Nej, Guillou, det var inte 1 dokument Expressen hade

Det var länge sedan jag bloggade om vad Jan Guillou hittat på. Orsaken att det är så länge sedan sist är flera. De flesta kan sammanfattas med att det gäller att orka. Resten av argumenten kan vi lämna därhän.

Nu har Jan Guillou i alla fall kläckt ur sin en krönika i Aftonbladet som faktiskt är värd att ge lite energi. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har meddelat sin avgång. Guillou är inte bara glad att han ”slutar”. På två ställen i texten hävdar han dessutom att Mattsson är sparkad. Den svenska journalistkåren borde gräva i bakgrunden, hävdar Guillou.

”Men här låtsas kåren inte ens om att det finns något att gräva i eller upplysa läsarna om”, skriver Guillou på sitt typiska guillouska manér.

Guillou har alltså inte påstått att Mattsson gjort något alldeles förfärligt, skandalöst, skamligt eller kanske kriminellt. Han insinuerar bara att det eventuellt kan vara så. Han sår idén om en stor konspiration som vi i hela journalistkåren ingår i. Vi skyddar Mattsson från den granskning som medborgarna borde få ta del av.

Men det finns ju ett alternativ. Kan det måhända vara så att Thomas Mattsson vid 48 års ålder och efter 10 år som chefredaktör på Expressen tycker det är dags att hitta på något annat? Och att Expressens ägare är eniga om att det kommer en dag då en chefredaktör ska bytas ut?

Sedan är det ju det där med alla felen i krönikan. Det är ju det jag knappt orkar gå igenom. Vi kan väl ta ett axplock.

1. ”När jag kom hem hängde en Expressenreporter på låset. Man hade fått ut ett avhemligat dokument från Riksarkivet och nu fick jag vid mitt köksbord ta ställning till innehållet”, skriver Jan Guillou.

KOMMENTAR: Guillou försöker här förringa materialet som Expressen fick ut 2009. Läsaren ska förledas att tro att det är ”ett papper”. Här på bilden i Expressen från 2009 kan man se att det är många sidor Guillou får titta på.

Det hör till saken att jag informerats om att Guillou själv försökt få ut samma material som Expressen fått ut från Riksarkivet/Arninge där Säpos avställda akter finns. Det ska han inte ha fått, eftersom det visade sig att handläggaren på Riksarkivet gjort fel och lämnat ut för mycket.

Vidden av vad Expressen de facto fick ut känner Guillou alltså inte till, men det rör sig alltså inte bara om delar av Arne Lembergs akt utan även om minst två KBG-officerares akter varav den ene var Jan Guillous KGB-handläggare Jevgenij Ivanovitj Gergels akt. Min bedömning är att Expressen fick ut långt över 100 sidor från Riksarkivet. Kanske ända uppemot 200-300 sidor.


2. ”Dokumentationen från Säpo visade att en av mina bästa vänner i livet, Arne Lemberg, hade angett mig som KGB-spion vid ett personligt besök uppe på Säpo år 1967”,
skriver Guillou.

KOMMENTAR: Lemberg gjorde inte 1 besök på Säpo. Han gjorde 2 besök, närmre bestämt den 14 och 17 april 1967. Lemberg berättade om Guillous kontakter med sovjetiska ambassaden, som han betecknade som ”mystiska”. Begreppet ”olagliga” kontakter användes också av Lemberg, som faktiskt hävdade att källan till att Guillou begått olagligheter (olovlig underrättelseverksamhet) var Guillou själv.

Säpo lyssnade på vad som berättades, det vill säga att Jan Guillou gärna ville göra reportage i Sovjetunionen och när hans arbetsgivare fick en öppen inbjudan från ambassaden tog han chansen och gick på partyt. Därefter berättade Guillou för Lemberg om att han fått i uppdrag att skriva en artikel om Nordiska rådet genom att bland annat sammanfatta arbetsgivaren Expressens material, göra kompletterande intervjuer och sedan överlämna det till ”ryssen” (Gergel), som skulle ge honom betalt. Chanserna att få åka till Sovjet skulle alltså öka om artikeln skrevs.

Lemberg, som också var på väg till Expressens arkiv för att gräva fram lite material, ska då ha menat att det var ”olagligt” och ”stod i strid med de principer, under med vilka de arbetade på tidningen” (Fib/Aktuellt). Lemberg ska ha varnat Guillou för vad som skulle hända om förhållandet till ryssen kom till tidningens kännedom, något som Guillou viftade bort.

Lemberg visste att APN var inblandad i mottagandet av Guillous artikel och att Guillou fått 800 kronor i ersättning. Guillou skröt också för Lemberg om hur han hade konspirativa möten med ”ryssen”, som bland annat informerat Guillou om vilka krogar som var bannlysta att gå då man lättare blev upptäckt av Säpo.

Min bedömning är att Guillous påstående om att Lemberg anger Guillou som ”KGB-spion” inte håller. Kanske främst för att ordet ”KGB” aldrig nämns i samtalen med Lemberg. Jag uppfattar inte att Lemberg förstod sig på underrättelsekartan, till exempel att nyhetsbyrån APN (dagens Russia Today) vid den här tiden var en täckorganisation för KGB och att till exempel Gergel var KGB-officer. Det Lemberg rapporterar om är snarare observationer och pusselbitar som sedan kan läggas till annan information som kunde vara av intresse för Säpo.

Denna helhet känner Guillou själv inte till, ty utredda personer har icke förmånen att få läsa sin egen hemligstämplade akt. Dessutom noterar jag att Guillous formulering faller platt till marken, den att ”Säpo tog visserligen inte angiveriet om KGB på allvar, insåg väl att det bara var frågan om ännu en journalist som skulle ”avslöja” KGB.” Lemberg hade ju aldrig nämnt ordet KGB.


3. ”Mitt misslyckade mellanhavande med KGB hade i så fall ”avslöjats” sju år tidigare av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen
”, skriver Guillou.

Påståendet är en omöjlighet, eftersom Säkerhetstjänstkommissionen enligt lag var förbjuden att göra avslöjanden om både svenska och utländska ”spioner” och ”hemliga agenter”. Det enda Säkerhetstjänstkommissionen hade rätt att göra var att klargöra om svensk underrättelse- och säkerhetstjänst hade kränkt svenska medborgares mänskliga rättigheter genom att övervaka dem alldeles på tok för mycket.

För att säkra själva angreppssättet rekryterades påstått ”oberoende” experter som oftast fullständigt saknade kompetens på ämnet underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Minst två av dessa forskare var eller hade varit medlemmar i partier till vänster om socialdemokratin. En av dem hette Ulf Bjereld, och var en f d medlem i kpml(r), det vill säga ett extremistparti där r-et står för ”revolutionär”. På 80-talet lämnade Bjereld r-arna för att bli socialdemokrat. Med ny partibok och utan att förändra sina åsikter tog nu karriären fart. Som av en händelse trummar Bjereld ihärdigt i sin forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen in att hans politiska själsfrände Jan Guillou inte var att betrakta som något annat än journalist!

Det bör poängteras att Säkerhetstjänstkommissionen dubbelt upp tog avstånd till Ulf Bjerelds rapport. Dels genom att poängtera att rapporterna var något forskarna själva fick stå för och som inte Säkerhetstjänstkommissionen ställde sig bakom. Dels genom att ledamoten i Säkerhetstjänstkommissionen, justitierådet Anders Knutsson som 1993-98 varit ordföranden för Högsta Domstolen, lät diarieföra en PM där skarp kritik riktades mot Ulf Bjerelds slutsatser rörande övervakningen av Saima Jönsson, som Ulf Bjereld ivrigt hävdade var vit som snö trots att hon vid tillfället för övervakningen var gift med terroristledaren Marwan el Fahoum som bedrev terroristverksamhet i Skandinavien.

4. ”Säpo hade därtill vid två tillfällen prövat frågan om jag skulle betraktas som journalist eller ”agent” i det sammanhanget och kommit fram till att jag var journalist”, påstår Guillou.

Nu börjar jag verkligen gäspa. En person som varit utredd av Säpo får inte glo i sin egen akt hur som haver. Således har Guillou inte en susning om hur många gånger åklagare har tagit tag i hans fall och bedrivit förundersökning. Det är helt uppenbart att Guillou inte har en aning om vidden av Säpos utredningar av honom, och vad dessa slutat i för slutsatser. Ett vet jag i all fall. Säpo ägnar sig alltså inte åt att bedöma yrkestillhörigheter, till exempel om någon är journalist eller inte. Säpos uppdrag är att förebygga och beivra brott. Punkt.

FOTNOT: I en tidigare version har jag hänvisat till att Lemberg varnat Guillou under den tid de jobbade på Expressen. Efter påpekande från Jan Mosander om att Lemberg kom till Expressen först 1967 har jag läst om texten. Händelsen ska alltså ha inträffat när Lemberg och Guillou varit på väg till Expressens arkiv, vilket jag tolkat som att de jobbade på Expressen. Rätt ska tydligen vara att de jobbade på Fib/Aktuellt vid den här tiden.

Publicerat i Uncategorized

Rätt tänkt av Snedtänkt om IB-affären

I våras blev jag tipsad om att min man Gunnar Ekberg nämndes i en pod av Kalle Lind. Jag lyssnade och tänkte tipsa om innehållet, men har glömt av det. Men nu så. Lyssna! Det är riktigt riktigt bra.

Kalle Lind hade bjudit in statsvetaren Nils Gustafsson och tillsammans gjorde de två program sina absoluta favoriter bland politiska skandaler. En top tio helt enkelt från 50-talet fram tills i dag. Sammanlagt är det nästan tre timmars snack och jag är imponerad över hur pålästa de är.

