Dubbelt av Guillou i Godmorgon Världen!

I söndagens Godmorgon världen! lyckades programmakarna ha med två versioner av Jan Guillou i programmet. Dels som expert på ryskt spionage i ett reportage om giftmordförsöket på den fd dubbelagenten Sergei Skripal och hans dotter. Dels i satir-programmet Public Service där Guillou fick sitta i en panel och vara expert på ryskt spionage.

I satiren får Guillou frågan om man kan var säker på att ryssarna låg bakom mordförsöket. ”Guillou” svarar att det bara är ännu ett borgerligt brittiskt hjärnspöke i propagandapressen. Fast han är så förtjust i hjärnspöket så han funderar på att sälja det som desinformation. Bara ryssarna inte får kännedom. Jag noterar att Public Service-satirikerna inte har glömt Guillous KGB-affär!

I reportaget tog Godmorgon Världen! ett intressant grepp genom att ställa frågan vad som skiljer mellan romanens och verklighetens spioner. Tyvärr blev frågan över huvud taget aldrig besvarad. Istället fick Guillou bre ut sig som expert på huruvida vi kan veta om Ryssland är ansvarigt för mordförsöket eller inte. Theresa May hade ju i sitt tal hävdat att det antingen var en direkt aktion av Ryssland eller att Ryssland tappat kontrollen över giftet, vilket ger utrymme för tvivel.

”Gift gör det svårt att bevisa vem som ligger bakom, förklarade Jan Guillou trosvisst i Godmorgon världen.

Genom detta visar Guillou att han faktiskt inte alls begriper sig på vare sig underrättele- eller säkerhetstjänster eller en vanlig hederlig kriminalutredning av extraordinär och hemlig art. Han tas in som ”expert” men har alltså inte koll på t ex fallet Litvinenko. Där det faktiskt inte heller från början lät som om man var 100-procentigt säker på att Ryssland låg bakom.

Aleksandr Litvinenko var en fd rysk underrättelseofficer som blev dubbelagent, flydde till väst och som förgiftades hösten 2006 med Polonium-210.

Att det var Polonium-210 fastställdes 22 dagar efter han blev förgiftad och insjuknade. Det råkade vara samma dag han dog.

Det tog cirka sex månader innan en ryskt affärsman officiellt pekades ut som den mördare åklagaren avsåga att åtala.

Tio år efter mordet på Litvinenko lades Owen-rapporten fram där den tekniska bevisningen var minst sagt övertygande. Tre mordförsök hade gjorts, varav det sista lyckades. Det skulle visa sig att förövarna hade lämnat skrämmande tydliga Polonium-spår efter sig. De utpekade ryssarnas rörelsemönster i London kunde följas som en snitslad bana. På en restaurang, ett hotellrum, på ett flygplan samt på Pine bar på Millenium hotel. Nästan fyra veckor efter det sista mordförsöket var tekannan på Millenium som Litvinenko druckit ur och som hade en dos som kunde dödat 370 människor fortfarande kontaminerad, liksom sittplatserna Litvinenko och hans mördare suttit på.

Se gärna dokumentären om mordet på Litvinenko som ligger på Svt Play. 

Värst var på en av männens hotellrum. När personal i skyddsutrustning gick in i badrummet gav deras mätare sådana utslag att de av säkerhetsskäl tvingades springa ut därifrån. Och då talar vi om mätningar som skedde cirka en månad efter att Polonium-210 troligen hällts upp i badrummet.

Vad den framtida utredningen om mordförsöket på Skripal och hans dotter kommer att ge får framtiden utvisa. Att trosvisst säga att britterna inte vet är bara dumt. Vi vet nämligen inte alls vad britterna vet, vad de inte vet, och vad åklagare kommer att komma fram till. Det är just detta som en riktig expert hade kunnat berätta i radio. Att kriminalutredningar är en pågående process där alla svar inte finns med en gång och där analyser tar tid. Att krig mellan stater gör att man inte alltid offentliggör allt man vet. Det är ju så underrättelsevärlden funkar.

Skripal fick frihet efter en fångutväxling. Ändå dog hans son och hans fru under mystiska omständigheter. Nu är han och hans dotter allvarligt sjuka. I Godmorgon världen! får Guillou frågan om man aldrig kan pensioneras som spion. Kan man aldrig få slappna av?

”Inte om man är en rysk spion”, svarar Jan Guillou.

Det där var däremot insiktsfullt. Guillou har ju själv viss erfarenhet! År 2010 erkände han att han utfört arbete åt KGB, visserligen inte som spion utan som en liten agent. Men ändå. Ärendet försvinner inte från hans CV, och den besvärar honom fortfarande. Det märktes.

 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Argentina, Jan Guillou, Journalistik, Ryssland, Sovjet, Sovjetunionen. Bokmärk permalänken.