GW-effekten på dagens terrorismbevakning – men mindre begåvat om Akilov

Har Leif GW Persson haft en påverkan på dagens svenska mediebevakning av våldsbejakande islamism och terrorism? Jag är fullständigt övertygad om detta.

Nu kanske ni skrattar. GW är väl varken islamistexpert eller terroristexpert? Det där uttalandet i går i Expressen var ju inte så begåvat. Den om att åtalet mot Rakhmat Akilov borde vara klart till sommaren visar att GW borde läsa sin första terror-fup och göra lite research på ämnet.

(fup=förundersökningsprotokoll)

Om åklagaren bara vill åtala Akilov för mord borde detta kunna vara kirrat innan vi reser majstången, men nu är det ju terrorbrott genom mord som är misstankegraden och detta komplicerar tillvaron.

Jag är övertygad om att Akilov kan dömas tekniskt sett för mord på nolltid. Vi vet att han har fått aceton på sig och blött i lastbilen, lämnat blodspår efter sig under flykten samt fastnat på kamerabilder. Han har chattat före och efter dådet om vad han gjort, vilket betyder att hans mobil har talat med diverse master före och efter attentatet. Han är tekniskt positionerad på platsen för brottet och han har tidigt haft insikter om detaljer. Har han blåst lite dna i alkolåset innan han började köra så är ju åtalet som en snitslad bana.

Akilovs erkännande framstår ur detta perspektiv nästan som en bisak, vilket väl är ungefär vad som står skrivet med stora bokstäver på i princip varje presskonferens.

Men nu är ju åklagarens mål åtal för terrorismbrott genom mord, och det är en annan och mer komplex sak att bevisa.

Det räcker alltså inte att debattörer på vänsterkanten skrikit sig hesa om att Peter Mangs borde dömts för terroristbrott. Minns ni upprördheten efter meddelandet om att Anton Lundin Petterssons dåd i Trollhättan inte var ett terrorbrott? Definitionen för terrorismbrott måste vara såväl uppfylld som bevisad.

I förra veckan avslutades en terroristrättegång i Malmö. Fupen om över 2 000 sidor visade vilken mängd experter som måste ha varit indragna i arbetet. Enskilda ord och uttryck på arabiska i chattkonversationer förklarades. Baserat på detta måste man inse att Akilov-utredningen måste gå i samma spår. Tekniker ska se till att kommunikation kan sammanställas till utredningen. Allt från språkvetare på uzbekiska uttryck till centralasiatiska terroristexperter ska sedan bidra till en analys som ska ge svaret om åklagare kan åtala för terrorism. Detta jobb är alltså inte klart till innevarande midsommar.

Nu har jag alltså sågat GW och ändå håller jag fast vid att han påverkat medias terrorismbevakning. Hur kan detta komma sig? För det första ska ni betänka att Veckans Brott de senaste åren fört in terrorism, terrorismbekämpning och våldsbejakande islamism som en naturlig del av deras kriminalbevakning.

I mitt förra inlägg ”Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik” visade jag några exempel på hur enskilda aktörer på vänsterkanten via kulturredaktioner, tyckarspalter samt svenska universitet och högskolor försökt att kapa ämnena våldsbejakande islamism, terrorism men även hederskultur. Enskilda forskare, debattörer och journalister som har fört fram alternativa bedömningar och tolkningar har råkat ut för diverse personangrepp och svartmålningar, vilket t ex Rosengårdsrapporten 2009 är ett bra exempel på. Metodiken att misskreditera en person som inte ideologiskt sett står på samma sida samt att urskulda terrorister och förminska deras gärningar existerade redan under kalla kriget

Det ideologiska rastret i svensk medierapportering kring våldsbejakande islamism har varit massivt sedan 11 september 2001 men sedan 2010 har det gradvis tunnats ut. GW och Veckans Brott har inte varit en obetydlig påverkansfaktor. 

