”Tant” eller kvinna med väska eller Kolla aldrig en bra story. En f d Växjöbos funderingar

En del kanske blir förvånade över att jag tar upp en staty med koppling till Växjö på min blogg. Det kommer att få sina naturliga förklaringar, eftersom jag inriktar mig på forna Östeuropa. Jag har följt väskdebatten ett tag, eller snarare de två väskdebatterna. Vi talar om statyn av damen med den svingande handväskan, ”Med handväskan som vapen”, en tolkning av Hans Runessons fantastiska bild när en kvinna dänger handväskan mot en nazist vid en demonstration i Växjö i april 1985. Konstnären Susanna Arwin, bosatt i Växjö kommun om jag förstått det rätt, har i många år arbetat med Den svenska tanten, en godmodig lite småfrodig kvinna med handväska som numera dessutom är mönsterskyddad hos PRV, läs här. En del svenskar argumenterar häftigt för att ”tanten ska till Växjö”, men hon finns där faktiskt redan. Sedan 2005 står hon på Campusområdet i Växjö, se här. Originaltanten ska stå på Arbetets museum i Norrköping, se här.

Således har alltså Växjö redan en tantstaty, men nu har det skapats en kampanj sprungen från Mälardalen om att Växjö måste ha statytanten,  den här gången hon som svingar handväskan. Sociala medier fylls av uppmaningar och argumenten står härliga till. Från Växjö är det ganska tyst. Tror man i alla fall i Kultur-Sverige, eftersom Gota Medias betalväggar är ett problem.

Det är naturligtvis Gota Medias högst privata beslut att ha betalväggar, men det betyder att det alltså skapats två debatter, en klickningsbar och en som som kräver abonnemang. Växjöborna har sedan förra året kunnat ta del av en, som jag förstått det, livlig debatt med insändare och tyckanden i lokalorganet Smålandsposten. Växjöborna har också kunnat gå och se Arwins staty ”Med handväskan som vapen”, till exempel under Kulturnatten i Växjö den 31 januari i år, se här.

Arwin och hennes staty var ett stort ämne under denna Kulturnatt. Den som studerar programmet kan tycka att det var Arwinstatyn på längden och tvären.

Lokalorganet Smålandsposten hade till och med ordnat en debatt om den offentliga konsten i stan, med Eva Johansson, kulturnämnden, chefen för konsthallen Nicolas Hansson, konstnären själv samt Mats Bergström, jurist med kulturengagemang.

Referatet om vad som sades här i debatten hamnade bakom en betalvägg. Såldes kunde inte folk på Södermalm, i Jämtland, i Malmö och i Simrishamn ta del av detta. Om de inte betalade 1 krona i ett provabonnemang vill säga. Men vem orkar genomföra ett fem minuter långt köp för 1 krona när man kan klicka och dela snabbt och enkelt av annat som är gratis?

Eftersom det var val förra året betyder årsskiftet att nya nämnder tillträder. Så också i Växjö. Den förra kulturnämnden hade om jag förstått det rätt tagits lite på sängen när en journalist från Dagens Nyheter ringde upp och frågade om statyn, som ställts ut i miniformat i Sollentuna och väckt stor uppmärksamhet i hufvudstaden, skulle bli staty på Växjö torg? Nu ett par månader senare hade en ny nämnd tillträtt och som tyckt att det gått lite väl snabbt.

Själv uppfattar jag förslaget som ett Stockholmspåfund som aldrig riktigt hann få fast förankring i staden Växjö.

(inse att Stockholmspekpinnar inte är en framgångsfaktor i Småland. Det blir liksom inte bättre när t ex Lars Gustafsson, bosatt på Södermalm, eller Ola Larsmo, bosatt i Uppsala, via Expressen och DN skanderar ut historier som inte riktigt stämmer men där budskapet är tydligt. Vi i Kultur-Sverige begriper, det gör inte lantisarna i Växjö, som ju dessutom leds av rasister)

Vad Mälardalseliten har missat är att det faktiskt har förts en debatt i Växjö och att den har haft en annan djup och bredd än den på Hufvudstadens kultursidor. Vad kommer en tolkning av Runessons fotografi att förmedla? Klotter/attentatsaspekter har stötts och blötts. Vilka statyer ska vi ha i Växjö? Och varför i hela fridens namn har vi inte Kristina Nilsson som staty på Stortorget istället?

För er som behöver lite historisk info: Kristina Nilsson, f 1843, i min hemby Vederslöv i Växjö kommun. Fattig torparunge, som blev statarunge eftersom pappan var tvungen att sälja torpet, upptäcktes för sin vackra röst, hamnade i Paris, debuterade och slog igenom, blev jämte en italienska den tidens främsta sopran, turnerade i USA och Ryssland, fick smycken av tsarfamiljen, ska ha hälsat på presidenten i USA (italienskan fick inte det eftersom hon var frånskild), gifte sig och blev grevinna.

