7 år efter SVT:s Carlos Schakalen-flopp kommer dokumentären ni måste se!

I huvudet på Schakalen. Så heter den franska dokumentär från 2018 som just nu ligger på SVT play. Se den omedelbart! Men läs först varför, så du förstår alla kopplingar som ges i dokumentären. Som den spion- och terroristhistoriker jag är hoppar jag av iver över att delge er alla små detaljer som ni bör notera.

Dokumentären bygger på den franska journalisten Sophie Bonnets möten med den flera gånger om livstidsdömde Ilich Ramírez Sánchez  alias Carlos Schakalen. Att producenten valt en kvinna att intervjua honom gör mig inte förvånad. Carlos är en kvalificerad psykopat, som anser sig själv vara den mest professionelle terroristen i världshistorien. Utöver detta ser han sig själv som den mest belevade, charmante mannen på jordklotet. Guds gåva till kvinnan helt enkelt. Så klart man skickar en kvinna för att få karln att snacka, och snacka gör han.

Kära Sophie, skriver han i januari 2014 och bjuder in journalistkvinnan till centralfängelset i Poissy utanför Paris. Han uppmanar henne att vara diskret. Han skickar en bild på sig där han ser ut som om han försöker likna Rhett Butler i Borta med vinden. Han har kavaj och en scarf innanför skjortan. Han lutar sig fram. Ler. Det ser inbjudande ut. Han skriver att han förstår att Sophie är vacker.

Carlos försöker göra sig spännande och konspirativ. Sophie Bonnet berättar att hon har en obehaglig känsla av att svara på en kontaktannons. 

Redan i inledningen av programmet sätts intrigen för mötet med Psykopaten Carlos. Hans domare Jean-Louis Bruguière, beskriver honom som förförisk och provokativ, intelligent och nyfiken. Allt detta kan blixtsnabbt svänga. Carlos kan på nolltid bli hotfull och aggressiv. Förutsättningarna för en lysande dokumentär är satt.

I maj 2014 sker det första mötet med fånge 11 939. Dessa möten ska pågå varje månad i fyra år. Sophie Bonnet får bara ha med sig papper och penna. Detta löser man i dokumentären genom att göra mötena som en tecknad serie. Det är skickligt och belysande. Vid första mötet får vi se Tecknade Carlos ödmjukt kyssa den lite undergivna Sophie Bonnets hand. Artigt låter han henne gå in först i samtalsrummet. Sedan är det slut på charmen. Carlos svänger plötsligt i humör. Tillrättavisar henne för att vara sen. Börjar sedan ett tal om sig själv som den store ledaren.

Dokumentären handlar om långt mycket mer än om vad Carlos säger efter ett kvarts sekel bakom lås och bom. Uppväxten i Venezuela i en överklassfamilj skildras. Brodern Vladimir Ramírez Sánchez intervjuas. Carlos skickas 1968 till Moskva för studier på Lumumba-universitetet, där han träffar många revolutionära palestinier. Fri från fadern börjar han festa och supa. Blir utslängd från universitetet och i juni 1970 anländer han till Mellanöstern. Han ansluter sig till terroristorganisationen PFLP. Bassam Abu Sharif berättar om deras möten. En Mossad-agent berättar om PFLP. Det här är så bra! Så bra som det borde ha varit i SVT Kobra år 2011.

SVT Kobra är ett så kallat ”kulturmagasin” som år 2011 gav sig på att göra ett program om Carlos Schakalen. Jag var inte den enda som förfärades av programmet signerat Kristofer Lundström och Jane Magnusson. Okritiskt och med en air av fascination fick Carlos dominera SVT-sändningen år 2011 på exakt det sätt som Carlos domare Jean-Louis Bruguière och Carlos advokat Francis Vuillemin beskriver att Carlos använder sig av.

I SVT:s sändning år 2011 fick Carlos skryta om att han hade världsrekord i antal utförda terroraktioner. Inte ens när Carlos påstod att han dödat 1500-2000 personer, och urskuldat sig med att ”bara” runt 150 av dessa var ”oskyldiga”, kom det något ifrågasättande. Finns det något belägg för hans påstådda världsrekord? Hur många har han dödat – egentligen? Vad menas med ”oskyldiga” respektive ”skyldiga” som har dött?