I mitt förra inlägg tog jag upp två viktiga saker vad gäller mediebevakningen. Självmordsbombningen på Bryggargatan i december 2010 blev ett redaktionellt uppvaknande. Men lägg till en viktig sak. I januari 2011 sände Medierna i P1 ett någon för svensk media förnedrande inslag.

Jyllands Postens utrikeskorre hade nämligen i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan i december 2010. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier, bland annat bloggaren Per Gudmundson.

Vad som hände var att flera svenska redaktioner byggde upp en islamistisk terrorristkompetens efter detta. Hur var det då med Veckans Brott? Några kreativa sökningar i Svensk Mediedatabas med kombinationer som GW+terror eller GW+terrorism eller för all del Veckans brott+terrorism ger följande historik:

Veckans Brott startade i oktober 2010. Första gången terrorism var på tapeten enligt programtablån var 2 november 2011 då man tog upp det historiska fallet med kapardramat på Bulltofta 1972.

Jag noterar att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds på Bryggargatan den 11 december 2010, alltså två månader efter att Veckans Brott startat. Terrorism är inte på programtablån veckan efter. Dådet på Bryggargatan tar ett år innan det kommer upp i tablån för Veckans Brott.

”Camilla Kvartoft har återvänt till brottsplatsen tillsammans med Anders Thornberg, biträdande chef vid Säkerhetspolisen som för första gången berättar hela historien om händelserna på Bryggargatan och Olof Palmes gata”, står det i programtablån för den 13 december 2011.

Nu tror jag att det finns naturliga förklaringar till att det tog så lång tid innan Veckans Brott tog upp ämnet terrorism. Eftersom det var ett nytt program hade de nog ganska mycket färdigproducerat material. Dessutom tror jag att såväl GW som andra behövde jobba upp kompetensen för att kunna ge kloka kommentarer. Lägg till att det dessutom var mycket locket på kring förundersökningen kring Bryggargatan. Det fanns så mycket mer att säga ett år efteråt.

Men det är alltså först åren 2014-2017 som det börjar bli tunga inslag i Veckans Brott om terrorism. Som exempel kan jag nämna att Säpochefen Anders Thornberg varit inbjuden 2014 för att bland annat kommentera samarbetet med danska PET i samband med gripandet av terrorsvenskarna som 2010 skulle attackera Jyllands-Posten.

(notera: det tog fyra år innan terrorsvenskarna i fallet Jyllands Posten hamnade i programtablån i Veckans Brott)

Den 26 november 2015 inleddes Veckans Brott med ”Leif GW Persson kommenterar den gångna veckans terroristjakt”. Det handlade om den misstänkte terroristen i Boliden, som sen tydligen inte alls var någon terrorist. GW kommenterade en fadäs helt enkelt.

Och så har vi ju naturligtvis den 13 januari 2017:

”Camilla Kvartoft följde med när polisen genomförde flera olika övningar på temat terrorism”, vilket faktiskt visar sig vara ett väldigt förutseende tv-inslag med tanke på det som hände på Drottninggatan knappt tre månader senare.

I förra inlägget argumenterade jag för att terrorism och våldsbejakande islamism alltför mycket behandlats av debattörer, typ Jan Guillou, som i krönikor och på kultursidor velat tona ned hotet från den våldsbejakande islamismen men att bevakningen gradvis efter självmordsbombningen på Bryggargatan 2010 tagits över av kriminalreportrar, krigskorrespondenter och grävande journalister med specialintresse för våldsbejakande islamism och terrorism.

Att så är fallet ses även i tablån hos Veckans Brott, ett program som alltså ses av i snitt 1,5 miljoner svenskar per program. Terrorism har helt enkelt blivit en del av den normala svenska kriminalrapporteringen, vilket är bra.

