Utredning kring svensk journalistik och fyra lager av Lenin

Vem granskar medierna? Vem är lämpad att granska medierna? Titt som tätt kommer frågorna upp. SVT flaggade under 2013 för någon form av mediegranskande program som ska se dagens ljus 2014. SR har lagt ner ett av sina två.

Själv längtar jag efter en ny ”Välkommen till Dramafabriken”, boken som journalisten Dan Josefsson gav ut för ett antal år sedan. Han berättade bland annat historien om hur ”en berömd tv-journalist ökade dramatiken i en nyhetsfattig dokumentärfilm genom att göra ett falskt avslöjande” och som fick hjälp med detta av ”tre chefer på Sveriges Television”. När bluffen sedan avslöjades gjorde alla ansvariga ”allt för att slippa ta sitt ansvar”. 

Dan Josefsson har haft vänligheten att lägga ut historien om Folke Rydéns dokumentär om Björn Borg på sin hemsida, den där f d statsminister Ingvar Carlsson hängs ut och påstås att ha varit med på noterna då det gavs svarta löner till turistambassadören Borg och där Carlsson påstods inte vilja kommentera det hela (vilket fick det att låta som om han var väldigt skyldig). Josefsson berättade en historia bakom kulisserna, läs här! 

En annan artikel ur boken är den som gav Josefsson Stora journalistpriset, kallad ”Aftonbladets förlorade heder”, om hur det skapades ett falskt avslöjande om att nynazister hotat bl a journalisten Alexandra Pascalidou. Här är en tillbakablick av mannen som fick lämna sitt jobb.

Det här är hälsosamma granskningar, men jag menar att vi behöver något mer. Något som är bredare och djupare. Enskilda avslöjanden är intressanta, men samtidigt riskerar alltför mycket fokus på ”hitta fel” och krav på att ”peka ut de skyldiga” att förblinda oss. Det finns många bra journalister i Sverige som kommer i skymundan för allt från enskilda dikeskörningar till rötägg. 

Senaste förslaget om granskning av medierna, och i det här fallet Public Service, kom på nyårsdagen. Då twittrade moderate riksdagsledamoten Lars Beckman så här:

”Blir 2014 det år som SR/SVT/UR gör en vitbok om hur/om man påverkades av det forna östblocket? Ett statligt mediaföretag var ett givet mål!”

Ett annat inlägg var:

”Vilka fler journalister förutom Jan Guillou var KGB agenter? Har någon på SR och SVT avslöjats? #svpol #rödamedier http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/kgb-chefen-om-fallet-jan-guillou/ …

Självklart att jag reagerade, eftersom det ligger inom mitt bloggområde. Jag gillar idén att belysa Public Service ur ett kalla krigs-perspektiv, men sätter två aber efter Beckmans två inlägg. För det första är det inte lätt att avslöja nya (eventuella) KGB-agenter inom journalistkåren. Orsaken är nämligen att KGB:s arkiv ligger i Ryssland och den f d KGB-agenter Vladimir Putin är nog inte så lockad av att avslöja sina egna f d agenter. Så gör man nämligen inte branschen.

Säpos arkiv ger ibland indikationer om att vissa svenska journalister och andra svenskar kanske inte riktigt haft rent mjöl i påsen, men dokumenten ger sällan juridisk/pressetisk möjlighet att påstå att någon varit KGB-agent. 

Ett mycket bra exempel är ju Jan Guillou, som 2009 avslöjades av Expressen som f d KGB-agent. Det kommer ju i dagarna en bok om honom där allt om KGB-affären ska förklaras ännu en gång. Det utlovas nyheter och sådant vi inte kände till sedan tidigare, men med tanke på att författaren, journalisten Paul Frigyes, tidigare inte klarat av en distanserad betraktelse av Guillou och IB-affären har jag väl mina aningar om att boken kommer att bli en okritisk hyllning där Guillou får gråta ut och ännu en gång berätta hur elaka Expressen varit, hur de under årtionden drivit kampanj mot honom och att Pressens Opinionsnämnd, PON, inte alls förstått vad det handlar om då de sommaren 2010 friade Expressen för att ha kallat Guillou för KGB-agent.

