Eva Hamilton: r-arna hade högst status på Journalisthögskolan

Styrelseproffset och fd vd:n för Sveriges Television Eva Hamilton har ställt upp i SR:s Söndagsintervjun. Programledaren Martin Wicklin är som vanligt väl påläst och gör ett intressant program i största allmänhet. Samtidigt finns det något som gör att programmet platsar på min blogg.

Eva Hamilton får nämligen frågor om tiden på journalisthögskolan i slutet på 1970-talet. Martin Wicklin undrar hur det var att ha hennes adliga bakgrund när journalistkåren var så väldigt mycket vänster.

”Journalistskolan hade skippat alla examina, därför att det var borgerligt. Och de som hade högst status i klassen var de som var Kfml(r)-are, och gärna från Norrbotten”, säger hon i intervjun.

Det bör understrykas att Hamilton under intervjun är noga med SVT:s värdegrunder och om att hennes egna politiska uppfattningar inte är något hon ens visar för vänner. Samtidigt formades hon av sin samtid med feminismen, Vietnamkriget och avkoloniseringen av Afrika. Hon bar under en tid träskor och hade hårklut, men har samtidigt senare inte genom livet varit troget ett enda parti.

Eva Hamiltons bekräftelse av r-arnas roll inom journalistkåren är inte förvånande, men är viktig att sätta i sitt rätta sammanhang. Enligt Wikipedia ska hon ha varit färdigutbildad 1976, året efter att Sjukhusspionaffären i Göteborg briserade.

Läser man vidare på Wiki får man veta att avslöjandet handlade om att Säpo hade placerat en spion på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg och att han spionerade på anställda. I verkligheten har det senare visat sig vara fel. Det var inte Säpo utan Socialdemokraterna i Göteborg som placerade sjukhusspionen på sin post. Allt var klantigt skött, men det viktigaste av allt för denna text: det var inte ”vanliga” anställda som kartlades utan r-are, därför att de hade nära förbindelser med terroristorganisationer som PFLP. R-arnas sfär sträckte sig alltså både utrikes och inrikes, och var således både IB:s och Säpos angelägenheter.

Att r-arna dominerat flera yrkesgrupper i det svenska samhället är inget nytt. Frågan är hur bra journalistkåren i största allmänhet har lyckats att granska affärer e dyl där r-arna i högsta grad var instrumentella?

Man kan ju också ställa sig frågan varför statsvetaren Ulf Bjereld så ofta intervjuas i media? Eller för all del varför han så okritiskt granskades för sin medverkan i Säkerhetstjänstkommissionen? Är det för att han gör sig extra tillgänglig, eller finns det en koppling till att han är en journalistutbildad gammal r-are, som i Säkerhetstjänstkommissionen misslyckades kapitalt med att agera professionell forskare när han granskade r-arna?

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.
Detta inlägg publicerades i Journalistik, KFML(r). Bokmärk permalänken.