Strålkastaren på Jan Guillous förhållande till sanning och lögn

I nästa vecka släpps journalisten Paul Frigyes bok om Jan Guillou. Den heter ”Höjd över varje misstanke” och ges ut på Norstedts, länk här.

Marknadsföringen av boken sker enligt gängse normer. Några tidningar får publicera utdrag. Förhandsintervjuer sker. En tidning har t o m rest till Sydafrika för att träffa Jan Guillou, som kommenterar boken.

I dag har Dagens Nyheter ett utdrag ur boken, en modifierad version av ett kapitel som handlar om hur Monumentet (Frigyes egen benämning på Guillou) skapas genom Keith Cederholmaffären. Vad bevisade Keith Cederholms påstådda kalkonmiddag och en bilresa till Malmö – egentligen? Länken är tillgänglig ett dygn. TT har gjort en intressant intervju med Frigyes om hans bok, och har fått ett svarsmejl från Guillou, länk till SvD här.  Expressen har slagit på stort och har både förstasida och fem sidor i dagens tidning. En sida är ett utdrag ur boken, som handlar om Guillous norska och franska släkt, som visar sig inte vara så fransk som Guillou velat framhäva. Reportern Torbjörn Selander har skickats till Sydafrika, där Guillou befinner. Janne och frun (Skarp) har alltså sträckläst Frigyes bok, varpå Expressen kan citera Guillou om Frigyes bok:

”Det är ett försökt till karaktärsmord.”

Så långt kan man väl säga att marknadsföringen av boken håller. Men vad får vi ut av förhandsinformationen? Kanske något som flera har varit inne på tidigare? Jan Guillous flexibla förhållningssätt till sanningen är något som noterats tidigare. 2003 publicerade ju Expressen en artikel med intervjuer med Jan Guillous mamma, hans halvsyster och den före detta styvfaderns änka. Bilden som gavs var att Jan som pojke tidigt blandat ihop fantasi och verklighet. 

Det är ”konstigt att inte ni journalister undersöker det han säger… När han får fantasi och verklighet att gå ihop så att det blir sanning, det är då det blir så konstigt”, citeras Jans mamma Marianne Hansén av Expressen 2003. Halvsystern säger 2003 att Jan ”trodde ju att hans egen far var en fransk greve”.

Båda dessa påståenden tas nu upp igen 2014. I TT-intervjun berättar Frigyes att han intervjuat gamla klasskamrater och den bild de ger är tydligen densamma som mamman och halvsystern gett i Expressen 2003.

Barndomsvännen Jonas Hallberg säger att Jan ”hade också en sida där fantasi och sanning flöt ihop. Han kunde bestämma sig för att det var på ett visst sätt, och sedan höll han fast vid det för att han ville att det skulle vara så”.

Således är det ju faktiskt inget nytt som kommer fram, utan upprepningar av gammal skåpmat. Men det är onekligen intressant att fler som granskar Guillou tycks komma till samma resultat. I så fall – vad har en stor del av svensk journalistkår byggt sina ideal på… egentligen?

”Det kan ändå tyckas märkligt att en man med ett så fritt förhållande till sanningen har blivit till själva symbolen för kampen för sanningen i Sverige”, uppges slutkommentaren i Frigyes bok vara.

Expressen ägnar sitt intresse åt Jan Guillous släkthistoria, om Jans version av denna är sann eller inte. I Frigyes bok ska alltså Jan anklagas för att inte berätta sanningen om sin familjs historia. Bland annat ifrågasätts om Jannes far och farfar verkligen ingick i den franska styrkorna under andra världskriget, som Jan påstått att de gjort. Just det här kanske intresserar andra, men faktiskt inte mig. Jag tycker det är roligare att läsa utdraget ur boken där det framgår att Jans pappa, den så kallade franske fadern, faktiskt är född i Stockholm av den svenska lärarinnan Amalia Sandberg. Jan har ofta i intervjuer påpekat att han har en norsk-fransk uppväxt.

”Jag är själv uppfödd på tyskhat… Med en norsk mor och en fransk far hade tyskarna spökrollen under hela min uppväxt”, sa han 2011 till DN. 