Enligt kraven på Public service-företagen om opartiskhet står följande att läsa:

”Kontroversiella ämnen eller händelser får inte behandlas på ett ensidigt sätt.”

Hur viktade då SVT Kobra Carlos skryt? Rätt svar är med Carlos advokat Isabelle Coutant-Peyre, som var störtkär i honom och hade gift sig med honom i fängelset och som förklarade att han var den intelligentaste charmigaste mannen på detta jordklot. Utöver detta hade SVT Kobra fått kontaktuppgifterna till den franske domaren Jean-Louis Bruguière, men istället för att låta denne Carlos-expert uttala sig tog de in Jan Guillou, vars meriter som Carlos-expert både var och är extremt grunda. Guillou lade sig i filen strax bakom Coutant-Peyre och körde hyllningsvarianten av Carlos utan att tillföra något intressant i sak.

Fattar ni nu varför ni bara måste se dokumentären I huvudet på Schakalen? Därför att beskrivningen om hur Carlos jobbar för att dominera alla han möter är en exakt beskrivning av SVT Kobras dikeskörning. År 2011 lät sig Kristofer Lundström och Jane Magnusson aningslöst domineras av en psykopat. SVT gick i fällan.

Nu 2019 får vi äntligen höra den franske domaren Jean-Louis Bruguière och hans advokat berätta om Carlos Schakalen. Skadan är reparerad. 

När Carlos 2014-2018 använder sig av charm, förförelse och auktoritär stil samt bombarderar Sophie Bonnet med handkyssar, datum, siffror och påståenden är vi som tittare rejält vaccinerade av programmakarna.

”80 procent av det som sägs om mig är trams”, hävdar Carlos tvärsäkert men vem tror honom?

Michel Moukharbal var Carlos Schakalens överordnade inom PFLP. När han grips av franska DST mördas han av Carlos. Bland Moukharbals tillhörigheter finns kontaktuppgifter till Blekingegadeligan och till Saima Jönsson i Skånska Lund och Älmhult.

Vidare måste ni se dokumentären eftersom vi har våra svenska kopplingar, som ständigt återkommer i berättelserna om Carlos. Ca 18 minuter in i dokumentären får vi se en bild på PFLP:s ledare i Paris. Han hette Michel Moukharbal (alt stavning Michel Moukarbal, Moukarbel) och är inledningsvis chef över Carlos. Men efter att Moukharbal grips av franska säkerhetstjänsten DST hittar Carlos lägenheten där han förvaras och mördar såväl Moukharbal som två franska DST-agenter.

Vad som inte framgår i dokumentären är att man efter mordet på Moukharbal går igenom hans kvarlåtenskap. Bland annat hittas kontaktuppgifter till det som ska bli Blekingegadeligan. Och en sak till: 

”I samband med mordet i juli 1975 i Paris på 2 DST-tjänstemän och libanesen och PFLP-representanten MOUKARBAL anträffades bland dennes personliga tillhörigheter visitkort och adresser med namnet: – Saima JÖNSSON, Haganäs, Älmhult (Sverige – 0476/12918)”, står det i Saima Jönssons hemliga personbilaga hos Säpo som delges svenska justitiedepartementet 1975.10.29.

Saima Jönsson blev inför valet 2006 uppmärksammad av Aftonbladet för att vara Vänsterpartiets allra rikaste politiker. 1988 uppmärksammade såväl Expressen och Aftonbladet henne då den hemliga rapporten från 1975 släpptes. Där pekades Saima Jönsson ut för att vara en mycket viktig medarbetare till PFLP. Vad reportrarna inte visste då, var att Saima Jönsson sedan 1976 var gift med PFLP-ledaren Marwan el Fahoum, som fortfarande än i dag (om han nu lever) sitter i terroristorganisationens politbyrå.

Svenskkopplingen till fallet Carlos är således inte ointressant, men den går via Michel Moukharbal och inte via Carlos som många svenska journalister felaktigt ständigt påstår.

Johannes Weinrich, Carlos och Magdalena Kopp.

Ca 38 minuter in i programmet kommer Magdalena Kopp in i handlingen. Enligt Carlos är det hon som stöter på honom. Jag vill bara påpeka att det finns en helt annan version i Magdalena Kopps memoarer ”Die Terrorjahre. Mein Leben an der Seite der Carlos” (2007), där hon insiktsfullt berättar om att hon hamnat i en psykopats klor. Skickligt manövrerar Carlos ut hennes pojkvän och tar över henne utan att hon egentligen vill. Det bara blir så.

