Nationalmuseum lät dömd spion och bedragare ansvara för säkerhet och ekonomi

Juvelarian gavs ut 2017 och borde fått mer uppmärksamhet.

Jag läser Juvelarian – historien om Christina Nilssons smaragder. Den gavs ut för ett år sedan på Votum & Gullers förlag och handlar (så vitt jag vet) om Nationalmuseums största skandal någonsin. Boken är ett rafflande historiskt personporträtt, ett stycke kulturhistoria och kriminalroman på en gång. Den ger häpnadsväckande insikter om hur statliga tjänstemän kan behandla vårt kulturarv, det vill säga på sämsta sätt.

Däremot missar författarna att en dömd spion, bedragare och urkundsförfalskare varit anställd på Nationalmuseet och i högsta grad varit instrumentell i händelseförloppet kring Nationalmuseums megaskandal. Grunden till varför Christina Nilssons juveler hamnat på en underrättelseblogg återkommer jag till, men först en resumé om fallet.  

Nationalmuseums hantering av Christina Nilssons smaragder, skänkta av ryska tsarfamiljen 1873 och genom arv donerade till svenska staten, är säkerhetsmässigt och mediehanteringsmässigt ett sedelärande exempel inom museivärlden om hur man absolut inte ska göra. Precis som Bibliotekstjuven borde Juvelarian filmatiseras.

Stöldgodset såldes i direktsändning i SVT 1986. Programmet hette Under klubban och före auktionen hade Nationalmuseum varit tillsynsmyndighet som godkände att konstföremålen fick föras ut ur landet. Försäljningen av Nationalmuseums stulna juveler på Stockholms Auktionsverk godkändes alltså av… Nationalmuseum!

Christina Nilssons halsband såldes inför hela svenska folket för 1,2 miljoner kronor till en schweizisk juvelerare. Örhängena köptes av den mytomspunne och troligen senare mördade finansmannen Carl-Erik Björkegren för 90 000 kronor. I SVT-studion satt Juvelarians författare – programledaren Christina Mattsson och Stockholms Auktionsverks expert Elsebeth Welander-Berggren.

Christina Nilsson uppträdde många gånger på Metropolitan. Foto: Met Archive

Det formligen regnar av mytomspunna människor och fiktiva figurer i Juvelarian. Förutom världens bäst betalda operasångare, småländskan Christina Nilsson, som kunde få upp till 2 000 buketter uppkastade på scen efter en föreställning, har vi flertalet tsarer och kungar som passerar revy. Alla strör juveler över svenskan och allra finast juveler får den svenska megastjärnan av den ryske tsaren Aleksander II. La Nilsson var även mycket förtjust i ett smycke hon fått av brittiska drottning Victoria.

I Sankt Petersburg får La Nilsson inte vidröra snön. Hon och hennes man kliver på sina beundrare som ligger på marken så att skorna inte ska bli blöta. Hästarna selas av och människor drar deras vagn till hotellet.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är släkt med Christina Nilsson. Således har jag läst mycket och själv skrivit artiklar i ämnet. I boken Juvelarian saknar jag informationen om att världens rikaste man Billy Vanderbildt finansierar en La Nilssons turnéer i USA, men det nämns att hon får inviga Metropolitan. The Old Met. Senare ska Birgit Nilsson bära den första La Nilssons smycken när hon sjunger på the Met.

Mycket av berättelsen känner jag igen, men Welander-Berggren och Mattsson, konsthistoriker respektive folklorist, ger många nya insikter. Jag visste att Christina Nilsson stått modell för Christine Daee i Fantomen på Operan och att hon nämns två gånger i Tolstoys Anna Karenina. Däremot visste jag inte att Tintins operadiva Bianca Castafiore har slående likheter med Christina Nilsson. Båda åker i skytteltrafik mellan världens operascener för att framföra Gounouds Juvelaria, varpå publiken överöser dem med diamanter och andra juveler, som de båda divorna alltid måste ha med sig på sina resor.

Christina Nilsson förvaltade sitt pund väl. 1921 dör hon stormrik på Stadshotellet i Växjö. Hon testamenterar många konstföremål till svenska museer.

