Läs vår anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden

Här publiceras anmälan till Granskningsnämnden. Adresser, telefon, mejl har utelämnats av utrymmesskäl. Bilagorna finns hos myndigheten.

Anmälan till Granskningsnämnden för radio och tv
Presentationen av Jan Guillou i Agenda
Bristande saklighet, vilseledande genom utelämnande av sakuppgifter

Program: Agenda
Kanal: SVT2
Datum: söndagen den 11 december 2016
Tid: klockan 21.15
Anmälare: Lena Breitner Ekberg, Gunnar Ekberg

Ärendet

Söndagen den 11 december sände SVT 2 Agenda. I programmet medverkade Gunnar Karlsson, som presenterades som ”chef för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST”. Han intervjuades först om desinformation, påverkansoperationer och cyberattacker. I intervjun framkom att främmande makt agerar mot Sverige. Den klart utpekade parten är Ryssland.

Programmet övergick sedan till att behandla så kallat traditionellt spionage, det vill säga manuell inhämtning. Svensk militär och underrättelsetjänst uppgavs mena att det ryska intresset för Sverige har ökat. I en tid då Krim ockuperas och då den ryska militära närvaron i Östersjön ökat så ökar vaksamheten från militär- och civilsamhället.

Det är nu vi får höra skrivmaskinsknatter. Jan Guillou zoomas in i bild samtidigt som en speaker säger:

Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter sker utlåtanden av Jan Guillou som handlar om att media bidrar till ett upphetsat klimat. Notera att Guillou berör medias agerande kring spionmisstankar både under kalla kriget och under s k post-sovjetisk tid då han nämner Ryssland och Sovjet i sitt uttalande. Hans utlåtanden berör alltså många årtionden och två epoker. Det är alltså denna ”fråga” som Guillou ska ha ”följt” under många år.

Granskningsnämnden har att tillse kravet på saklighet. Av Granskningsnämndens hemsida framgår:

”Uppgifter som är av betydelse ska vara korrekta. Inslag får inte vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.”

Vi menar att betydande uppgifter om Jan Guillous bakgrund har utelämnats, vilket har inneburit att tittarna gravt vilseletts. Vi vill att granskningsnämnden prövar det faktum att Agenda utelämnade uppgifter om:

  1. att Jan Guillou själv är dömd för spionage mot Sverige.
  2. att Jan Guillou 2009 medgett att han under fem år varit betald agent för den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB (som det noteras att Rysslands president Putin varit officer inom).

Bakgrund och källor

Det finns många arkivdokument att fördjupa sig i för att hitta fakta om Jan Guillous bakgrund. Här är några exempel:

    B 653/73. Dom i Stockholms tingsrätt 4 januari 1974 (bilaga 1) där Jan Guillou fick ett års fängelse. Domen fastställdes i hovrätten samma år (B195/74). Skillnaden mellan domarna är att Guillou i den ena hävdar sig ha gjort lika mycket som Bratt för IB-avslöjandet, medan han i den andra hävdar att han inte alls varit med och skrivit Peter Bratts bok. För detta fick Jan Guillou straffrabatt på två månader.

Av förundersökningarna framgår med önskvärd tydlighet att Jan Guillou, delvis tillsammans med de också dömda Peter Bratt och Håkan Isacson, agerar dels för att skada Sverige, dels så som åklagaren hävdat, för att direkt eller indirekt gå främmande makt tillhanda. Av förundersökningsmaterialet framgår att Jan Guillou på flera plan agerat konspirativt och dessutom samverkat med åtminstone en utländsk underrättelseofficer (Abu Leila i palestinska DPFLP, en organisation som hade täta samarbeten med KGB).

När Jan Guillou avtjänar sitt straff för spioneri skrev han i ett brev daterat Långholmen 19 januari 1974 ”Vårt avslöjande om svenskt spionage i Finland sades utgöra ‘synnerligt men’ (det högsta betyget)”. I brevet, som beslagtogs och som återfinns i B175/74 (bilaga 8), ger Jan Guillou sig själv och sina kumpaner alltså högsta betyg för att ha skadat Sverige.

Detta för oss över till försvarsmaktens så kallade menbedömning, som Guillou behandlar i sitt brev (se bilaga 12) vilket i sin tur bör jämföras med att Jan Guillou, enligt egen utsago, redan 1971 var väl medveten om att avslöjanden om svensk underrättelsetjänst var en straffbar handling (se bilaga 3). Se även bilaga 7 där Jan Guillou medger inblandning i poststöld.

