Provokatören Sture Johannesson – fascinerades både av Yngve Nordborg och Ulrike Meinhof

Malmökonstnären Sture Johannesson har avlidit. Han är mest känd för sin affisch Haschflickan, som planerades för en utställning på Lunds konsthall vintern 1969. Affischen ansågs så drogliberal och provocerande att den förbjöds. Utställningen Underground ställdes in.

”Den dåvarande konsthallschefen avskedades, konsthallen höll stängt i flera månader och Johannesson försvann från konstscenen”, summerar Lunds konsthall.

Många tror nog att Sture Johannesson var vänster. Redan 1967 hade han blivit omskriven för att propagera offentligt för hasch. Senare kom han att vurma för Ulrike Meinhof och gjorde tillsammans med Charlotte Johannesson hyllningskonstverk över henne och RAF, provokativa affischer till en utställning på Kulturhuset i Stockholm 1967.

Först skulle utställningen handla om mänskliga fri- och rättigheter i Västtyskland. Men så var det ju det där att utställningen råkade sammanfalla med två saker: kung Carl XVI Gustaf skulle gifta sig och Ulrike Meinhof hade precis tagit livet av sig. Slutresultatet blev rörliga bilder från Meinhofs begravning och en autentisk begravningskrans visades. Besökarna kunde ta stenciler med utdrag från Meinhofs brev från tiden i Stammheimfängelset. Skulle detta betecknas som ”konst”?

Smaklöst nog blandades Silvia Sommerlath in i utställningen. Ett hemligt flygblad delades ut där två västtyska kvinnors olika livsöden belystes. Uttalanden från Moderata Samlingspartiet om valfrihet vad gäller boendeformer klipptes in med bilder av Ulrike Meinhof och Silvia Sommerlath och orden ”Stammheim – Stuttgart – Stockholms slott”. Flygbladet tillskrevs ”Unga Moderater”.

Chefen för Kulturhuset fick förbjuda flygbladet, som alltså inte kom från något parti alls utan från konstnärsparet Johannesson. Två dagar efter öppningen stängdes utställningen av en enig kulturnämnd i Stockholm. Ordföranden var Socialdemokrat. VPK noterades intressant nog inte vara representerat i nämnden.

Jag har sett flygbladet på Stefan Johannessons utställning på Lunds konsthall 2002, så upphovsmannen borde otvetydigt vara just han. 25-30 år efter utställningen kändes flygbladet fortfarande väldigt osmakligt. Ni kan ana bilden här. 

Man får tycka vad man vill att vi har monarki, men att blanda ihop terrorism med valfrihet var och är smaklöst. Att dra in Silvia Sommerlath i det hela var etter värre. Skulle detta kallas konst? 

Men var Sture Johannesson vänster? Det anser inte Expressen.

”Sture var varken vänster eller höger. Han slogs mot allt och provocerade omgivningen. Kanske anarkist. Konstanarkist”, skriver Olle Berggren.

Han har rätt. Sture Johannesson var både det ena och det andra. Min man Gunnar Ekberg arbetade tidigt på 60-talet med Sture Johannesson. En dag på försommaren 1962 drog Sture Johannesson med honom till Västergatan i Malmö.

”Nu ska du träffa en riktig hjälte”, hade Sture Johannesson förklarat.

Mannen som öppnade dörren hette Yngve Nordborg och hade skyttegravsfötter. I Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö – tio år i svensk underrättelsetjänst beskrivs detta möte. Nordborg reagerar över Ekbergs mörka hår och frågar om han är jude. När Nordborg får bekräftat att så inte är fallet blir de insläppta. Vad de pratade om minns Ekberg inte, men däremot att det i vardagsrummet hängde en hakkorsflagga tillsammans med korslagda örnprydda bajonetter.

Operasångaren Yngve Nordborg är känd för sitt nazistiska förflutna. Han anslöt sig till Waffen-SS och ska dels ha deltagit i strider, dels ha fungerat som någon slags krigskorrespondent. Han påstår själv att han var med vid slutet i Hitlers bunker och efter kriget ska han varit verksam i Werwolforganisationen.

Detta bör man ha med sig när man tittar på Sture Johannessons senare 60-tal, då han blir drogliberal och både skildrar och vurmar för hippierörelsen. 70-talet är tiden då han blir terroristkramare.

Låt oss hoppa fram i tiden till 2000-talet. Det var en tid då Lunds konsthall blev riksnyhet minst två gånger. Strax innan valet 2002 vinglade kommunfullmäktiges ordförande Lennart Ryde in på ett vernissage. Vittnen hade redan ringt polisen, ty Ryde hade under sina bilparkeringsförsök lyckats köra på, som jag minns det, tre bilar på Mårtenstorget. Mitt i bubbel och fina tal traskade polisen in och grep Ryde. Jag fick uppdraget att få kommentarer av Ryde dagen efter. Vi träffades utanför villan. Han hävdade att han tagit bilen för att det skulle gå snabbare. Han bodde strax i närheten av Mejeriet. Alla i Lund vet att cykel är snabbaste fordonet. Ryde avgick från i princip alla poster och blev sedan dömd för rattfylleri på 0,9 promille. 

1,5 år senare senare var det dags för nästa polisinsats på Lunds konsthall. Den här gången var det Sture Johannessons 75 hampaplantor, som skulle vara med på utställningen Counterclockwise Circumambultion, som togs i beslag.

Johannesson misstänktes för narkotikabrott, men Lunds tingsrätt hävde beslaget men då hade tydligen plantorna redan klipps ner av polisen. Som jag minns det visades de tomma krukorna senare på utställningen men jag är oklar om den avklippta hampan fick vara med.

Det måste ha varit på den här utställningen som jag sattes att bevaka pressvisningen. Jag minns en eller flera verk som handlade om RAF och Ulrike Meinhof. Ordagrant kan jag inte återge vad Sture Johannesson sa till mig när vi stod där på tu man hand, men han var tårögd och hävdade med viss dramatik i rösten att Ulrike Meinhof varit en fin människa. Han uttryckte sin beundran för henne och så sa han något om barnhem. Att hon växt upp där eller att hon vurmat för barnen på barnhem. Det var därför hon varit så fin. Det lät så konstigt men jag stod inte där med fakta. I efterhand har jag fått klarhet i att Ulrike Meinhofs relation till barnhem var att hon satt sitt eget kött och blod där för att själv ägna sig åt den så kallade kampen. Hur beundransvärt det är kan ju diskuteras.

Sture Johannesson drogs till ytterligheterna – men trodde han själv på dem? Expressen konstaterar i dödsrunan att han varken var vänster eller höger och jag tror de har rätt.

”I dag ser jag Sture som någon slags godhjärtad anarkist, som med en viss träffsäkerhet alltid lyckats strö salt i precis rätt samhällssår för att provocera makthavarna och göra deras överdrivna reaktioner till en del av konstverket”, skrev min man i sina memoarer 2009.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Sverige. Bokmärk permalänken.