s. Vidare bör påpekas att KGB och Stasi inte alls ville veta vad som stått i tidningen, så som Jan Guillou påstår. Tidningarna läste de ju själva! Jag har hittat många översättningar i Stasiarkivet på tidningsartiklar och broschyrer. Nä, länderna bakom järnridån var diktaturer, som inte själva publicerade sanningar i sina egna tidningarna, varför underrättelseofficerarna från dessa länder med sin marxist-logik utgick från att det medvetet spreds lögner i våra tidningar också, varför de var intresserade av att få verifierat vad som var sanning och lögn i svensk press, vilket är en helt annan sak än det som Jan Guillou beskrev. d.s.

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Stasi, Sverige

Aftonbladet och KGB-avslöjanden. Bra att en svensk journalist äntligen har tagit sig till Mitrokhin-arkivet

De senaste dagarna har Aftonbladets Joachim Kerpner gjort ett flera dagar långt avslöjande kring vad KGB pysslade med i Sverige. Det är intressant läsning och jag jublar. Jag menar, när BBC, tjeckisk media och The Australian har varit i Mitrokhinarkivet sedan arkivet med pompa och ståt öppnades i juli i år och norska Dagblade har en hel avdelning för Mitrhokhinavslöjanden på sin hemsida med koppling till Norge så var det väl på tiden att en svensk journalist också var där. Grattis till att ha övertygat en chef att få boka flygbiljett och hotell till den utrullade mattan! Mer sånt tack.

Om jag förstått det rätt började det med toppnyheten att en högskolebibliotekarie sålt forskningsrapporter till KGB. Han är bandad och har via standard procedure (dvs med överraskningsmetoden) inte mer att säga än att jo, han var KGB-agent. En artikel handlar om en socialdemokrater som värvats av KGB. Här är en artikel om två KGB-agenter verksamma i Tyresö.

här är lite bakgrund till Mitrokhinarkivet.

Här har ni också ett tv-inslag med och Aftonbladets Joachim Kerpner. Vad den av Expressen avslöjade KGB-agenten Jan Guillou gör i studion kan man ju fråga sig. Varför Jan Guillou kommenterar artiklarna kan man också frågar sig. Just nu räcker med med att ha läst skämten på twitter.

Twitter angående kommentatorn, dvs KGB-Janne.

Twitter angående kommentatorn, dvs KGB-Janne.

Publicerat i Jan Guillou, KGB, Sovjet, Sverige

Små små detaljer om Radler – om SVT-dokumentären Spionen som hamnade i kylan

Nu har äntligen många svenskar sett dokumentären om Stasiagenten Aleksander Radler. Jag är uppriktigt sagt nyfiken på reaktionerna. Vad tänker den så kallade allmänheten? Vad tycker de? Själv är jag ju sedan flera år nördigt intresserad, följer mer än detta fall. Mina referensramar är ju inte riktigt som gemene mans.

En av mina favoritscener i Spionen som hamnade i kylan är den där professor Helmut Müller Enbergs berättar om Stasiofficerarnas skicklighet. En del som följer mig vet att jag sågat Stasichefen Markus Wolf som spionchef i Svenska Dagbladet nyligen. Jag vidhåller min version, men Müller Enbergs ger en annan dimension av samma verksamhet. Stasi och de andra östtjänsterna arbetade med helt andra tidsperspektiv än vad vi gjorde i Väst. De värvade agenter uppemot tio-femton år innan de satte in agenten på sitt verkligen uppdrag. De hade enorma resurser. De hade inte mycket pengar, men de hade tiden på sin sida. De vann en person med psykologisk skicklighet, byggde upp en profil och riktade den mot sitt mål.

Det här är en beskrivning av Stasis framgångsberättelser. Men alla var naturligtvis inte det. Den klassiska historien är människan under tvång, som av flera onda val valde det minst onda. De rapporterade mest blahaj och lösryckte grejer tills Stasi släppte dem. Men Radler var flitig och ”duktig”.

