Synen på Säpo – från häcklad och avskydd till i dag

Satt och tittade i dag på livesändningen då Säpos årsbok 2017 presenterades. En mycket välbesökt presskonferens, må jag säga och informativ på många sätt. Som vanligt får jag lite flashbacks och funderingar när jag ser hur dagens Säpo bemöts av media. Allmänheten, många journalister och även makthavarna har i dag stort förtroende för Säpo. Så har det inte alltid varit.

Under kalla kriget kunde man förstöra en hel middag om man sa att man jobbade på säkerhetspolisen”, berättade en fd PET-chef för mig för några år sedan. ”I dag är det något helt annat.”

Ungefär likadant var det i Sverige. Säpo var under kalla kriget den onde, som övervakade stackars oskyldiga vänstermänniskor. De jagade palestinier och kurder som oftast i media presenterades som helt oskyldiga, trots att bevis för vare sig för eller mot fanns. ”Säpo kartlade skådespelare” var t ex rubriken i Expressen 1988. I bildtexten till bilden på skådespelaren Anders Lönnbro kunde vi läsa att Säpo kartlagt hans liv och att han var stämplad av Säpo pga att han varit aktiv i KFML(r).

Bara så ni vet: detta marxistiska (r)evolutionära parti hade alltså i sitt partiprogram att ta makten med våld, så att inte hålla koll på dem hade varit tjänstefel eftersom Säpos uppdrag är att skydda demokratin!

Hur Expressen, eller ens Anders Lönnbro, kunde veta att Lönnbro blivit kartlagd inpå bara skinnet är fortfarande för mig ett mysterium, ty Säpos arbete är ju hemligt till och med för den som blivit övervakad.

Lite senare skulle Säpo gå ut och kommentera alla kalla krigets överdrivna medierapporter om att Ditten och Datten blivit övervakade. En hel del av alla dessa människor som du eller jag kanske mött eller läst om i tidningar och som påstår sig ha blivit övervakade av Säpo har antagligen inte alls blivit övervakade.

Den som skickar fråga till Säpo om de finns i deras arkiv får nämligen oftast mumbojumbosvar som bygger upp ofantliga förväntningar. Sanningen är att Säpo har rätt att varken säga ja eller nej på frågan om du eller jag finns i deras arkiv. Detta för att människor med onda avsikter inte ska kunna kartlägga vilka inom ett nätverk eller organisation som Säpo har koll på och vilka de inte har koll på.

Således visste Anders Lönnbro m fl troligen inte alls under kalla kriget om de blivit kartlagda av Säpo. Men de sa så för det hade ett syfte: de ville misskreditera svensk säkerhetstjänst och hävdade ofta och gärna att man borde övervaka nazistiska organisationer lika mycket som de vänsterextrema.

Själva tesen att Säpo borde övervaka nazistiska kretsar exakt lika mycket som vänsterextrema har drivits även under 2000-talet. På DN Debatt 2007 drev borgarrådet Yvonne Ruwaida och riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (båda MP) tesen att Säpo trakasserade muslimer, underblåste islamofobin och förföljde människor i utsatta områden. I dag ges denna typ av argument knappt någon plats i media. Kanske beror det delvis på Säpos öppenhet. Fd Säposchefen Anders Thornberg klargjorde ju förra sommaren i Almedalen att man höll ögonen på 3 000 extremister, varav två tredjedelar uppgavs finnas inom islamistiska kretsar och resterande fanns inom vit makt- och autonoma vänstermiljöer. Extremrörelsernas och extremistkramarnas krav på att Säpo ska ”övervaka alla grupper lika mycket” förefaller ju ganska löjliga ur detta perspektiv. I dag var det intressant att höra Ahn-Za Hagström, senior analytiker på enheten för Säpos kontraterror ställa den retoriska frågan om ”Vem är värst?” och sedan avfärda den med att Säpo inte alls såg på hoten på detta sätt, utan att man tittade på enskilda hot var för sig. Ni fattar va? Den gamla tesen som drivits till leda sedan kalla krigets dagar avfärdas till förmån för en myndighet som prata om reella hot och extremister som är beredda att ta till våld.

Det är intressant också att den misstänksamhet som funnits inom journalistkåren mot Säpo har bleknat rätt markant, och en del handlar om att de gamla barrikadkämparna nu antingen dött, pensionerats eller blivit så gamla så att knappt någon lyssnar på dem längre. En av de mest framträdande påhejarna för tesen om att Säpo är statens onda redskap har varit Jan Guillou. Han har använt sig av flera plattformar för att driva denna tes, allt från att (låtsas) vara journalist till att driva argument i fiktionens form, till exempel i de sk Hamiltonböckerna. I dag ses Guillou mest som en gammal ointressant farbror. Försäljningen av böcker går inte särskilt bra, säger GW.

En annan person som drivit tesen om Säpo som kränker oskyldiga stackare är Ulf Bjereld, en gammal r-are som efter bytet till partibok i (S) i mitten på 80-talet fick fart på karriären. Som forskare kopplad till Säkerhetstjänstkommissionen fick han en stark plattform att framhäva extremvänsterns oskuld, till exempel då han presenterade en svensk läkare som bevisligen hade terroristkopplingar och som var gift med en man som satt i politbyrån på terroristorganisationen PFLP som en stackars oskyldig sjuksköterska som avlyssnats av Säpo. Bjereld har delvis desavouerats efter enträget och upprepat påpekande i media och sociala medier om hans politiska kopplingar och bakgrund, samt inte minst hans bristande akademiska meriter. Den som var först ut att föra fram fakta och ifrågasättande var PM Nilsson i Expressen 2006. Läs gärna hans ledartext Vem är Ulf Bjereld? som än i dag står sig riktigt väl för att förstå varför man bör vara försiktig med hans argument.

Det finns också andra faktorer som påverkat att Säpo numera står högt i kurs. Makthavares egna intresse av sin personliga säkerhet inverkar naturligtvis. Det finns säkert ett samband mellan det ökande hotet mot politiker i största allmänhet och det faktum att inget parti tycks gruffa om höjda anslag till livvaktsskyddet. Varje partis partiledare med familj får ju en del av kakan i form av ökad trygghet!

Det ökande terrorhotet då – har det påverkat? Ja och nej. Hotet hade vi även under kalla kriget, och det hände en hel del här i landet. Mer än vad ni antagligen kommer ihåg. Skillnaden är att nu tas hoten väldigt mycket på allvar.    

Min vän som jobbat på PET under kalla kriget orkade inte alltid på en middag säga att han jobbade på PET, och jag tror att säkert en och annan Säpotjänsteman också undvek ämnet vid den här tiden. I dag är det nya vindar som blåser i samhället, som gör att det är coolt att jobba på Säpo.

Är då Säpo bättre i dag än vad man var under kalla kriget? Är det inte det som gör att folk har större förtroende i dag för Säpo? Till vissa delar är nog Säpo bättre, men till andra delar är de mycket sämre. En kritik som jag hört framföras är att man i dag jobbar väldigt mycket hand i mun, till skillnad från innan. Jag har också hört från flera håll att man i dag är en organisation som fokuserar alltför mycket på teknik och för lite på till exempel historia. De gamla uvarna som satt på en enorm kunskapsbank och som jag förstått fanns en hel del av under andra världskriget och kalla kriget verkar inte alls finnas kvar på samma sätt i dagens organisationer. Jag tror det ligger i tiden, för det är ju inte längre lika många som får guldklockor efter 25 år på företaget. Dagens unga byter jobb oftare och då försvinner kunskapen och erfarenheten ut genom dörren när de slutar.

