Sällsynt naivt om Jan Guillous bakgrund i Tidningen Vi

Regelbundet får vi Tidningen Vi i brevlådan. I senaste numret intervjuas Fatemeh Khavari och Jan Guillou. Båda benämns som aktivister. Hon beskrivs som ”ung och färsk” aktivist. Han som ”grånad och erfaren” aktivist.

Själv skulle jag nog inte kalla honom aktivist. Däremot har han ju varit en väldigt aktiv person, till exempel i sina kontakter med den till terrororganisationen PFLP närstående terrororganisationen DPFLP, som styrdes av KGB, där Jan var både aktiv och avlönad. Dessutom var Jan Guillou ju väldigt Parti-Aktiv inom KFML, Kommunistförbundet Marxist-Leninisterna. Som exempel på Parti-Aktivitet har vi ju när han tillsammans med partikamrater kom hem till Gunnar Ekberg vintern 1972/73. Gunnar Ekberg uppger att Guillou hotat honom med al Fatahs underrättelsetjänst. Till Säpo sa Guillou att han ”förhörde” Gunnar Ekberg. I efterhand har detta kallats ”journalistik” av Guillous hejarklack. Det skulle senare visa sig att Jan Guillou före detta ”förhör” skrivit i ett hemligt kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila och gett instruktioner om att Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot nästa gång han kom ner till Beirut. I efterhand har Jan Guillou aktivt verkat för att få det hela att framstå som att han ville rädda livet på Gunnar Ekberg och skydda honom genom detta brev.

Jag börjar fnissa högt när journalisten Christan Daun i sin artikel kallar Jan Guillou ”den notoriskt välförberedde”. 

Ni minns väl Kjell Häglund avslöjar Jan Guillous faktafusk i Expressen 2015? Jag har inte ens orkat räkna alla fel i en enda krönika. Det var heller inte första gången det har blivit lite väl fel i något Jan Guillou hade gjort. Denna blogg innehåller en hel del exempel på hans ”notorisk kreativa förhållningssätt” till sin egen livshistoria. En del har jag grävt fram själv. Annat har andra journalister hittat. Ett tag var det en sport att hitta fel som Jan har gjort. En av de roligaste ”felen” är när Guillous historia om IB-tipset på restaurang Tennstopet, som Jan Guillou drivit allt sedan IB-avslöjandet 1973, havererade. Den utpekade journalisten namngavs plötsligt 2009 och fick bestämt dementera att han skulle varit ”Guillous första IB-källa”. En eloge till Mikael Holmström för ett bra scoop.

Enligt Christian Daun i Tidningen Vi skulle Jan Guillou ha ägnat sig åt ”flera års grävande” innan han och Peter Bratt avslöjade IB 1973.

Här är ytterligare ett exempel på det ”notoriskt kreativa förhållningssätt” Guillou har till sin egen livsversion.

För i vissa versioner har han inte alls ägnat jättelång tid åt att gräva på IB. Tvärtom är det hur jättekort som helst.

Ni minns väl att Jan Guillou inför alla möjliga tidningar år 2009 intygade att han faktiskt börjat gräva på IB först 1972. Det var när han BÖRJADE gräva på IB som han var tvungen att ”bryta med KGB”, vilket personer som kan något om KGB vet är en omöjligt. Den som en gång skrivit på kvitton för KGB kan inte säga upp sig.

I artikeln i Vi hävdar Guillou att hans viktigaste gärning som ”aktivist” var ”att bidra till att Sverige inte drabbades av vänster-terrorism”.

I den Duillaunska versionen av sanningen var svenska staten provokatör, som via försvarsmaktens hemliga avdelning IB försökte förmå extremvänstern att ta till våld. Motivet var att svenska staten var angelägen om att terroriststämpla extremvänstern. Hade de en terroriststämpel kunde staten fritt ägna sig åt att fängsla den svenska vänster, skjuta mot dem eller på annat sätt undanröja dem. Jo, det står faktiskt så i Tidningen Vi!

Det är nu Hjälte-Jan träder in på scenen. Han och andra kamrater ”gjorde handgripliga razzior hemma hos potentiella våldsverkare” inom vänstern som skulle kunna ställa till det inför extremvänsterns viktiga demonstrationer. Vad de egentligen gjorde på sina razzior framgår dock inte.

I den Duillaunska versionen av Jan Guillous liv får vi dessutom en makalös historia från 60-talets nattliga kvällsaktiviteter presenterad. Jan Guillou och en KPMLr-kamrat var ute och affischerade. Plötsligt blev de omringade av ”män i rockar och stövlar”. Efter att ha synat affischen beordrade ledaren att ge de två vänsterkillarna skulle få stryk.

Hjälte-Jan träder ännu en gång fram. Jan Guillou kan faktisk springa ifrån ”Hitlerhälsarna” men inte hans kamrat. Därför stannar Hjälten Jan och ger ”Hitlerhälsarna” stryk allihop. 

Det står inte hur många ”Hitlerhälsarna” ska ha varit, men om jag och en till står vid ett elskåp och affischerar och blir ”omringad” så måste det ju vara minst tre som omringar oss.

Kan det vara sant att Hjälte-Jan var så bra på att slåss att han ensam kunde golva minst tre nassar? Jag som mest uppfattat honom som en feging som bara ger den stryk som är svagare. Det här är nämligen inte den första affischeringshistoria jag fått mig till dels. 

Den historia jag hört berättas för många år sedan handlar om två KFML-are (inte r-are) som var ute och affischerade (i Stockholm). Plötsligt stannade en bil. En äldre man gick ut och undrade vad de höll på med. Han blev nedslagen. Av Jan Guillou.

Det finns så många versioner om Jan. Vilka ska vi egentligen tro på?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.