Jag ser alltså inte Leif GW Persson som någon islamistexpert men noterade även med intresse att han inför bokmässan 2015 lanserade bokenBombmannen och hans kvinna”. Boken blev rejält sågad på kultursidorna men jag läste den med stort intresse och insåg att GW researchat rejält om somalisk terrorism och klansystemets uppbyggnad. Han tar med läsaren in i känslan av att jobba på Säpo, det vill säga en oftast ganska ospännande tillvaro där medarbetare känner till existerande hot men ej får lätta sitt hjärta för nära och kära. GW tar med oss till en fantastisk släktforskningsanalys kring somaliska familjemedlemmars namn och hur man placerar dem i klanstrukturen. Vem är det som egentligen bestämmer över den misstänkte blivande terroristen?

När jag nu återvänder till recensionerna av hans bok noterar jag intressanta benämningar på kultursidorna som behandlar GW:s somaliska självmordsbombarstory:

en ny typ av kriminalitet som det är omöjligt att helt skydda sig mot” (Ingeborg Ahlander Nynäshamnstidningen)

Nåja, så ny är den väl inte. Men låt gå. Det är ju en kultursida.

GW ”tar sig an ett brott som ännu inte har inträffat” där Säpos sökarljus faller på en familj om 17 personer bördiga från Somalia och bosatta i Eskilstuna. ”Kollegorna på MI6 i London påstår att äldste sonen, Abdullah, planerar ett självmordsdåd i Sverige, regisserat av al-Shabaab, varefter Lisa Mattei, operativ chef på Säpo, får ärendet på sitt bord. Våldsbenägna islamister av ondaste sort. Inte att leka med, varken i verkligheten eller litterärt. (Fredrik Sjöberg SvD)

DN:s Lotta Olsson har fått för sig att GW skrivit en spionroman och menar att ”Professor Persson resonerar fram och tillbaka, han berättar och förklarar om terror och svenska spioner, och glömmer bort det viktigaste: att berätta en bra historia.”

GW lyckas i alla fall få henne att förstå att jobb på Säpo med bevakning av misstänkta terrorister ”verkar i alla fall vara rätt trist” ty ”det noggrant utlagda bevakningsnät runt bombmakaren Abbdo Khalid och hans stora somaliska familj” består mest av att sitta och glo på ett hus.

Ärligt talat. Tycker inte ni att GW faktiskt har gjort rätt mycket för att förändra den svenska synen på våldsbejakande islamism och terrorism? Numera är det en del av den normal kriminalbevakningen. Han har ju till och med fått kultursidorna att fatta en hel del. 

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Journalistik, Sverige, terrorism. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till GW-effekten på dagens terrorismbevakning – men mindre begåvat om Akilov

  1. dolf skriver:

    Jag ser GW litet som en balanserande motvikt till alla politiskt korrekta hållningar, även om han ibland köper deras retorik. Men han verkar framför allt ärlig.
    Det som framför allt förvånande mig i Bombmakaren och hans kvinna var framför allt att berättelsen faktiskt klampade in på i sverige förbjudet revir.

    • Lena Breitner skriver:

      Just vad jag också var förvånad över. Fast han sågades ju för att boken var ospännande. Vad tyckte du? Jag höll inte på att somna.

    • dolf skriver:

      Jag hade väl gärna sett lite mer Evert Bäckström, det ger alltid lite krydda. Jag kan nog förstå de som tycker att den var ospännande, men ospännande är inte lika med obra. (Jag älskar till exempel Jan Mårtenssons deckare, och de brukar väl inte direkt kännetecknas av adrenalin och hög puls, de är mer mysläsning.)
      Upplösningen blev ju minst sagt oväntat.
      I vilket fall som helst, den kanske inte var GW:s bästa, jag hade väl väntat mig lite mer twists och plotts i den av det slaget man är van vid från GW, men den kändes som en trovärdig skildring av hur det skulle kunna gå till och jag tycker i alla fall att den fick klart godkänt.

    • Lena Breitner skriver:

      Håller med

Kommentarsfältet är stängt.