Annonser
Publicerat i Jan Guillou, Säpo, Sverige | 1 kommentar

Reinhard Heydrichs Nazi-Mercedes ställs ut på danskt museum

Den 27 maj 1942 utsattes naziledaren Reinhard Heydrich för ett attentat i Prag. Han färdades i sin öppna Mercedes-Benz 32o när en tjeckisk agent kastade en handgranat mot bilen. En kollega hade precis misslyckats att skjuta mot bilen pga att vapnet hakat upp sig. Heydrich skadades svårt och avled den 4 juni 1942.

Heydrich hade mycket på sitt samvete. Han hade grundat Sicherheitsdients, SD, och blev huvudarkitekten till förintelsen. Bland annat var han sammankallande till Wannseekonferensen där den slutliga lösningen klubbades.

Heydrichs Mercedes föll tydligen i glömska, men för 38 år sedan köpte en dansk vid namn Lauritz Lauritzen den gamla bilen. Han hade inte en aning om vem som tidigare ägt den. Efter mångårigt och omsorgsfullt restaurerande har den i många år farit fram på de danska och europeiska vägarna. Erbjudanden om att sälja bilen har kommit, men Lauritzen slog till först när Egholm museum på Själland kom med sitt erbjudande. Bilen överlämnades i förra veckan och kan nu beskådas på museet, som har extraöppet den närmsta tiden.

Se gärna videoinslaget på TV2 Nord, där bilder från attentatet kan ses. Här förklaras också hur bilen kom till Danmark. Det var nämligen två officerare som inte ville överlämna sig till ryssarna, utan de körde till Danmark och överlämnade sig till Montgomery. Ett annat inslag visar bilen i nuvarande skick.

Mer information hittar ni på www.egholmslot.dk/museum

Publicerat i andra väldskriget

Vem är bakom flötet? Guillou kan i alla fall inte stava till Thornberg

En kort kommentar av Jan Guillou i söndagens krönika i Aftonbladet har fått sociala medier att koka då han kallat Säpochefen Anders Thornberg för ”1:e muslimjägare”. Det finns all anledning att ge kommentarer till kommentaren.

Reaktionen kom alltså med anledning av att Thornberg i veckan utsågs till ny rikspolischef. Jubelropen skallade ty nuvarande polis-gd Dan Eliasson var äntligen sparkad. Thornberg ansågs som ett ypperligt val efter sina 37 år inom polisen. Han började inom ordinarie polisverksamhet 1981 och rekryterades strax före Palmemordet till Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning (RPS/Säk), som i vardagligt tal då kallades Säpo och som sedan 2015 är en egen myndighet. Thornberg hade alltså vandrat upp i polis-hierarkin från patrullerande polis till att 2012 sluta som chef för Säpo.

Till skillnad från föregångaren Anders Danielsson ska Thornberg ha varit ett lyckat val för Säpo sett med interna polisglasögon.

Detta är en liten parantes, men för ett par år sedan fick jag en delförklaring till varför de de fd cheferna vid Säpo Olof Frånstedt och Tore Forsberg varit som hund och katt. Orsaken var alltså att det finns poliser respektive riktiga poliser.

Jag fick förklarat att Frånstedt var jurist som gått direkt in på en polisintendenttjänst utan att ha patrullerat en enda gata. Han slutade som byråchef och ska 1978 ha blivit sparkad på ett enligt uppgift ganska omilt sätt, vilket jag uppfattar skapade viss bitterhet som var märkbar årtionden efteråt. Forsberg å sin sida hade börjat som kriminalassistent 1967 och hade patrullerat gator och dirigerat trafik, bland annat utanför Dramaten. Något av det sista Palme ska ha gjort var att utse Forsberg till polisintendent. Forsberg blev sedan chef för den sk ryssroteln för att 1994 få vissa specialtjänster där han stod dåvarande Säpochefen mycket nära.

För att hoppa fram i tid kan vi titta på Anders Danielsson, som under sin Säpochefstid förklarade för mig att han var karriärjurist inom polismyndigheten, alltså en jur kand som rekryterats utan att patrullera en enda gata. Han var alltså precis en sådan som Frånstedt – inte en riktig polis utan enbart en anställd på polismyndigheten som blivande chefsämne.

Så där har ni lite av förklaringarna till Forsbergs och Thornbergs populäritet internt. De var och är riktiga poliser, det vill säga vet vad de snackar om för de har patrullerat. Thornberg ska dessutom ha roat sig med att låta nya medarbetare öva sig på att skugga honom, vilket framgår i en artikel i tidningen Chef. 

Det är ur detta perspektiv vi nu ska betrakta Jan Guillous mycket korta kommentar om utnämningen at Thornberg till ny rikspolischef. Vad var det han skrev?

”För övrigt anser jag att nye rikspolischefen Anders Thornborg genom sitt tal till nationen, ”Jag ser en polis”, befäste det intryck han skapade som operativ chef på Säpo och 1:e muslimjägare. Att han är lite bakom flötet”, skriver Guillou. 

Guillou påstår att den nye rikspolischefen hållit ”ett tal till nationen” som Guillou kallar ”jag ser en polis”, och detta ”tal” befäster intrycket av att han är ”1:e muslimjägare”. Därtill påstår Guillou att den nye rikspolischefen är ”lite bakom flötet”.

”Talet till nationen” var inte alls något tal till nationen utan uttalanden som är hämtade från en presskonferens på Rosenbad, som visserligen kunde ses i direktsändning på nätet men där tittarna utan tvivel inte representerade allmänheten utan journalister i synnerhet. Något tal till nationen var det alltså inte över huvud taget. 

Jan Guillou hoppar klädsamt över fortsättningen i formuleringarna ”jag ser en polis”. Bara genom att läsa hans egen tidning Aftonbladet står det klart att uttrycket handlar om Thornbergs visioner för polisen under hans kommande ledning.

”– Jag ser en polis som är starkt förankrad hos medborgarna, säger han om en av sina visioner”, skriver Aftonbladet.

”– Jag ser en polis som har en hög förmåga, som fokuserar på kärnverksamheten. Vi ska arbeta mer förebyggande, mindre reaktivt”, är ytterligare en vision enligt Aftonbladet.

Även SvD rapporterar från presskonferensen om denna vision

”Han har en övergripande vision. Polisen ska arbeta mer förebyggande, i stället för reaktivt.
– Jag ser en polis som flyttar fram sina positioner mot brottsligheten genom ökad samverkan, nationellt och internationellt”, citeras Thornberg.

Anders Thornberg har gjort sig känd för sin öppenhet. Visserligen var ökad öppenhet redan på gång internt på Säpo när han tillträdde, men han har förstärkt utvecklingen. Det handlar inte bara om att vi nu vet hur många som jobbar på Säpo. Under Thornbergs ledning har Säpo flera gånger talar klarspråk om siffror vad gäller stridande i Syrien och hur många som återvänt. Sommaren 2017 blev det stora rubriker i tidningarna efter att Thornberg i Almedalen sagt att de radikala miljöerna hade expanderat. Från att för ett par år sedan haft ett par hundra radikala extremister i Sverige följde Säpo nu 3 000 extremister, varav två tredjedelar är jihadister och resten vänsterextrema eller tillhör nazistiska kretsar.

Med dessa fakta kan jag inte påstå något annat än att Guillou ägnar sig åt rappakalja. Den nye rikspolischefen har inte hållit något ”tal till nationen”, det finns ingen koppling mellan uttalandena på presskonferensen om ”jag ser en polis” och att jaga muslimer. För övrigt har han inte ens lyckats stava Anders Thornbergs namn rätt. Guillou kallar honom ju för Thornborg. Således är det bara en som förefaller vara bakom flötet. Det är Guillou!

Inte första gången Guillou har fel i en text. Dags för korrekturläsning på AB kanske?

