Jan Guillou – vän med Saddam Husseins regim

”Irak var ett av de mest slutna länder för västerländska journalister. Bara vänner till regimen kom in, som Jan Guillou och hans förra hustru arabisten Marina Stagh. De tillbringade åtta månader i Irak, väl omhändertagna av regimen.”

Så skriver journalisten Herman Lindqvist i sina memoarer Mitt i allt (Bonniers 2012). Anledningen till att han tar upp Jan Guillou och Marina Stagh är han själv till sin förvåning fått inresetillstånd i det slutna Irak 1970. Han ska få bevaka den så kallade avspänningen i irakiska Kurdistan. Situationen är som följande: den drygt 30-årige Saddam Hussein har efter en statskupp i praktiken tagit makten, trots att han ”bara” är vicepresident. Med oljepengar hade han nu inlett en ekonomisk och social förnyelse i landet ”som Jan Guillou beskriver så positivt i sin bok”, skriver Herman Lindqvist. Nu ska han själv i alla fall få bevaka den så kallade avspänningen i irakiska delen av av Kurdistan, som Saddam Hussein vill visa upp.

Boken Jan Guillou och Marina Stagh skrev heter Irak – det nya Arabien (PAN förlag 1977). De tillbringade åtta månader i landet. Lindqvist konstaterar att de fick låna en bil (en Fiat står det i boken) som de alltså fritt kunde resa kors och tvär med i landet. 10 000 kilometer ska de ha avverkat. Vistelsen resulterade i en hyllning till diktaturen, delvis finansierad av Författarförbundet.

Herman Lindqvist har uppenbarligen läst Jan Guillous och Marina Staghs bok. Han konstaterar i memoarerna att Irak – det nya Arabien är ”en bok Jan sällan nämner nu för tiden.”

Jag förstår varför, ty att hylla Saddams Husseins diktatur passar sig liksom inte riktigt så här i eftertankens kranka blekhet. Numera är ju Saddam Hussein en otvetydig skurk, även i de vänligaste vänsterkretsar. Men där och då, på 70-talet, var det tydligen annorlunda. Den som läser Irak – det nya Arabien kan av Jan Guillou och Marina Stagh få lära sig att den irakiska regimen vandrar längs en gyllene medelväg mellan Västs och Östblockets system. Målet är tydligen någon slags social rättvisa för Folket. Det styrande Baath-partiets mål om social rättvisa är ungefär som den Socialdemokratiska partiet har i Sverige (oklart här om det finns en ironi ty Guillou utvecklade ju i samband med IB-affären ett inte obekant agg till Palme).

Svenska bibliotek borde ta fram Jan Guillous och Marina Staghs bok från arkivgömmorna, ty det är lärorik och stundtals  underhållande läsning. Jan Guillou och Marina Stagh gör ett studiebesök på Journalisthögskolan i Bagdad under tiden som journalistinstitutet i DDR höll en föreläsningsserie.

”… det var ingen tvekan om att undervisningen var tekniskt kvalificerad och lade stor tonvikt just vid möjligheterna att kompromissa mellan det östeuropeiska officiösa skrivsättet och västerländska modeller”, står det att läsa på sid 223.

Politrukerna från DDR är trevliga ända tills det svenska paret förklarar att de är utsända av Fib Kulturfront (tidningen som publicerade hemligheter om svensk underrättelsetjänst, red anm). Plötsligt åker Guillou och Stagh ut med huvudet före, får vi veta. Motiveringen är att (vänstertidskriften) Fib/K ju var ”fiende till socialism och fred”, förklaras i boken. Själv är min bild, efter att ha tagit del av diverse fd underrättelse- och säkerhetstarkiv från Warszawapakten, att allt Fib/K offentliggjorde om svensk underrättelsetjänst var sådant som de med största intresse kopierade och distribuerade inom organisationerna.

Guillou och Stagh berättar om censur och att man inte får skriva illa om regimens ledare. Journalistiken är i sin linda och har en del att önska, medger de.

”Vad gäller exempelvis kriminaljournalistiken är den redan nu bättre än den svenska”, står det att läsa boken som getts ut 1977.

