Vad hände för 25 år sedan i realtid före Berlinmurens fall? Ett twitterkonto i samarbete mellan Stasimyndigheten och Tidningen Bild

2014 präglas av många historiska jubileer. 100-årsminnet av första världskrigets utbrott är redan uppmärksammat genom artiklar och annat över hela världen.

70-årsminnet av de allierades invasion av Normandie var speciellt för många, i synnerhet då det väl blev sista gången med några av de som var med när det hände, då det hände. Svenska Fallskärmsjägarklubben har gjort en video kring en del av händelsen, se här.

Framför oss har vi 70-årsminnet av Operation Stella Polaris i september, men min stora förväntan gäller 25 år sedan Berlinmurens fall, närmre bestämt den 9 november. Tänk vad åren har gått. Det är ett tag sedan, men alla känslor känns fortfarande nära och i högsta grad påtagliga. Det var så omtumlande och enormt och med en gång begrep vi väl när det hände att detta var världshistoria som skrevs. Efter murens fall föll stat efter stat som i ett pärlband. Världskartan ritades om.

Hur kunde det hända? Varför förstod man inte vad som höll på att hända? Det är nog två frågor som kommer att återkomma genom rapporteringen om murens fall, 25 år efteråt.

Ni som har sådana funderingar bör börja följa ett nytt twitterkonto, nämligen @Mauerfall89 där man kommer att börja realtidstwittra den 19 augusti och fram till den 9 november. Vad hände dag för dag i DDR och i omvärlden för 25 år sedan och som ledde till murens fall?

@Mauerfall89 är ett samarbetsprojekt mellan Myndigheten för Stasiarkivet (BStU), Zentrum für Zeithistorische Forschung Potsdam (ZZF Potsdam) och den tyska tidskriften BILD. Följ ni också!

Publicerat i DDR, Journalistik, Stasi | Lämna en kommentar

Jag skriver i Svensk Tidskrift om Säpos f d kontraspionagechef Olof Frånstedts så kallade memoarer

I dag har jag en kommentar i Svensk Tidskrift gällande den f d kontraspionagechefen Olof Frånstedts s k memoarer. Rubriken är ”Ännu ett bottennapp i fackboksgenren”, vilket ger en indikation om att jag inte direkt hyllar den.

Jag vill samtidigt poängtera att vi måste acceptera tryckfelsnisse i böcker, för alla kan göra fel, men det finns en gräns för vad man kan acceptera inom ramen för en enda liten bok, i det här fallet del två av det som marknadsförts som ”memoarer”.

Memoarer är enligt Nationalencyklopedien en ”litterär genre som består av skildringar av det förflutna, grundade på författarens egna hågkomster av privata upplevelser eller historiska händelser”. Och med bakgrund av detta kan ni läsa artikeln genom att klicka på länken här.

Publicerat i DDR, Journalistik, Säpo, Stasi, Sverige

Felaktiga översättningar. Del I. Undertextaren i Weissensee likställer en Tjekist med en… polis!

I förra veckan blev det offentligt att Sydsvenskan söker många översättare inför hösten. Det rör sig om översättare som ska översätta artiklar som berör valet 2014 till de tolv vanligaste språken i Malmö-Lund-regionen. Lovvärt kan tyckas, men själv var min första tanke ”Jösses Amalia”. Hur ska de kvalitetssäkra det här? Det är ju nämligen så oerhört lätt att det blir fel. Hur många gånger har jag inte sett översättningar och rewrites som fullständigt missar betydelsen? Till och med förändrar det till dess fullständiga motsats?

I går tittade jag på den tyska tv-serien Weissensee. Den är inne på säsong 2 nu på SVT, men jag parallelltittar också på första säsongen på DVD. I går såg jag avsnitt 5 av första säsongen. Sångerskan och musikern Dunja Hausmann har försökt ta livet av sig och Stasi har möte om självmordsförsöket. Hur ska man strategiskt förklara hennes frånvaro från offentligheten för Väst?

Efter mötet står två högre Stasiofficerare i korridoren och kallar till sig ”kamrat Kupfer”, pappan i familjen Kupfer vid namn Hans och som vi tittare vet för länge sedan har haft en kärleksaffär med Dunja Hausmann. Hans Kupfer försöker därför ständigt skydda henne för Stasis klåfingrighet.

Samtalet som utspelas är intressant:

”Kamrat Kupfer. Moment noch bitte”, säger den överordnade till Hans Kupfer, som stannar och går bort till de överordnade.

”Ich höre nur gutes von Ihn”, säger den högste Stasiofficeren.

