Man kan gå genom Lunds gator och njuta av de vackra byggnaderna, magnoliorna som blommar och av Botan och Lundagård som grönskar. Och så kan man se Lund ur ett helt annat perspektiv. Låt mig ge ett förslag till en vandring ur ett terroristperspektiv, ur ett underrättelse-perspektiv, ur ett kalla kriget-perspektiv.
Om du inte är från Lund kanske du anländer med tåget. Det är i alla fall vid Centralstationen vi börjar. Ta norra utgången så att du kommer ut vid Clemenstorget. Vandra längs Sankt Petri Kyrkogata. Till höger kommer du att se Eesti Maja, Estniska huset, som alltså ligger i hörnet till Bytaregatan. En gång i tiden (dvs under kalla kriget) var Eesti Maja en samlingsplats för exilester. De är på utdöende i dag. Numera är det till stora delar en uthyrningslokal för festligheter.
Stadsbiblioteket i Lund. Foto: Lena Breitner
Gå bara några meter till så ser du Stadsbiblioteket i Lund på vänster sida. Om du har hunnit till del två i böckerna om Blekingegadeligan har du ju kunnat läsa att Jan Weimann hade ett uppdrag att utföra ”ett online-edb-system” på ”biblioteksvaesenet i Lund” 1984 och 1985 (s 258, danska pocketversionen).
Eftersom det finns två stora bibliotek i stan har du säkert undrat om det var Stadsbiblioteket eller Universitetsbiblioteket som Jan Weimann arbetade på. Jag har inte hittat något som tyder på att uppdraget var hos Lunds kommun. I mitten på 80-talet var Stadsbiblioteket inte särdeles digitaliserat, i alla fall inte i så hög grad att man skulle låta importera danska konsulter till staden. Därför nöjer vi oss med att konstatera att Lunds stadsbibliotek åtminstone haft en medarbetare som gått på partiskola i Moskva.
Till höger om dig, snett mittemot stadsbiblioteket, hittar du Widerbergs kött & Charkurteri. De fanns även här under kalla krigets dagar och lär ha gött många studenter, oavsett om de hade kapitalistisk eller marxistisk läggning. Om du är hungrig – köp en baguette och något att dricka, som du kan ha i Botaniska trädgården om en stund.
1984 utförde Blekingegadeligans Jan Weimann uppdrag på Universitetsbiblioteket i Lund. Foto: Lena Breitner
Ta till vänster in på Bredgatan och gå tills du kommer till Allhelgongakyrkan. Ta då in på Allhelgona kyrkogata och gå tills du kommer till Universitetsbiblioteket, UB1. Här måste alltså Jan Weimann ha jobbat.
I Peter Øvig Knudsens böcker om Blekingegadeligan framgår det att Jan Weimann ofta arbetade sent på kvällarna. Då fanns det kanske tid att, utan att bli uppmärksammad, avvika för ett helt annat uppdrag, nämligen att sitta i ett träd och spana på mångmiljardärssonen Jörn Rausing. Dit kommer vi strax.
Låt oss istället här framför UB1 fundera över om ledningen för verksamheten lät göra en utredning efter att Blekingegadeligan avslöjats. De kreativa herrarna Bo och Jan Weimann hade ju fått upp en vana att tömma sina kunder på information som de behövde inför rånarplaner, registrering av medborgare av judisk börd, kidnappningsplaner med mera. Vad gjorde Jan Weimann i lokalerna utöver sitt uppdrag? Var det något han tömde här som han inte borde ha tömt till sin minst sagt tvivelaktiga verksamhet?
Rosenvillan, f d slaviska institutionen. Foto: Lena Breitner
Det Knudsen skriver om Rausingfamiljen tyder på att Blekingegadeligans uppgifter hämtats ur offentliga register (folkbokföring, kyrkböcker och skattemyndigheten). Jättelätt att få fram, ja, men oftast bara för en initierad svensk. Jag har nämligen själv mött ickesvenska journalister, forskare och andra som inte har en susning om hur enkelt man plockar fram dessa uppgifter i Sverige. Den bild Knudsen ger av att den danska ligan bara jobbade på egen hand tror jag inte riktigt på. För att komma åt uppgifterna måste de fått tips och hjälp av svenskar.