Orsaken är att irakiska journalister inte ägnar så mycket tid åt våldsbrott utan fokuserat på ”ekonomiska brott och kvalificerade tjänstefel”. Detta har varit så betydelsefullt så att korruptionen alltså helt har utrotats, förklaras bland annat i boken på sid 115 och 224. Varför skriver man inte om våldsbrott då?

”Stöld är ett skamligt brott, därför så få stölder. Mord är, om det begås under vissa förmildrande omständigheter, inte ett skamligt brott utan ofta en tvingande social nödvändighet”, skriver Jan Guillou och Marina Stagh.

Jag noterar att Jan Guillou anno 1977 har mycket initierade beskrivningar av hederskultur. 99 procent av alla omkring 1 500 mord som årligen begås i Irak är sådana som begås under ”särskilda förmildrande omständigheter och därför utdöms i regel bara ett straff på mellan 3 och 5 års fängelse”, står det att läsa. Resterande 1 procent får 20 år eller dödsstraff. Vad är då förmildrande omständigheter?

”Svaret är att nästan alla mord har samband med en sexuell situation eller blodshämnd. Man dödar för familjehederns skull”, skriver Jan Guillou och Marina Stagh.

Värt att notera att den dåvarande riksdagledamoten Nalin Pekgul år 2002, efter mordet på Fadime, anklagade Jan Guillou för att efter 11 september 2001 och terrorattackerna i USA ha ”glömt bort” vad hedersmord är för någonting. Hon hade hittat att han visst kände till hedersmord via en krönika i Aftonbladet 1997. Detta redogörs för här. Hade Nalin Pekgul läst Irak – det nya Arabien hade hon fått en ännu mer initierad beskrivning av det fenomen som Jan Guillou efter 11 september inte längre vill kännas vid.

Något av det mest underhållande i Irak – det nya Arabien är ju besöket på Abu Ghraib, Iraks största fängelse. Guillou/Stagh är imponerande. Här finns knappt några vakter. Alfabetiseringskampanj pågår. Här saknas isoleringsceller, vilket Guillou/Stagh ser som positivt. Visserligen är maskinhallen där fångarna jobbar arbetsmiljömässigt undermåligt.

”Förläggningarna föreföll något trångbodda, men var i gengäld försedda med luftkonditionering, TV och radio. Den som föredrog kunde sova ute på gården”, skriver de.

Fångarna har massor av fritid för bordtennis, basket, boxning och annat. Ja, fångarna har det så bra så att Jan Guillou drar till med jämförelser från sin egen fängelsetid. Han dömdes ju 1974 i hovrätten till 10 månaders fängelse för IB-affären.

”Om man har sett exempelvis det svenska statsfängelset Österåker från insidan är det ingen som helst tvivel om att förhållandena på Abu Ghraib utanför Bagdad är överlägset bättre. Ingen som helst tvivel. Och det är nu knappast så att det går att tillfälligt frisera en jätteanläggning som Abu Ghraib inför ett litet journalistbesök. I all synnerhet inte för en journalist med god egen erfarenhet av fängelse”.

Lite senare får vi veta att den hårda avdelningen på Abu Ghraib ”i vart fall inte var hårdare i yttre avseende än Kumla och Österåker. Tvärtom.”

”Det sammanlagda intrycket är alltså, för att göra en absolut rättvis jämförelse, att förhållandena på Abu Ghraib var bättre än de är på svenska fängelser. Ändå är det Irak som i världen framstår som en av de värsta fängelseregimerna som finns och Sverige som framstår som det humanaste fångvårdslandet i världen. Detta är fullkomligt absurt”, skriver Jan Guillou/Stagh.

Paret föreslår faktiskt i sin bok att svensk kriminalvård borde göra studiebesök på irakiska fängelser – för att lära sig något!

Många saker är så positiva. Irak är på väg mot industrialisering. Visst kan ”politiska och ekonomiska komplikationer” försena saker och ting men på 80-talet bör utvecklingen bedömas med precision, fastställs det.

”Det skulle förvåna oss om utvecklingen inte går så att Irak före år 2000 har börjat passera europeiska länder i levnadsstandard”, skriver de tvärsäkert.

