Nej, Guillou, det var inte 1 dokument Expressen hade

Det var länge sedan jag bloggade om vad Jan Guillou hittat på. Orsaken att det är så länge sedan sist är flera. De flesta kan sammanfattas med att det gäller att orka. Resten av argumenten kan vi lämna därhän.

Nu har Jan Guillou i alla fall kläckt ur sin en krönika i Aftonbladet som faktiskt är värd att ge lite energi. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har meddelat sin avgång. Guillou är inte bara glad att han ”slutar”. På två ställen i texten hävdar han dessutom att Mattsson är sparkad. Den svenska journalistkåren borde gräva i bakgrunden, hävdar Guillou.

”Men här låtsas kåren inte ens om att det finns något att gräva i eller upplysa läsarna om”, skriver Guillou på sitt typiska guillouska manér.

Guillou har alltså inte påstått att Mattsson gjort något alldeles förfärligt, skandalöst, skamligt eller kanske kriminellt. Han insinuerar bara att det eventuellt kan vara så. Han sår idén om en stor konspiration som vi i hela journalistkåren ingår i. Vi skyddar Mattsson från den granskning som medborgarna borde få ta del av.

Men det finns ju ett alternativ. Kan det måhända vara så att Thomas Mattsson vid 48 års ålder och efter 10 år som chefredaktör på Expressen tycker det är dags att hitta på något annat? Och att Expressens ägare är eniga om att det kommer en dag då en chefredaktör ska bytas ut?

Sedan är det ju det där med alla felen i krönikan. Det är ju det jag knappt orkar gå igenom. Vi kan väl ta ett axplock.

1. ”När jag kom hem hängde en Expressenreporter på låset. Man hade fått ut ett avhemligat dokument från Riksarkivet och nu fick jag vid mitt köksbord ta ställning till innehållet”, skriver Jan Guillou.

KOMMENTAR: Guillou försöker här förringa materialet som Expressen fick ut 2009. Läsaren ska förledas att tro att det är ”ett papper”. Här på bilden i Expressen från 2009 kan man se att det är många sidor Guillou får titta på.

Det hör till saken att jag informerats om att Guillou själv försökt få ut samma material som Expressen fått ut från Riksarkivet/Arninge där Säpos avställda akter finns. Det ska han inte ha fått, eftersom det visade sig att handläggaren på Riksarkivet gjort fel och lämnat ut för mycket.

Vidden av vad Expressen de facto fick ut känner Guillou alltså inte till, men det rör sig alltså inte bara om delar av Arne Lembergs akt utan även om minst två KBG-officerares akter varav den ene var Jan Guillous KGB-handläggare Jevgenij Ivanovitj Gergels akt. Min bedömning är att Expressen fick ut långt över 100 sidor från Riksarkivet. Kanske ända uppemot 200-300 sidor.


2. ”Dokumentationen från Säpo visade att en av mina bästa vänner i livet, Arne Lemberg, hade angett mig som KGB-spion vid ett personligt besök uppe på Säpo år 1967”,
skriver Guillou.

KOMMENTAR: Lemberg gjorde inte 1 besök på Säpo. Han gjorde 2 besök, närmre bestämt den 14 och 17 april 1967. Lemberg berättade om Guillous kontakter med sovjetiska ambassaden, som han betecknade som ”mystiska”. Begreppet ”olagliga” kontakter användes också av Lemberg, som faktiskt hävdade att källan till att Guillou begått olagligheter (olovlig underrättelseverksamhet) var Guillou själv.

Säpo lyssnade på vad som berättades, det vill säga att Jan Guillou gärna ville göra reportage i Sovjetunionen och när hans arbetsgivare fick en öppen inbjudan från ambassaden tog han chansen och gick på partyt. Därefter berättade Guillou för Lemberg om att han fått i uppdrag att skriva en artikel om Nordiska rådet genom att bland annat sammanfatta arbetsgivaren Expressens material, göra kompletterande intervjuer och sedan överlämna det till ”ryssen” (Gergel), som skulle ge honom betalt. Chanserna att få åka till Sovjet skulle alltså öka om artikeln skrevs.

Lemberg, som också var på väg till Expressens arkiv för att gräva fram lite material, ska då ha menat att det var ”olagligt” och ”stod i strid med de principer, under med vilka de arbetade på tidningen” (Fib/Aktuellt). Lemberg ska ha varnat Guillou för vad som skulle hända om förhållandet till ryssen kom till tidningens kännedom, något som Guillou viftade bort.

