Kan fallet Günter Guillaume lära oss något om varför vi svenskar ska be om att få de saknade delarna av Rosenholz? En aspekt på Gotlandsmanifestet.

I tisdags lade en svensk, en dansk, en finsk och en tysk Stasiforskare fram en vädjan till de nordiska regeringarna. Det handlade om Gotlandsmanifestet och en önskan om att de nordiska ländernas regeringar ska agera för att de så kallade Rosenholzkartoteken ställs till förfogande till den myndigheten som ansvarar för Stasiarkivet, BStU. 

Förslaget lades fram för 11 år av den nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten, Ernst Uhrlau, som år 2000 var en av de ledande politikern i förbundskanslerns kansli. Förslaget lades fram för de nordiska ländernas ambassadörer 2000, men fram tills nu uppges ingenting ha hänt.

Varför är det då så viktigt att Rosenholz hamnar hos BStU i Berlin? Varför tycks ingenting ha hänt på över tio år? Frågorna är många. Vi som var på Visbykonferensen i måndags och tisdags fick veta att problemet antagligen inte ligger i USA utan i Europa. 

Stasi utvecklade under sin existens, dvs 1950-1989, ett otroligt avancerat, komplicerat och byråkratiskt säkerhetssystem för att skydda sina agenter. Vem som helst skulle inte kunna plocka fram en akt och säga vem Stasiagenten IM ”Thomas”, IM ”Adel” eller IM ”Bärbel” var. Personer kände kanske bara varandra via täcknamn, träffades på täckadresser, ledningsofficerare kunde anges i rapporter enbart med ett nummer.

BStU har sisådär 111 kilometer person- och sakakter. Med alla fyra delarna av Rosenholz, Siradatabasen samt tillgång till Stasiarkivet kan mängder av information plockas ut. Eller rättare sagt, de anställda vid arkivet vet var de ska hämta de dokument som tillhör respektive agent och i vilken hylla. Utan de fyra delarna av Rosenholz samt Siradatabasen är det som att leta efter en nål i en höstack!

Kan det då vara väsentliga delar som kan saknas om man inte, som i fallet Sverige, har mer än ett av Rosenholz fyra kartotek? Svaret är ja. Vi kan göra en jämförelse mellan forskning som berör tyska medborgare och tyska förhållanden och forskning som berör svenska medborgare och svenska förhållanden. Allt handlar om Rosenholz:

  • De fyra kartotek som går under benämningen Rosenholz försvann någon gång kring murens fall. I dag finns originalet i CIA:s arkiv i USA. Hur det har hamnat där går många skrönor kring. Låt oss hålla oss till fakta och konstatera att Rosenholz-kartoteken i dag är USA:s egendom.
  • Tyskland har begärt ut och fått samtliga fyra kartotek som berör medborgare i f d DDR och BRD. Dessa kopior finns nu på myndigheten som förvaltar Stasiarkivet, BStU.
  • Genom professor Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner (2011) vet vi i dag att Sverige bara fått ut ett (1) av de fyra (4) kartoteken som berör svenska medborgare. De F16-kort som ligger på Säpo i dag säger, enligt professor Helmut Müller Enbergs, inget om personen var en agent för Stasi eller inte. Man behöver också de andra tre kartoteken, Siradatabasen och naturligtvis också Stasiakterna som tillhör agentens historia för att kunna avgöra om ”det var en stor fisk” eller ”en liten fisk” eller någon som helt enkelt lurats att tro att de jobbade för CIA (det senare finns det faktiskt exempel på bland de tyska medborgarna).

Jag har sammanfattat de olika delarna i Rosenholz här.

GUNTER GUILLAUME OCH IM ”MAX”

Vid Stasiforskaren, professor Helmut Müller Enbergs, föredrag i måndags ställde han den väldigt intressanta frågan om vilka som var Stasis (och östtyska utrikesspionaget HV A:s) bästa spioner. Tja, hur vet man det? Svaret för en forskare är att titta i alla Rosenholz fyra kartotek, i Sira-databasen samt att man plockar fram mängder av dokument som Rosenholz och Sira visar är kopplade till just denna person. Lever personerna kan man ju också försöka få en intervju.

