Reaktionerna på Verklighetens Hamilton på TV4 1996

Nostalgin i arkiven fortsätter. Den 18 april 1996 sände TV4 dokumentären Verklighetens Hamilton. I tidningsarkiven kan vi läsa om hur programmet av journalistparet Roger Magnergård och Ebba Lindsö presenterades, bland annat i SvD-arkivet.

”För första gången får vi möta den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton. Mord, vapen, kapningar och sprängningar var en del av hans vardag. Idag lever han ett helt annorlunda liv. Roger Magnergård och Ebba Lindsö har mött honom och nu är han beredd att berätta sin egen historia, står det i radio- och tv-arkivet och i SVD-arkivet. 

En annan tidning, jag tror den är från Aftonbladets tv-bilaga väljer det kortare:

”Reportage om den svenske underrättelseofficer som stått modell för Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton.”

Aftonbladet slår dock på stort i tv-bilagan. I en kortartikel med rubriken ”Vem är den riktige Hamilton?” och introduktionstexten ”Jan Guillous superagent har funnits i verkligheten!” får vi veta mer vad det handlar om. Gunnar Ekberg fick dock inte vara i bild. Han ersattes av Stefan Sauck i sotarmössa med målat ansikte och k-pist. I artikeln kan vi läsa att ”denne svenske underrättelseofficer”, nu 51 år, träder fram för första gången och berättar om jobbet att infiltrera ”palestinska terroristorganisationer på 1970-talet”, om terroristen Carlos Schakalen och om hur svenska försvaret kartlade vänsterrörelser. Han uppges också avslöja att alla illegala operationer godkändes av statsledningen, inklusive statsministern (Palme) och ÖB. 

Aftonbladet drar på för fullt med ytterligare en artikel, signerad Nils Sundström. Där intervjuas Roger Magnergård om dokumentären. Likheterna med Hamiltonfiguren tas upp.

”I ‘Vendetta’ springer Carl Hamilton omkring med vapen och hämnas, men så arbetar ju inte en spion. Vi vill skildra hur en spion arbetar”, säger Roger Magnergård till Aftonbladet.

Bland annat ska vi få höra hur välkända flygbolag betalar miljontals dollar för att slippa bli utsatta för terroristdåd. Här kommenteras återigen att statsledningen var med på vad IB sysslat med

”Svenska staten finns med i dokumentären och bekräftar vad han (Ekberg) sysslat med”, lovar Roger Magnergård.

På frågan om varför Gunnar Ekberg väljer att träda fram blir Magnergårds svar att Gunnar Ekberg levt med det här i hela sitt liv. Att berätta är ett sätt att bearbeta och bli kvitt det en gång för alla.

Expressen gör en mera saklig skildring. Bara rubriken dagen efter programmet sänts, signerad Jan-Olof Bengtsson, säger allt: ”Verklighetens agent är ensammast i världen”. Ingen glamour och rakt på sak om ett skitigt jobb utan hjältegloria. Gunnar Ekberg vet inte mer om kicksparkar än vad han sett på bio och ibland var han så rädd att händerna skakade. Gunnar Ekberg levde i verkligheten, slår Jan-Olof Bengtsson fast:

”Agenten är alltid ensam. Den ensammaste bland de ensamma”, citeras Gunnar Ekberg.

I artikeln får vi veta att Gunnar Ekberg inte tror på terror men på demokrati. Han berättar om infiltrationen av extremvänstern och hur de hade förtroende för honom, så till den milda grad att han fick egna nycklar. Vissa påståenden om inbrott kan alltså viftas bort. Med egna nycklar behöver man inte göra inbrott.

Gunnar Ekberg berättar också i Expressen för läsarna om hur han kom att bli en nära medarbetare till terroristledaren Wadie Haddad, som räknas till den moderna terrorismens skapare. Det var denne PFLP-ledare som kom på att det var enklare att utpressa flygbolagen istället för att kapa flygplanen.

Jag minns att han alltid släpade på en väska fylld med dollarsedlar, berättar Ekberg i Kvällsposten.

Även berättelsen om hur PFLP lyckades laminera sprängmedel i barnkläder berättas i Expressen. Den finns med i dokumentären, som är mycket sevärd.

Det som är intressant med Kvällspostens artikel är att journalisten redan här, 1996, gör en koppling till Blekingegadeligan. Jan-Olof Bengtsson noterar att det är PFLP som också planerade att kidnappa Jörn Rausing i Lund. Om detta nämns inget i dokumentären, så det uppfattar jag var ett klokt reflekterande av en duktig journalist.

Jan-Olof Bengtsson tar också upp Jan Guillous hemliga kurirbrev till DPFLP (står felaktigt Al Fatah i artikeln). Brevet om att Ekberg bör gripas och förhöras (under dödshot).

Ekberg berättar också om hur Jan Guillou inför IB-avslöjandet kom hem till honom i Göteborg (står felaktigt Lund i artikeln). Jan Guillou uppträdde nervöst

”Han hade ett slags signalsystem som innebar att han måste ringa var femte minut för att tala om att han var okey. Det var nästan komiskt”, berättar Ekberg för Kvällsposten.

Kvällsposten lät Jan Guillou komma till tals i en artikel signerad KvP/TT. I artikeln ”Jan Guillou: En mytoman och angivare” får vi veta att Gunnar Ekberg inte alls ser sig som en Carl Hamilton. Jan Guillou håller med, konstaterar Expressen. Att Gunnar Ekberg skulle vara lik Carl Hamilton var det löjligaste Jan Guillou hört på de senaste tjugo åren. Jan Guillou hävdar att han inte haft någon militär förebild till romanfiguren.