En annan stark scen är slutscenen, den jag beskrev i Skånskan i söndags. Hur offret Anders Törnvall blir fullständigt mosad verbalt sett, han själv som offer görs om till förövare. Det är brutalt och hänsynslöst.

För mig är scenen med Christina Renker också stark, konstnären som var Aleksander Radlers före detta flickvän från ungdomen. Hon som levde samboliv i Östberlin och en dag fick påhälsning av en lärarinna från Västberlin som också levde ihop med Aleksander Radler. Denne mans dubbelliv går också igen i olika versioner av sin barndom. Han uppges av Stasi vara född i Posen, själv anger han Wien ibland. Den före detta flickvännen vittnar om hur förklaringarna om fadern varierar. Modern ska ha varit psykiskt sjuk och sonen vill inte ha med henne att göra. Versionerna är flera om när han fick österrikiskt pass. Var det 1964?

Det finns dock några saker som bör påpekas. Aleksander Radlers fru uppges vara kyrkoherde efter sin man i Burträsk i filmen. Hon var nog vikarie ett tag 2012, men innehar i dag en icke arbetsledande befattning som kallas komminister. Det går själv att kontrollera på församlingens hemsida för den som önskar.

Det sägs att Radlers akt är på 1000 sidor i filmen. Det var den nog när filmensekvenser i Frankfurt spelats in. I dag är akten uppe i hela 2800 sidor.

Det där med Radlers engagemang i Moderaterna är svårt att kontrollera, för hans kort är tydligen borta på rådhuset, men någon tjänst i polisstyrelsen har jag inte ens hört talas om. Radler satt en mycket kort period (två år) i fullmäktige i Lund, men bara som ersättare. Han uppger själv i sin CV att han varit sk ”medborgarvittne”, vilket är en helt annan sak än att sitta i en polisstyrelse som sägs i filmen. Medborgarvittnen följer med polisen, t ex på fredags- och lördagskvällar och ser till att överförfriskade människor behandlas på ett korrekt sätt. Knappast något av intresse för Stasi. Detta som en förklaring till frågan vad Aleksander Radler gjorde i Lund, för svaret har vi ej riktigt ännu. Samarbeta verkar han inte vilja göra.

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige | 1 kommentar

Pressrevy inför Aleksander Radler-dokumentären

Inför dokumentären om Aleksander Radler på SvT publicerades olika inslag.

Frivärlds ordförande Mats Johansson, tidigare riksdagsledamot för M, skriver på SvD i dag om fallet, vilket ni har här. Johansson menar att historieforskningen kring Stasi blir ett ”civilsamhällets bidrag till psykförsvaret”. Vi måste lära oss av vår historia för att förstå hur diktaturer har agerar i ett öppet och demokratiskt samhälle. Frivärlds engagemang i den här frågan handlar bl annat om att de nyligen stod för ett seminarium om Stasi och relationerna Sverige-DDR.

P4 Västerbotten har intervjuat Anders Törnvall, som är dokumentärens ”berättare” se här. 

Expressen har publicerat en sammanfattning om dokumentären, se här.

Journalisten Christoph Andersson har skrivit två artiklar i Sydsvenskan, varav den senaste är denna. Intressant frågeställning om vad Säpo och Försvarsmakten gjort eller inte gjort under kalla kriget angående Radler. Däremot föreslår Andersson en ”sanningskommission”, vilket får mig att rysa av fasa. Sverige har inte varit så bra på kommissioner med uppdrag att hantera sanningar, om man säger så. Tvärtom.

Jag har förresten skrivit en artikel som publicerades i Skånskan i söndags.

Tillägg: Jag har visst glömt en artikel i Corren här intervju med Anders Törnvall.