”Vem var den bästa spionen på förbundskanslerns kansli?” frågade Helmut Müller Enbergs i måndags.

Ingen i publiken föreslog något, men jag lovar att många av oss tänkte på Günter Guillaume. Jag gjorde det i alla fall. Alla har vi väl hört talas om mannen som var förbundskansler Willy Brandts rådgivare och som 1974 visade sig vara Stasispion. Guillaume dömdes senare till 14 års fängelse.

Var Guillaume en toppspion? Hör och häpna. Helmut Müller Enbergs förklarar att han inte var det. Mannen som 1974 fällde en förbundskansler var, betraktat ur Stasis yrkesmässiga ögon, en rätt betydelselös agent. 

Helmut Müller Enbergs är en av få på BStU som har tillgång till alla Rosenholzkartotek som berör tyska medborgare, Siradatabasen och alla Stasihandlingar. Han summerar Guillaumes karriär som Stasiagent så här:

”Mellan åren 1969 och 1974 lämnade Guillaume 45 informationer. Han fick betyget 3 eller 4 för sina rapporter. 1 är högsta betyg. En fyra betyder att personen har hämtat materialet ur öppna källor, till exempel en dagstidning.”

Guillaume fanns på rätt plats på kanslerns kansli, men han hade inte tillgång till rätt information. Han fick många gånger nöja sig med att läsa tidningen. Och en sak till:

”Han kunde inte skilja väsentligt från oväsentligt”, konstaterar Helmut Müller Enbergs, som läst Guillaumes rapporter.

Det fanns en annan person som rapporterade till Stasi från kanslerns kansli vid denna tidpunkt. Helmut Müller Enbergs kallar honom ”Källa Max” och Müller Enbergs berättade i måndags att denne man var ordförande för en av SPD:s många partikretsar.

”Källa Max lämnade under samma tidsperiod 1 600 informationer. En tredjedel av dem fick betyget 1”, berättade Müller Enbergs på konferensen.

Din officiella befattning kan vara viktig, men en rätt ”placerad” agent måste också ha tillgång till viktig information.

”Det är möjligheten att få tillgång till information som har betydelse”, sa Helmut Müller Enbergs. ”Vi på BStU brukar säga att Guillaume levererade teet till förbundskanslern och när dörren stängts pratade förbundskanslern med Max. Den viktigaste agenten på förbundskanslerns kansli arbetade aldrig på förbundskanslerns kansli.”

Ett annat intressant faktum som framgår för den som har tillgång till alla Rosenholz- och Siradokument är att det dokument som var huvudbeviset för att döma Guillaume till 14 års fängelse (ett telegram) enligt det material Müller Enbergs har tittat på faktiskt aldrig nådde fram till Stasi.

Den redogörelse som vi fick i Visby lades fram för ett antal år sedan i Tyskland. Jag har dock ej källhänvisning i skrivande stund.

Västtyskarna hade haft misstankar mot Guillaume under lång tid. Med dessa ”nya” fakta som kommit fram måste man ställa sig frågan om Stasi medvetet offrade Guillaume för att skydda sin egentliga toppspion Max. Om detta vet vi inget. Men spekulera kan vi ju alltid!

ETT SVENSKT GUILLAUME-PERSPEKTIV

Hur drar vi ihop säcken för att få ett svenskt perspektiv på Guillaume-fallet? Vi kan kort och gott konstatera att BStU har sin Siradatabas. Men de har inte de fyra Rosenholz-kartoteken vad gäller nordiska medborgare.

Forskare eller journalister som frågar om svenska (eller andra nordiska) medborgare som är registrerade hos Stasi får troligtvis inte ut allt material. Skillnaden mellan att få en pusselbit, eller alla tillgängliga pusselbitar i Stasiarkivet, kan vara i högsta grad väsentliga för en forskare eller journalist.  Det visar exemplet Guillaume och ”Quelle Max” med all tydlighet!