Fortsätt sedan till vänster in på Sölvegatan och sväng därifrån genast in på Finngatan. Lite längre in på gatan finner du Rosenvillan. Här och i det röda tegelhuset intill har slaviska institutionen en gång i tiden legat (numera huserar de i SOL-huset jämte UB1). Den mystiske IB-agenten i Lund, som endast är känd vid kodnamnet ”Kandidaten”, ska ha studerat här. Han placerades senare i ett östland, men den historien får jag se om jag kan berätta lite mer om senare.
Här i trädgrenarna på tempelträdet satt Blekingegadeligans medlemmar och spanade på Jörn Rausing, som bodde på fjärde våningen 59B. Foto: Lena Breitner
Återvänd till Allhelgona kyrkogata och gå bort mot Botaniska trädgården. Innan du går in i grönskan kan du gå fram till Östra Vallgatan 59B. Det var här på fjärde våningen som Jörn Rausing bodde 1984/85.
Gå nu in i Botaniska trädgården. Grindarna stängs på kvällarna, men Blekingegadeligan hindrades inte av detta.
Under 1984 och de första dagarna i januari 1985 turas ligamedlemmarna om att sitta på sin observationspost i Botaniska trädgården. ”En i trae” står det i noteringar som polisen senare hittar i täcklägenheten på Blekingegade i Köpenhamn. En som ska ha suttit i trädet oftast var Blekingegadeligans Torkil Lauesen.
Efter diskussioner med tidigare chefen för Botaniska trädgården Lennart Engstrand, f.ö. min gamle expert från min tid som redaktör för Lexikon 2000, har vi kommit fram till att det är två träd som kan ha varit aktuella att sitta och spana på Jörn Rausing i. Engstrand intygade sommaren 2009 att inga andra stora träd har funnits på platsen de senaste 25-30 åren (dvs ingen avverkning har skett).
För det första talar vi om tempelträdet Ginkgo Biloba, som står alldeles intill muren. Den här trädsorten har jag hört är den enda som överlevde Hiroshimabomningarna. Trädet i Botan är alldeles fantastisk lockande i sin utformning, även för den som har höjdskräck och inte gillar att klättra i träd. Det är så klättervänligt att jag instinktivt känner att det är just det här trädet som Blekingegadeligan kan ha valt för att spana på Jörn Rausing från.
Turkhasseln, står en bit ifrån tempelträdet. I bakgrunden ser ni ingången till Östra Vallgatan 59B. Foto: Lena Breitner
Eftersom vi talar om spaning som sker hösten och vintern 1984/85 var träden avlövade vid tillfället. Därmed kan också den vackra turkhasseln, Corylus Colurna, ha varit aktuell som observationsplats. Den är också klättervänlig och är lite mer anonym gentemot förbipasserande ute på gatan. Även här kan man ha förträfflig utsikt till våning fyra.
Blekingegadeligan skulle anlända till Östra Vallgatan 59B
och låtsas vara postbud. De skulle ringa på och sedan kasta sig över Jörn Rausing och söva honom.
Under vintern tillstötte dock ett litet problem. Jörn Rausing hade börjat få flickbesök. Nu verkade det som om Blekingegadeligan skulle bli tvugna att brotta ner två personer.
Från Botaniska trädgården går vi vidare in på Stora Tomegatan. Foto: Lena Breitner
Nu ville det sig inte bättre än att ligan fegade ur i sista sekund, någon av de första dagarna i januari 1985. Då blev beställaren, Marwan El Fahoum från terroristorganisationen PFLP, jättarg. Av böckerna om Blekingegadeligan framgår att han försökte pressa Blekingegadeligan att genomföra kidnappningen, och det visar sig att han hade god lokalkännedom i Lund. Han föreslog också att kidnappningen skulle genomföras med hjälp av hans eget manskap.