Efter mycket bryderier om vad testamentets ”Stockholms museum” betyder hamnar tsarens smaragder samt många värdefulla tavlor och andra saker på Nationalmuseum. Nu följer en för svensk museivärld plågsam historia.

Boken Juvelarian har föregåtts av ignorant tystnad i Stockholm. Inga recensioner i lokalpressen, det vill säga SvD och DN. Det är knappt någonting skrivet alls om boken. Inte en stavelse i SvD:s arkiv. I DN:s arkiv hittar jag bara ett tips om ett författarsamtal på Hedengrens bokhandel. Vad gäller ”Stockholm” ger google bara napp på en enda tidning. Dagens Industri av alla tidningar gör en hel artikel – och vinklar på att den mytomspunne och troligen mördade finansmannen Carl-Eric Björkegrens roll i historien.

Björkegren liksom den schweiziske juveleraren hade köpt Christina Nilssons juveler i god tro. När båda nu var villiga till återköp började chefen för Nationalmuseum, överintendent Per Bjurström, med ett häpnadsväckande offentligt agerande. Trots att Nationalmuseum godkänt försäljningen ville de inte ersätta Stockholms auktionsverk för sina omkostnader. Auktionsverket hade varit i Schweiz med juvelerna för att få intyg. De hade annonserat i internationell press och tagit fram en katalog inför auktionen och där juvelerna prydde omslaget. Nu skulle de stå för sina egna kostnader, tyckte Bjurström.

Björkegren och den schweiziske köparen av halsbandet fick i princip ett erbjudande av museichef Bjurström av typen ”Behåll juvelerna, men skicka pengarna. Era omkostnader får ni stå för själva.” Som av en händelse drog Björkegren öronen åt sig och skänkte örhängena till sin dåvarande hustru. Därmed ansågs örhängena förlorade.

Halsbandet kunde återköpas genom insats av Statens kulturråd och genom insamling i Småland, inte tack vara Nationalmuseum. Efter Björkegrens personliga konkurs hamnade till slut örhängena på auktion och köptes tillbaka av smålänningarna.

Agget mellan smålänningarna och Nationalmuseet har kvarstått än i våra dagar. Efter att Magdalena Ribbing i ett sommarprogram berömt Christina Nilssons juveler dög plötsligt juvelerna att visa upp i huvudstaden

Rapporterna av utgången av tvisten bevakades endast av Public service som en lokal nyhet i Småland. Inte något som berörde Stockholm, se här i Radio Kronoberg och här på Smålandsnytt. 

Författarna Mattsson och Welander-Berggren konstaterar att Bjurström och Nationalmuseum bröt mot en gyllene regel inom museivärlden. Man ska alltid göra så mycket man kan för att få tillbaka stulna föremål.  

Att det gått ont blod Juvelaffären visste jag, men Mattsson och Welander-Berggren reder ut turerna. Under många år hade Nationalmuseum behandlat Christina Nilssons juveler som något katten släpat in. Nationalmuseum ville sälja juvelerna för att dra in kosing. Regeringen sa nej var gång.

För Bjurström verkar stölden ha kommit som en skänk från ovan. Nu kunde han ju få sina pengar. Med maximal okänslighet för hur man hanterar media bjöd Bjurström på ständigt nya repliker som fick allmänheten att häpna och rubriksättarna att jubla inför den kommande lösnummerförsäljningen. 

Bjurström drog sig inte för att beskriva Christina Nilssons smycken som mediokra.  Eller som han sa i Expressen 29 november 1986: ”Smyckena är inte så mycket värda för oss.”

Även Bjurströms uttalanden om säkerheten på museet väckte uppmärksamhet. Christina Nilssons juveler hade befunnit sig i ett kassaskåp (eller kassavalv), som hade två nycklar. Den ena nyckeln hade varit borta i evigheter och ”är ännu inte funnen”, som Bjurström sa till Expressen (28/11). Den andra nyckeln hade förvarats i en byrålåda, där alla visste att nyckeln låg. 