Det kan alltså både handla om att (delvis) fria eller fälla enskilda personer.

USA:S EGENDOM

Stasis ”nycklar” som kallas för Rosenholz är i dag i CIA:s ägo. Det är ett faktum. Det är också ett faktum att Tyskland har bett om att få allt i Rosenholz-kartoteken vad gäller östtyska och västtyska medborgare och att USA biföll deras begäran för ett antal år sedan.

Vi kan också konstatera att de nordiska länderna har fått ta del av Rosenholz i varierande grad.

Genom Birgitta Almgrens bok vet vi nu att Sverige bara fått ett av de fyra Rosenholz-kartoteken. Säpo har de så kallade F16-korten. De tre andra kartoteken har Sverige inte fått några kopior på.

På Visbykonferensen fick vi veta att danskarna har fått mer av Rosenholz än Sverige (men troligen inte fått allt). Finland har antagligen fått i särklass minst.

Om jag har förstått Helmut Müller Enbergs rätt visar F16-korten enbart vilka som var agenter för Stasi 1988. Agenter som slutat arbeta för Stasi hösten 1987 eller tidigare finns alltså inte med på F16-korten.

I Sverige kan vi alltså svåreligen skriva ”vår” Stasihistoria för åren 1950-1987 utan de andra tre kartoteken.

På Visbykonferensen visade journalisten Björn Cederberg ett dokument som angav ett annat antal svenska Stasiagenter än det antal som finns angivna i Almgrens bok. Skillnaden är att de redovisar två utsnitt ur en nästan 40-årig historia.

Summa summarum har de nordiska länderna inte fått alla delar av Rosenholzkartoteken, till skillnad från Tyskland. Varför de nordiska länderna fått olika mycket kan vi ju naturligtvis spekulera i. 

Det är högst sannolikt att tyskarna med DDR:s historia inpå skinnet snabbt satte sig in i ärendet och sa att de ville ha allt. Och fick det. 

Varför har vi i de nordiska länderna då inte fått allt? Vad var hindret? Politisk ovilja? Rädsla för att kartoteken skulle bli ett Pandoras ask? Eller var det bara så enkelt att det handlade om okunskap, om att helt enkelt inte veta vilka frågor man skulle ställa? Som man ropar i skogen får man svar, heter det ju. 

Skulle det vara farligt att fråga amerikanarna ett litet ”Skulle vi kunna få kopior så att vi har alla delarna av Rosenholz-kartoteken som berör svenska medborgare?”

Nästa fråga blir sedan att avgöra vem som bäst förvaltar materialet. Säpo, Riksarkivet eller BStU. Stasiforskarna i Visby anser i alla fall att BStU ska ha materialet.

Fördelen med att lägga det på BStU är naturligtvis att det underlättar den nordiska forskningen. Stasiagenter såg inte strikt till ett lands gränser. Det finns flera exempel på Stasiagenter som åkte över Öresund för att även hitta på ”hyss” i grannlandet. Att nordiska Stasiforskare ska åka som skottspolar mellan olika länders arkiv (eventuellt efter diverse rättsliga överklaganden) och sedan åka ner till Berlin för att berätta för personalen på BStU vad som stått i Rosenholzkartoteken känns inte riktigt effektivt.

DDR är historia. Kalla kriget är över. Vore det inte intressant att låta forskare få skriva vår historia ur ett Stasiperspektiv? Ur ett underrättelseperspektiv.

Lena Breitner

P.S. Om jag förstått det rätt lämnas Gotlandsmanifestet formellt sett över till respektive regering nu i dagarna. D.S. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Danmark, DDR, Finland, Gotland, Hauptverwaltung Aufklärung, HVA, Kalla kriget, Norge, Sverige. Bokmärk permalänken.