Från osteopatens pisk- och smiskaftnar till Profumo-skandalen

Uppenbarligen gjorde jag en och annan upprörd när jag påpekade att Fredrik Lindström hade fel när han redogjorde för Profumo-affären i fredagens På Spåret. Så roligt med engagerade läsare. Tack för det! Att Fredrik Lindström hade fel i går är ostridigt. Jag påpekade att han har en hel redaktion bakom sig som borde ha vaskat fram en korrekt formulering.

Profumo. Det var den där brittiska sex-skandalen, sa Kjell Wilhelmsen från en av burarna.

Se där! En av de tävlande var klockrent korrekt i sin sammanfattning. Profumo-skandalen var en sex-skandal av storformat. Very british dessutom.

Perverterad smak. Pisk- och smiskaftnar. Sexuella orgier. Topplessdansöser. Prostitution. Nakenbad. 

Däremot är det fel att påstå att den brittiske ministern John Profumo hade samma älskarinnan som en rysk diplomat. Eller en sovjetisk minister (som påstods i På spåret).

Det är korrekt att det snabbt uppkom rykten och påståenden om att krigsminister John Profumo haft samma älskarinna som en sovjetisk diplomat. Vem som planterade detta i media har jag inte blivit helt klok på. Kanske var det ryssarna? Det är fullt möjligt.   

Det som först och främst gjorde att affären blev en affär var Profumos förnekande i underhuset om att han haft en affär med Keeler. 

Älskarinnor. Topplessdansöser. Piskaftnar. Nakenbad. Allt sådant här hade ju pågått under längre tid. Det var helt okey, bara man skötte sådant här diskret.

Det var när Jevgenij Ivanov klev in i bilden som allt förändrades. Han hittade den svaga länken, nämligen osteopaten Stephen Ward. 

Det var Stephen Ward som hade den perverterade smaken, pisk- och smiskaftnarna och de sexuella orgierna. Han tog gärna hand om vackra lättfotade flickor. Han lät dem bo hos sig. Ibland låg han med dem, men tycktes föredra att introducera dem för Män Med Makt. Flickorna tog emot pengar och Stephen Ward fick ibland del av detta. Han dömdes senare för koppleri.

Själv har jag en känsla av att Stephen Ward inte främst var ute efter pengarna. Jag tror han mest njöt av att få veta vem som gjort vad och med vem.

Hade det inte varit för den där jaktolyckan 1960 kanske Profumo-affären aldrig hade existerat. Den skadade hette William Waldorf Astor, även Bill kallad. Han är mera känd som Lord Astor och var ägare av Cliveden house, som numera är ett lyxigt hotell som bland annat marknadsför sig som just det ställe där Profumo-affären startade.

Lord Astor hade ont i kroppen och gick till osteopaten Stephan Ward. Uppenbarligen blev lorden väldigt nöjd för därefter kom mängder av höga potentater till Wards klinik. Journalister och chefredaktörer också. Det var lord Astor som lånade ut en stor summa pengar så att Stephen Ward kunde starta sin klinik. 

Stephen Ward var en otroligt slarvig person. Han ska inte ens ha haft ett bankkonto. Betalt fick han på olika sätt. Bland annat fick han låna en av Clivedens stugor av Lord Astor. På något sätt smälte de sexuella vidlyftigheterna samman med överklassen.

Till saken hör också att Stephen Ward hade vissa sympatier för Sovjetunionen och kommunismen. Han målade gärna av sina patienter och berättade gärna för sin omgivning att han ville resa till Moskva. Drömmen var att porträttera Chrustjov.

En chefredaktör på en brittisk tidning, som också var Wards patient, introducerade honom för en rysk diplomat. In på banan kommer underrättelseofficeren Jevgenij Ivanov. 

Den 27 mars 1960 anlände Jevgenij Ivanov till London. Med blixtens hastighets konstaterade kontraspionaget att den biträdande marinattachén egentligen var GRU-officer. Ivanov var charmant, talade god engelska och gick ofta på bjudningar. Han var väldigt intresserad av högadeln och dolde inte att han var spion.

”Allt vad ni säger vidarebefordras direkt till Moskva, så var försiktig med vad ni säger!” brukade han säga vid första mötet med en ny bekantskap.

Ivanov blev snabbt vän med Stephen Ward – mannen med noll koll på sin ekonomi, som hade ett ”perverterat leverne”, som det hette i Keelerrapporten, pisk- och smiskaftnar, som var kommunistsympatisör, som umgicks med och visste allt om Män Med Makt och som hade en lång rad av lättfotade flickor boende hos sig.

Spelet kunde nu börja, vilket den gjorde helgen den 8-9 juli 1961. Underrättelseofficeren Ivanov var gäst i osteopatens sommarhus på Cliveden House. Det var också den 19-åriga topplessdansösen Christine Keeler. Mitt i natten badade de i lordens swimmingpool. Scenen ur filmen The Scandal är klassik. Någon snor Keelers baddräkt. Vid sitt första möte med krigsminister John Profumo är hon spritt språngande naken. Profumo faller för henne direkt och de inleder en kärleksaffär.