Eftersom historien säkert kommer upp på bordet igen är det bra att ta det sakligt: 2009 hade alltså Expressen fått ut KGB-officeren Gergels och journalisten Arne Lembergs Säpoakter från Riksarkivet. Här gavs, så vitt jag förstått, indikationer på att Jan Guillou hade någon form av samröre med en KGB-officer och att Jan Guillou gått över gränsen för vad han borde som journalist och privatperson. Men dokumenten i sig gjorde inte, mig veterligen, det möjligt för en ansvarig utgivare att ge klartecken till att sätta löpsedeln om att Guillou varit ”hemlig Sovjetagent” och tagit emot pengar av KGB. Det handlade om påståenden och inte bevis.

Grunden till Expressenpubliceringen om att Guillou varit agent för KGB baserades faktiskt på att Guillou själv inför Expressens kamera och mikrofon berättat och fyllt i det som uppenbarligen saknades i Säpoakterna. 

Jag minns själv hur paff jag var när jag hösten 2009 gick in på Expressens hemsida och lyssnade på den bandade intervjun, som ledde till att Expressenjournalisterna Micke Ölander och Christian Holmén fick Guldspaden året därpå. Guillou berättade uppenbarligen både villigt och utförligt om sin tid som agent för KGB, om hur han ritat kritstreck i en telefonkiosk på Sveavägen när han ville ha till ett hemligt möte med KGB-officeren, hur han skrivit på kvitton för någon artikel m m.

Jag minns att jag reagerade över att jag inte kände igen Guillou. Den närmaste beskrivningen jag kan komma är ett vattenkammat lamm. Han var beskedlig, vilket inte kändes riktigt likt honom. Det var som om han inte hade fast mark under fötterna och han sa nog väldigt mycket mer än vad han i eftertankens kranka blekhet hade tänkt sig. 

Bara någon dag efter avslöjandet var Guillou åter sitt vanliga jag. Mediestrategiskt skickligt vände han det hela till att han blivit kränkt av Expressen och nu kämpade för att få upprättelse. Med få undantag svalde svensk journalistkår betet med hull och hår. Anmälan till PON, Pressens Opinionsnämnd, lade locket på all saklig debatt och när PON sedan friade Expressen sommaren 2010 hade de flesta glömt bort vad det hela egentligen handlade om. 

Friandet av Expressen byggde bl a på utlåtande av chefsåklagare Tomas Lindstrand, som drivit många förundersökningar i spionerimål, och som redogjorde för skillnaden mellan orden agent och spion. Att kalla någon spion är att säga att personen gör något straffbart, medan agent inte behöver vara förenligt med straffbara handlingar (däremot kan det vara etiskt och moraliskt förkastligt, min anmärkning).

Lindstrand ”konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ‘betraktas som en åtminstone tillfällig agent'”, skriver Expressen om PON-ärendet, se här.  

Jag upprepar: PON-ärendet klarlägger att det alltså inte är Säpodokumenten utan Jan Guillous egen utsago som gav Expressen grund för kalla honom KGB-agent.

PON fastslår de facto att Guillou fick skylla sig själv för att ha varit lösmynt.   

Så om moderaten Beckman, som twittrade på nyårsdagen, hoppas på avslöjanden av nya eventuella KGB-agenter i svenska journalistkretsar får han nog sätta fart på sitt eget parti och se till att regeringen initierar lättnader i svenska sekretessbestämmelser så att svenska grävande journalister hinner få ut intressanta papper och ställa frågor till de KGB-utredda innan de KGB-utredda har dragit sitt sista andetag.

70-årssekretessen gällande sådan här känsliga personakter blir ju i praktiken en garanti för att utredda ska slippa obehagliga frågor, för när pappren om dem blir offentliga är de säkert antingen döda eller gravt senila.   

Men om Gergels och Lembergs akter släpptes 2009 har vi väl inga problem, kanske du tänker. Men det är det vi har. I början på 2000-talet lämnade Säpo över en mängd avlagda akter till Riksarkivet, eftersom Säpo insett att det skulle blir tjurrusning till arkivet då riksdagen klubbat undantagsregler i sekretesslagstiftningen. I efterhand har det visat sig att forskare, journalister och allmänhet som sökte insyn i arkivet i början på 2000-talet fick ut mycket mer än vad man kan få ut i dag. Domstol har senare visat att Riksarkivet lämnat ut för mycket.

