Vad SOE-agenter som ”Fifi” gjorde var känt redan på 90-talet via BBC

I höst har det släppts tusentals dokument från National Archives som bland annat gett oss en fördjupad bild av arbetet inom SOE, Special Operation Excecutive. En av agenterna som det skrivits mycket om de senaste dagarna är ”Fifi”, vars identitet nu är offentliggjord. Ni kan läsa mer på National Archives blogg om Marie Chilver alias ”Fifi”. länk också här. 

Här har ni flera länkar till BBC, till Telegraph och ännu en artikel med bilder i Telegraph.

Tydligen har det gått mycket rykten om ”Fifi”. Hennes främsta uppdrag var alltså att testa rekryter som SOE skulle skicka in i fiendeland. Frågan var om de kunde hålla tyst? Rykten har gått om att hon testade dem i sänghalmen, men något sådant ska ej finnas bevis för i de brittiska arkiven. Det var enklare än så. ”Fifi” var vacker och charmerande. Hennes cover var att vara den franske journalisten ”Christine Collard”, som behövde lite hjälp.

”She was tasked with charming young trainees and engaging them in conversation over drinks or dinner, gaining their confidence and extracting information from them. The reports she wrote decided whether the trainees could be trusted on foreign assignments, and for some she was their downfall”, står det i artikeln i Telegraph.

Är det här då något nytt? Absolut inte. Redan på 1990-talet ställde SOE-sekreteraren Noreen Riols upp i en BBC-dokumentär och berättade just precis om exakt samma tester.

Riols var drygt fyrtio år senare fortfarande en strålande skönhet, som berättade om ett av sina fall med en dansk blivande motståndsman som låg i slutfasen på sin träning. Plötsligt en dag blev han utbjuden på middag av sin instruktör. Där på ett hotell i Bournemouth dök Riols upp och hon blev genast bjuden att sitta med sällskapet. Då fick befälet ett samtal och återvände en kort stund senare med det beklagande beskedet att han var tvungen att lämna dem en stund, men att han strax skulle komma tillbaka (vilket han naturligtvis inte gjorde).

Riols uppdrag var alltså detsamma som ”Fifis”, att testa agentens försiktighet i vardagliga situationer och få dem att prata. Efter maten gick Riols och den danske blivande motståndsmannen ut på altanen för att titta på havet.

”Jag lät honom hålla min hand och bli sentimental”, berättar Riols.

Hon frågade honom hur länge han skulle stanna i Storbritannien. Den danske blivande motståndsmannen svarade genast att han skulle lämna öarna nästa vecka.

”Åh vart ska du?” frågade hon enligt egen utsago ”storögt”.

”Well, I’ll be parachuted back into Denmark”, svarade han.  

Den fortsatta konversationen är ganska pinsam för dansken. Riols behöver tydligen bara säga lite ”Oh” och ”What do you mean?” för att han skulle berätta precis allt och mer därtill. Att det just nu var jättemånga som fälldes över Europa och att de skulle vara spioner i fiendeland och att han ska organisera motståndsrörelser i Danmark som skulle stå beredda vid en allierad invasion. Riols konstaterade att hon inte behövde pressa honom mer eftersom det var meningslöst.

Han hade gått igenom all träning och där i månskenet, en varm sommarkväll, förstörde han alltihop”, berättade Riols.

You didn’t have to go to the pillow. De kvinnliga SOE-agenternas tester var mycket enklare än så.

Publicerat i Danmark, SOE

Stasi kände till libyska terrorplaner sex dagar före attentatet mot La Belle 1986

I sommar lade forskare vid Freie Universität Berlin fram studien ”Feindwärts der Mauer”, som visar att Stasi i förväg kände till de libyska terrorplanerna mot diskoteket La Belle i Västberlin 1986.

La Belle var ett diskotek som ofta besöktes av amerikanska soldater. Natten mellan den 4 och 5 april exploderade en bomb i diskoteket. Tre personer dödades, en turkisk kvinna samt två amerikanska soldater. Över 200 personer skadades varav många blev handikappade.

Libyen och dess ledare Muhammad Khadaffi pekades ut för dådet och det hela ledde till amerikanska bombrepressalier mot Libyen. I sommar har bland annat Die Welt skrivit om att historikerna Klaus Schroeder und Jochen Stadt kunnat visa att Stasi hade information om dådet sex dagar före attentatet. Orsaken var att sprängmedel och kulsprutepistoler hade smugglats via Checkpoint Charlie och placerats hos en palestinsk student i Västberlin vid namn Imad Salim Mahmood. I de dokument som forskarna  har hittat står noteringen ”IM der XXII” vid Mahmoods namn.

”Das ist ein ziemlich eindeutiger Hinweis, dass der Palästinenser, der offiziell an der Technischen Universität im westlichen Bezirk Charlottenburg studierte, als Spitzel der angeblich für ”Terrorabwehr” zuständigen MfS-Hauptabteilung XXII tätig war.

In Wirklichkeit unterstützte diese Abteilung linksextreme und arabisch-nationalistische, jedoch auch rechtsradikale Terroristen bei ihrem Kampf gegen die westlichen Demokratien”, skriver Die Welt. 

Det är alltså ett starkt bevis för att Mahmood var Stasiagent för avdelningen XXII, som ibland kallas kontraterrorismavdelning, men som sysslade med precis det motsatta, nämligen stöd till höger- såväl som vänsterextremism liksom arabisk-nationalistiska kretsar, allt med enda syftet att skada de västliga demokratierna, vilket även framgår här av information från Myndigheten för Stasiarkivet, BStU. 

2001 dömdes fyra personer, varav två var varit anställda på libyska ambassader, till mångåriga fängelsestraff för dådet, vilket bland annat NY Times kan berätta mer om här.

Publicerat i DDR, Stasi, terrorism, Tyskland | 5 kommentarer

Saima Jönsson Fahoum uppger att hon har svårt att säga nej till uppdrag

Sydnytt har intervjuat vänsterns toppkandidat Saima Jönsson Fahoum till Region Skåne. Hon har angett att hon har ”Svårt att säga nej till uppdrag”, vilket i alla fall får mig att rysa. Själv ser jag henne främst som den mångårigt säkerhetstjänstutredda kvinnan som var gift med terrorledaren Marwan al Fahoum 1976-92, han som via danska Blekingegadeligan skulle kidnappa Jörn Rausing i Lund 1985 och utkräva 25 miljoner dollar av Rausingfamiljen.

Fahoum var Blekingegadeligans förbindelseofficer 1979 och fram till gripandet av ligan efter mordet på en polisman på Købmagergade. Detta går att läsa om i böckerna om Blekingegadeligan.