”Sie sind eine hervorragende Tschekist. Vorbild für die jüngere Genossen, was man so hört.”

Detta översätter undertextaren till:

”Kamrat Kupfer! Ett ögonblick.”

”Jag hör bara bra saker om er.”

”Ni är en utmärkt polis. En förebild för de unga.

Nu vet jag att undertextare har dåligt betalt, vilket bland annat Journalisten skrivit om, och att de konkurreras ut från låglöneländer. Nu kan man ju tycka synd om de som har dåligt betalt, men problemet i sitt nötskal är att översättaren bytt ut ett ord som inte skulle ha bytts ut. Vederbörande har dessutom tagit bort ord som inte alls skulle tas bort (och jo, det finns plats på textremsan, om någon undrar).

Den rätta översättningen, som går snabbast att göra är:

”Ni är en utmärkt tjekist. En förebild för de unga kamraterna.”

Vad översättaren har gjort är att sudda bort det politiska i uttalandet, samt har dessutom gjort en historisk förvanskning. Att likställa en tjekist med en polis är inget annat än en förolämpning mot alla poliser i hela vårt avlånga land. Stasi är inte likställt med polisär verksamhet. 

I en kommunistisk diktatur är ”unga kamrater” sådana som följsamt går i partiets ledband medan alla andra ingår i kategorin ”fiender till staten”. Vad vi får höra på tyska i Weissensee är ett uttalande om ”vi” och ”dom” som undertextaren gör om till att man talar om en förebild för DDR:s unga så där i största allmänhet.

Men det värsta är alltså att översättaren översätter det oöversättliga tjekist till polis.

Nu är det ju så att de flesta svenskar inte vet vad en tjekist är, men jag skulle nog gissa att det är en övervägande majoritet av Tysklands befolkning som inte heller vet det. Den svensk eller tysk som inte vet kan ju slå upp på nätet. Till och med Google Translate leder en ju faktiskt åt rätt håll där ordet Tschekist översätts till det svenska ”Tjekan”, dvs till KGB.

Stasi var en säkerhets- och underrättelsetjänst och där arbetar Hans Kupfer och hans son Falk. De tilltalas med militära beteckningar och har militära grader och rader av utmärkelser på sina uniformer.

Hans och Falk Kupfer är alltså Stasi-officerare inom säkerhetstjänsten Stasi, vars uppdrag är att skydda makteliten i diktaturen DDR så de kan vara kvar vid makten.

Den andra sonen heter Martin Kupfer och vill inte jobba på Stasi. Han arbetar på Volkspolizei, som var DDR:s polisväsende. Det råkar vara den röda tråden i hela tv-serien att han absolut inte vill jobba för Stasi.

Inser ni nu att översättaren genom sin klantiga översättning faktiskt säger att Stasiofficeraren Hans Kupfer är en utmärkt medarbetare vid… Volkspolizei! För det är ju där man är polis. Inom säkerhetstjänsten Stasi däremot är man officer och benämner sig själva tjekister.

När säkerhetstjänsten Stasi grundades 1950 var medarbetare från Tjekan/KGB involverade och där den sovjetryska organisationen, som bildats den 20 december 1917, var förebilden. Tjekan kommer från TjK, Tjrezvytjajnaja Komissija, den Utomordentliga kommissionen för kamp mot motrevolution och sabotage och där Feliks Dzerzjinskij blev dess förste chef. Organisationens uppdrag var att skydda Lenin-regimen mot så kallade ”inre fienderna”, dvs de egna medborgarna som inte var bolsjeviker. Det var dessa tjekister som bland annat avrättade tsarfamiljen och genomförde den så kallade röda terrorn, med enorma dödstal till följd.

Även om Tjekan officiellt lades ner efter några år är kontinuitet något som präglar alla underrättelse- och säkerhetstjänster. Efterföljaren KGB delade under kalla kriget ut sina löner den 20:e varje månad och man firade sin egen organisations födelsedag varje år den 20 december (och då passade Säpo på att utvisa misshagliga diplomater för att störa firandet).

På samma sätt sa Stasimedarbetarna i DDR ”tjekister” om sig själva, för att markera sitt ursprung, sin härstamning, att just deras organisation byggts upp efter KGB-mallen. Även Stasi, Ministerium für Staatssicherheit, MfS, blev likt den sovjetryska Tjekan och dess efterföljare en organisation vars uppdrag var att skydda makteliten i diktaturen. Stasi var ”Partiets sköld och svärd” mot den egna befolkningen.