Effekterna av utlämnandet av handlingar till Expressen (Guillous KGB-affär) och TV4 (Ströbergfallet) har lett till en rädsla att lämna ut handlingar. Hellre säga nej än att göra fel. Sekretessen har således ökat i Sverige de senaste åren. 

Moderate Beckman efterlyser även en ”vitbok” som Sveriges Radio, Utbildningsradion och Sveriges Television skulle göra. Ordet vitbok får mig att rysa. Det har gjorts många vitböcker, där avsändaren slår sig för bröstet och uppger sig både säga sanning och dra fram nya saker. Tyvärr är det få som reflekterar över vad som kommer fram, egentligen.

Enligt NE är en vitbok ett trädslag men också en ”i Sverige vanlig benämning på aktpublikationer utgivna av Utrikesdepartementet för att belysa regeringens ställningstaganden i utrikespolitiska frågor.” 

Vitboken är alltså inte granskande. Vitboken är mer som en politisk förklaring, och det vet väl alla att politik är att inte ljuga, men att man däremot inte behöver säga allt. Tyvärr är det alltför få som noterat denna viktiga aspekt kring vitböcker.  

För hur var det egentligen med regeringens vitbok om de så kallade Stasiarkiven? 

I skrivelsen redovisar regeringen de omständigheter som legat till grund för samtal mellan justitieministern och företrädare för samtliga riksdagspartier under hösten och vintern 2011/12. Samtalen har syftat till att nå en samsyn i fråga om offentlighet och sekretess för de uppgifter hos Säkerhetspolisen som gäller enskilda svenskars misstänkta samröre med den östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi”, står det att läsa i presentationen på regeringens hemsida.

Det hela handlar alltså om den klassiska svenska paradgrenen konsensus, där man kom fram till att allt var bra som det var. Ingen byk skulle tvättas och därtill ägnade man sig fritt åt att skildra Stasis uppbyggnad, arkivsystem m m utan att hänvisa till källor! Den största källan de har använt sig av är ju utan tvekan professor Birgitta Almgrens böcker om Stasi. Men, det är ju klart. Man kan ju inte hänvisa till sådana källor samtidigt som man bedriver förundersökning mot professorn i fråga. 

Visst är det intressant att hela vitboken snurrade kring professor Birgitta Almgren, men hon nämns aldrig i vitboken vid namn. Man använder hennes forskning för att skildra Stasi, men man hänvisar inte till hennes forskning som källa.

Fult grepp? Javisst, men vitböcker är inte den sanningssägare som många tror att den är utan en politisk version, ett ställningstagande, en officiell förklaring.  

Så är det nu en officiell förklaring och politisk version jag önskar kring Public Service förhållningssätt under kalla kriget? Absolut inte. Gör som de gjorde i Tyskland! Där fick oberoende forskare vid Freie Universität i Berlin i uppdrag att granska tyska tv-bolag under kalla kriget. Hur hade Stasi, och främst då Hauptverwaltung Aufklärungs avdelning X påverkat tv-inslagen? Genom slutresultatet ”Operation Fernsehen. Die Stasi und die Medien in Ost und West” (2008) kom man fram till Stasi inte lyckats ta över och påverka enskilda redaktioner som helhet, men att man däremot kunnat påverka enskilda inslag.

Någonstans här tror jag vi kommer ganska nära vad resultatet skulle kunna bli i Sverige. Enskilda påverkansagenter, kontaktpersoner (KP) och nyttiga idioter påverkade säkert enskilda svenska nyhetsinslag i Östfavör, men hela redaktioner tror jag inte man tog över.

Hur ska detta då kunna bevisas? Jag tror inte på jakt på enskilda agenter. Arkivtillgången är begränsad och de delar av t ex Stasiarkivet som skulle varit intressant är förintat eller delvis skadat. Sveriges regering vill ju inte heller ta initiativ till att hämta hem en fullständig uppsättning av Rosenholzkartoteken från amerikanska CIA.

