Guillou nämner ej Sovjetdiktaturen när han intervjuas om 1968

Jan Guillou har precis kommit ut med en ny bok i sin släktsaga, den sjunde i ordningen. Den som följer honom kan se ett mönster. Likt en presstränad politiker upprepas nu samma budskap i varje intervju. Det är samma berättelse om berättelsen, och samma berättelse om författaren själv och hans familj. Allt känns väl utmejslat.

Jag följer dessa nya press-strategier som tas fram inför varje bok med ett småleende på läpparna. Kommer ni ihåg vad vi alla skulle känna till i samband med lanseringen av första boken av släktsagan 2011? Det upprepades i varje intervju att det var Ann-Marie Skarp som kommit på idén till släktsagan. Det hände i svampskogen, som alltid var frostig. Det berättades att Jan Guillou, efter viss tvekan, kom fram till att han var den ende författaren i hela Sverige som kunde genomföra en sådan mastodontuppdrag.

Jag kan inte glömma detta av två skäl. För det första tyckte jag det lät konstigt att ingen annan författare i hela Sverige kunde göra en släktsaga, vilket resulterade i ett läsvärt inlägg. För det andra hörde en fd arbetskollega av sig från Bokmässan 2011. Han hade suttit längst fram på ett författarframträdande med Jan Guillou. Per sms meddelades jag att den fd kollegan hört Ann-Marie Skarp efter framträdande väsa till sin make att han glömt nämna att det faktiskt var hon som kommit på idén till släktsagan!

Så vad är då budskapet som ska hamras in när den sjunde boken i serien vid namn 1968 ges ut?

”Det speciella med 1968 var att världen var så enkel att betrakta. Den var uppdelad på ett alldeles tydligt sätt i gott och ont. Det finns ju inte i dag. Fanns kanske inte så tydligt dessförinnan heller”, sa han för två dagar sedan hos Lotta Bromé.

I SVT:s God Morgon Sveriges näst sista program torsdagen den 24 augusti intervjuar journalisten Kattis Ahlström. Likt hos Lotta Bromé redogörs för hur världen ser ut. Det förklaras att allt var så enkelt. Kattis Ahlström frågar Jan Guillou om det varit lättare att vara aktiv politiskt och ta ställning 1968? Det hävdar Jan Guillou:

”Världen var svart-vit. Ja, det var väldigt enkelt,” säger Jan Guillou i en intervju som börjar ca 1,10 in i programmet som kan ses 1 dag till på svtplay.

Han upprepar påståendet om att världen var svart-vit för Kattis Ahlström. Det är intressant att nu jämföra hur Jan Guillou förklarar denna svart-vita värld.

”Alla vettiga människor var ju vänster ur mitt perspektiv, det vill säga universitetslivet och överheten var så kolossalt korkad, hade så fruktansvärt fel så att det var så uppenbart att vi hade rätt. Vi är emot den portugisiska fascismen. Ja,  vi är mot de portugisiska kolonialkrigen. Framför allt är vi emot Vietnamkriget och vi är emot apartheid i Sydafrika. Vi är för den grekiska oppositionen när nu Grekland också har blivit en fascistisk militärdiktatur. Allt det där är självklart och då säger överheten nä, då är man ju kommunist”, heter det i SVT-soffan hos Kattis Ahlström.

”Då var det lätt att se att Sydafrika, apartheid var ont. Att de fascistiska diktaturerna i Europa – vi hade tre stycken: Grekland, Portugal och Spanien – var onda. Och vi som var unga var emot det där och då sa överheten till oss att i så fall då är ni ju kommunister, säger han till Lotta Bromé.

Noterar ni att det är vissa länder som pekas ut, men USA nämns bara i SVT:

”USA var ont, vietnameserna var goda. Det var väldigt enkelt. Och sen kommer Tage Erlander och för att inte tala om borgerligheten men också den traditionella socialdemokratin och menar att vi hade fel. Det är så uppenbart vansinnigt så att… Man kunde aldrig senare i livet känna en sådan politisk självsäkerhet som vi kunde känna då.”

Börjar ni inse vad jag ser och hör? Tre diktaturer nämns i Europa, men bara de som Jan Guillou kallar ”fascistiska”. Jan Guillou hoppar så att säga över alla andra diktaturer som ligger under hans egen hammare och skära.

Visst är det fascinerande att varken Kattis Ahlström eller Lotta Bromé reagerar över avsaknaden av en av parterna i öst-västkonflikten? Jag menar – det är ju grunden för alla som vill lära sig något om kalla kriget, inklusive alla skolbarn!

Det är både sorgligt och intressant att Jan Guillou kan komma undan med att kalla sig kommunist samtidigt som han inte får några frågor om var Jan Guillou placerar in Sovjetunionen (inklusive det ockuperade Baltikum), Polen, DDR, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Albanien eller Jugoslavien på denna svart-vita skala. Vilka av diktatorerna är onda och vilka är goda i allt detta som är enkelt att förstå?

Frånvaron av Sovjetunionen dånar i intervjuerna. Men det är ju klart. Vi kan ju Jan Guillous historia.

