Guillous fantasier om mord finns ej hos riksåklagaren – eller När media blev blåsta

I ett antal inlägg har jag behandlat skriverier före och efter TV4-dokumentären ”Verklighetens Hamilton” som sändes den 18 april 1996. Jag kan nu konstatera att det fanns journalister som behandlade ämnet seriöst. Men det finns också exempel där media antingen bröt mot de etiska reglerna och/eller där media användes som en politisk aktivist-plattform förklädd till journalistik.

Låt oss börja med det som finns tillgängligt på nätet. Den 2 maj 1996 rapporterade Svenska Dagbladet i en artikel med rubriken ”Tidigare IB-agent kan åtalas för mordförberedelser”. I artikeln signerad Eva Bäckstedt kan man läsa att Sveriges Radios Dagens Eko på Valborgsmässoafton rapporterat att biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl kommer att ta initiativ till att inleda en polisutredning mot min man Gunnar Ekberg. Orsaken uppgavs vara att Jan Guillou några dagar efter ovannämnda tv-dokumentär i Aftonbladet i en krönika betecknat Gunnar Ekberg som mytoman samt även att ”Ekberg i programmet faktiskt erkänt delaktighet i brott, spioneri och/eller mord, som ännu inte preskriberats.” (sic!)

”Det skrev jag som en utmaning till landets åklagare”, citeras Jan Guillou i SvD.

Jan Guillou uppges vara ”mycket nöjd” med Solveig Riberdahls påstådda initiativ. SvD låter Jan Guillou fortsätta fantisera i artikeln om att även andra personer i Ekbergs krets kan komma att åtalas. Ja om utifall att den polisutredning som ännu inte ens inletts skulle komma att leda till åtal vill säga.

”Det ska bli kul att se hur det går”, citeras Jan Guillou i SvD och får ge juridiska expertråd till läsarna: Hade Gunnar Ekberg väntat med att ställa upp i TV-dokumentären ett par år hade hans brott varit preskriberade.

Solvieg Riberdahl har förgäves sökts för en kommentar, skriver Eva Bäckstedt 1996.

Redan här kan vi ifrågasätta publiceringen. I publicitetsreglerna finns flera argument för att SvD (eller för all del Dagens Eko) borde avhållit sig från publicering. Ta den här till exempel:

”Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.”

För den som följt mina inlägg är det uppenbart att Jan Guillou blott och bart ville tre saker:

  1. Skada Gunnar Ekberg. När Gunnar Ekberg under de senaste årtiondena blivit intervjuad av självständiga journalister har detta ofta lett till någon form av utbrott från Jan Guillou, som då getts oproportionerligt stor plats i media där han kunnat tala om att min man är mytoman. Ju mer egentid Gunnar Ekberg fått i media desto mer mytoman är han, enligt Jan Guillou. Denna kausalitet kan jämföras med att när Ekberg inte intervjuades i media kunde han få både vin och lunch av Jan Guillou.
  2. Detta för oss in på nästa syfte: att tukta oberoende journalister, som enligt Jan Guillou och hans gelikar har ”tänkt fel”, och se till att andra journalister inte går i de självständiga kollegornas fotspår. Jag har flera vittnesmål om en konstig och informell regel, främst på vissa Stockholms-redaktioner men som även kan ha funnits i Göteborg, som går ut på att Gunnar Ekberg och hans fd IB-kollega Svante Winqvist inte bör intervjuas. Denna regel lever idag (2016) mest kvar hos enstaka journalister som är födda på 40- och 50-talet. Generationsskiftet i branschen har således varit av godo.
  3. Dokumentären Verklighetens Hamilton hade återigen fört upp det hemliga kurirbrevet på agendan, det som Jan Guillou skickat till den till KGB knutna palestinska organisationen DPFLP 1972/73 där Jan Guillou instruerade dess underrättelsechef att Gunnar Ekberg skulle gripas och förhöras under dödshot. Då Jan Guillou i polisförhör 1973 inte bara erkänt vad han gjort, utan till och med skrutit om det, var det besvärande för Jan. Man behöver inte vara Einstein för att begripa att Jans könikeattack mot Gunnar Ekberg i Aftonbladet 22 april 1996 hade ett enda syfte: att mediestrategiskt skapa dimridåer så att medieljuset skulle riktas om; från Guillous dunkla förflutna till ogrundade rykten och påståendena om Gunnar Ekberg. Huruvida SvD:s och Dagens Ekots journalister var aningslösa och blev blåsta, eller om de medvetet deltog i en aktivistaktion är en intressant fråga att ställa sig.