För Aftonbladet förklarade Bjurström att värdefulla saker ”hela tiden” försvann på museet, men att de oftast hittades i någon låda någonstans. Efter ett tag. 

Hela affären kom till allmänhetens kännedom den 28 november 1986 då den pensionerade sekreteraren Märta Hult prydde Expressens förstasida. ”Märta, 77, slog larm – ingen reagerade” var den väl sammanfattande rubriken inne i tidningen. Märta Hult kände nämligen väl igen smyckena och alla skriverier och bilder i tidningarna hade lett till att hon en månad tidigare gått upp på museet och konstaterat att Christina Nilssons smycken nu skulle säljas på Stockholms Auktionsverk. Bjurström informerades om påståendet, men brydde sig inte ens att titta i kassaskåpet med motiveringen att han visste att de ju var i kassaskåpet, vilket de bevisligen inte var.

Trots upprepade påpekanden till Nationalmuseum ignorerades Märta Hults varningar. Juvelerna såldes i direktsändning. Först en vecka senare, och en månad efter första varningen från Märta Hult, polisanmälde museet händelsen.

Det är nu jag hoppar till. En av de tre som går till kriminalpolisen för att anmäla stölden av Christina Nilssons juveler är ingen mindre än Nationalmuseums byråchef Håkan Isacson, själv 1974 dömt till ett års fängelse för bedrägeri och urkundsförfalskning samt för medhjälp till spioneri och spioneri. 

Håkan Isacson hade alltså börjat jobbat på den hemliga underrättelsetjänsten IB på 60-talet, men han höll sig inte till gällande säkerhetsrutiner. Han hade bryderier kring sin tillvaron i livet. Han hade dessutom problem med alkoholen och ekonomin.

”Fin överrock – vad kostade den?” undrade Gunnar Ekbergs gamle chef Per en gång när han var i Stockholm.

Rocken visade sig kosta exakt lika mycket som hade försvunnit ur IB:s kaffekassa. Ekbergs chef hade bra hand med Isacson. Han brukade fråga honom om han fått något innanför västen på morgonen, vilket Isacson ofta hade.

Till sist gick det inte längre. Isacson avskedades från sin tjänst. Under påverkan av sprit och bitterhet började han prata bredvid mun för sin gamla lumparkompis Peter Bratt, som själv hade ont om pengar. Bratt försökte sälja sin väns berättelse, men redaktioner tackade nej. Till sist gick Bratt till Fib/Kulturfront där Jan Guillou satt på en fast tjänst. Bratt gjorde större delen av jobbet inför publiceringarna om IB 1973, men skulle få mindre betalt än artiklarnas fotografer. Guillou tog skickligt åt sig äran för ”scoopet” för eftervärlden.

Av åtalet B 653/73 i Stockholms tingsrätt framgår att Isacsson tillnarrat sig 1 625 kronor under åren 1970/71 genom att förfalska 19 kvitton. Det motsvaras av över 12 800 kronor i dagens penningvärde.

Isacson erkände brotten och dömdes för bedrägeri och urkundsförfalskning. Han dömdes även för medhjälp till spioneri samt spioneri för att ha lämnat ut hemliga uppgifter om rikets säkerhet och som trycktes dels i Fib/Kulturfront, dels i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet. 

Drygt tio år efter att Isacson avtjänat sitt fängelsestraff dyker han alltså upp som byråchef på Nationalmuseum. Det är nu jag tar telefonen och ringer reservofficeren och förste intendenten på Armémuseum, Thomas Roth. Jag redogör för fallet, som Roth vagt känner igen. För att friska upp minnet tar han fram statskalendern.

Håkan Isacson var chef för förvaltningsenheten vid Statens konstmuseer åren 1984-1991. Statens konstmuseer var en sammanhållande myndighet för  Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet.

”Som administrativ chef var Isacson ansvarig för personal, ekonomi, teknik, säkerhet och transporter av föremål. Han var även chef för registratorn”, informerar Roth sakligt och påpekar senare att Isacsons roll även innebar att han var sekreterare i museinämnden. 

