I återblickar om IB-affären 40 år har vi nu kommit till Jan Guillous hemliga brev till den palestinske ledaren Abu Leila. Just precis detta brev och därvid sammanhängande händelser ges skilda förklaringar, beroende på vem man lyssnar på och beroende vid vilken tidpunkt brevet kommenteras.
I min man Gunnar Ekbergs memoarer ”De ska ju ändå dö” (Fischer & Co 2009) tas detta brev upp under kapitelrubriken ”En dödsdom”. Av Ekbergs text framgår att Jan Guillou aviserar Ekbergs ankomst till Mellanöstern, varpå Guillou instruerar en av DFLP:s ledare Abu Leila att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot. Det är alltså detta som skulle vara den så kallade dödsdomen.
I Jan Guillous egna så kallade yrkesmemoarer ”Ordets makt och vanmakt”, som kom ut samma höst, skriver Jan Guillou att brevet var ”det för mig mest besvärande exemplet” där han ”på åklagarens order” förhördes om sådant som ”snarare hade politisk eller kriminaljournalistisk betydelse än juridik”.
Brevet och dess betydelse är omtvistat. Var det en dödsdom eller kriminaljournalistik? En dödsdom eller politisk journalistik? I sina memoarer försöker Jan Guillou t o m få det att framstå som att han försöker värna om Ekbergs liv. Hur var det egentligen?
Bäst att vända sig till källorna, närmre bestämt till IB-åtalet, B653/73, som förvaras på Stadsarkivet i Stockholm. Jag tycker att ni själva ska bilda er en uppfattning genom att läsa handlingarna jag länkar till nedan, men först ska vi sätta handlingarna i sitt sammanhang.
I den drygt 1000 sidor tjocka luntan återfinns beslagsprotokoll från husrannsakan på Jan Guillous arbetsplats den 22 oktober 1973. I Bilaga 1 står det:
”P1. Brev till Guillou från Anders E” (ort och telefonnummer anges) ”där han lämnar vissa uppgifter erhållna från olika källor såsom Fatah, PFLP, DPFLP.”
Anders E var vid tillfället medlem i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML, aktiv i palestinarörelsen liksom Guillou samt en flitig resenär ner till Mellanöstern vid den här tiden. PFLP var en marxistisk palestinsk befrielseorganisation som i slutet på 1960-talet blev världsberömda genom att kapa flygplan. Således kan man utan tvekan kalla PFLP för en en terroristorganisation. DPFLP var PFLP:s systerorganisation, där en av ledarna var Abu Leila. Ekberg hade med honom att göra och även om DPFLP kanske inte verkade ha så strikt arbetsfördelning var underrättelser en av Abu Leilas områden. Det framgick av hans frågor till Ekberg.
Det är alltså till Abu Leila som Jan Guillou skickar ett brev vintern 1972-73, dvs ett par månader före första IB-avslöjandet i Fib/Kulturfront, som sker i början på maj 1973. Brevet, eller snarare en fotostatkopia på brevet, hittas på Guillous arbetsplats vid husrannsakan och återfinns i beslagsprotokoll under rubriken Bilaga 3:
”25. Guillous brev till någon vid namn Abu Leila, brevet är en fotostatkopia och omfattar 4 ark”, står det i protokollet.
Originalbrevet är på engelska och idag tyvärr nästan helt oläsligt, men den översättning till svenska som RPS/Säk lät göra i november 1973 är desto tydligare. Ni kan ta del av båda här:
Jag uppmanar er när ni läser brevet att fundera över om brevet är skrivet av en så kallat ”oberoende journalist” eller vem det egentligen är som talar genom brevet. Personligen tycker jag att det finns självöverskattande och lite väl dramatiska drag hos brevskrivaren. Ta till exempel Guillous ordval ”I min stora tidskrift vill jag avslöja en spion”. Undrar vad grundaren av den lilla vänstertidskriften Fib/Kulturfront, Jan Myrdal, tänkte om att Jan påstod att tidskriften var hans och inte Myrdals… Eller vad ansvarig utgivare Greta Hofsten ansåg om samma uttalande…
Sedan är det ju intressant att Guillou säger att han planerar att ”förhöra” Ekberg tillsammans med ”några andra kamrater i vårt parti”. Han använder sig också av ordet ”operation”, vilket i min värld antingen kirurger eller underrättelsefolk ägnar sig åt. Det känns onekligen som om Guillou redan drömmer sig bort i någon slags agentvärld där han glömt bort vilket land han växt upp i och som han borde vara lojal mot.
