Feltänkt av Jan Guillou om Agenda-tweets

bergPå juldagen publicerades en krönika av Jan GuillouAftonbladet. Den handlade om hans framträdande i SVT:s Agenda som sändes den 11 december och fick rubriken ”Högern tar hellre en okunnig liberal än en kunnig vänsterman”. 

Enkelt sammanfattat lanserar Jan Guillou sig själv som en på underrättelse/säkerhetstjänstområdet kunnig icke-politisk person från vänsterhåll (bara det är ju en anomali) som kunde klarlägga och förtydliga vad MUST-chefen Gunnar Karlsson inte kunde säga i klartext i Agenda.

guillou3

Tweet som uppenbarligen fick Guillou att se rött.

Utöver detta går han till angrepp mot tre kvinnor, Expressens ledarskribent Anna Dahlberg och två kvinnliga politiker, liberalernas Maria Weimer och kristdemokraternas Caroline Szyber, som han menar ifrågasätter hans yttrande­frihet (vilket jag ej kan utläsa ur deras tweets) samt att de som de ”borgerliga” politiker de är ”av rent politiska skäl” anser att han inte bör ha fått svara på frågor i Agenda (vilket jag heller ej kan utläsa ur deras tweets).

”Hellre en okunnig ­liberal än en gediget kunnig vänsterman i public service?” basunerar Jan Guillou ut via AB.

Ska jag skratta eller gråta?

För det första räcker det med att lyssna igenom Agenda blott en gång för att konstatera att Jan Guillou faktiskt inte tillför ett jota till Agenda. Den upplysning han i AB påstår sig ha spritt till Agendas tittare om rysk och sovjetisk spionageverksamhet kan jag faktiskt inte ens med välvilja skönja.

Notera för er som lyssnar om på programmet hur extremt tydlig Gunnar Karlsson är. Det är han som får ett starkt genomslag nyhetsmässigt om sina uttalanden om Ryssland.

På twitter är det han som får störst genomslag i form av tunga personers beröm för tydlighet, klarspråk och fakta. Jag hittar beröm-tweets från socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S), ett från den fd miljöpartistiske riksdagsledamoten och personalförsörjningsutredaren Annika N Christensson samt Lena Asplund, som sitter för M i riksdagen. Det finns politisk bredd i beröm om klarhet och tydlighet, från vänster till höger, även om ytterkanterna inte är representerade. Ungdomsförbundare, en Timbroit mm räknas in i mängden berömmare.

Jag hittar också Jonas Ekström, överläkare och klinikchef i Sala, samt generalsekreteraren för Advokatsamfundet Ann Ramberg i gruppen av de som tycker Gunnar Karlsson är öppen, talar klarspråk och ägnar sig åt fakta. DN:s politiske kommentator Ewa Stenberg konstaterade att hon aldrig hört MUST så tydligt peka ut Ryssland som utförare av allvarliga påverkansoperationer som riskerar att påverka det demokratiska beslutsfattandet.

Efter mycket letande hittade jag en (1) person, som tweetat ogillande över det Gunnar Karlsson sa.

För det andra räcker det med en enkel genomläsning av Maria Weimers och Caroline Szybers tweets för att konstatera att det inte går att utläsa på vilka grunder Maria Weimer och Caroline Szyber dissar Guillou i Agenda.

Jan Guillous påstående om att de ifrågasatt hans yttrandefrihet samt att de som borgarpolitiker inte vill ha en vänsterman i studion har inget belägg i deras tweets.

Nej. Det intressanta är att titta på vad folk kommenterar på twitter om Agendas program och närvaron av intervjuoffren Gunnar Karlsson och Jan Guillou. Guillous driver tesen i sin krönika på AB är att han ifrågasätts på grund av sina vänstersympatier och att det är (kvinnliga) högerspöken och liberaler som jagar honom. Men stämmer det? Inte det jag fick fram under en tågresa hem till Skåne.

ho%cc%88na

Jag gick igenom drygt 80 tweets om programmet och klassificerade dem. Här är rangordningen (observera att en tweet kan ingå i mer än en klassificering):

  1. Tweets som frågasatte Jan Guillous närvaro i SVT Agenda om rysk underrättelseverksamhet på grund av hans historiska kopplingar till KGB, Irak, att han blev spioneridömd 1974. När jag kom över 26 stycken tweets konstaterade jag att här fanns en vinnare.
  2. Tweets där Gunnar Karlsson tydligt pekades ut som tydlig och klargörande i inslaget. 20 stycken.
  3. Tweets som uttryckte att det var höjden av humor att Jan Guillou var med i Agenda och kommenterade spionage/agentverksamhet. 14 stycken. En av mina favoriter är ”Jan Guillou om ryskt spionage? Vad näst? Leif GW Persson om träning? av Mathias Berg.
  4. Tweets som ifrågasatte Jan Guillous närvaro i Agenda om rysk underrättelseverksamhet men oklart varför (8 stycken, här ingår Szyber och Weimers inlägg då de ej specificerat varför de tycker det var underligt att Guillou var med i Agenda)
    Platsen delas med Tweets att Jan Guillou inte har kompetensen att uttala sig i ämnet. 8 stycken.
  5. Kritiska tweets mot Agenda generellt. 4 stycken.
  6. Kritiska tweets mot Gunnar Karlssons framträdande. (1 tweet)
  7. Tweets om att Jan Guillou bidrar med något till programmet (1 tweet).
knypegard

Moderat och polis begriper inte SVT Agendas val av kommentator.

Uppräkningen är ingen exakt vetenskap. Graderna kan diskuteras. Men ni ser de tydliga tendenserna.  Jan Guillous tes om kritiken av honom som ”en gediget kunnig vänsterman” har inte alls stöd på twitter. Tvärtom dånar kritiken mot Jan Guillou för bristande kompetens, men allra främst för hans historiska kopplingar till främmande underrättelse- och säkerhetstjänster.

Indirekt blir den massiva kritiken mot Jan Guillou egentligen en massiv kritik mot SVT Agenda, som avhöll sig från att nämna Guillous egen underrättelse- och spionbakgrund. Att han dömts för spionage mot Sverige 1974, erkänt arbete för KGB i fem år där han signerat kvitton eller för all del hans kontakter med irakiska underrättelsetjänsten och DPFLP-chefen Abu Leila där Guillou instruerar Abu Leila att han ska gripa och förhöra en svensk underrättelseagent under dödshot.

Om det här fick folk inte höra. Istället sa Agendaspeakern bara att”spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år” skulle säga sitt.  

Den som faktakollar Jan Guillou inser hur pinsam hans krönika i AB är. Guillou hävdar ju där att Agenda haft ett problem att intervjua MUST-chefen Gunnar Karlsson. Tesen är att det finns ­”uppenbara problem med att intervjua någon vars jobb är hemligt och kringskuret av en omfattande tystnadsplikt” varpå ett exempel ges:

”’Bedriver Sverige illegal under­rättelseverksamhet i Ryssland? Har också vi, med andra ord, agenter ute på fältet?’ På sådana frågor kan chefen för Must bara svara nej. Varje annat och sannare svar vore lika otänkbart som skandalöst”, skriver Guillou.

Det är nu han förklarar bakgrunden till sin medverkan i Agenda ty redaktionen ”försökte lösa problemet genom att i samma program ställa några sådana frågor till en lämplig civilist, i det här fallet den journalist och författare som skrivit mest i ämnet. Just som civilist och ickepolitiker kan jag nämligen formulera mig mycket friare.”

Kort och gott förklarar Jan Guillou att det är Han som kommer in som en räddande ängel, eftersom han skrivit mest i ämnet, så att Gunnar Karlsson slipper ljuga och slingra sig när han får frågan om vi bedriver underrättelseinhämtning mot Ryssland, och om vi har agenter där.

Säger då Gunnar Karlsson nej, som Jan Guillou trosvisst påstår? Nej. Jan Guillou har fel. Svaret blev:

”Att vi bedriver underrättelseverksamhet utanför Sveriges gränser mot yttre hot , ja det är ju en av Musts kärnuppgifter, men vilka metoder vi använder det hör också till underrättelsetjänstens klassiska svar att det kommenterar vi inte. Inte heller kommenterar vi vilken kapacitet vi har.”

”Det låter ändå som en bekräftelse?” säger Mats Knutsson i studion.

”Det var i alla fall inte menat som vare sig en bekräftelse eller en dementi. I den frågan kommer jag att fortsätta vara så envist oklar jag bara kan”, säger Gunnar Karlsson.

maandiGunnar Karlsson har nyss pekat ut Ryssland som den främsta part som utför påverkansoperationer och IT-attacker mot Sverige. Man behöver inte vara Einstein, eller ha en Jan Guillou, för att förstå Gunnar Karlssons svar. Vi jobbar på frågan, men ryssen ska inte veta hur.

