Tänk om TS-gate var som en spionroman

Det är så mycket som är konstigt i TS-gate (Skandalen i Transportstyrelsen) Så många frågor man kan ställa sig. Vad hände så att säga – egentligen? Vad är det vi inte har fått reda på? Vad är det vi aldrig kommer att få reda på? Hur stor skada har Sverige åsamkats – egentligen? Hur uppfattar våra samarbetsländers säkerhetsorganisationer oss efter det här – egentligen?

Problemet är att vi aldrig kommer att få svar på de här frågorna. När jag satt och tänkte på det här fick jag plötsligt en idé. Tänk om det här är som en spionroman. Tänk om det här inte bara är värre än vad vi tror – utan att vi till och med blivit snuvade på en rafflande story. Tänk om TS-gate är mer spännande än vad många tror…

Häng med. Intrigen skulle se ut ungefär så här:

Två äldre män och en yngre man sitter och pratar i ett hus i centrala Moskva. De talar ryska, men de två äldre tycks vara mycket språkbegåvade. Under samtalet använder de sig av engelska och svenska ord med perfekt uttal.
– Minns du 1963? säger en av de äldre till sin jämnårige kollega.
– Minns du 1973? blir svaret.
– Ja det var också riktigt lyckat.
– Vadå? säger den yngre.
– Vilket?
– Vad hände -63 och -73?
En av de äldre lutar sig fram med ett leende.
– 1963 var britternas Profumoaffär.
– Jaså den. 1973 då?
– Det var en affär i Sverige. Den kallades IB-affären.
– Var vi inblandade?
Den äldre ler.

Hela kalla kriget var ju en tid då vi kunde använda oss av journalister och journalistik på ett väldigt enkelt sätt. Vänner och nyttiga idioter. Det var tider det.

– Poff, säger hans kollega. Minns du hur svensk underrättelsetjänsts hemliga avdelning fullkomligt förlamades. Det undergrävde förtroendet i Nato-alliansen. Precis så som vi fixade till det i Profumoaffären.
– Lord Denning som utredde affären var inte dum. Han fattade vår nya taktik.
Den yngre reser sig och hämtar en bok i bokhyllan. Han bläddrar fram en av de första sidorna. Han börjar läsa högt.

Man har antytt för mig att Ivanov företrädde en ny rysk taktikteknik, som gick ut på att med hjälp av allehanda skumma medel söka splittra det brittiska väldet och Förenta Staterna.

Om t ex ministrar eller annat folk i hög grad skulle komprometteras eller utsättas för farlig ryktesspridning, skulle detta måhända medverka till att USA:s förtroende till vårt lands integritet och pålitlighet minskades. Därför skulle en man som kapten Ivanov ta alla chanser att bli bekant med ministrar och andra prominenta personer, inte så mycket för att på den vägen få fram värdefulla upplysningar, ehuru sådana givetvis skulle betraktas som viktiga biprodukter av hans arbete, utan fastmer för att söka undergräva förtroendet för dessa personer.

Om detta var kapten Ivanovs – med Stephen Ward som verktyg – mål, så nådde han det tyvärr alltför lätt.

Christine Keeler.

Den yngre tittar upp från boken.
– Var det så vi hade tänkt? undrade han.
– Klockrent, svarar den ene av de äldre.
– Keeler hade inte kunnat få ur Profumo någonting av värde, säger de andre. Hon var ju ett våp. Nästan ett barn. Ivanov behövde inte ens ligga med henne. Han bara umgicks väldigt mycket med henne. Middagar. Bilfärder. Han var vänlig och skapade en förtrolig relation. Det och Profumos lögner var tillräckligt för att smutsa ner den brittiska regeringen. Vi nådde vårt syfte.
– Den där affären i Sverige då? Var det samma sak?
– Den låg på ett annat plan men i grunden hade vi samma målsättning. Vi ogillade Sveriges nära och hemliga samarbete med Natoalliansen. Vi behövde slå hål på det.
Den äldre mannen tänder en cigarett. Sen fortsätter han.

Tänk att en liten tidskrift kunde ställa till så mycket. Med hjälp av en alkoholiserad sparkad agent samlade de så kallade journalisterna in uppgifter om en ytterst hemlig avdelning inom underrättelsetjänsten. Sedan publicerade de all personal med namn och bild. Allt från sekreterare till höga chefer hängdes ut med svenska personnummer, vilket bilmärke de hade, registreringsnummer, årsinkomst, bostadsadress. Ja rubbet offentliggjordes via media.

Intresset för fordonsregister inget nytt under solen. 1973 publicerade Fib/K underrättelseanställdas bilmärken och regnummer. Till och med sekreterares bilar hängdes ut.