Vad har då Jan Guillou att säga om brevet till Abu Leila? Guillou grips i oktober 1973 och den 7 november har Säkerhetspolisen kommit till ”föremål 25”, dvs brevet till Abu Leila.
”Vem har skrivit det här brevet?”, säger förhörsledaren K-E Friberg.
”Det är jag som har författat det här brevet”, säger Jan Guillou och förklarar sedan utförligt bakgrunden.
Förhöret med Jan Guillou är på 11 sidor, varav jag har tagit med sju sidor som är aktuella för det här ämnet. Jag har även låtit ta bort av åklagare maskade uppgifter, som jag för övrigt inte ser att det finns något allmänintresse i eftersom det mest är telefonnummer e dyl.
När ni nu har läst breven vill jag bara göra några personliga reflektioner:
- Instruktionerna om vad som ska pressas ur Ekberg är utförlig och kan enbart betecknas som ”av underrättelsekaraktär”.
- Det är uppenbart att Guillous tilltag endast kan betecknas som försök till outsourcing av förhörsverksamhet, vilket i sig är artfrämmande för så kallat oberoende journalister.
- Det Jan Guillou ägnar sig åt kan knappast betecknas som någon journalistisk metod.
- Jan Guillou verkar uppenbarligen vara stolt över att han har konspirativa kontakter.
- Jan Guillou verkar uppenbarligen vara stolt över att han känner ledande personligheter inom DPFLP.
- Källan till att Jan Guillou har dessa kontakter är inte Gunnar Ekberg utan Jan Guillou själv.
- Jan Guillou framställer inte kontakterna med DPFLP som om det är något han blivit provocerad av någon annan till att ha.
I dag känner vi till Jan Guillous egna KGB-förbindelser, som han själv påstår avbröts 1972. I detta sammanhang är det intressant att göra följande konstaterande kring DPFLP:
”DPFLP:s ledare Nayef Hawatmeh hade nära KGB-förbindelser. Han träffade KGB-representanter i Beirut 2-3 gånger i månaden. Ett av KGB:s syften med mötena var att plantera desinformation och propaganda”, står det i Gunnar Ekbergs bok, ”De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst” s 319.
För mig är det förbluffande att svensk journalistkår i princip aldrig tar ordet ”jäv” i sin mun när de diskuterar sin egen kårs etiska regler. Däremot hade man faktiskt något som liknade jävsproblematik i Svenska journalistförbundets yrkeskodex från 1969, som var den yrkeskodex som gällde vid tidpunkten då Jan Guillou skrev brevet till Abu Leila.
Under rubriken ”Journalistens integritet” står det följande att läsa:
a. Åta Dig inte uppdrag utanför tjänsten vilka kan misstänkliggöra Din ställning som fri och självständig journalist.
b. Använd inte Din ställning som journalist till att utöva påtryckning eller till att skaffa Dig privata förmåner.
c. Acceptera inte utan redaktionsledningens tillstånd sådana inbjudningar till resor, fester och dylikt som Du får till följd av Din ställning.
Ur detta perspektiv är det häpnadsväckande att Jan Guillou senare blev vald till ordförande för Publicistklubben.
Tankar om IB 
Pingback: Här är Guillous hemliga brev till DPFLP-ledaren Abu Leila om att Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot | Tankar om IB