Varför är detta inlägg viktigt? Därför att Guillou använt Aftonbladet som en megafon där han försöker påverka folks uppfattning om vad som hände i Agenda. Han kallar sig ”lämplig civilist”, ”ickepolitiker”, han lanserar att han som ”journalist och författare” kan ”svara på frågor om vilka ämnesområden som är särskilt viktiga för svensk underrättelseinhämtning” därför att han skrivit ”mest i ämnet”.

lundgren

Jan Guillou påstår att ”Twitter är ju ett ­medium där lögn och oklarhet rörs ihop”. Men är det så? Min statistiska analys visar att Twittrarna har ganska klart för sig att det var allt underligt att dra in Jan Guillou i studion, i synnerhet när SVT Agenda blott presenterade Jan Guillou så här:

”Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Det är hälsosamma reaktioner som kommer som ett brev på posten. Statistiken är tydlig. Folk på Twitter hade uppenbarligen inte glömt Guillous relationerna till diktaturens Irak, hans erkännande om att han jobbat fem år för KGB eller för all del att han dömdes för spionage 1974 där han senare kom att prisa sig själv för att ha skadat Sverige. Denna solkiga ”varudeklaration” saknades i SVT Agenda och det är allvarligt.

Radio- och tv-lagen anger att SVT Agenda ska vara saklig. Eller som det står på Granskningsnämndens hemsida:   

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Den som läser Aftonbladets krönika får en helt annan bild. Guillous krönikor har uppenbarligen inga krav på att vara sakliga – och därför behövs sociala medier som en hälsosam faktakontrollerare av hans påståenden. Jan Helin, fd chefredaktör på AB, konstaterade ju nyligen att man i dag inte kommer så långt med faktafel då sociala medier finns.

guillou1

Känns som en garanti för att slippa bli omnämnd i en krönika av Guillou. Både skämta om honom och påminna om KGB-fakta.

En annan sensmoral av detta inlägg är att det lönar sig att påpeka Jan Guillous dubiösa underrättelse- och spionagebakgrund i en tweet. Då slipper man hamna i hans AB-krönikor. Magnus Ranstorp, som Guillou brukar ondgöra sig över, var ju en av de skarpaste kritikerna, men han kom inte med i krönikan över huvud taget. Kanske var det för att Ranstorp använde humor, publicerade Expressens KGB-löpsedel med sin tweet och då han i Expressen var så tydlig om varför han ansåg Guillou olämplig som kommentator.

Fotnot: Detta inlägg kommer under dagen att kompletteras med bilder och länkar till tweets.

Håll ut! Se gärna SVT Agenda under tiden och bilda dig själv en egen uppfattning.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, MUST, Ryssland, SVT, underrättelsetjänst | 2 kommentarer

Dödskyssen och aftonskon med stilettkniv – spionutställning i Paris

Guerres secrètes. Hemliga krig. Det är namnet på en utställning om spioner och hemliga agenter på Armémuseum i Paris, Musée de l’Armée.

Jag har inte själv varit och sett utställningen, men har läst om den, bland annat i den engelska broschyren utgiven av Musée de l’Armée, länk här: spionparis. Av information jag tagit del av har den franska underrättelsetjänsten DGSE varit med och tagit fram utställningen. Här berättas om hur underrättelsevärlden är (ganska tråkig läsandes vid skrivbord, ganska långt från James Bond).

För prylnissarna finns mycket att se. Nästan 400 föremål utlovas enligt Reuters. Bland de föremål som finns att titta på finns flera föremål från andra världskriget, till exempel nazitysklands kodmaskin Enigma och pistolen man skulle skjuta Hitler med. Eller möjligtvis en av många som det var tänkt att skjuta Hitler med. Som bekant planerades flera attentatsförsök men Hitler förekom ju alla genom att till slut fixa till det själv den 30 april 1945. Motståndskampen genom brittiska SOE, Special Operations Executive, tas också upp i utställningen.

Bland kalla krigs-prylarna noterar jag att ”The kiss of death”, dödskyssen, i form av ett läppstift med en pistol inuti finns med. Den är signerad brittiska MI6. En giftpenna från KGB, en ukrainsk giftpistol samt en amerikansk aftonsko med stilettkniv i sulan.

Utställningen, som berör modern historia och slutar 1991, pågår till och med den 29 januari 2017. Mer info här.

Publicerat i FRAnkrike, spionage allmänt | 2 kommentarer

SvD-arkivet: Sten Andersson mötte Blekingegadeligans man i FN

saima-sten-andersson1

SvD 30 september 1989. Utrikesminister Sten Andersson har haft möte med en terrormisstänkt PFLP-ledare i FN i NY.

Nästa lästips i SvD-arkivet handlar om danska Blekingegadeligan. Den marxistiska hemliga cell som genomförde brutala rån i Danmark för att stödja terroristorganisationen PFLP och den palestinska kampen. De planerade också att kidnappa miljardärsarvingen Jörn Rausing på 1980-talet.

Kort och gott kan man säga att det viktigaste som finns i böckerna om Blekingegadeligan faktiskt redan redogjordes för i SvD under den långa rättsprocessen mot ligan 1989 till 1991. Fast du ska alltså inte söka på Blekingegadeligan, eftersom det blev ett begrepp långt senare. Bra ingång för att börja surfa runt på ämnet är ”Jörn Rausing”, eftersom kidnappningsplanerna på honom blev mycket omskrivna i Sverige.

Andra sökningar kan göras på ”Fahoum” eller ”Marwan Fahoum”. Den 2/11 1990 berättar SvD att Marwan Fahoum, som företräder terroristorganisationens militära avdelning, är misstänkt för att medverkan till förberedelserna av kidnappningen av Rausing.

(Den som läser böckerna om Blekingegadeligan får däremot veta att det är han som är beställaren av en kidnappning av en rik person som man ska få 25 miljoner dollar för, och här ges också ett aber – man vet faktiskt inte om kidnappningen har ägt rum och om parterna gjort upp i godo)

Blekingegadeligans bravader och åtalet som väcktes mot ”en framstående PFLP-medlem Marwan el Fahoume” (sic!) redogörs för i en utförlig artikel 8/11 1990. Här nämns också inbrottet i vapenförrådet i Flen och planerna på inbrott på sydsvenska polisstationer. Ja, typ allt det som Peter Övig Knudsen ska berätta om i sina böcker 2009. Inte så mycket nytt under solen alltså.

Den riktiga rariteten i arkivet är dock en artikel från den 30/9 1989. Den svenska utrikesministern Sten Anderssons nuna slås upp stort och rubriken är ”Danska säpo vill förhöra toppnamn i PLO”.

Det här är inledningen av att Blekingegadeligan-affären rullas upp. Den 3 november 1988 har ligans sista rån genomförts där en polisman dödas. Danska PET, som enligt danska kommissioner haft övervakning på PFLP-folk i Danmark sedan 1970, och där min bedömning är att svenska Säpo haft motsvarande sedan åtminstone 1972, har nu ett intensivt arbete. Ligan ska kort och gott gripas, kartläggas och dömas. De första fyra personerna i ligan grips på våren 1989 då också en av ligamedlemmarna råkar ut för en svår bilolycka, vilket leder polisen till täcklägenheten på Blekingegade. Kopplingarna till inbrottet i Flen m m står klara då man hittar svenska vapen i lägenheten. Den 10 augusti 1989 anhålls den sista av de sju kärnmedlemmarna i Blekingegadeligan, Bo Weimann.

Det är alltså mitt i allt detta som den svenske utrikesministern Sten Andersson hängs ut, därför att han åkt till FN och haft möte med PLO. Där har han träffat PLP-ledamoten Mohammed Taissyr Kubaa, som därtill råkar sitta i terroristorganisationen PFLP:s centralkommitté.

Taissyr Kubaa pekas i SvD ut som förbindelselänken mellan PFLP och den liga som planerat att kidnappa Jörn Rausing. Hans namn förekom i dokumenten som hittades i ligans täcklägenhet på Blekingegade. SvD har också talat med åklagaren, Ole Weikop, som förklarat att det med all önskvärd tydlighet framkommit att PFLP deltagit i kidnappningsplanerna på Rausing. 

SvD har ej fått tag på Sten Andersson för en kommentar, med den danske ministern Uffe Elleman-Jensen uppger sig ”vara störd” över att ha suttit i FN mittemot en person som är terrormisstänkt för brott i Danmark. För er som vill veta mer om palestiniern rekommenderar jag Blekingegadekommissionens Bind 6 sid 118ff, länk även här. Det finns olika stavningar, se även Tayseer Kubaa, Taysir Quba etc. Kubaa lovade alltså att han ville komma till Köpenhamn och bli hörd, men dök aldrig upp. Se även denna.

Ur SvD 30/9 1989. De som åsyftas är Marwan el Fahoum och hans hustru Saima Jönsson, som 1988

Ur SvD 30/9 1989. De som åsyftas är Marwan el Fahoum och hans hustru Saima Jönsson. Den senare hade i augusti 1988 ställt upp med namn och bild i Expressen och Aftonbladet och kommenterat Säpodokument om hennes PFLP-kopplingar.

Den som egentligen skulle visa sig ha varit Blekingegadeligans kidnappningsbeställare var alltså Marwan el Fahoum, som också satt i PFLP:s centralkommitté och som sedan 1976 var gift med en svensk läkare i Lund. Och det är ju faktiskt just precis det som nämns i SvD:s artikeln från 1989! En PFLP-man som ”är gift med en svensk läkare i södra Sverige” står det.