IB-affären kommer som plats nummer 5 och inleder Om politiska affärer del 2. Samtalet börjar med påståendet att både Kalle Lind och Nils Gustafson kommer ihåg IB-affären, för att i nästa andetag konstatera att det faktiskt är en omöjlighet då de ju är födda 1975 och 1979 och rimligen inte kan minnas någonting. Men det är något speciellt med IB-affären. Den har hållits vid liv i den politiska debatten så att väldigt många tror att de var med där och då.

Presentationen av affären och dess aktörer är initierad och underhållande på en gång och funkar både för den som tror sig veta något om IB-affären, och för den som inte alls känner sig kunnig på området. Hälsosamt håller sig samtalet lite reserverat till de olika aktörerna.

Jag småler när Guillou presenteras som den som fått väldigt många plattformar för att berätta sin version av IB-affären om och om och om igen. När Gunnar presenteras är det på ett relaxat säga. Gunnar är Malmöit, som håller spionvandringar i Malmö. Därefter nämns att han skrivit en bok.

”De ska ju ändå dö, som kom 2009”,
säger Kalle Lind. ”Jan Guillou har avfärdat den som mytomani, tro det eller ej.”

”Jag tror att Gunnar Ekberg har avfärdar Jan Guillou som mytoman”, svarar Nils Gustafson.

”Se där. Så då står ord mot ord”, svarar Kalle Lind.

Efter att ha avklarat att parterna är oeniga om hur saker och ting gått till lämnar Lind & Gustafson föredömligt detta tjafs och går in på själva affären. Det är en njutning att höra hur paret Lind & Gustafson samtalar och kompletterar varandra, rättar om något glöms bort eller sägs fel. Det är inte lätt att navigera mellan alla versioner som har lagts fram om vad som hänt och inte hänt men Snedtänkt gör det med bravur.

Fast det bör påpekas en sak: Gunnar har faktiskt aldrig honom veterligen avfärdad Guillou som mytoman.

”Det behövs inte”, låter han hälsa.
_________

p.s. I den första delen Om politiska affärer del 1 får vi höra om Haiby-affären och skandalen kring Florence Stephens. (men som fd Vederslövsbo fick jag dock lägga in en vänlig protest å twitter om Husebyskandalen. Det var dock uppenbart att någon i studion halkat på tungan om vem som var vän med Oscar II)

Publicerat i Uncategorized

Magnus Ranstorp och Lena Olin som ”hämnades” i Sommar

År 2015 föreslog jag Sommar i P1-redaktionen att de borde ha med terrorexperten Magnus Ranstorp som sommarpratare. Fyra år senare gjorde de slag i saken. Det var verkligen på tiden! För ett par år sedan gjorde jag en granskning av vilka ”ur ett underrättelseperspektiv” som fått göra Sommar i P1 sedan 1959.

Statistiken var bedrövlig. 1959-2013 hade alltså:

– I Sverige dömda för spionage fått göra 5 program
– I Sverige verksamma för Säpo fått göra 1 program
– För Sverige verksamma underrättelseagenter hade fått göra 0 (noll) program
– Dessutom skulle två för terrorbrott i utlandet dömda personer år 2013 få göra 1 program

Nu har alltså statistiken förbättrats något. 2018 fick till exempel den nye rikspolischefen Anders Thornberg berätta om sin tid som Säpochef. Offren och de anhöriga och berörda hade också fått höras genom program av Magnus Falkehed (kidnappad journalist i Syrien), Ebbas pappa (anhörig till terroroffer) samt även Malin Persson Gioulito (om att bo i en stad där hotet från terrorismen är påtaglig).

Jag lyssnade på Magnus Ranstorps program i går. Flera år tidigare hade jag gjort ett porträtt på honom för Skånska Dagbladets räkning och kände därför igen en hel del. Då hade jag undrat varför en påg uppväxt på småorter valt terrorismen som sitt intresseområde. Det var då jag fick veta att pappan varit socialchef. Mannen med det avsågade hagelgeväret och den lille Magnus som skulle krypa under fönstret hade jag med i min artikel.

Beskrivningen i Sommar av mottagandet av Rosengårdsrapporten var nedtonad och reflekterande. Det var därför med förvåning jag läste DN:s Mia Holmgren recensera programmet.

”Mot slutet förvandlas Ranstorp till politisk agitator och nu ger han igen för gamla oförrätter”, skrev hon trosvisst.

Själv hade jag inte hört en tillstymmelse till politisk agitation. Den påstått hämndgirige Ranstorp var inte heller något jag fått uppfattning om. Istället hörde jag en av många berättelser jag känner till om hur Rosengårdsrapporten togs emot. Mängder av rapporter och statliga utredningar har lagts fram, men Rosengårdsrapporten hamnade i en genre som fick ett mycket speciellt bemötande.

Den politiska agitationen låg inte hos Ranstorp i programmet. Den låg faktiskt hos kritikerna från de akademiska kretsarna och hos enskilda journalister, som uppenbarligen av ideologiska skäl inte tyckte att rapporten passade deras smak.

Är Sommar i P1 ett lägligt tillfälle för att spy ur sig gammalt groll och hämnas mest hela tiden? Jo ibland påstås det så, men det är faktiskt annat ljud i skällan sedan år 1979 då den i Sverige spiondömde Jan Guillous sommarprat fälldes i Granskningsnämnden. Han hade nämligen påstått att Per Albin Hansson tagit emot mutor, bland annat av hans morfar.

Numera nagelfars alla manus och jurister är med och stryker saker och ting. Man får absolut inte säga vad man vill. Inga personangrepp tillåts. Producenter ledsagar sommarpratarna för att höja lyssnarupplevelsen. Ändå dyker de upp. Påståendena om att sommarpratarna ägnar sig åt hämnd.

Kommer ni ihåg Lena Olins inslag från 2015? Där berättade hon om en livspartner hon haft (inget namn nämndes). Vi lyssnare fick höra om ”känslan av att vara i samma rum med den man älskar och samtidigt frukta för sitt liv”. Hon hade kommit med blåmärken till inspelningen av Varats olidliga lätthet (vilket var ett problem för hon hade ju nakenscener). Lena Olin berättade om att diskussioner med Honom ”tog ofta fysiska uttryck där jag fick jobba på defensiven”.

Efter Lena Olins sommarprat ringde Expressen upp den fd livspartnern, som alla numera vet vad han heter. Hennes före detta hävdade att hon faktiskt ljugit i Sommar. Hon hade nämligen inte alls lämnat honom. Det var faktiskt han som lämnat henne!

”Vad hon gör i sitt program är en gammal hämnd som hon utkräver 30 år efter. Det är det är frågan om. Och det får du gärna lov att skriva i din tidning”, sa Han 2015.

Jag har lyssnat om på Lena Olins sommarprogram och frågat mig om jag kan höra tillstymmelse till 30-årigt hämndbegär. Det går inte. Lyssna själva. Jag lyssnade faktiskt två gånger på Magnus Ranstorps program i går. Det var väl avvägt. Reflekterande. Den påstådda hämndgirigheten hittade jag inte.

I HD/Sydsvenskan hittar jag nya ifrågasättanden. Malin Krutmeijer tycker att det vilar en tilltagande självframställning av ”hollywoodsk actionhjälte” över Ranstorps program.

”Han har fortfarande inte kommit över när hans status som sanningssägare för en gångs skull ruckades under kritikstormen mot den famösa Rosengårdsrapporten (2009)”, skriver hon.

Varje år blir det stormar av olika slag kring Sommar i P1. Att någon påstås utnyttja Public Service för att ”hämnas” är tydligen lika återkommande som solskenet. Jag tror också att det populära tilltaget att recensera vartenda program i parti och minut fött sina avarter. Det ska spottas ut tyckande i parti och minut där de som är mer medievana får mer av sleven än de andra, ty man kan ju icke kritisera de mer medieovana.

Vi bör väl tacka för all uppmärksamhet som vissa program ges. All publicitet är bra publicitet, heter det ju. Lena Olins program var uppmärksammat redan när det sändes och har ju dessutom bara blivit mer lyssnansvärt med åren. Så tror jag även att Magnus Ranstorps program kommer att bli. Fler och fler förstår allvaret när enskilda individer i Sverige med all sin kraft motarbetade terrorismforskningens rekommendationer.

 

Publicerat i Journalistik, Sverige

Fd Stasiagent förlorar rättssak mot dansk historiker

Det har varit lite dåligt med nyheter om Stasi under senare år. Häromdagen kom dock en god sådan. Historikern Bent Jensen har haft en motig tid sedan han gav ut boken Ulve, får og vogtere år 2014. Rättsprocesserna tycks för mig ha haglat mot honom. För forskare och journalister specialiserade på Stasi är detta tyvärr helt normalt. Fd Stasiagenter driver nämligen hemskt gärna rättsprocesser mot de som gräver i arkiven. Ibland kan man tro att de har någon form av globalt nätverk för att göra just detta, för mönstret känns igen och prejudicerande fall får helt klart effekt på andra fall.

I det här fallet har alltså Bent Jensen vunnit striden mot en fd Stasiagent vid namn Jan Aage Jeppesen i Østre Landsret berättar danska TV2. Under kodnamnen ”Apollo” och ”Hamster” infiltrerade Jeppesen flyktorganisation Ost-West Transfer, som smugglade DDR-medborgare ut ur DDR. Jensen hävdade i sin bok att Jeppesen var ansvarig för att DDR-medborgare hamnat i östtyska fängelser, vilket låter helt rimligt med tanke på hans Stasiinriktning.

Diktaturens sköld och svärd Stasi lade enorma ansträngningar på att stoppa medborgarna från att fly. Flykt var olagligt i DDR. De som stoppades i sina flyktförsök hamnade i fängelse. I DDR betraktades de som kriminella. I den demokratiska världen sågs de som politiska fångar. Alla överlevde inte fängelse och tortyr. En del tog livet av sig som en konsekvens av åren i fängelse.

