Guillou 1998: Alla andra journalister fabricerar lögner

”Få saker intresserar mig så mycket som ljugande journalister”, skrev Jan Guillou i Aftonbladet den 28 december 1998.

I krönikan med den intressanta rubriken ”Därför ljuger så många journalister i uppsåt att döda” förklarar Jan Guillou att han alltså inte tänker på journalister som råkat ut för tryckfelsnisse. Nej, Jan Guillou tänkte på alla svenska journalister som medvetet fabricerar lögner om världspolitiken:

”När USA och Storbritannien senast anföll Irak var det mesta av betydelse som stod i våra tidningar lögn”, hävdar Jan Guillou och syftar alltså på anfallet 1,5 vecka tidigare.

Kommer ni ihåg FN-inspektören Richard Butlers rapport som påstods vara det avgörande motivet för anfall mot Irak? Det är just det här ”förevändningen” som Jan Guillou hävdar att svenska journalister inte berättat om. Jan Guillou konstaterar att anfallet startar sex-sju timmar efter att rapporten lades fram, vilket gör Butler-rapporten osannolik som krigsorsak ty det begriper ju vem som helst att man inte mobiliserar till ett storkrig på några timmar. Förutom att två världsledare måste hinna snacka ihop sig så ska ju trupper skickas till Mellanöstern.

”Detta begriper alla journalister. Men ingen skrev det”, påstår Jan Guillou.

Här övergår Guillou till att hoppa på Expressen för att ha publicerat en karta där giftfabriker i Irak uppges finnas och ska bombas. Han hoppar även på Svenska Dagbladet för att också ha publicerat en karta med var de påstådda giftfabrikerna ligger. Guillou noterar att Expressen har åtta dödskallar (giftfabriker) på kartan medan SvD har tretton.

Denna långa harrang utmynnar i Jan Guillous slutsats att alla svenska journalister som ”snabbt och kritiklöst återger amerikanska militärkommunikéer som ett barn skulle genomskåda, de journalister som sitter och hittar på kartor och annat, skriver således i uppsåt att döda” varpå han därtill påstår att alla dessa svenska journalister ”vill förmedla sin politiska övertygelse till stöd för mera krig mot muslimska länder”.

Jag häpnar, men loggar snabbt in på SvD för att titta på dödskalle-kartan. Är det här okritiskt rapportering och kommunikéer som återges okommenterade? Jag hittar kartan på förstasidan den 18 december 1998. Rubriken lyder ”Massiv attack mot vapengömmorna”, men just denna rubrik är inte särdeles framträdande ty den är satt i sk negativ text och är därmed svår att läsa. Det är kanske ett medvetet val ty min blick dras istället till den större rubriken till höger om bilden. ”Blixtangrepp grundat på svag rapport” står det och som förstärks av ett stort fett ”ANALYS” i versaler.

SvD 1998. Blicken dras mot artikeln som sågar Clintons spin-doctor-fasoner.

”Ingen historiker kommer att tro på förklaringarna från USA:s president och Storbritanniens premiärminister om orsaken till onsdagens anfall mot Irak. Som krigsanledning är nämligen FN-mannen Richard Butlers rapport osannolik”, inleder Fredrik Braconier sin analys.

Redan i de första två meningarna har vi alltså en sågning av den påstådda krigsanledningen som heter duga. Vidare får vi veta att Carl Bildt aldrig sett en så tunn rapport från FN-organet UNSCOM i hela sitt liv. Rapporten på 10 sidor där USA ”tycks ha utformat den” är ”sannerligen inget som motiverar blixtangrepp”. Nej, det här handlar om att Clinton riskerar riksrätt, förklarar Braconier utan att nämna Lewinsky-affären, för vid den här tiden behövde man inte påminna folk om alla kittlande detaljer som Bill Clinton förnekat hade hänt.

Krönikan avslutas med ett konstaterande att Saddam Hussein nu får anledning att slänga ut FN:s vapeninspektör och att diktatorn kanske sitter i en bunker och dricker champagne, ty han har styrt landet under sex amerikanska presidenter och inget tyder på att han inte kommer att få se en sjunde ta över ämbetet. Fredrik Braconier spådde rätt. Saddam Hussein såg Bush tillträda, men föll själv under hans tid vid ämbetet.