Låt oss vandra vidare i publicitetsreglerna, för att visa hur ytterst tveksam SvD:s publicering var:

”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas”, står det att läsa.

Jag har läst Jan Guillous krönika från 22 april 1996 och enkelt kan man säga att medias förtjusning i krönikor faktiskt inte alltid är av godo. Det är nämligen så att man i denna form kan fabulera och tycka lite mer utan att riktigt ta ansvar för det som blir tryckt. Jan Guillous krönika är fylld av insinuationer.

Likt en professor i juridik beräknar den själv för spioneri dömde Jan Guillou att Gunnar Ekbergs (påstådda) spioneribrott ligger på skalan från 3-4 år och uppemot livstid.

”… en tid som ännu inte runnit iväg.
Också mord, i vilket Gunnar Ekberg i dunkla ord erkände delaktighet med den juridiskt aningslösa undanflykten ‘jag bara vaktade utanför’, har en preskriptionstid på 25 år”,
skriver Jan Guillou i sin krönika.

Jo, läs om meningen. Den betyder alltså inte att Gunnar Ekberg erkänt mord i dokumentären, utan att Jan Guillou tyckt sig höra något som faktiskt eventuellt, kanske, möjligen skulle kunna tolkas som ett erkännande. Därefter fortsätter Jan Guillou insinuera en konspiration som går ut på att hela svenska åklagarväsendet kommer att vara ovilliga att driva ett mål mot Ekberg då de allihop inväntar signal från regeringshåll. Guillou har till och med beräknat hur många svenska åklagare som har sett dokumentären på TV4: De är 100 stycken! Alla har åtalsplikt, informeras vi om. Och sitter och inväntar signaler från regeringshåll, om vi får tro Guillou.

”Den svenska åklagarkåren tycker möjligen att mord är ett mindre allvarligt brott om offren är araber, varför man inte behöver besvära sig med ärendet”, skriver Guillou vidare utan att informera om vilka araber det är som ska ha blivit mördade, var de blivit mördade eller ens när brottet inträffade.

Just denna passage är intressant då dessa ohittade mordoffer vävs ihop med påståenden om att Gunnar Ekberg i dunkla ordalag påstås ha erkänt mord. Den svenska åklagarkåren ”kommer icke att besvära honom” förklarar professor Guillou trosvisst och avslutar det hela med att det faktum att Gunnar Ekberg fortfarande är på fri fot faktiskt är en ”avsågande tv-recension från landets åklagare” eftersom de 100 åklagarna som Guillou vet sett dokumentären i TV4 faktiskt inte trott en sekund på vad Gunnar Ekberg sa.

Att denna virriga krönika, fylld av insinuationer och halvpåståenden, kunde leda ända bort till biträdande riksåklagare Solveig Riberdahls bord och bli en liten mediecirkus är ett underbetyg på Sveriges journalistkår. När Jan Guillou till SvD säger att det ska bli ”kul” att se hur det går visar han med all önskvärd tydlighet att det här är en aktivistaktion och inte något seriöst. Jan Guillou belastar kort och gott åklagarväsendet med trams.

Notera i SvD:s artikel att det handlar om en polisutredning som ännu inte ens inletts. Det finns alltså inte ett beslut om förundersökning. Varför bryter man sina etiska principer och rapporterar om något som inte hänt?

Ska jag vara riktigt kitslig: det blev faktiskt aldrig någon förundersökning. Vid kontakt med Riksåklagaren visar det sig att det aldrig funnits något ärende. Inget förundersökningsbeslut. Gunnar Ekberg har inte blivit hörd av polis. Han har inte åtalats. Det finns kort och gott ingenting.

Jag har vänt mig till Riksåklagaren för att få ut information i ärendet. Arkivet meddelade att de sedan den 1 januari 1996 har elektroniskt diarieföring. Kreativa sökningar på Gunnar Ekberg, Jan Guillou och handläggaren Solveig Riberdahl ger inte någon träff på det påstådda utredningsärendet.