Detta är bakgrunden till hur en klåfingrig översättare högst troligt trodde sig vilja förenkla och förklara, men där det istället blev helt uppåt väggarna tokigt. Hade vederbörande gjort en rak översättning hade det faktiskt blivit rätt och gått på kortare tid.

Hans Kupfer! Ni är en utmärkt säkerhetsmedarbetare. En förebild för de unga partikamraterna i vår enpartistat. 

Poliser, det är sådana som jobbar på Volkspolizei och hanterar fortkörningar och sådant. Vi tjekister däremot bekämpar statens fiender. 

—————-

p.s. Det är ju tyvärr också fullt möjligt att undertextaren medvetet har förvanskat sin översättning. Vi svenskar vill ju så gärna tro alla om gott, men det finns exempel där personer genom ordets makt medvetet väljer ord och formuleringar som bättre passar deras egna ideologiska syften.

Och någonstans där återknyter jag till SDS ambition att översätta sina valartiklar till tolv språk. Det är lovvärt, men hur kvalitetssäkrar de sina översättningar då de som är uppdragsgivare högst troligt inte fattar ett jota av alla artiklar som kommer att översättas, eller ens de små nyanser som kan förändra ett påstående till något som ursprungsskribenten aldrig någonsin menat? d.s.

 

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige, SVT | 4 kommentarer

The Guardians IKEA-avslöjande om Securitate-kopplingar egentligen mest pinsam för svensk journalistkår

Brittiska The Guardian publicerade i går en artikel om hur den fruktade rumänska säkerhetstjänsten Securitates profiterade på möbelfirman IKEA:s engagemang i landet. Den brittiska tidningen har tagit del av material från det nyligen öppnade Securitate-arkivet där Guardian menar att IKEA ska ha accepterat att bli överfakturerad av sin samarbetspartner Tehnoforestexport och att en del av pengarna ska ha gått direkt till Securitates konto via bolaget ICE Dunare som genom någon form av ostyhyvelprincip snodde åt sig delar från handelsavtalen med Västföretag som IKEA.

IKEA säger i ett uttalande att de inte har haft kännedom om att Securitate varit inblandad. De har tillsatt en intern undersökning gällande fallet.

Är det nu någon jätteskandal på gång för IKEA? Troligen inte. Affärerna ska ha pågått på 80-talet, vid en tid då Rumänien, DDR och andra länder var fullständigt bankrutt. De var i stora behov att få in västvaluta och välkomnade handeln med Väst.

Paralleller kan ses mellan DDR och Rumänien. Ikea hade produktion i båda länderna. Vad vi nu ser är att båda tycks ha infört en slags kommissionsavgift som togs ut utan någon som helst motprestation.

I Rumäniens fall gick pengarna uppenbarligen bland annat till Seuritates konto, medan den i DDR:s fall gällande IKEA-kommissionen (och troligen även i Kooperativa Förbundets, KFs, fall) enligt professor Birgitta Almgren till dolt ekonomiskt stöd till ett svenskt politiskt parti, nämligen Vänsterpartiet

Och någonstans här börjar man väl se att Guardians avslöjande faktiskt är mest pinsam för svensk journalistkår. The Guardian är nämligen en brittisk tidning. Inga av Ikeas möbler som producerades i Rumänien ska ha hamnat i brittisk handel. Då Ikea i grund och botten är ett svenskt företag borde ju faktiskt någon svensk journalist ha pallrat sig ner till Bukarest för att ta del av det nyöppnade Securitatearkivet och gjort det här avslöjandet. Men kalla kriget tycks inte intressera svenska redaktioner. Det är som om svensken fortfarande tror att kalla kriget inte berörde oss eftersom vi var ”neutrala”.

Avslöjandet ur Securitates arkiv är intressant, men inte förvånande. Mig förvånar det mest hur The Guardians nyhet tas emot. Man måste väl för himmelens namn förstå att Rumänien var en diktatur. Om Ikea handlade med Rumänien och om det krävdes en kommissionsavgift så handlade pengarna där diktatorn ville att de skulle hamna.

Och vilket är egentligen värst? Att lägga produktion i en diktatur? Att diktaturen kräver kommissionsavgifter utan motprestation? Att pengarna går till en diktators lyxkonsumtion? Att pengarna går till en fruktad säkerhetstjänst? Eller att pengarna går till ett svenskt politiskt parti som ett dolt partistöd?