Nåja. Det kom ett anfall mot Iran emellan. Redan i september 1980. Och en invasion av Kuwait. Och… Say no more. Är det detta som gör att Jan Guillou sällan nämner den här boken? Håll i er. Det finns mer. Jan Guillou och Marina Stagh ser mer av den positiva utvecklingen i Irak.

Det gäller att läsa boken väl och lägga ihop information från både här och där. Jan Guillou och Marina Stagh får betala hyran själv, men får en Fiat så att de kan resa fritt själva. De får besöka allt möjligt, även militäranläggningar och Iraks största fängelse som nämnts ovan. Det låter ju bra, men på sid 117 hittar jag att de i princip alltid har en medhavd tjänsteman från informationsministeriet varpå intervjuerna blir mera ”officiella” till sin prägel. De känner inga irakier, för västerlänningar ses som fiender och den som har kontakt med dem kan stämplas av säkerhetstjänsten (sid 114).

Jag har själv aldrig fått någon bild av att Jan Guillou kan arabiska i nämnvärd omfattning. Deras kontakter är begränsade i det irakiska samhället. Säkerhetstjänsten är överallt. Hur de ändå kan veta att korruptionen är puts väck blir för mig ett mysterium.

Vid besöket på Iraks största fängelse Abu Ghraib får vi på ett ställe veta att de tas emot ”med den högtidlighet som omgav oss i egenskap av den första journalistdelegation som någonsin besökt Abu Ghraib” (sid 248). Vi får veta att svenskarna får fotografera fritt och prata med alla de vill. Bland bordtennisbord och luftkonditionering bara vet de att ”de sedvanliga skräckskildringarna” av de irakiska fängelsena är en ”myt” (sid 250). Här kan man absolut inte ha friserat situationen inför deras besök, kan jag läsa.

Det låter ju bra. Om man inte korsläser boken. På ett ställe får jag veta att det tog fyra veckor från begäran till att besöket genomfördes. På sidan 118 får jag vidden av högtidligheten vid besöket på Abu Ghraib:

”när man besöker ett irakiskt fängelse som ‘delegation’, dvs. med en brigadgeneral, två överstar och fyra majorer och en hel svärm lägre officerare i sällskap två meter bakom en själv så inbjuder situationen inte precis till att ställa kontroversiella frågor till fångarna”, står det att läsa.

Å ena sidan ges en bild av journalistisk frihet att kunna resa fritt i landet. Fängelserna är bättre än i Sverige. Kriminaljournalistiken likaså. Å andra sidan får jag inte intrycket av några kontakter med befolkningen på grund av stor övervakning. En politruk är med på i princip alla intervjuer. När de besöker Abu Ghraib är det flera veckor efter begäran och den medhavda kortegen av politruker når ofantliga proportioner. För en normalt funtad journalist borde alla varningssignaler om risk för Potemkinkulisser blinka rött.

Det bör också påpekas att det i Mats Ekmans bok ”På uppdrag från Bagdad – Saddam Husseins underrättelsetjänst på svensk mark” (Sekel bokförlag 2012) framgår att irakiska ambassaden gjorde stödköp av Jan Guillous och Marina Staghs bok.

Enligt Mats Ekman ska förstesekreteraren på irakiska ambassaden i Stockholm, Basil Taka, ha skrivit ut en check på 42 000 kronor till Jan Guillou för betalning av 600 exemplar av ovannämnda bok, vilket är lite över 200 000 kronor i dagens penningvärde. Det är inte lite pengar.

Inom den egna yrkeskåren har Jan Guillou förbluffande nog ofta hyllats. För hans grävande förmåga. För hans avslöjande av IB (som egentligen var tjallaren Håkan Isacsons verk, tre fick fängelse, inklusive Guillou, för spioneri). Ja, Guillou blev ju till och med ordförande för Publicistklubben i Stockholm i början på 2000-talet. Hur i hela fridens namn har så många svenska journalister kunnat se Jan Guillou som en journalist att se upp till? Fler än Herman Lindqvist borde ha läst Irak – det nya Arabien. Funderat över analyserna och ordvalen. Samt inte minst funderat över det där stödköpet från irakiska ambassaden.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Irak, Jan Guillou, Journalistik. Bokmärk permalänken.