Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik

I går kom danska Weekendavisen i brevlådan. Det är alltid lika intressant att läsa om Sverige i denna gedigna tidning. Naturligtvis behandlar de terrordådet i Stockholm.

Weekendavisen kopplar ihop händelserna på Bryggargatan 2010 med fredagens attentat på Drottninggatan. Den 11 december 2010 sprängde sig den irakiskfödde Taimour Abdulwahab till döds strax efter att en bilbomb exploderat på Olof Palmes gata. Gissningsvis smet 28-åringen in på Bryggargatan för att rätta till något på sitt bombbälte då bomben briserade. Det enda dödsoffret blev han själv.

Weekendavisen konstaterar att det svenska samhället reagerade olika efter Bryggargatan och efter fredagens lastbilsattack.

”I 2010 hørte man fremtraedende debattører som Jan Guillou nedtone alvoren”, säger journalisten och författaren till böcker om jihadism i Sverige Magnus Sandelin. ”Guillou skrev ligefrem, at Taimour Abdulwahab bare var en stakkels klodsmajor – ikke nogen riktig terrorist.”

Sandelin påpekar att vi haft jihadistiska miljöer i Sverige i 25-30 år och att vi borde ha vaknat redan 2010. Problemet var att vi hade framträdande debattörer som ville förminska händelsen. Så har det varit. Den som velat diskutera våldsbejakande islamism har mötts av motstånd om att de företrädde islamofoba och rasistiska krafter.

Gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater

Jan Guillou har varit en av många framträdande debattförnekare och historiskt går denna ”yrkeskategori” långt tillbaka i tiden. Den som studerar pressarkiven över kalla kriget kan slås av mångfalden av gråterskor, förnekare och självutnämnda försvarsadvokater som antingen ges plats i media eller själva låtsas vara oberoende journalister när de tar fram en offerversion när NN har gripits eller YY ska utvisas. Så här i efterhand när många gamla Öst- och Väst-arkiv är öppna och forskare skrivit böcker står det klart att både NN och YY simmat runt i rejält grumliga vatten.

Med facit i hand är det fascinerande hur skickligt gråterskorna, förnekarna och de självutnämnda försvarsadvokaterna har agerat, till exempel hur snabbt de hoppat fram i offentligheten. Ibland skulle man kunna tro att de fördelat sina gracerna enligt någon form av jourtjänstgöringsprincip!

Till de mera nutida förnekarna hör bland annat några akademiska vänsterkrafter, däribland Leif Stenberg, som 2009 attackerade den så kallade Rosengårdsrapporten. Fler borde sett igenom de grumliga argumenten om intresse för akademisk kvalitet som främst gick ut på att förmå forskarna att avslöja namnen på de källorna som utlovats källskydd och som var verksamma i Rosengård.

En annan filur att studera är Ulf Bjereld, som i parti och minut av media i många år benämnts ”oberoende forskare” trots att inget pekade på att så var fallet. I slutet på 90-talet utsågs han till ”expert” (oklart på vad) till den av regeringen tillsatta Säkerhetstjänstkommissionen där han kom att granska Säpos övervakning av den sk Palestinarörelsen. Bjereld själv var före detta r-are som nu gått över till (S). Det var således hans gamla kamrater Säpo hade övervakat. Som av en händelse kom Bjereld i sin rapport till regeringen att förminska enskilda individers göranden och låtanden. Bland annat fick han en svensk kvinnlig läkare, som var en del av terrororganisationen PFLP, att framstå som en fullständigt oskyldig sjuksköterska. Det bör tilläggas att hon förutom eget agerande varit gift i 16 år med en av PFLP:s terrorledare som satt i PFLP:s politbyrå.

När Ulf Bjereld efter mordet på Anna Lindh gick ut i SvD:s brännpunkt och kritiserade Säpo titulerades han förvånansvärt nog varken ”s-märkt” eller ”fd r-are”. Han var blott ”professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet”. I dag är det legio att beteckna Bjereld som ”s-märkt professor”. Förändringen tror jag kom efter PM Nilssons ledarartikel ”Vem är Ulf Bjereld?” 2006 där man bland annat pekade på rollen som ledamot i Broderskapsrörelsen samt inte minst hans sk revolutionära förflutna.

Hanteringen av dessa debattförnekare, gråterskor och självutnämnda försvarsadvokater har förbättrats genom sociala medier. Reaktionerna på Twitter när i synnerhet Public Service ”glömt bort” att varudeklarera dem kan bli ganska massiv, som när Agenda glömde berätta att Jan Guillou är spiondömd och konstaterad fd KGB-agent när han skulle kommentera ryskt och sovjetiskt spionage.  

Guillou och ”knäppgöken” Abdulwahab

Låt oss då titta på hur Guillou uttryckt sig om Bryggargatan 2010. Två dagar efter att Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds publicerades Guillous krönika ”Antidemokratin är den största terroristfaran”.  