 

Publicerat i DDR, Journalistik, Rumänien, Securitate

Referat från Stortinget och Anders B. Werps kommentar om norska regeringsbeslutet om Rosenholz

Gjennombrudd. Så sammanfattar Højres Anders B. Werp sin blogg gårdagens besked om att norska regeringen ska försöka få hem norska delar av Rosenholz. 

Delar av hans tal ligger i inlägget. Jag noterar att Werp anger 31 maj som datum för Stasis definitiva nedläggning. Kodord Wittenberg sänds tre gånger på radio, därefter radiotystnad. Det betyder att underrättelseverksamheten läggs ner. Dessutom anges att motsvarande hänt sex dagar tidigare för den militära underrättelsetjänsten, vilket är VA (Verwaltung Aufklärung). Ett läsvärt inlägg.

Hela referatet från Stortinget har ni här. 

TV2 kommenterar här. 

Publicerat i DDR, Norge, Stasi

Tidsfaktorn viktig för att Norge ska agera för att få hem Rosenholz

Norska regeringen tar initiativ till att få norska Rosenholzkort utlämnade från amerikanska CIA. Det är dagens glädjande besked från Stortinget. I en interpellation av Højres Anders B. Werp ställdes frågan om justitieministern ville ta initiativ till att få kännedom om vilka norrmän som arbetat för Stasi. Justitieminister Anders Anundsen (FrP) gav det väldigt enkla svaret: Ja.

Kommentar från Aftenposten här. 

Werp har i många år engagerat sig i Rosenholzfrågan och han har satt sig in i frågan som knappast någon svensk politiker ens kan komma i närheten av. Gissningsvis var det lite mer än det som hände kring talarstolen som banade vägen för ett ja. Envishet är en faktor.

Det fanns flera referenser till Sverige. Werp refererande till en undersökning i år publicerad på DN Debatt genomförd av Föreningen för Upplysning om Kommunismen och som visar att svenska ungdomar har obefintlig kunskap om kommunismen och dess offer. Att mer än var femte ungdom tror att kommunismen är ett demokratiskt styrelseskick och att 90 procent inte känner till Gulag.

Å andra sidan refererade Anundsen till att läget för att Norge skulle kunna få utlevererat norska Roseholzkort såg gott ut eftersom Danmark och Sverige hade fått utlevererat vissa Rosenholzkort tidigare, i det Anundsen uppfattat var straffrättsliga ärenden.

(Här log jag eftersom sannolikheten att Norge, som är ett Natoland, har fått mindre än det endast-i-hemlighet-med-Nato-allierade Sverige är väl ungefär någonstans mellan obefintlig och jätteobefintlig)

Vad är det som har hänt? Tja, en sak som spelar stor roll är faktiskt tiden. Werp konstaterade att murens fall 9 november 1989 har liten relevans. Han pekar på 31 maj 1990, den dag Stasis radioverksamhet tystnar. Sex dagar tidigare hade den militära underrättelsetjänsten (VA) gjort detsamma. I och med dessa datum nästa år passerar vi en 25-årsgräns, preskriptionstiden för spionage. Därmed kan det bara bli intressant för nutidshistoriker att fördjupa sig i.

Den andra saken som hänt är att man faktiskt har bytt regering. Det är inte oviktigt att Socialdemokraterna inte längre sitter vid makten.

Werp refererade till var vad Stasis civila utrikesspionage i hög grad rapporterade om kring Norge. Här finns de i särklass de flesta rapporterna från Norden. 1 920 stycken och många var om politik och försvar.

Norge har likt Sverige haft långa innehav av socialdemokratiskt regeringsstyre. Därmed kan man utgå från att en del agenter kan förväntas bli hittade i dessa vatten. Således krävs det mod eller någon annans initiativ för att ta i något som kan bli obehagligt och kladdigt.

Det är glädjande att norska regeringen redan tagit de första stegen för att höra sig för med amerikanska myndigheter om ett utlämnande av Rosenholz. Det är dags nu. Inte för att jaga enskilda spioner på ålderdomshemmet, utan för att förstå vår nära historia. Werp poängterade att det handlar om att förstå hur radikalisering sker. Vad i hela fridens namn var det som fick norska medborgare att arbeta för en diktatur – samtidigt som de levde och verkade i en demokrati? Samma fråga borde vi ställa oss i Sverige.

Jag har inte följt norsk Stortingsdebatt tidigare, men det var en märklig upplevelse. Interpellatör och minister som höll med varandra likt i en liten välregisserad föreställning. Därtill ingen som lade sig i, förutom en partikollega till Werp mot slutet. Till slut konstaterade justitieministern att ingen debattör gått fram för att protestera mot förslaget. Att ingen satt sig emot. Ridå. 