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Säpo, Sverige

Provokatören Sture Johannesson – fascinerades både av Yngve Nordborg och Ulrike Meinhof

Malmökonstnären Sture Johannesson har avlidit. Han är mest känd för sin affisch Haschflickan, som planerades för en utställning på Lunds konsthall vintern 1969. Affischen ansågs så drogliberal och provocerande att den förbjöds. Utställningen Underground ställdes in.

”Den dåvarande konsthallschefen avskedades, konsthallen höll stängt i flera månader och Johannesson försvann från konstscenen”, summerar Lunds konsthall.

Många tror nog att Sture Johannesson var vänster. Redan 1967 hade han blivit omskriven för att propagera offentligt för hasch. Senare kom han att vurma för Ulrike Meinhof och gjorde tillsammans med Charlotte Johannesson hyllningskonstverk över henne och RAF, provokativa affischer till en utställning på Kulturhuset i Stockholm 1967.

Först skulle utställningen handla om mänskliga fri- och rättigheter i Västtyskland. Men så var det ju det där att utställningen råkade sammanfalla med två saker: kung Carl XVI Gustaf skulle gifta sig och Ulrike Meinhof hade precis tagit livet av sig. Slutresultatet blev rörliga bilder från Meinhofs begravning och en autentisk begravningskrans visades. Besökarna kunde ta stenciler med utdrag från Meinhofs brev från tiden i Stammheimfängelset. Skulle detta betecknas som ”konst”?

Smaklöst nog blandades Silvia Sommerlath in i utställningen. Ett hemligt flygblad delades ut där två västtyska kvinnors olika livsöden belystes. Uttalanden från Moderata Samlingspartiet om valfrihet vad gäller boendeformer klipptes in med bilder av Ulrike Meinhof och Silvia Sommerlath och orden ”Stammheim – Stuttgart – Stockholms slott”. Flygbladet tillskrevs ”Unga Moderater”.

Chefen för Kulturhuset fick förbjuda flygbladet, som alltså inte kom från något parti alls utan från konstnärsparet Johannesson. Två dagar efter öppningen stängdes utställningen av en enig kulturnämnd i Stockholm. Ordföranden var Socialdemokrat. VPK noterades intressant nog inte vara representerat i nämnden.

Jag har sett flygbladet på Stefan Johannessons utställning på Lunds konsthall 2002, så upphovsmannen borde otvetydigt vara just han. 25-30 år efter utställningen kändes flygbladet fortfarande väldigt osmakligt. Ni kan ana bilden här. 

Man får tycka vad man vill att vi har monarki, men att blanda ihop terrorism med valfrihet var och är smaklöst. Att dra in Silvia Sommerlath i det hela var etter värre. Skulle detta kallas konst? 

Men var Sture Johannesson vänster? Det anser inte Expressen.

”Sture var varken vänster eller höger. Han slogs mot allt och provocerade omgivningen. Kanske anarkist. Konstanarkist”, skriver Olle Berggren.

Han har rätt. Sture Johannesson var både det ena och det andra. Min man Gunnar Ekberg arbetade tidigt på 60-talet med Sture Johannesson. En dag på försommaren 1962 drog Sture Johannesson med honom till Västergatan i Malmö.

”Nu ska du träffa en riktig hjälte”, hade Sture Johannesson förklarat.

Mannen som öppnade dörren hette Yngve Nordborg och hade skyttegravsfötter. I Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst beskrivs detta möte. Nordborg reagerar över Ekbergs mörka hår och frågar om han är jude. När Nordborg får bekräftat att så inte är fallet blir de insläppta. Vad de pratade om minns Ekberg inte, men däremot att det i vardagsrummet hängde en hakkorsflagga tillsammans med korslagda örnprydda bajonetter.

Operasångaren Yngve Nordborg är känd för sitt nazistiska förflutna. Han anslöt sig till Waffen-SS och ska dels ha deltagit i strider, dels ha fungerat som någon slags krigskorrespondent. Han påstår själv att han var med vid slutet i Hitlers bunker och efter kriget ska han varit verksam i Werwolforganisationen.

Detta bör man ha med sig när man tittar på Sture Johannessons senare 60-tal, då han blir drogliberal och både skildrar och vurmar för hippierörelsen. 70-talet är tiden då han blir terroristkramare.

Låt oss hoppa fram i tiden till 2000-talet. Det var en tid då Lunds konsthall blev riksnyhet minst två gånger. Strax innan valet 2002 vinglade kommunfullmäktiges ordförande Lennart Ryde in på ett vernissage. Vittnen hade redan ringt polisen, ty Ryde hade under sina bilparkeringsförsök lyckats köra på, som jag minns det, tre bilar på Mårtenstorget. Mitt i bubbel och fina tal traskade polisen in och grep Ryde. Jag fick uppdraget att få kommentarer av Ryde dagen efter. Vi träffades utanför villan. Han hävdade att han tagit bilen för att det skulle gå snabbare. Han bodde strax i närheten av Mejeriet. Alla i Lund vet att cykel är snabbaste fordonet. Ryde avgick från i princip alla poster och blev sedan dömd för rattfylleri på 0,9 promille. 

1,5 år senare senare var det dags för nästa polisinsats på Lunds konsthall. Den här gången var det Sture Johannessons 75 hampaplantor, som skulle vara med på utställningen Counterclockwise Circumambultion, som togs i beslag.

Johannesson misstänktes för narkotikabrott, men Lunds tingsrätt hävde beslaget men då hade tydligen plantorna redan klipps ner av polisen. Som jag minns det visades de tomma krukorna senare på utställningen men jag är oklar om den avklippta hampan fick vara med.

Det måste ha varit på den här utställningen som jag sattes att bevaka pressvisningen. Jag minns en eller flera verk som handlade om RAF och Ulrike Meinhof. Ordagrant kan jag inte återge vad Sture Johannesson sa till mig när vi stod där på tu man hand, men han var tårögd och hävdade med viss dramatik i rösten att Ulrike Meinhof varit en fin människa. Han uttryckte sin beundran för henne och så sa han något om barnhem. Att hon växt upp där eller att hon vurmat för barnen på barnhem. Det var därför hon varit så fin. Det lät så konstigt men jag stod inte där med fakta. I efterhand har jag fått klarhet i att Ulrike Meinhofs relation till barnhem var att hon satt sitt eget kött och blod där för att själv ägna sig åt den så kallade kampen. Hur beundransvärt det är kan ju diskuteras.

Sture Johannesson drogs till ytterligheterna – men trodde han själv på dem? Expressen konstaterar i dödsrunan att han varken var vänster eller höger och jag tror de har rätt.

”I dag ser jag Sture som någon slags godhjärtad anarkist, som med en viss träffsäkerhet alltid lyckats strö salt i precis rätt samhällssår för att provocera makthavarna och göra deras överdrivna reaktioner till en del av konstverket”, skrev min man i sina memoarer 2009.

Publicerat i Sverige

Guillou blev inte Sveriges sexigaste man – misstänkte röstfusk

Förra söndagen var Malena Ivarsson gäst hos Anna Hedenmo i SVT:s Min sanning. Fem miljoner svenskar eller nästan 70 procent av befolkningen ska 1988 ha sett den auktoriserade kliniska sexologen och programledaren i Fräcka Fredag, som lades ner efter sex avsnitt. Själv minns jag henne i Linje Lusta från Sköna Söndag, som föregick det ”fräckare” programmet.

I inledningen av Min Sanning får Jan Guillou en framträdande roll. Redan innan första sändning skrev pressen ner Fräcka Fredag. Anna Hedenmo läser upp ord som förekom i media:

”Opassande, skamligt, simpelt, billigt, stillöst, uruselt. HUR STOD DU UT!?!”