Saima har ju en alldeles egen historia. Bland annat är ju hon en av de utpekade i Säpos s k Tjörnärende (figurerar i Sjukhusaffären).

Min man Gunnar Ekberg gick ju kurir till henne från terror/PFLP-ledaren Wadie Haddad 1972 (vilket går att läsa om i hans bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst och som kom ut 2009, brevet avfotograferades i oöppnad form av en skicklig polisfotograf i Malmö)

Tittar ni på filmen Carlos the Jackal börjar den ju med ett mord i en lägenhet. Det är Carlos som i juli 1975 dödar två franska DST-tjänstemän och den precis avhoppade PFLP-medarbetaren Michel Moukarbal. Filmen tar ej upp detta, men när man söker igenom Moukarbals tillhörigheter efter morden hittar man bland annat visitkort och adresser till… personer som ingår i den rånarliga som senare döps till Blekingagadeligan samt ”Saima JONSSON, Haganäs, Älmhult”.

I Säporapporterna, som blev utförligt citerade i olika tidningar 1988, påstås hon alltså främst ha varit kurir, men utpekas även för att ha deltagit i planeringen av terroraktionen mot Shell-rafinaderiet i Singapore i januari 1974. Detta terrordåd var ett samarbete mellan PFLP och Japanska Röda Armén, men det misslyckades då terroristerna lyckligtvis var rätt dåliga sjömän, för de körde på grund och sköt mot personal från så långt håll att folk kunde ta skydd och ingen blev skadad. Däremot ska några sjömän ha blivit tagna som gisslan.

Aftonbladets Stefan Borg intervjuar Saima Jönsson 1988. Hon säger att hon tar avstånd från terrorism men Borg skriver att hon har ”viss förståelse för sabotaget mot Shell-raffinaderiet i Singapore”

”Eftersom det var en aktion för det vietnamesiska folket och emot USA:s krig i Vietnam”, citerar Borg henne.

Detta som en liten resumé varför jag har en helt annan bild av innebörden i att ha ”Svårt att säga nej till uppdrag”

Publicerat i Japanska Röda Armén, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sverige

Motsägelsefullt kring Mikael Wiehes pappas motståndsbakgrund

Ikväll har jag sett programmet ”Vem tror du att du är?”, som kan ses här på SVT Play. Som släktforskare gillar jag programidén, även om jag kan ha en och annan synpunkt ibland.

”För att veta vem man är måste man veta sitt ursprung”, heter det i programidén.

Kvällens program handlade om musikern och Malmöbon Mikael Wiehe, som till en del visste var han kom ifrån, men som behövde fylla i en och annan lucka, i synnerhet vad det gällde hans far.

Programidén har alltså sina höjdpunkter varje gång ”kändisen” träffar en släktforskare eller historiker som kan berätta fylligt om olika personligheter i släkten, och om hur de har tolkat arkivhandlingarna. Wiehe har onekligen en spännande dansk släkt mer än två generationer bort, men orsaken till att jag tar upp programmet på min blogg beror på hur fadern skildas. Jag sitter nämligen mest som ett frågetecken.

Enligt Mikael Wiehe skulle hans far alltså gått med i motståndsrörelsen 1940, samma år som Danmark ockuperades. Han ska sedan ha suttit i fängelse. 

Det låter ju ädelt, men vilka belägg fick vi i programmet? Att fadern Adam Christian Wiehe har tillhört ”Militaergruppe” och att han suttit i fängelse, men när han kom dit vet man inte. Han släpptes troligen den 5 maj 1945. Han ska ha fängslats för att ha tillverkat falska legitimationer.

Men vad säger detta oss? Har vi ett bevis för ett storartat mod med små resurser, som Mikael Wiehe tolkar in? Faktiskt inte. 

I programmet påstås att Danmark hade en motståndsrörelse på 50 000 man (tja, eller män och kvinnor kanske det ska vara). Men den danska Modstandsdatabasen består av långt mycket fler personer. I dag finns 89 409 namn, varav ungefär 59 000 är sökbara.

2011 arrangerade jag ett studiebesök på Frihedsmuseet, som administrerar databasen. Vi fick en specialguidning av museichefen. Efter guidningen frågade jag om de höga siffrorna på motståndsmännen- och kvinnorna. Man skulle ju kunna tro att det danska motståndet var väl förankrat i folklagren. Två-tre procent av befolkningen ingick ju i motståndsrörelsen! Eller… hur var det nu?!?

Museichefen log lite och sa att det fanns en grundkärna av motståndsmän och att väääldigt många gått med i motståndsrörelsen de sista månaderna.

Aha tänkte jag. Ungefär som att byta fotbollslag man hejjar på när det närmar sig slutspel.

Det här och många andra besök i Danmark har lärt mig mycket om andra världskrigets motståndsrörelser, bland annat att man ska vara försiktig med det där med vilka som varit motståndsmän och inte och vilka som varit hjältar eller inte. Vilka som var ”de riktiga” motståndsmännen och kvinnorna, samt inte minst vilken sida de stått på, för alla var ju inte för demokrati.

”Min far var en starkt engagerad människa som tog ställning med risk för sitt liv”, säger Mikael Wiehe i programmet.

Men på Adam Christian Wiehes blad i motståndsdatabasen framgår bara att han tillhört Militaergruppe och att han fått lön, från den 5-13 maj 1945. Han har alltså fått nio dagars lön efter befrielsen av Danmark. Ytterligare några i gruppen som Adam Christian Wiehe tillhörde, och även några av de på förstasidan i pappren som visas, har också fått lön för exakt samma period, men annars är informationen precis lika knapphändig om hela högen. De har enbart ingått i Militaergruppe. Liksom hos Adam Christan Wiehe finns inga övriga källhänvisningar, ingen litteratur, ingenting.

Kanske det viktigaste av allt. Mannen på Vestre fängelset pekar och visar att den ende i gruppen som var militär i ”Militaergruppe” var befälet. Alla andra var civilister. Jag kollar på nätet kring ”Militaergruppe” och konstaterar att olika källor hänvisar till att dessa grupper inrättades på våren 1944 för att samla lokala motståndsmän och på så sätt säkra lojaliteten till staten och till armén.

Således ges i programmet inga som helst bevis för att Adam Christian Wiehe varit motståndsman i fem år. Ska vi tro Modstandsdatabasen kan han ha varit med allt från några dagar till uppemot ett år.

Jag finner det intressant med den korta lönen. Antingen har gruppen varit i tjänst en kort tid efter befrielse, eller så kan de ha avväpnats snabbt och skickats hem med lön, med hänvisning att de borde hem nu eftersom kriget var slut. För så gick det nämligen till i Danmark vid krigsslutet. Man var helt enkelt rädd för inbördeskrig och strider mellan de olika motståndsgrupperna.