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige

Jag skriver i SkD om Aleksander Radler-dokumentären på SVT

I söndags publicerade Skånska Dagbladet en artikel om den kommande dokumentären ”Stasiagent visar sitt rätta ansikte”, om Aleksander Radler, österrikaren som blev Stasiagent 1965 och som flyttade till Lund 1968. Han verkade som forskare i Lund fram till mitten av 90-talet, men verkade även som präst i Svenska kyrkan. 1994 avslöjandes han som Stasiagent i Tyskland, men det dröjde till 2011 innan han blev en offentlig affär i Sverige. Aleksander Radler erkände 2012 i DN att han arbetat för Stasi. Därefter begärde han att få bli avkragad och lämnade sina politiska uppdrag.

Min artikel och lite faktauppgifter har ni här. 

Se gärna filmen på SVT, som börjar om en kvart!

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige | 3 kommentarer

Smygpremiär på dokumentär om Aleksander Radler – drygt två år efter erkännandet i DN

Den 26 juli 2012 erkände kyrkoherden i Burträsk och kyrkopolitikern Aleksander Rader att det var sant han arbetat för den fruktade säkerhetstjänsten Stasi i ungefär 25 år. Tidningen där erkännandet gjordes var Dagens Nyheter.

DN:s förstasida 2014.07.26

DN:s förstasida 2014.07.2

Jag hade sålt in artikeln som frilansjournalist till DN och istället för att tillbringa en ledig dag på stranden denna kokheta sommardag satt jag och svettades med tangenterna. DN ville att deras egen reporter skulle hämta in en kommentar från Radler, vilket var helt okey med mig i sommarhettan och med bara en dag ledigt.

Vid halv åtta kvällen innan publiceringen blev jag uppringd av en DN-medarbetare som meddelade det kommit ett medgivande från en familjemedlem att han arbetat för Stasi. Det var ju lite svårt att förhålla sig till, men vid 18-tiden hade uppenbarligen Katarina Lagerwall tydligen fått ett svar av Radler, aningens kryptiskt, men dock ett erkännande och som publicerades i tidningen.

Således hade jag själv inte sett slutprodukten morgonen den 26 juni, eftersom jag informerats om att artikeln jag godkänt i all hast fått skrivas om inför tryckningen. Två artiklar blev en och bådas namn hamnade under.

I morgon håller Tankesmedjan Frivärld ett seminarium där huvudpunkten är en förhandsvisning av dokumentärfilmen, som kommer att visas för allmänheten på SVT den 4 december, med repriser dagarna efter, se tablå här.

Så det är med viss förväntan jag ser fram emot morgondagen, både vad gäller filmen och eventuella reaktioner. Frågan är hur Sverige har mognat inför dessa intressanta men svåra frågor på dessa dryga två år.

Ett mysterium kvarstår. Varför en annan filmare, Peter Savodnik, lade ut en trailer för ett år sedan med en mycket intressant trailer. ”Being Radler” utlovades komma inom kort och Washington Post skrev om den. Men ett år senare har inget hänt. Den trailern har ni här och här:

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Stasichefen Markus Wolfs tappade ansikte – och hur olika han lanserades i Europa i bokform och i media

I söndags hade jag en artikel i Svenska Dagbladets kulturbilaga om den östtyska spionchefen Markus ”Mischa” Wolf. Artikeln, som ni hittar här, har den talande titeln ”Mannen som tappade ansiktet” och handlar om myterna om Markus Wolf. För flera år sedan noterade jag att de memoarer som vi hade i vår bokhylla, den engelska versionen ”Man without a face – The memoirs of a spymaster”, inte alls var samma bok som den tyska versionen.