Nyfiket undrar jag vad som pågått bakom kulisserna. Har vi haft strålande norsk enighet eller sura miner? Och vad kommer sedan? Danmark kanske är näst på tur. De har flera framstående forskare på kalla kriget och har mera tuggmotstånd i debatten.

Försök att få ut svenska Rosenholzkort tror jag inte på. Den svenska regeringen har låst in sig i ett hörn med sitt ställningstagande i Vitboken. Vi ser ut att gå mot regeringsskifte och som jag skrev nyss vill socialdemokratiska partier ogärna veta om i hur hög grad de varit infiltrerade eftersom de med största sannolikhet leder infiltrationsstatistiken i alla länder. Å andra sidan är det faktiskt bara kommunisterna som kan känna sig trygga. Inte ens De Gröna slapp ju undan då det begav sig. Se själva!

Interpellationen  kan ses här, gå in 3:50:00 i programmet som sträcker sig 4:17:00.

Publicerat i DDR, Norge, Stasi | 1 kommentar

Ett sammanträffande? Joachim Gauck på statsbesök i Norge – och sen ska Rosenholz behandlas

En liten spaning med anledning av att en interpellation om Rosenholz ska tas upp i Stortinget på måndag. På Stortingets hemsida hittar jag här att Tysklands president Joachim Gauck är på statsbesök i Norge 11-13 juni. Joackim Gaucks bakgrund är känd för många: präst, demokratikämpe samt inte minst Stasiarkivets förste chef, därav att arkivet under hans tid gick under namnet Gauck-Behörde (Gauck-myndigheten).

Det intressanta är att han satt mellan 1990 och hösten 2000, det vill säga precis under den tid som man knäckte SIRA-databasen och då Tyskland förhandlade fram att tyska Rosenholzdokument skulle lämnas ut från CIA till Gauck-myndigheten, Myndigheten för Stasiarkivet BStU. Gauck gjorde sig känd under tiden som BStU-chef som ”Stasijägare” och han har själv uttryckt att det var skillnad på östtyskar som ofta tvingades jobba för Stasi och människor i Väst som valde att arbeta för diktaturer. De senare hade ett val och i en SR-intervju uttalade Gauck att de svenska Stasiagenterna var ”synnerligen äckliga”.

Visst är det intressant att Joachim Gauck kommer på statsbesök i Norge denna veckan, besöker Stortinget, träffar representanter från norska regeringen och så ska Rosenholz debatteras på måndag. I Stortinget.

Jag kan ej den tyska författningen men uppfattar att den tyske presidenten väl ska vara opolitisk och ägna sig åt att bara vara representativ, men jag har ju lite svårt att tro att Gauck kan munkavlas kring ett ämne som han kan på sina fem fingrar. Att föra en artig konversation kring ett ämne under en lunch eller middag är väl inte förbjudet. 

Publicerat i DDR, Norge, Rosenholz, Stasi

Interpellation om Rosenholtz tas upp i Stortinget på måndag

Måndagen den 16 juni kommer norska Høyres stortingsledamot Anders B. Werps interpellation i Rosenholzfrågan att tas upp i Stortinget. Justitieminister Anders Anundsen (FrP) har uppmanats att besvara om han kommer att ta initiativ till att få utlevererat alla upplysningar om norska medborgare i det så kallade Rosenholz-kartoteket, en samling mikrofilmade kartotekskort över såväl agenter och offer och som Stasis civila utrikesspionage, HV A, hade registrerade hösten 1988.

De mikrofilmade kartotekskorten finns hos amerikanska CIA och delar av dessa har uppenbarligen lämnats ut till vänligt sinnade tjänster, men frågan är om helheter har getts. Vad Norge har fått är mycket oklart.

Ofta talar man alltså om att det är ett agentregister, men det är alltså helt felaktigt. Baserat på analyserna av tyska medborgare som varit registrerat i kartotekssamlingen kan man konstatera att ungefär 90 procent är offer (sådana som blivit övervakade) och 10 procent är att betrakta som HV A-agenter. Dock anses det helt klart vara så att bland dessa 10 procent finns de riktigt intressanta agentfallen.

Interpellationen direktsänds via nätet och sker ca kl 12 enligt uppgift jag fått, se mer på Stortingets hemsida. 

Tidigare inlägg i ärendet här. 