Sett ur detta perspektiv ger jag tummen ner för programmakarna av ”Vem tror du att du är?” Det där var faktiskt riktigt dåligt gjort. Programmet gav tittarna sken av en flera år lång motståndskamp, men av alla arkivhandlingar som lades fram kan den insatte konstatera att det inte alls fanns belägg för detta. Denna upplysning borde ha getts i programmet! 

Så här kan det vara med arkivforskning. Vi har ett påstående som vi försöker finna belägg för. Ibland hittar vi belägg. Ibland hittar vi motbevis. Ibland kan de ta en tio-tjugo år eller så innan vi får ett svar på våra frågor. Ibland vet vi inte vad vi ska tro.

Själv har jag i många år hört uppgifter om min släkt som jag kunnat motbevisa med dokument i svenska och utländska arkiv. Ni anar inte hur många arkivarier eller företrädare för olika organisationer som ägnar mycket tid åt att dementera och klargöra hur det egentligen var. Man ska t ex inte tro på alla Kongoveteranhistorier som media förmedlat. En del av dessa historier är helt enkelt bevisligen inte sanna. För att ta ett exempel.

Med detta alltså inte sagt att Mikael Wiehes pappa inte var en stor hjälte. Jag menar bara på att vi faktiskt inte vet efter att ha sett SVT:s program.

Här är förresten ett kort på en riktig hjälte. En av de sista stora levande. Jörgen Kieler, som fyllde 95 år nyligen.

Publicerat i andra väldskriget, Danmark

Ovanligt mesiga invektiv i Guillous försvarsvokabulär – från Sancho Panza till Viggo Skjold Hansen

Jan Guillou har i veckan suttit i tv-soffan hos SVT och berättat om sin nya bok och sagt att vi i Sverige inte kände till förintelsen förrän 1945. Ilskan lät inte vänta på sig. Det började på sociala medier, t ex här ett inlägg på facebook av Ola Larsmo och Henrik Arnstad har gjort ett inlägg här.

I går publicerade fyra forskare och författare vid namn Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmo, Helene Lööw och Elisabeth Åsbrink ett inlägg på DN Debatt där de anklagade Jan Guillou för historieförfalskning, bland annat då han påstod att det var i maj 1945 som amerikanska soldater kom in i det första förintelselägret.

”Då kommer sanningen. Då vet man”, säger Jan Guillou i SVT.

Skribenterna påminner om att det första soldatintåget i Auschwitz var i januari 1945. Det var sovjetiska soldater som tågade in.

Det viktigaste är dock att svenskarna påstås inte ha känt till förintelsen. Guillou hävdar att han gått till tidningsläggen och hans genomgång visar att folk inte kände till förintelsen eftersom det inte stod i tidningen. Men det menar alltså DN Debatt-skribenterna att det visst gjorde och räknar upp flera exempel.

I Expressen kommenterar Jan Guillou de fyras anklagelser om historieförfalskning.

”Jag måste säga att det förefaller omoget och överdrivet”, säger Guillou till Expressen om anklagelserna.

Han börjar hänvisa till att de fyra debattörerna inte läst hans bok. Men det var ju inte boken de protesterade mot utan mot vad Jan Guillou sa i SVT om vad svenskarna visste och inte visste. I SVT i morse fick jag höra att Jan Guillou justerat påståendet till att det visst fanns notiser på sidan 8 under kriget, vilket enligt Guillou betyder att folk i alla fall inte kände till förintelsen eftersom inte alla läste notiserna på sidan 8. Han fick sakligt mothugg av bl a Karin Kvist-Geverts, om vad som slagits upp stort och inte blivit notiser. Guillou avfärdade det hela med att de ägnar sig åt ”nördforskning”.

Jan Guillous ordval är intressant. Han hugger tillbaka med klassisk härskarteknik, fast enligt min mening är han ovanligt kraftlös. 

Ordvalet omoget, överdrivet och nördforskning är faktiskt inte alls starka ord om man jämför med vad han tidigare använt sig av. 

När Filminstitutets VD Cissi Elwin Frenkel 2009 gick i offentligt polemik mot Jan Guillou då han i sina s k memoarer skrivit att hennes far, som varit kopplad till FIB/Kulturfront 1973, begått mened i samband med IB-rättegången. Jan Guillous svar i DN blev:

”Det är obestridliga fakta, det finns inte minsta utrymme för ett försvar av denna mened”, sa han här.

Hans teknik att göra ner Cissi Elwin Frenkel är intressant. Det riktigt lyser mellan raderna att Jan Guillous tilltal av en f d journalistkollega och vd är av ”lilla gumman”-typen. Han förklarar att han är ledsen för vad hon har gjort. Hon borde ha kontaktat honom istället för att ta det här i offentligheten. Hon har ju ”missuppfattat de juridiska turerna kring rättegången”, säger mannen som själv har ganska blygsamma juridiska meriter från svenska universitetsväsendet.

(Fullbordad mened begår man enligt NE inför avslutad berättelse i domstol. Enligt min snabba koll blandar Jan Guillou ihop förhör före rättegången med vad som sker på själva rättegången där Elwin vittnar, se not 1 nedan för överintresserade)

Jan Guillous användning av olika invektiv mot så kallade motståndare nådde troligen hausse under åren 2000-2010.

År 2000 hoppade han i en krönikaäventyraren Göran Kropp och några andra äventyrare som varit på Nordpolen och i självförsvar skjutit en isbjörn. Jag noterar många intressanta val av ord i denna lilla krönika. Kropp & Co är ”kriminella tjuvjägare”, tillhör en ”skandinavisk förbrytarliga”, det är en ”brottsserie”, ”tjuvjakt” och någon är ”tjuvskytt”.

Varför Jan Guillou tog i från tårna förstår jag inte, eftersom Jan Guillou själv bara några månader tidigare skrivit en krönika om att han skjutit isbjörn och att detta skulle ses som en ”solidaritetshandling”. Den betalda turistjakten på isbjörn sändes på TV4. 

Det här säger något om det mediefenomen som Jan Guillou var vid den här tiden. Vem annars hade kommit undan med att både håna några som skjutit isbjörn i självförsvar och själv vara på tv skjutandes isbjörn nästan samtidigt? Kanske var det den här isbjörnen som ligger i skrivarstugan som sköts i TV4?