Vi kommer helt enkelt inte att få en bra och bred belysning av hur t ex Stasi arbetade gentemot svensk media. Därför tror jag på ett annat recept. Låt mig berätta om ”fyra lager av Lenin”. 

I mitten på 90-talet arbetade jag som redaktör på ett av Bra Böckers lexikon. Det hette Lexikon 2000 och hade lanserats som ett helt nytt lexikon. Men det var ju inte så att vi hittade på alla uppslagsorden från början. Bra Böcker hade framgångsrikt på 70-talet lanserat Det gröna lexikonet, eller Bra Böckers lexikon, som det hette. Denna databas använde vi som utgångspunkt för vårt nya Lexikon 2000.

Vad många nog inte tänker på är att det finns olika versioner av lexikonet. Det finns en A-, en B-, en C- och en D-version. Man började utgivningen med A 1973 och när man kom till Ö började man om på A igen så att lexikonet rullade vidare totalt fyra varv. 

Det är med bakgrund av detta som en kollega en dag i mitten på 90-talet kom in till mig och bad mig läsa artikeln om Lenin. Jag läste och begrundade. Vi diskuterade. Det var ju inte direkt något faktafel i artikeln, men den smakade rätt unket. Orsaken till detta, kom vi fram till, var att originalartikeln nog härstammade från sent 60-tal eller början av 70-talet och att man sedan bättrat på lite här och där i B-, C- och D-versionerna.

Ungefär som att lappa och laga en kär gammal kostym eller dräkt. Plötsligt en dag måste vi konstatera att soptippen är det enda alternativet. I fallet med Lenin fick en av våra experter i uppdrag att skriva en helt ny artikel och slutresultatet blev alltså något i samklang med sin samtid och inte ett fjärde lager av spackel på en Leninhistoria som var helt ur takt med tiden.

När jag anställdes på Lexikon 2000 diskuterade vi på min anställningsintervju om man kunde skriva ”neutralt”. Det är ju många journalister som tror att de är neutrala, men är journalister eller redaktörer på lexikon detta?

På Lexikon 2000 fick jag av min chefredaktör veta att vårt sätt att skildra samtiden alltid kommer att bedömas av efterlevande.

På samma sätt som vi i dag kan förfasa oss över Nordisk familjeordboks skildringar av uppslagsorden ”jude” och ”neger” så kommer våra barn och barnbarn att förfasa sig över eller skrattaåt oss. För sättet vi uttrycker oss på, för sättet vi skildrar historia och vår samtid på.

Redan på 90-talet kom jag fram till vad jag tror vi kommer att bli häcklade för av kommande generationer: vår rädsla för att kalla en spade för en spade. Hur vi hela tiden hittar på nya politiskt korrekta ord som inte ska göra någon upprörd.

Varför kalla ett kalhygge för ett kalhygge? Det är ju ett väldigt brutalt ord som säger att ytan blir kal och ful. Visserligen är det en bildligt korrekt beskrivning efter att skogsmaskinerna farit fram, men låt oss kalla det för något annat så att vi slipper upprörda protester. Vad sägs om det mer positiva ”föryngringsyta”?

Någonstans här har vi kärnan till ett forskningsuppdrag som kan vara nyttigt för samtidens journalister att ta del av, samtidigt som det kan skapa förståelse för vår nära historia.

Det handlar om att fördjupa sig i ett ämne och se hur det skildrades i sin samtid. Kalla kriget är ett utmärkt exempel. Vi kan i dag genom tillgängliga arkivdokument i svenska och utländska arkiv fastställa hur nära svensk Public Service eller svensk media i allmänhet lyckades komma den så kallade sanningen.

När jag går igenom gamla tidningsarkiv, eller radio- och tv-arkiv, reagerar jag för val av ord, terminologi, val av intervjuobjekt, men inte i minst också bortval av intervjuobjekt. Det som inte sägs och de som inte kommer till tals är minst lika viktiga faktorer att belysa!

Kalla kriget är perfekt som studieobjekt. Hur påverkade kalla kriget nyhetsrapporteringen?

