Spionspaning 2016 och gott nytt underrättelseår!

Har 2016 varit ett bra spionår för oss som är underrättelsehistorisk intresserade? Hur har media bevakat händelser? Det har bjudits på godbitar, samtidigt som bottennappen varit anmärkningsvärt pinsamma. Flera historiska personer har gått ur tiden.

Flest ville läsa om Guillous morfars gylf.

Jag har inte varit så aktiv i mitt bloggande i år, men några reflektioner och nyheter bjöd jag på. Det i särklass mest lästa inlägget 2016 heter Jan Guillous överklassidyll och fasaderna som rämnade och handlar om vad man kan utläsa ur Jan Guillous morfars bouppteckning. Det visade sig att Jan Guillous morfars gylf var en större förklaringsfaktor till hur Jan Guillous familjs förmögenhet försvann än de egenhändigt utmejslade versionerna som Jan Guillou gett som går ut på att det som vanligt var styvfaderns fel. Tänk att lite sex och snusk alltid blir sådana klickmonster! Roligt är det i alla fall att marknadsföra hur klargörande basal släktforskning kan vara!

Godsägaren och hans spionpengar.

Under 2015 och 2016 följde jag ärendet med den fd godsägaren Claes-Ebbe Alwén, som 2014 stämde staten och FMV på 50 miljoner kronor för spionuppdrag han utfört och som han ej fått betalt för. Två gånger fick förhandlingarna ställas in, men till slut kunde den hållas i april 2016. Då skrev jag inlägget ”Tredje gången gillt för godsägaren och hans spionpengar”. Där finns länkar till artiklar i SkD, som jag skrivit om fallet.

Jag noterar nu att jag faktiskt aldrig skrev hur det gick. Jo, Claes-Ebbe Alwén förlorade, ty, så som tingsrätten i Stockholm konstaterade, hade Alwén jobbat för staten, men något kontrakt eller minsta pappersbit som kunde bevisa att staten/FMV var skyldiga honom pengar stod ej att finna. Claes-Ebbe Alwén förlorade och ska betala över 150 000 i rättegångskostnader.

Jag funderar på varför jag ej skrivit om domen och kommer fram till att jag haft en naggande känsla av att Claes-Ebbe Alwén kanske vann i alla fall.

Tystnadsplikt råder i sådana här ärenden och staten förnekar eller kommenterar inte. Vad som är sant och falskt blir svårt att avgöra.

Visst var det intressant att Claes-Ebbe Alwéns stämning var utförlig och detaljerad som en spionroman. Genom inlämnandet till en myndighet blev den ju offentlig handling. Kanske var detta tanken? Det som är offentligt kan knappast längre vara sekretessbelagt. Jag gissar att memoarerna nu är på gång.

Avlidna.

Jag kan i nuläget komma på tre historiskt viktiga personer som har gått ur tiden under 2016. Först och främst noterar jag att Den lila häxan, Margot Honecker, avled i våras. Som fd politbyråmedlem i SED och gift med Erich Honecker, DDR:s ledare, var hon intimt förknippad med förtrycket i DDR. Stasi var ju inte DDR:s sköld och svärd, utan partiets, det vill säga SED:s främste beskyddare. Förtrycket var ju till för att hålla paret Honecker & co kvar vid makten. När hon intervjuades i ARD 2012 bodde hon i Chile, var missnöjd med sin pension och tyckte att republikflyktingarna varit ”dumma” som klättrat upp på muren. Därmed hade ju de riskerat sina liv!

”Man hat sich vor allem auch immer gefragt: Wieso hat er das riskiert? Warum? Denn das braucht ja nicht sein. Der brauchte ja nicht über die Mauer zu klettern”, sa hon i ARD.

Nu är hon död. Så bra att hon han intervjuas innan hon ställde tofflorna. Hon verkade inte ångra något och verkade tycka att DDR var en idealstat.

Två andra underrättelsehistoriskt intressanta personer har gått ur tiden. Jag tänker på ”Arnold” och ”Nr 6”, som var med i Birgitta Almgrens bok Inte bara spioner… och som utretts för misstanke om samarbete med främmande makt. Båda har jag träffat. En bland annat på tåget och en på en konferens i Växjö.

