När terrorismen var en arbetsmarknadsfråga

I helgen såg jag dokumentären Ebbe – the Movie. Mannen, myten, affären från 2009. Jag har sett den flera gånger då den på många sätt är briljant, på vissa sätt tveksam.

Den här gången höjde jag på ögonbrynen när jag hörde Anna-Greta Leijon förklara vad som hände 1975 i samband med ockupationen av västtyska ambassaden. Som statssråd var Leijon ansvarig för svensk terroristlagstiftning. Hon var biträdande arbetsmarknadsminister och titulerades även invandrar- och jämställdhetsminister.

Visst blir man lite sjösjuk av att en sådan minister skulle haft ansvarat för terrorism 1975? Bara lugn! Det är en fin och långvarig tradition i Sverige att lägga terrorism- och extremismansvaret på lite udda poster.

Låt oss ta en historisk exposé för att fördjupa oss i snedtänket. Sveriges första terroristdåd, Amaltheaattentatet 1908 i Malmö påstås än i dag ha rört sig om en arbetsmarknadsfråga och är intimt förknippad med arbetarrörelsens identitet. Notera: dådet var utfört av svenskar och deras offer var utlänningar. I nutid har dådet börjat benämnas för vad det faktiskt var: ett terrordåd.

Attentatet mot Norrskensflamman 1940 hade mig veterligen inget med arbetsmarknad, jämställdhet eller invandrare att göra.

Den terrorism som härjade i världen på 1970-talet, då ambassaddramat inträffade, hade många förgreningar till svenska medborgare. Således hörde terrorismen inte heller då till områdena arbetsmarknad eller jämställdhet, och möjligen bara ibland med invandring. Kommando Holger Meins var ju t ex inga ”invandrare” utan snarare ”turister”.

Uppvaknandet kring terrorismen är dagsaktuell företeelse. Under lång tid ifrågasattes att ansvaret för radikalisering och IS-återvändarna låg på kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes bord. Först i mars 2017 gavs besked om att frågan flyttades till justitiedepartementet, där det rimligen hör hemma. 

Vad var det då Anna-Greta Leijon sa 2009 i dokumentären Ebbe – the Movie och som jag höjde på ögonbrynen åt?

”Då hände en av de här mest fruktansvärda attentaten som vi har varit med om i svensk historia. Ett antal ungdomar från Västtyskland, tillhörande Baader Meinhofgruppen, reste in i Sverige med syfte att ta gisslan och ockupera västtyska ambassaden för att kunna få ut ungdomar som hade begått brott i Tyskland och som satt i tyska fängelser.”

Ungdomar? Jag tar fram namn och födelsedatum på RAF-medlemmarnaKommando Holger Meins, som utförde ockupationen i Stockholm. Den första högen som utvisades var Hanna Krabbe, 32 år (f 1945), Lutz Taufer, 33 år (f 1944), Bernhard Rössner, 30 år, (f 1946) samt Karl-Heniz Dellwo, 23 år (f 1952). Den 29-årige Ulrich Wessel lär ha transporterats i kista. Han avled nämligen under ambassaddramat. Kvar i sin sjuksäng låg den svårt skadade 23-åringen Siegfried Hausser, (f 1952) som Anna-Greta Leijon sedan skulle fattar beslut om att också utvisa. Han avled kort tid senare i Västtyskland och påstods senare vara den tändande gnistan till att Anna-Greta Leijon senare skulle kidnappas.

RAF-”ungdomarna” som skulle befrias var 32-årige Andreas Baader (f 1943), 41-årige Ulrike Meinhof (f 1934), 35-årige Gudrun Ensslin (f 1940) samt 31-årige Jan-Carl Raspe, (f 1944).

Med lite välvilja, bland annat med Svenska Akademiens Ordbok, SO, får jag ihop det till att endast 2 av 6 ockupanter kan räknas som ”ungdomar”. Inga RAF-medlemmar som skulle befrias kvalar in som ungdomar. 

Jag tror ärligt talat att ”RAF-ungdom” är ett språkligt misstag av Anna-Greta Leijon som alltså ska rekonstruera något som hon jobbade med 34 år tidigare.

1975 var Anna-Greta Leijon som minister både skarp och tydlig och använde inte alls ordet ”ungdomar” utan kallade ständigt brottslingarna för ”terrorister” och inget annat.

”Vi är glada över att vi inte har terroristerna i landet”, sa Anna-Greta Leijon t ex direkt efter utvisningen 1975 till SvD. 

Problemet är att orden är sagda och att dokumentärmakarna Karin af Klintberg och Jane Magnusson gjort det smaklösa valet att ha med en intervjusekvens som så uppenbarligen inte stämmer. De förmedlar en felaktig bild och borde ha reflekterat och insett att intervjupersonen faktiskt mindes totalt fel om en händelse som låg långt tillbaka i tiden. Antingen får man ta om sekvensen eller slänga den! Det är fult att klippa in felaktiga uppgifter i en dokumentär!

Jag slår lite på dagens IS-terrorister. De benämns vid sina namn. Vid sin ålder. Aldrig som ”ungdomar”, men möjligen som ”en ung man” (läs: vuxen). Det gäller t ex benämningar om den fd Malmöbon Osama Krayem, som är häktad misstänkt för terrordåd i Bryssel. Han var 23 år när ”hans” dåd hände. Lika gammal som Sigfried Hausser var 1975. Ingen av dem kan ses som ”ungdom”.

Jag surfar runt i digitala arkiv och tappar hakan ännu en gång. En av dagarna efter terrordramat i Stockholm får jag se rikspolischef Carl Persson på bild skakandes hand med en flygkapten, vars namn skrivs ut. De står utanför cockpit i den DC-9:a, som precis transporterat ut RAF-terroristerna från Sverige. Jag kan läsa att flygkaptenen, vars ansikte syns tydligt i bild och som ser lite reserverad ut, har gjort en ”mystisk” mellanlandning i Hamburg på sin väg till Köln med de utvisade terroristerna. Carl Persson ler medan han skakar flygkaptenens hand.

Var man så in i bängen naiv i Sverige vid den här tiden? Skriva ut namn och publicera bild på anställda som utför utvisningar av terrorister? Jo, man skrev till och med ut namnet på läkaren som behandlade Krabbe och ifrågasatte förflyttningen av patienten. På frågan om vi i Sverige var naiva vid den här tiden så är svaret: utan tvekan ja!

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.