Av förundersökningarna framgår även att Jan Guillou och Peter Bratt tillsammans och under konspirativa former tar hjälp av en dansk ”kamrat” vid namn Erik Jensen, som var kommunist, hade gått på partiskola i Moskva och som ledde anti-Nato-organisationen DEMOS. Denna grupp drev en egen underrättelseverksamhet och bidrog med information till IB-avslöjandet (bilaga 9 och 10).

Erik Jensen skickade sommaren 1973 en dansk anonym ”tvåmetersman” till Stockholm för att hjälpa till att försöka avlyssna en svensk underrättelsechefs sovrum på Drakens gränd. Själva åtgärden, att försöka avlyssna ett sovrum och importera ”konsulthjälp” från annat nordiskt land, känns underlig då underrättelsechefen bodde i en stor lägenhet och vars arbetsplats låg några meter från ytterdörren (se bilaga 11). Det är inte logiskt att en man ur hans generation bjuder in kollegor i sovrummet för jobbsamtal. Åtgärden blir dock logisk när man har fakta: att den svenske underrättelsechefen, som levde separerat i Stockholm från fru och barn, råkade vara homosexuell/bisexuell.

I förhör den 26 oktober 1973 förklarade Jan Guillou avlyssningen med att underrättelsechefen skulle ha hemliga yrkesmässiga samtal i sitt sovrum med chefer inom underrättelsetjänsten. Guillou uppgav att han ville ha reda på vilken taktik och vilka motaktioner som diskuterades inom underrättelsetjänsten gällande Fib/Kulturs avslöjanden. I sovrummet alltså!

”Jag vill härmed betona att jag har sagt det ganska många gånger i våra diskussioner, både i och utanför protokollet, att även om vi i vårt insamlande av informationer kring de personer som är verksamma inom underrättelsetjänsten, har snuddat vid och också i vissa fall fått konkreta kunskaper om speciella personlighetsdrag, läggningar, alkoholvanor, sexuella vanor och sådant, så har vi aldrig ens drömt om att använda dom kunskaperna på något sätt… Vi skulle aldrig kunna använda oss utav utpressning eller något liknande”, citeras Jan Guillou i förhör 26 oktober 1973 (B653/73).

Vi kan konstatera att detta absolut inte har med journalistik att göra. Vi kan också konstatera att de östliga underrättelsetjänsterna hade viss förkärlek för att inhämta information av känsligt slag, till exempel om otrohet och sexuella läggningar utanför heteronormativiteten för att kunna använda detta i rekryterings- och utpressningssyfte.

Att Säpo reagerar kraftigt över Guillous/Bratts agerande är således fullständigt förståeligt. Att man inte går till åtal i ärendet har sin förklaring: parterna hävdar att de inte lyckats med avlyssningen. Den homosexuelle/bisexuelle mannen, som numera är avliden, önskade gissningsvis inte publicitet i frågan. Som bekant var homosexualitet fram till 1979 klassad som en psykisk sjukdom.

Andra källor är öppnade kalla krigsarkiv. Åklagaren menar att trion med sitt IB-avslöjande haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda. Fib/Kulturfronts artiklar och diverse kampanjmaterial rörande IB-avslöjandet har återfunnits översatta i fd Warszawapaktsarkiv, till exempel tyska, polska och tjeckiska. I ett av arkiven har återfunnits ett organisationsschema över IB-strukturen (som publicerats i Fib/Kulturfront) så exakt att det inte finns någon som helst tvivel om var uppgifterna hämtats (de streckade respektive heldragna linjerna stämmer exakt).

Angående Jan Guillous KGB-förflutna berättade han öppet inför Expressens kamera år 2009 att han mottagit pengar från KGB för vissa tjänster. Han hade också konspirativa och hemliga möten med sin KGB-officer och fick utbildning i spionteknik. Han berättade för Expressen om hur han ritade kritstreck i en telefonkiosk för att avtala möten. Detta fick Expressen att sätta en löpsedel om ”hemlig Sovjet-agent – tog emot pengar av KGB”.

Ärendet prövades av PON (se bilaga 2) och kom att handla om bedömning av formuleringar. Guillou hävdade att han anklagats för att vara spion, Expressen att de bara benämnt honom som agent. Av referat framgår att spionåklagare Tomas Lindstrand ombads göra utlåtande inför bedömningen. Det skulle visa sig att Guillou blandat ihop begreppen i sin anmälan.

”Agent och spion är inte synonyma begrepp. Ur juridisk synvinkel är en spion en person som begår spioneribrott, det vill säga brott mot 19 kap 5 eller 6 paragrafen brottsbalken. En agent däremot behöver inte göra sig skyldig till spioneribrott i sin verksamhet. En agent kan utföra uppdrag för sin uppdragsgivare utan att hans agerande går över gränsen för vad som är straffbart”, citerar Expressen Tomas Lindstrand som konstaterar att Guillou, baserat på hans egna uppgifter om KGB, måste ”betraktas som en åtminstone tillfällig agent.”