Hur var det nu med franskheten? Jag har ju själv på min blogg tagit upp arkivhandlingar som visar att Jan Guillous pappa lämnade familjen när Jan bara var bebis (vid ca 1 års ålder). Den 3 oktober 1946 utvandrade Charles Guillou officiellt till Finland. Jan är då lite drygt två år gammal. Enligt halvsystern Pia fick pappan betalt för att inte ha kontakt med familjen (och Jan). Jan vittnar senare själv om att han träffat sin far först vid 35 års ålder. Hans f d sambo Marina Stagh vittnar under förundersökningen i IB-målet om att Jan aldrig haft någon relation till Frankrike. Stagh säger också att Jans mor är svensk (inte norsk, som Jan påstått för DN 2011).

I Paul Frigyes bok får vi nu alltså veta att Guillous farfar kom till Stockholm kring 1920 och gifte sig med Amalia Sandberg, som 1922 fick sonen Charles Guillou. Således är Jans pappa född i Stockholm av svensk moder och fransk fader.  Själv konstaterar jag, efter en blick i skilsmässohandlingarna, att Charles Guillou uppges vara fransk medborgare och att hans trosbekännelse uppges vara ”Svenska kyrkans”.

Hur fransk hans svensk-franska pappa, som tydligen tillbringat resten av livet i Finland, egentligen är och var är naturligtvis något som Charles Guillou själv bör svara på. Men jag konstaterar att Jan uppenbarligen enligt egen utsago upplevt att han haft en fransk uppväxt, trots att han bevisligen från ca 2 års ålder och fram till han var 35 år gammal inte verkar ha haft någon kontakt med någon nära släkting med franskt blod i sig.

Mig veterligen har ingen journalist ännu bett Jan ge exempel på hur hans upplevda franska uppväxt tagit sig uttryck, eftersom det till synes råder fullständig avsaknad av franska kopplingar. Mer än att han fått ett fransk medborgarskap med födseln. 

Vad som är uppenbart är att Jan under en stor del av sitt liv föredragit att framhäva sin uppväxt som delvis fransk och delvis norsk, men mig veterligen har jag inte hört honom hänvisa till sin svenska uppväxt. Han är ju faktiskt född och uppväxt i Sverige och har gått i svensk skola. Den halvfranska fadern och helfranska farfadern är uppenbarligen fullständigt frånvarande under uppväxt och tidigt vuxenliv medan farmodern är svenska och bor i Stockholm, varför de rimligen borde ha träffats. Mamman är född i Sverige och svensk medborgare enligt arkivhandlingar och tillhörde dessutom Svenska kyrkan. Morfar Oscar Botolfsen var av norskt ursprung, men han dog innan Jan fyllt tio år. Mormor är, enligt Jan själv, servitris från Dalarna och hette enligt min arkivforskning Britta Carlsson. Hur mycket norsk-fransk uppväxt har man då fått? Och hur mycket är rent och skärt svenskt?  Jag har för mig att Jan använde uttrycket att han är ”uppväxt i en norsk-fransk miljö” i en tv-intervju i samband med att han gav ut första delen i sin romantriologi. Jag tror det var i Min sanning, som den är ej tillgänglig längre på nätet. Däremot hittar jag följande på Kulturbloggen:

”Jag är ju uppväxt i en norsk-fransk miljö och det har aldrig sagts något positivt om Tyskland under min uppväxt. Hur skulle jag kunna skildra Tyskland utan att bli överdrivet negativ? Jag valde att utgå från min morfar och hans bröder: Tre norrmän som utbildade sig i Tyskland”, citerar journaliten Rosemari Södergren honom ha sagt på en bokmässa, länk här. 

Men lille Jan, hur norsk-fransk är du… egentligen? Du kunde ju knappt Oslo i det senaste inslaget i SVT:s På Spåret. I övrigt tycker jag mig se ett förakt mot kvinnor i allmänhet och Jans kvinnliga svenska anförvanter i synnerhet.

”Inga människor är så bördsstolta som nyrika; min mormor var en gång servitris från Dalarna, men blev som fru miljardärskan ohyggligt förnäm och uppfann dessutom ett adelskap för sig själv”, står det på Guillous egen version utgiven av Piratförlaget, länk här. 