Marwan el Fahoums hustru 1976-1992 heter Saima Jönsson och var folkbokförd i Lund. Ungefär ett år tidigare har Expressen och Aftonbladet fått ut tidigare hemligstämplade dokument från justitiedepartementet som rörde svenskars terrorkopplingar. Delar ur Saima Jönssons personakt offentliggjordes och hon ställde upp med namn och bild och förklarade sig helt oskyldig. Några terrorister kände hon inte, däremot människor från befrielserörelser. Om just dessa avslöjanden kan du läsa i SvD här är läkaren anonymiserad och här nämns Saima Jönsson vid namn (sökmotorn tar ej namnet pga avstavning)

Sammantaget kan jag säga att SvD:s terroristbevakning i Blekingegadefrågan är enormt faktarik och stämmer väldigt väl med de kunskaper vi har i dag om ligan. Ett mycket bra betyg alltså. Inte minst är helsidan den 21 augusti 1989 en riktig godbit där Ebbe Carlsson får förklara en hel del kring Sjukhusaffären, och där fd chefen inom Säpo Olof Frånstedt så här i efterhand kan konstateras ha gjort mycket för att förvirra den svenska befolkningen. Hans agg efter att i all hast ha fått lämnat Säpo skiner igenom hans uttalande. Min klara uppfattning är att han inte heller hade förmåga att förstå den tidens terroristnätverk och terroristhot. Hans mycket ensidiga kommentarer visar med all tydlighet på detta.

Publicerat i Blekingegadeligan, Bo Weimann, Danmark, Journalistik, PFLP, Saima Jönsson, Sverige, terrorism

Fd Stasiagent debatterade i Tyresö – spåren i SvD-arkivet

Om ingen märkt det: Jag är en stor fan av SvD:s historiska och digitala arkiv. Jösses vilka bedårande fynd man kan göra. Visste ni att det inte bara är artiklarna som är sökbara? Även ANNONSERNA är sökbara!

radlerVi talar om vigselannonser, förlovningsannonser, för att inte tala om allt annat smått och gott. Jag slog för skojs skull på Aleksander Radler, Sveriges mest kände f d Stasiinformatör, som under många år av sin tid som DDR-agent var verksam som forskare vid Lunds universitet.

Jag fick träff. Den 4 april 1981 predikade Aleksander Radler i Evangeliska brödraförsamlingen på Sveavägen i Stockholm. Dessutom hittar jag en prydlig annons från maj 2011 om att Aleksander Radler och Bengt Kristensson Uggla ska debattera om Gustaf Wingrens teologi. Den senare förekommer i Radlers rapporter till Stasi. Debatten hade rubriken ”Människa först – kristen sedan”.

Rubriken berör mig, inte minst med tanke på att jag fortfarande undrar vad Aleksander Radler själv var och är först och främst. Vilken rubrik hade passat honom bäst? Jag tror ”Mig först – genom partiets sköld och svärd”.

Publicerat i DDR, Stasi, Sverige | 1 kommentar

Guillous fantasier om mord finns ej hos riksåklagaren – eller När media blev blåsta

I ett antal inlägg har jag behandlat skriverier före och efter TV4-dokumentären ”Verklighetens Hamilton” som sändes den 18 april 1996. Jag kan nu konstatera att det fanns journalister som behandlade ämnet seriöst. Men det finns också exempel där media antingen bröt mot de etiska reglerna och/eller där media användes som en politisk aktivist-plattform förklädd till journalistik.

Låt oss börja med det som finns tillgängligt på nätet. Den 2 maj 1996 rapporterade Svenska Dagbladet i en artikel med rubriken ”Tidigare IB-agent kan åtalas för mordförberedelser”. I artikeln signerad Eva Bäckstedt kan man läsa att Sveriges Radios Dagens Eko på Valborgsmässoafton rapporterat att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl kommer att ta initiativ till att inleda en polisutredning mot min man Gunnar Ekberg. Orsaken uppgavs vara att Jan Guillou några dagar efter ovannämnda tv-dokumentär i Aftonbladet i en krönika betecknat Gunnar Ekberg som mytoman samt även att ”Ekberg i programmet faktiskt erkänt delaktighet i brott, spioneri och/eller mord, som ännu inte preskriberats.” (sic!)

”Det skrev jag som en utmaning till landets åklagare”, citeras Jan Guillou i SvD.

Jan Guillou uppges vara ”mycket nöjd” med Solveig Riberdahls påstådda initiativ. SvD låter Jan Guillou fortsätta fantisera i artikeln om att även andra personer i Ekbergs krets kan komma att åtalas. Ja om utifall att den polisutredning som ännu inte ens inletts skulle komma att leda till åtal vill säga.

”Det ska bli kul att se hur det går”, citeras Jan Guillou i SvD och får ge juridiska expertråd till läsarna: Hade Gunnar Ekberg väntat med att ställa upp i TV-dokumentären ett par år hade hans brott varit preskriberade.

Solvieg Riberdahl har förgäves sökts för en kommentar, skriver Eva Bäckstedt 1996.

Redan här kan vi ifrågasätta publiceringen. I publicitetsreglerna finns flera argument för att SvD (eller för all del Dagens Eko) borde avhållit sig från publicering. Ta den här till exempel:

”Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.”

För den som följt mina inlägg är det uppenbart att Jan Guillou blott och bart ville tre saker:

  1. Skada Gunnar Ekberg. När Gunnar Ekberg under de senaste årtiondena blivit intervjuad av självständiga journalister har detta ofta lett till någon form av utbrott från Jan Guillou, som då getts oproportionerligt stor plats i media där han kunnat tala om att min man är mytoman. Ju mer egentid Gunnar Ekberg fått i media desto mer mytoman är han, enligt Jan Guillou. Denna kausalitet kan jämföras med att när Ekberg inte intervjuades i media kunde han få både vin och lunch av Jan Guillou.
  2. Detta för oss in på nästa syfte: att tukta oberoende journalister, som enligt Jan Guillou och hans gelikar har ”tänkt fel”, och se till att andra journalister inte går i de självständiga kollegornas fotspår. Jag har flera vittnesmål om en konstig och informell regel, främst på vissa Stockholms-redaktioner men som även kan ha funnits i Göteborg, som går ut på att Gunnar Ekberg och hans fd IB-kollega Svante Winqvist inte bör intervjuas. Denna regel lever idag (2016) mest kvar hos enstaka journalister som är födda på 40- och 50-talet. Generationsskiftet i branschen har således varit av godo.
  3. Dokumentären Verklighetens Hamilton hade återigen fört upp det hemliga kurirbrevet på agendan, det som Jan Guillou skickat till den till KGB knutna palestinska organisationen DPFLP 1972/73 där Jan Guillou instruerade dess underrättelsechef att Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot. Då Jan Guillou i polisförhör 1973 inte bara erkänt vad han gjort, utan till och med skrutit om det, var det besvärande för Jan. Man behöver inte vara Einstein för att begripa att Jans könikeattack mot Gunnar Ekberg i Aftonbladet 22 april 1996 hade ett enda syfte: att mediestrategiskt skapa dimridåer så att medieljuset skulle riktas om; från Guillous dunkla förflutna till ogrundade rykten och påståendena om Gunnar Ekberg. Huruvida SvD:s och Dagens Ekots journalister var aningslösa och blev blåsta, eller om de medvetet deltog i en aktivistaktion är en intressant fråga att ställa sig.

Låt oss vandra vidare i publicitetsreglerna, för att visa hur ytterst tveksam SvD:s publicering var:

”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas”, står det att läsa.

Jag har läst Jan Guillous krönika från 22 april 1996 och enkelt kan man säga att medias förtjusning i krönikor faktiskt inte alltid är av godo. Det är nämligen så att man i denna form kan fabulera och tycka lite mer utan att riktigt ta ansvar för det som blir tryckt. Jan Guillous krönika är fylld av insinuationer.

Likt en professor i juridik beräknar den själv för spioneri dömde Jan Guillou att Gunnar Ekbergs (påstådda) spioneribrott ligger på skalan från 3-4 år och uppemot livstid.

”… en tid som ännu inte runnit iväg.
Också mord, i vilket Gunnar Ekberg i dunkla ord erkände delaktighet med den juridiskt aningslösa undanflykten ‘jag bara vaktade utanför’, har en preskriptionstid på 25 år”,
skriver Jan Guillou i sin krönika.

Jo, läs om meningen. Den betyder alltså inte att Gunnar Ekberg erkänt mord i dokumentären, utan att Jan Guillou tyckt sig höra något som faktiskt eventuellt, kanske, möjligen skulle kunna tolkas som ett erkännande. Därefter fortsätter Jan Guillou insinuera en konspiration som går ut på att hela svenska åklagarväsendet kommer att vara ovilliga att driva ett mål mot Ekberg då de allihop inväntar signal från regeringshåll. Guillou har till och med beräknat hur många svenska åklagare som har sett dokumentären på TV4: De är 100 stycken! Alla har åtalsplikt, informeras vi om. Och sitter och inväntar signaler från regeringshåll, om vi får tro Guillou.

”Den svenska åklagarkåren tycker möjligen att mord är ett mindre allvarligt brott om offren är araber, varför man inte behöver besvära sig med ärendet”, skriver Guillou vidare utan att informera om vilka araber det är som ska ha blivit mördade, var de blivit mördade eller ens när brottet inträffade.

Just denna passage är intressant då dessa ohittade mordoffer vävs ihop med påståenden om att Gunnar Ekberg i dunkla ordalag påstås ha erkänt mord. Den svenska åklagarkåren ”kommer icke att besvära honom” förklarar professor Guillou trosvisst och avslutar det hela med att det faktum att Gunnar Ekberg fortfarande är på fri fot faktiskt är en ”avsågande tv-recension från landets åklagare” eftersom de 100 åklagarna som Guillou vet sett dokumentären i TV4 faktiskt inte trott en sekund på vad Gunnar Ekberg sa.