Det är inte bara Anna Hedenmos ord, utan även tonläge och skratt som tänder intervjun. Det går liksom inte att slita sig från programmet, som bara blir bättre. Det är nu som Jan Guillou kommer in i bilden. Han är en av många journalister som sablar programmet innan det ens är sänt och han kallar, enligt Ivarsson, det för ”ett horprogram”.

”Vad kallade han programmet?” frågar Hedenmo.

”Jag tror han sa knulleriprogram men det fanns också en artikel i Sydsvenskan där han skrev att nu skulle Sveriges Television sänka sig så lågt så de skulle göra horporgram och den kvinna de hittat på gatan det var jag.”

Hade dessa kommentarer yttrats under dagens #Metoo-debatt hade Jan Guillou fått löpa gatlopp och rullats i tjära och fjädrar, men det här är 80-talet då det uppenbarligen var okey med offentliga påhopp av sexuellt nedsättande karaktär. Karln uppträdde ju som en tölp, och inte som den gentleman som han ständigt vill att alla ska tro att han faktiskt har uppfostrats till.

Skickligt för Anna Hedenmo in oss läsare i Malena Ivarssons verklighet 1988. Vi får veta att Jan Guillou och Malena Ivarsson ”satt vägg i vägg på Malmö-TV”. Hon hade gjort Sköna Söndag och skulle nu få ett eget program på SVT. Han gjorde Rekordmagazinet. Det är intressant att Anna Hedemo inte riktigt vill kalla dem kollegor, utan säger ”en kollega kan man säga”, vilket vi ska återkomma till.

”Varför var han så arg tror du?” undrar Hedenmo.

”Han var arg av många skäl”, svarar Malena Ivarsson. ”Dels var han väldigt sur över att han inte blev utsedd till Sveriges sexigaste man när vi gjorde Sköna Söndag.”

Nu börjar Anna Hedenmo spontant skratta och undrar hur Malena Ivarsson kan veta det.

”Det sa han. Han trodde ju inte på resultatet”, säger Malena Ivarsson.

Mannen som utsågs till Sveriges sexigaste var Sven Wollter. Jan Guillou ska ha gått och ”gruffat” över detta, som Magdalena Ivarsson uttryckte det.

”Han trodde vi hade myglat med rösterna”, hävdar Malena Ivarsson.

I detta läge inflikar Anna Hedenmo den obligatoriska tv-kommentaren: ”Han är inte här och kan ge sin version av det här”. Fallet Jan Guillou släpps inte, ty Anna Hedenmo, som uppenbarligen läst på, frågar Malena Ivarsson om de genmälen hon gav i media. Malena Ivarsson var nämligen väldigt arg på Jan Guillou.

”Kommer du ihåg vad du svarade honom?” 

”Ja, att han behövde sexterapi. Att han förmodligen var hämmad”, svarar Malena Ivarsson.

Själv hade jag gärna velat vara en lus på väggen på Malmö-TV vid den här tiden. Vilka var alla de andra anledningarna som Jan Guillou hade för att vara arg på Malena Ivarsson? Ett skäl jag tror på är konkurrens. Många tror felaktigt att Jan Guillou blev en stjärna efter IB-affären 1973, men så var det faktiskt inte alls. Under många år hade han det svårt på arbetsmarknaden. 1987/88 hade han äntligen fått plats i medias strålkastarljus, men endast som frilansare. Det är ju faktiskt därför Anna Hedenmo inte kallar Jan Guillou för en kollega till Malena Ivarssson utan ”en kollega kan man säga”.

Således kunde Jan Guillou hamna i exakt samma situation som Malena Ivarsson och få sitt program nerlagt vilken dag som helst. De tidningar som återgav hans hätska utlåtanden borde rimligen insett att det var en konkurrent som ville förgöra en annan konkurrent, dessutom på ett sätt som i dagens #Metoo-debatt hade varit fullständigt omöjlig. 

För skojs skull slår jag i digitala arkiven och hittar belägg för mitt påstående. I november 1986 får jag första träff som handlar om att Guillou ”våldsamt” attackerar Sköna Söndag.

”Men det är kanske mera en personligt än ideologiskt betingad reaktion”, skriver krönikören Hemming Sten.

Det var tydligen, inom media, känt att det finns en fnurra på tråden långt innan Fräcka Fredag ens var påkommen! I augusti 1987 kan jag i DN läsa att Malena Ivarsson fått åtta program av Fräcka Fredag medan Jan Guillou fått tre (3).

I mars 1988 skriver Hemming Sten en tv-krönika som handlar om ifrågasättande om SVT:s inriktning. Nu är det inte Fräcka Fredag som ifrågasätts utan Sköna Söndag, som är ett ytligt program. Jan Guillou uppges vara kritisk till att SVT satsar på Sköna Söndag medan hans eget Rekordmagazinet får krympande resurser. I april får vi veta att Jan Guillou under vintern kritiserat SVT för att Fräcka Fredag kunnat göra reportageresa till Brasilien medan Rekordmagazinet inte haft råd med resa med tåg från Malmö till Helsingborg. Jan Guillou har verkligen en känsla för dramatik! Han släpper inte agget mot Malena Ivarsson utan skriver även en bok, där hon får en roll 1990.

Under tiden på Rekordmagazinet får Jan Guillou själv väldigt mycket kritik – bland annat för att driva propaganda i sitt program. I mars 1987 skriver tv-krönikören Hemming Sten att Jan Guillou ”driver kampanj utan motstycke för kurderna och mot Hans Holmér”. Som debattör kan han ta sig an ämnet men att ägna sig åt pamflettjournalistik i SVT passar sig inte. Han har till och med ställt upp i Barnjournalen ”utan antydan till försök till objektiv sakbeskrivning” i frågan. 

Artikel som fladdrar förbi under Min Sanning som tyder på agg på det personliga planet.

Genom åren har jag följt Jan Guillou och tekniken att göra ner en person tycker jag varierar. När han gör ner kvinnor, även journalister, finns en tydlig tendens till ”lilla stumpan du förstår inte”-attityd. Relationen till Malena Ivarsson tycks haft mer explosiva dimensioner, och handlar nog väldigt mycket om vad som faktiskt hände innanför väggarna på SVT Malmö.

Dagen före sändningen av Min Sanning intervjuades förresten Jan Guillou i norska Aftenposten. Vad som sagts fick stor spridning i Sverige när SvD gjorde en rewrite.

”Det är hög tid att de här sakerna kommer fram. Trakasserierna har visat sig vara oändligt mycket större än man trodde, och de måste bort”, citeras den nu självutnämnde trakasseri-experten Jan Guillou om #Metoo

”En äldre man är det mest motbjudande man kan vara nuförtiden. Man blir osäker på om man kan ge kvinnor en kram”, säger Jan Guillou och låter väldigt sårad.

Malena Ivarsson sa att det fanns flera anledningar till att Guillou var sur. Flera är minst tre och lite av detta har jag skrapat på. Se gärna Min Sanning med Malena Ivarsson och tänk efter. Visst känns det som om Anna Hedenmo vet mer än vad hon frågar om. Vad som hänt innanför SVT Malmös väggar må vara en hemlighet för allmänheten, men mellan tv-husen tror jag nog allt att det finns kommunicerande kärl, i synnerhet när det finns papper på saker och ting.

