Lägesrapport – Ang förundersökningen mot Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner

Jodå, det är tydligen sant att Justitiekanslern, JK, har inlett förundersökning mot Birgitta Almgrens bok.

JK tog beslutet i måndags att inleda förundersökning mot en bok utgiven i september, vilket framgår här. Det misstänkta brottet är alltså brott mot tystnadsplikten.

Ekot har på morgonen haft ett inslag där det bekräftas att det är Almgrens bok det gäller. Säpo har blivit kontaktade av ett antal personer som anser att de kan identifieras genom de uppgifter som finns i boken. Det är alltså därför som Säpo lämnat ärendet vidare till JK.

Almgrens säger att hon har följt villkoren i Regeringsrättens dom och inte brutit mot tystnadsplikten.

”Jag har skrivit en bok och jag har följt regeringsrättens dom och har anonymiserat”, säger Birgitta Almgren i Ekots intervju.

Det ska bli intressant att se vad JK:s bedömning kommer att sluta med.

För det första är jag övertygad om att opinionen kommer att växa i styrka och antagligen sluta i precis motsatt effekt än vad anmälarna tänkt sig.

”I dagens Sverige är det tydligen ett värre brott att peka ut landsförrädare som gått främmande makts ärenden än att ha varit sagda landsförrädare”, skriver Nya Wermlands Tidningen på ledarsida.

”Öppna Stasis arkiv och sätt stopp för rättsprocessen mot en professor som bara vill ta fram den historiska sanningen!” avslutas ledaren.

Tre utländska Stasiforskare, Helmut Müller Enbergs (Tyskland), Thomas Wegener Friis (Danmark) och Kimmo Elo (Finland), är upprörda över att JK inlett en förundersökning. Intervjun i Vetenskapsradion med Müller Enbergs har ni här och här.

Johan Lundberg, chefredaktör för Magasinet Axess har på Axess blogg kommenterat det hela. Han kallar det hela en Stasi-skandal, men menar ändå att ärendet ska bli spännande att följa.

”Inte minst med avseende på vilken bäring beslutet kommer att få på till exempel Expressens avslöjande om hur den i svenska medier hyllade deckarförfattaren Jan Guillou har varit verksam som sovjetisk spion, sålt ut svenska underättelseagenter till terrororganisationer osv”, skriver Lundberg.

Själv tycker jag att en av de mest intressanta frågorna är om man verkligen kan skriva en bok om Stasis spionage i Sverige utan att någon av våra drygt 9,4 miljoner invånare känner igen sig.

Den som verkligen läst hela Västerbottens-Kurirens material (som inte finns på nätet) kan konstatera att en man vid namn Anders Törnvall, professor vid Mälardalens högskola, är intervjuad om IM Thomas. Törnvall lärde känna mannen ifråga under kalla kriget. Törnvall hjälpte studenter i DDR som ville ha demokrati. IM Thomas blev Törnalls vän, men efter ett tag kom varningar om att vara försiktig med mannen ifråga från tyskar. Efter murens fall har Törnvall hämtat ut sin Stasiakt och kunnat läsa att han varit övervakad uppåt neråt, utåt och innåt.

Jag har inte pratat med Törnvall, men begriper att agenten ”Thomas” gissningsvis måste finnas i hans Stasiakt. De sista poletterna kanske trillade ner om hans eget liv när Almgrens bok kom ut. Eller så visste han allt ändå.

1994 publicerade Dietmar Linke boken ”Theologiestudenten der Humboldt-Universität, Zwischen Hörsaal und Anklagebank. Darstellung der parteipolitischen Einflussnahme auf enine Theologische Fakultät in der DDR anhand von Dokumenten”. Boken skrevs, enligt VK, på uppdrag av den tyska regeringen.

Boken handlar om hur Stasi rekryterade Inofficiella medarbetare, s k IM, för att få tag på oppositionella. En av dem som finns med i boken är IM Thomas. Studenter ska ha fängslats och dömts till mellan 2 och 4 års fängelse.

Anders Törnvall berättar för Västerbottens-Kuriren om hur människor han, och IM Thomas, hade kontakt med hamnade i fängelse i DDR. En av dem uppges ha kommit ut ur fängelset ”mycket mentalt skadad”.

”Vi måste bry oss om offren istället för att prata om personerna som angav dem”, säger Anders Törnvall till VK.

Jag gråter när jag läser det. För han har så rätt, Anders Törnvall. Jag har själv mött flera som övervakats eller på andra sätt berörts av dessa stasiagenter. Känslorna är många. Chock, upprördhet, förfäran och avsky. Eller nyfiket intresse.

Låt oss inse att det inte går att skriva en bok om Stasis infiltration i Sverige utan att någon känner igen sig. Det är nämligen varje människas rätt att ansöka i Stasiarkivet om man finns med där. Över en halv miljon människor har begärt ut uppgifter om sig själva. Många skandinaver har begärt ut sina handlingar och sitter med uppgifter om att IM si eller så rapporterat om dem. Man kan inte sekretessbelägga så att människor inte känner igen delar av sitt eget liv.