Att denna virriga krönika, fylld av insinuationer och halvpåståenden, kunde leda ända bort till biträdande riksåklagare Solveig Riberdahls bord och bli en liten mediecirkus är ett underbetyg på Sveriges journalistkår. När Jan Guillou till SvD säger att det ska bli ”kul” att se hur det går visar han med all önskvärd tydlighet att det här är en aktivistaktion och inte något seriöst. Jan Guillou belastar kort och gott åklagarväsendet med trams.

Notera i SvD:s artikel att det handlar om en polisutredning som ännu inte ens inletts. Det finns alltså inte ett beslut om förundersökning. Varför bryter man sina etiska principer och rapporterar om något som inte hänt?

Ska jag vara riktigt kitslig: det blev faktiskt aldrig någon förundersökning. Vid kontakt med Riksåklagaren visar det sig att det aldrig funnits något ärende. Inget förundersökningsbeslut. Gunnar Ekberg har inte blivit hörd av polis. Han har inte åtalats. Det finns kort och gott ingenting.

Jag har vänt mig till Riksåklagaren för att få ut information i ärendet. Arkivet meddelade att de sedan den 1 januari 1996 har elektroniskt diarieföring. Kreativa sökningar på Gunnar Ekberg, Jan Guillou och handläggaren Solveig Riberdahl ger inte någon träff på det påstådda utredningsärendet.

”Jag har dessutom tittat på ärenden som öppnade i april och maj 1996 men hittar inte något som stämmer in”, svarar arkivet.

Inte ett papper om en utredning som Ekot och SvD påstår ska inledas? Jag frågar en gång till. Kan gallring vara förklaringen? Jag får veta att det finns ett del i arkivet som består av inkomna ej diarieförda handlingar, t ex framställningar från allmänhet som inte leder till någon åtgärd. Dessa kan gallras efter 5 år.

Det går så långt att jag ringer till den numera pensionerade biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl, i dag 78 år. Jo, Gunnar Ekberg vet hon vem det är och hennes minne är det inget fel på, förklarade hon. Hon har inte fattat beslut om någon förundersökning mot Gunnar Ekberg. Det kan bli lite tokigt i media ibland, sa hon.

Vi talade om den del av arkivet som gallras. Solveig Riberdahl förklarade att de kunde få in löpsedlar och artiklar som allmänheten tyckte de borde ta upp som ärenden.

Det är min tolkning, men jag gissar att detta var själva tanken när Jan Guillou skrev krönikan i Aftonbladet. Vem som helst kunde klippa ut artikeln och skicka till vilken åklagarkammare som helst med uppmaningen om att utreda detta förskräckliga, som Jan Guillou hittat. Voila! så har man en story. Därefter var det bara för Dagens Eko att ringa upp riksåklagarämbetet och fråga vad de ämnade göra, så var storyn biff!

Konceptet var ju redan uppfunnet. Det beskrivs bland annat i Jan Guillous Det stora avslöjandet. Minns ni de två sommarvikarierna som försöker göra nyheter i sommartorra Stockholm. De lanserar Mariatorget som ett knarkhandelsnäste fastän något sådant inte finns. När andra tidningar börjar rewrita om att knarkhandeln på Mariatorget slutar det med att knarkhandlarna drar sig dit – vem vill missa en chans på en lukrativ marknad!

Jag orkar inte beställa fram Ekots sändning från 1996. Men kanske var det så enkelt som att Ekot ringde Riberdahl och frågade om detta kunde vara allmänt åtal och kunde väl biträdande riksåklagaren inte säga annat än att vi får väl titta på det här.

Vad kan vi lära oss av det här? Att SvD aldrig borde ha tryckt artikeln om Ekberg är väl den spontana reaktionen. Samtidigt måste media få göra misstag, men då bör man ju lära sig något av det. Redovisar SvD den slutliga utgången, det vill säga att det aldrig blev vare sig åtal eller polisutredning? Den 3 maj 1996 rapporterar SvD att biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl i maj månad kan komma att fatta beslut om att inleda en förundersökning.

”De brott Ekberg skulle kunna misstänkas för är bland annat förberedelse till mord”, skriver SvD.

Observera! Han är fortfarande inte misstänkt för, utan skulle kunna misstänkas för, brott. Rikskriminalen uppges vara inblandad för att efterforska om det finns uppgifter i myndigheters arkiv. Den 2 juli 1996 får läsarna veta att det inte blir någon förundersökning. Uppgifterna är för vaga. Typ outredningsbara. Heder åt SvD som följde principen att redovisa hur det slutade i alla fall.

Ett långt inlägg och SvD har väl inte varit värst, kanske du tänker. Nej, det har de inte varit. Men det här är ett fall som är lätt att följa, ett bra exempel på hur Jan Guillou jobbat mediestrategiskt. Själva metodiken återkommer ständigt och går ut på att anfall är bästa försvar. Genom årtionden har han fått mindre eftertänksamma journalister att glömma bort de viktiga frågorna, som de borde hållit fast vid.

Björn Häger har gjort sig känd med bok och utbildningar i Konsten att intervjua Carl Bildt och andra såphala makthavare”. Det är konstigt att ingen, inte ens Björn Häger, tagit fram manualen ”Konsten att intervjua Jan Guillou” eller för all del ”Konsten att inte bli blåst av Jan Guillou.”

Publicerat i DPFLP, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB

Jan Guillou förstår inte skillnaden mellan Top Gun och Das Boot

I förra inlägget utlovade jag fortsättningen på Jan Guillous Vendetta mot fd IB-agenten Gunnar Ekberg år 1996 i Aftonbladet. Det som ledde till att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl drogs in i ett mediespektakel.

Bakgrunden är alltså att TV4 den 18 april 1996 sände dokumentären ”Verklighetens Hamilton” av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö. För första gången berättade den fd IB-agenten Gunnar Ekberg om sin tid som infiltratör av den tidens värsta terroristorganisation, PFLP, och om sin tid i den svenska extremvänstern.

Jan Guillou nämns mycket kort i slutsekvenserna av den timslånga dokumentären. Gunnar Ekberg berättar om köksbordscenen i Göteborg. Därefter redogör speakern (Roger Magnergård) för avslöjandet i FiB/Kulturfront och säger sedan att Jan Guillou därefter har slagit mynt av det hela. Jan Guillous Hamiltonböcker flimrar förbi.

”Delar av romanhjälten Carl Hamiltons drag och även äventyr är hämtade direkt från den svenska agentens liv. Ett liv som kunde blivit annorlunda om Guillou fått sin vilja fram. Han ville att palestinierna skulle gripa honom”, säger Roger Magnergård.

Därefter läser nästa speaker (Ebba Lindsö?) upp delar ur Jan Guillous hemliga kurirbrev till det till KGB knutna DPFLP, där Jan Guillou instruerar den palestinska underrättelsechefen att Gunnar Ekberg ska gripas nästa gång han kommer till Beirut och förhöras under dödshot.

”Men, eftersom Gunnar kommer ned till dig, tydligen på något uppdrag, anser jag det mycket mer effektivt om du där nere kunde ta hand om förhöret.”

”Han kommer att ha mycket mer skäl att vara rädd för konsekvenserna av att icke-samarbete med dig, naturligt nog, då han är långt ifrån den svenska polisen”, läser speakern, vilket du kan höra här.

Just detta fick alltså flera journalister att ringa upp Jan Guillou och be om en kommentar, varpå Jan sammanfattningsvis hävdade att Gunnar Ekberg var en mytoman. Som om det inte var nog gav Aftonbladet Jan Guillou eget spaltutrymme för en krönika den 22 april 1996 där Janne formligen megakräktes över Gunnar Ekberg.

Det är just denna krönika som SvD senare, i en artikel den 2 maj 1996, refererar till och som uppges vara själva orsaken till att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl påstås vara på väg att inleda en polisutredning mot Gunnar Ekberg. Brottsrubriceringen som kan bli aktuell uppgavs vara förberedelse till mord.

Guillous krönika i AB 22 april 1996.

Guillous krönika i AB 22 april 1996.

Vad skriver då Jan Guillou i sin krönika den 22 april 1996? Egentligen är det faktiskt den mest förfärliga krönikan jag sett från Jan Guillou. Den slår faktiskt till och med den om Göran Kropp och Ola Skinnarmo från 2000.

Men så där efter lite funderande över den äreröriga krönikan med uttryck som ”vimsligt TV-reportage”, att Gunnar Ekberg varit den ”statlige tjallaren” och att han hade ”mytomana böjelser”, att det han sysslat med var ”föga heroiskt”, för att inte tala om hans rapporter, som var ”livfulla” och försvarsmakten ”var korkade nog” att använda sig av dem, för att inte tala om riksdagen som fick ett ”satanistiskt infall” och offentliggjorde en rapport.

Det här var alltså den förfärligaste Guillou-krönikan jag någonsin läst, men efter ett tag började jag analysera och fundera. Själva tesen som Jan Guillou lade fram sammanfattades ju rätt väl i rubriken: ”Agentromantiken jönsade bort brottet”. Problemet var att jag inte fick ihop hans argument.

