Jan Guillou ljuger om Blekingegadeligan

Vad är ett kulturbråk i media annat än marknadsföring av den egna personen? Med denna insikt har jag i två veckor avhållit mig från att kommentera Jan Guillous anklagelser om historieförfalskning mot SVT:s dramaserie Vår tid är nu. Det gäller ju också att orka sätta sig om skriva en text, som innehåller intressanta reflektioner om vad Jan Guillou faktiskt skriver och påstår.

Det började alltså den 13 december med att Jan Guillou i Fib/Kulturfront attackerade personerna bakom tv-serien, som nu kommit till det extrema 60-/70-talet. Dottern till en av huvudpersonerna har hamnat i en vänsterextrem sekt. Värst av allt:

” Men hjältemodiga insatser från spionorganisationen IB avstyr i sista stund vad som skulle ha blivit inledningen till den svenska vänsterterrorismen”, skriver Jan Guillou.

Att IB framställs som något som faktiskt gjorde något positivt är det röda skynket för Jan Guillou. Det går emot hans personligt utmejslade fejkpropaganda, som han matat den svenska befolkningen med i årtionden. Den om att ingen i hela den svenska extremvänstern, till skillnad från extremvänstern i alla andra europeiska länder, aldrig ens tänkte tanken på att ta till våld som kampmetod.

I Jan Guillous personligt utmejslade fejkpropaganda var svenska försvarsmaktens hemliga avdelning IB de enda ”terroristerna”. Dess personal provocerade, enligt Guillou, och försökte förmå den svenska extremvänstern att bli som extremvänstern i Tyskland (läs: ta till våld och bli terrorister). Som vanligt fixerar sig Jan Guillou vid min man, Gunnar Ekberg, som Jan Guillou menar är den enda som begått brott. Fallet Rolf Svensson nämns också.

” Efter det repade sig aldrig den del av den svenska underrättelsetjänsten som tagit sig an uppgiften att skapa vänsterterrorister. IB-affären kan alltså ses som en akt av självförsvar. Och till skillnad från vänstern i Västtyskland inskränkte sig våra förluster till bara tre man i fängelse, som hämnd för Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande”, skriver Guillou.

Men Jan Guillou faller själv i gropen när Expressen tar upp hans anklagelser mot Vår tid är nu. Manusförfattaren Ulf Kvensler pekar på att de fått inspiration från fler än ett håll till tv-serien. Inte bara från den svenska sekten Rebellerna utan även från danska Blekingegadeligan för att bara nämna något.

Nu går topplocket för Jan Guillou, som försäkrar att Blekingegadeligan inte har någonting med Sverige att göra.

” Är en totalt okänd organisation i Sverige eftersom att den aldrig har varit verksam här och har ingenting med den svenska vänstern att göra. De var bankrånare och åkte fast på 90-talet och det finns ingen anknytning som helst mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan”, citeras han i Expressen.

Att två meningar kan innehålla så mycket lögner! Det är knappt jag vet var jag ska börja. För det första hade Blekingegadeligan hur mycket som helst med Sverige och svenskarna att göra.

Gruppen reste ofta över Öresund, och den svenska extremvänstern åkte ofta över Öresund för att träffa den danska extremvänstern. Gunnar Ekberg, som infiltrerade den svenska vänstern, beskriver i sin bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst hur han träffar medlemmar från KAK och KUF (vars medlemmar blir Blekingegadeligan) både i Mellanöstern och i Köpenhamn. Korrespondens som bevisar kontakten finns publicerat i boken.

Flera av Blekingegadeligans kopplingar till Sverige och svenskarna, som Jan Guillou påstår inte finns, står att finna i Peter Øvig Knudsens böcker om Blekingegadeligan. Gruppen hyrde inledningsvis en sommarstuga i Blekinge där de tränade kampsport. De reste ofta till Lund, där medlemmarna satte sig i ett träd i Botaniska trädgården och spanade in i lägenheten där Jörn Rausing, studenten och miljadärssonsonen, bodde och som de skulle kidnappa och få 25 miljoner dollar för. Och så drog de runt i Sverige och spanade på svenska polisstationer, där de tänkt bryta sig in och sno vapen, därför att en svensk vänster-läkares make hade krävt att de skulle fixa vapen till terroristorganisationen PFLP:s kamp.

Det blev aldrig några inbrott på svenska polisstationer. Däremot drog gruppen till Flen i november 1982 och stal 733,2 kilo pansarskott, handgranater, minor och ammunition.

Blekingegadeligans egen version är att de alltid agerade självständigt som grupp. De hävdar att de utförde all planering för allt de gjorde utan någon utomståendes inblandning. Att det är lögn inser alla som funderar över inbrottet i vapenförrådet utanför Flen 1982. Det är nämligen inte trovärdigt att en grupp danskar bosatta i Köpenhamn plötsligt får en idé att göra ett inbrott i ett svenskt vapenförråd, tar båten över Öresund med lämpliga lastfordon, kör lite på måfå mot Stockholm för att efter 47 mil intuitivt svänga av och in på en skogsväg där de genom egen spaning råkar hitta ett låst vapenförråd som råkar innehålla tonvis med vapen.