Att Kropp förlorade den senare förtalsrättegången förvånar inte mig, eftersom Guillou är väl bevandrad i sådana här ärenden då han dels bevakade tryckfrihetsmålet Göran Rosenberg vs Svante Winqvist på 70-talet i egenskap av journalist och dels var en så kallad part i målet om vad som hänt eller inte hänt innan oskyldiga turister skjutits ihjäl på Lod Airport. Winqvist vann förresten.

År 2009 kom Expressens Guillou-avslöjande där Jan Guillou berättade att han utfört uppdrag för KGB, vilket ledde till att Guillou kallades KGB-agent av Expressen.

2010 kom så pocketupplagan med ett utlovat förklarande tilläggskapitel. Den som hade hoppats på förklaringar kring KGB torde ha blivit besviken. Istället staplades invektiven på varandra kring en mängd personer m m.

Restaurangen där Guillou träffat Expressenjournalisten Micke Ölander ”hade oförtjänst gott rykte”, Jan beställde ”överdrivet billigt rödvin” och i efterhand funderar Jan Guillou över Expressensjournalistens ”egendomliga journalistiska beteende” och varför Ölander senare ägnar sig åt ”efterhandskonstruktioner”. Jan Guillou påstår vidare att Ölander ska ha drabbats av panik. ”Därav den annars svårförklarliga minnesluckan över vad jag svarade”, skriver han. Expressen har ägnat sig åt en ”kampanj” och en person som arbetat för IB som ej nämns vid namn men som uttalat sig i media ska enligt Guillou vara en ”mytoman” (personen det syftas på är Donald Forsberg)

Journalisten Arne Lemberg ska ha lämnat en ”angivarrapport” om Jan Guillou till Säpo medan Jan Guillou beskriver sina mellanhavanden med KGB-officeren som en situation där Guillou styr och har full kontroll på relationen och där Guillou vet hur det går till när man spelar med en KGB-officer (läs: Guillou skildrar sig själv som professionell)

Det framkommer att Jan är ledsen då han blivit sviken av sin vän Lemberg, som gått till Säpo, men råkar också by the way nämna att Lemberg ”hade ett inte obetydligt straffregister” för att sedan räkna upp vad det var. Jan Guillou är förresten dömd för medhjälp till olaga intrång 1973 och till tio månaders fängelse för spionage 1974. Lemberg når inte upp till Guillous straffrättsliga ”verkshöjd”.

Lembergs berättelse påstås vidare vara fylld av ”självmotsägelser”, ord som ”förskönat” och ”förtigit” förekommer också i Guillous beskrivning. Jag avhåller mig från vidare påståenden kring en avliden.

Donald Forsberg kan inte enligt Guillou ha spionerat på Jan Guillou på Tennstopet eftersom Forsberg varit 19 år vid tillfället ”vilket är väldigt ungt för en IB-agent” (Tja, min man var 19 år när han utförde sitt första uppdrag för IB, så argumentet föll ganska platt). Guillou beskriver att Donald Forsberg i media berättar ”livfullt” och ”fabulerar” om att sovjetagenter raggade på Tennstopet och bjöd journalister på öl.

Den tidigare chefen för Säpos ryssrotel, Tore Forsberg, uppges av Guillou varit ”knappast framstående” som författare, snarare att han ägnat sig åt en ”hobbyverksamhet” efter sin pensionering. Tore Forsberg ska ha varit ”lika konspirativt lagd” som Expressens Mikael Hylin och f d IB-agenten Donald Forsberg. Tore Forsberg ska ha ägnat sig åt ”sladder” och denna berättelse ”kryddad av fantasi” ska sedan ha hamnat hos min man Gunnar Ekberg som ”på nästan varje punkt lyckats missförstå den av sprit marinerade berättelse från Tore Forsberg”.

Vid Tore Forsbergs begravning ska ”gamla spioner, privatspanare och mytomaner” från ”kamratföreningen” Sveriges öga och öra ha paraderat vid hans bår.

Jag har varit med och grundat föreningen och var med på begravningen. Jag känner inte igen mig i beskrivningen. Jag är varken gammal eller ny spion, privatspanare och/eller mytoman.

Vidare kallas den av PM Nilsson (i dag politisk ledarskribent på DI) grundade debattsajten Newsmill för ”skvaller- och förtalssajten” där bland annat frilansjournalisten Tonchi Perchan gör ett inlägg och där han uppges inte veta bättre. Perchan borde kollat med Jan instället för att använda sin ”fantasi som enda källa”.  Vidare ”ljuger Tonchi Percan fast sig”, enligt Jan.  

Den f d justitieministern Thomas Bodström ska ha framfört saker ”i en både ilsken och virrig blogg”. Var och vad framgår ej.

Detta som exempel på mångfalden i de Guillouska invektiven år 2000-2010. Överintresserade kan läsa mer om invektivens utveckling i Not 2, men det här räcker för att konstatera att Jan Guillous ton i krönikor och debatt har förändrats genom åren. 2010 framstår han som en Don Quijote som fäktas mot väderkvarnar! 

Ur detta perspektiv är dagens och gårdagens bemötande av Karin Kvist-Geverts, Ola Larsmos, Helene Lööws och Elisabeth Åsbrinks inlägg på DN Debatt att betrakta som en personlighetsförändring nästan i paritet med den som Viggo Skjold Hansen genomgår i tv-serien Matador. 

Fast det finns en skillnad. Under ockupationen av Danmark hade Skjold Hansen samarbetat med tyskarna och vid befrielsen var han på väg till sin avrättning, men räddas. Sen blev han snäll som ett lamm, riktigt beskedlig. Den Guillouska förändringen tycker jag mig ha sett över en femårsperiod. Den började alltså inte med att han satte skägget i brevlådan gällande nazismens och förintelsen sensommaren 2014. Jag tror vändpunkten kom 2009 med Expressens KGB-avslöjande.

KGB-gate har skakat Guillou, det har han medgivit själv, men det är också något annat. Jag ser honom inte längre i ”expert-soffor” om spionage, terrorism o dyl. Under lång tid har han hoppat på folk till höger och vänster, men 2010 går han utan tvekan för långt. 

Förutom mängden invektiv per boksida känns det inte så smakligt när flera som råkar ut för hans attacker är döda och inte kan försvara sig.

Guillou hade vunnit på ett mer sakligt och faktainriktat språkval, och dessutom var det nog allt bra korkat att direkt eller indirekt hoppa på så många journalister på en gång.

I januari i år formligen mosade Jan Guillou Paul Frigyes i SVT:s tv-soffa. Sett så här i efterhand visade det sig att Frigyes bok innehöll några fel, men det gör faktiskt i princip alla böcker. Det där med om Guillou haft stora A i biologi var alltså ett påstående i Frigyes bok om att Jan sagt att han alltid haft det, varpå Frigyes gått igenom flera slutbetyg och inte hittat något A alls i biologi. Fru Skarp hade visserligen haft marinblått på vigseln och inte svart, det var fel i Frigyes bok, liksom att Jan Guillou faktiskt fått ett terminsbetyg när han lämnade Solbacka (där ett A i biologi påträffades).

