Vad kan lettiska KGB-arkivet ge svensk historieskrivning?

Jag har fått en fråga från Wiseman angående det lettiska KGB-arkivet, som har börjat offentliggöras. Frågan gäller t ex vilka svenska rester det skulle kunna finnas i detta arkiv. Det är en mycket bra fråga. Många försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade har (med rätta) funderingar över detta. Jag har också fått fråga om hur det nu var med ”Stasi-arkiven och material om Sverige”. Vad var det för beslut i Sverige som togs eller inte togs.

Kort och gott: Hur kan lettiska KGB-arkivet påverka vår egen historieskrivning. Hur kan svenska beslut hjälpa eller förhindra att sanningen kommer fram? 

Det spontana svaret på första frågan är: Det får vi se. Offentliggörandet av dokument är i sin linda. Om vad som komma skall har vi ingen aning. Dessutom kan informationen finnas där utan att den kommer oss svenskar till del. Det krävs nämligen multipla kompetenser för sk uppklaranden. Förutom kunskap i ryska och lettiska krävs kompetens i såväl handskriftstydning som att tolka avancerat KGB-lingo.

Den som vill ge sig in i ett ”avslöjande” bör dessutom ha en finansiellt stark arbetsgivare i ryggen, duktiga jurister som rådgivare samt minst tio års erfarenhet av liknande projekt.

De rättsliga processer och för allmänheten förvirrande ”härvor” vi haft i t ex Polen, Tyskland och Sverige visar med allt tydlighet att gamla nätverk fortfarande är väldigt aktiva. Minsta felsteg kan stå avslöjaren dyrt (smutskastning, ekonomisk), hur rätt denne än har.    

Enligt SR har tiotusentals människor registrerat sig på arkivsidan det första dygnet. Frågan är hur många som blir klokare. Jag skulle nog säga att nyfikenhetens behag troligen inte uppfylls för så särskilt många. Det krävs alltså kompetens för att förstå dokumenten. Enligt chefen för arkivet är det bara en domstol som kan göra en sådan utredning.

Det kan vara så att SR missuppfattat uttalandet. Enligt gällande praxis är det journalister och forskare, mera sällsynt arkiven själva, som brukar stå för avslöjandena. Slutsatserna får de stå för själva och dessa kan sedan prövas i domstol.

Forna öst-officerare och öst-agenter är skickliga att driva sak i domstol, så bered er på dimridåer och fulspel. Tyvärr kan den som har rätt förlora i domstol, visar erfarenheten. 

Håll er kritiska till all rapportering, i synnerhet på svenska språket då det ofta görs felaktiga översättningar och tolkningar. Sverige har tyvärr inte byggt upp någon särdeles stor kompetens vare sig på forskarsidan eller på journalistsidan gällande kalla krigets hemliga historia. Därmed bör man i möjligaste mån välja andra källor. Kan man inte ryska och lettiska skulle jag rekommendera tyska dito. Tyskland har många duktiga journalister och forskare med kompetens att tolka dokument ur Stasiarkivet, och likheten inom Warszawapakten mellan arkiven är stor.

Så till frågan om de svenska kopplingarna. De finns, naturligtvis.

Själv har jag en oplockad gås med en fd KGB-officer, som jag träffade i Riga i mitten på 90-talet. Jag skulle på en svensk-lettisk konferens och den elegante professorn talade perfekt svenska. Per automatik trodde jag att mannen, som bar lettiskt namn, tillhörde en familj som flytt likt många andra lettiska familjer gjort. Att han växt upp i Sverige. 

Dagen efter fick jag veta att så inte var fallet. Min uppfattning fick sig en törn när en lettisk kollega med glädje informerade om att min ”oplockade gås” hade skjutit ihjäl några tjuvar som försökt stjäla hans bil. Ett helt berg av tjuv-blommor lades där kamraterna stupat. Så belevad var min ”oplockade gås”! 

Min ”oplockade gås” har officiellt sett aldrig bott i Sverige. Däremot har han erkänt att han jobbat för KGB, vilket betyder att han är väl känd i Lettland och inom EU. När jag och min man var på KGB-museet i Riga i våras (kan varmt rekommenderas) så träffade vi en äldre kvinna som jag passade på att fråga om min ”oplockade gås”. Hon blev svart i ögonen när jag nämnde honom.

Min ”oplockade gås” är en sedelärande historia. Du som läser detta har säkert aldrig hört talas om honom. Svenskar har ju aldrig intresserat sig för lettisk politik, eller lettisk politik ur ett EU-perspektiv, så därför har alla politiska diskussioner om min ”oplockade gås” inte fastnat i svensk medvetenhet eller i svensk medierapportering. Nu verkar det mesta av det jag hittade på nätet för typ tio år sedan ha försvunnit. En sådan tillfällighet!

Om svenska arkiv kan ge något om min ”oplockade gås”? Med tanke på att vi har upp till 70 års sekretess på Säpoakter så är svaret Big No-No. Och om jag fick se är jag inte säker på att jag skulle bli så mycket klokare. Vilket ben min ”oplockade gås” föredrog att stå på verkar inte vara klarlagt enligt initierade källor (som troligen är bättre att använda sig av än dokument från Säpo). Enligt Damen på KGB-museet stod han inte på de godas sida.

På frågan om vi i Sverige kan förändra vår historieskrivning tror jag det är en lång väg att gå. Jag gissar att arkiven är fragmentariska. Det vi är intresserade av – Sverige – finns troligen inte så utförligt. Utöver detta saknas tyvärr oftast kompetensen att tolka materialet med svenska glasögon.

Det är där vi borde börja. Om andra länder har byggt upp en bred kompetens på forskarsidan och på journalistsidan om hemligheter under kalla kriget så kanske vi också borde kunna göra det.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i KGB, Lettland, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vad kan lettiska KGB-arkivet ge svensk historieskrivning?

  1. Lasse Danred skriver:

    Tack Lena!!

Kommentarsfältet är stängt.