Ivanov såg till att bli vän med Christine Keeler. Han hämtade henne med sin bil. De åt ibland på tu man hand på Café Daquise. Han kom hem till Wards bostad och han och Keeler delade två flaskor whiskey. För att nämna något.

Hade de sex med varandra? Mycket tyder på att de inte hade detta. Stephen Ward, Christine Keeler och alla andra flickor som bodde hos Ward var vandrande katastrofer som Ivanov blott såg till att vara nära. Både Stephen Ward och Ivanov utreddes av säkerhetstjänsten. Samtidigt fanns det också idéer om att via Stephen Ward sondera terrängen och kolla upp om Ivanov måhända kunde tänka sig att hoppa av. Underrättelsespelet var på många olika plan.

Det var skottlossningen den 14 december 1962 som var den utlösande faktorn. En svartsjuk expojkvän till Christine Keeler vid namn Johnny Edgecombe hade skjutit mot Stephen Wards bostad, där Christine Keeler befann sig. Förutom detta hade Edgecombe dessutom två månader tidigare misshandlat en annan expojkvän till Christine Keeler, ”Lucky” Gordon. 

När rättsväsendet nu blev inblandad rullades ytterligare snaskiga detaljer upp i media. Keeler trodde hon kunde tjäna pengar på sin historia. Första försäljningen, som aldrig gick i tryck, handlade om hennes dubbelliv där hon både umgicks med Män Med Makt och med färgade män på sunkiga sjapp.

Det som hände sedan är ett förvirrande antal turer där lögner staplas på varandra. Den viktigaste lögnen av dem alla var när krigsminister John Profumo ljög för underhuset och förnekade sin intima förbindelse med Christine Keeler.

Kärleksaffären hade snabbt avslutats efter att Profumo fått ett varnande säkerhetssamtal. Han tvingades lämna sitt ämbete eftersom han ljugit om sin sexuella relation för underhuset. 

Det gick snabbt utför för Stephen Ward. Hans kunder försvann i ett nafs när skandalen rullade vidare. Över ett hundra av dem hade blev förhörda av polis. Wards kommunistsympatier och kopplingar till Keeler och Ivanov blev plötsligt avskräckande. Ward kunde inte betala räkningarna och vräktes.

Redan den 29 januari 1963 lämnade Jevgenij Ivanov Storbritannien. Mission was completed. Skandalen redan var ett självspelande piano.

Krigsministern John Profumo tvingats avgå den 5 juni 1963. Orsaken var som sagts ovan att han ljugit för underhuset och förnekat sin intima relation med Christine Keeler. 

Många män i makthierarkin måste ha oroat sig för att följa med i fallet. Osteopatkunder. Pisk- och smisk-kompisar. Och så var det ju det där med kopplingarna till Sovjetunionen. Ward hade ju haft kommunistsympatier och hade stått underrättelseofficeren Ivanov nära. Vad visste Moskva? Vilka mer kunde ifrågasättas för sin moral och trovärdighet?

På hösten 1963 dömdes Stephen Ward för två fall av koppleri. I samband med att domen skulle förkunnas tog Ward en överdos sömnpiller. Han avled den 3 augusti 1963.

Så vad var Profumo-skandalen? Det korta svaret är: En brittisk sexskandal. Det lite längre: En brittisk sexskandal där en ljugande minister fick avgå.

Den långa versionen: Profumo-affären var en brittisk sexskandal där det i media snabbt uppkom rykten om att den ljugande ministerns älskarinna, topplessdansösen Christine Keeler, hade nära kopplingar till en sovjetisk spion. Det var denna triangulära koppling som gjorde att man med rätta kunde frågat sig om krigsministern var en säkerhetsrisk. 

Huruvida Ivanov haft sex med Keeler eller inte är faktiskt helt ointressant. Det räckte med att Profumo ljugit för underhuset. Det räckte med att misstänka att han kanske varit glappkäftad i sänghalmen med sin älskarinna, som bott hos en känd kommunistsympatisör som i sin tur hade kopplingar till en sovjetisk underrättelseofficer. Det räckte med att älskarinnan också setts på tu man hand på många olika platser med en charmig sovjetisk diplomat och spion. Att Ivanov dessutom hastigt och oförklarligt lämnat landet under pågående ackrediteringstid som diplomat fick ju bara ännu fler som anat ugglor i mossen att tro att de faktiskt visste vad som faktiskt hade hänt.

”Nothing has been proved”, sjöng Dusty Springfield i ledmotivet till filmen.

Den nya sovjetiska taktiken som lord Dennings konstaterade att Ivanov ägnat sig åt handlade inte om att inhämta viktig underrätteleinformation. Syftet var istället att genom rykten och påståenden slå in kilar i Storbritanniens mellanstatliga samarbeten. Själva idén gick ut på att förmedla bilden att britterna inte gick att lita på. På det viset lyckades Ivanov med förträfflighet.

Varför är allt detta så viktigt? Kanske för att vi behöver förstå vår samtid. Även i dag går ju den ryska taktiken ut på att sprida rykten och falska uppgifter. Vad som är sant eller falskt spelar ingen roll. Det är misstron som är det viktiga.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.