I ingressen framhävde Guillou att TV-inslaget varit vimsigt. Men jag, som har sett dokumentären många gånger, ser bara något finstämt och eftertänksamt. De brott som Jan Guillou hävdar (spionage och insinuationer om mord) är ju också intressanta påståenden, när vi nu vet att Jan Guillou inte bara är dömd för spionage (1974) utan att han 2009 skulle komma att medge att han arbetat för KGB, vilket fick Expressen att ge honom epiteten Sovjet-agent och KGB-agent, uttryck som till och med PON konstaterat är korrekta benämningar för en period av Jan Guillous liv.

”Det spelades filmmusik från ”Top Gun” och mina böcker förevisades i bild, flygplan exploderade och en atombomb fälldes från ett flygplan. En i och för sig intressant fotnot i den moderna svenska historien jönsades bort i agentromantik”, skrev Jan Guillou 1996.

Problemet är att det inte stämmer. Just Jan Guillous agentromantik är ju precis det som Gunnar Ekberg förklarar inte har med verkligheten att göra. Det ska dock bli dråpligare:

Jan Guillou påstår att musiken som spelas i Verklighetens Hamilton är från Top Gun. Detta lurar läsaren att tro på vrålande elgitarrer och PAH PAH PAH DADAM! 

Jag är ju inte bra på musik, så jag lade ut en eftersökning på twitter med introt från dokumentären och bad folk hjälpa mig. Ingen trodde på att den finstämda gitarrmusiken har något med Top Gun att göra. Själv tyckte jag det lät som Stanley Myers. Ni vet. Han som gjorde den berömda Cavatina.

När jag fick reda på varifrån musiken till Verklighetens Hamilton kom började jag faktiskt gapskratta. Superduperresearchern och allvetaren Jan Guillous hela tes gick ju ut på att Verklighetens Hamilton var en jönsig agentromantisk dokumentär, där det agentromantiska förstärktes av Top Gun-musik och bomber.

Dokumentärmakarna hade faktiskt gjort ett mycket medvetet musikval. Filmmusiken kommer nämligen från den tyska krigsfilmen Das Boot, den som IMDB så träffande sammanfattar som ”The claustrophobic world of a WWII German U-boat; boredom, filth, and sheer terror”, alltså ganska skrämmande nära den värld som Gunnar Ekberg beskriver att han jobbade i som hemlig agent. Några u-båtar finns inte med i filmen, däremot en hel del om dykning, undervattensscener och undervattensattentat.

Hela Jan Guillous tes faller platt. Lyssna själv och jämför! Musiksekvensen ur Das Boot hittar ni här på youtube 9 minuter in i inslaget. Klaus Doldingers musik återfinner ni i Verklighetens Hamilton, lyssna här (ursäkta den sumpiga kvaliteten). Jag har också ut sekvensen kring ”köksbordsscenen i Göteborg” där agentromantiken hänvisas till Jan Guillous egna böcker. Gissar att Jan Guillou upplevde dessa kommenterar som, ja typ ”kränkande”.

Fotnot: För er som vill jämföra med det som är mest likt så har ni Memories från Top Gun att lyssna på här. Påminner bitvis om Das Boot-melodin i slingan, men är i övrigt långt från Das Boot. Måhända för att den kom före – det är fem år mellan låtarna.

 

Publicerat i DPFLP, FiB/Kulturfront, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, KGB, PFLP, Sverige

Guillou påstår att han räddat livet på IB-agenten Gunnar Ekberg

Jag fortsätter på temat om TV4-dokumentären ”Verklighetens Hamilton” av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö som sändes 18 april 1996.  För första gången berättade den då 51-årige IB-agenten Gunnar Ekberg om sin tid som infiltratör av den tidens värsta terroristorganisation, PFLP, och om sin tid i den svenska extremvänstern.

img_4225

Artikel i Aftonbladet 19 april 1996.

Det är en 1 timme lång och lågmäld dokumentär om en hemlig agents liv, oändligt långt ifrån filmvärldens 007. Titeln till trots – i dokumentären poängteras att så som Guillous Hamilton (som springer omkring och skjuter ihjäl folk stup i kvarten) var Gunnar Ekbergs liv inte alls.

Dagen efter att dokumentären sänts i TV4 intervjuar Svante Lidén Jan Guillou i Jan Guillous tidning Aftonbladet. Rubriken blir ”Den riktige Hamilton? Det skrattar Guillou åt”. I ingressen påstås att Gunnar Ekberg ”nu lanseras som verklighetens Hamilton”.

”Struntprat”, citeras Jan Guillou i AB.

Det ges en resumé kring dokumentären. Ekberg citeras för att agentlivet är en roll man lever 24 timmar per dygn. Här berättas om infiltrationen i terroristorganisationen PFLP och umgänget med operationchefen Wadie Haddad, ”‘Doktorn’ som låg bakom massor med flygplanskapningar och mord”.

Att Gunnar Ekberg kommit ens i närheten av Wadie Haddad fnös Guillou åt.

”Hade Ekberg kommit i närheten av Haddad så hade israelerna anfallit med attackplan”, citeras Guillou, som enligt AB:s reporter menar att Gunnar Ekberg läst för många spionböcker (dock ej Guillous egna påpekas det).

Ekberg kan inte hålla isär dikt och verkligheten. Det är hans livs tragedi, åtminstone som officer”, citeras Jan Guillou.

Mig veterligen är Jan Guillou den enda på jordklotet som har ifrågasatt att Gunnar Ekberg lyckades infiltrera kärnan av den tidens mest fruktade terroristorganisation, PFLP. I dokumentären bekräftade Högkvarterets Owe Wadenmark att Gunnar Ekberg infiltrerat PFLP. Utöver detta – blir man officer att ha gjort lumpen som röjdykare undrar jag. Ni som vet får gärna kommentera!

I dokumentären tas Jan Guillous hemliga kurirbrev till underrättelsechefen för DPFLP Abu Leila upp. Många som har läst brevet från årsskiftet 1972/73 och förhöret med Jan Guillou 1973, har förfärats av ord och formuleringar som Guillou använder. Brevet handlar om att den KGB-styrda organisationen DPFLP får ett underrättelseuppdrag av Jan Guillou: att Gunnar Ekberg ska gripas när han nästa gång kommer till Beirut. Han ska förhöras under dödshot.

”Även om jag vill att du ska göra klart för honom att han kommer att bli skjuten, om han inte samarbetar, vill jag inte att han ska skjutas”, skriver den något överdramatiske Jan Guillou

Guillou skriver att fallet Ekberg är något man ska se vetenskapligt och politiskt på. Han ber den till KGB knutna organisationen att sända honom en kopia av förhöret. Instruktionsbrevet avslutas ”Med kommunistisk hälsning”.

I Aftonbladet 1996 erkänner Jan Guillou utan omsvep att han skrivit brevet till Abu Leila. Men istället för att ha försökt initiera tortyr på Gunnar Ekberg, som antagligen lett till hans död, vänder Jan Guillou på det hela. Han har istället räddat livet på IB:s agent! Eller i alla fall kanske!

”Han var redan avslöjad. Hade jag inte skrivit och talat om hur det låg till hade det gått mycket illa. Antagligen räddade jag livet på Ekberg”, citeras Jan Guillou.

Men det är inte sant. Gunnar Ekberg var inte avslöjad för de KGB-styrda organisationerna i Mellanöstern. Det var ju det som Jan Guillou gjorde med brevet till Abu Leila, även om DPFLP och PFLP valde att inte lita på Jan Guillou.

”Den där fransmannen”, som Wadie Haddad sa till Gunnar Ekberg.

Det ska bli mer i Aftonbladet 1996. Det som leder till att biträdande riksåklagare dras in i ett mediespektakel.

Publicerat i DPFLP, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, KGB, terrorism | 2 kommentarer

Guillous Vendetta mot Gunnar Ekberg – drar in riksåklagaren i tv-bråk

Den 18 april 1996 sände TV4 dokumentären ”Verklighetens Hamilton” av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö. För första gången berättade IB-agenten Gunnar Ekberg om sin tid som infiltratör av den tidens värsta terroristorganisation, PFLP, och om sin tid i den svenska extremvänstern.

I ett tidigare inlägg berättade jag om reaktionerna och skriverierna före och efter dokumentären. Det är uppenbart att Jan Guillou var störd av att dokumentären sändes. Orsakerna menar jag är flera.

Jag har sett dokumentären flera gånger. Den är väldigt lågmäld och finstämd där en människa bakom många år av rubriker och löpsedlar, och ett ibland ganska obehagligt liv, med egna ord får berätta om agentens vardag.

Jan Guillous reaktion på programmet var aggressiv och en skarp kontrast till dokumentärens innehåll. Synd av TV4 Play inte fanns på den tiden så att de som missat dokumentären kunnat göra en liten jämförelse och bilda sig en egen uppfattning bortom Guillous mytomananklagelser!

Varför blev Jan Guillou då så arg?

För det första för att Gunnar Ekberg hade fått 50 minuter egentid i den tv-kanal dit Jan Guillou hade vissa kopplingar. Ungefär vid den här tiden ska han bl a ha jobbat för Kalla Fakta. 

För det andra måste Verklighetens Hamilton ha stört Jan Guillous ego eftersom han själv blev beskriven som en nervös typ som ville ha ihjäl Gunnar Ekberg.