Kristina Nilsson har stått modell för Christine Daaé i Fantomen på Operan. Hon nämns vid två tillfällen i Leo Tolstojs Anna Karenina. Och så har vi ju katastrofen 1885 utanför Grand Hotel i Stockholm. Flera döda och skadade.

Kristina Nilsson är en världsberömd historisk person. Hon hade en stark relation till sin hembygd. Hon köpte tillbaks det Snugge familjen förlorat, utsmyckade vår kyrka i Vederslöv och tillbringade sin sista tid på Stadshotellet i Växjö, med utsikt mot det Stortorg där Danuta dängde väskan i en nazist drygt sextio år senare. Står denna världsberömda kvinna staty i Växjö? Nej, men däremot i Ljungby, en av de orter som slåss om att ”det var där Kristina Nilsson upptäcktes”.

När beskedet kom i måndags att kulturnämnden bytt fot (vilket bör ses som allmänt känt fr o m slutet av januari) kom en liten slutkläm i Smålandsposten, som Kultur-Sverige alltså inte noterade i sin upprördhet.

”Det finns många andra som skulle kunna stå staty på Stortorget. En staty som vi kan stå för och som har anknytning till Småland. Till exempel Elin Wägner, Blenda eller Christina Nilsson – gärna en kvinna”, säger Eva Johansson (C) till SMP.

Att Växjö kommun tagit ett stort steg genom att lyfta frågan om att uppmärksamma sina historiska kvinnor borde ju faktiskt lett till vågen från Kultur-Sverige och alla feminister. Men så icke. Istället för att hylla att Kristina Nilsson som tant kanske skulle bli staty har fascist-kortet dragits fram, t ex av Lars Gustafsson i Expressen och diverse personer på sociala medier.

Backar man bandet om tumultet kring tanten som staty i Växjö ser man att väldigt mycket är missförstånd där riksmedia spelat en högst framträdande roll.

Läser man Smålandsposten hade kulturnämnden i full enighet i april 2014 beslutat om att utreda om man skulle ha någon staty av damen med handväskan. I november skanderade SVT:s kulturnyheterna att Arwins staty ”ska bli offentlig konst i Växjö” samtidigt som de som läste ända till slutet av artikeln (vilket alltför få gör) kunde läsa att det fanns komplikationer. Något beslut var definitivt inte taget i Växjö, statyn var kostnadsberäknad till 1,5 mille och hade därmed passerat upphandlingsgränsen, LOU. Således kom man fram till att kanske göra en tävling där olika konstnärer skulle få lägga anbud på tolkningen av Hans Runessons bild.

Någonstans här kände jag som f d Växjöbo att idén om det offentliga konstverket hade spårat ut totalt. Tävla om att tolka ett fotografi när det egentligen är fotografiet som är själva grejen?    

Den som verkligen läser texten från SVT ser att man faktiskt ännu INTE beslutat att det skulle bli en staty. Jag är dessutom säker på ett den planerade nu nedlagda upphandlingen år 2016 skulle ha innehållit förbehållet att inte sätta upp någon staty. Dum är man ju annars. Upphandlingsprocesser är strikta juridiska företeelser och det kan ju inträffa att alla förslag uppfattas som kattskit utan verkshöjd. Åter till den 31 januari och kulturnatten. Då säger alltså den nytillträdde ordföranden för kultur- och fritidsnämnden, Eva Johansson (C):

”Jag tycker att det ärendet gick lite för snabbt och det är därför jag har lyft upp det igen. Vi måste diskutera det här mer”

”Att göra en staty har jag svårt att tänka mig.” 

Den som läser SMP-referatet ser att man i debatten vänt och vridit på projektet. Var ”tanten” en symbol för civilkurage eller skulle hon riskera att bli kapad av den andra sidan och bli en symbol för hur de (nynazisterna) blev angripna av en en mobb när en laglig demonstration genomfördes? Den ensamma lilla tanten hade blivit en ikon för motstånd mot ”de stora starka nazisterna”.

”Men det var inte så”, sa Hans Bergström.

Och det är liksom här ett problem finns. Därför att Växjöbor har många historiska minnen från den här tiden och den där dagen i april 1985. En bild som inte riktigt stämmer överens med vad Kultur-Sverige med epicentrum på Södermalm har. Här har ni en redogörelse från den ansvarige från polisen som var på plats den aktuella dagen för demonstrationen. ”Det var inga fridsamma aktivister” är den talande rubriken. 