Sedan lånade jag den svenska versionen, och upptäckte att den prytts med ett förord av Jan Guillou och översatts av Stefan Lindgren. Vilket radarpar! Enligt min bedömning kan översättaren inte vara någon annan än den före detta redaktören för SKP:s partiorgan Gnistan. Förordsskribenten Guillou hade 1974 i två rättsliga svenska instanser dömts för spionage genom IB-affären. Som grädde på moset berättade han 2009 för Expressen att han utfört uppdrag åt KGB i fem år och skrivit artiklar och fått betalt och skrivit på kvitton. 2010 konstaterade chefsåklagare Tomas Lindstrand, som har lång erfarenhet av förundersökningar i spion/säkerhetsärenden, att det varit korrekt av Expressen att kalla Guillou KGB-agent, se här.

Det var intressanta kombinationer av människor som i olika länder varit involverade i Markus Wolfs memoarer. Originalet spöksrevs alltså av en tidigare utrikeskorrespondent i DDR vid namn Anne McElvoy. I Sverige lade man arbetet på en duo som tycks ha haft en koncerngemensam samsyn med Markus Wolf.

De olika versionerna av Wolfs memoarer speglar faktiskt respektive lands behandling av fallet Wolf och hans Hauptverwaltung Aufklärung, HV A, Stasis civila utrikesspionage.

Vid tidigt 90-tal publiceras kvalificerade artiklar i engelsktalande tidningar av akademiker som inte alls hovsamt bugade för Wolf. Tvärtom kallades han bland annat ”charmerande skojare” 1991 i Herald Tribune. En tung forskare möter Markus Wolf och reflekterar över mötet. Markus Wolf påstås vid murens fall under sin exil i Moskva ha tagit upp till 100 000 dollar för en intervju. Kommunisten hade blivit en riktig kapitalist!

Under sin exil i Moskva påstås Markus Wolf ha skrivit en dagbok, ”fylld av självmedlidande. Medvetet eller omedvetet skrev han om historien. Han övertygade sig själv om att den mystiske spionchefen hela tiden varit en intellektuell oliktänkare”, skriver Walter Laquer, ordförande för International Research Council inom Center for Strategic and International Studies, vars CV ni hittar här. (Wiki här)

Det är giftigt. I Tyskland håller man också en striktare hållning. Wolf intervjuas och kategoriskt publiceras frågor och svar. Initierade frågor ställs om relationen till KGB, till pressfrihet, om Guillaume etc.

Skandinavien tycks ha en förkärlek för östdiktaturer. När Wolfs memoarer ges ut 1997 hålls mys-pys-möten i flera länder. Markus Wolf kommer till Stockholm och DN:s Tomas Lisinski rapporterar om att han den 14 februari (gissningsvis 1998, artikeln ej årsdaterad) ska delta i ”en filosofisk debatt om orättvisor och visioner” på Lido på Hornsgatan. Den gamle spionchefen ska alltså filosofera om ämnen som ”När helgar ändamålet medlen?”, ”Blir orättvisan större om den drabbar fler?” och ”Medför våld alltid slutet på vackra mål?”. Diskussionspartners är, enligt artikelförfattaren, Gunnar Hökmark (M), Ulf Jonson, jesuitpater, Susanna Popova, chefredaktör Moderna Tider, Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi samt Stefan Lindgren ”författare och översättare” (och f d Gnistanredaktör). Jag undrar vad de kom fram till…

Även i Danmark hyllades Markus Wolf, som 1998 fick hålla föredrag på Köpenhamns universitet. Tidigare PET-medaretare ilsknade till och förklarade att världen vänts upp och ner. Vid den här tiden framställdes dansk Säkerhetspolis PET (likt svensk Säkerhetspolis i Sverige) i media som en Stasi-verksamhet medan Markus Wolf enligt souschefen Niels Smidt behandlades nästan som en statsman ”som giver råd og vink om verdenssituationen i forbindelse med de demokratiske beslutningsprocesser.” (Jyllandsposten). Den tidigare souschefen Jørn Bro menade att Markus Wolf borde ha mötts av isande kyla och tystnad.

”Markus Wolf var inte någon som helst mästerspion, utan en man, som hänsynslöst utnyttjade polisstatens metoder för att få  makt över andra människor”, citerar Jyllandsposten honom.

