Adeln var inte alls så nazistisk som många trott – tvärtom

Det har länge funnits ett understatement i Danmark, men också i Sverige, om att adeln och godsägarna var bruna i kanterna under andra världskriget. Sedan länge har jag ifrågasatt denna bild ty ständigt stöter jag på indikationer om det motsatta – att adeln var djupt involverade på den andra sidan.

Jag tänker till exempel på C-byråns Helmuth Ternberg, vars familj umgicks med Olof Palmes familj. Det gemensamma mellan familjerna var att mammorna var balttyskar i exil och så kallat fint folk. Teddy Ternbergs mamma var född Limberg på godset Marienhof i Livland, pappan var svensk militär. Teddy Ternberg var en komplex man med många kvinnliga förbindelser, dock ej alltid sexuella. Däremot är det ett faktum att han på pappret från krigets början och fram till sin död 1971 var gift med en exilbaltisk flykting som från 1942 var anställd i Stockholm hos OSS, föregångaren till CIA. Det är också ett faktum att Teddy Ternberg under kriget och efterkrigstiden under många år kilade stadigt med ryttmästare Ridderstads hustru, född Pauli, som var mycket förmögen. Hon hjälpte honom ibland med pengar.

I Sverige har extremvänstern ständigt framhävt människor i den svenska militära underrättelsetjänsten eller i föregångaren till Säpo, Allmänna säkerhetstjänsten, som ”bruna i kanterna”. Det är ganska typiskt att om t ex Ternberg, som återfanns i C-byrån, T-kontoret och efterföljaren IB, säga att han var ”utpräglat tyskvänlig” vilket naturligtvis ska utläsas att han varit brun i kanterna. 

Själv ser jag att det är den militära bakgrunden och språkkunskaper som ger honom hans specialområden: han talar ryska och tyska flytande. Han skickas ständigt till Baltikum och till Tyskland. Det är för att han reser till Tyskland som vänstern pekar ut honom som ”tyskvänlig”. Aldrig hör jag vänstern påpeka att det var Ternberg som rekryterade motståndskvinnan Erika Schwarze (Erika Wendt), sekreterare vid tyska Abwehr i Stockholm, och som med risk för sitt liv rapporterar om Nazityskland till svenskarna.

Ternberg var en charmerande person som kunde få vem som helst att utföra uppdrag för honom. Han var således en skicklig underrättelseman som rörde sig bland såväl vänner som fiender. Ungefär som en underrättelseman ska göra.

När Ternberg bodde i Stockholm under kriget höll han till i en villa på Lidingö som tillhörde C-byrån. Under ockupationsåren blev villan en fristad för ledande motståndsmän och -kvinnor. En av dem som kom att bo i villan var danska Jutta Graae, som jobbade på underrättelsetjänsten vid danska ambassaden i Stockholm 1943-44. Hennes täcknamn var Storhertuginden (Storhertiginnan). Jutta pep över till London 1944 och rekryterades till brittiska SOE, Churchills motståndsrörelse som ska utläsas Special Operations Executive.

Efter andra världskriget gifte sig Jutta Graae med godsägare Flemming Juncker, ägare till Overgaard som är ett av Danmarks största gods. Flemming Juncker var en av danskarnas största motståndsmän och bara hans många täcknamn indikerar att han hade många strängar på sin lyra. Elefanten, Mandarinen och Lillefar är tre av dem. 

Godsägaren flydde till London via Sverige och kom att bli en av ledarna för SOE i slutet av kriget. Om just detta ska jag komma tillbaka till.

I boken Kodnamn Onkel av och om Erika Schwarze hittar jag en bild på en grupp människor. Bildtexten lyder:

”Ledningarna för de danska, norska och svenska underrättelsetjänsterna fortsatte att träffas efter kriget. Här i slutet på 40-talet på Hellmuth Ternbergs Bodalen på Fångö i Gryts skärgård”.

En av dem som finns på bild är godsägarinnan och fd SOE-agenten Jutta Graae!

Vid ett par tillfällen har jag träffat Jørgen Kiehler, en av de främsta överlevande motståndsmännen som jobbade för Holger Danske. Han levde när 70-årsfirandet av befrielsen firades och jag fick se statsminister respektfullt hälsa på honom. Denne Dannebrogdsridddare av 1:a graden bör kanske nämnas vid sitt fulla namn: Jørgen von Führen Kieler.

Där på Ryvangen på 70-årsjubileet 2015 närvarade drottning Margrethe, statsministern och veteraner i rullstolar och med rollatorer. Plötsligt fick jag se ett bekant ansikte. Lite upphöjd i folkmassan satt Kjeld Hillingsø och kommenterade live i dansk tv.

Kjeld Hillingsø är pensionerad generallöjtnant, har varit rådgivare åt flera regeringar och varit toppchef inom Nato. Han kommenterar ofta i media. 2013 skrev jag om honom då en hemlig vapensamling donerats anonymt till Frihedsmuseet. Vapensamlingen troddes komma från Stay Behind, även det något som vänstern ofta vill klassa som ”brunt i kanterna”.

