(S) m fl vill öppna Säpos Stasiarkiv – men det är väl i grunden inte det som är den springande punkten?

”Socialdemokraterna vill öppna Säpos hemliga Stasiarkiv, med uppgifter om svenskar som misstänks ha jobbat för den östtyska säkerhetstjänsten. En majoritet i riksdagen säger nu ja till att offentliggöra materialet, visar SvD:s rundringning.”

Med de orden inleds en nyhet på Svenska Dagbladets hemsida som kablats ut under morgonen.

Det är en fantastiskt bra utveckling att våra riksdagspolitiker visat färg och sagt att de vill öppna arkiven för forskningen om Stasis infiltration i Sverige. Men kommer verkligen ett öppnande av Säpos utredningar för forskningen att ge så mycket svar? Professor Birgitta Almgren har redan tagit del av handlingarna (det mesta i alla fall) och skrivit en bok om det hela. Är det så mycket kvar att ”öppna”?

Det slutliga svaret på i hur hög grad det svenska samhället infiltrerats av Stasi under kalla kriget finns faktiskt inte hos Säpo. Det finns i Tyskland. I Stasiarkivet.

Stasiarkivet är öppet för forskare och journalister. Problemet är bara det att de som begär ut uppgifter om så kallade stasibelastade svenskar troligen inte får ut lika mycket som de som begär uppgifter om tyska medborgare. Orsaken handlar om tillgången till Rosenholzkartoteken.

Den forskare eller journalist som frågar på en person kan få ut en akt. Men om det varit en Stasiagent som lämnat rapporter och annat kan uppgifterna finnas på flera ställen i arkivet. Stasiarkivet består av hissnande 111 000 löpmeter sak- och personakter. Det är som att leta efter en nål i en höstack! Rosenholzkartoteken är nyckeln som leder personalen till rätt hylla, till rätt dokument som tillhör just den eller den agenten.

Rosenholzkartoteken förstördes vid murens fall, men mikrofilmade kopior kom på avvägar och hamnade till slut hos CIA i USA.

Tyskland fick efter tuffa förhandlingar ut kopior på Rosenholz gällande DDR- och BRD-medborgare. Kartoteken överlämnades sedan till myndigheten för Stasiarkivet, BStU.

Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island har tydligen fått ut Rosenholz i varierande grad. Säpo och Sverige har, visar Almgren, bara fått ut ett av kartoteken, F 16. Med detta kartotek kan man inte helt avgöra om en person varit agent eller inte. Det kanske bara var någon som Stasi ville rekrytera. 

De andra och mycket viktiga kartoteken, i synnerhet F22 och statistikkorten, är av avgörande betydelse för att kunna bedöma inte bara om en person varit agent, utan även hur betydelsefull personen har varit för Stasi. 

Samtliga Rosenholzkartotek är en förutsättning för att forskare och journalister ska få en bra service i arkiven.

Varför Sverige inte fått ut hela Rosenholz gällande svenska medborgare är oklart. Rädsla? Ovilja? Illvilja? Eller blott och bart okunskap? Vi kan spekulera om detta.

Att ”öppna” Säpos arkiv för kalla krigs-forskning är mycket intressant. Betyder det att den fasta sekretessgränsen som riksdagen satt för Säpo ska flyttas?

Sedan 2003 är allt släppt fram till 1949. Istället för att flytta fram sekretessgränsen ett år i taget, så att vi hade varit på 1957 i dag, så är gränsen fast. Hur länge ska gränsen vara fast? När ska den flyttas? Till vad? Detta är bara några av de frågor som poppar upp i huvudet på mig när det basuneras ut att ”majoriteten” av riksdagen tydligen tycks tycka att arkiven rörande de så kallade Stasisvenskarna bör öppnas hos Säpo.

Men nya sekretessgränser för Säpo är bara ett litet steg på vägen för att få klarhet kring i hur hög grad Stasi lyckades infiltrera Sverige. Det är inte det som är den springande punkten. De frågor som är viktigast är:

1. Avser Sverige att tillsammans med de andra nordiska länderna verka för att inleda förhandlingar med amerikanarna om att få ut fullständiga kopior av Rosenholzkartoteken rörande våra nordiska medborgare som i dag finns hos CIA?
2. Om amerikanarna ger bifall, avser Sverige att låta överföra kopior på Rosenholzkartoteken till myndigheten som förvaltar Stasiarkivet, BStU?

För att avgöra om en misstänkt person varit agent och i hur hög grad behövs alla delarna av Rosenholzkartoteket. Historiskt har det visat sig att vi kan över- respektive undervärdera agenter om man inte fått fram alla fakta. Det är djupt olyckligt för både forskare och journalister att ha access till Stasiarkivet men inte möjlighet att hitta alla delar som behövs för att dra korrekta slutsatser. Därmed blir det också djupt olyckligt för enskilda individer.

Rosenholz kan vara skillnaden mellan att ha ett scoop och att inte ha ett scoop. Mellan att ansvarig utgivare ger tummen upp eller ner för en formulering, ett namn i klartext eller att över huvud taget publicera.