Magnus Ranstorp och Lena Olin som ”hämnades” i Sommar

År 2015 föreslog jag Sommar i P1-redaktionen att de borde ha med terrorexperten Magnus Ranstorp som sommarpratare. Fyra år senare gjorde de slag i saken. Det var verkligen på tiden! För ett par år sedan gjorde jag en granskning av vilka ”ur ett underrättelseperspektiv” som fått göra Sommar i P1 sedan 1959.

Statistiken var bedrövlig. 1959-2013 hade alltså:

– I Sverige dömda för spionage fått göra 5 program
– I Sverige verksamma för Säpo fått göra 1 program
– För Sverige verksamma underrättelseagenter hade fått göra 0 (noll) program
– Dessutom skulle två för terrorbrott i utlandet dömda personer år 2013 få göra 1 program

Nu har alltså statistiken förbättrats något. 2018 fick till exempel den nye rikspolischefen Anders Thornberg berätta om sin tid som Säpochef. Offren och de anhöriga och berörda hade också fått höras genom program av Magnus Falkehed (kidnappad journalist i Syrien), Ebbas pappa (anhörig till terroroffer) samt även Malin Persson Gioulito (om att bo i en stad där hotet från terrorismen är påtaglig).

Jag lyssnade på Magnus Ranstorps program i går. Flera år tidigare hade jag gjort ett porträtt på honom för Skånska Dagbladets räkning och kände därför igen en hel del. Då hade jag undrat varför en påg uppväxt på småorter valt terrorismen som sitt intresseområde. Det var då jag fick veta att pappan varit socialchef. Mannen med det avsågade hagelgeväret och den lille Magnus som skulle krypa under fönstret hade jag med i min artikel.

Beskrivningen i Sommar av mottagandet av Rosengårdsrapporten var nedtonad och reflekterande. Det var därför med förvåning jag läste DN:s Mia Holmgren recensera programmet.

”Mot slutet förvandlas Ranstorp till politisk agitator och nu ger han igen för gamla oförrätter”, skrev hon trosvisst.

Själv hade jag inte hört en tillstymmelse till politisk agitation. Den påstått hämndgirige Ranstorp var inte heller något jag fått uppfattning om. Istället hörde jag en av många berättelser jag känner till om hur Rosengårdsrapporten togs emot. Mängder av rapporter och statliga utredningar har lagts fram, men Rosengårdsrapporten hamnade i en genre som fick ett mycket speciellt bemötande.

Den politiska agitationen låg inte hos Ranstorp i programmet. Den låg faktiskt hos kritikerna från de akademiska kretsarna och hos enskilda journalister, som uppenbarligen av ideologiska skäl inte tyckte att rapporten passade deras smak.

Är Sommar i P1 ett lägligt tillfälle för att spy ur sig gammalt groll och hämnas mest hela tiden? Jo ibland påstås det så, men det är faktiskt annat ljud i skällan sedan år 1979 då den i Sverige spiondömde Jan Guillous sommarprat fälldes i Granskningsnämnden. Han hade nämligen påstått att Per Albin Hansson tagit emot mutor, bland annat av hans morfar.

Numera nagelfars alla manus och jurister är med och stryker saker och ting. Man får absolut inte säga vad man vill. Inga personangrepp tillåts. Producenter ledsagar sommarpratarna för att höja lyssnarupplevelsen. Ändå dyker de upp. Påståendena om att sommarpratarna ägnar sig åt hämnd.

Kommer ni ihåg Lena Olins inslag från 2015? Där berättade hon om en livspartner hon haft (inget namn nämndes). Vi lyssnare fick höra om ”känslan av att vara i samma rum med den man älskar och samtidigt frukta för sitt liv”. Hon hade kommit med blåmärken till inspelningen av Varats olidliga lätthet (vilket var ett problem för hon hade ju nakenscener). Lena Olin berättade om att diskussioner med Honom ”tog ofta fysiska uttryck där jag fick jobba på defensiven”.

Efter Lena Olins sommarprat ringde Expressen upp den fd livspartnern, som alla numera vet vad han heter. Hennes före detta hävdade att hon faktiskt ljugit i Sommar. Hon hade nämligen inte alls lämnat honom. Det var faktiskt han som lämnat henne!

”Vad hon gör i sitt program är en gammal hämnd som hon utkräver 30 år efter. Det är det är frågan om. Och det får du gärna lov att skriva i din tidning”, sa Han 2015.

Jag har lyssnat om på Lena Olins sommarprogram och frågat mig om jag kan höra tillstymmelse till 30-årigt hämndbegär. Det går inte. Lyssna själva. Jag lyssnade faktiskt två gånger på Magnus Ranstorps program i går. Det var väl avvägt. Reflekterande. Den påstådda hämndgirigheten hittade jag inte.

I HD/Sydsvenskan hittar jag nya ifrågasättanden. Malin Krutmeijer tycker att det vilar en tilltagande självframställning av ”hollywoodsk actionhjälte” över Ranstorps program.

”Han har fortfarande inte kommit över när hans status som sanningssägare för en gångs skull ruckades under kritikstormen mot den famösa Rosengårdsrapporten (2009)”, skriver hon.

Varje år blir det stormar av olika slag kring Sommar i P1. Att någon påstås utnyttja Public Service för att ”hämnas” är tydligen lika återkommande som solskenet. Jag tror också att det populära tilltaget att recensera vartenda program i parti och minut fött sina avarter. Det ska spottas ut tyckande i parti och minut där de som är mer medievana får mer av sleven än de andra, ty man kan ju icke kritisera de mer medieovana.

Vi bör väl tacka för all uppmärksamhet som vissa program ges. All publicitet är bra publicitet, heter det ju. Lena Olins program var uppmärksammat redan när det sändes och har ju dessutom bara blivit mer lyssnansvärt med åren. Så tror jag även att Magnus Ranstorps program kommer att bli. Fler och fler förstår allvaret när enskilda individer i Sverige med all sin kraft motarbetade terrorismforskningens rekommendationer.

 

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.