Publicerat i CIA, DDR, Norge, Rosenholz, Stasi

Fidel Castros man i Köpenhamn, Jan Guillou samt vad Olof Frånstedt inte berättade om

Den 1 april 1977 blev mexikanaren Jaime Okusono Martinez gripen i Köpenhamn. Dansk säkerhetspolis PET misstänkte att han spionerade för Fidel Castros Kuba. Anhållandet och hotet om utvisning skapade ett ramaskri inom den skandinaviska vänsternfalangen.

PET, dansk polis och den danska regeringen var å ena sidan övertygade om att Jaime Okusono Martinez var utsänd av Fidel Castro för att skapa ett terror- och spionnätverk som skulle hjälpa europeiska terrorister att underminera de västliga demokratierna. De västliga säkerhets- och underrättelsetjänsterna var klara över den kubanska underrättelse- och säkerhetstjänsten DGI hade KGB bakom sig. 

Vänsterfalangens ”nyttiga idioter” samlade å andra sidan in namnunderskrifter, skrev protestsånger och Johannes Møllehave skrev en dikt till justitieminister Orla Møller (S). Suzanne Brøgger skrev ett protestbrev och den 1974 för spionage dömde Jan Guillou ska ha anlänt till den danska huvudstaden för att tala för Okusono Martinez sak. 

Dåvarande journalisten vid tidningen Informations Peter Wivel ska enligt Bent Blüdnikow, som precis kommit ut med en ebok om Martinez-ärendet, ha skrivit kampanjartade artiklar för att visa att Okusono Martinez var oskyldig. 

För något dygn sedan skrev jag på min blogg att inte bara jag, utan även andra, varit förvånade över att den så kallade ”mexicaner-sagen” som den heter i Danmark inte berörts med ett knyst i den f d kontraspionagechefen vid Säpo Olof Frånstedts memoarer, vars del II kom ut för några veckor sedan. I Frånstedts bok beskrivs bara två terrorärenden: ockupationen av västtyska ambassaden och Kröcheraffären.

”Därmed sattes äntligen punkt för den tyska terrorismens aktiviteter i Sverige”, skriver Frånstedt, del I, s 54.

Men Kröcheraffären var absolut inte ren tysk affär. Frånstedt pekar ju själv på att en person som ingick i gruppen och som utvisades hette Alan Hunter och var brittisk medborgare. En annan utvisad var mexikanaren Armando Gonzalez-Carillo. Sexton svenska medborgare ska enligt Frånstedt ha åtalats i härvan. Det är alltså detta som Frånstedt kallar ”tysk terrorism”.

I journalisten Bent Blüdnikows ebok får vi veta det som Frånstedt av outgrundlig anledning inte berättar om. 

Den i Sverige gripne och utvisade ”Carillo havde foruden træning i spionage på Cuba også været på et længere træningsophold i Nordkorea”, läser jag i det utdrag ur boken som publicerats på Berlingske och som inte heller detta låter som ”tysk terrorism” utan snarare som en internationell terrorkoncern som är i gång.

Vad som inte heller finns med i Frånstedts bok är ju att Säpos operation kring gripandet av Kröcherbanden koordineras med dansk Säkerhetspolis, PET, som alltså parallellt medgripandet av Kröcher grep den man som Blüdnikows ebok handlar om: Jaime Okusono Martinez. Jamies bror Tomas Okusono Martinez, bosatt i Stockholm och gift med en svensk journalist, greps av Säpo och utvisades han också.

Medan Olof Frånstedt i sina memoarer ger sken av att Säpo satte punkt för terror på svensk mark så har PET:s tidigare operationschef Jørn Bro en helt annan bild att ge.

Förutom att vi får veta att norsk, svensk och dansk säkerhetspolis samarbetade tätt kring övervakning av bröderna Martinez och kretsen kring Kröcher finns de här orden som en motvikt till Frånstedts skildring av svensk terrorhistoria. Bro åkte till Stockholm och förevisades lådan som Anna-Greta Leijon skulle förvarats i.  

”Vi var klar over, at terroren havde nået Skandinavien for alvor”, säger Bro till Blüdnikow i utdraget till boken.

Jag har sedan länge haft uppfattningen att vi måste vända oss till våra grannländers bok- och tidningsproduktion för att få veta mer om vår egen svenska nära underrättelse- och säkerhetshistoria. Här har vi tyvärr fått ytterligare ett bevis.

Blüdnikows e-bok kan ni beställa här. Blüdnikow, som är historiker och journalist vid Berlingske, har alltså låtit publicera ett utdrag av boken här. 

 

Nyhetsmaterial i Berlingske gällande dokumenten kan ni läsa här. 