TEXT: LENA BREITNER

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige

Guillou: Storm i Roslagen orsak till fel om bränder på flyktingboenden – skyller på NOA

I gårdagens Aftonbladet förärades läsarna en ny krönika av Jan Guillou. Själva grundtexten är i grund och botten ointressant. En del kanske tror att den handlar om Leif Östlings uttalanden om skatter i Uppdrag Granskning, men ack så är det ju egentligen inte. Till och med GW (som ju säljer mer böcker än Jan sedan länge) blir indragen i tesen om att man ju vet vad folk har för bakgrund när de öppnar mun. Leif Östling har ägnat sig åt ”dumhögersnack” framförd på ”klingande arbetarklasstockholmska”.

Texten är egentligen ett återkommande tema hos Jan Guillou. Jag får ständigt intrycket av att han vill förstärka människors uppfattning om att han själv faktiskt har fiin bakgrund, för det hör man ju när han öppnar mun. Ju mer jag har studerat Jan Guillou desto mer krampaktigt och överdrivet tycker jag att hans sätt att tala är. Jag hör inte en fiin bakgrund när han öppnar mun utan ett komplex över sin bakgrund, om förmögenheten som försvann och fasaderna som rämnade en gång i tiden för lille Jan. Med sina vänsterståndpunkter tycker jag allt att han borde vara lite mer stolt över koboltarbetare, servitriser och förskollärarare som nära anfäder.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om, utan Jan Guillous förklaring till den lilla fadäsen om anlagda bränder av högerextrema år 2016.

”Bara år 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar (enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sitter och räknar sådant)”, stod det i Jan Guillous krönika.

Påståendet kom snabbt och berättigat att ifrågasättas, eftersom MSB inte för statistik över misstänkta förövare. Jag går igenom fallet här. 

Nu har Jan Guillou kommit med en ganska rolig förklaring till misstaget. Han erkänner att han ”felaktigt angav att uppgiften om drygt ett femtiotal anlagda bränder på flyktingförläggningar under 2016 kom från myndigheten MSB” varpå ”Saken blev inte bättre av att jag själv befann mig i Uganda och att en storm i Roslagen slagit ut min uppkoppling. Jag återkommer i ämnet när tekniken kommit i ordning.”

Jan Guillou hävdar att det inte alls var MSB som var källan, utan något ”betydligt bättre än så, nämligen Nya, polisens nationella operativa avdelning.”

Jan Guillous bortförklaringar blir inte bättre av att han skyller på Noa. De blir faktiskt ännu värre. Jag vill påminna läsarna om att Jan Guillou faktiskt gjorde dubbelfel i krönikan om bränder på flyktingboenden:

  1. Han hävdade att 50 bränder år 2016 utförts av högerextrema
  2. Att källan till detta var MSB. 

Med en enkel sökning på nätet hittade jag att SVT den 8 februari 2017 kunde berätta om Noas statistik och de hade också fördjupat sig vad man så att säga visste och inte visste om gärningsmännen.

Av SVT:s artikel framgår att 112 bränder skett på flyktingboenden år 2016, varav 92 bedömdes vara anlagda. Av dessa bedömdes 37 bränder vara anlagda av de boende, 2 fall konstateras att det är en person utifrån. I de 53 sistnämnda fallen har bränderna startats av ”okänd gärningsman”.

SVT har också talat med Ola Stoltz, sektionschef på Noa.

”Vi misstänker att en stor del av dessa 53 bränder är anlagda av utomstående personer”, säger Ola Stoltz till SVT.

Jag tycket det är ganska tydligt att Jan Guillou skruvat till det i sin krönika ty varken ”okänd gärningsman” eller ”utomstående personer” är synonymt med ”högerextrem gärningsman”. 

Vad Jan Guillou försöker göra är att bortförklara sin egen bristande researchförmåga med förhoppning att du som läsare ska ha glömt bort vad han faktiskt egentligen påstod, nämligen att högerextrema stod för väldigt många anlagda bränder på flyktingboenden år 2016. Att skylla på Afrikaresor och stormar i Roslagen biter i alla fall inte på mig.

Bäst att skärmdumpa vad Guillou har för förklaring – innan han ändrar sig igen! Källa: AB

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik, Sverige | 9 kommentarer

När terrorismen var en arbetsmarknadsfråga

I helgen såg jag dokumentären Ebbe – the Movie. Mannen, myten, affären från 2009. Jag har sett den flera gånger då den på många sätt är briljant, på vissa sätt tveksam.

Den här gången höjde jag på ögonbrynen när jag hörde Anna-Greta Leijon förklara vad som hände 1975 i samband med ockupationen av västtyska ambassaden. Som statssråd var Leijon ansvarig för svensk terroristlagstiftning. Hon var biträdande arbetsmarknadsminister och titulerades även invandrar- och jämställdhetsminister.

Visst blir man lite sjösjuk av att en sådan minister skulle haft ansvarat för terrorism 1975? Bara lugn! Det är en fin och långvarig tradition i Sverige att lägga terrorism- och extremismansvaret på lite udda poster.

Låt oss ta en historisk exposé för att fördjupa oss i snedtänket. Sveriges första terroristdåd, Amaltheaattentatet 1908 i Malmö påstås än i dag ha rört sig om en arbetsmarknadsfråga och är intimt förknippad med arbetarrörelsens identitet. Notera: dådet var utfört av svenskar och deras offer var utlänningar. I nutid har dådet börjat benämnas för vad det faktiskt var: ett terrordåd.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940 hade mig veterligen inget med arbetsmarknad, jämställdhet eller invandrare att göra.

Den terrorism som härjade i världen på 1970-talet, då ambassaddramat inträffade, hade många förgreningar till svenska medborgare. Således hörde terrorismen inte heller då till områdena arbetsmarknad eller jämställdhet, och möjligen bara ibland med invandring. Kommando Holger Meins var ju t ex inga ”invandrare” utan snarare ”turister”.

Uppvaknandet kring terrorismen är dagsaktuell företeelse. Under lång tid ifrågasattes att ansvaret för radikalisering och IS-återvändarna låg på kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes bord. Först i mars 2017 gavs besked om att frågan flyttades till justitiedepartementet, där det rimligen hör hemma. 

Vad var det då Anna-Greta Leijon sa 2009 i dokumentären Ebbe – the Movie och som jag höjde på ögonbrynen åt?

”Då hände en av de här mest fruktansvärda attentaten som vi har varit med om i svensk historia. Ett antal ungdomar från Västtyskland, tillhörande Baader Meinhofgruppen, reste in i Sverige med syfte att ta gisslan och ockupera västtyska ambassaden för att kunna få ut ungdomar som hade begått brott i Tyskland och som satt i tyska fängelser.”

Ungdomar? Jag tar fram namn och födelsedatum på RAF-medlemmarnaKommando Holger Meins, som utförde ockupationen i Stockholm. Den första högen som utvisades var Hanna Krabbe, 32 år (f 1945), Lutz Taufer, 33 år (f 1944), Bernhard Rössner, 30 år, (f 1946) samt Karl-Heniz Dellwo, 23 år (f 1952). Den 29-årige Ulrich Wessel lär ha transporterats i kista. Han avled nämligen under ambassaddramat. Kvar i sin sjuksäng låg den svårt skadade 23-åringen Siegfried Hausser, (f 1952) som Anna-Greta Leijon sedan skulle fattar beslut om att också utvisa. Han avled kort tid senare i Västtyskland och påstods senare vara den tändande gnistan till att Anna-Greta Leijon senare skulle kidnappas.

RAF-”ungdomarna” som skulle befrias var 32-årige Andreas Baader (f 1943), 41-årige Ulrike Meinhof (f 1934), 35-årige Gudrun Ensslin (f 1940) samt 31-årige Jan-Carl Raspe, (f 1944).

Med lite välvilja, bland annat med Svenska Akademiens Ordbok, SO, får jag ihop det till att endast 2 av 6 ockupanter kan räknas som ”ungdomar”. Inga RAF-medlemmar som skulle befrias kvalar in som ungdomar. 

