Del 2: Guillou vill inte kommentera Ondskan och blåmärkena

I kväll sänds andra och sista avsnittet av Den överlägsne journalisten. Programmet som påstås handla om Jan Guillou och som nu i del 2 också verkar handla mer om Guillou än vad del 2 gjorde. Här är en del av min kritik.

Jag reagerade mot del 1 av flera skäl. Förutom att det var en devot och okritisk hyllning av ”journalisten” Jan Guillou tycktes bara journalister komma på fråga att få uttala sig om Jan Guillou. Vi fick korvstoppat hur fantastisk han var och hur professionell han var. Inte ett ljud om att han dömts till fängelse för spionage. Det enda som sades var att han ”kastats i fängelse” och då för ”sina ord”. Det är ett konstigt hanterande av en fängelsekund som uttalat sig om att han är stolt över att ha skadat staten/underrättelsetjänsten, både 1973 och nyligen se här och här.

Har du tänkt på att Guillous favoritord ”förbrytare”, som han använder ofta om andra som han vill desavouera i debatten, passar utmärkt på honom själv!

Den enda som inte vara journalist som uttalade sig i del 1 var halvsystern Pia Hansén, som bidrog med att visa bilder och berätta om att hon hade en snygg bror. I del 2 är hon en av de stora tillgångarna. Jan Guillou markerar tydligt att han inte vill pratat om barndomen och Ondskan. Uppenbarligen är det en akilleshäl han har.

I del 1 fick Marina Stagh och GW okritiskt referera och tycka till om vad Jan Guillou sagt om Nils Hansén för fyrtio-femtio år sedan. Denna hörsägen, som inte kan liknas vid annat än förtal av avliden, får nu en jämnvikt i att Pia Hansén upprepar att hon aldrig sett några blåmärken. Intressant nog flankerad av bilder från filmen Ondskan där en lillasyster som vittne saknas i bild. Guillou avfärdar halvsysterns påstående om att Pia Hansén ägnar sig åt skyddsmekanismer.

Journalisten Staffan Heimerson fyller inte riktigt någon funktion. Snarare att han framstår som en utfyllnad till programmet. Dessutom blir hans öldrickande en sk vampyreffekt. Jag hör knappt vad han säger utan kollar hela tiden in de olika nivåerna i glaset mellan klippen. Hur många glas hinkar Heimerson under intervjun? Eller har de bara klippt lite dumt så att de ger intryck av stort alkoholintag i statstelevisionen?

Oavsett borde ett professionellt team sett till att ta bort ölglaset, på samma sätt som de genast borde upptäckt Guillous logotyp på skjortan för jakt i Afrika (plötsligt är skjortfickan uppvikt så den försvann).

Det fanns en tid då Guillou, GW m fl ständigt limmade löpsedlarna om att de var i bråk med någon. Som bekant finns det inget som säljer så bra som ett författarbråk, vilket Karin Ohlsson förklarar bra i dokumentären Den överlägsne journalisten. Bråket mellan GW och Guillou belyses i dokumentären och GW vinner på poäng.

Expressens kulturchef Karin Ohlsson är den stora tillgången till programmet. Lugnt och sansat ritar hon upp kartan och förklarar för tittarna hur medielogiken fungerar och hur Jan Guillou använder sig av den, samt inte minst hur Jan Guillou behöver ha någon att hata. Han får energi, livsluft. Vi får bland annat veta att medarbetarna på Expressen skojar om att de förlängt Jan Guillous karriär genom att ständigt granska honom.

Det finns en spänst i belysningen av bråket mellan GW och Guillou. Den jag finner mest trovärdig är GW, som rakt på sak beskriver relationen som tävlande småpojkar om vem som skriver ”finast” och ”säljer mest”. Guillou står definitivt inte på fast mark när han häver ur sig saker om vem GW har som vän och att GW menar att han är som Åsa-Nisse.

Själv har jag länge undrat om inte GW:s ökade intresse för terrorism, som han omsatt i bokväg, också spätt på ovänskapen. GW har lagt an perspektiv som Guillou helt klart inte gillar. Jag tror också att brottet dem emellan kan vara kopplat till jakt. GW har ju markerat att han inte (längre?) dricker före eller under en jakt. Någon (minns ej vem) rekommenderade mig att titta på programmen om Grabbarna på Fagerhult där man kunde studera rosigheten på kinderna, som varierade mellan klippen.

Ett annat intressant klipp handlar om där Guillou får frågan om sin relation till Ann-Marie Skarp. På frågan om deras första möte kommer det ett snabbt att Jan Guillou inte minns. Det hela blir väldigt konstigt. På något sätt förefaller det som om han talar om en affärsrelation och inte en kärleksrelation.

Helt klart sevärd del 2 alltså. Den överlägsne journalisten kan också ses på Svt Play t o m den 2 mars 2021.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Har gett ut boken Det hemliga Malmö 2020 (med Gunnar Ekberg) och Om Tango 2001 - om ordlösa samtal om konsten att kramas. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien.
Det här inlägget postades i Jan Guillou. Bokmärk permalänken.