År 2009 medgav Jan Guillou för Expressen att han 1967 träffat KGB-officeren Jevgenij Gergel. Jan Guillou uppgav att han fått i uppdrag att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Han skrev på ett kvitto åt Gergel. Eller om det var flera, ty Guillou använder pluralformen. Alla initierade vet i alla fall att det var en rutinåtgärd för alla handläggare vid de kommunistiska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Kvittot var inte till för någon bokföring, utan arkiverades ”to have for a rainy day”, om kontakten så att säga ville dra sig ur samarbetet. Det finns många exempel i kalla krigets arkiv där handledarna använder lock och pock, eller pressar sina offer genom kniven mot strupen.

En signatur på ett kvitto och medgivandet av uppdrag måste ha varit det som gjorde att ansvarig utgivare 2009 gav sitt okey till löpsedeln ”Guillou hemlig Sovjetagent – tog emot pengar av KGB”. En annan underrubrik löd ”Guillou erkänner KGB-uppdrag: ”Jag fick betalt och fick skriva på kvitton”. Allt granskades av PON, pressens opinionsnämnd, som friade Expressen efter att ha konsulterat en spionåklagare. Jan Guillou hade varit att betrakta som åtminstone en tillfällig agent.

Jag kan inte småle längre. Jag är faktiskt uppriktigt sagt ledsen över denna avsaknad av reflektion från intervjuarna år 2017. Jan Guillou hävdar att han avslutade relationen med KGB-officeren 1972. Det är åtminstone fem års tvivelaktigt samröre där året 1968 faktiskt ingår!

Jan Guillou är just nu ute och marknadsför sig själv och sin bok. Han passar också på att marknadsföra bilden av vem han vill att vi ska tro att han var 1968. Det är en gullig bild av Jan Guillou och vänstern 1968 som ges. Visst såg extremvänstern världen som svart och vit. De delade in allt i ont och gott. Men i dag vet vi så mycket mer.

Exempel 1: Benno Ohnesorg, RAF och Stasi

När studenten Benno Ohnesorg brutalt dödades av en polisman under en demonstration i Berlin 1967 tolkade vänstern det hela som att den tyska polisen visat sitt rätta fascistiska ansikte. Extremvänstern i Tyskland tog till våld. De blev terroristerna i Rote Armee Fraktion. Många trodde på påståendet om den brutala (väst)tyska statsmakten. Ända tills år 2009 då forskare vid Stasiarkivet i Berlin kunde bevisa att den polisman som skjutit hade varit medlem i SED, östtyska kommunistpartiet, samt även Stasiagent – det vill säga i hemlighet under kodnamnet „Otto Bohl“ ha arbetat som informatör för det kommunistiska DDR. Han hade faktiskt till och med enligt arkivakten erbjudit sig att använda puffran i den så kallade kampen!

Exempel 2: Sydafrika, apartheid, ANC, KGB och Stasi

Inte ens Sydafrika och apartheid visade sig vara enkelt. Visst tyckte de flesta att apartheid var inkrökt och fel, men i dag vet vi att det fanns en större komplexitet för att lösa upp knuten. ANC var med rätta klassad som en terroristorganisation. De hade en militär gren som kallades MK. En av dem som ingick här var Siphiwe Nyanda som under kort tid blev kommunikationsminister efter frigörelsen. Han var en av de 1 500 afrikaner som fått terroristträning av Stasi, varav huvuddelen var från ANC. ANC var kommunistiskt men DDR höll sig undan från sydafrikansk mark. Orsaken var att ANC styrdes av SACP, South African Communist Party, som leddes av Joe Slovo, en man född i Litauen och som av västs underrättelse- och säkerhetstjänster bedömdes vara KGB-överste. Läs mer här.

ANC i Sydafrika var därmed betraktat som sovjetunionens revir.

Lösningen på knuten, att göra Sydafrika till ett fritt land, var alltså inte att ta ställning utan att muren föll och Sovjetunionen brakade samman. Moskvas ledare hade nämligen då fått så fullt upp med annat att lydstat och efter lydstat föll, lydorganisationer försvagades i sin koppling till Moskva eftersom stödet försvann. Sydafrika fick nu skapa sin egen framtid.

Jan Guillou vill att vi ska tro att 1968 var en tid, till skillnad från nu, då det var lätt att ta ställning. Att det var lätt att peka ut vad som var ont och vad som var gott. Men enkelheten beror på vem man är. 1968 var det lika enkelt för en kommunist att dela in världen i ont och gott som det är idag för en IS-terrorist. Det är trosinriktningen som är skillnaden, den absoluta sanningen det gemensamma.

För övrigt anser jag att någon journalist med ryggrad borde be Jan Guillou placera in kommunistdiktaturerna i sin beskrivning av året 1968.

Varför talar du inte om Sovjet, Jan Guillou? Vem var du 1968 i förhållande till Moskva och Jevgenij Gergel? Hade det varit ett så lätt val, det du gjorde?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i ANC, DDR, Jan Guillou, Journalistik, KGB, Stasi, Sverige, Sydafrika. Bokmärk permalänken.