Den första, vid namn Kjell Albin Abrahamson, upplevde jag som en hedersknyffel som var väldigt besvärad över det faktum att han tydligen hamnat på något kartotekskort hos Stasis utrikessäkerhetstjänst Hauptverwaltung Aufklärung, HV A. Vad många missade, tyvärr även journalister, var vad Birgitta Almgren exakt hade skrivit om fallet ”Arnold” i sin bok. Den som läser och tänker efter inser inget i Säpos akt, som Almgren fått läsa, talar för att Kjell Albin Abrahamson varit agent för Stasi. Tvärtom framkommer det att HV A varit intresserade av honom, men avfört honom på grund av hans kontakter med Solidaritet. Jag har därtill personligen väldigt svårt att se honom gå i en diktaturs ledband. Kjell Albin Abrahamson avled i år, tyvärr alltför tidigt. Han hade en fantastisk radioröst och jag minns hur vrålgenerad han blev när jag någon gång på 90-talet på AF Borgen berömde honom för hans fantastiska bok Balkan betyder berg, som jag precis läst.

En vars dödsfall jag ännu ej skrivit om, för att det är så svårt, gäller den pensionerade läraren och flyglottan Marianne Ersson. I Birgitta Almgrens bok benämndes hon som ”Nr 6”. Hon avled den 1 juni i år och för en vidare krets blev hon känd 2011 då hon i SvD trädde fram med namn och bild som en person som utretts av Säkerhetspolisen. På nätet finns minnesorden över henne och hennes man. De ska ha omkommit i en bilolycka. Minnessidan har ni här.

Just denna dag, den 1 juni, rapporterade media om en våldsam frontalkrock mellan en husbil och en lastbil vid Jättendal norr om Hudiksvall. Husbilen ska ha kommit över på fel sida och paret i husbilen omkom. Artiklar visar här och här att det var här Marianne Ersson och hennes man slutade sina liv.

Missuppfattningarna har varit stora om fallet Marianne Ersson, där kanske den främsta var att folk i allmänheten, och journalister i synnerhet, trott att hon varit Stasiagent eller påståtts ha varit Stasiagent. Enkelt kan man säga att vi som forskar på Stasi är helt överens om att hon inte var det, ty hon utreddes misstänkt för militärt spionage och detta var inte Stasis cup of tea, om man säger så.

(Tillägg: Militär inhämtning om svenska förhållanden låg på ryssarna och polackerna. DDR:s inriktning var Västtyskland och Nato, en del även Danmark. Stasi var dessutom en säkerhetstjänst. Den militära inhämtningen i DDR låg på VA, Verwaltung Aufklärung, som ej ska förväxlas med Stasis utrikesspionage, Hauptverwaltung Aufklärung. Slutsats: det finns ingen logik i att stoppa huvudet i Stasiarkivet för att försöka utröna varför Marianne Ersson utreddes av Säpo).

Det är mycket tydligt, för den som läser Almgrens fallbeskrivning, att Säpo är mycket osäkra på vem de ska misstänka att hon misstänks samarbeta med. 

Vi hade mejlkontakt under en tid. Utåt sett var vi artiga mot varandra och vi utbytte kommentarer om vad som stått i Almgrens bok, arkivdokument och vad media belyste. Men det fanns också ett avstånd och en försiktighet. När vi sammanstrålade på en konferens i Växjö mötte hon aldrig min blick. Mitt intryck var att hon föredrog fogligare journalister.

Till Marianne Erssons eftermäle hör svenska journalisters misslyckanden med att hantera hennes fall. Ständigt har journalister försökt driva tesen ”Marianne Ersson är oskyldig”, fastän de har lika lite bevis för detta som om de hade drivit tesen ”Marianne Ersson är skyldig”. Bevis saknades för såväl friande som fällande. Häri ligger tragiken. Med hennes död efterlämnas de stora frågetecknen.

”Nun nimmt sie ihr Geheimnis mit ins Grab, Ohne die Zeit genutzt zu haben, davon zu erzählen”, som en erfaren underrättelseforskare kommenterade.

Pinsamt för svensk media om Lech Walesa.

Under året blev det en världsnyhet om att nya dokument från polska säkerhetstjänsten hade hittats om Solidaritetsledaren och den tidigare presidenten i Polen, Lech Walesa. Belysningen i internationell press var intressant. Den svenska bevakningen av ämnet kunde endast betraktas som okunnig, felvinklad och ogrundat konspiratorisk.

Den svenska konspirativa versionen gick ut på att nationalkonservativa partiet PiS, låg bakom papprena som påstods vara ”anklagelser”, underförstått: stackars Lech Walesa var helt oskyldig.

Sanningen var den att den polska lagstiftningen påminner om den tyska. Om du bara innehar en kopia av dokument från säkerhetstjänsterna från kalla kriget kan du få fängelse. Inte ens en myndighet får ha dokument. Allt måste lämnas över till International Institute of Rememberance (IPN) respektive Myndigheten för Stasiarkivet (BStU).