Att gruppen dessutom råkar ha med sig alla skärverktyg de behöver, bryter sig in på nolltid och sedan smugglar hem dessa 733,2 kilo vapen till Danmark utan att åka fast i tullkontrollen är ju enastående. Att dessa vapen sedan hittas på olika platser i Europa och dessutom används vid terrordåd låter i mina öron som att gruppen inte alls är särskilt självständigt. De ingår i ett mycket väl utvecklat terrornätverk, där även svenskar måste ingå.

Som löken på laxen kommer ordern om att skaffa vapen till PFLP från den vänsterextrema Lundabon Saima Jönssons make, PFLP:s förbindelseofficer Marwan el-Fahoum, som enligt både danska PET-kommissionen och Blekingagadekommissionen ofta landade på Kastrup, träffade sina PFLP-kontakter och Blekingegadeligan i Köpenhamn innan han drog till Lund för att träffa sin vänsterextrema svenska hustru, som han hade två barn med. Forskning visar att Marwan el Fahoum också hade utvecklade kontakter i Sverige, bland annat i Göteborg.

Känner Jan Guillou Saima Jönsson? Absolut. 1988 fick både Aftonbladet och Expressen ut tidigare hemligstämplade dokument från Justitiedepartementet om Saima Jönssons bakgrund. När Aftonbladets Stefan Borg, numera utrikeskommentator på TV4, konfronterade Saima Jönsson med uppgifter om att hennes namn och adress hittats i ett terroristnäste i Paris, att hon påstods vara militant, att PFLP utnyttjade henne för att infiltrera universitetskretsar i Sverige, att hon påstods ha smugglat sprängämnen i vinflaskor till Paris samt att hon påstods ha förberett ett terroristattentat i Singapore svarade hon inte på frågor utan ställde motfrågor och motpåståenden.

” Stackars mamma. Det är ju hennes hennes adress och telefon som står här”, är ett exempel på ”motpåståenden” Saima Jönsson gav 1988.

Saima Jönsson hade redan i november 1972 hamnat i de demokratiska ländernas underrättelse- och säkerhetstjänsters sökarljus efter att Gunnar Ekberg, som infiltrerade terroristorganisationen PFLP, gått med ett hemligt kurirbrev från terrorledaren Wadie Haddad i Beirut till Saima Jönsson i Malmö. Det hela beskrivs i Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst.

Jag kan tänka mig att underrättelse- och säkerhetstjänsterna hoppade till när Saima Jönsson 1976 gifte sig med Marwan el Fahoum, som efter Wadie Haddads död 1978 skulle ta över underrättelse- och terroristattacksansvaret för PFLP, i synnerhet vad gällde Skandinavien. Marwan el Fahoum blev snabbt invald i PFLP:s politbyrå, där han sitter fortfarande om han inte avlidit. 2015 var senaste livstecknet om honom på PFLP:s hemsida.

Från PFLP:s hemsida

Stefan Borg och andra journalister intervjuade alltså (högst troligt ovetande) år 1988 en terroristledares hustru i Lund. Saima Jönsson och Marwan el Fahoum hade varit gifta i tolv och ett halvt år när hon blåljög Stefan Borg rätt i ansiktet genom att säga ”Jag har träffat många men känner inga terrorister”.

Vad har då Jan Guillou med detta att göra? Han är faktiskt med i Stefan Borgs artikel. Under mellanrubriken ”Ringde Guillou” kan vi läsa att Saima Jönsson varit ilsken, bedrövad och orolig över alla påståenden. Hon har trott på Sverige som en demokratisk stat, men nu är allt som ett gungfly. Det var ju kränkande uppgifter som kommit fram om henne. Och ja, då ringde hon Jan Guillou…

”Som hon inte känner sen tidigare, men litar på bland annat för hans engagemang i Mellanösternkonflikten”, står det i artikeln.

Saima Jönsson berättar för Anders Borg att hon fått tips och råd av Jan Guillou. Hon kan inte stämma Säpo. Jan Guillou har sagt att alla svenskar som jobbat i de palestinska längre som sjuksköterskor och läkare troligen hade blivit registrerade av Säpo.

Nu läser vi vad Jan Guillou säger till Expressen igen. Han säger att Blekingegadeligan ”är en totalt okänd organisation i Sverige eftersom att den aldrig har varit verksam här och har ingenting med den svenska vänstern att göra. De var bankrånare och åkte fast på 90-talet och det finns ingen anknytning som helst mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan,” citeras han i Expressen.

Själv kan jag konstatera att Jan Guillou blåljuger. Blekingegadeligan har på flera olika sätt varit verksamma i Sverige: genom stöld i militärt vapenförråd, spaning mot polisstationer, träningsläger samt inte minst genom planerna på att kidnappa Jörn Rausing. Kopplingen mellan den svenska vänstern och Blekingegadeligan är mångfacetterade, men den enklaste att förklara för dig som läsare är att peka på den som går via terroristledaren Marwan el Fahoums hustru, som Jan Guillou själv varit personlig rådgivare åt.

För övrigt påstår Jan Guillou felaktigt att Blekingagadeligan var bankrånare. Det skulle jag aldrig kalla dem. De gick aldrig in på en bank och rånade banken. Däremot rånade de varuhus och penningtransporter, mestadels danska postens penningtransporter. Postrånare eller penningstransportrånare samt vapentjuvar är därför det korrekta. I högsta grad verksamma i Sverige med svenska vänsterkontakter.