Som om boken Juvelarian inte gett nog med saker att häpna över. En försvunnen nyckel till kassaskåpet och en nyckel som låg där alla visste att den låg. Ett kassaskåp som lämnades olåst en halv dag. Föremål som försvann och alltid hittades av samma person – en museitekniker född i Marocko som enligt Håkan Isacsons underställde säkerhetschef alltid var runt och snokade där han inte borde vara. Det var museiteknikern som hade lämnat in smyckena till Stockholms Auktionsverk och legitimerat sig. Han kan inte ha fattat hur värdefulla smyckena var, för då hade han försökt sälja dem utomlands istället. En korkad man, som fick sitt straff. När mannens skåp i omklädningsrummet på Nationalmuseet kontrollerades visade det sig vara fullt av museets föremål.

Författarna till Juvelarian har via offentliga museihandlingar försökt följa förloppet, för att se hur museiledningen agerat. Men diarieförda handlingar som kan skingra röken i dimman står knappt att finna. Det är tomt. Nyfiket undrar jag hur instrumentell till just detta byråchefen och landsförrädaren Isacson var.

Den för ekonomiska brott och spioneri dömde Isacson sitter i alla fall som sekreterare i museistyrelsen, där ordföranden var den socialdemokratiske tidigare ministern och vid tidpunkten landshövdingen Ragnar Edenman. Övriga ledamöter var riksdagspolitikern Iréne Vestlund (S), vice ordförande, bokförläggare Gerard Bonnier, statssekreteraren för statsrådsberedningen Odd Engström (S), konstnären Brita Molin, landsantikvarien Ingemar Svensson samt professor Göran Malmqvist, som året innan valts in i Svenska Akademien. 

Att denna församling kunde vara ovetande om att Håkan Isacson var en gammal fängelsekund dömd för spioneri, bedrägeri och förfalskningsbrott ser jag som totalt utesluten. IB-affären riktade sig mot svensk underrättelsetjänst, men var också i mångt och mycket ett krig mellan ytterlighetsvänstern och svensk socialdemokrati. Olof Palme, som Odd Engström var statssekreterare för, tog en del av den offentliga debatt som blivit historisk.   

När skandalen om Christina Nilssons juveler briserade 1986 tog Thomas Roth upp ämnet om Isacsons bakgrund med sin överordnade på Armémuseum. Det skulle visa sig att chefen inte kände till Isacsons bakgrund. Men kan all personal på Nationalmuseum, Moderna museet och Östasiatiska museet ha varit ovetande? Hela styrelsen? Det är fullständigt omöjligt.

Som landsförrädare hade Håkan Isacson fått sitt straff. Enighet råder idag om att han hade grava alkoholproblem redan i samband med att han lämnade IB. Guillou har i sina så kallade yrkesmemoarer beskrivit hur han tog med många flaskor vin (jag tror det var åtta) för att få Isacson att tala.

Hur kan det komma sig att en dömd brottsling med grava alkoholproblem blev chef över ekonomi, säkerhet och diarium för landets förnämsta muséer?  Gissningsvis för att han placerades där.

En felrekrytering inom en underrättelsetjänst är en katastrof, eftersom sparkade före detta medarbetare gärna blir bittra och vill hämnas där risken är stor att de pratar bredvid mun om statens hemligheter och relationer med främmande makts underrättelsetjänster.

Sparkandet av Isacson före IB-avslöjandet är ett utmärkt exempel på hur en pladdrande bitter människa kan hota rikets säkerhet. Men så får han genast jobb på Skolöverstyrelsen och blir sedan byråchef för Statens konstmuséer, där han får skriva protokoll i en styrelse fylld av socialdemokrater, varav en är en av statsminister Olof Palmes närmaste män.

Det kan omöjligen vara en slump. Det måste varit en medveten handling. Ge honom ett jobb och håll koll på honom. Ge honom ett jobb så han håller tyst. Lämplig för sitt arbete var han definitivt inte. Frågan kvarstår vad som var så viktigt att Isacson skulle hålla tyst med. Priset för detta kan ni läsa om i boken Juvelarian, som varmt rekommenderas.

 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Sverige. Bokmärk permalänken.