”Återigen har en knäppgök försökt sig på islamistiskt motiverad terrorism i Sverige”, skriver Jan Guillou. (Notera: ingen terrorist, utan en knäppgök)

Läs hela krönikan och begrunda hur Jan Guillou uttryckte sig för knappt sju år sedan. Notera hur han vill misskreditera de experter på terrorism som han ogillar. Notera att han kallar dem ”terroristexperterna” med ironiska citationstecken och att de ”släpps fram i sådana här sammanhang” där de alltid uppges hålla med ”eller rentav höjer budet”. Budskapet är att vi inte ska tro på ”den bland journalister alltid lika populäre Magnus Ranstorp” som dagen innan ”försäkrade att det låg en välorganiserad terrorliga bakom självsprängaren i Stockholm”.

Därtill ska vi förstå att det finns ”särskilt utvalda medier” som går i säkerhetstjänsternas ledband och

”…hotar hela tiden den egna befolkningen med starkt överdrivna terrorrapporter. Politikerna hänger på och stiftar antidemokratiska lagar som diskriminerar muslimer”, skriver Jan Guillou.

Tesen Jan Guillou drev 2010 är att svensk diskriminering av muslimer leder till att en ”vildhjärna, knäppgök eller självutnämnd martyrhjälte” kan komma att försöka slå tillbaka. Läs: de är inte terrorister. Vårt förtryck och vår diskriminering av muslimer är alltså orsaken för det som hänt och om det händer igen.

Abdulwahab var terrorist och inte ensam

I dag vet vi att Abdulwahab inte var en ensam ”knäppgök” utan en terrorist som befann sig i ett sammanhang. Även om mycket är hemligstämplat kring hans fall vet vi att han radikaliserades i brittiska Luton och att Storbritannien har dömt en man till sju års fängelse för finansiering av Abdulwahabs terrorverksamhet.

De 60 000 kronorna som den dömde Nasserdine Menni överförde till Abdulwahab ska bland annat ha gått till inköp av bilen som sprängdes på Olof Palmes gata.

Guillous terroruppmaning 2010

Jan Guillou uppmanar i krönikan 2010 till stöd för PFLP. Organisationen är fortfarande än i dag terrorstämplad, men just för att Jan Guillou är vit kommer han ej att straffas för sin så kallade terroruppmaning, kan han berätta.

Säpo och polisen har nog haft annat att bekymra sig om. Visserligen var PFLP var under kalla kriget en fruktad terrororganisation vars understöd kom från KGB. En av PFLP:s två grundare, Doktor Wadie Haddad, var KGB-agent (hoppsan, det var ju Jan Guillou också). Efter Sovjets fall lever den terrorstämplade organisationen en ganska tynande tillvaro. I en opinionsundersökning i Gaza 2014 fick PFLP 4,2 procent av sympatierna medan Hamas och Islamiska Jihad tillsammans ”bara” fick ihop 36,8 procent av sympatierna. Guillou uppmanade alltså till stöd för en organisation som sedan länge inte är att räkna med.

Bokmässan i Göteborg 2001

Vidare i den Guillouska floran av uttalanden och markeringar noterar jag bland annat hans vägran att delta i tre tysta minuter på Bokmässan i Göteborg 2001 för offren i 11 september-attackerna. Motivet var att USA skulle ha dödat tre miljoner i Vietnam och två miljoner i Irak och att dessa inte fått några tysta minutrar på någon bokmässa.

Guillou förringar mordet på Fadime

Det var Nalin Pekgul som satte fingret på vad som hänt med Guillou. År 2002 gick hon i polemik mot Guillou som fick en stand in i Liza Marklund, som attackerade Pekgul. Både Guillou och Marklund försökte trivialisera mordet på Fadime Sahindal den 21 januari 2002. Guillou och Marklund förnekade var för sig att det skulle handla om hedersmord. Marklund menade att det handlade om mäns förtryck av kvinnor generellt. Guillou använde inte ens ordet mördad utan ”död” i en ”familjetragedi” som han menade inte hade fått så mycket spaltutrymme om det här hade hänt före den 11 september.

”Men nu passade storyn perfekt i den pågående krigföringen. Fadimes familj var ju kurdisk, det vill säga nästan arabisk och i vart fall muslimsk”, skrev Jan Guillou.

Läs: att tala om att Fadime råkat ut för ett hedersmord var alltså likställt med att gå USA:s och dess allierades ärenden.

Det var Nalin Pekgul som träffsäkert pekade på vad som hade hänt med Guillou. Hon hade grävt i arkiven och hittat en text av Guillou från 1 augusti 1997 där han faktiskt visste vad hedersmord var för något. Hedersmord i Irak gav  mildare straff då det är en ”tradition” som bara ger 3-4 års fängelse.

”För riktigt mord (sic!) stipuleras dödsstraff eller livstids fängelse”, citerar Pekgul Guillou anno 1997.

Liknande lagar som skiljer hedersmord från andra mord finns även i Jordanien, Pakistan och i realiteten även i Turkiet, berättade Pekgul. Men vad är det då som har fått Jan Guillou att få total minnesförlust att han 1997 visste vad ett hedersmord var för något och 2002 glömt bort detta? Enligt Nalin Pekgul var det terrorattackerna den 11 september.