En annan Stasiagent som de facto bidrog till att människor hamnade i fängelse för att ha försökt fly är den österrikiske medborgaren Aleksander Radler, som under många år hade Lund som bas som teolog vid Lunds universitet. Han visade ett starkt intresse för människor som var verksamma inom flyktinghjälp- och människorättsorganisationer.

Nu har i alla fall Jeppesen förlorat mot Bent Jensen och får betala rättegångskostnaderna för Jensen och förlaget Gyldendal om 90 000 danska kronor.

Publicerat i DDR, Stasi | 1 kommentar

Från osteopatens pisk- och smiskaftnar till Profumo-skandalen

Uppenbarligen gjorde jag en och annan upprörd när jag påpekade att Fredrik Lindström hade fel när han redogjorde för Profumo-affären i fredagens På Spåret. Så roligt med engagerade läsare. Tack för det! Att Fredrik Lindström hade fel i går är ostridigt. Jag påpekade att han har en hel redaktion bakom sig som borde ha vaskat fram en korrekt formulering.

Profumo. Det var den där brittiska sex-skandalen, sa Kjell Wilhelmsen från en av burarna.

Se där! En av de tävlande var klockrent korrekt i sin sammanfattning. Profumo-skandalen var en sex-skandal av storformat. Very british dessutom.

Perverterad smak. Pisk- och smiskaftnar. Sexuella orgier. Topplessdansöser. Prostitution. Nakenbad. 

Däremot är det fel att påstå att den brittiske ministern John Profumo hade samma älskarinnan som en rysk diplomat. Eller en sovjetisk minister (som påstods i På spåret).

Det är korrekt att det snabbt uppkom rykten och påståenden om att krigsminister John Profumo haft samma älskarinna som en sovjetisk diplomat. Vem som planterade detta i media har jag inte blivit helt klok på. Kanske var det ryssarna? Det är fullt möjligt.   

Det som först och främst gjorde att affären blev en affär var Profumos förnekande i underhuset om att han haft en affär med Keeler. 

Älskarinnor. Topplessdansöser. Piskaftnar. Nakenbad. Allt sådant här hade ju pågått under längre tid. Det var helt okey, bara man skötte sådant här diskret.

Det var när Jevgenij Ivanov klev in i bilden som allt förändrades. Han hittade den svaga länken, nämligen osteopaten Stephen Ward. 

Det var Stephen Ward som hade den perverterade smaken, pisk- och smiskaftnarna och de sexuella orgierna. Han tog gärna hand om vackra lättfotade flickor. Han lät dem bo hos sig. Ibland låg han med dem, men tycktes föredra att introducera dem för Män Med Makt. Flickorna tog emot pengar och Stephen Ward fick ibland del av detta. Han dömdes senare för koppleri.

Själv har jag en känsla av att Stephen Ward inte främst var ute efter pengarna. Jag tror han mest njöt av att få veta vem som gjort vad och med vem.

Hade det inte varit för den där jaktolyckan 1960 kanske Profumo-affären aldrig hade existerat. Den skadade hette William Waldorf Astor, även Bill kallad. Han är mera känd som Lord Astor och var ägare av Cliveden house, som numera är ett lyxigt hotell som bland annat marknadsför sig som just det ställe där Profumo-affären startade.

Lord Astor hade ont i kroppen och gick till osteopaten Stephan Ward. Uppenbarligen blev lorden väldigt nöjd för därefter kom mängder av höga potentater till Wards klinik. Journalister och chefredaktörer också. Det var lord Astor som lånade ut en stor summa pengar så att Stephen Ward kunde starta sin klinik. 

Stephen Ward var en otroligt slarvig person. Han ska inte ens ha haft ett bankkonto. Betalt fick han på olika sätt. Bland annat fick han låna en av Clivedens stugor av Lord Astor. På något sätt smälte de sexuella vidlyftigheterna samman med överklassen.

Till saken hör också att Stephen Ward hade vissa sympatier för Sovjetunionen och kommunismen. Han målade gärna av sina patienter och berättade gärna för sin omgivning att han ville resa till Moskva. Drömmen var att porträttera Chrustjov.

En chefredaktör på en brittisk tidning, som också var Wards patient, introducerade honom för en rysk diplomat. In på banan kommer underrättelseofficeren Jevgenij Ivanov. 

Den 27 mars 1960 anlände Jevgenij Ivanov till London. Med blixtens hastighets konstaterade kontraspionaget att den biträdande marinattachén egentligen var GRU-officer. Ivanov var charmant, talade god engelska och gick ofta på bjudningar. Han var väldigt intresserad av högadeln och dolde inte att han var spion.

”Allt vad ni säger vidarebefordras direkt till Moskva, så var försiktig med vad ni säger!” brukade han säga vid första mötet med en ny bekantskap.

Ivanov blev snabbt vän med Stephen Ward – mannen med noll koll på sin ekonomi, som hade ett ”perverterat leverne”, som det hette i Keelerrapporten, pisk- och smiskaftnar, som var kommunistsympatisör, som umgicks med och visste allt om Män Med Makt och som hade en lång rad av lättfotade flickor boende hos sig.

Spelet kunde nu börja, vilket den gjorde helgen den 8-9 juli 1961. Underrättelseofficeren Ivanov var gäst i osteopatens sommarhus på Cliveden House. Det var också den 19-åriga topplessdansösen Christine Keeler. Mitt i natten badade de i lordens swimmingpool. Scenen ur filmen The Scandal är klassik. Någon snor Keelers baddräkt. Vid sitt första möte med krigsminister John Profumo är hon spritt språngande naken. Profumo faller för henne direkt och de inleder en kärleksaffär.

Ivanov såg till att bli vän med Christine Keeler. Han hämtade henne med sin bil. De åt ibland på tu man hand på Café Daquise. Han kom hem till Wards bostad och han och Keeler delade två flaskor whiskey. För att nämna något.

Hade de sex med varandra? Mycket tyder på att de inte hade detta. Stephen Ward, Christine Keeler och alla andra flickor som bodde hos Ward var vandrande katastrofer som Ivanov blott såg till att vara nära. Både Stephen Ward och Ivanov utreddes av säkerhetstjänsten. Samtidigt fanns det också idéer om att via Stephen Ward sondera terrängen och kolla upp om Ivanov måhända kunde tänka sig att hoppa av. Underrättelsespelet var på många olika plan.

Det var skottlossningen den 14 december 1962 som var den utlösande faktorn. En svartsjuk expojkvän till Christine Keeler vid namn Johnny Edgecombe hade skjutit mot Stephen Wards bostad, där Christine Keeler befann sig. Förutom detta hade Edgecombe dessutom två månader tidigare misshandlat en annan expojkvän till Christine Keeler, ”Lucky” Gordon. 

När rättsväsendet nu blev inblandad rullades ytterligare snaskiga detaljer upp i media. Keeler trodde hon kunde tjäna pengar på sin historia. Första försäljningen, som aldrig gick i tryck, handlade om hennes dubbelliv där hon både umgicks med Män Med Makt och med färgade män på sunkiga sjapp.

Det som hände sedan är ett förvirrande antal turer där lögner staplas på varandra. Den viktigaste lögnen av dem alla var när krigsminister John Profumo ljög för underhuset och förnekade sin intima förbindelse med Christine Keeler.

Kärleksaffären hade snabbt avslutats efter att Profumo fått ett varnande säkerhetssamtal. Han tvingades lämna sitt ämbete eftersom han ljugit om sin sexuella relation för underhuset. 

Det gick snabbt utför för Stephen Ward. Hans kunder försvann i ett nafs när skandalen rullade vidare. Över ett hundra av dem hade blev förhörda av polis. Wards kommunistsympatier och kopplingar till Keeler och Ivanov blev plötsligt avskräckande. Ward kunde inte betala räkningarna och vräktes.

Redan den 29 januari 1963 lämnade Jevgenij Ivanov Storbritannien. Mission was completed. Skandalen redan var ett självspelande piano.

Krigsministern John Profumo tvingats avgå den 5 juni 1963. Orsaken var som sagts ovan att han ljugit för underhuset och förnekat sin intima relation med Christine Keeler. 

Många män i makthierarkin måste ha oroat sig för att följa med i fallet. Osteopatkunder. Pisk- och smisk-kompisar. Och så var det ju det där med kopplingarna till Sovjetunionen. Ward hade ju haft kommunistsympatier och hade stått underrättelseofficeren Ivanov nära. Vad visste Moskva? Vilka mer kunde ifrågasättas för sin moral och trovärdighet?

På hösten 1963 dömdes Stephen Ward för två fall av koppleri. I samband med att domen skulle förkunnas tog Ward en överdos sömnpiller. Han avled den 3 augusti 1963.

Så vad var Profumo-skandalen? Det korta svaret är: En brittisk sexskandal. Det lite längre: En brittisk sexskandal där en ljugande minister fick avgå.

Den långa versionen: Profumo-affären var en brittisk sexskandal där det i media snabbt uppkom rykten om att den ljugande ministerns älskarinna, topplessdansösen Christine Keeler, hade nära kopplingar till en sovjetisk spion. Det var denna triangulära koppling som gjorde att man med rätta kunde frågat sig om krigsministern var en säkerhetsrisk. 