”Jag har dessutom tittat på ärenden som öppnade i april och maj 1996 men hittar inte något som stämmer in”, svarar arkivet.

Inte ett papper om en utredning som Ekot och SvD påstår ska inledas? Jag frågar en gång till. Kan gallring vara förklaringen? Jag får veta att det finns ett del i arkivet som består av inkomna ej diarieförda handlingar, t ex framställningar från allmänhet som inte leder till någon åtgärd. Dessa kan gallras efter 5 år.

Det går så långt att jag ringer till den numera pensionerade biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl, i dag 78 år. Jo, Gunnar Ekberg vet hon vem det är och hennes minne är det inget fel på, förklarade hon. Hon har inte fattat beslut om någon förundersökning mot Gunnar Ekberg. Det kan bli lite tokigt i media ibland, sa hon.

Vi talade om den del av arkivet som gallras. Solveig Riberdahl förklarade att de kunde få in löpsedlar och artiklar som allmänheten tyckte de borde ta upp som ärenden.

Det är min tolkning, men jag gissar att detta var själva tanken när Jan Guillou skrev krönikan i Aftonbladet. Vem som helst kunde klippa ut artikeln och skicka till vilken åklagarkammare som helst med uppmaningen om att utreda detta förskräckliga, som Jan Guillou hittat. Voila! så har man en story. Därefter var det bara för Dagens Eko att ringa upp riksåklagarämbetet och fråga vad de ämnade göra, så var storyn biff!

Konceptet var ju redan uppfunnet. Det beskrivs bland annat i Jan Guillous Det stora avslöjandet. Minns ni de två sommarvikarierna som försöker göra nyheter i sommartorra Stockholm. De lanserar Mariatorget som ett knarkhandelsnäste fastän något sådant inte finns. När andra tidningar börjar rewrita om att knarkhandeln på Mariatorget slutar det med att knarkhandlarna drar sig dit – vem vill missa en chans på en lukrativ marknad!

Jag orkar inte beställa fram Ekots sändning från 1996. Men kanske var det så enkelt som att Ekot ringde Riberdahl och frågade om detta kunde vara allmänt åtal och kunde väl biträdande riksåklagaren inte säga annat än att vi får väl titta på det här.

Vad kan vi lära oss av det här? Att SvD aldrig borde ha tryckt artikeln om Ekberg är väl den spontana reaktionen. Samtidigt måste media få göra misstag, men då bör man ju lära sig något av det. Redovisar SvD den slutliga utgången, det vill säga att det aldrig blev vare sig åtal eller polisutredning? Den 3 maj 1996 rapporterar SvD att biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl i maj månad kan komma att fatta beslut om att inleda en förundersökning.

”De brott Ekberg skulle kunna misstänkas för är bland annat förberedelse till mord”, skriver SvD.

Observera! Han är fortfarande inte misstänkt för, utan skulle kunna misstänkas för, brott. Rikskriminalen uppges vara inblandad för att efterforska om det finns uppgifter i myndigheters arkiv. Den 2 juli 1996 får läsarna veta att det inte blir någon förundersökning. Uppgifterna är för vaga. Typ outredningsbara. Heder åt SvD som följde principen att redovisa hur det slutade i alla fall.

Ett långt inlägg och SvD har väl inte varit värst, kanske du tänker. Nej, det har de inte varit. Men det här är ett fall som är lätt att följa, ett bra exempel på hur Jan Guillou jobbat mediestrategiskt. Själva metodiken återkommer ständigt och går ut på att anfall är bästa försvar. Genom årtionden har han fått mindre eftertänksamma journalister att glömma bort de viktiga frågorna, som de borde hållit fast vid.

Björn Häger har gjort sig känd med bok och utbildningar i Konsten att intervjua Carl Bildt och andra såphala makthavare”. Det är konstigt att ingen, inte ens Björn Häger, tagit fram manualen ”Konsten att intervjua Jan Guillou” eller för all del ”Konsten att inte bli blåst av Jan Guillou.”

Annonser

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i DPFLP, Gunnar Ekberg, IB, IB-affären allmänt, IB-åtalet allmänt, Jan Guillou, Journalistik, KGB. Bokmärk permalänken.