Jag tror ärligt talat att ”RAF-ungdom” är ett språkligt misstag av Anna-Greta Leijon som alltså ska rekonstruera något som hon jobbade med 34 år tidigare.

1975 var Anna-Greta Leijon som minister både skarp och tydlig och använde inte alls ordet ”ungdomar” utan kallade ständigt brottslingarna för ”terrorister” och inget annat.

”Vi är glada över att vi inte har terroristerna i landet”, sa Anna-Greta Leijon t ex direkt efter utvisningen 1975 till SvD. 

Problemet är att orden är sagda och att dokumentärmakarna Karin af Klintberg och Jane Magnusson gjort det smaklösa valet att ha med en intervjusekvens som så uppenbarligen inte stämmer. De förmedlar en felaktig bild och borde ha reflekterat och insett att intervjupersonen faktiskt mindes totalt fel om en händelse som låg långt tillbaka i tiden. Antingen får man ta om sekvensen eller slänga den! Det är fult att klippa in felaktiga uppgifter i en dokumentär!

Jag slår lite på dagens IS-terrorister. De benämns vid sina namn. Vid sin ålder. Aldrig som ”ungdomar”, men möjligen som ”en ung man” (läs: vuxen). Det gäller t ex benämningar om den fd Malmöbon Osama Krayem, som är häktad misstänkt för terrordåd i Bryssel. Han var 23 år när ”hans” dåd hände. Lika gammal som Sigfried Hausser var 1975. Ingen av dem kan ses som ”ungdom”.

Jag surfar runt i digitala arkiv och tappar hakan ännu en gång. En av dagarna efter terrordramat i Stockholm får jag se rikspolischef Carl Persson på bild skakandes hand med en flygkapten, vars namn skrivs ut. De står utanför cockpit i den DC-9:a, som precis transporterat ut RAF-terroristerna från Sverige. Jag kan läsa att flygkaptenen, vars ansikte syns tydligt i bild och som ser lite reserverad ut, har gjort en ”mystisk” mellanlandning i Hamburg på sin väg till Köln med de utvisade terroristerna. Carl Persson ler medan han skakar flygkaptenens hand.

Var man så in i bängen naiv i Sverige vid den här tiden? Skriva ut namn och publicera bild på anställda som utför utvisningar av terrorister? Jo, man skrev till och med ut namnet på läkaren som behandlade Krabbe och ifrågasatte förflyttningen av patienten. På frågan om vi i Sverige var naiva vid den här tiden så är svaret: utan tvekan ja!

Publicerat i Journalistik, Sverige

Förstaomnämnande på spionord kan var riktigt fel i SAOB

Svenska Akademiens ordbok SAOB kan vara en rolig läsning. Jag slog på spion. Visste du att spiongök anses etablerat i svenska språket? Det fanns tydligen i början på 1800-talet och var ett nedsättande uttryck för en spion. Sökningar på nätet och i DN:s eller SvD:s arkiv (som är från 1860- och 188-talet) gav nada. Ordet verkar inte ha överlevt.

Visste ni att man inte helt kan lita på SAOB? Jag tittade på ordet spionpolis, som under 1900-talet var en lite mer folklig benämning på säkerhetspolisen. Det jag reagerade på var inte definitionen utan språkproverna på ordet spionpolis – de är från 1950 och 1962. Jag har tidigare uppfattat detta som ”bevis” för att det är här själva ordet introduceras i svenska språket. Och, jo, det ska det faktiskt egentligen betyda. Men nu är just denna hänvisning fel. I tidningsarkiven hittade jag att ”svenska spionpolisen” enligt SvD gripit en tjeckisk liga 1942. Eftersom vi är mitt i andra världskriget syftar tidningen på Allmänna säkerhetstjänsten, en superduperhemlig organisation benhårt styrd av Socialdemokraterna där spionjägarna främst satt på polisens kriminalavdelning. 1941 hittar jag en annons för tidningen Se som kan berätta om spionpolisernas mästare i aktion. Vilket land det gäller vet jag inte.

DN 1935. I Wien får allmänheten veta hur industrispionage går till.

DN är ännu tidigare ute med att berätta om hur ”hemliga spionpolisen” arbetar. 1935 kunde vi på en utställning på Wiens polismuseum beskåda hur spionpolisen arbetade. Visserligen pågår kapprustningen för fullt, får vi veta, men målet för de så kallade verksspionerna är fabriker och industrier där recept och patent stjäls och smugglas ut i klackar, tandkräm och inte minst i stora tvålar.

Ordet ”spionapparat” gör mig nyfiken. SAOB hänvisar till 1940 för introduktionen och betydelsen är spionväsendet och hela spionorganisationen. Jag får träff år 1900 i DN, som förklarar att Ryssland går i täten och har en väl utvecklad spionapparat, dvs välutvecklat spionorganisation. Ordet spionapparat tycks ha överlevt kalla kriget. Jag får flera nutida träffar, t ex 1992 då SvD kan berätta att den åtalade Markus Wolf varit chef för den östtyska spionapparaten med 4 000 agenter. Spionapparaten är i det här fallet alltså Stasis avdelning Hauptverwaltung Aufklärung, HV A.

Orden spionroman och spionthriller gör mig nyfiken. SAOB har språkprover från 1945 respektive 1946. Men orden introducerades faktiskt under andra världskriget. SvD har en bioannons för Storstad i mörker 1942 där DN citeras i sin recension att just det här är en spionthriller. DN började använda ordet redan 1941 om filmen The Bucharest ballerina murders. Spionroman är en mycket tidigare företeelse är 1940-talet. DN hänvisar 1913 till en spionhärva i Köpenhamn ”som ett kapitel ur en utländsk spionroman”, vilket ju tyder på att genren verkar varit ganska etablerad redan här, åtminstone i utlandet. SvD:s första träff är 1933 i en novell som hänvisar till alla förföriska vamp som förekommer i alla spionromaner.

Allt det här gjorde mig nyfiken, varför jag kontaktade SAOB:s redaktion. Och jo, de är ytterst medvetna om att de digitala tidningsarkiven som KB tagit fram gör att man nu hittar nya förstabelägg på väldigt många ord. Redaktörerna för 30-40 år sedan må ursäktas ty de hade ju inte tillgång till behändiga digitala sökmotorer. När SAOB-redaktionen har hunnit till ö någon gång i början på 2020-talet sätter arbetet igång med uppdatering – inte minst med att ge nya förstabelägg på när ord introducerade i svenska språket.

Spionlingot verkar SABO få göra en rejäl genomsyn på. Ordet agent som i ”hemlig agent” är inte ens med. Det närmsta jag kan hitta är förklaringen ”hemlig handtlangare i ngn dålig sak”. Men så inleddes ju arbetet med SAOB i slutet på 1800-talet.

Publicerat i Sverige | 3 kommentarer

Guillou 1998: Alla andra journalister fabricerar lögner

”Få saker intresserar mig så mycket som ljugande journalister”, skrev Jan Guillou i Aftonbladet den 28 december 1998.

I krönikan med den intressanta rubriken ”Därför ljuger så många journalister i uppsåt att döda” förklarar Jan Guillou att han alltså inte tänker på journalister som råkat ut för tryckfelsnisse. Nej, Jan Guillou tänkte på alla svenska journalister som medvetet fabricerar lögner om världspolitiken:

”När USA och Storbritannien senast anföll Irak var det mesta av betydelse som stod i våra tidningar lögn”, hävdar Jan Guillou och syftar alltså på anfallet 1,5 vecka tidigare.