Huruvida Ivanov haft sex med Keeler eller inte är faktiskt helt ointressant. Det räckte med att Profumo ljugit för underhuset. Det räckte med att misstänka att han kanske varit glappkäftad i sänghalmen med sin älskarinna, som bott hos en känd kommunistsympatisör som i sin tur hade kopplingar till en sovjetisk underrättelseofficer. Det räckte med att älskarinnan också setts på tu man hand på många olika platser med en charmig sovjetisk diplomat och spion. Att Ivanov dessutom hastigt och oförklarligt lämnat landet under pågående ackrediteringstid som diplomat fick ju bara ännu fler som anat ugglor i mossen att tro att de faktiskt visste vad som faktiskt hade hänt.

”Nothing has been proved”, sjöng Dusty Springfield i ledmotivet till filmen.

Den nya sovjetiska taktiken som lord Dennings konstaterade att Ivanov ägnat sig åt handlade inte om att inhämta viktig underrätteleinformation. Syftet var istället att genom rykten och påståenden slå in kilar i Storbritanniens mellanstatliga samarbeten. Själva idén gick ut på att förmedla bilden att britterna inte gick att lita på. På det viset lyckades Ivanov med förträfflighet.

Varför är allt detta så viktigt? Kanske för att vi behöver förstå vår samtid. Även i dag går ju den ryska taktiken ut på att sprida rykten och falska uppgifter. Vad som är sant eller falskt spelar ingen roll. Det är misstron som är det viktiga.

Publicerat i Uncategorized

Trippelfel av Fredrik Lindström om Profumo-affären i På Spåret

Nothing has been proved.

Pet Shop Boys bevingade ord i popsuccén från 1989 borde ha ringt i öronen på Fredrik Lindström i gårdagens På spåret. Cirka 35 minuter in i programmet skulle de tävlande identifiera politiska affärer. Gissa om jag var snabb som blixten! Tre av fyra rätt är inskrivna i spionhistorien. En av affärerna var ju dessutom en av mina favoriter – Profumo-affären!

Båda burarna gissade rätt. Problemet kom när Fredrik Lindström skulle förklara vad Profumo-affären handlade om.

Nothing has been proved, sjöng Dusty Springfield.

Detta beaktade inte Fredrik Lindström, som lyckades göra flera fel när han lurade hela svenska folket om vad Profumo-affären faktiskt handlade om.

”Det var ju en brittisk försvarsminister som låg med en stripteasedansös eller topplessdansös som också låg med en sovjetisk försvarsminister. Det blir krångligt”, sa Fredrik Lindström.

För det första verkar På Spåret-redaktionen förlita sig på svenska Wikipedia, som påstår att John Profumo var ”försvarsminister”. Men si, det var han inte. Han var nämligen Secretary of State for War, korrekt översatt till krigsminister. Titeln försvarsminister infördes först i Storbritannien 1 april 1964 och Profumo avgick redan 1963.

De två andra felen är dock viktigare. Lindström påstod att sovjets försvarsminister legat med samma kvinna som Profumo låg med. Det låter otroligt krångligt eftersom Sovjets försvarsminister vid den här tiden hette Rodion Yakovlevich Malinovsky. Vad menar Lindström? Att Christine Keeler veckopendlade till Moskva för att ligga med en i Sovjetdiktaturens högsta ledning? Eller att Malinovsky gjorde statsbesök i Storbritannien mest hela tiden för att ligga med Keeler?

Nej, så var det naturligtvis inte. Skandalen handlade om att Profumo låg med Christine Keeler, som var topplessdansös och som låg med allt och alla. Det påstods att Christine Keeler även låg med den biträdande marinattachén vid Sovjetiska ambassaden i London, GRU-officeren Jevgenij Ivanov. Men, ja, ni vet ju vad Dustin Springfield sjöng.

Nothing has been proved.

I Keeler-rapporten från 1963 fastslog Lord Dennings att Ivanov högst troligen aldrig haft sex med Christine Keeler. Däremot umgicks han mycket med henne. De åt middag. Han hämtade henne i sin bil. Han var hemma hos henne ofta. Enligt Dennings var allt troligen en del av en ny sovjetisk taktik. Det handlade om att sprida farliga rykten och desavouera. Bara genom att ett rykte uppkom att en brittisk minister inte gick att lita på skulle slå split i de amerikansk-brittiska relationerna. Ivanov behövde alltså inte ligga med Christine Keeler. Det räckte med att han tog med sig en flaska vodka, drack upp den och somnade i hennes soffa.

Att påstå att Ivanov låg med Christine Keeler är således fel. Because nothing has been proved.

Publicerat i Gbr | 4 kommentarer

Förstå Gunnar Ekbergs agentvärld – se Den lilla trumslagarflickan på C More

När jag träffade Gunnar Ekberg noterade jag mängder av böcker av John le Carré i hans bokhylla. Många talar om le Carré som mästare inom spiongenren. Kanske ska vi inte bara lyssna på de som har som jobb att recensera böcker. Vad tycker de som har erfarenhet från branschen om honom?

”le Carré har ju själv jobbat i underrättelsetjänsten. Han förstår metodiken och personligheter. I hans böcker känner man igen Wennerströmarna och Guillouarna”, säger Gunnar Ekberg. 

le Carré är inte mycket pang-pang. Inte mycket blod som rinner. Det är det underliggande. Osäkerheten. Hotet. Spelet. Väntan. Du vet att jag vet att du vet att jag vet. Läskigt på ett psykologiskt plan.

”Ska du förstå den värld jag levde i ska du läsa The little drummer girl”, sa Gunnar Ekberg ett tag efter att vi träffats.

Jag läste. Eller snarare slukade boken. Naturligtvis handlar den om PFLP och deras täckorganisation Svarta September. Om Wadie Hadads och Marwan el Fahoums värld. Den svenska kvinnan som jobbar för dem. Visst är det en tanke så nära sanningen man kan komma.

Förra året lanserades The Little drummer girl som tv-serie med bland annat Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. Först nu har jag sett den. Eller snarare slukat den på C More. Gör det du också. Du kommer inte att ångra dig.

Gång på gång när jag sett avsnitten har jag tänkt att nä, hur modig jag än skulle vilja vara så är jag banne mig för feg och för dålig skådespelare för att umgås konspiratoriskt med terrorister. Det hade stått i pannan på mig vad jag ansåg om dem.

Publicerat i Uncategorized

7 år efter SVT:s Carlos Schakalen-flopp kommer dokumentären ni måste se!

I huvudet på Schakalen. Så heter den franska dokumentär från 2018 som just nu ligger på SVT play. Se den omedelbart! Men läs först varför, så du förstår alla kopplingar som ges i dokumentären. Som den spion- och terroristhistoriker jag är hoppar jag av iver över att delge er alla små detaljer som ni bör notera.

Dokumentären bygger på den franska journalisten Sophie Bonnets möten med den flera gånger om livstidsdömde Ilich Ramírez Sánchez  alias Carlos Schakalen. Att producenten valt en kvinna att intervjua honom gör mig inte förvånad. Carlos är en kvalificerad psykopat, som anser sig själv vara den mest professionelle terroristen i världshistorien. Utöver detta ser han sig själv som den mest belevade, charmante mannen på jordklotet. Guds gåva till kvinnan helt enkelt. Så klart man skickar en kvinna för att få karln att snacka, och snacka gör han.

Kära Sophie, skriver han i januari 2014 och bjuder in journalistkvinnan till centralfängelset i Poissy utanför Paris. Han uppmanar henne att vara diskret. Han skickar en bild på sig där han ser ut som om han försöker likna Rhett Butler i Borta med vinden. Han har kavaj och en scarf innanför skjortan. Han lutar sig fram. Ler. Det ser inbjudande ut. Han skriver att han förstår att Sophie är vacker.

Carlos försöker göra sig spännande och konspirativ. Sophie Bonnet berättar att hon har en obehaglig känsla av att svara på en kontaktannons. 

Redan i inledningen av programmet sätts intrigen för mötet med Psykopaten Carlos. Hans domare Jean-Louis Bruguière, beskriver honom som förförisk och provokativ, intelligent och nyfiken. Allt detta kan blixtsnabbt svänga. Carlos kan på nolltid bli hotfull och aggressiv. Förutsättningarna för en lysande dokumentär är satt.

I maj 2014 sker det första mötet med fånge 11 939. Dessa möten ska pågå varje månad i fyra år. Sophie Bonnet får bara ha med sig papper och penna. Detta löser man i dokumentären genom att göra mötena som en tecknad serie. Det är skickligt och belysande. Vid första mötet får vi se Tecknade Carlos ödmjukt kyssa den lite undergivna Sophie Bonnets hand. Artigt låter han henne gå in först i samtalsrummet. Sedan är det slut på charmen. Carlos svänger plötsligt i humör. Tillrättavisar henne för att vara sen. Börjar sedan ett tal om sig själv som den store ledaren.

Dokumentären handlar om långt mycket mer än om vad Carlos säger efter ett kvarts sekel bakom lås och bom. Uppväxten i Venezuela i en överklassfamilj skildras. Brodern Vladimir Ramírez Sánchez intervjuas. Carlos skickas 1968 till Moskva för studier på Lumumba-universitetet, där han träffar många revolutionära palestinier. Fri från fadern börjar han festa och supa. Blir utslängd från universitetet och i juni 1970 anländer han till Mellanöstern. Han ansluter sig till terroristorganisationen PFLP. Bassam Abu Sharif berättar om deras möten. En Mossad-agent berättar om PFLP. Det här är så bra! Så bra som det borde ha varit i SVT Kobra år 2011.

SVT Kobra är ett så kallat ”kulturmagasin” som år 2011 gav sig på att göra ett program om Carlos Schakalen. Jag var inte den enda som förfärades av programmet signerat Kristofer Lundström och Jane Magnusson. Okritiskt och med en air av fascination fick Carlos dominera SVT-sändningen år 2011 på exakt det sätt som Carlos domare Jean-Louis Bruguière och Carlos advokat Francis Vuillemin beskriver att Carlos använder sig av.