Kjeld Hillingsø berättade 2013 att han gärna velat gå med i Stay Behind, men att han inte fick. Orsaken var att flera i hans familj var känt motståndsfolk. Hillingsøs far hade varit chef inom militærgruppe i Århus.

Svärfadern var ingen annan än godsägaren på Juelsbergs slott utanför Nyborg, Gregers Juel af Hverringe til Juelsberg, tillika kammarherre vid danska hovet. I danska motståndsarkiv är Gregers Juel klassad som militærgruppe samt att han ”betalte penge til efterretningstjenesten”, vilket betyder finansierat motståndsrörelsen.

Värt att notera på skvallerfronten är att Kjeld Hillingsøs fru Birgitta är bästa väninna med drottning Margerethe och att deras dotter Ellen inte bara är skådespelare från Mifune, Broen och Anna Pihl, utan även kompis med danska kronprinsparet. I Danmark tycks adel+hovet+hemliga tjänster gå hand i hand.

2012 kom filmen Hvidsten Gruppen, som handlar om en motståndsgrupp på Jylland ledd av krogägaren på anrika Hvidsten kro, Marius Fiil.

Hvidstengruppen spelar en historiskt viktig roll under ockupationsåren. I princip alla i gruppen greps 1944. När det blivit känt att åtta av männen avrättats på Ryvangen den 29 juni 1944 utbröt det generalstrejk kallad Folkestrejken. Omkring 100 människor satte livet till. Strejkerna avblåstes när ockupationsmakten via Werner Best drog bort Schalburgskorpset (dansk nazistisk frikår och därmed landsförrädare) från gatorna.

Om man kollar på Wiki så ser man att Hvidstengruppen består av en krogägare, en veterinär, en mekaniker, servitriser (krogägarens döttrar) samt inte minst en chaufför. Inget fint folk direkt. Men om ni ser filmen får ni se att krogägaren Marius Fiil rekryteras av en godsägare, nämligen Flemming Juncker som jag precis berättat om!

Det är Flemming Juncker som rekryterar Marius Fiil för att starta en motståndsgrupp som ska ta emot vapenleveranser och motståndsmän som britterna ska släppa över Flemming Junckers enorma ägor. Flemming Juncker säger att han inte vill vara med i motståndsgruppen. Han kan inte. Men på hans mark får de vara.

Nu skulle man ju kunna tro att godsägaren var en feging som inte själv vågade vara med. Sanningen är en annan. Godsägaren har för många strängar på sin lyra. Han ledde nämligen motståndsarbetet på Jylland och ville inte ha fingrarna i fler syltburkar. Godsägaren flyr till Sverige och klarar därmed livhanken i samband att Hvidstengruppen arresteras. Det är därför godsägaren hamnar i London och fortsätter leda motståndsarbetet för SOE därifrån.

I DVD:ns tillhörande dokumentär får vi se min favorit, Jørgen von Führen Kieler, som nyss nämnts. Kieler har 1944 precis skjutits i halsen och sitter nu fängslad på samma plats som Hvidstengruppen. Kieler tror att även han ska avrättas, men så sker inte. Han menar att det är folkestrejken som gör att tyskarna inte vågar. Istället skickas han till ett koncentrationsläger. 

Adeln och godsägarna är ett stående inslag i den danska motståndsrörelsen. Att just godsägarna var viktiga för motståndsrörelsen borde ju vara klart som korvspad för alla som tänker efter.

En viktigt arbete för danska motståndsrörelsen var att ta emot vapen och förnödenheter från britterna. Hemliga agenter, tränade av SOE, skickades till sina hemländer för att stötta motståndskampen.

I princip allt kom från luften och för att leveranserna skulle bli så säkra som möjligt behövdes stora markområden att landa på. Godsägarna fick en självklar roll i detta arbete. Många av godsägarna var dessutom militärer. Deras anställda hade ofta jobbat i generationer hos dem och var så att säga att lita på.

Nu kanske ni tycker att jag bara har hittat enstaka exempel för en teori. Det är lätt att hitta adliga danska nazister eller adel som villigt ställde upp som värdar för nazistiska sommarläger eller för andra nazistiska fina besök. Länsgrevarna Heinrich Carl Schimmelmann och Fredrik Marcus Knuth eller Jørgen Sehestedt Broholm är tre exempel.

Samtidigt kan man hitta motsatsen. Jag har nämnt Gregers Juel af Hverringe til Juelsberg som en viktig motståndsman. Godsägarinnan Monica Wichfeld blev den första dödsdömda kvinnliga motståndskvinnan i Danmark. Hon tillhörde Fritt Danmark och SOE, benådades och skickades till tukthus i Tyskland där hon dog en kort tid senare. Monica Wichfeld var född in i den brittiska högadeln. Hennes man var godsägare och även han motståndsman. Dottern Varinka var motståndskvinna och tillhörde SOE.