Lämna nu Botaniska trädgården samma väg som du kom. Sikta mot stora gula huset och gå in på Stora Tomegatan. Snedda in på Adelgatan och sikta på nr 16. Här gjorde polisen tillslag i oktober 1973 och grep Jan Guillou misstänkt för spioneri, vilket han senare dömdes för. Ett inslag ur svt:s öppet arkiv har du här (Tillägg: ny länk. Nu finns uppgift att programmet är från Sydnytt från den 22/10-1973, reporter Claus Nowotny)
Här skrev sig Saima Jönsson när hon blev student i Lund. Foto: Lena Breitner
Återvänd sedan till Stora Tomegatan och gå bort till nummer 31A. 1988 läcker en hemlig Säporapport ut till media där bland annat Saima Jönsson pekas ut som medarbetare till terroristorganisationen PFLP under 1970-talet.
Saima Jönsson får sin första studentadress här på Stora Tomegatan den 14 april 1965. Under perioden 18 november 1970 till den 3 september 1971 bor hon på Sunnanväg 14K enligt folkbokföringen. Under perioden 3 september 1971 till och med 19 september 1977 är hon åter skriven på Stora Tomegatan 31A.
Saima Jönsson är alltså skriven på Stora Tomegatan 31A när hon i april 1976 gifter sig med Marwan El Fahoum. Enligt min gissning är det ett hus på innergården hon har bott i, då det finns studentlägenheter där. Två år senare avlider PFLPs operationschef Wadie Haddad på ett sjukhus i Östberlin och Marwan El Fahoum avancerar nu i graderna. Om han fortfarande är i livet vet jag inte, men politbyråmedlemmen ”kamrat Abu Sami” uttalade sig för PFLP för något år sedan. Det har ni här. Abu Sami betyder ”far till Sami”, troligen en syftning på sonen som föds 1976.
Gå sedan vidare mot Lundagård. Här har det verkligen bullrat. Det allra första dokumenterade bullret i Lundagård är från Karl XII:s dagar då konungen ger order om att lata studenter som uppehöll sig vid landets läroanstalter ”under sken av att idka bokliga studier” snarast skulle skrivas in i armén (Karl XII, Bengt Liljegren, Historiska Media s 312). Meddelandet om ”mönstring” revs ner från Lundagårdshuset och ett okänt antal studenter tågade till musik och med dragna värjor från Lundagård till Stortorget. Händelsen har gått till eftervärlden som ”studentbullret” och ledde till att undervisningen vid akademien låg nere under delar av våren 1716.
AF-Borgen och Lundagård. Foto: Lena Breitner
Studenter har nog försökt låtsas idka bokliga studier i alla tider. Så även på 1960-talet. 1968 lär det ha bullrat något alldeles förfärligt i Lundagård och definitivt också på Café Athén inne i AF-Borgen.
Nu är vandringen slut, men om du har tid, gå nu vidare till Stortorget, som inte alls är något stort torg. Här på rådhuset har min gamle kursare Mats Olsson suttit som kommunalråd. Jag måste säga att jag blev alldeles paff när jag fick läsa i Sydsvenska Dagbladet att även han gått på partiskola i Moskva. Paff därför att han och jag varit kursare och att han opponerat på min uppsats om bostadsprivatiseringen i Lettland och övergången från sovjetisk planekonomi till s k ”marknadsekonomi”. Inte med ett ord fick jag en enda ledtråd om att han bott i Sovjetunionen 1,5 år och själv hade personliga erfarenheter från det system som min uppsats delvis handlade om. Inte ett ord om att han antagligen kunde väldigt mycket mer ryska än vad jag kunde. Däremot har han ett antal gånger i någon paus vid fullmäktige lagt handen på min axel och presenterat mig som någon vars uppsats han opponerat på.
Så här i efterhand skulle jag vilja höra hur han upplevde Sovjetunionen och Sovjetsystemet. Muren är borta. Sovjetunionen finns inte mer. Låt oss prata om hur det var! För det är väl inte så farligt?
© Lena Breitner
Tankar om IB 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.