För det tredje hade Jan Guillou och TV4 vissa kommersiella intressen som ibland var gemensamma och ibland gick stick i stäv med varandra. 

I SvD-arkivet hittar jag flera intressanta artiklar om filmen Vendetta. Den 14 december 1994, innan biopremiären, har SvD en artikel om hur produktplaceringen står som spön i backen i filmen. Detta nya fenomen skulle vi få se mer av i svenska filmer. Filmen Vendetta sågas rejält i SVD, men hamnar ändå etta på biotoppen. Den 27 april 1996 rapporterar SvD att biofilmen Vendetta inbringat 15 miljoner kronor till TV4.

Den 3 mars sände Tv4 första delen av sex i tv-versionen av Vendetta. Detta kryddades t ex den 9 mars av dokumentären ”Bakom kulisserna: Vendetta” där TV4 varit i Italien och följt filminspelningen. Skådespelarna intervjuas.

Kort och gott: När TV4 sände dokumentären Verklighetens Hamilton om Gunnar Ekberg den 18 april 1996 befann sig Jan Guillou mitt uppe i en massmedialt mysig surfvåg där hans varumärke som framgångsrik författare och tron på honom som kunnig på underrättelse- och säkerhetstjänster ständigt stärktes.

Även om den vanlige tittaren kanske inte tänkte på det fanns här flera saker som måste ha fått Jan Guillou att sätta sitt dagliga intag av franska fina viner i vrångstrupen.

Jan Guillou som själv skrutit vitt och brett om hur nära vän han varit med IB-chefen Birger Elmér fick alltså se Birger Elmér visa sitt stöd för Gunnar Ekberg i dokumentären. Från försvarsmakten ställde högkvarterets Owe Wagenmark upp och bekräftade Ekbergs goda insatser. Dessutom visades Gunnar Ekbergs betyg från försvarsmakten upp.

”Delar av romanhjälten Carl Hamiltons drag och äventyr är hämtade direkt från den svenska agentens liv”, säger speakern. ”Ett liv som skulle kunna blivit annorlunda om Guillou fått sin vilja fram. Han ville att palestinierna skulle gripa honom.”

Guillou påstås inte bara ha plankat ur Gunnar Ekbergs liv! Tittarna får höra Ebba Lindsö läsa ur Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef där Guillou instruerar underrättelsechefen att Gunnar Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot när han kommer till Beirut nästa gång, läs brevet här.

Ekberg berättar också om vad som hände när Jan Guillou sökte upp honom i Göteborg inför IB-avslöjandet 1973. Ekberg berättar hur han lurar i Guillou en förklaring om att han inte alls jobbar för IB, men att IB sökt upp honom för länge sedan. Guillou beskrivs vid konfrontationen som nervös och att han bad om att få låna telefonen var femte minut för att säkra någon utanför att han levde.

(Han) ”gjorde upp en dramatisk bild av sån verksamhet som vida översteg verkligheten, säger Gunnar Ekberg i dokumentären och förklarar att man inte springer omkring och skjuter varandra hela tiden.

Den 19 april ger SvD en resumé av dokumentären Verklighetens Hamilton, som är en ganska bra sammanfattning att läsa. Guillou definieras av Ekberg som en person som förstärker försvarsviljan genom sitt författarskap. Jag noterar dock att SvD satt underrubriken att Guillou ”anklagas för angiveri”.

Den 20 april får Guillou ordet. TT rapporterar att Guillou säger att Gunnar Ekberg är en ”mytoman”.

”Gunnar Ekberg är så långt från Carl Hamilton man över huvud taget kan tänka sig. Gunnar Ekberg är ju en liten angivare”, citerar Kvällsposten honom.

Det är uppenbart att Jan Guillou inte gillar kopplingarna mellan Gunnar Ekberg och hans Carl Hamilton. Det är ju inte så ärofullt att ha plankat ur någons liv. Det är uppenbart att Guillou inte heller gillar att Gunnar Ekberg fått egentid i tv. Jag ler när jag läser uttrycket ”liten angivare”. Ska Guillou säga som både är kort i växten och av många har noterats ha korta armar.

Hur slutar då hela denna historia? Den 2 maj 1996 rapporterar SvD att Dagens Eko på Valborgsmässoafton rapporterat att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl kommer att inleda en polisutredning mot Gunnar Ekberg. Orsaken uppges vara den tv-dokumentär som sänts den 18 april 1996 och att Jan Guillou några dagar senare i Aftonbladet, dels betecknat Gunnar Ekberg som mytoman, dels påpekat att ”Ekberg i programmet faktiskt erkänt delaktighet i brott, spioneri och/eller mord, som ännu inte preskriberats.”

”Det skrev jag som en utmaning till landets åklagare”, citeras Jan Guillou av SvD.

Min tolkning är att han mediestrategiskt skickligt som vanligt vill leda bort uppmärksamheten från sin egen person. SvD uppger i alla fall att Jan Guillou är ”mycket nöjd” med biträdande riksåklagarens beslut.

”Det blir kul att se hur det går”, citeras Jan Guillou som åter låtsas vara professor i juridik och förklarar att IB ”fäste i sin verksamhet inget som helst avseende vid svenska lagar, och saknade all juridisk kunskap. Därför kan en sådan som Ekberg än i dag sitta och prata i TV utan att fatta vad han faktiskt säger.

Den brottsrubricering som kan bli aktuell för den polisutredning som biträdande riksåklagaren ska inleda uppges vara ”förberedelse till mord”.

Jag frågar min man om han någonsin blev hörd av polis eller åklagare, och det har han inget som helst minne av. Något åtal har han inte sett röken av heller.

Enligt ett rykte jag har hört ska biträdande riksåklagaren Solveig Riberstad ha tagit sig för pannan och utbrustit ”Åh, nej. Inte den där Jan Guillou nu igen”.

Tillägg: Vad sägs om mord i dokumentären? Gunnar Ekberg får frågan om han dödat någon och säger att han inte har det.

”Däremot är det inte omöjligt att mina samlade uppgifter har lett till människors död. Det är ett rimligt antagande”, säger han i dokumentären.

Publicerat i Gunnar Ekberg, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 1 kommentar

Reaktionerna på Verklighetens Hamilton på TV4 1996

Nostalgin i arkiven fortsätter. Den 18 april 1996 sände TV4 dokumentären Verklighetens Hamilton. I tidningsarkiven kan vi läsa om hur programmet av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö presenterades, bland annat i SvD-arkivet.

”För första gången får vi möta den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton. Mord, vapen, kapningar och sprängningar var en del av hans vardag. Idag lever han ett helt annorlunda liv. Roger Magnergård och Ebba Lindsö har mött honom och nu är han beredd att berätta sin egen historia, står det i radio- och tv-arkivet och i SVD-arkivet. 

En annan tidning, jag tror den är från Aftonbladets tv-bilaga väljer det kortare:

”Reportage om den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton.”

Aftonbladet slår dock på stort i tv-bilagan. I en kortartikel med rubriken ”Vem är den riktige Hamilton?” och introduktionstexten ”Jan Guillous superagent har funnits i verkligheten!” får vi veta mer vad det handlar om. Gunnar Ekberg fick dock inte vara i bild. Han ersattes av Stefan Sauck i sotarmössa med målat ansikte och k-pist. I artikeln kan vi läsa att ”denne svenske underrättelseofficer”, nu 51 år, träder fram för första gången och berättar om jobbet att infiltrera ”palestinska terroristorganisationer på 1970-talet”, om terroristen Carlos Schakalen och om hur svenska försvaret kartlade vänsterrörelser. Han uppges också avslöja att alla illegala operationer godkändes av statsledningen, inklusive statsministern (Palme) och ÖB. 

Aftonbladet drar på för fullt med ytterligare en artikel, signerad Nils Sundström. Där intervjuas Roger Magnergård om dokumentären. Likheterna med Hamiltonfiguren tas upp.

”I ‘Vendetta’ springer Carl Hamilton omkring med vapen och hämnas, men så arbetar ju inte en spion. Vi vill skildra hur en spion arbetar”, säger Roger Magnergård till Aftonbladet.

Bland annat ska vi få höra hur välkända flygbolag betalar miljontals dollar för att slippa bli utsatta för terroristdåd. Här kommenteras återigen att statsledningen var med på vad IB sysslat med

”Svenska staten finns med i dokumentären och bekräftar vad han (Ekberg) sysslat med”, lovar Roger Magnergård.

På frågan om varför Gunnar Ekberg väljer att träda fram blir Magnergårds svar att Gunnar Ekberg levt med det här i hela sitt liv. Att berätta är ett sätt att bearbeta och bli kvitt det en gång för alla.

Expressen gör en mera saklig skildring. Bara rubriken dagen efter programmet sänts, signerad Jan-Olof Bengtsson, säger allt: ”Verklighetens agent är ensammast i världen”. Ingen glamour och rakt på sak om ett skitigt jobb utan hjältegloria. Gunnar Ekberg vet inte mer om kicksparkar än vad han sett på bio och ibland var han så rädd att händerna skakade. Gunnar Ekberg levde i verkligheten, slår Jan-Olof Bengtsson fast:

”Agenten är alltid ensam. Den ensammaste bland de ensamma”, citeras Gunnar Ekberg.