En annan greve som var motståndsman hette Lennart Ahlefeldt-Laurvig-Lehn och avrättades på Ryvangen 28 mars 1945.

Var kommer då bilden av adeln och godsägarna med de bruna kanterna ifrån? I danska Weekendavisen kan jag läsa om ny forskning som ställt gamla nidbilder på ända. Det var den kommunistiska illegala pressen som flitigt spred satirer över adliga nazister. En roman som tydligen ”alla” danskar sedan början av 60-talet läst i gymnasieskolan är Frydenholm av författaren och kommunisten Hans Scherfig. I boken återges bilden av den danska bruna adeln under ockupationen.

Även i Sverige har bilden av den bruna adeln och de tyskvänliga besuttna spridits – av vänstern och via klichéer i filmer. Nu finns så vitt jag vet ej någon bra statistik över Sverige, men i Danmark har alltså två forskare gått till botten med frågan. Hur var det nu – egentligen? Historikerna vid Syddansk universitet Maria Groth Rasmussen och René Ask Rasmussen har gått igenom medlemslistorna i danska nazistpartiet DNSAP och motståndsdatabasen (där det i dag haft tillgång till ca 61 000 av de 91 000 namn på motståndsmän och -kvinnor som finns i databasen). De har kommit fram till följande resultat:

3,6 procent av den danska manliga adeln var medlemmar i danska nazistpartiet DNSAP. Motsvarande siffra för den manliga danska befolkningen är 1,33 procent.

Det som sticker ut är den manliga danska adeln som var med i motståndsrörelsen. Här har vi 14 procent. Snittet för hela befolkningen (män+kvinnor) är sex procent.

Nu var ju många adliga varken grevar eller hade gods. Kiehler som jag redan nämnt var läkarson och studerade själv till läkare.

De två forskarna valde att ta bort mängder av adlelsnamn ur sin statistik och behöll bara de som innehade adelstitlar, ägde ett gods eller slott eller var tätt knutna till det danska hovet. Då blev siffran ännu högre. Här var 19 procent av de manliga adelsmännen medlemmar i motståndsrörelsen!

Detta leder till den intressanta slutsatsen att två grupper dominerar den danska motståndsrörelsen. Det ena var kommunisterna. Det andra var adeln och i synnerhet de som hade stora egendomar och fina titlar.

Medan resten av motståndsrörelsen bestod av enstaka individer präglades såväl motståndskommunisterna som motståndsadeln av deras släktband. Hos kommunisterna var ofta hela familjen med i motståndsrörelsen. För de finaste ur adeln gick rekryteringen via deras ingifta nätverk. De visste så att säga vem de kunde lita på och vem som inte gick att lita på.

Många svenskar betraktar nog den danska motståndsrörelsen som homogen. Men de två dominerande grupperna i de olika motståndsrörelserna var verkligen inte eniga. Kommunisterna höll första ockupationsåret även på Nazityskland, dels då nationalsocialismen faktisk också är en socialistisk rörelse, dels då Hitler hade en pakt med Stalin. Först sommaren 1941 när Tyskland anföll Sovjet vände sympatierna till avsky bland de danska kommunisterna. Som bekant står ju kommunisterna också ideologiskt i motsatt förhållande till adel, godsägare och kapitalet.

De två grupperna samarbetade under ockupationen. Bland annat levererades vapen som landat på godsägarnas marker till BOPA, de borgerliga partisanerna grundade av kommunister och spanienfrivilliga. Men militärerna och godsägaradeln höll också koll på kommunisterna. Det första man gjorde vid befrielsen var att så snabbt som möjligt avväpna kommunisterna, eftersom de sågs som en fara för demokratin om de hade vapen i sina händer.

Kampen om det historiska arvet efter andra världskriget pågår fortfarande. Tänk på det när du ser en svensk skildring från andra världskriget där adeln eller kapitalet visas upp med bruna i kanterna. Det är en medveten propagandabild som ges och som nu gradvis håller på att luckras upp.

Författarinnan Lise Nørgaard, som precis fyllt 100 år, ger en verklighetstrogen bild av Danmark under ockupation i succéserien Matador. De flesta i Korsbaek är inte alls med i vare sig det ena eller andra. Bankdirektörens fru har dock en bror som är nazist och en syster som är motståndskvinna. Själv kör hon en judisk man till en flyktingbåt. Stadens läkare är med i motståndsrörelsen, liksom en uppkomling till bankdirektör. Grishandlaren och hans hustru gömmer flyktingar, oavsett politisk färg. De flesta som är med i motståndsrörelsen är ogifta och har inga barn. Någon blir dödad av nazisterna i en skottlossning. Och så har vi då godsägaren, baron Carl von Rydtger som på sina stora ägor gömmer både motståndsmän och vapen. Precis så som det var i verkligheten.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Allmänna säkerhetstjänsten, andra väldskriget, Danmark, Sverige. Bokmärk permalänken.