I efterhand tar hon avstånd från Carlos, som hon och dottern Rosa beskriver som en sydamerikansk macho, som ser sig själv som den vackraste, intelligentaste och mest socialt begåvade människan i hela världen.

Därefter får vi i dokumentären en exposé över Carlos tid bakom järnridån. Stasiarkivet har en stor fil på honom med många bilder. En av arkivets experter berättar om innehållet. Carlos levde i sus och dus, drack champagne och åt rysk kaviar. Till slut blev han en belastning för säkerhetstjänsterna bakom järnridån. De vill bli av med honom.

Själva marknadsföringen av Carlos som super-terroristen faller som ett korthus när kommit halvvägs genom dokumentären. Vi har redan fått veta att Carlos visserligen haft ihjäl folk och inte är ofarlig, men visst har väl även ni påfallande ofta noterat att han faktiskt misslyckas i sina uppsåt? Han skjuter folk, men dödar långt ifrån alla.

Carlos har blivit en belastning för säkerhetstjänsterna, som inofficiellt pumpar in pengar och stöttar terroristverksamheten för att destabilisera Israel och Nato-sfären. Det är nu han försöker bli uppdragsmördare och målet är nu journalister på Radio Free Europe i München. Uppdragsgivare är Ceaușescus Rumänien. 

Radio Free Europe finansierades av USA och de avlyssnade alla officiella nyhetssändningar bakom järnridån. De lärde sig vad medborgarna bakom järnridån fick höra av diktaturen och inriktade sig på information som medborgarna inte fick höra. Allt material från Radio Free Europe finns nu i Budapest. Det var grunden för Open society Archives i Budapest, grundat och finansierat av George Soros. Den som vill forska på attacken på Radio Free Europe bör vända sig till Stasiarkivet, där bland annat planeringen framgår.

I dokumentären får vi höra den fd säkerhetschefen på Radio Free Europe berätta att två personer skadas svårt. Han konstaterar att attacken inte hade med ideologi att göra. Carlos behövde helt enkelt pengarna och rumänerna betalade honom för att utföra attacken. Han var inte längre terrorist utan legosoldat.

Jakten på pengar för Carlos till Syrien, där han blir det av Sovjetunionen stöttade Hafez al-Assads legosoldat och yrkesmördare. I dokumentären I huvudet på Schakalen förklarar Carlos att han får fria händer att agera för Syriens räkning i det invaderade Libanon. Han och hans medarbetare mördar det han kallar förrädare i parti och minut. Hafez al-Assad avskyr dessutom Frankrike eftersom de stöttat Libanon i konflikten. al-Assad skickar sin legosoldat Carlos med tillhörande hustru Magdalena Kopp till Frankrike för att sprida död och ondska. Kriget mot Frankrike 1882-1993 tar vid. 

Det är nu åklagaren Alain Marsaud kommer in i bilden. Här förklaras hur den politiska makten i Frankrike vill strypa rättvisan. Carlos hotade med terrordåd om hans fru och en terrorist vid namn Breguet inte släpptes. Terrordåd skedde på löpande band. Carlos har förnekat sin inblandning, men arkiven i öst ger en annan bild. Den franske domaren Jean-Louis Bruguière berättar om avlyssningar Stasi utförde av lägenheter i Budapest där det i detalj beskrivs hur terrordåd som sedan sker i Frankrike ska gå till. Förstår ni nu varför de gamla östarkiven är så intressanta?

Östländerna är obekväma över Carlos framfart och han får inte längre vila upp sig bakom järnridån efter sina terrordåd. Nu tvingas han bo i Syrien, där han ofta träffar ärkenazisten och bankiren François Genoud, som under många år haft upphovsrätten till Adolf Hitlers Mein Kampf. Nu hade Genoud funnit sanningen i islam (och tjänade grova pengar på gamla nazisters upphovsrättsskyddade verk). 

I dokumentären I huvudet på Schakalen förklarar Carlos att han var lite rädd för att möta nazister, eftersom de var monster och våldtäktsmän.