”Problemet är att fotot har fått ett eget liv och många har vant sig att känna varmt för den ensamma modiga människa, som de tror sig se. Och det är trist att förlora en illusion”, skriver till exempel Hans Bergström på SMP. 

Jag var i Växjö den aktuella dagen 1985 och minns att jag mötte någon som tyckte att jag borde gå till Stortorget, för där skulle det hända grejer. Det hade ju stått så mycket i tidningen om att det skulle bli bråk, typ. Jag gick aldrig till Stortorget, men såg på tv på kvällen hur en ganska gles folkmobb jagade nazister. Jag noterade att många sprang efter och de flesta skrattade och verkade hänga på för att se så mycket som möjligt. Det kändes kort och gott ganska primitivt.

För mig som gammal Växjöbo är skinnskallarna ett obehagligt minne. Det måste ha varit samma år som två långa drular tog sig in i den lägenhet jag under gymnasietiden delade med två tjejer. Det var fest och jag hittade dem i hallen. Någon hade lämnat dörren olåst. De hade väl hört något rykte på stan att det var fest och bara gått in. En av drularna stod vid ytterdörren, den andre låg på golvet och höll på att strypa en killkompis. Jag minns att alla andra verkade stå som förlamade. Min vän hade en konstig färg i ansiktet. Jag hörde rosslingarna och kampen för att få luft. Jag minns att jag tänkte en tanke. Man slår inte en tjej. Och så gick jag på dem. Jag rörde dem aldrig, minns ej vad jag sa, mer än att ord bara kom ur min mun och handen var där tydligt pekande, förbi dem. De skulle ut ur mitt hem. Jag skällde faktiskt ut drularna ur mitt hem. Känslan är bäst sammanfattad med att jag hade kunnat lyfta en lastbil. Efteråt, när jag låste dörren kom tankarna. Tänk om de hade haft en kniv? I efterhand känns allt surrealistisk. De gav sig på en man med våld, men en rasande kvinna kunde de inte hantera.

Skulle jag nu alltså vilja ha ett monument över den här tiden? Med Danuta ensam svingande sin handväska? Nej, därför att det känns så fel. 

För det första är det Hans Runessons pressbild som i min värld är själva konstverket. Sätt gärna upp bilden (med klottersaneringskydd) i någon form vid Rådhushörnet där det hände. Men glöm för sjutton inte bort att berätta vad som hände och hur fotot blev århundradets bild. 

För det andra hade jag accepterat en av Arwins godmodiga tanter med handväska och ett höttande finger mot en nazist, likt den åldrande Hedwig gör i Vibeke Ohlsons Molnfri bombnatt. Den statyn har ingen bestämd plats i Sverige, men vore ljuvlig. 

För det tredje är bilden av Danuta Danielsson ensam svingandes sin handväska mest tragisk, eftersom hon förefaller mest slåss med sig själv. I verkligheten är det precis vad jag fått intrycket av att hon gjorde. 

Som Växjöbo har jag alltid känt att det finns en oberättad historia om kvinnan med handväskan. I många år har det varit tyst samtidigt som myterna om henne har florerat. Än har hon hetat si, och än har hon hetat så. Och det är just de här blandningarna av fakta och vandringsmyter som varit problemet eftersom de har gått in i Kultur-Sverige-debatten. När Uppsalabon och PEN-ordföranden Ola Larsmo i veckan skrev på DN Kultur berättade han följande:

”Ställ dit Susanne Arwins staty som beslutat”

Men så var det ju inte. Det finns inget beslut, och absolut inte om att Arwins staty skulle hamna på Stortorget. Det var ju en tävling man skulle ha.

”Vi har facit. Det hade Danuta Danielsson också – med sina rötter i Polen hade hon enligt uppgift sett sin egen mor fraktas iväg till koncentrationsläger.” ”Hon är obestridligen också ett av nazismens verkliga offer – detta är den nedtrampades reaktion på rasistiskt våld”

Här finns ett litet problem. Den som slår i Sveriges dödbok från Riksarkivet hittar Danuta Danielsson.

Där står det att hon var född den 18 mars 1947. Hon kan således inte ha sett sin mamma föras till Auschwitz, eftersom hennes första barndomsminnen måste vara från ett kommunistiskt (men också antisemitiskt) Polen i början på 50-talet. Danuta Danielsson kan alltså inte ha varit ett nazismens offer, som Ola Larsmo skriver. Däremot verkar hon ha tillbringat sin uppväxt och större delen av sitt vuxna liv i en kommunistisk diktatur.

Ytterligare en sak som komplicerar bilden är att fotografen Hans Runesson nu har gått ut och sagt att Danuta Danielsson inte var judinna.