Kommer ni ihåg FN-inspektören Richard Butlers rapport som påstods vara det avgörande motivet för anfall mot Irak? Det är just det här ”förevändningen” som Jan Guillou hävdar att svenska journalister inte berättat om. Jan Guillou konstaterar att anfallet startar sex-sju timmar efter att rapporten lades fram, vilket gör Butler-rapporten osannolik som krigsorsak ty det begriper ju vem som helst att man inte mobiliserar till ett storkrig på några timmar. Förutom att två världsledare måste hinna snacka ihop sig så ska ju trupper skickas till Mellanöstern.

”Detta begriper alla journalister. Men ingen skrev det”, påstår Jan Guillou.

Här övergår Guillou till att hoppa på Expressen för att ha publicerat en karta där giftfabriker i Irak uppges finnas och ska bombas. Han hoppar även på Svenska Dagbladet för att också ha publicerat en karta med var de påstådda giftfabrikerna ligger. Guillou noterar att Expressen har åtta dödskallar (giftfabriker) på kartan medan SvD har tretton.

Denna långa harrang utmynnar i Jan Guillous slutsats att alla svenska journalister som ”snabbt och kritiklöst återger amerikanska militärkommunikéer som ett barn skulle genomskåda, de journalister som sitter och hittar på kartor och annat, skriver således i uppsåt att döda” varpå han därtill påstår att alla dessa svenska journalister ”vill förmedla sin politiska övertygelse till stöd för mera krig mot muslimska länder”.

Jag häpnar, men loggar snabbt in på SvD för att titta på dödskalle-kartan. Är det här okritiskt rapportering och kommunikéer som återges okommenterade? Jag hittar kartan på förstasidan den 18 december 1998. Rubriken lyder ”Massiv attack mot vapengömmorna”, men just denna rubrik är inte särdeles framträdande ty den är satt i sk negativ text och är därmed svår att läsa. Det är kanske ett medvetet val ty min blick dras istället till den större rubriken till höger om bilden. ”Blixtangrepp grundat på svag rapport” står det och som förstärks av ett stort fett ”ANALYS” i versaler.

SvD 1998. Blicken dras mot artikeln som sågar Clintons spin-doctor-fasoner.

”Ingen historiker kommer att tro på förklaringarna från USA:s president och Storbritanniens premiärminister om orsaken till onsdagens anfall mot Irak. Som krigsanledning är nämligen FN-mannen Richard Butlers rapport osannolik”, inleder Fredrik Braconier sin analys.

Redan i de första två meningarna har vi alltså en sågning av den påstådda krigsanledningen som heter duga. Vidare får vi veta att Carl Bildt aldrig sett en så tunn rapport från FN-organet UNSCOM i hela sitt liv. Rapporten på 10 sidor där USA ”tycks ha utformat den” är ”sannerligen inget som motiverar blixtangrepp”. Nej, det här handlar om att Clinton riskerar riksrätt, förklarar Braconier utan att nämna Lewinsky-affären, för vid den här tiden behövde man inte påminna folk om alla kittlande detaljer som Bill Clinton förnekat hade hänt.

Krönikan avslutas med ett konstaterande att Saddam Hussein nu får anledning att slänga ut FN:s vapeninspektör och att diktatorn kanske sitter i en bunker och dricker champagne, ty han har styrt landet under sex amerikanska presidenter och inget tyder på att han inte kommer att få se en sjunde ta över ämbetet. Fredrik Braconier spådde rätt. Saddam Hussein såg Bush tillträda, men föll själv under hans tid vid ämbetet.

Det är detta ni måste ta med er när ni läser Jan Guillous påstående om svenska journalister, ”som ljuger i uppsåt att döda”:

”När de förgyller bomberna så tror de sig arbeta i demokratins tjänst. När de ursäktar, förklarar och förskönar dödandet så deltar de i det”, skriver nämligen Guillou.

Denna första dag efter anfallet, den 18 december 1998, ägnar SvD ett helt uppslag i fullformatstidningen åt anfallet. Förutom artiklarna (tre) på förstasidan blir det inne i tidningen hela åtta artiklar och en hel spalt med notiser med kommentarer från olika delar av världen. Kritiken mot anfallet dominerar nyhetsrapporteringen. Få välkomnar USA:s och Storbritanniens agerande.

Redan här, den första dagen, hittar jag dessutom en hel artikel i SvD som ger referenser till storfilmen Wag the Dog, som handlar exakt om det här – en president som haft sex med en flicka i Ovala Rummet och som nu behöver lite inrikespolitiskt och massmedial distraktion varför man kallar in en spin-doktor som hittar på ett krig. Tänk att Barry Levinsons film hade premiär en månad före Lewinskyaffären brakade loss!

Alltså – det här låter faktiskt inte som om SvD förgyller några bomber och förskönar något dödande. Jag tycker det är väldigt klarsynt rapportering med ingående analyser som många historikerna kan nicka igenkännande åt.

En som ilsknar till över Jan Guillous attack på svenska journalister som bevakar detta nya Irakkrig är DN:s säkerhetspolitiske reporter Bengt Albons, som den 2 januari 1999 får in en replik i Aftonbladet som får rubriken ”Lögnaktig journalistik, Jan Guillou”. Albons skräder inte orden och menar att Guillou osakligt ”förtalar sina kollegor och slår in öppna dörrar” ty påståendet om att ”ingen” skrivit att bombningarna varit välplanerade och inte alls hade sin grund i vapeninspektören Butlers rapport kort och gott var ren och skär lögn.

Bengt Albons bidrar med vad han skrev i Dagens Nyheter den 18 december, tio dagar innan Guillou tog till orda och kritiserade sina ”ljugande” kollegor:

”Rapporten från vapeninspektörernas chef Richard Butler om Iraks minskande samarbetsvilja var därför knappast mer än en förevändning för USA att slå till. Beslutet hade antagligen fattats för flera veckor sedan”, skrev alltså Bengt Albons i sin analys.

Jan Guillou skrev alltså i sin krönika att ingen journalist hade skrivit om att beslutet om bombningarna tagits före Butler-rapporten lades fram. Men det hade ju Bengt Albons de facto gjort! Det var alltså Jan Guillou som var den ljugande journalisten genom sin krönika i Aftonbladet och ingen annan!

Jag får ofta höra att ”vi journalister” håller Jan Guillou om ryggen. Ju mer jag studerar fallet Guillou desto tydligare blir det att han, bland annat via sina krönikor i Aftonbladet, gjort sig ovän med väldigt många. De senaste tjugo åren har gruppen journalister blivit ett mer och mer markant inslag för hans attacker. Han har hoppat på dem, förtalat dem på olika sätt, mosat dem i krönikor, i direktsänd tv eller i bokform. Kvinnliga journalister har behandlats med en ”lilla gumman”-attityd.

Det har faktiskt inte varit en särskilt lyckad strategi för den som vill vara i medias behagliga strålkastarljus, och som av en händelse är det faktiskt det som Jan Guillou mer sällan får uppleva.

Före KGB-affären 2009 fick han kommentera allt och inget i media som han inte heller var expert på. Även om journalister kritiserade honom flöt kritiken så att säga undan. Plattformen han stod på var solid. Men något hände, i synnerhet under åren efter 11 september 2001 och fram till KGB-affären 2009. Gradvis sågade Jan Guillou av den gren han satt på. 2009 var han måhända likt en 18-taggare som den modige journalist-jägaren lyckades fälla. Så är det inte längre. Något mod behövs inte. Jan Guillou syns faktiskt numera väldigt sällan i rutan och hörs sällan i etern. Jan Guillou har kvar sin lilla krönika på Aftonbladet och en gång om året pratar han om sin senaste bok. Ibland avslöjas han med fel och lögner, men det blåser förbi. Folk bryr sig helt enkelt inte särskilt mycket längre.