”Men inom PFLP sa man att det fanns hyggliga nazister”, hävdar nu Carlos.  

Carlos och Genoud blev vänner. Carlos beskriver Genoud som en som Hitler. Vegetarian och nykterist. Carlos respekterade Genoud trots att han var nazist eftersom han hade fasta principer och det är fint enligt Carlos. I verkligheten var det nog klirr i kassan som var den bidragande orsaken till vänskapen. Via Genouds kontakter övergår Carlos nu till utpressarverksamhet. Han samarbetar med den gamle SS-mannen Alois Brunner, som haft ihjäl mängder av människor i Nazityskland och som efter kriget fått i uppdrag att utbilda al-Assads hantlangare i tortyr.

I dokumentären skryter Carlos med att den syriska regimen älskar honom. Att Bashar al-Assad kallade honom onkel. Enligt Carlos jobbar han fortfarande än i dag för Assad (trots att han suttit bakom lås och bom i snart ett kvarts sekel).

56 minuter in i programmet inleds intrigen till min favorithändelse vad gäller Carlos. 1985 släpptes Magdalena Kopp och hon reste genast till Syrien för att återförenas med Carlos.

De gifte sig och fick dottern Rosa.

 Åklagaren Alain Marsaud berättar att franska säkerhetstjänsten sökte upp honom. De hade identifierat var Carlos bodde i Syrien och ville göra upp med honom, inte minst för de dödade DST-agenterna. 

En kidnappning av Carlos i Damaskus var inte att tänka på.

”Vi hade inte tillräckliga resurser”, som åklagaren Marsaud finkänsligt sammanfattade det. Relationen med al Assad fick inte störas.

Som för många andra skurkar och banditer ledde Berlinmurens fall till att deras maktbas rämnade. När Syrien ställde upp på USA:s sida i Kuwaitkriget får Carlos sex månader på sig att lämna landet. Hans flykt inleds 1991 och han är ensam. Hans kumpan har stuckit till Jemen. Magdalena Kopp och dottern Rosa gick i exil i Venezuela. Själv hamnade Carlos i Sudan, det enda land som tog emot honom, inte minst då han nu konverterat till islam.

Allt var förlorat för Carlos. Han hade inte längre någon maktbas. Han förstod att han jagades och att ingen skulle skydda honom. Han festar, super och har mängder av älskarinnor. Den sudanesiska regimen insåg att de har något att tjäna på att bli av med Carlos. De samarbetade för att Carlos ska hämtas av fransmännen. 

Nu kommer detaljer som inte alls förklaras i den franska dokumentären. Carlos hade vid den här tiden blivit fläskigare och fläskigare. Fettsugning hjälpte till viss del, men Carlos, som nu skaffat en ny kvinna vid namn Lana Jarrar, ville ha barn igen. Tyvärr gick det inte så bra och hans fetma och därtill kopplade åderbråck ska av läkare ha ansetts påverka hans spermaproduktion.

En operation skulle alltså utföras på hans högra testikel på Ibn Khaldoun-kliniken i Kharthoum lördagen den 13 augusti 1994, alltså dagen före gripandet.

I den franska dokumentären påstås att operationen skedde den 14 augusti, men det är mig veterligen en felaktig uppgift. Av min research har jag bilden av att Carlos opererades den 13:e och greps den 14 augusti när han låg drogad och försvagad på Ibn Khaldoun-kliniken.

I den franska dokumentären får Carlos frågan om han kämpade emot.

”Det gör bara ynkryggar”, svarar Carlos och förklarar att sudaneserna var förtvivlade för hans skull. Ja, ni hör hur skickligt dokumentärmakarna viktar hans påstående med helt andra versioner.

”Jag är en hjälte i de här länderna”, mässar Carlos.

Intressant nog beskriver Carlos i den franska dokumentären timmarna i planet. Han får ligga i en säck, fastspänd med tre remmar.

”Jag höll på att kvävas. Ingen sa nåt”, hävdar Carlos. ”Sen sa en. Nu är det klart, Pierre. Fransmän. Det var en lättnad. Jag var rädd att hamna i ett hemligt fängelse i Saudiarabien eller Israel.”  