Den 1 juni 2010 friades Expressen av PON, som inte fann skäl för pressetiskt klander av Expressen. Därmed kan vi konstatera att PON avgjort att Jan Guillou bör betraktas som ”en åtminstone tillfällig agent” för KGB.

Notera dock att uppgiften om att relationen avslutades 1972 kommer från Jan Guillou, med motiveringen att han höll på med IB-avslöjandet. Huruvida det är med sanning överensstämmande eller inte har vi ingen aning om då vi ej har tillgång till KGB:s arkiv.

Det bör dock påpekas att Jan Guillou fortsatte att ha kontakt med en KGB-styrd organisation (DPFLP) även under IB-avslöjandet. Vid årsskiftet 1972/73 skickade han ett hemligt kurirbrev till DPFLP:s underrättelsechef Abu Leila med instruktion att gripa och förhöra en av detta ärendes anmälare, den svenska underrättelseagenten Gunnar Ekberg, under dödshot (se bilaga 4, 5, 6). I brevet berättar Guillou om vad det planerade avslöjandet i Fib/Kulturfront kommer att innehålla. Instruktionen till Abu Leila kan inte ses som något annat än ett underrättelseuppdrag riktat mot den svenska underrättelsetjänsten. Guillou ser det hela som ett samarbete där han önskar en kopia på det bandade förhöret (brevet och erkännande återfinns i mål B 653/73). Hade DPFLP valt att agera enligt instruktion hade Gunnar Ekberg, en av anmälarna, troligen gått en mycket plågsam död till mötes.

Betraktaren eller aktören?

Jan Guillou medgav 2009 för Expressen att han utfört uppdrag för KGB. Det hela skulle, enligt egen utsago, handla om att han fått 600 kronor (ungefär 6 000 kronor i dagens penningvärde) för att skriva en artikel om socialdemokraternas förhållande till Vietnam. Därefter ska det hela ha övergått till politiska samtal.

Ska vi tro på detta? Naturligtvis ska vi hålla oss skeptiska till Guillous egna utsagor om underrättelsevärlden. Vi sitter nämligen inte med KGB:s analyser och rapporter om Jan Guillou som person, och vet inte heller om det finns fler kvitton som signerats. Erfarenhet av kalla krigsarkiven visar att summan av pengarna inte är viktig, utan snarare det faktum att diktaturernas säkerhets- och underrättelsetjänster ständigt samlade in kvitton för att genom signaturen binda sina agenter till sig.

Kvittona syfte var ”to have for a rainy day”, det vill säga att de skulle kunna plockas fram den dag agenten vill avbryta kontakten, eller då man vill ha hjälp med något som för agenten kan bli känsligt och farligt. Eller som Guillou själv summerade det i Expressen 2009:

”Det där är uppgifter som kan förstöra en människas liv.” (Expressen 24 oktober 2009).

Mot bakgrund av ovanstående är det anmärkningsvärt att Agenda utelämnar Jan Guillous spion- och agentbakgrund, hans konspirativa beteende och hans nära relationer till KGB och KGB-styrda organisationer.

I inslaget ges tittarna en bild av att Jan Guillou enbart är en betraktare som analyserar, debatterar och hittar på nya romaner. Detta förstärks av speakertexten. Att Guillou i högsta grad varit en praktiserande aktör med stort engagemang i en främmande underrättelsetjänst (KGB) och en därtill knuten terrororganisation (DPFLP) framgår inte i inslaget.

Det är ett ödets ironi att Agenda lägger sådan vikt vid att diskutera agent- och spionverksamhet mot Sverige och därefter bjuder in en person som enligt arkiv och egen utsago under lång tid verkat inom underrättelsevärldens gråzon mellan lagligt och olagligt. Jan Guillous uppmaning att tittarna ska betrakta en del av rapporteringen om det ryska spionaget som ”överdriven” är rimligen exakt vad Ryssland önskar. Det var ju som bekant bara någon vecka tidigare som den ryske ambassadören stod i tv och talade om att alla påståenden om Ryssland var överdrivna och att Ryssland inte alls har några dolda avsikter gällande Sverige.