Men var allt detta så fruktansvärt att det krävdes så många löpsedlar, artiklar, nyhetsinslag i radio och tv, för att inte tala om en stoppad bok och ett rivet bokkontrakt med Nordstedts? Nej. I synnerhet inte när det fanns journalister, däribland jag, som läst Frigyes bok och uppfattat det som att Frigyes inte alls gjorde ner Guillou. Tvärtom är det uppenbart att han fascineras av honom som mediefenomen.

Även om Guillou vann på poäng där i SVT-studion i januari i år så förlorade han ändå. Därför att det var för brutalt för något som Jan Guillou vid 70 års ålder borde tagit sakligt. 

Åtta månader senare var Guillou där igen. Mysiga soffintervjuer men med uttalanden om svenska folkets insikter om nazismen under andra världskriget som ledde till ramaskrin på ansedda DN Debatt. Undertecknarna var en 56-årig författare, litteraturkritiker, tillika PEN-ordförande, en 53-årig välkänd forskare på nazism och som tidigare varit chef för Forum för levande historia, en 40-årig forskare som specialiserat sig på nazism samt en 49-årig Augustprisad journalist som skrivit om nazismen.

Att kalla dessa fyra personers inlägg för ”omoget och överdrivet” säger snarare något om Jan Guillous omdöme i dag. Det är som om han tappat fotfästet. Det självklara journalistiska mysljus som han i princip alltid blev inbjuden till tidigare borde han ha förvaltat bättre.

__________

NOT 1, ang Elwins PM

Jan Guillou angrep i sina s k memoarer Göran Elwin för att ha begått mened angående vad som hänt på ett möte före första publiceringen i FiB/Kulturfront 1973. Men vittnesmålen om vad som hänt varierar. Vad syftet var, vad som hände, vem som var där etc. Frågan är var sanningen ligger.

Genomläsning av förhören tyder på att det var ett ganska ostrukturerat möte, där folk har olika uppfattning om roller etc. Beslut om publicering ska redan ha fattats, säger någon. Det här mötet handlade om vad som kunde hända sen.

Allt tyder på att Jan Guillou varit den huvudsakligt föredragande och där Jan Guillou pekade ut delar i texterna där de enda juridiska eventuella tveksamheterna enligt Guillou sades gälla tryckfrihetsförordningen som förtal och liknande. Det är med bakgrund av detta som Elwin, som ska ha varit ganska tyst på mötet, ska ha gjort ett PM.

I efterhand kan jag ha full förståelse för att Elwin backar som en skrämd hare när hans PM dras in i förundersökningen. Det är ju uppenbart att de som riskerar åtal försöker göra honom delansvarig.

Värt att notera: Vid den här tiden framkommer det i media att Jan Guillou bland annat försökt förmå den palestinska organisationen DPFLP att gripa och förhöra IB-agenten Gunnar Ekberg under dödshot, samt att Bratt och Guillou försökt att avlyssna en underrättelsetjänstchefs sovrum. Hade Elwin känt till detta hade han knappast skrivit ett PM om tryckfrihetsförordningsparagrafer!

Enligt min mening blandar Jan Guillou i sina memoarer ihop vad som sägs på det första inledande förhöret med Elwin under förundersökningen med vad som händer på själva rättegången.

NOT 2, invektiv

Sedan 1973 har Jan Guillou på olika sätt beskrivit min man. Man kan säga att han börjar med att berömma honom. I Fib/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt honom som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.” Ekberg skildras alltså som skicklig, ”effektiv”, ”betydelsefull”.

Men detta förändras snabbt. När en SvT-reporter i ett inslag som sänds den 16 maj 1973 ställer frågor om att Jan Guillou anklagas för brottsliga gärningar blir svaret att ”Detta är något som militären hittat på.” När SVT:s reporter refererar till att Gunnar Ekberg känner sig hotad säger Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Hoppar vi framåt i tiden till 2009 så skrev Guillou en debattartikel om att ”Ekberg är en hämdgirig mytoman” Förutom detta uppgav Jan Guillou att min man ägnat sig åt lögner och angiveri, ”Ekberg är och förblir den mest väldokumenterade skurken i modern svensk förvaltningshistoria”. Vidare påstod han att Säpo betraktades Ekbergs historier som sällan någon form av sanning, till och med Hans Holmér tog avstånd från hans rapportering. 

Hur kan det komma sig att Guillou förändrat beskrivningen av min man så radikalt på fyrtio år? Från att vara superskicklig agent till att vara den största skurken i svensk förvaltningshistoria, en mytoman dessutom? Den enda förklaring jag har, och den gäller generellt alla jag nämnt här ovan, från Cissi Elwin till Donald Forsberg. Så fort svenska journalister ger medias ljus till någon som har en annan version än den guillouskt utmejslade då är han förödande i sina försök att få bort personen ur sökarljuset. Likaså om någon tar den plats i medias ljus som Jan Guillou anser är hans.

Publicerat i IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik | 1 kommentar

Vart tog Guillous favoritorganisation DPFLP vägen? Och PFLP-ledaren Fahoum? En opinionsundersökning i Gaza

Denna blogg handlar mycket om historia, närmre bestämt om vad som hände under kalla kriget. Främst om det som hände på 60- och 70-talet.

Ibland kan jag sitta och undra vart folk har tagit vägen, och ibland tar jag reda på det. Jag andas ibland här på bloggen att en del svenska våldsromantiker har gått och blivit sedesamma skattebetalare, egna företagare och professorer. Men hur var det med de utländska ”revolutionära” organisationerna? Och människorna?

Min man Gunnar Ekberg infiltrerade för svenska underrättelsetjänstens räkning den marxistiska terroristorganisationen PFLP och avslöjades 1973 i och med den så kallade IB-affären. Han fick fly hals över huvud just på grund av mordhot från ovan nämnda organisation. Jan Guillou, en av IB-avslöjarna, hade ju innan det så kallat journalistiska uppdraget för FIB Kulturfront haft hemliga och konspirativa kontakter med en av ledarna för PFLP:s systerorganisation DPFLP, dagens DFLP. I brevet till DPFLP-ledaren Abu Leila instruerar Jan Guillou under kodnamnet Abu Iad att Abu Leila ska gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot.