Jag tror det var Lundaprofessorn Kim Salomon som på ett seminarium om kalla kriget beskrev hur kalla krigskonflikten till och med drogs in i sportreferaten.

Det var inte bojkotter eller Münchenmassakern han nämnde, utan det faktum att sportresultaten i OS, VM, EM m m ställdes upp enligt Öst-Väst-modell. På ena sidan USA:s medaljer, som jämfördes med hur många Sovjetunionen och de andra Warszawapaktsländerna hade fått ihop!

Detta ska inte tolkas som att jag tror att det fanns KGB- eller Stasi-agenter på svenska sportredaktioner. Men det är intressant att kalla kriget lade sig som en våt filt även där.

Istället för att planlöst jaga potentiella agenter kanske man istället ska fråga sig hur t ex IB-affären, Sjukhusaffären och Blekingegadeligan skildrats från 1973 och fram till i dag.

Det är ingen hemlighet att svensk journalistkår i allmänhet och SR i synnerhet tog ställning för den ena parten i IB-affären. Effekterna av detta påverkar fortfarande än i dag hur underrättelse- och säkerhetstjänsterna skildras av Public Service. 

För några månader sedan träffade min man, den tidigare IB-agenten Gunnar Ekberg, en pensionerad SR-journalist, som sa följande ord till min man:

”Dig fick man ju inte lov att intervjua tidigare.”

Synd att jag vid tillfället stod en bit bort i vimlet, för jag hade ställt följdfrågan om vad personen menade. Samtidigt förstår jag innebörden, eftersom jag fått andra vittnesmål om vad man ”fått” och ”inte fått” göra innanför SR:s väggar. Jag har förresten ett annat exempel här.

För mig är det självklart att en oberoende granskning bör göras av Public Service. Varför inte granska vem som fått komma till tals om IB-affären och hur ofta?

Mellan åren 1973 och 2009 har IB debatterats otaliga gånger, men fakta är att IB-sidan, t ex Svante Winqvist och Gunnar Ekberg, har bara blivit inbjudna en (1) gång.

Som kontrast kan jag peka på Kvällsöppet i SvT den 22 oktober 1973 där reportern Bo Holmström med anledning av att Jan Guillou och Peter Bratt gripits som misstänkta för spioneri efter publiceringarna i Fib/Kulturfront om IB. Ytterligare gripanden hade gjorts och den 22 oktober 1973 gjordes husrannsakan i hem och på arbetsplatser, bland annat i Fib/Kulturfronts lokaler. Ämnet för Kvällsöppet var ”Är tryckfriheten i fara?” och till denna diskussion hade följande personer inbjudits:

  • FiB/Kulturfronts Göran Elwin
  • Fib/Kulturfronts Sture Källberg
  • en professor i internationell rätt som två månader tidigare medverkat med Jan Guillou i OBS! Kulturkvarten. Professorn hade då framfört kritik mot Israel, en åsikt som väl stämde överens med Jan Guillous och Fib/Kulturfronts åsikter.

”Charmen av en sådan här föreställning kan närmast liknas med en fotbollsmatch där det ena laget går ut på planen och dribblar trots att det andra lämnat walk-over”, skriver Svante Winqvist i sin bok ”IB-affären – i vems intresse?” (s 104)

Mycket är redan skrivet om Public Service oförmånga att försöka hålla sig neutral i kalla krigskonflikten, men den har mig veterligen ännu inte lett till någon reflektion hos programföretagen. Eftersom gamla kalla krigs-konflikter tycks leva kvar innanför väggarna kanske det är dags – inte för en vitbok utan för en professionell och oberoende belysning vars ansats inte ska vara att lägga tillrätta utan för att kvalitetssäkra för framtiden.

Följde Public ServiceRadio- och tv-lagen – eller föll man för den ena sidan i kalla krigskonflikten, den som inte ställde upp på ”det demokratiska statsskickets grundidéer”?

Hur skildras kalla kriget i dag? Följer man t ex 14 kap, 1 och 3 § (radio) samt 5 kap, 1 och 6 § (tv)?