Malmö den 18 december 2016
Lena Breitner Ekberg                                                                 
Gunnar Ekberg

 

Bilagor med kommentarer:

  • Bilaga 1. Dom B 653/73. Källa: Stockholms tingsrätt (27 sidor)
  • Bilaga 2. Beslut Pressens opinionsnämnd ang KGB-affären, beslut 2010-06-01, dnr 52/2010 (16 sidor)
  • Bilaga 3. Utdrag ur Jan Guillous bok Om kriget kommer från 1971. Av sid 170 framgår att Jan Guillou 1971 känner till att det är olagligt att avslöja Sveriges spionage. (2 sidor)
  • Bilaga 4. Det hemliga kurirbrevet från ”Abu Iad” alias Jan Guillou till den palestinska underrättelsechefen Abu Leila, DPFLP, där Leila ges instruktion om att gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot nästa gång han besöker Beirut. Brevet kan betraktas som ett underrättelseuppdrag från Jan Guillou till DPFLP. I bilagan finns också RPS/Säks översättning 1973 av brevet. Källa: Stockholms tingsrätt B 653/73. Då handlingarna är svårlästa kan ni även ladda ner brevet från nätet där sidorna är i bästa kvalitet som Stockholms stadsarkiv kunnat leverera: https://tankaromib.files.wordpress.com/2013/02/ib_abuiad.pdf
  • Bilaga 5. Förhör med Jan Guillou den 7 november 1973 där han berättar om att det är han som skrivit brevet till Abu Leila samt beskriver syfte och samarbete med den KGB-styrda organisationen DPFLP.
  • Bilaga 6. Förhör med Gunnar Ekberg 23 november 1973 där han berättar om den skuggning han utsattes för när han reste till Beirut i februari 1973 för att träffa terroristledaren Wadie Haddad. Notera samstämmigheten om förloppet mellan Jan Guillous förhör 7 november 1973 (bilaga 5) och Ekbergs beskrivning. Här beskrivs även att Jan Guillou tar med sig en man, som gått på partiskola i Moskva och är ledande person inom KFML, när han besöker och under hotfulla former för Fib/Kulturfronts räkning förhör/konfronterar Gunnar Ekberg i Göteborg i april 1973.
  • Bilaga 7. Jan Guillous Ordets makt och vanmakt, pocketversion 2010, sid 230. Medgivande om poststöld. Jämför sid 11 i dom B 653/73.
  • Bilaga 8. Beslagtaget brev skrivet av Jan Guillou daterat Långholmen 19 januari 1974 till Nordal Åkerman. Källa: Hovrättens akt B 195/74
  • Bilaga 9. Förhör 26 oktober 1973 med Jan Guillou ang avlyssningen av ÖEB-chefen Rydströms sovrum. Källa: Stockholms tingsrätt, B 653/73
  • Bilaga 10. Brevet från ”Erik” till ”Kaere Peter” där tvåmetersmannen och konspirativt beteende beskrivs. Kontaktpersoner på ÖEB:s motsvarighet i Danmark lämnas över. Källa: B 653/73
  • Bilaga 11. Beslagtagen skiss över ÖEB-chefen Jan Rydströms våning samt våningens belägenhet till ÖEB:s kontor. Källa: B 653/73
  • Bilaga 12. Den tidigare hemliga bilaga J, Försvarsmaktens menbedömning av IB-avslöjandet. Detaljer rangordnas. Notera att försvarsmakten konstaterar att publiceringarna inneburit skada för Sverige och försvarsmakten och att detta blivit en delgivning till främmande makt (läs Warszawapakten). Jämför det beslagtagna brevet i bilaga 3 där Guillou berömmer sig själv för denna menbedömning.

Tillägg bilagor med kommentarer daterade 2016-12-19
Med anledning av att visa anknytning mellan Guillou och Demos.

  • Bilaga 13. Protokoll husrannsakan hos Peter Bratt 22.10.1973. Brev funnet till Erik JENSEN (1 sida)
  • Bilaga 14. Protokoll över förhör med Peter Bratt 14 november 1973. Brev skrivet av Peter Bratt till Erik JENSEN, Ballerup, tas upp. (2 sidor)
  • Bilaga 15. Protokoll över förhör med Peter Bratt 5 november 1973. Här refereras till förhör med fd IB-medarbetaren Håkan ISACSON ang avslöjanden om danska motsvarigheten till ÖEB. ISACSON talar om ett ”Folkets Informationsbyrå” (Ett folkets IB alltså) som insamlar information om dansk underrättelsetjänstpersonalen. Här bekräftas att Guillou också har kontakter med danskarna. (2 sidor)
Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sovjet, Sovjetunionen, spionage, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Läs vår anmälan mot SVT Agenda till Granskningsnämnden

  1. Ping: GRN bryr sig inte om att Agenda ”glömde” Guillous KGB-bakgrund | Tankar om IB

Kommentarsfältet är stängt.