I Expressens intervju i dagens tidning ger Jan Guillou sin mormor skulden för alla lögner som Jan Guillou gått och trott på i hela barndomen och en bra bit in i vuxenlivet. Det är alltså Britta Botulfsen, född Carlsson, som är roten till alla lögner. Det är hon som ”gärna berättat utförligt” för Jan och påstått att fadern varit ambassadör på Nya Zealand samt tutade i Jan att hans far var en fransk greve, vilket Jan trodde på tills han var 35 år, vilket säger mer om Jans kritiska sinne än om mormodern.  

Själv finner jag det intressant i Expressenintervjun att Jan citeras för att det finns ”pinsamheter i släkten som sen har sköjts över med önsketänkanden och lögner”, men journalisten ställer inte följdfrågor om vad det är och vem i släkten det är som står för lögnerna

Jag ler lite sorgset, eftersom jag vet vad det är Jan syftar på. Jag är nämligen ganska säker på att KGB gjorde en grundlig bakgrundskoll på honom innan relationen inleddes. Så gör nämligen alltid skickliga underrättelseofficerare, eftersom svagheter är detsamma som rekryteringspotential. Deras jobb är att prisa, locka, lova, traktera och bildligt talat förföra sina offer så att de mister allt sans och förstånd och gör saker som de inte alls tänkt sig.

För den som vet är Jan som en öppen bok. När han talar om sin mormor låter det som om han egentligen talar om sig själv.

John le Carré har förresten skrivit en initierad skildring av Östs rekrytering av en brittisk agent. I A Perfekt Spy skildras hur en liten pojkes överlevnadsstrategi blir att ljuga om sin familj, därför att sanningen är för pinsam. I vuxen ålder blir huvudrollsinnehavaren Magnus Pym brittisk agent, som sedan skickligt värvas till Östsidan genom den mystiske Axels prisande, lockande och lovande. Det sker genom tal om vänskap och fred och lite sprit, men också genom att den fullständigt oadlige Pym ständigt tituleras ”Sir Magnus!” av sin ”vän” Axel. Detta ”Sir Magnus!” går som en röd tråd genom skildringen.

Var det verkligen bara Guillous mormor som byggde upp Jans föreställning om sig själv – eller fick han också hjälp av den omvittnat skicklige KGB-officeren Jevgenij Gergel och hans efterträdare, som Jan under fem år (1967-72) enligt egen utsago regelbundet ska ha träffat? Jan har i efterhand försökt få allmänheten att tro att det var han som styrde relationen till ryssen, och det kanske Gergel fick honom att tro, för fåfäng är något som Jan uppenbarligen är. 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Strålkastaren på Jan Guillous förhållande till sanning och lögn

  1. Kalla Paulsson skriver:

    Hej Lena. Du frågade om Jan varit en bra son, vilket jag tycker är en absurd fråga. Har läst intervjun med Marianne Hansen och känner att hon har ett avståndstagande, kyla mot sin son och jag tror inte att det var nytt. Det gör mig upprörd och jag tycker det är en stor sak när en mor lämnar ut sitt barn till den offentliga tribunalen. Man ska skydda sina barn inte göra det besvärligare för dem.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Kalla!
      jag frågade inte om Jan varit en bra son. Jag gav dig en retorisk fråga att fundera på. Du är väldigt tvärsäker på att Marianne Hansén var en dålig mor. Baserat på vadå? Du har ej gett något svar, men ”vet” tydligen. Du är väldigt fördömande mot Marianne Hansén. Om du nu är en sådan tvärsäker expert så kan du väl fundera på en intressant sak: relationer i livet är faktiskt ömsesidiga! Eller är det så att du egentligen väger in dina personliga erfarenheter i dina svar, så att dina svar egentligen inte handlar om någon Marianne och Jan utan om några andra, som heter något annat? Det låter faktiskt så. Ta hand om dig!
      Hälsar
      Lena