(Kopia på brevet samt förhört med Jan Guillou, som bredvilligt berättar om sina konspirativa kontakter och syftet med dessa har ni här)

PFLP var alltså en marxistisk terroristorganisation som spred skräck i världen genom sina spektakulära flygplanskapningar, som inleddes 1968. De två frontfigurerna och grundarna George Habash och Wadie Haddad var båda barnläkare. Wadie Haddad var förutom chef för terroristaktionerna även KGB-agent, vilket han hade rekryterats till som 1970. Genom att Sovjet periodvis pumpade in pengar och vapen i PFLP kunde Öst således upprätthålla en konflikt i området. Syftet var att ha en vagel i ögat på Väst.

DPFLP var alltså officiellt sett en utbrytarorganisation ur PFLP, men banden var täta. DPFLP hade dessutom en ledare som regelbundet hade möten med KGB-representanten i Beirut. Banden till Warszawapakten fanns således även här.

Terrorledaren Wadie Haddad avled 1978 på ett sjukhus i Östberlin, troligen efter förgiftning och möjligen orsakad av Mossad.   Han efterträddes av Marwan El Fahoum, som 1979 enligt böckerna om den danska Blekingegadeligan tog över som rånarligans formelle uppdragsgivare. Blekingegadeligan utförde sitt sista rån i november 1988 och efter mordet på en polis kunde de gripas och dömas. Fahoum var internationellt efterlyst, men greps aldrig. Däremot blev hans närmaste man Marc Rudin, som Fahoum skickat till Köpenhamn för att delta i rånet 1988 och som möjligen kan vara den som avlossade det dödande skottet, dömd.

Så vad gör alla de här personer och organisationer i dag? Marc Rudin ska enligt Jyllandsposten 2008 leva ett tillbakadraget liv i Zürich. Han undervisar i färglära och kalligrafi på en yrkesskola. Hans ex-flickvän jobbar som journalist i Mellanöstern.

2012MarwanPFLP:s hemsida

 

Marwan El Fahoum företräder fortfarande PFLP och var 2012 på Kuba på officiellt besök. På PFLP:s hemsida noterar jag att han 2009, 2012 och den 7 juli 2014, dvs för en dryg månad sedan, fortfarande presenteras som medlem av PFLP:s politbyrå. 

Men hur lever organisationerna i dag? Som med så mycket annat som var sponsrat av Sovjetunionen rycktes mattan under deras fötter genom murens fall 1989 och Sovjetunionens sammanbrott en kort tid efteråt. Möjliga platser att gömma sig på och ha möten minimerades, det blev svårare med att få vård utomlands för partieliten och inte minst uteblev ekonomiskt och utbildningsmässigt stöd från de länder som rasat samman. Efter ett tag började dessutom nya ideoloigiska vindar blåsa.

På nätet berättar Al Monitor om en opinionsundersökning genomförd på Gazaområdet i februari i år. Den ska ha genomförts av Watan Center for Studies and Research på Gazaremsan. Jag känner varken till Al Monitor eller Watan Center sedan tidigare, men finner undersökningen intressant av många skäl, inte minst då jag hört att Hamas ska ha förlorat sympatisörer.

Så vad visar undersökningen? Jo följande:

  • Fatah 32,9 procent
  • Hamas 23,3 procent
  • Islamic Jihad 13,5 procent
  • PFLP 4,2 procent
  • DFLP 1,5 procent
  • No opinion 24,6 procent

Det styrande Hamas har mycket riktig förlorat i popularitet. Jag hittar här att när Hamas vann parlamentsvalet 2006 fick de 76/132 mandat, vilket är 58 procent. Fatah fick 43/132, vilket är 33 procent och ungefär samma sympatier som de hade 2006. Notera också att en fjärdedel av väljarna faktiskt inte håller på någonting alls. Sådant har vi inte i våra svenska opinionsundersökningar. Gruppen ”övrigt” brukar hos oss få något eller några procent och då brukar det finnas något pytteparti som folk väljer.

Men kolla också in vad som hänt med de gamla marxistorganisationerna. 4,2 procent till PFLP och Guillous gamla samarbetspart DPFLP lyckas bara få 1,5 procent i sympatier på Gaza.

Marxism verkar således vara ute. Till och med Carlos Schakalen har ju valt att svänga med i extremisternas opinionsvindar. Visserligen förklarade han under en rättegång 2011 att han var marxist-leninistisk yrkesrevolutionär men 2007 hade hans f d fru Magdalena Kopp, som har barn med honom, gett ut sina memoarer som visade på något annat. Kopp beskrev att Carlos övergivit marxismen för islam, som han konverterat till. Fast själv var Kopp inte övertygad om hans religiösa övertygelse.

Enligt Kopp ser dottern och hon Carlos som först och främst en sydamerikans macho. Han sa sig då beundra allt från Saddam HusseinUsama bin Laden, PFLP:s grundare George Habash samt diktatorn Hugo Chávez.  Tja. Det har inte gått så bra för Carlos idoler. Och inte för honom själv heller för den delen. Han sitter ju kvar bakom lås och bom.

Publicerat i 1500-tal, Blekingegadeligan, Carlos Schakalen, Danmark, DPFLP, Ej kalla kriget men intressant ändå, Fatah, Jan Guillou, KGB, PFLP

Ska vi inte vara mer försiktiga med att använda begreppet att svenska jihadister ”dödats i strid”?

Det är val i höst och nu har valtemperaturen börjat stiga. För några dagar sedan lanserade Folkpartiet ett förslag på SvD Opinion om att kriminalisera deltagande i terrorismträning utomlands. Man öppnar även för att vilja titta över möjligheten att kriminalisera förberedelser av resor i syfte att personligen delta i strid utomlands för av EU eller FN terroriststämplade organisationer.

Det är ett lovvärt förslag som inte är nytt. 2012 skrev ledarskribenten Per Gudmundson ett inlägg på SVT Debatt om att deltagande i terrorismträning måste kriminaliseras och att Sverige ligger efter andra länder vad gäller lagstiftningen. I samband med Gudmundsons artikel 2012 bloggade jag och reflekterade över förslaget. Jag gav ett historiskt perspektiv på frågan. Många skandinaver, däribland svenskar, åkte på terrorträningsrörelser redan på 60- och 70-talet. Vad hände med dem? Tja, en del begick våldshandlingar som jag beskrivit på min blogg, men många av dem lugnade också ner sig. Däremot, så här i efterhand, kan jag väl säga att Skandinavien hade varit en tryggare del av världen om vi redan där och då hade kriminaliserat deltagande i terroristträning.