Lemberg visste att APN var inblandad i mottagandet av Guillous artikel och att Guillou fått 800 kronor i ersättning. Guillou skröt också för Lemberg om hur han hade konspirativa möten med ”ryssen”, som bland annat informerat Guillou om vilka krogar som var bannlysta att gå då man lättare blev upptäckt av Säpo.

Min bedömning är att Guillous påstående om att Lemberg anger Guillou som ”KGB-spion” inte håller. Kanske främst för att ordet ”KGB” aldrig nämns i samtalen med Lemberg. Jag uppfattar inte att Lemberg förstod sig på underrättelsekartan, till exempel att nyhetsbyrån APN (dagens Russia Today) vid den här tiden var en täckorganisation för KGB och att till exempel Gergel var KGB-officer. Det Lemberg rapporterar om är snarare observationer och pusselbitar som sedan kan läggas till annan information som kunde vara av intresse för Säpo.

Denna helhet känner Guillou själv inte till, ty utredda personer har icke förmånen att få läsa sin egen hemligstämplade akt. Dessutom noterar jag att Guillous formulering faller platt till marken, den att ”Säpo tog visserligen inte angiveriet om KGB på allvar, insåg väl att det bara var frågan om ännu en journalist som skulle ”avslöja” KGB.” Lemberg hade ju aldrig nämnt ordet KGB.


3. ”Mitt misslyckade mellanhavande med KGB hade i så fall ”avslöjats” sju år tidigare av den statliga Säkerhetstjänstkommissionen
”, skriver Guillou.

Påståendet är en omöjlighet, eftersom Säkerhetstjänstkommissionen enligt lag var förbjuden att göra avslöjanden om både svenska och utländska ”spioner” och ”hemliga agenter”. Det enda Säkerhetstjänstkommissionen hade rätt att göra var att klargöra om svensk underrättelse- och säkerhetstjänst hade kränkt svenska medborgares mänskliga rättigheter genom att övervaka dem alldeles på tok för mycket.

För att säkra själva angreppssättet rekryterades påstått ”oberoende” experter som oftast fullständigt saknade kompetens på ämnet underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Minst två av dessa forskare var eller hade varit medlemmar i partier till vänster om socialdemokratin. En av dem hette Ulf Bjereld, och var en f d medlem i kpml(r), det vill säga ett extremistparti där r-et står för ”revolutionär”. På 80-talet lämnade Bjereld r-arna för att bli socialdemokrat. Med ny partibok och utan att förändra sina åsikter tog nu karriären fart. Som av en händelse trummar Bjereld ihärdigt i sin forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen in att hans politiska själsfrände Jan Guillou inte var att betrakta som något annat än journalist!

Det bör poängteras att Säkerhetstjänstkommissionen dubbelt upp tog avstånd till Ulf Bjerelds rapport. Dels genom att poängtera att rapporterna var något forskarna själva fick stå för och som inte Säkerhetstjänstkommissionen ställde sig bakom. Dels genom att ledamoten i Säkerhetstjänstkommissionen, justitierådet Anders Knutsson som 1993-98 varit ordföranden för Högsta Domstolen, lät diarieföra en PM där skarp kritik riktades mot Ulf Bjerelds slutsatser rörande övervakningen av Saima Jönsson, som Ulf Bjereld ivrigt hävdade var vit som snö trots att hon vid tillfället för övervakningen var gift med terroristledaren Marwan el Fahoum som bedrev terroristverksamhet i Skandinavien.

4. ”Säpo hade därtill vid två tillfällen prövat frågan om jag skulle betraktas som journalist eller ”agent” i det sammanhanget och kommit fram till att jag var journalist”, påstår Guillou.

Nu börjar jag verkligen gäspa. En person som varit utredd av Säpo får inte glo i sin egen akt hur som haver. Således har Guillou inte en susning om hur många gånger åklagare har tagit tag i hans fall och bedrivit förundersökning. Det är helt uppenbart att Guillou inte har en aning om vidden av Säpos utredningar av honom, och vad dessa slutat i för slutsatser. Ett vet jag i all fall. Säpo ägnar sig alltså inte åt att bedöma yrkestillhörigheter, till exempel om någon är journalist eller inte. Säpos uppdrag är att förebygga och beivra brott. Punkt.

FOTNOT: I en tidigare version har jag hänvisat till att Lemberg varnat Guillou under den tid de jobbade på Expressen. Efter påpekande från Jan Mosander om att Lemberg kom till Expressen först 1967 har jag läst om texten. Händelsen ska alltså ha inträffat när Lemberg och Guillou varit på väg till Expressens arkiv, vilket jag tolkat som att de jobbade på Expressen. Rätt ska tydligen vara att de jobbade på Fib/Aktuellt vid den här tiden.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.