PET-medarbetarna pekar också på det absurda. Hur kunde Danmark skildras som en polisstat med några få hundra anställda på PET medan Markus Wolf haft 100 000 man under sig (officiella antalet anställda vid murens fall var drygt 91 000). I någon annan artikel som jag inte hittar just nu liknar Bro Markus Wolf vid en Gestapo-chef.

Jag ser hur det i andra länder förs fram kvalificerad kritik mot Markus Wolf. Men i de svenska pressklippen är det sparsmakat, till och med frånvarande. I september 1997 väljer Expressens rubriksättare att kalla Markus Wolf för ”Den störste spionen av alla”, vilket i ingressen är nyanserat till ”kanske främste mästerspionen av dem alla”. Det Guillouska förordet återupprepas även (läs min SvD-artikel) i Nya Wermlandstidningen, som skriver att ”Mischa” ”ansågs på goda grunder ha varit en av det internationella spionagets främsta”. 

Det giftigaste jag hittar i Sverige är faktiskt skrivet av Aftonbladets journalist Dieter Strand, som reflekterar över stalinisten som friserar i sina memoarer, se här. Dieter Strand nämns för övrigt i Birgitta Almgrens bok Inte bara Stasi där den före detta ambassadtjänstemannen för DDR, tillika HVA-officeren, Wolfgang Eschka beskriver sitt umgänge med journalisterna Strand och Gunnar Fredriksson som ”öppet respektfullt, åsikts- och informationsutbyte”.

Sverige framstår i sammanhanget som en solitär med en märklig Guillosk enögdhet. Var fanns rösterna från den svenska samtidsforskningen? Var fanns rösterna från tidigare Säpomedarbetare eller den militära underrättelsetjänsten som kunde gett en annan nyans i den annars så enfärgade paletten?

Jag har funderat. Jag tror inte vi vid den här tiden hade några samtidsforskare med kunskap om DDR:s underrättelseverksamhet som kunde uttala sig. Vi har ju extremt tunnsått med det här fortfarande än i dag. Säpo och underrättelsetjänsten har ju dessutom traditionellt sett behandlats med stor skepsis av svensk media och det tuggmotstånd i debatten som finns i Danmark har vi ju inte riktigt här där vi mest ska nå koncensus. Men kanske mest märkbart av allt. Vi tycks inte ta intryck av vår omvärld.

Detta som en liten utvikning till den artikel jag hade i SvD Kultur i söndags. Den tycker jag att ni ska läsa! Länk här. 

Publicerat i DDR, Hauptverwaltung Aufklärung, Markus Wolf, Stasi, Sverige

Stf Stasichefen för 25 år sedan: Vi övervakar inte folket. Vi är en del av folket. Vi arbetar tillsammans med folket

Det var länge sedan jag skrev om @mauerfall89, detta fantastiska historiska twitterkonto om vad som hände för exakt 25 år sedan i DDR, från picknicken i Sopron till murens fall den 9 november 1989.

Det finns många små godbitar. I dag levereras en i form av en aslång text från diktaturens partiorgan Neues Deutschland (ND), där ställföreträdande chefen Rudi Mittig intervjuas. Eller, tja, intervjuas. På klassiskt kommunistmanér talar och förklarar Mittig i evighet om de två frågor han får, se här.

Intressant är att Rudi Mittig förklarar Ministerium für Staatssicherheits, MfS, roll i samhället.

”Als Teil unseres Volkes sind wir dem gemeinsammen Anliegen verplichtet, alles für die gedeihliche Entwicklung und den Schutz unseres sozialistischen Staates zu tun”, står det bland annat.