Gunnar Ekberg är så långt från Carl Hamilton man över huvud taget kan tänka sig. Gunnar Ekberg är ju en liten angivare, citeras Jan Guillou.

Vidare får vi veta att Jan Guillou och Gunnar Ekberg ätit lunch i Malmö ett par år tidigare. Det var alltså under Guillous tid med Rekord-Magasinet (min anmärkning). Enligt Jan Guillous version ska de två ha talat ”om gamla tider”. Jan Guillou ”bedömer sin gamle antagonist som mytoman” kan vi läsa och Jan Guillou citeras för att Ekberg ”har levt i en fantasivärld” vilket gjorde att rapporterna till IB och Säpo blev som de blev.

Jag passade på att fråga min make om mötet i Malmö. Så här blev svaret:

Vi möttes på gatan av en slump. Jag tror han bodde i närheten av där jag bodde på Fersens väg. Han bjöd in mig på lunch på det som i dag är Atmosfär. Samtalet gick ut på att han skröt om sitt skrivande. Att han nu höll på med ett manus som han trodde jag skulle vara intresserad av och som han gärna ville att jag skulle läsa och ha synpunkter på. Av detta blev dock intet. Sedan uttryckte han sig kryptiskt, något konstigt om att han ville veta mer om vad vi vetat om ryssarnas verksamhet i Sverige. Sedan dess har jag inte haft någon kontakt med honom.”

Enligt Gunnar Ekberg har han dock träffat Jan Guillou vid mer än ett tillfälle efter IB-avslöjandet 1973. En dag, troligen i början på 80-talet, ska Gunnar Ekberg och en AD-kompis ha varit i Köpenhamn. De blir invinkade på d’Angleterre där Jan Guillou satt med journalisten Göran Skytte.

”Vi bjöds rikligt med vin och Jan skröt för Skytte om att ‘här är en äkta agent'”, säger Gunnar Ekberg.

Som Ekberg minns det var lunchen med Guillou någon gång på 80-talet, troligen i början av årtiondet. Händelsen i Köpenhamn likaså. Gunnar Ekberg stötte också på Jan Guillou och Leif GW Persson en gång på en flygplats. Enligt Gunnar Ekberg ska Jan Guillou ha skött presentationen.

Det var något om att jag var en äkta agent och att GW var en riktig professor. Jag tror att GW måste ha sett lika besvärad ut som jag var, säger Gunnar Ekberg.

Denna blogg är nördig. Jag vet. Men visst är det intressant att se hur Jan Guillous bild av Gunnar Ekberg förändras. Om vi går tillbaka till FiB/Kulturfront 1973 beskriver Guillou och Bratt Gunnar Ekberg som att han ”blev inte bara en av IB:s mest effektiva agenter inom den svenska vänstern. Han blev också en av de dyraste.”

Notera att Jan Guillou och Peter Bratt våren 1973 skildrar Gunnar Ekberg som skicklig. Ord som ”effektiv” och ”betydelsefull” används också. 

Detta ändras dock den 16 maj, då Jan Guillou anklagas för terroristkontakter och att han agerat för att Gunnar Ekberg ska gripas och förhöras under dödshot.

”Detta är något som militären hittat på” säger Jan Guillou till SVT:s reporter. På frågan om hoten mot Ekberg svarar Jan Guillou: ”Hela hans historia är ett hopkok.”

Gunnar Ekberg gick från skicklig och effektiv till en som hittar på på bara några dagar. Jan Guillous ”mytoman-anklagelser” tror jag mig kunna datera till just denna TV4-dokumentär 1996.

Har du tänkt på att så länge Jan Guillou fick ha scenen för sig själv, så länge hovsamma svenska journalister lät honom vara förste och ende uttolkare av IB-affären, Carlos Schakalen och en massa annat som han inte kan något om så verkade Jan Guillou nöjd. Gunnar Ekberg kunde bjudas på både vin och lunch.

Det lite mer vänskapliga försvann snabbare än blixten när Gunnar Ekberg en enda gång framträdde i media och därtill på något så lusfräckt som egentid i hela 50 minuter utan att försteuttolkaren Jan Guillou fick kommentera.

För er som undrat varför jag skriver så mycket om Jan Guillou, så vill jag bara påpeka att ni missförstått allting. Jag skriver inte alls om Jan Guillou. Jag skriver faktiskt berättelsen om när en stor andel svenska journalister i årtionden hovsamt låtit Jan Guillou ständigt ha egentid i tv, radio och tidningar om IB-affären och mycket annat kring Säpo och underrättelsetjänsten. Var i hela fridens namn var era kritiska frågor? Varför lät ni inte andra också komma till tals? Är det inte en skyldighet som journalist att höra mer än en sida?

Kanske vi ska fråga oss om vi blev så mycket klokare av att i princip ständigt bara få höra en komma till tals, och då en man som ständigt stöpt om sin version av Sanningen.

Det finns naturligtvis journalistiska undantag i denna pinsamma del av svensk mediehistoria, men tyvärr är de få. Roger Magnergårds och Ebba Lindsös dokumentär blir således ett undantag i det svenska mediehistoriska landskapet.

Om Lena Breitner

Journalist, fil kand i historia, fil mag i ekonomisk historia, fil mag i litterärt skapande (Författarskolan i Lund). Håller guidade vandringar om det hemliga Malmö med den tidigare underrättelseagenten Gunnar Ekberg. Forskar i egenskap av journalist på WWII, Stasi och kalla kriget. Har skrivit uppslagsordet Stasi för Nationalencyklopedien. Gav 2001 ut boken OmTango - om ordlösa samtal om konsten att kramas.
Det här inlägget postades i IB, IB-affären allmänt, Jan Guillou, Journalistik, Sverige. Bokmärk permalänken.