  2. Kalla Paulsson skriver:

    Det går inte att ställa föräldraskap mot, ja vadå? barnskap? i det här fallet sonskap? Skulle Jan Guillous mamma bara vara en bra en mor, om Jan var en bra son? Förstår ej det resonemanget. Tycker det är löjligt att diskutera hurvida hans uppväxt var fransk, vad det nu är? eller inte. Han själv var ju född fransman, då var den ju fransk. Mamman skulle absolut inte kommentera offentligt, det är ett supersvek. Tror inte att det finns många mödrar som skulle agera så.

    mvh Kalla

    • Lena Breitner skriver:

      Hej!
      det var du som framförde att Jan Guillous mamma ”kan inte varit en bra mor”. Huruvida hon varit en bra mor eller inte har jag ingen aning om. Men hur kan du vara så säker på att hon varit en dålig mor? Har du växt upp i familjen kanske, eller bygger du dina påstående på att du läst boken Ondskan, som först påstods vara en fiktion och sedan påstods vara helt och hållet sann? Baserar du dina påståenden på vad du tror (din känslomässiga upplevelse) eller vad du vet?

      Jan har påstått saker i offentligheten om sin mamma och det har fått väldigt stor publicitet. Mamman har, mig veterligen, gått i svaromål en enda gång. Denna enda gång gör du en mycket stor affär av, som om just detta skulle göra henne till en dålig mor, ”ett supersvek”, som du kallar det. Det är ju helt klart att de allra flesta föräldrar tål väldigt väldigt mycket från sina barn, men att det ibland är så att det går till en viss gräns. Precis på samma sätt som barn kan nå en gräns vad gäller deras föräldrar.

      Men det var ju faktiskt över huvud taget inte det här diskussionen handlar om. Ämnet är faktiskt Jans förhållande till sanningen. Ingenting annat.
      Hälsar
      Lena

  3. Kalla Paulsson skriver:

    Tröttsam fixering vid Jan Guillou här. Jan Guillou mamma kan inte varit en bra mor, när hon svek sin son genom att gå ut i pressen och tala om honom på det sättet. Så gör man inte mot sitt barn. Det klart att han har en stark anknytning till Frankrike och Norge, farfar från Frankrike och morfar från Norge. Han föddes som fransk medborgare. Han är osvensk.
    Jan Guillou är en underbar person som vågar visa sitt hjärta och själ. Han har hjärtat på rätta stället, är enormt duglig och kapabel. Vem som helst klarar inte att skriva så många bra och spännande böcker. Han har rättspatos och civilkurage. Han har energi.

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Kalla!
      Du kanske kan läsa Jan Ekmans kommentar. Han har växt upp med Jan. Han märkte tydligen inget franskt i uppväxten.

      Det är svårt att avgöra för en utomstående om Marianne Hansén var en bra mor eller inte, men den som vill spekulera måste ju också fråga sig om Jan var en bra son eller inte. Uppenbarligen skrev han en bok (Onskan), som först presenterades som en fiktion, man när den sedan skulle lanseras med pompa och ståt som film gick han ut i DN och sa att allt var sant i boken. Det var då hans mamma och halvsyster gick ut i Expressen och kommenterade det hela. Så den som kastade första stenen i offentligheten är otvistligt.

      Jag har f ö kollat om Guillous påstående i DN om sanningshalten i Ondskan:

      ”Allt som står där. Jag slog honom (styvfadern, min anm) sönder och samman. Han bars i väg till en ambulans och sedan såg jag honom aldrig i verkliga livet.”

      Enkla källkollar i arkiv visar att mamman och halvsystern hade faktamässigt rätt i sina uttalanden och att Guillous påstående därmed faller. Vilket inte sätter ljuset främst på Guillou utan på alla journalister som bär ett ansvar när de vidareförmedlar Jans ”version” som sanning och därmed bidrar till att smutskasta en avliden.

      Hälsar
      Lena

  4. orpyding skriver:

    Ja Lena,   inte var det mycket franskt i hans uppväxt. Vi umgicks ju och jag märkte inget.Bästa hälsningarJan G:son EkmanSandgatan 38SE-745 31 ENKÖPING,  Trouville 1, 130 39 SANDHAMN070 328 07 20

Kommentarsfältet är stängt.