”Efter den 11:e september har Jan Guillou en ‘viktigare’ strid att föra mot USA-imperialismen”, fastslog Pekgul 2002.

Vänstern måste ha något att kämpa mot

Den yttersta vänstern hade famlat sedan murens fall 1989. Vem skulle man nu vara emot? 11 september 2001 kom alltså som en skänk från ovan. Äntligen kunde man väcka kampen mot USA-imperialismen till liv igen. Tal om hedersmord, eller islamistiskt terrorism, har ständigt fått mothugg från Guillou och hans gelikar om att man fiskar i grumliga vatten, att man går USA:s och dess allierades ärenden, att man demoniserar islam etc.

Det talas ofta om att Sverige har många förlorade år där vi inte vågat tala om hotet från den våldsbejakande islamism, och där de som talat om den ständigt utsatts för försök till misskrediteringar och förtal.

Magnus Sandelin menar att uppvaknandet i Sverige kom 2014 när IS utropade sitt kalifat och när IS halshuggningsvideos började spridas följt av flera stora terrordåd i Europa.

”Så förstod pressen og offentligheden, at det er et stort problem, ikke bare islamofobisk hjernespind”, säger Sandelin till Weekendavisen i veckan.

Maktbasen som eroderade

Sandelin har nog rätt i att en förändring kom 2014 även om jag ser det svenska uppvaknandet som en lång process påverkad av flera faktorer.

Om vi enbart tittar på Jan Guillou började han försvinna som medias ”expert på allt och inget” långt före 2014. 2009 kom hans sk yrkesmemoarer som möttes av okritiska hyllningar som fullständigt kom av sig bara veckor efter boklanseringen. Efter Expressens KGB-avslöjande och SvD:s avslöjande där Guillous påstådda källa på Tennstopet förnekade att han varit en källa om IB rätade många till anletsdragen och hoppades att ingen skulle googla fram hur okritiska de varit någon vecka tidigare.

Respekten för Guillou försvann och ersattes av utmaningen att få en fjäder i hatten för att ha avslöjat Guillouska felaktigheter. Paul Frigyes bok om Guillou i januari 2014 var en del. Även om Guillou gick segrande från SVT:s studio förlorade han ändå ty det brutala sättet mot en journalistkollega som fick se sin bok indragen och bokkontraktet med Forum förlorat var inte i proportion till formuleringar om ett betyg i biologi årtionden tidigare eller för all del hur hjältemodiga fadern och farfadern varit under andra världskriget.

Fjäderjakten nådde sin kulmen sommaren 2015 när Guillou  skrev en krönika med så många felaktigheter att Kjell Häglunds faktagranskande facebookinlägg hamnade på kultursidan i Expressen i förkortad version.

Jan Guillou lyckades alldeles själv framstå som en knäppgök som passerat bäst-före-datum.

Lägg till att många av Jan Guillous gamla kompisar i maktposition inte längre är hans kompisar eller har gått i pension. I dag befolkas många redaktioner av unga journalister som visserligen känner till Guillou vid namn men som mest ser honom som en ganska ointressant farbror.

Medierna i P1 påverkade

En som haft stor påverkan på den svenska uppvaknandet menar jag är Medierna i P1 som granskar svensk journalistik. I januari 2011 intervjuade de den ansedda Jyllands-Postens reporter Thomas Heine, som i en artikel konstaterat att det faktiskt inte fanns någon nyhetskälla i Sverige att följa efter dådet på Bryggargatan. Skulle han ha initierad information fick han vända sig till sociala medier.

En av dem han följde var bloggaren Per Gudmundson, till vardags ledarskribent på Svenska Dagbladet.

”Att den som är intresserad av att följa vad som händer på den våldsbenägna islamistscenen hänvisas till en blogg istället för till breda nyhetsmedier riskerar att få djupgående följder för våra medievanor, tror Thomas Heine”, stod det i påannonseringen för programmet.

Det var naturligtvis pinsamt för svenska redaktionschefer och chefredaktörer att höra. Efter Bryggargatan 2010 och efter Medierna i P1:s program i januari 2011 noterar jag att många redaktioner byggt upp en kompetens på våldsbejakande islamism. Vändningen kom således redan direkt efter dådet på Bryggargatan men effekten på det svenska samhället kom mera gradvis.

Det som hänt 2010-2017 är att den svenska terrorbevakningen i hög grad förflyttats från kultursidor och Guillouska krönikespalter in i fack där ämnet faktiskt hör hemma. I dag är terrorfrågor en normal del av kriminalreportrars, krigskorrespondenters och specialintresserade grävande reportrars arbete. Typ ungefär så som det ser ut i många andra demokratiska länder.

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i Jan Guillou, Journalistik, Sverige, terrorism, tokvänstern. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Terrorismbevakning – från Guillous tyckarspalter till krimjournalistik

  1. Ping: GW-effekten på dagens terrorismbevakning – men mindre begåvat om Akilov | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.