I SVT:s sändning år 2011 fick Carlos skryta om att han hade världsrekord i antal utförda terroraktioner. Inte ens när Carlos påstod att han dödat 1500-2000 personer, och urskuldat sig med att ”bara” runt 150 av dessa var ”oskyldiga”, kom det något ifrågasättande. Finns det något belägg för hans påstådda världsrekord? Hur många har han dödat – egentligen? Vad menas med ”oskyldiga” respektive ”skyldiga” som har dött?

Enligt kraven på Public service-företagen om opartiskhet står följande att läsa:

”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt.”

Hur viktade då SVT Kobra Carlos skryt? Rätt svar är med Carlos advokat Isabelle Coutant-Peyre, som var störtkär i honom och hade gift sig med honom i fängelset och som förklarade att han var den intelligentaste charmigaste mannen på detta jordklot. Utöver detta hade SVT Kobra fått kontaktuppgifterna till den franske domaren Jean-Louis Bruguière, men istället för att låta denne Carlos-expert uttala sig tog de in Jan Guillou, vars meriter som Carlos-expert både var och är extremt grunda. Guillou lade sig i filen strax bakom Coutant-Peyre och körde hyllningsvarianten av Carlos utan att tillföra något intressant i sak.

Fattar ni nu varför ni bara måste se dokumentären I huvudet på Schakalen? Därför att beskrivningen om hur Carlos jobbar för att dominera alla han möter är en exakt beskrivning av SVT Kobras dikeskörning. År 2011 lät sig Kristofer Lundström och Jane Magnusson aningslöst domineras av en psykopat. SVT gick i fällan.

Nu 2019 får vi äntligen höra den franske domaren Jean-Louis Bruguière och hans advokat berätta om Carlos Schakalen. Skadan är reparerad. 

När Carlos 2014-2018 använder sig av charm, förförelse och auktoritär stil samt bombarderar Sophie Bonnet med handkyssar, datum, siffror och påståenden är vi som tittare rejält vaccinerade av programmakarna.

”80 procent av det som sägs om mig är trams”, hävdar Carlos tvärsäkert men vem tror honom?

Michel Moukharbal var Carlos Schakalens överordnade inom PFLP. När han grips av franska DST mördas han av Carlos. Bland Moukharbals tillhörigheter finns kontaktuppgifter till Blekingegadeligan och till Saima Jönsson i Skånska Lund och Älmhult.

Vidare måste ni se dokumentären eftersom vi har våra svenska kopplingar, som ständigt återkommer i berättelserna om Carlos. Ca 18 minuter in i dokumentären får vi se en bild på PFLP:s ledare i Paris. Han hette Michel Moukharbal (alt stavning Michel Moukarbal, Moukarbel) och är inledningsvis chef över Carlos. Men efter att Moukharbal grips av franska säkerhetstjänsten DST hittar Carlos lägenheten där han förvaras och mördar såväl Moukharbal som två franska DST-agenter.

Vad som inte framgår i dokumentären är att man efter mordet på Moukharbal går igenom hans kvarlåtenskap. Bland annat hittas kontaktuppgifter till det som ska bli Blekingegadeligan. Och en sak till: 

”I samband med mordet i juli 1975 i Paris på 2 DST-tjänstemän och libanesen och PFLP-representanten MOUKARBAL anträffades bland dennes personliga tillhörigheter visitkort och adresser med namnet: – Saima JÖNSSON, Haganäs, Älmhult (Sverige – 0476/12918)”, står det i Saima Jönssons hemliga personbilaga hos Säpo som delges svenska justitiedepartementet 1975.10.29.

Saima Jönsson blev inför valet 2006 uppmärksammad av Aftonbladet för att vara Vänsterpartiets allra rikaste politiker. 1988 uppmärksammade såväl Expressen och Aftonbladet henne då den hemliga rapporten från 1975 släpptes. Där pekades Saima Jönsson ut för att vara en mycket viktig medarbetare till PFLP. Vad reportrarna inte visste då, var att Saima Jönsson sedan 1976 var gift med PFLP-ledaren Marwan el Fahoum, som fortfarande än i dag (om han nu lever) sitter i terroristorganisationens politbyrå.

Svenskkopplingen till fallet Carlos är således inte ointressant, men den går via Michel Moukharbal och inte via Carlos som många svenska journalister felaktigt ständigt påstår.

Johannes Weinrich, Carlos och Magdalena Kopp.

Ca 38 minuter in i programmet kommer Magdalena Kopp in i handlingen. Enligt Carlos är det hon som stöter på honom. Jag vill bara påpeka att det finns en helt annan version i Magdalena Kopps memoarer ”Die Terrorjahre. Mein Leben an der Seite der Carlos” (2007), där hon insiktsfullt berättar om att hon hamnat i en psykopats klor. Skickligt manövrerar Carlos ut hennes pojkvän och tar över henne utan att hon egentligen vill. Det bara blir så.

I efterhand tar hon avstånd från Carlos, som hon och dottern Rosa beskriver som en sydamerikansk macho, som ser sig själv som den vackraste, intelligentaste och mest socialt begåvade människan i hela världen.

Därefter får vi i dokumentären en exposé över Carlos tid bakom järnridån. Stasiarkivet har en stor fil på honom med många bilder. En av arkivets experter berättar om innehållet. Carlos levde i sus och dus, drack champagne och åt rysk kaviar. Till slut blev han en belastning för säkerhetstjänsterna bakom järnridån. De vill bli av med honom.

Själva marknadsföringen av Carlos som super-terroristen faller som ett korthus när kommit halvvägs genom dokumentären. Vi har redan fått veta att Carlos visserligen haft ihjäl folk och inte är ofarlig, men visst har väl även ni påfallande ofta noterat att han faktiskt misslyckas i sina uppsåt? Han skjuter folk, men dödar långt ifrån alla.

Carlos har blivit en belastning för säkerhetstjänsterna, som inofficiellt pumpar in pengar och stöttar terroristverksamheten för att destabilisera Israel och Nato-sfären. Det är nu han försöker bli uppdragsmördare och målet är nu journalister på Radio Free Europe i München. Uppdragsgivare är Ceaușescus Rumänien. 

Radio Free Europe finansierades av USA och de avlyssnade alla officiella nyhetssändningar bakom järnridån. De lärde sig vad medborgarna bakom järnridån fick höra av diktaturen och inriktade sig på information som medborgarna inte fick höra. Allt material från Radio Free Europe finns nu i Budapest. Det var grunden för Open society Archives i Budapest, grundat och finansierat av George Soros. Den som vill forska på attacken på Radio Free Europe bör vända sig till Stasiarkivet, där bland annat planeringen framgår.

I dokumentären får vi höra den fd säkerhetschefen på Radio Free Europe berätta att två personer skadas svårt. Han konstaterar att attacken inte hade med ideologi att göra. Carlos behövde helt enkelt pengarna och rumänerna betalade honom för att utföra attacken. Han var inte längre terrorist utan legosoldat.

Jakten på pengar för Carlos till Syrien, där han blir det av Sovjetunionen stöttade Hafez al-Assads legosoldat och yrkesmördare. I dokumentären I huvudet på Schakalen förklarar Carlos att han får fria händer att agera för Syriens räkning i det invaderade Libanon. Han och hans medarbetare mördar det han kallar förrädare i parti och minut. Hafez al-Assad avskyr dessutom Frankrike eftersom de stöttat Libanon i konflikten. al-Assad skickar sin legosoldat Carlos med tillhörande hustru Magdalena Kopp till Frankrike för att sprida död och ondska. Kriget mot Frankrike 1882-1993 tar vid. 

Det är nu åklagaren Alain Marsaud kommer in i bilden. Här förklaras hur den politiska makten i Frankrike vill strypa rättvisan. Carlos hotade med terrordåd om hans fru och en terrorist vid namn Breguet inte släpptes. Terrordåd skedde på löpande band. Carlos har förnekat sin inblandning, men arkiven i öst ger en annan bild. Den franske domaren Jean-Louis Bruguière berättar om avlyssningar Stasi utförde av lägenheter i Budapest där det i detalj beskrivs hur terrordåd som sedan sker i Frankrike ska gå till. Förstår ni nu varför de gamla östarkiven är så intressanta?

Östländerna är obekväma över Carlos framfart och han får inte längre vila upp sig bakom järnridån efter sina terrordåd. Nu tvingas han bo i Syrien, där han ofta träffar ärkenazisten och bankiren François Genoud, som under många år haft upphovsrätten till Adolf Hitlers Mein Kampf. Nu hade Genoud funnit sanningen i islam (och tjänade grova pengar på gamla nazisters upphovsrättsskyddade verk). 

I dokumentären I huvudet på Schakalen förklarar Carlos att han var lite rädd för att möta nazister, eftersom de var monster och våldtäktsmän.

”Men inom PFLP sa man att det fanns hyggliga nazister”, hävdar nu Carlos.  

Carlos och Genoud blev vänner. Carlos beskriver Genoud som en som Hitler. Vegetarian och nykterist. Carlos respekterade Genoud trots att han var nazist eftersom han hade fasta principer och det är fint enligt Carlos. I verkligheten var det nog klirr i kassan som var den bidragande orsaken till vänskapen. Via Genouds kontakter övergår Carlos nu till utpressarverksamhet. Han samarbetar med den gamle SS-mannen Alois Brunner, som haft ihjäl mängder av människor i Nazityskland och som efter kriget fått i uppdrag att utbilda al-Assads hantlangare i tortyr.

I dokumentären skryter Carlos med att den syriska regimen älskar honom. Att Bashar al-Assad kallade honom onkel. Enligt Carlos jobbar han fortfarande än i dag för Assad (trots att han suttit bakom lås och bom i snart ett kvarts sekel).