Publicerat i Danmark, Jan Guillou, Journalistik, Norge, PET, Säpo, Sverige

Från lyxliv till narkotikahandel och terror – Fidel Castro, Jorge Masetti, Europabrigaden i Skandinavien och min förvåning över Frånstedts luckor

I dagens Politiken kan man läsa att Fidel Castros mångårige livvakt Juan Reinaldo Sánchez har gett ut boken ”Fiedel Castros hemliga liv” tillsammans med en fransk journalist.  Tyvärr finns boken bara tillgänglig på franska, så jag får nöja mig med Politikens resumé.

Likt många diktatorer har alltså Castro skapat en image av att leva ett spartanskt liv, men enligt den f d livvakten är verkligheten en annan. Förutom ett liv i lyx med ett tjugotal sommarpalats och villor, där det på en av dem ingår lagun med delfiner och en sköldpaddsfarm, i det senare fallet eftersom Castro gillar sköldpaddskött, så har han alltså såväl skyddsrum som ramper för att avfyra missiler. Mysig semestermiljö!

Castro har tydligen också haft många älskarinnor, varav en var tolk vid namn Juanita Vera. Som av en händelse arbetade fröken Vera även för säkerhetstjänsten. Jag är inte förvånad. Kombinationen tolk+säkerhetstjänstanställd är ju klassisk i de kommunistiska diktaturerna, för att inte tala om prostituerad+säkerhetstjänstanställd.

Få ska ha fått hälsa på i Castros lyx, men Gabriel García Márquez ska ha varit en som sett detta. Han kan vi inte fråga om hur det var eftersom han dog tidigare i år. Jag noterar dock att Nobelpristagaren García Márquez i Nathan Sachars dödsruna över honom i DN skildras som ”obrottsligt lojal med Castro och hans styre” men att han samtidigt gett ett farsartat porträtt av den grymme diktatorn i ”Patriarkens höst”. Så den kanske jag ska se till att läsa i sommar.

I Sverige är vi nog lite oskuldsfullt omedvetna om Castros underrättelse- och säkerhetstjänst, liksom hans kopplingar till terrorism. På träningslägret Punto Cero de Guanabo 25 kilometer väster om Havanna ska latinamerikanska rörelser som Farc, ELN,  M-19, FMLN, Túpac Amaru och något som kallas ”Lysande Stigen” ha tränats. Han ska även ha bjudit in den till terrororganisationen PFLP löst tillhörande Illich Ramírez Sánchez alias Schakalen samt folk från PLO, IRA, ETA och Svarta Pantrarna.

Livvakten vittnar om att Castro ska ha varit inblandad i colombiansk narkotikahandel och inslussning av kokain till USA. Avrättningen av general Arnoldo Ochoa uppges vara en cover up för att dölja Castro-brödernas inblandning i internationell handel med narkotika, diamanter och vapen.

Den kritiske bör naturligtvis undra om den f d livvakten kanske bara vill tjäna pengar och hittar på eller överdriver Castros inblandning i internationell terrorism och kriminalitet. Men det finns onekligen andra källor som talar för att livvaktens historia bär sanningens prägel.  

2002 gjorde den svensk-chilenske journalisten Juan Diego Spoerer ett intressant program för SR P1 Dokumentär. Programmet heter ”Masetti – agenten som föredrog att förlora” och handlar om den avhoppade underrättelseagenten Jorge Masetti. Han var son till en argentinsk journalist som 1959 reste till Kuba och var med om att starta den så kallade kommunistiska revolutionen. När pappan, som blev spion och agent för Castro, senare stupar i Argentina blir han revolutionshjälte. Jorge Masetti värvas till den kubanska underrättelse- och säkerhetstjänsten vid 19 års ålder.

Till hans första uppdrag hör att omorganisera den argentinska statsgerillan som tagit sin tillflykt till Europa. 

Masetti kom att arbeta för Fidel Castro i fjorton år. Han utförde specialuppdrag i Europa, Latinamerika och Afrika. Hans karriär fick ett abrupt slut när Fidel Castro 1989 avrättade bland annat Masettis svärfar – generalen och underrättelseagenten Tony de la Guardia – i den så kallade Ochoa-affären. 

Ni bara måste lyssna på programmet om Jorge Masetti (ni har det här). Juan Diego Spoerer berättar om en galen värld, där den kubanska världsrevolutionen ska spridas runt om i världen. Den kubanska underrättelse- och säkerhetstjänsten var i högsta grad verksam även i Europa. Masetti berättar om hur man blandar spionage och infiltration med ren kriminalitet som vapensmuggling, valutaförfalskning och bankrån.