– Deras kartläggning av täckbolag och deras inbördes koppling användes senare av flera av våra underrättelse- och säkerhetstjänster i utbildningssyfte, fyllde den andre äldre mannen i.
– Sedan skyllde journalisterna på att de var tvungna att offentliggöra så mycket detaljerad information för annars skulle ingen ha trott dem. Tryckfrihet och sånt skit som de hyllar så mycket i Väst. De tre fick krypa in i fängelse, men det blev ganska kort tid.
– Varför då? undrade den yngre.
– Nu kommer vi till det roliga, säger den rökande äldre mannen. Här har du ett intressant dilemma för de västliga demokratierna. Deras rättegångar är ju offentliga, så deras överbefälhavare kunde ju inte säga hur mycket skada som egentligen åsamkats. Fortfarande än i dag, fyrtio år efteråt, är detta en väl förborgad hemlighet.
Hans kollega skrockar och tar sedan till orda.
– Vi kunde bara tacka för insatsen. Svensk underrättelsetjänst förlamades under lång tid. Nato drog åt sig öronen. Svenskarna var tvungna att omorganisera och nyanställa och vi lyckades avslöja och gripa två agenter som var i Sovjet när det hände. Varken den svenska regeringen eller Nato kunde protestera eftersom Sverige ju officiellt var alliansfritt.
– Vad hände med dem?
– En dog i fängelse, men den andre utlämnades vid en hemlig utväxling i slutet på 80-talet.
De tre satt tysta en stund. Cigaretter tänds.
– Skulle man kunna göra om den där Profumo-strategin en gång till? Eller den där svenska varianten? frågar den yngre.
– Går och går, säger en av de äldre. Den där med journalister tror jag är svår.
– För att våra nyttiga idioter fick fängelse? säger den yngre.

Nä, det är en annan verklighet idag. Förr i tiden kunde allt döljas på ett annat sätt. Lön i brunt kuvert. Många agenter reste med sina egna namn. Alla underrättelseofficerare och annan personal låg ju helt öppna i den svenska folkbokföringen. Svårigheten var ju att knäcka vilka de var och det fick vi ju fantastisk hjälp med.

Namn, bild, bostadsadress, årsinkomst, bilmärke, regnummer. Fib/K 1973

– Och nu då?
– Sverige är stolta över sin öppenhet, men den är fläckvis öppen. Det mest skyddsvärda håller de tätt med.
– Inte statsledningens sjukjournaler. Där är vi helt uppdaterade, säger den äldre kollegan.
– Ja, det var ju intressant läsning. Men nu tänker jag inte på Stockholms läns landstings bristande IT-skydd utan på något helt annat. Staten har täppt till rejält med något som kallas kvalificerade skyddsidentiteter och det irriterar mig. Det skulle vara mumma att knäcka några av deras fältagenter, få identiteterna på deras piloter samt inte minst att punktera kontraspionaget och underrättelsetjänsten.
– Ja Andersson är ju inte Andersson längre. De dubbla identiteterna är en nöt att knäcka.
– Men vänta! Jag kom på något, utropar en av de äldre.
Ivrigt reser han sig upp och börjar gå runt i rummet.
– Vadå?
– Körkorten.
– Körkorten?
– Ja, svenskar vi är intresserade av har säkert körkort. Någon måste ju utfärda dem. Det måste finnas en särskild rutin för de falska identiteterna inom flera svenska myndigheter. Genom att komma åt databasen för körkorten…
– Du är inte klok. Hur fan ska vi komma åt hela databasen?
– Genom idioter.
– Idioter?
– Ja, rätt personer behöver bara driva en idé. En fantastisk idé om hur man kan spara väldigt mycket pengar. Hundratals miljoner. Svenskarna är så tekniktroende, men säkerhetsmässigt är de undermåliga. Det står ju till och med i Säpos årsredovisning och ingen reagerar för det.
– Hur hade du tänkt?
– Outsourcing. Nån jävla idiot måste driva frågan om att det är lösningen på en massa problem. Privata företag klarar teknikutvecklingen bättre. Myndigheten kommer att spara pengar. Någon tar fram ett undermåligt förfrågningsunderlag där man råkat glömma bort kraven kring det skyddsvärda. Eventuella kritiker tystas genom att man kallar dem bakåtsträvare. Se till att man har lite ruljans på chefsposterna så undermineras många kritiker. Ingen hand ska veta vad den andre gör.
– Du är inte klok, skrattar hans äldre kollega.
– Det här kan gå. Det gäller bara att ingen förstår konsekvenserna förrän vinnaren av upphandlingen är utsedd. Tänk vilka skadestånd det kan bli om man efter att upphandlingen är klar frångår hela förfrågningsunderlaget. Det är sådana små saker som kan få makthavarna att dra öronen åt sig. Försöka sopa allt under mattan. Riggar vi bara det här på ett bra sätt och hittar våra nyckelpersoner kommer allt att fixa sig. Det blir som ett självspelande piano.
– Så målet kommer inte att vara att komma åt informationen? säger den yngre.
– Det kan bli en biprodukt, precis så som lord Denning konstaterade 1963. Nej, målet är att underminera förtroendet mellan Natoalliansen och Sverige. Ett ytterligare närmande vill vi ju undvika.
(C) Lena Breitner