Vill ni läsa hela Bengt Albons analys den 18 december 1998 har ni den här.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik

Aftonbladet fick pudla åt Guillou om bränder på flyktingboenden

Tänk. Det finns faktiskt folk som fortfarande läser Jan Guillous krönikor, trots att de förlorat stinget för länge sedan. Själv öppnade jag för ovanlighetens skull hans söndagskrönika i Aftonbladet i söndags, mest för att jag var nyfiken på hans ämnesval med tanke #Metoo och rådande orkanvindar kring Aftonbladet, men så värst mycket läsning blev det inte eftersom krönikan kändes ganska intetsägande.

Hade jag kommit ett antal rader längre ner hade jag höjt på ögonbrynen för det Guillouska påståendet:

”Bara år 2016 anlade extremhögern i Sverige över 50 mordbränder på flyktingförläggningar (enligt Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som sitter och räknar sådant).

Som nyhetsjournalist har jag sett bränder på flyktingförläggningar gå från att vara möjligen troliga attacker utförda av utstuderade personer utifrån (läs: främlingsfientliga krafter) för att typ två dagar senare konstateras vara ”konflikt på boendet”. I somras fick jag ganska utförligt beskrivet om varför elen till köket stängdes vid en viss tid eller varför man inte fick röka på rummet. Jo, brandlarmet kunde gå pga torrkokning och ej släckta fimpar i papperskorgen. Kort och gott: som nyhetsjournalist har jag lärt mig hållit mig otroligt försiktig med dessa incidenter, eftersom de kan bero på så många olika saker.

Nu hade alltså Jan Guillou trampat i klaveret och inte bara påstått att extremhögern stått för över 50 mordbränder under 2016. Han hade dessutom varit klantig nog att hänvisa till källan: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den som googlar kan lätt hitta fakta från MSB om antalet bränder på flyktingförläggningar, vilket Chang Frick på Nyheter idag var först med att göra redan på måndagen, inklusive en intervju med en av rapportförfattarna.

Det är inte alls sant att MSB räknar bränder utförda av högerextrema. Deras statistik  om bränder på flyktingförläggningar definierar inte gärningsmannen utan incidentens art, vilket antingen är:

  • anlagda från utsidan av byggnaden
  • eller från insidan av byggnaden
  • eller olyckshändelse (t ex torrkokning som jag redan nämnt)
  • eller suicidfall/psykisk ohälsa.

Principiellt kan det alltså vara så att en person boende på boendet gått ut utomhus och slängt in något brinnande i byggnaden. Likväl kan en utomstående ta sig in på boendet och tända på och sen skubba därifrån. MSB:s statistik bygger alltså inte på hur många gärningsmän som begått hatbrott eller och vilka som inte har gjort detta.

MSB definierar inte gärningsmannen vad gäller bränder på flyktingförläggningar.

Statistiken jag fick tag på med enkel sökning från MSB rörde sig bara om första 5,5 månaderna på 2016. Statistiskt borde antalet bränder 2016 slutat kring ca 85 stycken, varav statistiskt 60 procent av dessa troligen klassades som olyckshändelser (typ torrkokningen jag nämnde). Jan Guillous 50 högerextrema attacker tycks därför vara oerhört tveksamma även som påstående i sig. Däremot hittar jag ett påstående från Expo där de menar att ett år innehållit 50 misstänkta attacker – men det rör sig inte om 2016 utan 2015.

Hur slutade denna story. Nyheter idag gjorde en story med uppföljning där Lena Melin på Aftonbladet fick uttala sig. Hon var inte alls övertygad om att Jan Guillous påståenden var oriktiga. Krönikor faktakontrolleras dessutom inte på Aftonbladet, får vi veta.

Men, jo rättelse blev sedan gjord i krönikan. Uppgiften om mordbränder togs helt enkelt bort, med den motiverande förklaringen att uppgiften inte gått att verifiera. 

Aftonbladet fick pudla åt Jan Guillou.

Att inte Aftonbladet lärt sig? Visserligen är krönikeformen så fri att man kan ha mindre rätt i dem utan att det så att säga blir ”fel”. Via Jan Guillou har vi ju fått lära oss att man kan kalla folk för kriminella tjuvjägare utan belägg för det och utan att det blir förtal för det. Kort och gott har Guillou lärt oss att man kan slinta på tangenterna rätt rejält utan att det blir några som helst konsekvenser, vare sig inifrån Aftonbladet eller utifrån.

Fast så var det ju den berömda krönikan från 2015, den som fick rubriken ”Muslimska mördare kommer vi aldrig att kalla serieskyttar” och som gjorde Jan Guillou till en äkta driftskucku på sociala medier. Expressens kulturmedarbetare Kjell Häglund gick igenom alla faktafelen i krönikan ”Kjell Häglund skingrar rökridåerna kring Jan Guillous faktafusk”, som inleddes med det eleganta:

”Sanningen blir det första offret när Jan Guillou hamrar in poänger i flammande ideologiska kolumner.”

Jan Guillous krönika, som blev en otrolig snackis, ligger kvar på Aftonbladets hemsida utan rättelser. Däremot gjorde Jan Guillou sedan en (1) pudel gällande krönikan. Han bad om ursäkt för att ha påstått att boken Almedalen har fallit handlade om ”hur muslimerna angriper Almedalsveckan i stor skala”. Kjell Häglund hade ju informerat honom om att det var vita högerextremister som var terroristerna.

Det blev faktiskt en jättenyhet att ”Jan Guillou erkänner fel” år 2015. Två av de roligaste nyhetsartiklarna att läsa är faktiskt SVT:s artikel och denna från Resumé. Anledningen är att ni får ett axplock av reaktionerna år 2015 på sociala medier:

”Historiskt. Men alla de andra felen i krönikan då?”, citerar SVT år 2015 Sveriges Radios digitala direktör Martin Jönsson.

”Undrens tid är inte förbi. Kan det vara detta som föranledde jordskalvet i Göteborg?”, citerar SVT år 2015 Johan Hilton, förlagschef på Atlas.

”Guillou inleder nu en artikelserie där han kommer att be om ursäkt för sina sakfel, ett i sänder: Den pågår till 2030″, skrev Lars Anders Johansson, i dag redaktionschef på Timbro.

”Detta kan vara det största som har hänt i svensk mediahistoria. Jan Guillou ber om ursäkt för att ha ha fel”, skrev Ivar Arpi, i dag ledarskribent på SvD.

Expressen Kultur drämde till med ett: ”Plötsligt händer det. Jan Guillou ber om ursäkt för fel. Efter @jkjellhaglunds artikel.”

”Kan fortfarande inte riktigt komma över det här med att Jan Guillou erkände att han hade fel. Gissar på att det inte sker igen förrän 2025”, skrev Naomi Abramowicz 2015. Hon är i dag vikarierande ledarskribent på Expressen.

Vad kan vi dra för slutsatser av allt detta? Jag tror att Naomi Abramowicz har rätt. Något mer erkännande om att ”jag hade fel” tror jag inte kommer från Jan Guillou de närmsta åren.

Däremot är jag lite förvånad över att någon på AB inte blivit satt att kontrollera hr Guillous alster efter superduperfadäsen 2015.

Men Lena Melin på Aftonbladet har i Nyheter idag svarat att de inte faktakollar krönikor, och att hon inte tror att andra gör det heller. Johanne Hildebrandt har på twitter sagt att hennes krönikor blir kontrollerade, vilket hon är tacksam för. Det är väl sådant som kallas ambition om att hålla hög kvalitet.

TEXT: LENA BREITNER 

Publicerat i Jan Guillou, Journalistik