Det är detta ni måste ta med er när ni läser Jan Guillous påstående om svenska journalister, ”som ljuger i uppsåt att döda”:

”När de förgyller bomberna så tror de sig arbeta i demokratins tjänst. När de ursäktar, förklarar och förskönar dödandet så deltar de i det”, skriver nämligen Guillou.

Denna första dag efter anfallet, den 18 december 1998, ägnar SvD ett helt uppslag i fullformatstidningen åt anfallet. Förutom artiklarna (tre) på förstasidan blir det inne i tidningen hela åtta artiklar och en hel spalt med notiser med kommentarer från olika delar av världen. Kritiken mot anfallet dominerar nyhetsrapporteringen. Få välkomnar USA:s och Storbritanniens agerande.

Redan här, den första dagen, hittar jag dessutom en hel artikel i SvD som ger referenser till storfilmen Wag the Dog, som handlar exakt om det här – en president som haft sex med en flicka i Ovala Rummet och som nu behöver lite inrikespolitiskt och massmedial distraktion varför man kallar in en spin-doktor som hittar på ett krig. Tänk att Barry Levinsons film hade premiär en månad före Lewinskyaffären brakade loss!

Alltså – det här låter faktiskt inte som om SvD förgyller några bomber och förskönar något dödande. Jag tycker det är väldigt klarsynt rapportering med ingående analyser som många historikerna kan nicka igenkännande åt.

En som ilsknar till över Jan Guillous attack på svenska journalister som bevakar detta nya Irakkrig är DN:s säkerhetspolitiske reporter Bengt Albons, som den 2 januari 1999 får in en replik i Aftonbladet som får rubriken ”Lögnaktig journalistik, Jan Guillou”. Albons skräder inte orden och menar att Guillou osakligt ”förtalar sina kollegor och slår in öppna dörrar” ty påståendet om att ”ingen” skrivit att bombningarna varit välplanerade och inte alls hade sin grund i vapeninspektören Butlers rapport kort och gott var ren och skär lögn.

Bengt Albons bidrar med vad han skrev i Dagens Nyheter den 18 december, tio dagar innan Guillou tog till orda och kritiserade sina ”ljugande” kollegor:

”Rapporten från vapeninspektörernas chef Richard Butler om Iraks minskande samarbetsvilja var därför knappast mer än en förevändning för USA att slå till. Beslutet hade antagligen fattats för flera veckor sedan”, skrev alltså Bengt Albons i sin analys.

Jan Guillou skrev alltså i sin krönika att ingen journalist hade skrivit om att beslutet om bombningarna tagits före Butler-rapporten lades fram. Men det hade ju Bengt Albons de facto gjort! Det var alltså Jan Guillou som var den ljugande journalisten genom sin krönika i Aftonbladet och ingen annan!

Jag får ofta höra att ”vi journalister” håller Jan Guillou om ryggen. Ju mer jag studerar fallet Guillou desto tydligare blir det att han, bland annat via sina krönikor i Aftonbladet, gjort sig ovän med väldigt många. De senaste tjugo åren har gruppen journalister blivit ett mer och mer markant inslag för hans attacker. Han har hoppat på dem, förtalat dem på olika sätt, mosat dem i krönikor, i direktsänd tv eller i bokform. Kvinnliga journalister har behandlats med en ”lilla gumman”-attityd.

Det har faktiskt inte varit en särskilt lyckad strategi för den som vill vara i medias behagliga strålkastarljus, och som av en händelse är det faktiskt det som Jan Guillou mer sällan får uppleva.

Före KGB-affären 2009 fick han kommentera allt och inget i media som han inte heller var expert på. Även om journalister kritiserade honom flöt kritiken så att säga undan. Plattformen han stod på var solid. Men något hände, i synnerhet under åren efter 11 september 2001 och fram till KGB-affären 2009. Gradvis sågade Jan Guillou av den gren han satt på. 2009 var han måhända likt en 18-taggare som den modige journalist-jägaren lyckades fälla. Så är det inte längre. Något mod behövs inte. Jan Guillou syns faktiskt numera väldigt sällan i rutan och hörs sällan i etern. Jan Guillou har kvar sin lilla krönika på Aftonbladet och en gång om året pratar han om sin senaste bok. Ibland avslöjas han med fel och lögner, men det blåser förbi. Folk bryr sig helt enkelt inte särskilt mycket längre.

Vill ni läsa hela Bengt Albons analys den 18 december 1998 har ni den här.

TEXT OCH RESEARCH: LENA BREITNER 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.