Skärmdump från @mauerfall89

Skärmdump från @mauerfall89

Var Stasi en del av folket? BStU-forskarna Christian Vooss och Helmut Müller Enbergs har nyligen kommit ut med en bok, Indiskrete Gesellschaft, där de kartlagt den del av Stasis rapportörer som inte var så kallade IM (vard. Stasiagenter). Den officiella siffran som gällt sedan 90-talet om att var 85:e medborgare jobbade för eller rapporterade till Stasi är 2014 nu alltså reviderad. Nu är vi uppe i knappt en miljon människor. Allt från officerare, övriga anställa, IM samt ”representanter” för företag, institutioner och trappuppgångar.

Nu gäller den nya siffran att var 16:e medborgare antingen jobbade för eller rapporterade till Stasi. Så det där att Stasi var ”en del ev folket” är tyvärr ganska sant. 

Detta är dock ej samma sak som att folket frivilligt gick med på att bli rapportörer. Många ställdes inför svåra eller omöjliga val. Vill du ha en lägenhet? Vill du förvägras möjlighet att studera vidare? Vill du skydda dina barn? Vill du träffa dina barn?

Frågan vi måste ställa oss är om folket kände den samhörighet med Stasi som Mittig vill påskina. Den vrede som folket visade i samband med och efter murens fall talar sitt tydliga språk. 

Slutklämmen i Mittigs utläggning är ju också intressant, se bifogad bild. Han intygar att den ”totala övervakningsstaten” inte existerar, förutom i västlig medias fantasi!

”Das Ministerium für Staatssicherheit ‘überwacht’ nicht das Volk, es arbeitet mit dem Bürgern zusammen und im Interesse aller, denen der Sozialismus und das friedliche Leben der Menschen hierzulande am Herzen liegen”, avslutar Mittig.

Grovt översatt säger Mittig att Stasi inte övervakar folket, utan man arbetar tillsammans med medborgarna. Stasi påstås vidare arbeta i allas intresse, det vill säga de vars hjärtan klappar för socialismen och det fridfulla livet.

Det hemska är ju att han egentligen inte ljuger jättemycket. Jo, visst övervakade Stasi och SED-ledningen sin befolkning, men om var 16:e medborgare ”samarbetade” med Stasi så jobbade en stor del av befolkningen otvetydigt tillsammans med Stasi. Att vilja ha det fridfulla livet är ju onekligen en obehaglig omskrivning för att foga sig under bilan.

Neues Deutschland 1989.11.06. Stf Stasichefen Mittigs uttalande.

Neues Deutschland 1989.11.06. Stf Stasichefen Mittigs uttalande.

Neues Deutschland 1989.11.06

Neues Deutschland 1989.11.06

Publicerat i Uncategorized | Märkt ,

25 år sedan de sista liken efter DDR-flyktingar hittades – om den osynliga muren vi sällan tänker på

I dag berättar twitterkontot @mauerfall89 att man för exakt 25 år sedan hittade DDR-flyktingen Frank Bethmann drunkad. Han och två andra män, Uwe Petras och Dietmar Pommer som hittas två veckor senare, ska enligt Der Spiegel ha varit de sista DDR-medborgare som miste livet i ett flyktförsök.

Chris Gueffroy är ett namn som nämns som sista offret, men han är Berlinmurens sista offer. Han dog i februari för 25 år sedan. Människor fortsatte att drunkna i Östersjön.

Det läggs mycket fokus på Berlinmuren. Det fanns många vittnen till händelserna, och vi har bilder och filmmaterial från tragedierna men också de lyckade flyktförsöken. Allt fokus på Berlin gör att vi gärna missar att det fanns andra sätt att fly på. Hela den tysk-tyska gränsen var hårt bevakad och även här finns allt från tragedier till lyckad flykt.

Folk försökte fly vattenvägen också. Under perioden 1961-89 dog faktiskt fler människor drunkningsdöden i Östersjön än vad som dog vid Berlinmuren. Människor försökte ro, paddla, simma från en diktatur. Om detta och lite mer skriver jag om i senaste numret av Magasinet Neo. 

Publicerat i DDR, Stasi, Uncategorized