56 minuter in i programmet inleds intrigen till min favorithändelse vad gäller Carlos. 1985 släpptes Magdalena Kopp och hon reste genast till Syrien för att återförenas med Carlos.

De gifte sig och fick dottern Rosa.

 Åklagaren Alain Marsaud berättar att franska säkerhetstjänsten sökte upp honom. De hade identifierat var Carlos bodde i Syrien och ville göra upp med honom, inte minst för de dödade DST-agenterna. 

En kidnappning av Carlos i Damaskus var inte att tänka på.

”Vi hade inte tillräckliga resurser”, som åklagaren Marsaud finkänsligt sammanfattade det. Relationen med al Assad fick inte störas.

Som för många andra skurkar och banditer ledde Berlinmurens fall till att deras maktbas rämnade. När Syrien ställde upp på USA:s sida i Kuwaitkriget får Carlos sex månader på sig att lämna landet. Hans flykt inleds 1991 och han är ensam. Hans kumpan har stuckit till Jemen. Magdalena Kopp och dottern Rosa gick i exil i Venezuela. Själv hamnade Carlos i Sudan, det enda land som tog emot honom, inte minst då han nu konverterat till islam.

Allt var förlorat för Carlos. Han hade inte längre någon maktbas. Han förstod att han jagades och att ingen skulle skydda honom. Han festar, super och har mängder av älskarinnor. Den sudanesiska regimen insåg att de har något att tjäna på att bli av med Carlos. De samarbetade för att Carlos ska hämtas av fransmännen. 

Nu kommer detaljer som inte alls förklaras i den franska dokumentären. Carlos hade vid den här tiden blivit fläskigare och fläskigare. Fettsugning hjälpte till viss del, men Carlos, som nu skaffat en ny kvinna vid namn Lana Jarrar, ville ha barn igen. Tyvärr gick det inte så bra och hans fetma och därtill kopplade åderbråck ska av läkare ha ansetts påverka hans spermaproduktion.

En operation skulle alltså utföras på hans högra testikel på Ibn Khaldoun-kliniken i Kharthoum lördagen den 13 augusti 1994, alltså dagen före gripandet.

I den franska dokumentären påstås att operationen skedde den 14 augusti, men det är mig veterligen en felaktig uppgift. Av min research har jag bilden av att Carlos opererades den 13:e och greps den 14 augusti när han låg drogad och försvagad på Ibn Khaldoun-kliniken.

I den franska dokumentären får Carlos frågan om han kämpade emot.

”Det gör bara ynkryggar”, svarar Carlos och förklarar att sudaneserna var förtvivlade för hans skull. Ja, ni hör hur skickligt dokumentärmakarna viktar hans påstående med helt andra versioner.

”Jag är en hjälte i de här länderna”, mässar Carlos.

Intressant nog beskriver Carlos i den franska dokumentären timmarna i planet. Han får ligga i en säck, fastspänd med tre remmar.

”Jag höll på att kvävas. Ingen sa nåt”, hävdar Carlos. ”Sen sa en. Nu är det klart, Pierre. Fransmän. Det var en lättnad. Jag var rädd att hamna i ett hemligt fängelse i Saudiarabien eller Israel.”  

Om översättningen är korrekt ljuger Carlos skickligt och utelämnar en mycket viktig detalj. Enligt den version jag har hört ville de franska DST-agenterna ”skämta” med Carlos, som var livrädd för israelerna. För att lura Carlos ska DST-agenterna endast ha talat engelska med varandra och, enligt min källa, gått så långt att de satt och sjöng den israeliska folksången Hava Nagila när Carlos vaknade upp på planet.

Carlos beskrivning i den franska dokumentären ger till viss del bekräftelse för Hava Nagila-versionen. Han var alltså livrädd och visste inte vilka som fört bort honom från Sudan. Han trodde att det var israelerna, men fick till slut i planet veta att det är Frankrike. Då blir han lättad. 

Den 15 augusti 1994 landade Carlos på fransk mark. Sedan dess har han blivit dömd flera gånger till livstids fängelse. Åklagaren Marsaud förklarar att kidnappningen var en operation i samverkan med amerikanarna, som kidnappat Carlos och överlämnat honom till Frankrike så att Carlos skulle kunna bli åtalad och dömd där.

Efterspelet har varat i många år. Flera rättegångar mot Carlos har hållits. Han är inspärrad på livstid. Slutet på den franska dokumentären är också fascinerad. Åklagaren, domaren och Carlos advokat berättar om den första rättegången. Carlos skämtar med poliserna. Han förklarar för domaren Jean-Louis Bruguière att även han – Carlos – varit domare, men att han varit effektivare än Bruguière eftersom han skjutit folk med en gång.

”Han verkade njuta av att berätta att han hade avrättat människor”, säger Jean-Louis Bruguière

Carlos har det antagligen rätt bra. Han som varit övertygad om att han skulle bli avrättad har överlevt. Enligt Carlos före detta försvarsadvokat ser hans fångvaktare mer ut som fångar än vad Carlos själv gör. Han ger inte intryck av att vara fängslad. Försvarsadvokaten får medhåll av en venezuelansk diplomat, som varit kidnappad av Carlos men som nu ska bistå Carlos som den venezuelanske medborgare han nu är. Enligt diplomaten knäpper Carlos med fingrarna och då lyder fångvaktarna honom.

Var det någon nytta med att träffa Carlos varje månad i fyra år som Sophie Bonnet gjorde? Jag tror det. För trots alla timmar av skryt blottar sig Carlos för henne. Som när han beklagar sig över deras samtal. Han som umgåtts med så många stora ledare (läs: diktatorer) hoppar på Sophie Bonnet för att deras samtal håller en väldigt låg nivå. Han talar om för henne att hon medvetet kommit dit i kort kjol, men han har inte blivit lurad av henne. Han har sett igenom hennes spel. Hon anklagas för att jobba för säkerhetstjänsten för att sätta dit honom.

”Snart återvänder jag till Caracas. Då har jag en lista på tusen personer som jag ska knäppa”, förklarar han för henne.

I augusti i år har Carlos Schakalen, alias Ilich Ramírez Sánchez, suttit fängslad i Frankrike i 25 år. Han grämer sig uppenbarligen över att inte alltid vara i centrum. Den nya tidens terrorister vet inte ens vem han är. Men var gång han får kontakt med omvärlden, av en journalist eller diplomater på besök, ja då förgylls hans vardag. Han får berätta att han är en stor man, en jättestor och skicklig terrorist.

Hans vardag förgylls också av varje rättegång som han går igenom. Då uppmärksammas han av media. Han knyter näven i rättegångssalen och förklarar gång på gång att han är marxistisk yrkesrevolutionär. Och media skriver om honom.

En sak står klar. Han kommer aldrig att återvända till Caracas. Han släpps aldrig ut ur sitt franska fängelse eftersom han hittills har tre livstidsdomar på sig. Han kommer att dö i fängelset, och det vet han.

Dokumentären I huvudet på Schakalen kan ses på SVT play till och med den 15 mars 2019.

___________________

Rättelse: I en tidigare version stod att SVT Kobra år 2011 fått kontaktuppgifter till den franske åklagaren men som de inte använt sig av. Rätt ska vara att de fått kontaktuppgifter till den franske domaren Jean-Louis Bruguière men valt att intervjua Jan Guillou istället. Nu kan alltså SVT:s tittare få höra vad Bruguière har att berätta.  

Publicerat i carlos, Jan Guillou, Journalistik, Mellanöstern, Sverige

Vad kan lettiska KGB-arkivet ge svensk historieskrivning?

Jag har fått en fråga från Wiseman angående det lettiska KGB-arkivet, som har börjat offentliggöras. Frågan gäller t ex vilka svenska rester det skulle kunna finnas i detta arkiv. Det är en mycket bra fråga. Många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade har (med rätta) funderingar över detta. Jag har också fått fråga om hur det nu var med ”Stasi-arkiven och material om Sverige”. Vad var det för beslut i Sverige som togs eller inte togs.

Kort och gott: Hur kan lettiska KGB-arkivet påverka vår egen historieskrivning. Hur kan svenska beslut hjälpa eller förhindra att sanningen kommer fram? 

Det spontana svaret på första frågan är: Det får vi se. Offentliggörandet av dokument är i sin linda. Om vad som komma skall har vi ingen aning. Dessutom kan informationen finnas där utan att den kommer oss svenskar till del. Det krävs nämligen multipla kompetenser för sk uppklaranden. Förutom kunskap i ryska och lettiska krävs kompetens i såväl handskriftstydning som att tolka avancerat KGB-lingo.

Den som vill ge sig in i ett ”avslöjande” bör dessutom ha en finansiellt stark arbetsgivare i ryggen, duktiga jurister som rådgivare samt minst tio års erfarenhet av liknande projekt.

De rättsliga processer och för allmänheten förvirrande ”härvor” vi haft i t ex Polen, Tyskland och Sverige visar med allt tydlighet att gamla nätverk fortfarande är väldigt aktiva. Minsta felsteg kan stå avslöjaren dyrt (smutskastning, ekonomisk), hur rätt denne än har.    

Enligt SR har tiotusentals människor registrerat sig på arkivsidan det första dygnet. Frågan är hur många som blir klokare. Jag skulle nog säga att nyfikenhetens behag troligen inte uppfylls för så särskilt många. Det krävs alltså kompetens för att förstå dokumenten. Enligt chefen för arkivet är det bara en domstol som kan göra en sådan utredning.

Det kan vara så att SR missuppfattat uttalandet. Enligt gällande praxis är det journalister och forskare, mera sällsynt arkiven själva, som brukar stå för avslöjandena. Slutsatserna får de stå för själva och dessa kan sedan prövas i domstol.