Om man räknar efter var Danuta Danielsson nyss fyllda 38 år när bilden togs. Passar det sig att kalla en ung kvinna för tant? 

Jag granskar bilden och känner att historien om Danuta springer iväg, gör henne till något hon inte var. Men vem var hon? Varför slutade hon sitt liv bara några år efter att bilden togs? Det känns ju så bekvämt att skylla på att det har med Nazityskland och Auschwitz att göra, men om det inte har det? Om det finns en annan historia som är svår att berätta?

En snabb blick på bilden av Danuta Danielsson gör nog att man tror att hon är en äldre kvinna. Men mode förändras och människor kan ibland se yngre ut i dag än vad de gjorde för tjugo-trettio år sedan. Lägg samtidigt till att Danuta Danielsson gissningsvis var rätt nyligen invandrad från ett land bakom järnridån. På något sätt brukade österopéerna sticka ut vad gällde kläder, frisyrer, sätt att sminka sig etc just på grund av den isolering och hinder för utveckling som järnridån skapat.

Danuta Danielsson gifte sig i slutet av november 1981. Enligt sedvanlig praxis, gällande äktenskap mellan svensk man och kvinna från kommunistisk diktatur bakom järnridån, så gifte man sig i hennes hemland och väntade därefter på tillstånd att lämna diktaturen. Jag har ej kontrollerat fakta, men gissar att Danuta Danielsson dök upp i Sverige omkring 1982.

Det är här fler frågor väcks. Hur mycket svenska förstod Danuta Danielsson 1985? Hur stark var hennes politiska medvetenhet? Hur insatt var hon i svensk politik? Det är tydligt för mig som studerat östdiktaturerna hur väl man använde sig av skolväsendet för att indoktrinera sin befolkning. Kommunismen var god. Fascismen fanns i Väst och var liktydig med kapitalismen. Steget från ett land bakom järnridån till Väst var ofta större än vad många anar.

Med vilka ögon såg Danuta Danielsson på Sverige? På svenskarna? Nu har hon gjorts om till en stark kvinna som företräder ”vår” kamp mot det onda. Men var det så? 

Jag tror att många har förträngt vilka fördomar som kvinnor från Östblocket mötte när de gifte sig med svenska män och flyttade hit. De sågs som lättfotade och som lycksökare. Det fanns mängder av män och kvinnor som blev kära i varandra, men som ifrågasattes för sin kärlek. Det fanns också kvinnor som lurades hit på falska premisser. Som en kvinna från Östblocket berättade för mig om när hon skulle skrivas in i den lokala svenska församlingen. Prästen sa någonting och hon frågade sin man vad det var. Maken upplyste henne då att prästen sagt att ”de som kommer från Öst bara gifte sig för att lämna landet”. Kvinnan beskriver upplevelsen som oerhört kränkande. Hon hade ju gift sig för att hon var förälskad i mannen. En kort tid innan hade hon anlänt till Sverige. Hon hade knappt fått ta med sig en pryl, diktaturen hade dessutom sett till att förstöra några av hennes få ägodelar innan de släppte henne. Väl på svensk mark när hon satt där i bilen hade hon frågat sin man.

”Älskar du mig?”  ”Nej”, blev det chockerande svaret.

För mig förefaller Danuta Danielsson vara en del av svensk kvinnohistoria och kalla krigshistoria. Under i synnerhet den senare delen av kalla kriget kom kvinnor som hon att ha en låg status i Sverige. De kom ju från Öst och sådana gifte sig ju bara med svenska män för att komma till Sverige, det ”visste ju alla”. Omvänt var det ju en och annan man som åkte och ”hämtade hem” en fru vid den här tiden. Många gifte sig av äkta kärlek, men misstroddes av omgivningen.

”I den väskan ligger en samlad ilska för det hon hade varit med om, att hennes släktingar blivit avrättad i Auschwitz. Den är så harmlös i sammanhanget, den här handväskan”, citerar Metro konstnären Susanna Arwin. 

Övertygelsen är så stark att allt har med nazismen och Auschwitz att göra. Men kommer vi någonsin att få veta sanningen om varför Danuta så ilsket svingade sin väska 1985 och varför hon tre och ett halvt år senare miste livet? Kanske var mötet med Sverige och svenskarna mer betydelsefullt än vad vi tror.

 

Fotonot

Någon har lagt en kommentar, fast på fel ställe. Så här kommer kommentaren här istället. Jag tackar för informationen.

Hej
Debatten på Smålandsposten under kulturnatten ligger inte bakom betalväggen. Vi sände den live på webben och den går att se i sin helhet i repris.
http://www.smp.se/tv/owf994xs/