_________________________

Naturligtvis är ju allt det här hittepå. Eller ett tankeexperiment, som Jan Guillou brukar kalla det. Förutom citatet i Lord Dennings rapport, för det är korrekt. Förutom det där med alla personnummer och bilnummer, för de publicerades ju faktiskt i Fib/K 1973 med motiveringen att offentligheten behövdes för att annars skulle ingen tro dem. Förutom det där att Håkan Isacson var alkoholiserad, för det är ingen hemlighet. Men allt annat är hittepå, för vi vet ju faktiskt inte om några fältagenter greps och/eller miste livet till följd av IB-avslöjandet, precis så som vi faktiskt inte vet om något liknande skulle ha hänt i samband med TS-gate (även om det finns spekulationer). Visst är det intressant att vi fyrtio år efter IB-avslöjandet faktiskt inte alls har en klar bild av IB-avslöjandet. Det största som hänt sedan 1974 är ju att Jan Guillou gav oss ännu mer frågetecken år 2009 när han berättade att han jobbat som hemlig agent för KGB, med tillägget att han avslutade det hela 1972 när han började jobba med IB-avslöjandet för Fib/Kulturfront. Någon faktakontroll med KGB och dess efterföljare låter sig inte göras.

Tankeexperimentet är en liten lärdom för att förstå att vi nog aldrig riktigt kommer att förstå vad TS-gate egentligen var. Fullt ut alltså. Det kanske är spännande som en spionroman. Eller så är hela affären enbart pinsam och självförvållad. Eller så är det något mittemellan. Vilken version föredrar du?

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Fiction. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Tänk om TS-gate var som en spionroman

  1. Den 30 Maj 2017 publicerar DN Mattias Carlsson en artikel som bekräftar avslöjandet av en skyddsagent tillsammans med den trista storyn om hur ”ryssen” med hjälp av registren från TrpS plockade hem hustru och barn och gav herr Andrey Balyaev enkel men mycket långdragen smärtsam enkelbiljett via först ett års specialbehandling och sedan 12 år genom helvetet hela tiden matad med hur illa hans hustru och barn har det. För detta och x antal fler fall fick Maria Ågren 70.000:- i böter av sin >miljon bara i årslön…..Hon var tillsatt av Anna Johansson som tystade hennes protester, sade till Ygeman att han skulle hålla käften, hon hade allt under kontroll och Hultqvist hotade hon när han drog igen och isolerade hela försvarets informationsflöde. Hon tutade i Löfven att hon hade allt under kontroll. De som inte trodde henne var Hultqvist och Ygeman men Löfven bad dessa lämna Johansson ifred. Allt detta startade dock med Reinfedt som såg till att altt lämnades ut vilket SÄK varnade t.o.m. öppet för april 2014 men Reinfeldt körde på !
    Rannsakan av Reinfeldt och Johansson är det som borde ske.
    Flera vet men priset för att fälla en rå elitist-feminist ensam är för stort för Löfven dörför tar Ygeman på sig offerkoftan. Frågan är vilka som dirigerat mer än Reinfeldt och Johansson….

    • dolf skriver:

      Förlåt, men hur är det kopplat till Transportstyrelsen? Han var ju en rysk underrättelseofficer som arbetade i sverige, inte en svensk underrättelseofficer som arbeta i Ryssland. Menar du att han skulle ha varit en svensk agent? Och även om han vore det, skulle han då ha funnits med i Transportstyrelsens register? Han var ju inte svensk medborgare utan, om jag förstår det rätt, en rysk som var stationerad här med en diplomattjänst, så varför skulle han finnas i Transportstyrelsens register?

    • Lena Breitner skriver:

      Jag är inte heller riktigt med. Däremot har jag noterat att Lars Wilderäng på twitter menat att en trolig KSI-agent sitter gripen. Detta kan läsas här https://twitter.com/Cornubot/status/889019393119838208
      Hälsar
      Lena

  2. dolf skriver:

    Jag tror nog att den är pinsam och självförvållad. Därmed inte sagt att det inte finns djup av smuts att loda, och man skulle säkerligen kunna tota ihop en roman även av de långtgående tänkbara konsekvenserna.

Kommentarsfältet är stängt.