Således finns det andra vittnesmål som talar för livvaktens historia. Det finns ytterligare material som kompletterar dessa berättelser.

1981 kom den avhoppade kubanske agenten Juan Vivès ut med sin bok Les maîtres de Cuba (Kubas herrar). Vivès tillhörde den kubanska underrättelsetjänsten G-2 och i sin bok beskriver han de kubanska underrättelseorganen, samt inte minst Fidel Castros nära relationer till Sovjetunionen och KGB och i hur hög grad KGB styrde de kubanska underrättelseorganen. Jag har för mig att han t o m pekar ut Castro som KGB-agent.

Här beskrivs gruppen ”Krokodil” , kodnamnet för träningslägren som speciellt riktade sig till gerillarörelser.

Det är inte någon hemlighet för någon att terroristorganisationer som IRA i Nordirland, ETA i Spanien, Röda Brigaderna i Italien, liksom åtskilliga andra grupper som spred terrorismen i Europa, i Amerika, i Asien eller i Afrika är resultatet av gruppen Krokodils arbete, summerar Vivès enligt en översättning som jag har fått.

Vivès menar att huvuddelen av den tidens terrorister har fått utbildning på Kuba, men att även utbildning getts i Sovjetunionen eller mer sällan DDR eller Bulgarien.

Och som om detta ej är nog kommer en e-bok ut på måndag av den danske journalisten Bent Blüdnikow som berättar historien om hur svenska Säpo och danska PET övervakade och kunde konstatera att Castros Europa-brigad slussade in och placerade agenter bland annat i och via våra länder.

Det är ur detta perspektiv jag blickar tillbaka på vad som getts ut i Sverige. I höstas och nu i vår har den f d kontraspionagechefen vid Säpo, Olof Frånstedt, gett ut sina memoarer i två delar. Jag är inte den enda som med förvåning konstaterat att han ej med ett enda ord ens vidrör denna spännande och samtidigt obehagliga historia som går rätt in i Kröcheraffären. Vågar Frånstedt inte p g a det sekretessavtal han gissningsvis fick skriva på när han jobbade på Säpo – eller är det så att han faktiskt inte minns?

Det enda vi får oss till dels är två redan utförligt beskrivna händelser – ockupationen av Västtyska ambassaden och Kröcheraffären. Hela beskrivningen avslutas med ett:

”Därmed sattes äntligen punkt för den tyska terrorismens aktiviteter i Sverige”, skriver Frånstedt, del I, s 54.

Det är en förenkling på gränsen till falsk beskrivning. Visserligen var Norbert Kröcher tysk, men några sidor tidigare har ju Frånstedt själv beskrivit att en i ligan var brittisk medborgare (Alan Hunter) och en annan mexikansk (Armando Gonzalez-Carillo) samt att sexton åtalade var svenska medborgare. 

Redan här bör den kritiske dra åt sig öronen och undra om detta verkligen kan beskrivas som ”tysk terrorism”. För mig låter det som i princip all annan modern terrorism – den är internationell och gränserna mellan olika rörelser är inte alltid så skarpa.

I Kröcheraffären ska även ha funnits en chilenare samt i kretsen utvisade i sammanhanget ytterligare mexikanska medborgare, varav åtminstone en av de senare alltså nu ska visa sig ha varit Castro-agent.

Det är sett ur detta perspektiv vi kan konstatera att Frånstedt ger läsaren en falsk bild av svensk trygghet efter 1977. Han utlovar något han inte kan utlova. Han slutade ju jobba på Säpo 1978. Vad vet han om tyska terrorhot 1979-2014? Var han verkligen allvetande om alla terrorhot på 70-talet?

Att bara beskriva ”tysk terrorism” ger tyvärr läsaren intrycket av att ”all terrorism” var ”tysk terrorism” och att denna försvann från svensk jord 1977. PFLP:s etablering i Sverige, som Frånstedt och hans spökskrivare var för sig mycket väl bör känna till, nämns inte med ett enda ord. Och inte heller KGB som fanns i bakgrunden till mig veterligen alla terrorrörelser under hela kalla kriget. Dessa initierade perspektiv hade jag förväntat mig få till dels av en f d byråchef på Säpo. Det får jag alltså inte och jag undrar varför. Varför spela safe genom att bara redogöra för sådant som redan är väl omskrivet på svenska?

Publicerat i KGB, kommunism, Kröcher, Kuba, Rote Armeefraktion (RAF), Sovjet, Sverige, terrorism, Tyskland, underrättelsetjänst, Västtyskland | 4 kommentarer