Jan Guillou ljuger för SvD om beslagen i bostaden 1973

Har inte Jan Guillou kallat arkivet för ”det obönhörliga”? Så sant, och numera är det väldigt lättillgängligt med några knapptryck. Slog för skojs skull på ”svartskalle” + ”Guillou” i SvD:s arkiv. I en artikel den 4 maj 1997 av journalisten Marielouise Samuelsson kan jag läsa att Jan Guillou ofta använder ordet ”svartskalle” och ”blatte”. Och jo, jag vill minnas att han frekvent använde sig av de orden förra århundradet. ”Svartskalle” verkar ha varit hans favoritbenämning på främst palestinier och kurder. I intervjun med Marielouise Samuelsson hävdar Jan Guillou följande:

”Folket uppfostras konsekvent av staten att svartskallar är skadliga. Ingen ansträngning är för stor för att kasta ut några till. En mille per svartskalle får det kosta att leta upp någon som ljugit och kasta ut dom.” 

Jag kan inte påminna mig att ha fått någon särskilt svarskalle-syn-uppfostran av staten, men slår nyfiket i arkivet på ordet utvisning. Åren innan hade tydligen präglats av avslöjanden om att människor angett oriktiga uppgifter när de sökt asyl och fått uppehållstillstånd. Vid omprövningar hade Migrationsverket gjort nya bedömningar. En iranier hade tagit livet av sig. Det mest berömda fallet är utvisningen av familjen Sincari.

Jag läser vidare i artikeln och finner en diskussion om barnpornografi som vävs ihop med husrannsakan hos Jan Guillou 1973. Jan Guillou förklarar att husrannsakan var förödmjukande, men vänder svaret till att framhäva sig själv samtidigt som han betecknar poliserna som obildade.

”Det är så oerhört förödmjukande, faktiskt också för poliserna som skall leta efter vad som anses skumt: ”där har vi en skum teckning, jaså ursäkta, är det en litografi av Picasso?”

Så typiskt Guillou. Att framhäva sig själv som bildad. Om han har en litografi av Picasso? Det har han ju faktiskt inte sagt. Det hela är ju blott en hypotetisk replik.

”Vad tog polisen ur Jan Guillous bokhyllor 1973?” frågar SvD:s reporter.

”Det var ju politiska saker man letade efter och där ansågs författare som August Strindberg, Sara Lidman och Jan Myrdal skumma. Alster från tiden då jag tänkte bli en svår författare beslagtogs också och klassades som porr”, svarar Jan Guillou.

Låt oss börja med den första meningen, där Jan Guillou försöker få läsarna att tro att svensk säkerhetspolis vid husrannsakan 1973 letade efter alster från en berömd författare, August Strindberg, som dog 1912. Till vilken nytta då? Varför leta i bokhyllorna efter två vänsterintellektuella författare som låg Jan Guillou ideologiskt nära när alla deras alster säkert fanns att låna på vartenda kommunbibliotek i landet?

Det här är så dumt att jag bara måste gräva vidare. 

Jag vänder mig till IB-åtalet, B 652/73, där alla beslagslistor finns att tillgå. Då jag har systematiserat hela åtalet hittar jag lätt alla beslag i Jan Guillous och Marina Staghs bostad på Vallhallavägen 116 samt på Jan Guillous arbetsplats på Fib/Kulturfront. Det blir 36 dokument. 

Ingenstans finns belägg för att Säpo intresserade sig för etablerade författare, som Strindberg, Lidman eller Myrdal. Det närmsta jag kommer i bokväg och som tas i beslag är ”Who’s who in CIA” med 7 komplementsidor i A4 på tyska samt två häftade böcker med titlarna ”Svenskt luftförsvar i framtiden” och ”Attack”, den senare av Björn Bjuggren.   

Beslagen av böcker är alltså ytterst begränsat. Huvuddelen av beslagen består av fotografier och filmer. Här finns även en massa brev, varav en del är mer intressanta än andra. Här återfinns t ex Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila med ingående instruktion från Jan Guillou om att min man, Gunnar Ekberg, ska gripas och förhöras under dödshot nästa gång han kommer till Beirut. Jan Guillou har också fått brev från en ”Oleg Viclov”, vilket känns intressant men är en nöt jag ännu inte knäckt. Känner ni igen namnet får ni gärna höra av er!