Sverige har varit naiva vad gäller spionage och terrorism, det märks inte minst i vår lagstiftning som låg efter redan under kalla kriget. Men i samband med att vi yrvaket ska hantera de uppenbara problem och tragedier med att svenska medborgare beger sig till stridsområden för att kämpa för terrorrörelser och liknande måste vi också välja våra ord när vi talar och skriver om fenomenet.

Jag noterar i Folkpartiets text att en 21-åring ”dödats” i krigets Syrien.

”Uppskattningsvis har omkring 20 personer med svenskt pass dödats i strid i Syrien,” står det i utspelet.

Folkpartiet är inte de enda som använder sig av begreppet ”dödats i strid”. Jag hittar t ex en artikel från 2009 här. Rubriken handlar om Somalia och svenskar som uppges ha ”dödats i strid”. Men själva artikeln är intressant. Chefsanalytikern på Säpo använder sig inte alls av detta begrepp. Hon talar om ”våldshandlingar eller utbildning” och att man bedömer att personer ”finnas på plats” och antingen ”deltar i våldshandlingar eller finns på träningsläger”.

Den 3 augusti publicerade Amanda Wollstad en ledarartikel på Expressen under rubriken ”Det gränslösa kriget”. Jag sparade pappersversionen eftersom jag redan då reflekterade över hur föredömlig den var. Läs den!

Wollstad konstaterar att det har bekräftats att en 21-åring från Århus omkommit. Hon skriver att personer rest ner för att delta i stridigheter. Hon skriver om omkomna svenskar.  

(notera: det står inte dödats, inte heller stupat i strid osv)

Ibland när jag läst nyhetsartiklar och påståenden om personer som ”stupat i strid” så har jag tänkt på första världskriget. Hur många befäl skrev inte lögnaktiga men tröstande brev hem till anhöriga om att soldaten varit tapper, omtyckt, hjältemodig och hade dött i strid. Dessutom hade han både avlidit omedelbart och inte lidit.

Ibland var ju allt detta väldigt sant, men historieböcker, annan litteratur och dokumentärfilmer berättar om en helt annan sida som jag tror är sannare. Den om att soldaterna kunde höra sin kamrat ligga och kvida i evigheter i ingenmansland, tarmarna liggande utanför kroppen. En del sköt sig själv i foten för att bli hemskickade. Personer som försökte desertera kunde arkebuseras. Hur många sjukdomar kunde man inte få i skyttegravsgyttjan?

(jag minns en soldatberättelse från 50-talets Dien Bien Phu att den största skräcken var råttorna, som började äta på levande människor. Flest soldater gick uppenbarligen åt när de infångats och tvingades gå sin långa marsch till huvudstaden utan att ges den vård, vatten och mat de behövde)

Nej vi bör vara försiktiga med de så kallade ”jihadisterna”. Rekryterarna vill säkerligen att vi använder oss av begreppet ”stupad i strid”. Kamraterna glorifierar på sociala medier vad de påstår har hänt. Själv undrar jag var gång vari sanningen ligger. Kanske att personen bara rengjort sitt vapen och olyckan var framme. Enligt mediauppgifter är många amfetaminpåverkade. Vad händer då? Kanske körde de bil utför ett stup, eller bara krockade, eller något annat som hände som inte har med strid att göra.

Krigets första offer är sanningen gäller även för dagens verklighet. Det måste journalister och politiker ha med sig när de väljer ord. Att säga att alla som uppges ha dött som jihadister har dött i strid passar väldigt väl in på vad som behagar rekryterarna. Men är det verkligen sanningen?

p.s. Glömde länka till en av flera viktiga artiklar, nämligen den om att de så kallade jihadisterna ofta är drogade, som den här beskrivningen om att de ”utkjemper krigen i pillerus”. En vän kommenterade att man inte ens bör kalla dem ”soldater” eftersom de är definierade som icke reguljära kombattanter utan är terrorister. Och jo, definitionen på terrorism är ju ”våldshandlingar som är politiskt betingade och syftar till att påverka samhället eller ett lands politik utan hänsyn till om oskyldiga drabbas”, vilket väl är precis mitt i prick enligt vad vi får rapporter om. 

Publicerat i Ej kalla kriget men intressant ändå, Journalistik | 2 kommentarer

Där ljög Jan Guillou i Palmemordspodden – och låter väldigt besvärad

Den 23:e juli lanserades det 48:e avsnittet av Palmemordspodden där Jan Guillou intervjuas om Palmemordet. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat på de 47 andra avsnitten, så för mig var konceptet helt nytt. Min första reaktion var alltså förundran, eftersom de första 37 minutrarna gick åt till att gå igenom allt från Jan Guillous samtligaa namns härkomst, varför han föddes på Södertälje BB, hans uppväxt i Saltsjöbaden, skolgången, juridikstudierna, beslutet att bli journalist, Fib/Aktuellts utveckling från seriös tidning till porrblaska, tiden för Fib/Kulturfront, IB-affären liksom Jan Guillous tid som KGB-agent och hans CIA-eskapader.

När jag ironiserade över programmet på twitter upplyste en uppenbarligen flitig lyssnare mig vänligt om att det var en del av själva grejen, att podden bara delvis handlar om Palmemordet. Efter lite bakgrundskoll konstaterar jag att skaparen av podden är komikern Johannes Finnlaugsson (från Lund naturligtvis) som mestadels intervjuar komiker, stå-upp-komiker, showartister m m om olika Palmemordsspår. Således bör man lyssna med ett litet leende.

Varför intresserar jag mig för programmet? Jo, för att var gång Jan Guillou publiceras i bandade intervjuer är det ett nöje att hitta när han ljuger och överdriver. I Palmemordspodden tar det fyra minuter, eller för att vara exakt fyra minuter och fyra sekunder, innan han bokstavligt talat skiter i fläkten. 

04.00 in i programmet säger Johannes Finnlaugsson:

”Nästa formaliafråga. Har du några kända alias?”

Det är nu det intressanta händer. För mig som har så mycket bakgrundskunskap hör jag hur det riktigt dånar om Jan Guillous tvekan.

”Nnnneej”, säger han först tveckande.

Och så kommer det:

”Neeej. Jag har inte skrivit under psedonym. (paus) Nån gång i mitt liv. (paus) Tror jag.”

Finnlaugsson missar fullständigt den brännande tråden och börjar istället fråga om smeknamn i barndomen, som om ”alias” och ”pseudonymer” skulle vara kopplade till detta. Det märks hur lättad Jan är över att samtalet lämnar det genomminerade området med alias och pseudonymer. För om Finnlaugsson varit påläst kunde han ju sagt ett enkelt:

”Abu Iad då? Det var ju ditt nom de guerre när du årsskiftet 1972/73 skickade ett hemligt kuirbrev till en av ledarna för det till KGB kopplade palestiska organisationen DPFLP där du instruerade DPFLP att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot.”