I artikeln får vi veta att Gunnar Ekberg inte tror på terror men på demokrati. Han berättar om infiltrationen av extremvänstern och hur de hade förtroende för honom, så till den milda grad att han fick egna nycklar. Vissa påståenden om inbrott kan alltså viftas bort. Med egna nycklar behöver man inte göra inbrott.

Gunnar Ekberg berättar också i Expressen för läsarna om hur han kom att bli en nära medarbetare till terroristledaren Wadie Haddad, som räknas till den moderna terrorismens skapare. Det var denne PFLP-ledare som kom på att det var enklare att utpressa flygbolagen istället för att kapa flygplanen.

Jag minns att han alltid släpade på en väska fylld med dollarsedlar, berättar Ekberg i Kvällsposten.

Även berättelsen om hur PFLP lyckades laminera sprängmedel i barnkläder berättas i Expressen. Den finns med i dokumentären, som är mycket sevärd.

Det som är intressant med Kvällspostens artikel är att journalisten redan här, 1996, gör en koppling till Blekingegadeligan. Jan-Olof Bengtsson noterar att det är PFLP som också planerade att kidnappa Jörn Rausing i Lund. Om detta nämns inget i dokumentären, så det uppfattar jag var ett klokt reflekterande av en duktig journalist.

Jan-Olof Bengtsson tar också upp Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP (står felaktigt Al Fatah i artikeln). Brevet om att Ekberg bör gripas och förhöras (under dödshot).

Ekberg berättar också om hur Jan Guillou inför IB-avslöjandet kom hem till honom i Göteborg (står felaktigt Lund i artikeln). Jan Guillou uppträdde nervöst

”Han hade ett slags signalsystem som innebar att han måste ringa var femte minut för att tala om att han var okey. Det var nästan komiskt”, berättar Ekberg för Kvällsposten.

Kvällsposten lät Jan Guillou komma till tals i en artikel signerad KvP/TT. I artikeln ”Jan Guillou: En mytoman och angivare” får vi veta att Gunnar Ekberg inte alls ser sig som en Carl Hamilton. Jan Guillou håller med, konstaterar Expressen. Att Gunnar Ekberg skulle vara lik Carl Hamilton var det löjligaste Jan Guillou hört på de senaste tjugo åren. Jan Guillou hävdar att han inte haft någon militär förebild till romanfiguren.

Gunnar Ekberg är så långt från Carl Hamilton man över huvud taget kan tänka sig. Gunnar Ekberg är ju en liten angivare, citeras Jan Guillou.

Vidare får vi veta att Jan Guillou och Gunnar Ekberg ätit lunch i Malmö ett par år tidigare. Det var alltså under Guillous tid med Rekord-Magasinet (min anmärkning). Enligt Jan Guillous version ska de två ha talat ”om gamla tider”. Jan Guillou ”bedömer sin gamle antagonist som mytoman” kan vi läsa och Jan Guillou citeras för att Ekberg ”har levt i en fantasivärld” vilket gjorde att rapporterna till IB och Säpo blev som de blev.

Jag passade på att fråga min make om mötet i Malmö. Så här blev svaret:

Vi möttes på gatan av en slump. Jag tror han bodde i närheten av där jag bodde på Fersens väg. Han bjöd in mig på lunch på det som i dag är Atmosfär. Samtalet gick ut på att han skröt om sitt skrivande. Att han nu höll på med ett manus som han trodde jag skulle vara intresserad av och som han gärna ville att jag skulle läsa och ha synpunkter på. Av detta blev dock intet. Sedan uttryckte han sig kryptiskt, något konstigt om att han ville veta mer om vad vi vetat om ryssarnas verksamhet i Sverige. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med honom.”

Enligt Gunnar Ekberg har han dock träffat Jan Guillou vid mer än ett tillfälle efter IB-avslöjandet 1973. En dag, troligen i början på 80-talet, ska Gunnar Ekberg och en AD-kompis ha varit i Köpenhamn. De blir invinkade på d’Angleterre där Jan Guillou satt med journalisten Göran Skytte.

”Vi bjöds rikligt med vin och Jan skröt för Skytte om att ‘här är en äkta agent'”, säger Gunnar Ekberg.

Som Ekberg minns det var lunchen med Guillou någon gång på 80-talet, troligen i början av årtiondet. Händelsen i Köpenhamn likaså. Gunnar Ekberg stötte också på Jan Guillou och Leif GW Persson en gång på en flygplats. Enligt Gunnar Ekberg ska Jan Guillou ha skött presentationen.

Det var något om att jag var en äkta agent och att GW var en riktig professor. Jag tror att GW måste ha sett lika besvärad ut som jag var, säger Gunnar Ekberg.

Denna blogg är nördig. Jag vet. Men visst är det intressant att se hur Jan Guillous bild av Gunnar Ekberg förändras. Om vi går tillbaka till FiB/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt Gunnar Ekberg som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.”

Notera att Jan Guillou och Peter Bratt våren 1973 skildrar Gunnar Ekberg som skicklig. Ord som ”effektiv” och ”betydelsefull” används också. 

Detta ändras dock den 16 maj, då Jan Guillou anklagas för terroristkontakter och att han agerat för att Gunnar Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot.

”Detta är något som militären hittat på” säger Jan Guillou till SVT:s reporter. På frågan om hoten mot Ekberg svarar Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Gunnar Ekberg gick från skicklig och effektiv till en som hittar på på bara några dagar. Jan Guillous ”mytoman-anklagelser” tror jag mig kunna datera till just denna TV4-dokumentär 1996.

Har du tänkt på att så länge Jan Guillou fick ha scenen för sig själv, så länge hovsamma svenska journalister lät honom vara förste och ende uttolkare av IB-affären, Carlos Schakalen och en massa annat som han inte kan något om så verkade Jan Guillou nöjd. Gunnar Ekberg kunde bjudas på både vin och lunch.

Det lite mer vänskapliga försvann snabbare än blixten när Gunnar Ekberg en enda gång framträdde i media och därtill på något så lusfräckt som egentid i hela 50 minuter utan att försteuttolkaren Jan Guillou fick kommentera.

För er som undrat varför jag skriver så mycket om Jan Guillou, så vill jag bara påpeka att ni missförstått allting. Jag skriver inte alls om Jan Guillou. Jag skriver faktiskt berättelsen om när en stor andel svenska journalister i årtionden hovsamt låtit Jan Guillou ständigt ha egentid i tv, radio och tidningar om IB-affären och mycket annat kring Säpo och underrättelsetjänsten. Var i hela fridens namn var era kritiska frågor? Varför lät ni inte andra också komma till tals? Är det inte en skyldighet som journalist att höra mer än en sida?

Kanske vi ska fråga oss om vi blev så mycket klokare av att i princip ständigt bara få höra en komma till tals, och då en man som ständigt stöpt om sin version av Sanningen.

Det finns naturligtvis journalistiska undantag i denna pinsamma del av svensk mediehistoria, men tyvärr är de få. Roger Magnergårds och Ebba Lindsös dokumentär blir således ett undantag i det svenska mediehistoriska landskapet.

Publicerat i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Blev Staffan Beckman kränkt när Ulf Bjereld anonymiserade honom i Säkerhetstjänstkommissionen?

Har du tänkt på hur överdrivet Ulf Bjereld anonymiserar personer som avlyssnats av Säpo i sin rapport till Säkerhetstjänstkommissionen? Antagligen inte. Det ska till en nörd för att verkligen se detta.

För er som behöver en bakgrund: 1999-2002 fanns en statlig myndighet, Säkerhetstjänstkommissionen, SÄKO. Den var inrättad av regeringen Persson med uppdrag att bringa klarhet om de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet inom Sverige efter andra världskriget. Kommissionen skulle sätta in säkerhetstjänsternas verksamhet i sitt historiska sammanhang, hette det. En av de experter som tillsattes till kommissionen var Ulf Bjereld.

Vad Ulf Bjereld var expert på som meriterade honom för uppdraget inom SÄKO har fler än jag undrat över, bland annat ledarskribenten PM Nilsson, som 2006 publicerade Vem är Ulf Bjereld? i Expressen.

Mycket talar för att det inte var kompetensen utan partiboken som avgjorde valet av Bjereld till SÄKO. Han hade tillhört det extrema Kpml(r) men i mitten på 80-talet bytt till (S). Det var då karriären tog fart.

Partibytet till trots, en genomläsning av Ulf Bjerelds statliga rapport Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 visar tydligt att hans hjärta fortfarande klappar för sina gamla ideologiska trosfränder. Han agerar verkligen som en politisk ”gatekeeper” och skyddar personer som blivit avlyssnade. En av dessa är T.E.

I Bjerelds rapport får vi veta att T.E är misstänkt för medhjälp till förberedelse för sabotage och att hans kontakter med palestinska terrororganisationer skulle utrönas. Det finns kopplingar till Svarta September. T.E ska företräda en politisk inriktning som sympatiserar med PFLP, konstaterar Bjereld. 

Men vem är då T.E.? Ulf Bjereld berättar inte utan lägger fram det hela som om det mesta är nys som kommer från Gunnar Ekberg, hemlig agent som jobbar för IB, och en vimsig flygvärdinna.