Forna öst-officerare och öst-agenter är skickliga att driva sak i domstol, så bered er på dimridåer och fulspel. Tyvärr kan den som har rätt förlora i domstol, visar erfarenheten. 

Håll er kritiska till all rapportering, i synnerhet på svenska språket då det ofta görs felaktiga översättningar och tolkningar. Sverige har tyvärr inte byggt upp någon särdeles stor kompetens vare sig på forskarsidan eller på journalistsidan gällande kalla krigets hemliga historia. Därmed bör man i möjligaste mån välja andra källor. Kan man inte ryska och lettiska skulle jag rekommendera tyska dito. Tyskland har många duktiga journalister och forskare med kompetens att tolka dokument ur Stasiarkivet, och likheten inom Warszawapakten mellan arkiven är stor.

Så till frågan om de svenska kopplingarna. De finns, naturligtvis.

Själv har jag en oplockad gås med en fd KGB-officer, som jag träffade i Riga i mitten på 90-talet. Jag skulle på en svensk-lettisk konferens och den elegante professorn talade perfekt svenska. Per automatik trodde jag att mannen, som bar lettiskt namn, tillhörde en familj som flytt likt många andra lettiska familjer gjort. Att han växt upp i Sverige. 

Dagen efter fick jag veta att så inte var fallet. Min uppfattning fick sig en törn när en lettisk kollega med glädje informerade om att min ”oplockade gås” hade skjutit ihjäl några tjuvar som försökt stjäla hans bil. Ett helt berg av tjuv-blommor lades där kamraterna stupat. Så belevad var min ”oplockade gås”! 

Min ”oplockade gås” har officiellt sett aldrig bott i Sverige. Däremot har han erkänt att han jobbat för KGB, vilket betyder att han är väl känd i Lettland och inom EU. När jag och min man var på KGB-museet i Riga i våras (kan varmt rekommenderas) så träffade vi en äldre kvinna som jag passade på att fråga om min ”oplockade gås”. Hon blev svart i ögonen när jag nämnde honom.

Min ”oplockade gås” är en sedelärande historia. Du som läser detta har säkert aldrig hört talas om honom. Svenskar har ju aldrig intresserat sig för lettisk politik, eller lettisk politik ur ett EU-perspektiv, så därför har alla politiska diskussioner om min ”oplockade gås” inte fastnat i svensk medvetenhet eller i svensk medierapportering. Nu verkar det mesta av det jag hittade på nätet för typ tio år sedan ha försvunnit. En sådan tillfällighet!

Om svenska arkiv kan ge något om min ”oplockade gås”? Med tanke på att vi har upp till 70 års sekretess på Säpoakter så är svaret Big No-No. Och om jag fick se är jag inte säker på att jag skulle bli så mycket klokare. Vilket ben min ”oplockade gås” föredrog att stå på verkar inte vara klarlagt enligt initierade källor (som troligen är bättre att använda sig av än dokument från Säpo). Enligt Damen på KGB-museet stod han inte på de godas sida.

På frågan om vi i Sverige kan förändra vår historieskrivning tror jag det är en lång väg att gå. Jag gissar att arkiven är fragmentariska. Det vi är intresserade av – Sverige – finns troligen inte så utförligt. Utöver detta saknas tyvärr oftast kompetensen att tolka materialet med svenska glasögon.

Det är där vi borde börja. Om andra länder har byggt upp en bred kompetens på forskarsidan och på journalistsidan om hemligheter under kalla kriget så kanske vi också borde kunna göra det.

Publicerat i KGB, Lettland, Sverige | 1 kommentar

Nationalmuseum lät dömd spion och bedragare ansvara för säkerhet och ekonomi

Juvelarian gavs ut 2017 och borde fått mer uppmärksamhet.

Jag läser Juvelarian – historien om Christina Nilssons smaragder. Den gavs ut för ett år sedan på Votum & Gullers förlag och handlar (så vitt jag vet) om Nationalmuseums största skandal någonsin. Boken är ett rafflande historiskt personporträtt, ett stycke kulturhistoria och kriminalroman på en gång. Den ger häpnadsväckande insikter om hur statliga tjänstemän kan behandla vårt kulturarv, det vill säga på sämsta sätt.

Däremot missar författarna att en dömd spion, bedragare och urkundsförfalskare varit anställd på Nationalmuseet och i högsta grad varit instrumentell i händelseförloppet kring Nationalmuseums megaskandal. Grunden till varför Christina Nilssons juveler hamnat på en underrättelseblogg återkommer jag till, men först en resumé om fallet.  

Nationalmuseums hantering av Christina Nilssons smaragder, skänkta av ryska tsarfamiljen 1873 och genom arv donerade till svenska staten, är säkerhetsmässigt och mediehanteringsmässigt ett sedelärande exempel inom museivärlden om hur man absolut inte ska göra. Precis som Bibliotekstjuven borde Juvelarian filmatiseras.

Stöldgodset såldes i direktsändning i SVT 1986. Programmet hette Under klubban och före auktionen hade Nationalmuseum varit tillsynsmyndighet som godkände att konstföremålen fick föras ut ur landet. Försäljningen av Nationalmuseums stulna juveler på Stockholms Auktionsverk godkändes alltså av… Nationalmuseum!

Christina Nilssons halsband såldes inför hela svenska folket för 1,2 miljoner kronor till en schweizisk juvelerare. Örhängena köptes av den mytomspunne och troligen senare mördade finansmannen Carl-Erik Björkegren för 90 000 kronor. I SVT-studion satt Juvelarians författare – programledaren Christina Mattsson och Stockholms Auktionsverks expert Elsebeth Welander-Berggren.

Christina Nilsson uppträdde många gånger på Metropolitan. Foto: Met Archive

Det formligen regnar av mytomspunna människor och fiktiva figurer i Juvelarian. Förutom världens bäst betalda operasångare, småländskan Christina Nilsson, som kunde få upp till 2 000 buketter uppkastade på scen efter en föreställning, har vi flertalet tsarer och kungar som passerar revy. Alla strör juveler över svenskan och allra finast juveler får den svenska megastjärnan av den ryske tsaren Aleksander II. La Nilsson var även mycket förtjust i ett smycke hon fått av brittiska drottning Victoria.

I Sankt Petersburg får La Nilsson inte vidröra snön. Hon och hennes man kliver på sina beundrare som ligger på marken så att skorna inte ska bli blöta. Hästarna selas av och människor drar deras vagn till hotellet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är släkt med Christina Nilsson. Således har jag läst mycket och själv skrivit artiklar i ämnet. I boken Juvelarian saknar jag informationen om att världens rikaste man Billy Vanderbildt finansierar en La Nilssons turnéer i USA, men det nämns att hon får inviga Metropolitan. The Old Met. Senare ska Birgit Nilsson bära den första La Nilssons smycken när hon sjunger på the Met.

Mycket av berättelsen känner jag igen, men Welander-Berggren och Mattsson, konsthistoriker respektive folklorist, ger många nya insikter. Jag visste att Christina Nilsson stått modell för Christine Daee i Fantomen på Operan och att hon nämns två gånger i Tolstoys Anna Karenina. Däremot visste jag inte att Tintins operadiva Bianca Castafiore har slående likheter med Christina Nilsson. Båda åker i skytteltrafik mellan världens operascener för att framföra Gounouds Juvelaria, varpå publiken överöser dem med diamanter och andra juveler, som de båda divorna alltid måste ha med sig på sina resor.

Christina Nilsson förvaltade sitt pund väl. 1921 dör hon stormrik på Stadshotellet i Växjö. Hon testamenterar många konstföremål till svenska museer.

Efter mycket bryderier om vad testamentets ”Stockholms museum” betyder hamnar tsarens smaragder samt många värdefulla tavlor och andra saker på Nationalmuseum. Nu följer en för svensk museivärld plågsam historia.

Boken Juvelarian har föregåtts av ignorant tystnad i Stockholm. Inga recensioner i lokalpressen, det vill säga SvD och DN. Det är knappt någonting skrivet alls om boken. Inte en stavelse i SvD:s arkiv. I DN:s arkiv hittar jag bara ett tips om ett författarsamtal på Hedengrens bokhandel. Vad gäller ”Stockholm” ger google bara napp på en enda tidning. Dagens Industri av alla tidningar gör en hel artikel – och vinklar på att den mytomspunne och troligen mördade finansmannen Carl-Eric Björkegrens roll i historien.

Björkegren liksom den schweiziske juveleraren hade köpt Christina Nilssons juveler i god tro. När båda nu var villiga till återköp började chefen för Nationalmuseum, överintendent Per Bjurström, med ett häpnadsväckande offentligt agerande. Trots att Nationalmuseum godkänt försäljningen ville de inte ersätta Stockholms auktionsverk för sina omkostnader. Auktionsverket hade varit i Schweiz med juvelerna för att få intyg. De hade annonserat i internationell press och tagit fram en katalog inför auktionen och där juvelerna prydde omslaget. Nu skulle de stå för sina egna kostnader, tyckte Bjurström.

Björkegren och den schweiziske köparen av halsbandet fick i princip ett erbjudande av museichef Bjurström av typen ”Behåll juvelerna, men skicka pengarna. Era omkostnader får ni stå för själva.” Som av en händelse drog Björkegren öronen åt sig och skänkte örhängena till sin dåvarande hustru. Därmed ansågs örhängena förlorade.

Halsbandet kunde återköpas genom insats av Statens kulturråd och genom insamling i Småland, inte tack vara Nationalmuseum. Efter Björkegrens personliga konkurs hamnade till slut örhängena på auktion och köptes tillbaka av smålänningarna.