Och det var precis dessa regler som spelade roll i skeendet. En fd militär och politiker hade dött. Hans änka försökte nu kränga dokument till IPN ty hennes man ska ha sagt till henne att hon kunde tjäna pengar på dokumenten. Istället fick hon finna sig i att IPN fick igenom husrannsakan och beslagtagande av dokumenten utan klirr i kassan.

Dokumenten visade sig vara autentiska, men nu kommer vi till det som hänt långt efter ”avslöjandet”: Trots att dokumenten visat att Lech Walesa i sin ungdom varit en ganska flitig rapportör till polska säkerhetstjänsten får man i Polen i dag inte säga att han varit agent. Vid en konferens i Karlskrona under hösten träffade jag kollegor från IPN och fick förklarat de juridiska krumelurerna.

I många år har det funnits påståenden om att Lech Walesa varit agent för säkerhetstjänsten. Jag tror till och med att agentnamnet ”Bolek” varit känt. En tid före det att dokumenten med förpliktelsen och rapporterna hittades gick Lech Walesa till domstol och blev ”friad”. Eller snarare: dokumenten saknades ju, så han fick domstolspapper på att han ej fick kallas ”agent”.

Baserat på den dom som finns är Lech Walesa att betrakta som ”oskyldigt” fastän dokument, som är offentliga, visar att han skrivit på förpliktelsen och rapporterat till säkerhetstjänsten före Solidaritets grundande.

Vad mer som var intressant att höra från mina polska vänner: Ingen skulle i dag i Polen fördöma om Lech Walesa gick ut och sa att ”Okey, jag gjorde det här i min ungdom. Men jag ändrade mig.” Tvärtom skulle han få respekt, eftersom ett folk som levt under förtryck vet vad det innebär.

Här och här är vad jag skrivit om fallet.

Fantastiskt arkiv öppnat!

Under året lanserade Svenska Dagbladet sitt historiska arkiv. Jag har plockat upp några godbitar på min blogg. Bland annat hittade jag att Saima Jönsson, som var gift med terroristledaren Marwan el Fahoum i 18 år, hade varit Skansenflicka. Läs inlägget Saima Jönsson inflätad på Skansen här.

Det fanns förresten väldigt mycket om IB-affären, om Jan Guillou och inte minst hans morfar. Tre gånger var han gift och första frun dog strax efter bröllopet, läs här.

Utöver detta har jag haft ett litet specialskrivande kring dokumentären om Gunnar Ekberg, som sändes på TV4 1996 och där Jan Guillou mediestrategiskt skickligt skapade rubriker för att slippa närgångna frågor om sig själv. SvD-arkivet har varit till nytta för mig. Här är ett av flera inlägg.

Guillou oförklarlig kommentator i Agenda.

Den 11 december i år hade SVT:s Agenda Musts chef Gunnar Karlsson i studion. Reaktionerna var starka efter programmet. Många reflekterade över hur tydligt Gunnar Karlsson pekat ut Ryssland som en part som ägnade sig åt IT-attacker och påverkansoperationer mot Sverige.

Av fullständigt oförklarlig anledning drogs Jan Guillou in i programmet. Till skrivmaskinsknatter presenterades han som:

”Spionförfattaren och debattören Jan Guillou, som följt frågan i många år, menar att den ökande rapporteringen i media och från militären i kombination med det höjda tonläget i Ryssland får oss att se överdrivet mycket spioneri i sådant som sedan visar sig vara nåt helt annat.

Därefter förklarade Jan Guillou trosvisst vad han visste om sovjetisk och rysk agent- och spionverksamhet. Kritiken kom som ett brev på posten. Många undrade varför en person som varit på KGB:s lönelista och som var dömd för spionage mot Sverige gjorde i programmet som kommentator. Själv undrade Gunnar Ekberg och jag detsamma. Varför berättade inte SVT:s Agenda om just dessa små detaljer i sin presentation. 

Efter detta fick Guillou möjlighet att i Aftonbladet vräka ur sig anklagelser mot en kvinnlig ledarskribent och två kvinnliga borgerliga politiker, bland annat att de ifrågasatt hans yttrandefrihet. Jag konstaterade att han tänkt fel på min blogg, läs här. 

Med detta vill jag önska er ett gott slut på 2016 och ett gott nytt 2017! Spådomarna för 2017 vågar jag mig inte på i år.

Advertisements

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DDR, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Polen, Säpo, Stasi, Sverige. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Spionspaning 2016 och gott nytt underrättelseår!

  1. Gert Moberg skriver:

    ________________________________

Kommentarsfältet är stängt.