En del papper är inordnade i kuvert, till exempel Norrmalmstorgsdramat, Judiska studentklubben, ”sionism-antisemitism” eller kommenteras som manus till olika tidningar. Här återfinns även räkningar, flygbiljetter, resekvitton etc.

En hel sida går åt till att räkna upp Jan Guillous pass, olika presskort och medlemsbevis. Han innehar alltså presskort för Kommentar Redaktion, Fib/Aktuellt, Tidssignal, The Hashemite Kingdom of Jordan, presskort för filmfestivalen i Cannes 1966, två franska presskort för 1970 och 1971, ett presskort för United Nations Conference on the Human Environment nr 0908, Tribunal-presscard, ett ”sannolikt presskort från Arabstaterna” samt ett ”sannolikt presskort från CCCP”. Jan Guillou har medlemsbevis i Sveriges Författarförbund och Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Gamla noveller och manus från tidigt 60-tal, troligen Jan Guillous egna alster, tas i beslag. Någon ”porr”-beteckning på verken står inte att finna. Det är polistorrt språk i beslagslistan. Det tas också en kista i beslag, men värt att notera att nyckeln inte står att finna. Kistan öppnas, möjligen senare, och där återfinns ”tre tavlor i en ram, en akvarell, två fotografier i ram och två trätavlor”. Mer spännande var det inte. 

Låter det som om Säpo letade efter porr samt litteratur av August Strindberg och arbetarförfattarna Lidman & Myrdal? Nä, tänkte väl det. Som vanligt skruvar Jan Guillou till det för att göra sig själv mer spännande och mer oskyldig samt inte minst återkommer hans ständiga försök att framhäva Säpo som dummare än vad de faktiskt var.

TEXT & RESEARCH: LENA BREITNER 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Säpo. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Jan Guillou ljuger för SvD om beslagen i bostaden 1973

  1. Andreas Cambila skriver:

    Det som bekymrar är att den högfärdige Janne Guillou alltid tas på så stort allvar. Alla springer och köper hans överskattade böcker och han har alltid fått hänga i SVT trots – eller tack vare – sina uttalade sympatier för världens vidrigaste ideologi. När ska folk inse vilken självgod bluff han är?

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Andreas!
      Tack för kommentaren, men jag tror att vissa av dina synpunkter bör uppdateras. Före 2009 var Jan Guillou med i SVT i parti och minut, men det är han inte längre. Han är där ytterst sällan. Varför han inte blir inbjuden, eller om han tackar nej vet jag inte. Folk köper inte ens hans böcker i särskilt hög grad, hävdar i alla fall GW. Åk till bokmässan och kolla in signeringskön för GW och jämför den med Guillous så ska du se! Ta gärna också och googla på Jan Guillous namn senaste veckan eller senaste månaden. Kanske inte just denna veckan, men alla andra veckor hittar du mest folk som försöker kränga hans böcker på Tradera. Han är helt enkelt inte med längre i medias strålkastarljus.
      Rätt fascinerad över att så få har märkt det.
      Hälsar
      Lena B

      https://www.expressen.se/dinapengar/gws-pik-till-guillou-efter-miljonvinsten/

  2. Intressant blogg här. Har funderat en hel del på vad IB-affären egentligen innebar, och kom fram till att man bytte ut lite gammal personal och kunde därför engagera lite nya ännu mera högerinriktade individer. IB-affären var ju då inget egentligt avslöjande utan en uppgradering till ny pentagonstandard eftersom Nixon hade slopat guldmyntfoten till USD. Säkerhetstjänster är inte speciellt nationella utan jobbar i praktiken åt kakistrokratin och där hade Palmes skapelse IB varit en stoppkloss. Mycket hyss där och Guillou fick väl stå ut med att han blev utnyttjad i spelet eftersom det innebar både berömmelse och pengar…

    • Lena Breitner skriver:

      Hej Jan,
      Tack för kommentarerna, men förstår inte riktigt vad du menar. Sista meningen t ex där du påstår att Guillou blev utnyttjad mot priset av berömmelse och pengar. Det är faktiskt väl känt att han under många år efter IB-affären hade svårt att hanka sig fram som journalist. Pengarna och berömmelsen kom så att säga långt långt efteråt.
      Idén om någon slags politisering är obegriplig eftersom du inte hänvisar till vem/som som politiserats.
      Hälsar
      Lena

  3. kristianjonsson skriver:

    För var gång något slag av information kommer om Jan G. sjunker han allt djupare på värdeskalan. Var ska det sluta?

Kommentarsfältet är stängt.