Agget mellan smålänningarna och Nationalmuseet har kvarstått än i våra dagar. Efter att Magdalena Ribbing i ett sommarprogram berömt Christina Nilssons juveler dög plötsligt juvelerna att visa upp i huvudstaden

Rapporterna av utgången av tvisten bevakades endast av Public service som en lokal nyhet i Småland. Inte något som berörde Stockholm, se här i Radio Kronoberg och här på Smålandsnytt. 

Författarna Mattsson och Welander-Berggren konstaterar att Bjurström och Nationalmuseum bröt mot en gyllene regel inom museivärlden. Man ska alltid göra så mycket man kan för att få tillbaka stulna föremål.  

Att det gått ont blod Juvelaffären visste jag, men Mattsson och Welander-Berggren reder ut turerna. Under många år hade Nationalmuseum behandlat Christina Nilssons juveler som något katten släpat in. Nationalmuseum ville sälja juvelerna för att dra in kosing. Regeringen sa nej var gång.

För Bjurström verkar stölden ha kommit som en skänk från ovan. Nu kunde han ju få sina pengar. Med maximal okänslighet för hur man hanterar media bjöd Bjurström på ständigt nya repliker som fick allmänheten att häpna och rubriksättarna att jubla inför den kommande lösnummerförsäljningen. 

Bjurström drog sig inte för att beskriva Christina Nilssons smycken som mediokra.  Eller som han sa i Expressen 29 november 1986: ”Smyckena är inte så mycket värda för oss.”

Även Bjurströms uttalanden om säkerheten på museet väckte uppmärksamhet. Christina Nilssons juveler hade befunnit sig i ett kassaskåp (eller kassavalv), som hade två nycklar. Den ena nyckeln hade varit borta i evigheter och ”är ännu inte funnen”, som Bjurström sa till Expressen (28/11). Den andra nyckeln hade förvarats i en byrålåda, där alla visste att nyckeln låg. 

För Aftonbladet förklarade Bjurström att värdefulla saker ”hela tiden” försvann på museet, men att de oftast hittades i någon låda någonstans. Efter ett tag. 

Hela affären kom till allmänhetens kännedom den 28 november 1986 då den pensionerade sekreteraren Märta Hult prydde Expressens förstasida. ”Märta, 77, slog larm – ingen reagerade” var den väl sammanfattande rubriken inne i tidningen. Märta Hult kände nämligen väl igen smyckena och alla skriverier och bilder i tidningarna hade lett till att hon en månad tidigare gått upp på museet och konstaterat att Christina Nilssons smycken nu skulle säljas på Stockholms Auktionsverk. Bjurström informerades om påståendet, men brydde sig inte ens att titta i kassaskåpet med motiveringen att han visste att de ju var i kassaskåpet, vilket de bevisligen inte var.

Trots upprepade påpekanden till Nationalmuseum ignorerades Märta Hults varningar. Juvelerna såldes i direktsändning. Först en vecka senare, och en månad efter första varningen från Märta Hult, polisanmälde museet händelsen.

Det är nu jag hoppar till. En av de tre som går till kriminalpolisen för att anmäla stölden av Christina Nilssons juveler är ingen mindre än Nationalmuseums byråchef Håkan Isacson, själv 1974 dömt till ett års fängelse för bedrägeri och urkundsförfalskning samt för medhjälp till spioneri och spioneri. 

Håkan Isacson hade alltså börjat jobbat på den hemliga underrättelsetjänsten IB på 60-talet, men han höll sig inte till gällande säkerhetsrutiner. Han hade bryderier kring sin tillvaron i livet. Han hade dessutom problem med alkoholen och ekonomin.

”Fin överrock – vad kostade den?” undrade Gunnar Ekbergs gamle chef Per en gång när han var i Stockholm.

Rocken visade sig kosta exakt lika mycket som hade försvunnit ur IB:s kaffekassa. Ekbergs chef hade bra hand med Isacson. Han brukade fråga honom om han fått något innanför västen på morgonen, vilket Isacson ofta hade.

Till sist gick det inte längre. Isacson avskedades från sin tjänst. Under påverkan av sprit och bitterhet började han prata bredvid mun för sin gamla lumparkompis Peter Bratt, som själv hade ont om pengar. Bratt försökte sälja sin väns berättelse, men redaktioner tackade nej. Till sist gick Bratt till Fib/Kulturfront där Jan Guillou satt på en fast tjänst. Bratt gjorde större delen av jobbet inför publiceringarna om IB 1973, men skulle få mindre betalt än artiklarnas fotografer. Guillou tog skickligt åt sig äran för ”scoopet” för eftervärlden.

Av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt framgår att Isacsson tillnarrat sig 1 625 kronor under åren 1970/71 genom att förfalska 19 kvitton. Det motsvaras av över 12 800 kronor i dagens penningvärde.

Isacson erkände brotten och dömdes för bedrägeri och urkundsförfalskning. Han dömdes även för medhjälp till spioneri samt spioneri för att ha lämnat ut hemliga uppgifter om rikets säkerhet och som trycktes dels i Fib/Kulturfront, dels i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet. 

Drygt tio år efter att Isacson avtjänat sitt fängelsestraff dyker han alltså upp som byråchef på Nationalmuseum. Det är nu jag tar telefonen och ringer reservofficeren och förste intendenten på Armémuseum, Thomas Roth. Jag redogör för fallet, som Roth vagt känner igen. För att friska upp minnet tar han fram statskalendern.

Håkan Isacson var chef för förvaltningsenheten vid Statens konstmuseer åren 1984-1991. Statens konstmuseer var en sammanhållande myndighet för  Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet.

”Som administrativ chef var Isacson ansvarig för personal, ekonomi, teknik, säkerhet och transporter av föremål. Han var även chef för registratorn”, informerar Roth sakligt och påpekar senare att Isacsons roll även innebar att han var sekreterare i museinämnden. 

Som om boken Juvelarian inte gett nog med saker att häpna över. En försvunnen nyckel till kassaskåpet och en nyckel som låg där alla visste att den låg. Ett kassaskåp som lämnades olåst en halv dag. Föremål som försvann och alltid hittades av samma person – en museitekniker född i Marocko som enligt Håkan Isacsons underställde säkerhetschef alltid var runt och snokade där han inte borde vara. Det var museiteknikern som hade lämnat in smyckena till Stockholms Auktionsverk och legitimerat sig. Han kan inte ha fattat hur värdefulla smyckena var, för då hade han försökt sälja dem utomlands istället. En korkad man, som fick sitt straff. När mannens skåp i omklädningsrummet på Nationalmuseet kontrollerades visade det sig vara fullt av museets föremål.

Författarna till Juvelarian har via offentliga museihandlingar försökt följa förloppet, för att se hur museiledningen agerat. Men diarieförda handlingar som kan skingra röken i dimman står knappt att finna. Det är tomt. Nyfiket undrar jag hur instrumentell till just detta byråchefen och landsförrädaren Isacson var.

Den för ekonomiska brott och spioneri dömde Isacson sitter i alla fall som sekreterare i museistyrelsen, där ordföranden var den socialdemokratiske tidigare ministern och vid tidpunkten landshövdingen Ragnar Edenman. Övriga ledamöter var riksdagspolitikern Iréne Vestlund (S), vice ordförande, bokförläggare Gerard Bonnier, statssekreteraren för statsrådsberedningen Odd Engström (S), konstnären Brita Molin, landsantikvarien Ingemar Svensson samt professor Göran Malmqvist, som året innan valts in i Svenska Akademien. 

Att denna församling kunde vara ovetande om att Håkan Isacson var en gammal fängelsekund dömd för spioneri, bedrägeri och förfalskningsbrott ser jag som totalt utesluten. IB-affären riktade sig mot svensk underrättelsetjänst, men var också i mångt och mycket ett krig mellan ytterlighetsvänstern och svensk socialdemokrati. Olof Palme, som Odd Engström var statssekreterare för, tog en del av den offentliga debatt som blivit historisk.   

När skandalen om Christina Nilssons juveler briserade 1986 tog Thomas Roth upp ämnet om Isacsons bakgrund med sin överordnade på Armémuseum. Det skulle visa sig att chefen inte kände till Isacsons bakgrund. Men kan all personal på Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet ha varit ovetande? Hela styrelsen? Det är fullständigt omöjligt.

Som landsförrädare hade Håkan Isacson fått sitt straff. Enighet råder idag om att han hade grava alkoholproblem redan i samband med att han lämnade IB. Guillou har i sina så kallade yrkesmemoarer beskrivit hur han tog med många flaskor vin (jag tror det var åtta) för att få Isacson att tala.

Hur kan det komma sig att en dömd brottsling med grava alkoholproblem blev chef över ekonomi, säkerhet och diarium för landets förnämsta muséer?  Gissningsvis för att han placerades där.

En felrekrytering inom en underrättelsetjänst är en katastrof, eftersom sparkade före detta medarbetare gärna blir bittra och vill hämnas där risken är stor att de pratar bredvid mun om statens hemligheter och relationer med främmande makts underrättelsetjänster.

Sparkandet av Isacson före IB-avslöjandet är ett utmärkt exempel på hur en pladdrande bitter människa kan hota rikets säkerhet. Men så får han genast jobb på Skolöverstyrelsen och blir sedan byråchef för Statens konstmuséer, där han får skriva protokoll i en styrelse fylld av socialdemokrater, varav en är en av statsminister Olof Palmes närmaste män.

Det kan omöjligen vara en slump. Det måste varit en medveten handling. Ge honom ett jobb och håll koll på honom. Ge honom ett jobb så han håller tyst. Lämplig för sitt arbete var han definitivt inte. Frågan kvarstår vad som var så viktigt att Isacson skulle hålla tyst med. Priset för detta kan ni läsa om i boken Juvelarian, som varmt rekommenderas.

 

Publicerat i IB-affären allmänt, Sverige