”Däremot är argumentationen för att (T.E.:s) telefon bör avlyssnas återigen mycket tunn. Till stor del består den av diverse enskildheter och påståenden ur Gunnar Ekbergs rapportering. Bland annat påstås att T.E. skulle ha varit delaktig i förberedelsearbetet för ett sabotage i Västtyskland 1976, att han i Sverige sammanträffat med PFLP:s Europachef, att J.S. fanns i hans vänkrets samt att en svensk flygvärdinna på ett kapat plan berättat att en av kaparna sagt sig ha en vän i Sverige och beskrivit denne på ett sätt som förde tankarna till T.E. Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott” för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen.” 

Varför påstår Ulf Bjereld att Gunnar Ekberg lämnat information om T.E.:s planer på sabotage i Västtyskland 1976? Det faller på sin orimlighet, eftersom Gunnar Ekberg tre år tidigare blivit bränd som agent i och med att han hängdes ut i Fib/Kulturfront med namn och bild. Gunnar Ekberg hade våren 1973 flytt utomlands och levde under hemlig identitet då PFLP hade hotat att mörda honom. Han kan knappast ha vetat något om T.E.:s eventuella planer för 1976 i Västtyskland!

J.S. är Ulf Bjerelds benämning på ”Sjuksköterskan J.S”, ytterligare en av outgrundlig anledning anonymiserad person. Vad Ulf Bjereld undanhåller för läsarna är att hon inte alls är sjuksköterska utan vid de aktuella avlyssningar på 1976-77 både läkare och ägare till Haganäshemmet AB, som var en privat långvårdsverksamhet i Älmhult. Därtill var hon sedan 1976 hustru till PFLP-ledaren Marwan el Fahoum. Det är hennes namn och adress till Haganäshemmet i Älmhult som hittas på den av Carlos Schakalen mördade avhoppade PFLP-mannen Michel Moukarbal i Paris 1975. Enligt Säpo ska hon ha arbetat som kurir för PFLP så tidigt som 1972. Uppgiften kommer troligen från det hemliga kurirbrev som Gunnar Ekberg gick med hösten 1972 från terroristledaren Wadie Haddad till Saima Jönsson i Malmö. Vår mystiske T.E. var alltså vän med en person som stod PFLP nära och som därtill var terroristledarhustru! Just sådana här kopplingar undanhöll Ulf Bjereld.

Kommissionen hade i uppdrag att vara försiktiga med sekretessbelagd information, men då Saima Jönsson 1988 hade ställt upp med namn och bild i både Expressen och Aftonbladet, samt blivit intervjuad av Sydsvenskan med namns nämnande, och kommenterat Säpos uppgifter om hennes PFLP- och Carlos-kopplingar så kan man ju faktiskt tycka att sekretess var ganska överflödig.

Notera att Saima Jönsson benämns J.S. Omvända bokstäver. Vi återkommer till detta när vi tittar närmre på T.E. För det kan ju inte vara någon annan än Staffan Beckman. sTaffan bEckman. 

I första delen av den danske journalisten Peter Øvig Knudsens Blekingegadeligan kan jag på sid 130 i pocketupplagan läsa att två revolutionära danskar hösten 1969 åkt ner till Jordanien för att söka kontakt med ”de revolutionära palestinierna i Jordanien”. De sammanstrålar med en av de två grundarna av PFLP, George Habash, som berättar för danskarna att de, förutom svensken Staffan Beckman, är de första västeuropéer som sökt kontakt med dem.

Staffan Beckman berättar själv i sin kortroman Habers testamente, som kan laddas ner på Marxistiskt arkiv, hur allt går till. 2006 fick han ett samtal från Peter Øvig Knudsen. Staffan Beckman bekräftade det påstådda. Jovisst kom han ihåg de unga danskarna.

”Jag tillägger att de var väldigt sympatiska och gulliga och att jag senare många gånger undrat om de kom att ingå i rånarligan – en i mitt tycke beundransvärd form av solidaritet”, skriver Beckman.

Klart och koncist. Staffan Beckman tycker att Blekingegadeligans brutala rån är något fint eftersom det har med solidaritet att göra. Pengarna, 20-25 miljoner, påstås gå till PFLP:s kamp. Att Staffan Beckman blivit övervakad ser han inte som konstigt.

”tog det bara för givet att de (och andra) ville ha koll på en person som har ‘samröre’ med såväl KPMLr som en palestinsk terroristorganisation”, skriver Staffan Beckman i Habers testamente, där han beskriver att han i tjugofem år har ”arbetat som en nära vän och kamrat till PFLP”. 

Habers testamente är ostrukturerad och bitvis osammanhängande. Man behöver vara påläst för att hänga med. Förutom en slags trohets- och kärleksförklaring till PFLP ger Staffan Beckman inblick i andra relationer. Pappan, mamman. Staffan Beckman åker till Israel iklädd ”flickaktig behå” som putar under hans tröjor. Eller är det den fiktive ”Haber” som gör det? Var gränsen mellan fakta och fiktion går är svårt att säga.

I romanen går Staffan Beckman omkring och spanar på journalisten Ewonne Winblad, hon som satt i Säkerhetstjänstkommissionen och som förhört, eller möjligen ”intervjuat”, Staffan Beckman själv. Hennes fyllighet faller honom i smaken. De har en gång i tiden jobbat ihop på radion, och visst umgänge ska ha skett på den tiden. Numera påstår Staffan Beckman att Ewonne Winblands make, rymdreportern Lennart, har svarta ögon när de stöter på varandra på stan.

Fascinationen för Ewonne Winblad fortsätter. Hon har ställt frågor till honom under förhören som gör att han förstår att hon vet mer än vad han gör. Han tycker sig se frågor i hennes ögon. Hon vill veta mer. Staffan Beckman, som säger sig ha varit ointresserad av vad som finns i Säpos arkiv om honom, begär nu att få se handlingarna. Han får av Riksarkivet veta att det är fyra mappar. Han får till slut år 2008 se 100 sidor, varav en del är maskat.

På sidan 41-43 i Habers testamente finns en redogörelse för vad Staffan Beckman säger sig ha fått se på Riksarkivet. Detta är fylligare och stringentare än vad Ulf Bjereld ger oss i Säkerhetstjänstkommissionens rapport. 

Naturligtvis måste vi lägga in en brasklapp eftersom Staffan Beckman kallar det här för en roman. Därför att det är fullt möjligt att han skarvar eller undanhåller. Han säger sig ha suttit i fem timmar på Riksarkivet och läst om sig själv. Men ändå. Han nämner personer på Riksarkivet, inte bara vid namn utan även i ett fall med ett korrekt smeknamn. De tre sidorna med påstådd information från Säpo är… väldigt ”säpoaktiga” i sitt språk. För att ta ett exempel:

”Beckman är känd som en välinitierad PFLP-medlem som har kontakt med framstående ledare för den palestinska terrororganisationen PFLP samtidigt som han står i kontinuerlig förbindelse med såväl svenska som utländska PFLP-medlemmar”. 

Om detta verkar Beckman inte ha något emot att det står i hans akt. Rapporteringen om Björnidet, som varit så omstritt, omfattar 11 rader. Är detta den exakta rapportformuleringen är det ju lysande att den publicerats, eftersom det spritts så mycket tyckande om något som få har fått se vad som egentligen framfördes. Jag tycker det låter ganska sakligt rapporterat.

Till skillnad från Ulf Bjereld bjuder Staffan Beckman på ett namn för PFLP:s europachef: Manif Abu Rish. Är det ett verkligt eller påhittat namn? Vi vet inte.

Staffan Beckman erkänner att han skrivit rekommendationsbrevet till Gunnar Ekberg, men Beckman menar att han blivit lurad. Rekommendationsbrevet kan bara vara det till PFLP, det som öppnade dörrarna till terroristorganisationens innersta kärna.

Minns ni att Ulf Bjereld skrev ”Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott”för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen”. Av Staffan Beckman får vi veta vad det verkligen stod:   

”Uppgifter föreligger att B. sedan 1967/68 skall ha varit knuten till PFLP då han undersökt möjligheten att komma i kontakt med dåvarande AB Svenska Brott för anskaffning av falska pass och vapen vilka han tänkte vidarebefordra till PFLP.”

Falska pass var intressant då, och är det än i dag för allt från flyktingsmugglare till IS-terrorister. Staffan Beckman har i alla fall dåligt samvete i sin ”roman” för han har faktiskt ljugit om passet för Ewonne Winblad. Exakt vad han ljugit om framgår inte.

Staffan Beckmans bok är underlig. Vad vill han säga egentligen? På något sätt får jag faktiskt intrycket av att han möjligen är lite sur på Ulf Bjereld.

Jag får intrycket av att Staffan Beckman inte alls hade haft något emot att bli nämnd med namn i Säkerhetstjänstkommissionens rapport.

Kanske tycker han att Ulf Bjereld var lite väl hafsig och slarvig i sin beskrivning. Sabotageplanerna i Västtyskland var ju till exempel inte 1976, som Bjereld skriver, utan enligt Beckman, som läst Säpos rapport, 1972. För att bara nämna något.

Visst är det intressant att Staffan Beckman faktiskt helt ignorerar Ulf Bjereld. Staffan Beckman har bara ögonen för Ewonne Winblad. Det är hon som läst Säpos rapporter. Det är hon som vet allt, menar Staffan Beckman. Inte ett ljud om Ulf Bjereld. Han som faktiskt skrev rapporten. 

Publicerat i IB-affären allmänt, Säpo, Sverige | 1 kommentar