Om översättningen är korrekt ljuger Carlos skickligt och utelämnar en mycket viktig detalj. Enligt den version jag har hört ville de franska DST-agenterna ”skämta” med Carlos, som var livrädd för israelerna. För att lura Carlos ska DST-agenterna endast ha talat engelska med varandra och, enligt min källa, gått så långt att de satt och sjöng den israeliska folksången Hava Nagila när Carlos vaknade upp på planet.

Carlos beskrivning i den franska dokumentären ger till viss del bekräftelse för Hava Nagila-versionen. Han var alltså livrädd och visste inte vilka som fört bort honom från Sudan. Han trodde att det var israelerna, men fick till slut i planet veta att det är Frankrike. Då blir han lättad. 

Den 15 augusti 1994 landade Carlos på fransk mark. Sedan dess har han blivit dömd flera gånger till livstids fängelse. Åklagaren Marsaud förklarar att kidnappningen var en operation i samverkan med amerikanarna, som kidnappat Carlos och överlämnat honom till Frankrike så att Carlos skulle kunna bli åtalad och dömd där.

Efterspelet har varat i många år. Flera rättegångar mot Carlos har hållits. Han är inspärrad på livstid. Slutet på den franska dokumentären är också fascinerad. Åklagaren, domaren och Carlos advokat berättar om den första rättegången. Carlos skämtar med poliserna. Han förklarar för domaren Jean-Louis Bruguière att även han – Carlos – varit domare, men att han varit effektivare än Bruguière eftersom han skjutit folk med en gång.

”Han verkade njuta av att berätta att han hade avrättat människor”, säger Jean-Louis Bruguière

Carlos har det antagligen rätt bra. Han som varit övertygad om att han skulle bli avrättad har överlevt. Enligt Carlos före detta försvarsadvokat ser hans fångvaktare mer ut som fångar än vad Carlos själv gör. Han ger inte intryck av att vara fängslad. Försvarsadvokaten får medhåll av en venezuelansk diplomat, som varit kidnappad av Carlos men som nu ska bistå Carlos som den venezuelanske medborgare han nu är. Enligt diplomaten knäpper Carlos med fingrarna och då lyder fångvaktarna honom.

Var det någon nytta med att träffa Carlos varje månad i fyra år som Sophie Bonnet gjorde? Jag tror det. För trots alla timmar av skryt blottar sig Carlos för henne. Som när han beklagar sig över deras samtal. Han som umgåtts med så många stora ledare (läs: diktatorer) hoppar på Sophie Bonnet för att deras samtal håller en väldigt låg nivå. Han talar om för henne att hon medvetet kommit dit i kort kjol, men han har inte blivit lurad av henne. Han har sett igenom hennes spel. Hon anklagas för att jobba för säkerhetstjänsten för att sätta dit honom.

”Snart återvänder jag till Caracas. Då har jag en lista på tusen personer som jag ska knäppa”, förklarar han för henne.

I augusti i år har Carlos Schakalen, alias Ilich Ramírez Sánchez, suttit fängslad i Frankrike i 25 år. Han grämer sig uppenbarligen över att inte alltid vara i centrum. Den nya tidens terrorister vet inte ens vem han är. Men var gång han får kontakt med omvärlden, av en journalist eller diplomater på besök, ja då förgylls hans vardag. Han får berätta att han är en stor man, en jättestor och skicklig terrorist.

Hans vardag förgylls också av varje rättegång som han går igenom. Då uppmärksammas han av media. Han knyter näven i rättegångssalen och förklarar gång på gång att han är marxistisk yrkesrevolutionär. Och media skriver om honom.

En sak står klar. Han kommer aldrig att återvända till Caracas. Han släpps aldrig ut ur sitt franska fängelse eftersom han hittills har tre livstidsdomar på sig. Han kommer att dö i fängelset, och det vet han.

Dokumentären I huvudet på Schakalen kan ses på SVT play till och med den 15 mars 2019.

___________________

Rättelse: I en tidigare version stod att SVT Kobra år 2011 fått kontaktuppgifter till den franske åklagaren men som de inte använt sig av. Rätt ska vara att de fått kontaktuppgifter till den franske domaren Jean-Louis Bruguière men valt att intervjua Jan Guillou istället. Nu kan alltså SVT:s tittare få höra vad Bruguière har att berätta.  

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i carlos, Jan Guillou, Journalistik, Mellanöstern, Sverige. Bokmärk permalänken.