Min uppfattning är att programföretagen i stort gör ett bra jobb, men vad gäller kalla kriget och i synnerhet IB-affären så är det något av en solitär som är värd att belysas och som bör leda till eftertanke.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Rosenholz, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Utredning kring svensk journalistik och fyra lager av Lenin

  1. Sven Hugosson skriver:

    När det gäller att finna sanningar om underrättelseverksamhet kan man exempelvis utgå från att kanske 80% av dem (oss) som var med på något hörn håller helt tyst, att de kanske 20% som sagt något ändå har hållit tyst till 80% (?). Då har man 4% av informationen att finna ”sanningen” uti. Många (de flesta?) journalister vill därtill vinkla åt det sensationella hållet, vilet sopar bort objektiviteten.

  2. Jimmy Larsson skriver:

    Lena
    Nej knappast. SVT fick tusentals upprörda mejl och kommentarer på deras egen hemsida StällOm gällande ClimateGate, men det tog som sagt ändå en vecka innan de överhuvudtaget nämnde saken. Men det intressantaste i sammanhanget var ju den ”skendebatt” man visade i SVT. Ungefär som om det skulle hållas en politisk debatt och alla deltagare var med i samma parti. Rena Sovjetmetoderna.

    Jack Werner.
    Ja, det förvånar väl ingen att man kom fram till den slutsatsen? Jag har läst nästan varenda mejl mellan dessa forskare, och även som lekman är det uppenbart att de har en agenda.

    Den uppfattningen delas för övrigt av många klimatforskare, som var minst sagt upprörda när det avslöjades hur dessa forskare från den innersta kärnan agerat och resonerat.

    Om jag överutnyttjar ” eller ej, har du inte med att göra. Du förstår nog vad jag menar ändå?

    Mvh
    Jimmy Larsson

  3. Jimmy Larsson skriver:

    Tack för en mycket bra artikel gällande SVT / SR.
    Ensidigheten och skevheten i rapporteringen lever kvar än idag, Inte minst när det gäller rapportering om det sk ”klimathotet”. När ClimateGate-skandalen exploderade i media ute i världen 2009 (precis innan det stora klimatmötet i Köpenhamn skulle gå av stapeln) var det dödstyst om saken från SVT /SR:s sida, Det tog dem ca en vecka att komma fram till att det hade ett ”nyhetsvärde”. Man kallade till ”debatt” där fyra personer deltog. Dessa 4 personer var alla sk ”klimatalarmister”, och det tog dem ca 5 minuter av den 30 minuter långa ”debatten” att avfärda hela skandalen. Sen följde 25 minuters fortsatt ”skräckpropaganda om det ”skenande” klimatet. Likheterna med den debatt du beskriver från 1973 är ju slående!

    Mvh
    Jimmy Larsson

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Jimmy!
      Det hela kan också ha att göra med att Norden täcks av en enda reporter som inte sitter i Köpenhamn. Det betyder att jag kan sitta i Malmö och lyssna på radio om något som pågår en halvtimmes resa från mig samtidigt som korren som rapporterar om vad som pågår avslutar med att säga att hon sitter i Helsingfors! Så är det nuförtiden i rationaliseringstider. Visserligen har SR reportrar i Malmö, men det räknas ju inte för alla viktiga reporter finns ju i Stockholm eller är utsedda korrar, via Stockholm.
      http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=11695

      TT meddelade ju för ett tag sedan att de lägger ner redaktionell bevakning i Norrland. Den ska skötas från… Stockholm istället. Det ska bli lika bra och så köper man in frilansar vid behov.

      Hade klimatmötet hållits i Stockholm hade det säkert blivit bra bevakning!
      Hälsar
      Lena

    • ”Händelsen ledde till en rad utredningar vilka i stort sett kom fram till slutsatsen att inga oegentligheter hade förekommit i forskningen, även om enheten kunde ha delat med sig av sina rådata mera öppet.”

      Från Wikipedia, om ClimateGate. Så, Jimmy, fortsätt leva på som du gör om du vill. Men räkna inte med samma lyx för dina barn eller andra i nästkommande generationer. Det kommer det sk ”klimathotet” se till.

      För övrigt, när vi talar om renhållning: ”Du” ”överutnyttjar” ”citationstecken”.

Kommentarsfältet är stängt.