Men nu slapp ju Jan Guillou en sådan fråga. Så därför tar jag vid och upplyser om fakta.

Jan Guillou får frågan om han haft ”alias”, vilket ska utläsas ”även kallad”.  Han svarar att han inte haft någon ”pseudonym”, tror han i alla fall. Pseudonym kommer av pseudō´nymos vilket översätts med ”under falskt namn”, vilket i terrorist-, underrättelse- och krigssammanhang ofta översätts till ”nom de guerre” vilket Oxford dictionaries översätter ”a false name that is used, for example, by somebody who belongs to a military organization that is not official”, vilket på svenska kort och gott kan översättas med pseudonym, krigsnamn, soldatnamn, kodnamn, täcknamn, hemligt namn.

Och det är just här, genom att använda ordet pseudonym, som Jan Guillou förstärker att han bokstavligt taget skiter i fläkten eftersom han mycket väl vet att han haft en pseudonym/täcknamn på 70-talet och att just detta var brännande hett under IB-affären.

Allt det jag skriver finns naturligtvis väldokumenterat så som offentliga handlingar på Stadsarkivet i Stockholm och var väl behandlat i de svenska samtiden, varför det också återfinns i tidningsarkiven, liksom på internet.

Vi talar om IB-åtalet från Stockholms tingsrätt, med diarienummer B 653/73. Det jag syftar på består dels av ett beslagsprotokoll, dels det hemliga kurirbrevet från Jan Guillou till underrättelsechefen för DPFLP Abu Leila samt förhör med Jan Guillou om själva kurirbrevet. 

För det första beslagtas en kopia på brevet på Jan Guillous arbetsplats:

Bilaga 3: föremål nr 25 ”Guillous brev till någon vid namn Abu Leila, brevet är en fotostatkopia och omfattar 4 ark.”

Brevet kan ni läsa här: IB_AbuIad 

Därefter har vi förhör med Jan Guillou  7 november 1973 om själva brevet:

”Föremål 25. En fotostatkopia på fyra sidor, av ett brev till ‘Abu Leila, DPFLP i Beirut’ och undertecknat av eller med ‘Abu Iad’. Vem har skrivit det här brevet?”, säger förhörsledaren K-E Friberg.

”Det är jag som har författat det här brevet, men jag har inte undertecknat det”, säger Jan Guillou. ”Undertecknandet ‘Abu Iad’ är inte ett namn utan en beteckning som innebär för mottagaren att det är ett ärende utav stor vikt, och det är bara ett fåtal personer i Sverige som skulle kunna använda den beteckningen för undertecknande”, skryter Jan Guillou. ”Abu LEILA är en person som sitter i ledningen för en utav de mera framträdande palestinska befrielseorganisationerna, nämligen som det står här, ‘DPFLP’. DPFLP uttyds på engelska Democratic Popular Front for Liberation of Palestine. Dvs Demokratiska Folkfronten för Palestinas befrielse. DPFLP är en marxist-leninistisk organisation, dvs på vanligt språkbruk en kommunistisk organisation, till skillnad från vissa andra palestinska befrielserörelser som har en mera allmän nationalistisk inriktning. Bakgrunden till det här brevet, som avsändes med kurir till Mellanöstern, någon gång i november 1972, är …”

Tja, om inte detta är att använda en pseudonym – vad är det då? För övrigt skulle jag vilja veta vad Jan Guillous täcknamn hos KGB var.

Hela förhöret med Jan Guillou har ni här. Glöm inte lyssna på Palmemordspodden med Jan Guillou. Intressant i synnerhet för den som ska intervjua Jan Guillou, för visst märks det hur skakad han blir av själva frågan och hur lättad han blir när den som inte intervjuar går vidare på det minerade området.

Publicerat i DPFLP, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 2 kommentarer

Vad hände för 25 år sedan i realtid före Berlinmurens fall? Ett twitterkonto i samarbete mellan Stasimyndigheten och Tidningen Bild

2014 präglas av många historiska jubileer. 100-årsminnet av första världskrigets utbrott är redan uppmärksammat genom artiklar och annat över hela världen.

70-årsminnet av de allierades invasion av Normandie var speciellt för många, i synnerhet då det väl blev sista gången med några av de som var med när det hände, då det hände. Svenska Fallskärmsjägarklubben har gjort en video kring en del av händelsen, se här.

Framför oss har vi 70-årsminnet av Operation Stella Polaris i september, men min stora förväntan gäller 25 år sedan Berlinmurens fall, närmre bestämt den 9 november. Tänk vad åren har gått. Det är ett tag sedan, men alla känslor känns fortfarande nära och i högsta grad påtagliga. Det var så omtumlande och enormt och med en gång begrep vi väl när det hände att detta var världshistoria som skrevs. Efter murens fall föll stat efter stat som i ett pärlband. Världskartan ritades om.

Hur kunde det hända? Varför förstod man inte vad som höll på att hända? Det är nog två frågor som kommer att återkomma genom rapporteringen om murens fall, 25 år efteråt.

Ni som har sådana funderingar bör börja följa ett nytt twitterkonto, nämligen @Mauerfall89 där man kommer att börja realtidstwittra den 19 augusti och fram till den 9 november. Vad hände dag för dag i DDR och i omvärlden för 25 år sedan och som ledde till murens fall?

@Mauerfall89 är ett samarbetsprojekt mellan Myndigheten för Stasiarkivet (BStU), Zentrum für Zeithistorische Forschung Potsdam (ZZF Potsdam) och den tyska tidskriften BILD. Följ ni också!

Publicerat i DDR, Journalistik, Stasi

Jag skriver i Svensk Tidskrift om Säpos f d kontraspionagechef Olof Frånstedts så kallade memoarer

I dag har jag en kommentar i Svensk Tidskrift gällande den f d kontraspionagechefen Olof Frånstedts s k memoarer. Rubriken är ”Ännu ett bottennapp i fackboksgenren”, vilket ger en indikation om att jag inte direkt hyllar den.

Jag vill samtidigt poängtera att vi måste acceptera tryckfelsnisse i böcker, för alla kan göra fel, men det finns en gräns för vad man kan acceptera inom ramen för en enda liten bok, i det här fallet del två av det som marknadsförts som ”memoarer”.

Memoarer är enligt Nationalencyklopedien en ”litterär genre som består av skildringar av det förflutna, grundade på författarens egna hågkomster av privata upplevelser eller historiska händelser”. Och med bakgrund av detta kan ni läsa artikeln genom att klicka på länken här.

Publicerat i DDR, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige